Bloddopning del 2 – Hur vanligt är bloddopning?

I del 1 i den här artikelserien på två delar tog jag upp bakgrunden kring bloddopning, hur bloddopning fungerar, vilka metoder som finns för bloddopning och vilka tester som finns för att försöka avslöja någon som använder sig av bloddopning. För att kort summera det inlägget så finns det klara bevis för att bloddopning ger en betydande förbättring av prestationsförmågan samtidigt som risken för att åka dit vid ett dopningstest tidigare varit i princip ingen alls och även nu finns det inga test som är särskilt bra för att direkt kunna avslöja om någon använt dig av bloddopning.

En möjlig lösning på detta problem är det som populärt kallas för blodpass som jag tänker gå igenom i den här delen. Men innan det tänkte jag kort visa på ett exempel hur elitcyklister i alla fall tidigare använt sig av brister i olika testmetoder för att på ett väldigt effektivt sätt förbättra sin prestation med en minimal risk att åka fast.

Kombinationen EPO och användandet av sitt egna blod

Det här är troligen den vanligaste formen av bloddopning för närvarande. Dessa två metoder har två negativa aspekter för sig själv som man i princip kan eliminera om de kombineras. Nackdelen med att använda sitt egna blod är att prestationen försämras ganska ordentligt under ganska många veckor efter det att man tappat sig själv på blod. Nackdelen med EPO är att det faktiskt finns tester för att avslöja fusket. Testerna för EPO är dock som jag redan gått igenom ganska dåliga och det krävs att personen testas väldigt nära på sitt användande för att man ska kunna upptäcka fusket. Antalet tester för dopning är normalt mycket vanligare när de närmar sig tävlingssäsong. Denna kunskap har fuskarna tagit tillvara på och det man gör nu är att man använder EPO under uppbyggnadsperioden, tappar sig själv på blod när nivåerna är förhöjda och sen använder man detta blod under tävlingssäsongen.

Bilden här under är från en artikel med titeln ”The evolving science of detection of ’blood doping'” publicerad i år där man med hjälp av vittnesmål och dagböcker från avslöjade fuskare försökt ta fram en bild över hur dopningen går till just nu, eller i alla fall för något år sedan (2).

Är blodpass en lösning?

Som du säkert förstått redan är det väldigt svårt att upptäcka bloddopning och för bara 10 år sen var det näst intill omöjligt. För att ändå försöka hindra fusket införde man då maxgränser för vissa blodvärden. Personer som överskred dessa fick då startstopp med motiveringen hälsoskäl. Den här metoden har dock väldigt stora brister då variationen i normala blodvärden är stor och oavsett vilka värden man har från början så får man en lika stor effekt av att höja dessa värden (2). Detta innebar i praktiken att personer med naturligt låga värden kunde dopa sig tills de hamnade precis under maxgränsen och få en stor prestationshöjning medan personer som naturligt låg precis under gränsvärdet inte kunde dopa sig.

Lösningen på detta blev det som vanligen kallas för blodpass som introducerades kring 2008. Blodpass innebär att man följer idrottare kontinuerligt för att på så sätt få en bild över hur deras naturliga mängd av röda blodkroppar ligger. Med hjälp av dessa individuella värden kan man klart bättre avgöra gränserna för vad som är naturlig variation och vad som innebär dopning. Det finns en liten begreppsförvirring här då vissa förbund har egna tester där de följer idrottarna och det internationella cykelförbundet samt internationella skidförbundet har båda en form av kontinuerligt testade som populärt kallas för blodpass. Detta är också det vanliga svenska ordet men i själva verket har WADA en mycket mer ingående typ av kontinuerlig testning som heter Athlete Biological Passport, ABP. Här kommer jag att syfta på båda typerna när jag skriver blodpass då de i fallet bloddopning är i princip de samma.

Blodpass innebär att resultaten efter varje test lagras och sen går en dator igenom resultatet. Misstänkta förändringar flaggas och efter det analyseras resultatet av en expert inom dopning. Först om även denna expert bedömer att det handlar om dopning startas en process där idrottaren kan bli dömd för dopning. Teoretiskt så innebär ett blodpass att alla former av betydande bloddopning skulle kunna märkas. Så fort någon tar EPO, tappar sig på blod eller tillför röda blodkroppar utifrån kommer detta att visa sig i förändrade blodvärden (11).

I praktiken är det däremot inte lika lätt då den här typen av uppföljning kräver väldigt regelbundet testande och resurserna för att göra detta finns inte idag (1). Den individuella variationen mellan människor är också stor när det gäller dessa värden och samtidigt är inte de mätvärden man får exakta utan påverkas av utrustningens naturliga variation. De här faktorerna tillsammans innebär att man måste sätta vida gränsvärden för att vara säker på att de som åker fast verkligen har tagit dopning. Nackdelen med det här är givetvis att sensitiviteten, alltså sannolikheten att man verkligen ska hitta de som använder sig av dopning, minskar (2). Säkerhetsgränsen för att inte någon som inte dopar sig är satt vid 99,9 procent vilket innebär att risken att man ska flaggas om man inte tar dopning är en på tusen.

De tester som gjorts på blodpasset idag visar också på ganska dåliga resultat. I slutet på förra året publicerades en studie där man lät deltagare ta mikrodoser av EPO under flera veckor (12). Förändringen i Hb-värdet blev en ökning med 10 procent vilket i sin tur uppskattas öka VO2max med 5-10 procent (13).

Forskarna tog regelbundet prover under den här tiden och dessa analyserades sen med hjälp av samma mjukvara som används  av WADA för att analysera blodpassen. Resultatet blev att ingen av försökspersonerna blev flaggade medan de fick EPO men en av försökspersonerna blev flaggad innan injektionerna började då hans naturliga värden stack ut så pass mycket från normen. Givetvis hade den här personen dock inte åkt fast för dopning då en analys av en expert direkt hade sett att värdet egentligen inte var avvikande. I den här studien tog man inga urinprover för att testa direkt för EPO vilket är en nackdel. Även om personerna inte flaggas av mjukvaran för att ha onaturliga värden så skulle ju ett direkt test för EPO kanske fälla dem.

Två andra studier som har tittat på om användandet av blodpass kan detektera tillförsel av extra blod har gett lite blandade resultat. En studie visade att endast 20 procent av de som fick blod blev flaggade (14) medan en annan visade att 45 procent blev flaggade (15). Med hjälp av en förbättrad metod kunde samma forskare som genomförde referens 15 senare höja sensitiviteten i sina test så att 72 procent av de som dopades flaggades vid analys enligt som används på blodpassen (16).

Användande av blodpass har stor potential för framtiden men just nu är dess kapacitet att upptäcka fuskare lite begränsad. Det man ska ha i åtanke är att det resultat på 72 procent som de senaste studierna visat endast är för den typen av upplägg på dopningen som användes i den studien. Det finns många andra sätt att att uppnå liknande effekter som kanske inte skulle flaggas. Fortfarande är det ju också så att nästan en tredjedel av de som dopar sig undkommer att bli flaggade.

Att bli flaggad via blodpasset innebär inte heller per automatik att man åkt fast för dopning. Först ska experter bedöma datan, sen får idrottaren en chans att eventuellt ge en förklaring till de avvikande resultaten och först därefter dras en eventuell rättsprocess igång. Vissa dopningsfall de senaste åren har kommit till genom att personerna först blivit flaggade för misstänkt dopning via analys av blodpassen. Experterna har varit tveksamma men beordrat tätare testning och detta i sin tur har gett positivt resultat för EPO.

I en powerpointpresentation av internationella cyklingsförbundet som finns på WADAs hemsida uppger man att år 2009 flaggades ungefär 10-15 blodpass för cyklister varje vecka (17). Av dessa var det endast sex fall som öppnades upp för utredning för eventuell dopning endast baserat på blodpassen. Däremot ledde misstänkta värden i blodpasset till att ytterligare 22 cyklister blev fällda för EPO då de följts extra noga efter man sett de avvikande värdena (18).

Blodpass ska användas för första gången i ett OS nu i London och det återstå att se om någon idrottare kommer åka fast med hjälp av det.

Hur förekommande är bloddopning?

Det här är förstås en helt omöjlig sak att svara på och troligen är dopningen väl utspridd fortfarande inom konditionsidrotterna (2). Det finns dock en del data som visar på att användandet av dopning i alla fall minskat. Grafen här under visar på hur blodproverna förändrats inom cyklingen de senaste tio åren (18). Det man har mätt är antalet ”unga” blodceller. Ett högt värde här indikerar att man antingen tagit EPO eller att man tömt sig på blod och kroppen börjat producera mer blod är normalt. Ett lågt värde i sin tur indikerar att man tillfört blod utifrån och kroppen har börjat minska på blodproduktionen då det finns för mycket blod i omlopp. Grafen visar endast de värden som varit antingen extremt höga eller extremt låga där de extremt höga är gröna och de extremt låga är rosa/lila.

Här går det alltså att uttyda två tydliga förändringar i cyklisternas värden vilket sannolikt återspeglar två stora förändringar i fusket för att minska risken att åka fast. Den första förändringen är troligen mest en indikator på att man minskat användandet av EPO och istället gått över till att använda den klassiska metoden med tillförsel av röda blodkroppar utifrån. Den andra förändringen visar dock på en mer markant förändring och troligen beror detta på att cyklisterna blivit räddare för att åka fast och nu troligen använder ingen/mindre bloddopning och när de väl använder sig av bloddopning så gör de det i mindre skala för att undgå att åka fast.

Det ska dock sägas att det också kan bero på att cyklisterna blivit bättre på att dölja sin dopning. Det finns minst en dokumenterad maskningsagent som på endast tre timmar kan minska på de förändringarna i blodvärden som mäts med blodpassen (20). Det här ämnet är numera också dopningsklassat. Det finns dock ännu inget test som säkert kan påvisa att det används i den form som det används i studierna som visat dess effekt (20) och om ett sådant test skulle komma är det oftast inte svårt för de med pengar att tillverka ämnen med liknande effekt som inte är dopningsklassat eller som inte går att spåra.

Men oavsett verkar det faktiskt som att införandet av blodpass har fått en effekt på cykelsporten. Det här inlägget på den fantastiska sidan The Science of Sport visar detta på ett tydligt sätt där man kan se att prestationerna under Tour de France har gått ner ganska betydligt sen storhetstiden för EPO i mitten och slutet på 90-talet.

Kostnaderna för att testa idrottare med blodpass

Det här är kanske inte direkt relaterat till det vi brukar skriva om här på sidan men jag tänkte att jag ändå skulle nämna detta då det handlar om väldigt stora summor. I sin ekonomiska rapport för 2011 uppgav de internationella cykelförbundet att kostnaderna för deras testande av sina cyklister uppgick till nästan 50 miljoner kronor och då är det endast 1610 cyklister som testades (22). En kostnad på i snitt 31 000 kronor per cyklist.

Summering kring bloddopning

Den nuvarande situationen när det gäller bloddopning är verkligen ingen rolig läsning. I en översiktsartikel där bland annat den väldigt kände svenske fysiologen Bengt Saltin var med som författare sammanfattade man situationen så här (2).

Citius, altius, fortius – the Olympic motto – is supposed to be reached solely by natural talent, proper training and diet. How true is that today? Probably not true at all. Today, it may be impossible to reach the top in a number of sports without using one or more suitable doping listed drug(s). In a recent Nature article, Don Catlin is cited to claim, ‘Everyone in cycling was doping’ (Callaway, 2011). Although Catlin may have gone too far, reasonable questions to be asked by the public are: ‘How can it be so bad with all the anti-doping activities and controls taking place?’, and if the situation is as bad as stated by Don Catlin, ‘is it really worth all the efforts and expenses?’
The answer to the first question has in part been given earlier. Valid and sensitive tests are lacking. The timing of when the tests are performed is not appropriate. In regard to blood manipulations, all of the above seem true…

…Thus, a quite dark account is painted of the doping situation in elite sports. Why do international sports federations, the International Olympic Committee (IOC) and governments continue to spend millions and millions of US dollars on anti-doping articles and controls? Do they have a choice? Probably not! Governments, regions and communities in most countries of the world support sports with tax money. There are many good reasons for this support.

Bengt Saltin uppger i en intervju i Göteborgsposten att det endast går att lita på blodpassen från ungefär 15-20 länder. Det finns också antydningar om att bloddopning även är utbrett inom andra konditionsidrotter förutom cykling och skidor och i artikeln tar man upp några anekdoter gällande västafrikanska löpare.

Blodpass visar på lite potential men även om det skulle vara så att analysen av blodpassen blir mycket mer effektiv så innefattar det en väldigt stor mängd testande och är endast praktiskt möjligt inom sporter där eliten är liten och väl definierad så som till exempel cykling och skidor. Hur skulle man till exempel kunna införa blodpass inom fotboll eller andra sporter där antalet utövare är väldigt stort och vem som är elit eller inte kan förändras på väldigt kort tid?

Även i en sport som löpning, med mycket fler utövare än cykling och skidor, skulle implementeringen av blodpass bli svår. Blodpass används idag av IAAF men endast ett begränsat antal av alla idrottare är med i programmet. Möjligheten att införa det i alla länder just nu är som sagt också väldigt begränsad. När det gäller Sverige så använder sig SOK av blodpass på sina idrottare sen 2002 (21).