Hälften så många skador hos framfotalöpare – En ny studie från Lieberman och Harvard

Landa på framfoten eller hälen?

Som en fortsättning på temat från förra inlägget med skoinlägg och skador smäller jag till med sensationsrubriken här ovanför. Orsaken är en ganska nypublicerad studie från Lieberman & Co på Harvad. De som läst mina inlägg här tidigare minns säkert den tidigare studien från Lieberman och Harvard. Den studien handlade om skillnaden i krafterna under foten vid löpning när man landar med hälen eller framfoten först. Den som har läst min genomgång av den studien vet också att jag inte är särskilt förtjust i hur den studien brukar tolkas och jag är inte heller särskilt imponerad av själva studiens genomförande.

Liebermans huvudsakliga forskningsområde är en alternativ teori om människans evolution som är baserad på att vi har haft en evolutionär fördel i vår förmåga att springa långt och länge i lägre hastigheter. Förutom att försöka lyfta fram denna idé han har också ett samarbete med Vibram FiveFingers.

Orsaken till att jag tar upp sponsringen av Vibram redan här kommer du att se senare när jag går igenom metod och resultatdelen i den här studien. Där finns nämligen flera frågetecken som tillsammans med den uppenbara jäven i den här frågan gör att man blir lite tveksam till resultatet.

Studien i fråga

Huvudforskaren i den är studien är en man vid namn Adam Daoud som studerar under Lieberman. Det är alltså inte Lieberman själv som utfört grovarbetet utan han står endast med som sisteförfattare vilket oftast antyder en roll som handledare. Titeln på studien är ”Foot Strike and Injury Rates in Endurance Runners: a retrospective study”. Målet med studien var att undersöka skadefrekvensen hos löpare med olika typer av löpteknik, de som landar först på framfoten och de som landar först med hälen.

Förutom huvudmålet så ville man också se om typen av skada skiljer sig mellan personer som landar på framfoten och personer som landar på hälen.

Upplägget på studien

Precis som titeln på studien berättar var det här en retrospektiv studie. Med retrospektiv menas att man i efterhand tittar tillbaka på något som redan har skett. Detta ska jämföras med den mer vanliga typen som är prospektiv där man först gör tester och sen tittar man på hur det går i framtiden. I den här studien tittade alltså forskarna på vilken typ av fotsättning som personerna hade och sen tittade man tillbaka i tiden på deras skadehistorik för att leta efter skillnader.

Deltagarna i studien var 52 väldigt vältränade löpare på Harvards Universitetets terränglag, 29 män och 23 kvinnor. Och när jag skriver vältränade så menar jag verkligen vältränade. Kvinnorna sprang i snitt 64 km varje vecka och männen 72 km. Deltagarna tävlade i allt från 800 meter till 10 km.

För att avgöra om personerna landade med hälen först eller med framfoten först använde man sig av en höghastighetskamera som tog 500 bilder per sekund. Studiedeltagarna fick sen springa antingen på ett löpband eller en träningsbana medan kameran tog bilder på deras fotisättning från sidan. På löpbandet testade man vid fyra olika hastigheter och på löpbanan fick deltagarna springa i tre egenvalda hastigheter som skulle motsvara återhämningsfart, medelfart och 5 km tävlingsfart. Totalt testades 31 av deltagarna på löpband och 28 på löpbanan. Varför man använde sig av både löpband eller träningsbana och varför alla inte testades på båda får man inte veta. Men de uppger att de sju som testades på båda platserna hade samma löpsteg i de två situationerna.

I de fall då deltagarna hade olika fotisättningar vid olika hastigheter valde man att använda den fotisättning som användes vid den hastighet som motsvarade den deltagarens huvudsakliga träningshastighet.

Själva skade- och träningsstatistiken fick man genom att dels gå igenom löparnas träningsloggar och dels genom skadestatistik hos lagets sjukgymnast. Alla löpare i Harvards terränglag var under tiden innan studiens genomförande tvungna att rapportera alla skador samt all träning de genomfört. I träningsdatan fanns alltså all information om distans och tid för de olika löparna.

Förutom att bara titta på antalet skador tittade man även på individuella skador. Dessutom delade man även in skadorna i olika grupper baserat på vilka skador man trodde skulle vara mer förekommande hos de som landar med hälen först respektive de som landar med framfoten först. De skador man trodde skulle vara mer förekommande var:

Landa på framfoten:

  • Hälseneproblem
  • Fotsmärta
  • Stressfrakturer i foten

Landa på hälen

  • Höftsmärta
  • Knäsmärta
  • Smärta i nedre ryggen
  • Stressfrakturer i underbenen
  • Plantar Fasciitis (ofta vanligen kallat hälsporre av gemene man)

Studiens resultat – klart färre skador hos framfotalöpare

Av de 52 deltagarna i studien kom man fram till att 31 % landade med framfoten först och 69 % landade med hälen först.

Ungefär 75 % av deltagarna hade minst en skada per säsong. De vanligaste skadorna var muskelbesvär (22 %), stressfraktur på underbenet (14 %), knäsmärta (8 %), löparknä (7 %) och hälseneproblem (7 %).

Resultatet i studien visade på en klart högre risk för skada hos löparna som landade med hälen först. De som landade med hälen först hade 2,6 gånger så stor risk att åka på en lättare skada (mild) och 2,4 gånger så stor risk att åka på en moderat skada. Mild och moderat i det här fallet innebar en skada som höll löparna borta från träning i 10 respektive 11-70 dagar. När det gäller svåra skador såg man ingen statistisk skillnad mellan de två grupperna.

Skillnaden i skadefrekvens mellan de som landade på framfoten och de som landade på hälen
Skillnaden i skadefrekvens mellan de som landade på framfoten och de som landade på hälen. Skadefrekvesen är angiven i skada per 10 000 mile vilket motsvarar ungefär 16100 km.

När man tittade på grupperingen av skador som man trodde främst skulle drabba en viss typ av löpstil såg man att den typen av skador som man främst trodde skulle drabba personer som landade med hälen först faktiskt också drabbades av dessa oftare. Det omvända stämde däremot inte. Man kunde alltså inte se att de som landade med framfoten först faktiskt fick fler skador av den typen som man trodde främst skulle drabba dem.

Diskussion kring resultatet

Det här är ganska överraskande resultat för många. Kanske inte att antalet skador skulle skilja sig utan mer att skillnaden var så stor. En mer än dubbelt så stor skaderisk är verkligen betydelsefullt. Särskilt när skadefrekvensen ligger kring 75 % eftersom en minskad risk då innebär en hel del extra träningar som i slutändan ökar ens chanser att bli riktigt riktigt bra. Det finns dock flera saker med den här studien som gör mig väldigt osäker på resultatet. Jag tror absolut är där finns en skillnad, men jag tror inte den är så stor och jag tror inte heller att det endast beror på hur foten landat.

Frågetecken i studien

När det gäller själva studieupplägget så är detta en retrospektiv studie. Inom forskning är den här typen väldigt lågt rankad när det gäller evidens. Orsaken är helt enkelt för att det är en form av studie som öppnar upp för en väldig massa bias. Det finns alltså många faktorer som kan påverka resultat i olika riktningar.

Ett större problem med retrospektiva studier är dålig rapportering från deltagarna kring det som redan har hänt. I detta fall talar vi dock om mer eller mindre elitidrottare som både haft hjälp av ett medicinskt team som måste föra journal och en tränare som ligger på dem att de ska fylla i sin träningsjournal. Så i detta fall tror jag faktiskt inte rapporteringen skulle blivit så värst mycket bättre även om studien varit prospektiv.

Ett av de vanligaste problemen med retrospektiva studier är selection bias vilket jag misstänker kan ha förekommit till viss del i denna studie. Tittar vi på statistiken så har man på Harvards terränglag tydligen 31 % framfotalöpare. Detta ska då jämföras med de två tidigare studier som tittat på förekomsten av olika fotisättningar hos vältränade löpare där man funnit en förekomst på runt 1-2 % (1, 2). Den första av dessa studierna har jag redan gått igenom ganska grundligt i mitt inlägg ”Är det bäst att landa på framfoten vid löpning?”, och jag tänker inte gå igenom den så värst djupgående igen. Det man gjorde var att man undersökte löpsteget hos 248 löpare som tillhörde eliten eller subeliten. 74,2 % landade med hälen först, 25,6 % med mellanfoten först och 0,2 % med framfoten först. När man drog ner analysen till de 50 bästa löparna blev siffrorna istället, 62 % landa med hälen först, 36 % med mellanfoten först och 2 % med framfoten först.

Den andra studien publicerades i november förra året och i den tittade man på motionslöpare under ett Manchester City halvmaraton eller maraton (2). Totalt inkluderades 936 löpare och deras fotisättning analyserades efter 10 km löpning. Resultatet i den här studien blev att 88,9 % landade med hälen först, 3,4 med mellanfoten och 1,8 med framfoten medan resterande löpare hade olika fotisättningar med sina respektive fötter. Man tittade dessutom på löpsteget vid 32 km hos deltagarna som sprang ett helt maraton. Resultatet där visade att 92,3 % av de som landade på framfoten vid 10 km inte längre gjorde det vid 32 km och  59,5 % av de som landade på mellanfoten vid 10 km landade med hälen först vid 32 km.

Intressant/kul att notera från den nyare studien här var att man faktiskt observerade att några av löparna sprang med ”minimalistiska skor” likt Vibram FiveFingers. Förutom att dessa var få i antal får vi inte veta mer hur många det verkligen var och om de eventuellt påverkat siffrorna.

Som läsaren kan se av siffrorna här ovanför så verkar antalet framfotalöpare i faktiska lopp, oavsett om det gäller eliten, subeliten eller motionärer ligga lågt, runt 1-2 %. I studien på Harvards terränglag har man dock kommit fram till att 31 % av löparna var framfotalöpare. Det är ganska anmärkningsvärt. En annan sak som är anmärkningsvärd är att man inte fann någon som landade på mitten av foten i den gruppen. Man uppger i studien att en av löparna landade på mitten av foten i en den långsammaste hastigheten men i övrigt landade han på hälen och han blev därför klassad därefter.

Det finns skillnader mellan grupperna i de olika studierna som kanske kan förklara lite av det underliga resultatet. Den första skillnaden är att löparna på Harvard tävlade i 800-10 000 meter medan de andra studierna tittat på löpare som tävlat i halvmaraton och maraton. Idrottare som normalt springer snabbare tenderar möjligen att landa mer framåt på foten även vid långsammare träningstempo.

En annan stor skillnad är att man i Harvardstudien tittat på löparna när de varit fräscha medan man i de andra två studierna tittat på löparna efter 10 km löpning. Som resultaten visade i studien på motionärerna är det fler och fler som börjar landa längre bak på foten när de blir tröttare. Kanske är det alltså egentligen fler av Harvardlöparna som egentligen landar först med mitten eller hälen av foten när de verkligen tränar?

En tredje faktor här som jag faktiskt tycker att man behöver ta upp i detta fall är selektivt urval blandat med att löparna i detta fall faktiskt vetat vem Daoud och Lieberman är och att de därefter anpassat sin löpning vid testerna. En slags extrem Hawthorne effect. Det här förklarar inte varför trenden i skador såg ut som den gjorde men det förklarar hur det kommer sig att andelen framfotalöpare var så väldigt hög jämfört med tidigare studier.

Summering

Resultatet i den här studien är väldigt intressant. Det finns en hel del frågetecken kring lite av informationen och att dra långtgående slutsatser från en retrospektiv studie är inget man ska göra oavsett om allt verkar 100 % i utförandet.

Men trenden är ändå tydlig och jag tycker inte man kan förklara bort den med sponsring eller färgade forskare. Det jag undrar mer är däremot om det verkligen var så stor andel av löparna som verkligen landade på framfoten under sin träning. Det jag anser att den här studien visar är att det inte är bra att ta för långa steg. En högre stegfrekvens där benet inte sätts i så långt framför kroppen är mer skonsamt än längre men färre steg.

När man verkligen tar för långa steg kallas det för overstriding. Löpare som springer på detta vis utmärker sig ofta med en lite ”studsig” stil som innebär att löpningen både blir oekonomisk och att man får ta upp extra med kraft vid varje fotisättning. I det här fallet har jag väldigt svårt att se någon av löparna från Harvards terränglag verkligen springer med så felaktig teknik så man kan kalla det overstriding. Men samtidigt tror jag inte det finns någon tydlig gräns här och möjligen är det så att flera av de som sprang med hälisättning i studien ändå tog lite för långa steg vilket ökade deras risk för skada?

Det här är som sagt, trots sina brister, en väldigt intressant studie. Men tyvärr är jag ganska säker på att den kommer bli grovt övertolkad. Vivo barefoot som säljer en typ av ”minimalistisk sko” för löpning har till exempel lagt till med den här bilden på sin hemsida.

Överdriven marknadsföring från barfotaförespråkare
Överdriven marknadsföring från barfotaförespråkare. Trots att studien inte ens inkluderat någon som springer barfota kommer man alltså fram till följande slutsats

Detta alltså trots att ingen av löparna i studien sprang barfota och trots att alla som börjar springa barfota eller med minimalistiska skor inte automatiskt börjar landa på framfoten.

5 thoughts on “Hälften så många skador hos framfotalöpare – En ny studie från Lieberman och Harvard

  1. ”…jag tycker inte man kan förklara bort den med sponsring eller färgade forskare.”

    Det där lät faktiskt hur kul som helst. *garvar* ”Det är klart att vi inte kan lita på resultaten. Förvisso är forskaren i fråga inte sponsrad, men karln är ju rödskinn, för bövelen!”

  2. Wille:
    Du hann före oss med en dag, helvete! Men klart bättre genomgång av studien än vi lyckades med. http://fysiopodden.se/avsnitt-29-to-the-limit/

    Jag kommer lyssna på det ändå 😉

    David N.:
    “…jag tycker inte man kan förklara bort den med sponsring eller färgade forskare.”
    Det där lät faktiskt hur kul som helst. *garvar* “Det är klart att vi inte kan lita på resultaten. Förvisso är forskaren i fråga inte sponsrad, men karln är ju rödskinn, för bövelen!”

    🙂 Så kan man också läsa det, tänkte jag inte på

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *