Skor, barfotalöpning, fotisättning (del 3 av 7) – Skaderisk vid löpning och valet av skor

Den här artikeln tillhör en artikelserie på 7. Det här är del 3. Du hittar alla artiklarna i serien här: Skor barfota löpning

Löparskor är alltid ett aktuellt ämne. Som löpare har man väldigt lite utrustning och skorna får därför en väldigt stor uppmärksamhet. Skoföretagen lägger stora pengar på marknadsföring och de byter ut sina modeller regelbundet. När man väl har hittat ett par löparskor som sitter skönt och fungerar bra är det därför inte säkert att man kan få tag i ytterligare ett par när de man har blivit utslitna.

De senaste åren har en ny rörelse börjat komma fram där man förespråkar barfotalöpning. Ett av argumenten från barfotalöpare är att löparskor istället för att minska på antalet skador istället ökar antalet skador. I detta inlägg har jag både tänkt titta på detta påstående och även på skadefrekvensen generellt vid löpning. Slutligen blir det lite kring hur forskningen om löpning och löprelaterade skador får till.

Skaderisk vid löpning

Asics löparskor från 1953
1953 Marathon Tabi, Asics löparskor från 1953.

Skaderisken vid löpning är högre än vad många tror. Olika undersökningar har visat att på allt ifrån 27-70 % av alla som löper skadar sig varje år (6). Knät är för närvarande det mest skadade området hos löpare och står för ungefär 50 % av alla problem (7). De vanligaste problemen är:

  • Patellofemoralt smärtsyndrom (smärta under eller kring knäskålen)
  • Löparknä (iliotibials smärtsyndrom, smärtan på utsidan av knät)
  • Meniskskador
  • Patellatendinos (smärta i knäsenan)

Efter knäproblem så är det fötterna och underbenen som ställer till mest bekymmer hos löpare. Dessa står för ungefär 40 % av skadorna. De vanligaste besvären här är:

  • Hälsenetendios
  • Benhinneproblem
  • Hälsporre (plantar fasciit)

Resten av problemen uppstår till största delen i höften eller nedre delen av ryggen även om andra områden också skadas ibland.

En intressant trend som man kan se i litteraturen är att fördelningen av skador skiftade under 70-talet och början på 80-talet. Antalet löpare med knäsmärtor ökade från 18 % till 50 % medan antalet löpare med problem i underben och fötter minskade i proportion till detta (8). En möjlig förklaring till detta kommer jag att ta upp i senare delar.

Löparskornas historia

Fram tills 70-talet så fanns det egentligen inga verkliga löparskor om man ser till vad som menas med löparskor i modern mening. Innan 70-talet så sprang man i platta skor utan någon typ av hälupphöjning eller dämpning. Tidigare i inlägget har jag lagt in en bild på en sko från 1953 och bilden här till nedanför visar ett par New Balance Trackster från 60-talet. En populär löpsko på den tiden som av den information jag lyckats hitta verkar ha varit en av de första löparskorna som såldes i olika vidd.

Löpskon New Balance Trackster
New Balance Trackster – en populär löparsko under 60-talet

Det som hände i början på 70-talet var att man kom fram till en teori om hur skador uppstår vid löpning (1). Denna teori baserades på att många antingen pronerade för mycket (oftast de med låga fotvalv) eller pronerade för lite (de med höga och stela fotvalv). Samtidigt som denna teori kom fram publicerades också ett par studier där man visade att användandet av skoinlägg formade och anpassade efter personens fot, kunde ordna upp många skador hos löpare. Till en början var det praktisk erfarenhet som antydde detta men senare studier har även visat att inlägg kan hjälpa när man har fått en skada (2, 3) och i vissa fall verkar det även kunna förebygga skada (4). När det gäller formade inlägg för att behandla visade tidiga studier där man använde frågeformulär att upp till 70 % av alla som får formade inlägg kan återvända till sin sport inom några veckor och 90 % upplevde smärtlindring (5). Det finns med andra ord en del positiva studier för användandet av formade inlägg, särskilt när man väl är skadad. Teorin kring varför inläggen fungerade blev baserad på teorin om hur skador uppstår (för stor pronation alt. höga stela fotvalv) och detta ledde till att man började fundera kring om man kunde bygga in inläggens funktion direkt i skon.

En annan sak som man trodde var en stor orsak till alla skador var de upprepade krafterna från marken på benen. Under löpning hinner man med många steg där fötter och ben får ta upp en belastning motsvarande 2-3 gånger kroppsvikten. Om man minskade på den belastningen så trode man att man skulle kunna minska antalet skador. Därför började man bygga in dämpning i skorna.

Samtidigt så började löpning bli väldigt populärt hos den allmänna befolkningen. På 10 år, 1970-1979, så uppskattar man att antalet personer som sprang regelbundet ökade från 2 miljoner till 30 miljoner i USA (9). Som när det gäller det mesta som kommer från USA så följde resten av västvärlden snabbt på trenden och försäljning av löparskor blev då givetvis en väldigt lukrativ marknad.

Dessa faktorer är troligen de största orsaken till att skorna, i slutet på 70-talet och början på 80-talet, började bli allt mer uppbyggda och de liknade allt mer dagens skor (Lite mer om joggingskornas utveckling).

Löparskor och skadefrekvens

Trots att den nya typen av löparsko snabbt blev väldigt populära så finns det förvånandsvärt lite forskning som stödjer användandet av den typen av löparsko. Varken ur ett skadeförebyggande eller prestationsförbättrande synsätt så är bevisen särskilt övertygande. Faktum är att det inte finns en enda prospektiv studie där man har sett någon fördel med dagens moderna skor (10). Hela höga/låga fotvalv och överpronationsteorin har även den ett bristfälligt stöd i litteraturen (11) och sakta har den börjat ersättas av mer djupgående och komplicerade teorier/modeller (12). De nyare modellarna har dock ännu inte utvärderats i någon större studie och det är inte säkert om de fungerar bättre än tidigare modeller.

Olika typer av fotvalv sägs behöva olika typer av skor men det finns inga vetenskapliga bevis för det trots att man påstått det i över 30 år

Jag har tidigare skrivit om skor i två olika inlägg här på sidan. I det första inlägget så tog jag upp en studie där man delade upp deltagarna i två grupper. Den ena gruppen fick sen skor som valdes efter den klassiska bilden här till höger och den andra fungerade som kontrollgrupp. Resultatet blev att man inte såg någon skillnad i skadefrekvens (mer om studien). Samma författare har sen jag skrev det inlägget publicerat ytterligare två studier med i stort sett samma upplägg där resultaten var de samma, ingen skillnad mellan grupperna (13, 27). Alla studierna använde den statiska utvärderingen som jag tog upp i det tidigare inlägget.

För bara någon månad sen så publicerades ytterligare en studie med ett mycket mer intressant upplägg än de tre studierna ovanför (29). Där tittade man först på fötterna med hjälp av ett lite mer avancerat utvärderingsinstrument som är framtaget just för att avgöra fotform (28). Utvärderingen var dock fortfarande statisk, alltså ingen kontroll på löpband. Man klassificerade sen löparnas fötter i tre olika kategorier beroende på hur mycket de pronerade. Efter det så fördelades de tre grupperna jämt mellan tre olika typer av skor, neutrala (Nike Pegasus), stabila (Nike Structure Triax) eller motion control skor (Nike Nucleus). Med detta studieupplägg så kan man se om personer som enligt ”gängse regler” ska ha en neutral skor åker på fler skador om han/hon får en stabil eller motion control sko osv för de andra typerna av fötter.

Resultatet blev att personer med neutrala fötter fick färre skador i en stabil sko än i en sko anpassad efter deras fötter. Det fanns inte heller några tendenser till att de andra fottyperna fick färre skador när de fick en sko anpassad efter deras fotform. Tyvärr var antalet deltagare (105 när studien började) enligt mig får få för att man ska kunna dra några säkra slutsatser av resultatet.  Totalt var de ju 9 grupper och en del avhopp så i slutändan var det endast med en 2-17 deltagare i varje grupp. Men trenden att det inte går att välja skor efter en undersökning av hur ens fötter ser ut blir ändå ännu mer stärkt efter denna studie. Om den varit större och resultaten de samma så hade den varit ett väldigt hårt slag mot skobranchen.

I det andra inlägget skrev jag om hur skor med stor dämpning och tjocka sulor kan ha en negativ inverkan på ens balansförmåga. I det inlägget tar jag också upp lite om hur fotens förmåga att känna av underlaget och på så sätt ”berätta” för kroppen hur den ska agera kan försämras beroende på val av sula och skor. I en nyligen publicerad studie spekulerar författarna att skor i sig kan öka risken för stukning av fotleden (14). En lite långt dragen slutsats med tanke på den studiens upplägg men det är ändå en hypotes som är värd att titta närmare på.

Huruvida dämpning har någon effekt alls på skaderisken är egentligen något jag borde ägna minst ett helt inlägg åt. För de som tror att mer dämpning alltid är bättre så finns det inga belägg för detta. Människor anpassar omedvetet sitt löpsteg beroende på underlag och skor så att kraften mot underlaget blir i stort sett den samma oavsett förutsättningarna (17). Det samma sker när skor slits och dämpningen försämras. Vi ändrar vårt löpsteg så att de yttre krafterna förblir i stort sett de samma (19).

I en väldigt känd artikel från 2001 av biomekanikern Benno Nigg visade han hur dåligt antagandet att mer dämpning och mindre krafter ger mindre skador stämmer med den forskning som finns (16). Nigg visade till och med att resultaten lika väl kan visa på det motsatta. De studier som Nigg tog upp visade med andra ord snarare på att personer som tar emot en större kraft vid fotisättning råkar ut för färre skador. Det finns prospektiva studier som visat att man är i ökad risk för en viss typ av skada vid ökade krafter (tex smärta över knäskålen/patellofemoralt smärtsyndrom (26)). Tittar man dock på alla skador totalt så verkar skaderisken vara lägre eller den samma.

Förhållandet mellan kraft och skador
Graferna visar förhållandet mellan krafter vid fotnedsättning och skadefrekvensen. Grafen till vänster visar att de som tar upp kraften snabbt är mindre skadebenägna än de som får en långsam ökning av kraften. Grafen till höger visar att som tar upp en mindre total kraft råkar ut för fler skador än de som tar upp en större total kraft.

I samma artikel tar Nigg också upp hur dåligt stödet för pronationsteorin till skador är och när den publicerades 2001 fick den väldigt stor genomslagskraft. Särskilt då Nigg både arbetat och konsulterat för flera skoföretag. Det är ganska sällan man ser en så framstående forskare ändra åsikt och så tydligt påpeka att allt det som han tidigare förespråkat blivit motbevisat av studier. För den som är intresserad så rekommenderar jag er verkligen att läsa artikeln som finns fritt tillgänglig för alla. För de som är konspiratoriskt lagda så kan jag berätta att Nigg fortfarande konsulterar, får pengastöd, håller föredrag och liknande för flera skoföretag (bla Nike, Adidas, Taylor Made och Masai, tillverkarna av MBT). Det var med andra ord inget karriärsjälvmord han begick trots att han mer eller mindre förkastade allt som skoföretagen hade gjort upp till och med år 2000.

All forskning från skoföretagen då?

Allt under rubriken här ovanför ska inte tolkas som att skoföretagen inte utför någon forskning. Det utför gott om forskning. Problemet är att man inte har hittat någon bra förklaring till varför det uppstår så många skador. Utan att veta vad som orsakar skadorna så är det väldigt svårt att hitta en lösning som åtgärdar problemen. Förr trodde man alltså på att det var krafterna vid fotisättning och överdriven pronation som predisponera för skador och man försökte därför hitta lösningar och konstruera skor som påverkade dessa två faktorer. Numera vet man inte mycket mer och i stort sett alla försök att hitta predisponerande faktorer, dvs saker som gör det mer troligt att man ska åka på en skada, slutar med inga resultat alls eller resultat där olika studier säger emot varandra.

Som exempel så gjorde den amerikanska militären en genomgång av litteraturen för att hitta riskfaktorer för att sen kunna utforma ett träningsprogram för sina rekryter (20). De hittade flera faktorer som i tidigare studier visat sig vara associerade med olika skador vid löpning, tex svag höftmuskulatur, lårstyrka, hållning etc. De lät sen över 1000 rekryter delta i studien där hälften fick utföra ett träningsprogram framtagit för att påverka faktorerna och en kontrollgrupp. Resultatet blev ingen skillnad i skadefrekvens, dock presterade träningsgruppen lite bättre vid löptester efter interventionen.

De två olika träningsprogrammen
De två olika träningsprogrammen som användes i referens 21. Till vänster är programmet med långsam stegring av träningen och till höger är kontrollgruppens program

Till och med en sån självklart sak som att stegra träningen långsamt visade sig inte ha någon effekt i en interventionsstudie med över 500 deltagare (21). Deltagarna i studien tränade inför ett lopp och de fick antingen ett standarprogram som varade i 8 veckor eller ett program med mer långsam stegring som varade i 13 veckor. Resultatet visade inte ens på någon tendens till bättre resultat för den mer långsamma stegringen. Skadefrekvensen var 20,6 i interventionsgruppen med 13 veckors träning och 20,3 i kontrollgruppen med 8 veckors träning.

När man försökte hitta förklarande faktorer för skadorna i samma studie blev resultatet högt BMI, tidigare skada och tidigare deltagande i någon sport utan axial belastning (dvs någon sport där man inte slår benen i marken som tex simning eller cykling) för män. För kvinnor såg man ett samband mellan det man kallar navicular drop som används för att mäta tendens till pronation (22). Tidigare studier har dock visat att ett högt BMI är skyddande för män (23).

Sådär fortsätter det hela tiden när man tittar på studier och i en litteraturgenomgång från 2007 drog man slutsatsen att de enda faktorerna som man klart kan säga är korrelerade med skada är hur långt man springer och tidigare skada (7) och då lyckades man som sagt inte ens minska antalet skador genom att införa en sakta stegring av löpningen (21).

Numera lägger man ett ökat fokus på höften och man har i ett par studier sett att dålig höftstyrka är korrelerat med en ökad risk för skador. Den enda prospektiva interventionsstudien som är gjort på området är dock armenstudien som jag tog upp här ovanför och där såg man som sagt ingen skillnad i skadefrekvens. Möjligen kan bättre studier ge mer positiva resultat eller så blir dålig höftstyrka ännu en faktor som man först trott leder till skada men som inte visat sig ha någon inverkan när man försökt påverka den i förväg.

Förmildrande omständigheter för skoföretagen

Så vi vet nu att skadefrekvensen inte har förändrats något nämnvärt på snart 40 år inom löpningen trots att skoföretagen påstår att i stort sett varje modell de släpper är bättre än föregående modell. Kan det finnas någon förklaring till detta förutom att skoföretagen säljer produkter som inte håller vad de lovar? Enligt mig så finns det tre punkter som är viktiga att ta i beaktande innan man sågar skoföretagen helt.

1. Tyngre och sämre tränade löpare

Sen 70-talet har bilden av motionärer förändrats ganska radikalt. Från att ha varit en sport som endast utförs av smala lätta individer så är löpning numera något som utförs av personer i vilken kroppsform som helst. Dessa personer genomför ingen typ av förberedande träning utan köper ett par skor och börjar springa 3-4 gånger i veckan. Ett ökad antal otränade och tunga löpare skulle rimligen kunna ha höjt skadefrekvensen inom löpning och kanske är dagens löparskor ansvariga för att detta inte har skett.

Det som talar emot detta argument är att man i flera studier inte sett något samband mellan BMI och skadefrekvens (7). När det gäller att personerna generellt sett är mer otränade så vet jag ingen studie som har tittat på det specifikt men det känns inte så långsökt att anta att så är fallet med tanke på hur samhällets ”form/fysik” utvecklats sig generellt.

2. Folk köper fel skor

Dagens  löparskor är grovt indelade i 3 olika kategorier, dämpade skor, stabilitetsskor och motion-control-skor. Dessa modellar är i sin tur framtagna för tre olika former av fötter och är tänkte att påverka dessa så att biokmekaniken blir bättre. Det verkar dock finnas ett stort problem i att de som köper skor inte köper skor som är anpassade för deras fotform. I en studie från 2008 frågade man unga terränglöpare om vad som styrde deras val av skor och nästan 75 % svarade att en sko anpassad efter deras fotvalv var viktigast (24). Trots detta så visste knappt hälften vilken typ av fotvalv de hade. När deltagarna sen blev tillfrågade att matcha skor efter fotvalv så misslyckades nästan 60 % med uppdraget. Jag har inte lyckats hitta någon annan studie som tittar på samma sak men om siffrorna går att generalisera till resten av befolkningen så är det väldigt många som springer runt med skor som inte är anpassade för deras fötter.

3. Många tränar för mycket för fort

Jag visste inte riktigt om jag skulle ta med den här punkten eller inte då den känns lite självklar och den gäller vid all typ av träning. När det gäller just skor och barfotalöpning så brukar det dock finnas tendenser till att de två döms efter olika regler. När det gäller barfotalöpning så är det självklart att träningen ska ske lugnt och sansat. Tittar man in på skadedelen i amerikanska barfotaforum är den förklaring som den skadade personen får allt som oftast kopplat till träningsvolym.

Du har tränat för hårt för snabbt, alla dina muskler som varit sovande i massor av år måste få tid att anpassa sig

Svar som det här ovanför är mer eller mindre standard. Jag har sett kommentarer från folk som efter över ett år med barfotaträning fortfarande håller på att långsamt stegra sin träning.

Det samma verkar dock inte gälla när det kommer till personer som springer med skor. Här blir många gånger svaret i stil med

Vilka skor använder du?

Har du fått utprovade skor i löpbutik?

Har du formade inlägg?

Givetvis är det så att stegringen ska ske långsamt för alla oavsett val av skor. En person som börjar träna hårt på gymmet kommer med stor sannolikhet att få problem med axlarna ganska snart om mängden pressövningar är för stor (vilket den ofta är). Detta gäller oavsett valet av pressövningar. Visst kan risken påverkas även av övningsvalet men volymen av träning i sig spelar också stor roll och här har gemene man en förmåga att alltid dra på för stora växlar. Allt eller inget mentaliteten är väldigt vanlig.

Summering

De två punkterna här ovanför kan som bäst ses som förmildrande omständigheter i mina ögon. Ingen av punkterna kan förklara varför man inte ser någon minskad skaderisk i de prospektiva studier som faktiskt finns. I dessa studier är deltagarna randomiserade och skorna är anpassade efter fotvalv av en erfaren utprovare (13, 14, 27, 29). Med andra ord så elimineras båda faktorerna. Den enda möjliga förklaring som finns kvar är att kontrollgrupperna i de tre studierna med många deltagare än så länge fått en stabilitetssko oavsett fotvalv. Saken är bara den att upp emot 70 % av befolkningen ska ha en neutral sko så det är möjligt att dessa förstör resultatet. 70 % av deltagarna i kontrollgruppen har ju fått en sko anpassade efter sina fötter och borde egentligen då vara i interventionsgruppen. Det fjärde studien tog dock även detta i beaktande fast där var som sagt deltagarantalet lite för litet (29).

Trots ett omfattande vetenskapligt underlag och en industri som årligen drar in mängder av pengar så finns det alltså ännu inga belägg för att skor överhuvudtaget minskar antalet skador. Man vet att skor kan påverka ens teknik och rörelsemönster men det är i princip allt. Man vet inte hur man ska påverka tekniken så att resultatet blir positivt.

Jag hoppas att jag inte gjort läsaren helt förvirrad med detta inlägg. Om ni undrar över vilka skor ni nu ska köpa så är mitt tips att ni inte ska ändra något om ni inte är skadade och om ni är skadade eller ofta åker på en skada så testa en ny typ av sko (eller barfota om ni vill det). För trots att man inte vet vilken typ av sko som passar vilken typ av person så vet man att skor påverkar och om man har en överbelastningsskada så ökar chanserna att man ska slippa den överbelastningen om man ändrar på någonting.

Fortsätt läsa artikelserien<< Skor, barfotalöpning, fotisättning (del 2 av 7) – Hur skor påverkar våra fötterSkor, barfotalöpning, fotisättning (del 4 av 7) – landa på framfoten, mellanfoten eller hälen >>

16 thoughts on “Skor, barfotalöpning, fotisättning (del 3 av 7) – Skaderisk vid löpning och valet av skor

  1. hejsan jacob! riktigt roligt inlägg! Har precis själv blivit väldigt intresserad av löpning och ffa barfotalöpning. Använder mina five fingers till allt möjligt, men i så hög grad som möjligt stegra väldigt successivt. Med egna fotskador och tendenser till ständiga stukningar har man blivit benägen att testa nya saker. Nyligen kom det ut en väldigt intressant artikel (jan 2010) om just detta: http://www.fas.harvard.edu/~skeleton/pdfs/2010a.pdf

    kan vara kul att läsa ;)om just hur fotisättning förändras och de biomekaniska krafternas fördelning över flera leder. enjoy 😉

    tack för en fantastiskt hemsida och vi ses nog snart i skolan, läser till sjukgymnast i Lund!

    allt gott

    mvh

    Johannes

  2. Tjena Johannes!
    Kul att du gillar inlägget. Jag har så klart läst artikeln av Lieberman innan jag skrev dessa inlägg och även en hel del annat relaterat till barfotalöpning. Det kommer mycket om det i del 5 och 6. Fast de läsare som är intresserade tycker jag kan läsa studien redan nu och sen kan de jämföra sin tolkning med min i del 6. Det är alltid bra att göra då man får se saker ur ett nytt perspektiv.

    Vi får hoppas att vi ses en hel del på utbildningen. Jag kör en lite lobyverksamhet mot Susanne att det ska finnas med mer träningsfysiologi i sjukgymnastutbildningen. Jag fick 2 timmar extra förra året men jag vill ha ännu mer 🙂

  3. Skall lobba för det 😉 som fd ordförande i kåren får man ofta prata med Susanne, hon jobbar mycket för det där med träninsfysiologin. Faktum är att fysiologi kursen har lagts om en hel del och fokuserar mycket på detta!

    kul jag väntar med spänning på del 5 och 6!

    ha en trevlig vecka trots och grått och vått denna måndag.

  4. Det är alltid gedigna inlägg här:) Skorna från 1953 hade jag aldrig sett förut, ser ut som twofingers;)

  5. Riktigt intressant artikel-serie! Har nyligen inhandlat ett par Vibram FiveFingers i testsyfte för att se hur mina fötter gillar dem. Hade varit kul och se om du hittar något test de gjort med de och vanliga löparskor. Tack för en trevlig sida

  6. Jag har tidigare sålt löparskor, det är några år sen nu, och när kunderna kom in till butiken och klaga på smärta så visade det sig att skorna dom haft i ett år var helt slut i sulan och efter ett nyköp så verka dom nöjda för dom kom inte in igen och förklara att problemet kvarstod för vi sa ju att smärtan skulle försvinna med dom nya skorna.

    Argumentet med mycket dämpning som du tar upp använde vi till tyngre personer så dom får fler mil att springa med skorna men även till normalviktiga som springer mycket och inte vill byta ut skorna varje kvartal för att dom känns stumma.

    Det där med terränglöparna:”75 % svarade att en sko anpassad efter deras fotvalv var viktigast”, det jag tänkte på när jag läste det var passformen, dom valde en sko som följde fotvalvet inuti, har inte med pronationsstöd att göra utan olika märken olika modeller kan ha den egenskapen.

  7. Mycket intressant läsning där du granskar ”vetenskapliga bevis” och funderar kring dessa. Jag har nämligen väldigt platta fötter och benet ovan fotvalvet petar ut, vilket gör att alla normala skor (typ Birkenstock) med hålfotsilägg dels trycker på hålfoten (som att stå på en tennisboll) och dels kan tofflor med kant (som birkensock-tofflor) skära in i benet. Dessutom är jag extermt kobent. Det som fascinerat mig mest är att ”alla” tycker att jag ska skaffa ilägg och plattfot ofta har setts som ett sjukligt tillstånd som bör korrigeras. Jag har aldrig haft problem med mina leder (till skillnad mot min syster som har raka ben, normal fotvald och mm som har knäproblem). Det enda iläggen har gjort är att de gör mina vrister svaga och jag kan knappt stå på tå efter att ha gått en dag med ilägg (dansar balett). De ger mig även kramp och skavsår i hålfoten. Ju plattare skor desto bättre! Har därför köpt barfotaskor. Men jag är egentligen inte så förtjust i bristen av dämpning. Tycker det gör ont i fotsulorna att gå i odämpade skor. Finns det några extradämpsulor att köpa?

  8. Jag tror att mycket av skillnaden mellan vad som skrivs i forum för barfotalöpare jämfört med vanliga löpare beror på att barfotalöpare generellt sätt har en tidigare löparbakgrund och kondition därefter och att det då är väldigt lätt att öka för snabbt.
    Dessutom misstänker jag att det också kanske är människor som sysslar med sporter som multisport och liknande där man normal tränar betydligt hårdare än ”vanliga” motionslöparen.

    Jag tycker dock samtidigt att det är lite konstigt att man kan lyckas paja sig med barfotalöpning, ser man bara till att ha en korrekt löpteknik och lär sig (och tvingar sig) till hög kadens får man ju omedelbart signaler från vadmuskulaturen när man går för långt eller börjar närma sig gränsen.

    För mig, vägandes över 86 kilo, var ”barfota”-löpning som en gudagåva, alla känningar i höfter, rygg och (inte så mycket) knän försvann direkt och träningsvärk i vaden är ju bara uppfriskande.
    Dessutom är jag nu nere i samma tider som tidigare, fast skillnaden är att nu känner jag att jag kan bättra mig påtagligt.

    Den höga kadensen ser kanske lite fjantig ut, men fanken vilken fart det blir efter ett tag!

  9. Chansar på att få svar trots att det är ett gammalt inlägg. Jag har ganska stora problem med min vänstra häl och har haft ett par säsonger. Den är väldigt känslig och öm för beröring. Att komma emot något ens väldigt lätt kan göra mycket ont. Jag har såklart ont när jag springer också. Smärtan brukar dock lätta lite när jag sprungit ett tag. Smärtan är även mindre om jag promenerar ett tag innan jag börjar springa. Inbillar jag mig i alla fall. Jag har heller inte ont varje steg utan det kan gå bra en lång stund, sen smärtar det plötsligt till.

    Har du nån tanke vad mitt problem kan bero på? Har fått höra av min sjukgymnast att det faktum att jag får mindre ont efter en stunds löpning talar emot hälsporre. Sant?

    Ett annat förslag jag fått är att jag är för kort i muskler i vaden. Logiskt?

    Inflammation som inte vill ge sig?

    Hjälp snälla.

    Mvh Mattias

  10. det viktigaste är underlaget. asfalt är inte bra. springa på sågspån i skogen är ultimat. springa i skogen överhuvudtaget är bra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *