Skor, barfotalöpning, fotisättning (del 6 av 7) – Barfotalöpning och snedtolkning av studier

Den här artikeln tillhör en artikelserie på 7. Det här är del 6. Du hittar alla artiklarna i serien här: Skor barfota löpning

Jag har tidigare publicerat två inlägg här på bloggen som är relevanta att läsa innan ni läser detta inlägg. I det första inlägget tar jag upp den mer eller mindre totala frånvaro av bevis för att löparskor minskar skaderisken. I det andra inlägget har jag tagit upp att det verkar finnas skillnader mellan folkgrupper som går mycket i skor och folkgrupper som går mycket barfota.

Dessa två inlägg räcker säkert för de flesta förespråkarna av barfotalöpning som bevis för att det är bäst att springa barfota. De som förespråkar barfotalöpning drar den felaktiga slutsatsen ”eftersom det inte finns några bevis för att löparskor minskar skaderisken så måste de orsaka skador”.

Fram tills för en 3-4 år sedan så var detta i stort sett hela grunden till påståendet att barfotalöpning är bäst. De senaste åren har det dock publicerats ett antal intressanta studier i ämnet. Dessa studier har tyvärr blivit grovt misstolkade av barfotalöpare som bevis för något som de inte är i närheten av att visa. Jag kommer i detta inlägg att gå igenom de två studierna som jag tycker är mest förekommande när man ber någon bevisa fördelarna med barfotalöpning och berätta varför de inte visar det som påstås.

Löpning med skor leder till ökad risk för artros

Detta var vad man kunde läsa på många olika platser på nätet för några månader sen. Inte bara på sidor där man propagerar för barfotalöpning, det var också rubriken på flera nyhetsidor som nappade på pressreleasen till studien. Studien i fråga hette The Effect of Running Shoes on Lower Extremity Joint Torques och publicerades i december förra året. I studien har man låtit 68 deltagare springa på löpband med antingen skor eller barfota. Deltagarna var vana löpare som sprang minst 2,3 mil varje vecka. Resultatet blev att man såg en ett ökat vridmoment kring de delar av knäna där folk oftast drabbas av artros när deltagarna sprang med joggingskor.

Det handlar alltså om en studie där man endast tittar på vinklar och moment runt knä och fötter vid ett tillfälle och den har egentligen inget med artros att göra. Visserligen så har författarna i introduktionen lagt fram en hypotes om att ett ökad vridmoment i de regioner som oftast drabbas av artros ökar risken för artros vilket inte är en helt orimlig tanke. Samtidigt är detta precis samma typ av resonemang som driver alla forskning på joggingskor och den har ju ännu inte visat sig påverka slutresultatet och det är just denna typ av forskning som barfotalöpare förkastar direkt när den inte passar med deras syn.

Det finns även flera andra viktiga brister i studien och dess upplägg som är värda att påpeka.

Brist 1

Deltagarna i studien var alla vana vid att springa med skor och hade ingen vana vid att springa barfota. Är man inte van vid att springa barfota så kommer man att ”trippa framåt” lite extra och detta gör resultatet osäkert. Vana barfotalöpare springer dessutom annorlunda än personer som precis börjat springa barfota (mer om detta längre ner).

Brist 2

Deltagarna fick alla använda samma skor, ett par Brooks Adrenaline, trots att de antagligen alla hade egna preferenser när det gäller skor. Man har med andra ord jämfört barfota med ett par skor som deltagarna normalt inte använder. Vi vet inte om vi skulle sett samma vridmoment när deltagarna använt sina egna skor. För att göra saken ännu värre så uppger författarna att Brooks Adrenaline är en neutral skor när Brooks själva kallar skon för en supportsko. Samtliga har alltså fått springa med en sko som skoproducenten själv hävdar skall ge support för ett visst typ av löpsteg som inte ens behöver vara försökspersonens löpsteg.

Brist 3

Det finns inga belägg för att personer som springer regelbundet har mer artros än andra. Enligt deras hypotes så borde personer som springer mycket i joggingskor utsätta sina knä för stor belastning på ett känsligt område och därmed öka risken för knäartros. Om detta stämmer så borde prevalensen för knäartros vara större hos joggare än andra. Så är det inte utan knäartros verkar vara lika vanligt som hos den vanliga befolkningen (1, 2)  eller till och med något lägre (3).

Liebermans studie från Nature

Framsidan av Nature, Born To Run
Lieberman publicerade sina teorier om att vi är skapta för uthållighetslöpning i tidskriften Nature år 2004

Den här studien är nog den mest kända studien någonsin kring barfotalöpning och den har blivit vida snedtolkad av väldigt många. På Youtube kan man se massor av klipp som efterliknar de Lieberman publicerade med studien där folk drar väldigt felaktiga slutsatser kring resultatet. Lieberman står samtidigt i mitten och verkar inte riktigt veta vilket ben han ska stå på.

Å ena sidan är det hur tydligt som helst att Lieberman har intresse i att promota barfotalöpning. Liebermans huvudsakliga forskningsområde är en alternativ teori om människans evolution som är baserad på att vi har haft en evolutionär fördel i vår förmåga att springa långt och länge i lägre hastigheter. Lieberman är dessutom sponsrad av Vibram och även studien är sponsrad av Vibram.

Samtidigt så är Lieberman en forskare och när media allt eftersom började misstolka hans studieresultat så fick han lägga upp en disclaimer på hans forskarlags hemsida (tillägnat hans evolutionsteori och barfotalöpning) med texten:

Please note that we present no data or opinions on how people should run, whether shoes cause some injuries, or whether barefoot running causes other kinds of injuries. We believe there is a strong need for controlled, prospective studies on these problems.

Studien i fråga gick ut på att man jämförde fotisättning och impaktkrafter under foten hos personer som antingen levt hela livet barfota, ungdomsåren barfota och nu i skor, hela livet i skor eller som levt i skor men börjat springa barfota. Resultatet i studien var inget nytt och stämmer överens med vad jag har tagit upp här i mitt tidigare inlägg om barfotlöpning. Mindre dämpning under fötterna leder till att personerna landade mer på mellanfoten/framfoten.

Ross Tucker tog upp detta på han och Jonathan Dugas grymma blogg Science of Sport precis när studien publicerats och en av författarna kom då in och kommenterade för att påpeka att deras studie visst tillförde något nytt. Det var den första studien som tittat på vana barfotalöpare och att detta till och med står med i titeln till studien, Foot strike patterns and collision forces in habitually barefoot versus shod runners. Detta stämmer men det finns stora brister i hur de har tittat på skillnaden.

Först och främst så inkluderade man som sagt 5 olika grupper i studien.

  1. Amerikanare som alltid sprungit i skor
  2. Kenyaner som levt ungdomsåren barfota och nu springer i skor
  3. Amerikaner som gått från att springa med skor till att springa barfota eller i så kallade minimalistiska skor likt Vibram. För att inkluderas i gruppen så måste man ha sprungit barfota eller i minimalistiska skor i minst 6 månader.
  4. Ungdomar från Kenya som aldrig sprungit i skor
  5. Ungdomar från Kenya som använt skor under de senaste 5 åren
Ett kenyanskt barn som landar på framfoten
Ett kenyanskt barn som landar på framfoten

När man senare har gjort sina djupare analyser har man dock endast jämfört grupp 1 och grupp 3. Kenyanerna som Lieberman med flera visar så fina bilder av på sin hemsida är alltså egentligen inte inkluderade i studien överhuvudtaget!

Det enda vi får veta om de kenyanska deltagarna är ålder, kön, vinklar i fot och knä vid fotisättning och huruvida de landar på framfoten, mellanfoten eller hälen.

Det finns alltså inga kraftkurvor för Kenyanerna. Den motivering man ger till att man inte inkluderade kenyanerna i sin undersökning är för att de valde att springa vid en snabbare hastighet än amerikanerna när man sa till dem att springa i den hastighet som de föredrog.

Där finns klara skillnader mellan de som verkligen är barfotalöpare (grupp 4) och de amerikanska barfotalöparna. När de kenyanska ungdomarna sprang så landade de med en vinkel i fotleden på 1,13 grader medan amerikanerna landade med en vinkel på 8,4 grader. Motsvarande siffra för mer vuxna kenyanerna som numera springer i skor var 3,7 grader när de sprang barfota. En viktig faktor här som ytterligare understryker skillnaderna mellan amerikanerna och kenyanerna var att kenyanerna valde att springa med en högre hastighet. Som jag gått igenom tidigare så innebär en högre hastighet att man landar längre fram på foten med tårna mer vinklade nedåt. Skillnaden mellan amerikanerna och kenyanerna är således troligen större än de 7,27 grader som man såg vid olika hastigheter.

Medelåldern hos amerikanarna som sprang barfota var 38 medan den hos de som sprang med skor var 19 år. Trots det så skriver man i artikeln:

We compared foot strike kinematics on tracks at preferred endurance running speeds among five groups controlled for age and habitual footwear usage

Den ena gruppen är alltså dubbelt så gammal som den andra och trots det skriver man att man korrigera för ålder. Är det verkligen så svårt att hitta löpare i 38 års åldern som springer med skor?

När man har gjort alla analyser mellan grupp 1 och grupp 3 så har man dessutom uteslutit deltagare. De som inte landade på hälen i grupp 1 och de som inte landade på framfoten i grupp 3 är inte med i jämförelsen. Detta innebar i praktiken att man uteslöt 25 % (eller 2 stycken) av de deltagande barfotalöparna från USA.

Det man i själva verket verkligen har gjort i studien är att man jämfört amerikanare som tidigare sprungit i skor och sen gått över till att springa barfota (eller med Vibram) med ”vanliga” löpare. Barfotalöparna i USA har mer en troligen läst en mängd artiklar/propaganda om fördelarna med barfotalöpning, framfotalöpning, POSE, Chi Running etc. och frågan är om man kan kalla deras löpteknik för den naturliga löptekniken vid barfotalöpning. Den verkar i alla fall inte stämma överens med tekniken hos de kenyanska ungdomarna som levt hela sitt liv barfota.

I mina ögon är studien av Lieberman mest en bekräftelse av vad man redan visste. Frågan är också om de verkligen tittade på barfotalöpning vs. löpning med skor. Man kan lika väl säga att de tittade på skillnader i fotisättning då de faktiskt uteslöt alla barfotalöpare som inte landade på framfoten. Barfotalöpning och framfotisättning är utan tvekan korrelerade men det är inte samma sak. Hos de 16 kenyanska ungdomarna som levt hela livet barfota var det 12 % som landade på hälen och 22 % på mellanfoten. Lieberman nämner inte ens detta faktum i diskussionen. Hur kan det komma sig att en tredjedel av personerna inte landar på framfoten när han påstår att det är så vi är evolutionärt skapade för att landa?

Lägg till det faktum att Lieberman helt klart har incitament för att få barfotalöpning i ett bra ljus gör att man blir lite tveksam till hela upplägget på studien. Som jag har påpekat här ovanför så finns det flera saker som är värda att ifrågasätta och efter att ha läst studien och dess supplement ett par gånger så är jag fortfarande osäker på vad det är man ville undersöka och belysa med studien. Jag vet inte heller vad man ska göra med informationen som kommit fram? Undantaget möjligen en hemsida där man gör reklam för sina egna evolutionära teorier och samtidigt slår ett slag för barfotalöpning när man är sponsrad av Vibram.

Summering

När det gäller vetenskap så är det den personen som gör ett påstående som har bevisbördan. De som förespråkar barfotalöpning är oftast väldigt snabba med att påpeka att det inte finns någon forskning som stödjer användandet av dämpade löparskor. När det gäller kraven på deras egna bevis så verkar de anse att den evidensen inte alls behöver hålla samma kvalité.

Sanningen är den att man inte vet så mycket mer om barfotalöpning än att det sker en förändring i löpteknik och kraftkurvan. Vad det skulle ha för inverkan på skadefrekvens och prestationsförmåga om folk började gå över till att springa barfota är det ingen som vet.

Fortsätt läsa artikelserien<< Skor, barfotalöpning, fotisättning (del 5 av 7) – Barfotalöpning, förändringar i teknik och prestationsförmågaSkor, barfotalöpning, fotisättning (del 7 av 7) – Mina åsikter >>

10 thoughts on “Skor, barfotalöpning, fotisättning (del 6 av 7) – Barfotalöpning och snedtolkning av studier

  1. Det var ju riktigt skumt med åldern hos amerikanerna, 19 resp 38 är väldigt stor skillnad när det gäller ledhälsa och löpning.
    Bla kan jag tänka mig att en smärtfri 19-åring kan köra accentuerad häl-isättning på ett helt annat vis än en 38-åring med eller utan skor.

  2. Riktig bra artikelserie!
    Bra med objektivitet som det är stor avsaknad av i debatten.
    Keep it up!

  3. Riktigt bra skrivet! man får sig en tanketörn om både pågående forskning och hur man börj göra själv. Tack för mycket intressanta inlägg!

    Dock kan väl nämnas studier som visar på minskad skaderisk i samband med stukningar vad gäller barfotalöpning. Med tanke på hävarmar som blir större i och med dämpning på vanliga joggingskor.

  4. Hur kan man överhuvudtaget forska objektivt på något så individuellt som hur vi springer?? Att Jacob och andra utbildade inom traditionell läkekonst är inpassade i forsknings mallen och då skeptiska mot allt som är nytt är bara förståeligt.

    Mitt råd till alla som är nyfikna på barfota löpning är att inte läsa så myckte skräp som publiceras på nätet utan använd tiden till att ta er ut och testa barfota löpning istället. Man upptäcker då att man inte kan springa på fel sätt och att kroppen kommer säga till när den har fått nog.

  5. Tack för humorn en sån här tråkig fredagsmorgon M! 🙂

    Din första mening går inte ihop. Objektivitet har inget med individualitet att göra. Du kan studera en apa, en gris och en ko samtidigt och vara objektiv trots att de är helt olika.

    Att kroppen säger till när den fått nog är inget nytt, det är därför vi känner smärta 😉

  6. Jag läser för närvarande en mycket intressant bok om vetenskapsfilosofi, ”Vad är vetenskap egentligen?” av Alan Chalmers. Nu fick jag ett förtydligande i vad ”naiv induktivism” innebär mer konkret.

    Tack M!

    För övrigt gillar jag barfotalöpning och barfotalöpning på gräs ger min inte de hälsmärtorna som löparskor med hälstöd ger. Men den observationen innebär knappast slutsatsen ”alla människors hälproblem försvinner om man springer barfota”

  7. Tack för en bra artikelserie! Väldigt trevlig läsning och välskrivet. Mycket bra!

    Har inte läst Liebermans artikel men brukar man inte skriva ”Controlled for …” när en parameter ingår i analysen och dess effekt är ”borttagen” från resultatet?

    Mvh Micke

  8. Hallå Micke!
    Jo, man kan skriva ”controlled for” även de fall du beskriver. Det finns dock ingen information alls om hur man i så fall gjort det i studien och jag har sökt en hel del och inte heller hittat några bra studier där man faktiskt jämfört löpteknik mellan olika åldrar. Det som finns är mest från medelålders till pensionär där man ser en hel del skillnader. Mellan tonåren och ~40 år har jag inte hittat någon information.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *