Varför forskare inte skall “ta debatten”

Detta är något så ovanligt som en text skriven av Nicklas. Senast jag skrev något var 2017. Jag har dock på senare tid, delvis (tyvärr) på grund av egen erfarenhet, gått och tänkt mycket på en fråga som jag tycker gör sig bra här på Träningslära.

Det handlar om uppmaningar till forskare att ”debattera” ämnen i sammanhang där hela debatten på förhand ramats in till att handla om hur viss forskning är falsk, hur forskarna är köpta, bara driver politiska agendor osv. Personer som byggt upp den här bilden uppmanar då ibland forskare att mötas i debatt face-to-face, exempelvis i tv, radio, poddar osv. Men även i text, vilket kan motverka den värsta dyngan även om det också kan bli mycket vinklat beroende på redaktörskapet.

”Om ni nu är så säkra, varför inte ta debatten?” kan säkert låta som en rimlig fråga, i alla fall intuitivt. ”Har man på fötterna borde man ju kunna mötas i en debatt!”, tänker du kanske. Men den intuitionen är missledande, menar jag, och jag tänkte förklara varför.

Jag skall för säkerhets skull påpeka att det förstås finns exempel på forskning som aktivt vinklats, till och med fabricerats (1, 2), och att det ibland mycket väl kan handla om finansiella eller politiska intressen. Och forskare riktar knappast enbart akademisk kritik mot varandra heller. Som ett exempel hävdar statsvetarprofessorn Sten Widmalm i tidskriften Respons att ett kulturkrig (hans ordval) präglat forskning kring integration i Sverige, en historia full med häpnadsväckande påhopp på vissa forskare.

Det råder förstås delade meningar om en så hård slutsats som kulturkrig, och Widmalm har minst sagt slirat på sina fakta förut. Men få ifrågasätter nog att forskningsdebatten Widmalm beskriver präglades av mer än bara olika tolkningar av evidensläget. Så givetvis måste högskolesektorn, forskningsdiscipliner, vetenskapliga rön och forskare själva granskas. Det är inte seriösa granskningar eller öppensinnad debatt jag skriver om i den här texten.

Det jag syftar på är exempelvis misskreditering av medicinsk vetenskap om vaccinationer eller etablerad klimatforskning, eller slarviga påståenden om att forskare inom humaniora och samhällsvetenskap bara sysslar med ideologi. För att inte tala om alla kostfanatiker som kommer och går, och som inte har mer att komma med än att ”etablissemanget” döljer sanningen om deras kosts förträfflighet. Jag kommer i det följande berätta varför jag tycker att det är rimligt för forskare – eller andra akademiska experter – att avstå, för att därefter avsluta med hur jag tycker att offentlig debatt om vetenskap bör föras (för sådan debatt är viktig).

Vetenskap är redan debatt – det är hela grejen

När jag försöker definiera vetenskap för mina studenter brukar jag landa kring något i stil med: ”Ett systematiskt begreppsliggörande av verkligheten, baserat på institutionaliserat tvivel”. Jag gör inte anspråk på någon perfekt definition, men där någonstans landar jag om jag skall försöka hitta en formulering som gäller för såväl litteraturvetenskap som teoretisk fysik.

Med institutionaliserat tvivel menar jag att tvivlet är en central del i vetenskapens grundstruktur, kultur och regelverk – med andra ord ett kollektivt tvivel som tas för givet och som är större en den enskilde forskarens tvivel. Två tydliga exempel är peer review av artiklar i vetenskapliga tidskrifter och det öppna försvaret av doktorsavhandlingar.

Dessa två exempel är dock bara toppen på ett isberg av det institutionaliserade tvivlet. Alla forskare har förhoppningsvis ett stort självtvivel till att börja med. Och då menar jag inte självtvivel i form av att känna sig värdelös, utan en kritisk blick på sina egna antaganden, kunskapsmässigt blinda fläckar och bias. Detta är för övrigt en annan sak jag brukar tala om för studenterna: att allt kritiskt tänkande måste ta sin utgångspunkt i ett självkritiskt tänkande.

Utöver självtvivlet har man dessutom, förhoppningsvis, en tvivlande inställning till annan forskning. Inte ”Det där är ju bara skit” – sådana utsagor brukar enligt min uppfattning oftast komma från människor som saknar det ovan nämnda självtvivlet – men en konstant inställning som gör att de tänker något i stil med ”Det skulle ju också kunna tolkas annorlunda”.

Det här uttrycks i laboratorier, i seminarierum, i texter, på konferenser, under fikapauser, på krogen (ja, många vetenskapliga diskussioner vaknar efter några glas) och så vidare. Man testar idéer helt enkelt – i vissa vetenskaper genom att utföra kontrollerade experiment och i andra genom att utsätta idéerna för motargument. Men principen är densamma.

Denna princip för oss tillbaka till ordet debatt. Vetenskap är debatt. Det är hela grejen. Det finns redan en debatt om vaccination – den kallas för vetenskap. Det finns redan en debatt om människans påverkan på klimatet – det kallas vetenskap. Det finns redan en debatt om vegetarisk kost och idrottsprestation (för att anknyta till ett aktuellt exempel på halmgubbar mot etablerad expertis) – det kallas vetenskap.

Vidare, det som skiljer debatt kring empirisk evidens från rent idébaserad debatt är att det i det förra exemplet alltid finns ett sant svar, vilket innebär att viss evidens kommer vara mer rätt än annan. Att den vetenskapliga debatten om vaccination därför inte har ”två sidor” betyder inte att den är icke-existerande, det betyder bara att den har nått till en punkt där det är i det närmaste omöjligt att läsa litteraturen utan att nå likvärdiga slutsatser om vad som förefaller mest rätt.

För att ta ett väldigt konkret exempel. Om flera personer redan har mätt en planka flera gånger och kommit fram till att den är ungefär 325-329 mm lång så kan vi vara väldigt säkra på att det är ungefär så lång som plankan är. Skulle någon säga att plankan är 200 mm lång så har den personen fel. Det är inget att debattera. Däremot så skulle två av personerna som kommit fram till värden som skiljer sig med 2 mm kunna debattera kring vem som troligen har mest rätt utifrån deras olika mätmetoder och liknande. Så längden på plankan kan fortfarande debatteras men det finns ett snävt spann kring vilket värde som är rimligt att ta som ståndpunkt. Ställer du dig utanför det spannet så kan man med rätta ignorera din åsikt. Det här har Jacob tidigare gått igenom i artikeln ”När du har rätt till din åsikt och när du inte har det”.

Det verkar även vara mest rätt att människans aktivitet påverkar klimatet, jämfört med påståendet att människan inte gör det, och anledningen till att det verkar så är för att debatten – det vill säga vetenskapen – tagit forskningen dithän. Det verkar mest rätt att mycket protein i kosten (säg, ~1.5-2g/kg kroppsvikt) är bättre än att nöja sig med basalbehovet om du vill bygga muskler. Och så verkar det vara, återigen, därför att debatten om proteinintag och muskeltillväxt tagit oss dit (Jacob har exempelvis sammanfattat detta här).

Att då ledande forskare skall sitta i en radiostudio och debattera med någon högljudd youtube-kändis eller allmäntyckande ledarskribent är ju bisarrt. Om vederbörande dessutom gjort en karriär på att redan måla upp forskaren som lögnare och producerat en armé av halmgubbar kring både forskaren och hens forskningsfält – ja då blir det än mer bisarrt. Vilket tar oss till nästa del.

Man kan inte debattera om man inte följer samma regler

En annan viktig sak – möjligtvis den viktigaste – är att forskare och allmänna tyckare inte spelar enligt samma regler. Ta dokumentären What the Health som exempel (se Jacobs recension här). Där finns ingen ambition att förklara saker så som de faktiskt förefaller vara, bara att med varje tillgängligt verktyg flytta fram positionerna för vegankosten i samhället.

Vetenskaplig nyans vs. självsäker övertygelse

Som forskare, eller utomakademisk expert som följer vetenskapens normer, har du en plikt att ge en så rättvisande bild du kan. Det innebär för det mesta att du måste säga ”Å ena sidan, men å andra sidan” och att du bör förhålla dig till vad evidensen för närvarande pekar starkast på. Det senare gäller till och med när du har dina egna funderingar som kanske talar emot detta.

Jag menar inte att forskaren skall sätta munkavle på sig själv om vederbörande har avvikande uppfattningar – men det är forskarens plikt att tydliggöra att ”Jag tror faktiskt att det skulle kunna vara såhär egentligen, på grund av X och Y, men vi har för lite på fötterna ännu för att kunna säga det”, eller något i den stilen.

Den här plikten har inte allmäntyckare. De kan ljuga, förvanska, överdriva och kasta ur sig halmgubbar i oändlighet. Och naturligtvis blir då debatten skev. Om en person går in med ambitionen att vara vetenskapligt nyanserad och den andra går in med inställningen att till varje pris, och med alla tillgängliga medel, driva fram sin uppfattning, ja då är en bra debatt omöjlig.

Och detta vet förstås de här personerna som uppmanar till att ”mötas i debatt”. Om de istället skulle tvingas formulera sig i text, säg tre mycket konkreta påståenden åt gången, varpå forskaren skulle få utrymme att ordentligt skärskåda alla tre, ja då skulle den senare kunna slå hål på var och ett.

Men skall man sitta i en studio är allt som krävs att du talar högt och med stort självförtroende. Och med uppvisandet av ett riktigt starkt självförtroende kan du komma långt som förvillare. Vi människor verkar nämligen ha en tendens att tolka självsäkerhet som ett tecken på kompetens (3, 4), vilket är ytterligare en anledning till att den här typen av debatter riskerar att bli så missvisande.

Det är inte direkt ovanligt att forskare är lite inåtvända och – milt uttryckt – socialt osmidiga (hint: detta inkluderar undertecknad). Att då ställas öga mot öga med karismatiska youtubekändisar kan ge en väldigt skev bild av vem som egentligen har mest på fötterna. Och då har vi inte ens diskuterat den hotbild som faktiskt finns mot forskare i de ämnen som debatteras allra hätskast.

Makten över mediet

Vad som ibland gör debatter ännu mer skeva kan återigen exemplifieras med What the Health: exemplen där personen som uppmanar till debatt helt och hållet har makten över mediet där debatten skall föras. Inget hindrar då vederbörande att rama in hela dokumentären/poddiskussionen/radioprogrammet/osv. med överdrifter, felaktiga påståenden eller halmgubbar om forskning och forskare, och därefter klippa svaren efter behag och placera dem i vilka ogynnsamma kontexter som helst. Naturligtvis är det inte värt att ställa upp på ”debatt” då.

Det finns en scen i filmen där det här blir så övertydligt. Experten som erbjuds att intervjuas vill inte delta – och det är rationellt av honom av inte vilja göra det – och misstänkliggörs då istället. För visst måste man ha något att dölja om man inte vill bli intervjuad för en propagandafilm vars hela syfte är att framställa dig och dina kollegor som oärliga? Svar: Nej, nej det måste man inte. Man är nog bara ganska osugen på att slösa sin tid.

Som jag skrev i inledningen kan detta även gälla textbaserad media. Finns där till exempel en redaktör i den tidningen som vill få fram en viss sida mer än en annan så kommer detta lyckas. Det kan handla om allt ifrån hur titlar väljs, hur texten illustreras, vilka citat som lyfts fram, vilket textutrymme som tas i anspråk osv. Jag blev exempelvis refuserad av Dagens Nyheter när jag ville skriva ett kritiskt svar till en text av deras ledarskribent Amanda Sokolnicki. Kanske var min text för dålig helt enkelt, men det var i alla fall inte vad de skrev till mig i  svaret. Så jag fick skriva en längre här på Träningslära istället (”Om läskskatt i DN – godtycklig, verkningslös och infantiliserande?”, se även Jacobs ”Mer trams från debattörer kring skatt på läsk”).

Den omvända situationen – När vetenskaplighet används för att odla osäkerhet

Om självsäkerheten och överdrifterna är en sak som forskare inte kan bemöta i den här typen av meningslösa debatter så finns även det motsatta fallet: när dygder om kritiskt tänkande, öppna sinnen och faktagranskning används för att så tvivel om saker som är exceptionellt välbelagda. Att vetenskap är en evig konversation som aldrig slutar betyder nämligen inte att allt i praktiken är rimligt att ifrågasätta.

Men det är med hänvisning till ”båda sidor”, ”kritiskt tänkande” och andra uttryck som anspelar på vetenskaplighet som du exempelvis kan höra folk argumentera för att kreationism skall läras ut till skolelever eller att vi måste ha en öppen diskussion om huruvida nazisternas massutrotningen av judar verkligen ägt rum (båda dessa är exempel tagna ur verkligheten).

För vi måste ju ha en öppen debatt, eller hur? Alla faktautsagor måste vara öppna för att omvärderas, eller hur? Ja, så är det, rent vetenskapsfilosofiskt. Men i praktiken finns dokumentation och modeller av verkligheten som ibland visat sig vara så pass robusta att ifrågasättandet mest är en exercis i vetenskapsfilosofi – i praktiken fungerar det så bra att vi i vardagsspråk kan hålla det för sant.

Komikern Bill Maher har vid flera tillfällen använt den här typen av argument kring vaccination. Han är inte emot det, säger han, men ”we should have a debate”. Jag har redan påpekat att vetenskap är debatt, så debatt om vaccination finns alltså. Men Bill Maher hävdar att ”what western medicine likes to do is close off debate”. Detta är nonsens.

Bill Maher har för all del den goda smaken att ha gäster bredvid honom med annan uppfattning, men han har ändå makten över mediet och kan forma diskussionen. Tittar ni på klippen från hans show så är det dessutom mest folk som sitter och höjer rösten och en publik som ljublar och applåderar när de hör något de gillar. Ingen lär bli klokare av det.

Det finns många fler exempel än evolutionsteorin, förintelsen och vaccination där folk som vill odla tvivel låtsas ha ett vetenskapligt sinne och påstår sig vurma för öppen debatt, men jag nöjer mig med de tre exemplen.

När det gäller ämnen så som nutrition och träning blir det dock svårare eftersom det är svagare evidens i största allmänhet. Där finns utrymme för mer debatt bland forskare, inklusive kritiska samhällsforskare (som t.ex. studerar lobbyism med syfte att påverka vetenskap och myndighetsrekommendationer). Men det finns förstås ändå påståenden som är uppenbar humbug, ofta på grund av att effektpåståendena är så extrema. Du kommer exempelvis inte hitta någon seriös nutritionsforskare som hävdar att ”vi vet att” vegankost eller carnivore diet är hälsomässigt överlägsna – däremot kommer du hitta olika uppfattningar om synen på detaljer kring vegetarisk kost och animalier.

Som princip kan det därför vara värt att ta sig en extra funderare på hur uppmaningar till fri debatt, källkritik, öppenhet inför osäkerhet och andra akademiska dygder ibland används. Jag är den första att försvara sådana dygder, men de utnyttjas också och det måste man vara vaksam på. Det är en enormt svår balansakt. Det finns ett citat, där grundkällan inte är helt klar, i stil med: ”Have an open mind, but not so open that your brain falls out”. Det är lättare sagt än gjort, men en bra princip.

Avslutning – till tråkighetens försvar

Som avslutning skall jag nu vara lite konstruktiv, eller i alla fall försöka vara det. Det är en kort lista med punkter, utan inbördes ordning, om hur jag tycker att diskussioner kring vetenskapliga frågor skall föras i det offentliga. Min huvudpoäng är: Låt debatter vara tråkiga! Men när jag säger ”tråkig” menar jag förstås inte att en dödstrist diskussion har ett egenvärde. Jag menar att alla försök till att göra vetenskapliga debatter mer ”underhållande” och ”lockande” måste hållas till ett minimum, eller åtminstone anses som sekundära till korrekthet. Håll till godo:

  • Klargör distinktionen mellan värderingsdiskussion och faktadiskussion. Det skall sägas att fakta och värderingar ofta kan vara svårare att skilja åt än vi kanske vill erkänna, eftersom värderingarna färgar våra tolkningar och påverkar (medvetet eller omedvetet) vilka fakta vi söker efter. Men att distinktionen är svår betyder inte att man skall ge upp försöket till en sådan – vi måste försöka hålla isär dem så gott det går.

Diskuteras klimatfrågan rent faktamässigt så skall diskussioner om dyrare plastpåsar, subventionerade elcyklar eller floskelfyllda hållbarhetspolicyer hållas utanför. Dessa tre, och alla tänkbara miljöpolitiska insatser, måste förstås debatteras, men de skall inte beblandas med den vetenskapliga diskussionen kring människans inverkan på global uppvärmning. Kort sagt: diskussioner om hur X är måste särskiljas från diskussioner om vad som skall göras (eller inte göras) åt X, om X är rättvist eller ej, osv.

  • För att ovanstående distinktion skall vara möjlig måste debattörernas kompetens i sakfrågan vara viktigare än representationen av olika ståndpunkter. Det betyder ibland att det inte kan bli mycket till debatt – exempelvis går det inte att hitta olika sidor bland medicinskt kompetenta personer i frågan om huruvida mässlingsvaccin orsakar autism, så vill du ha olika sidor måste du bjuda in tokstollar.

I många frågor kan det dock bli debatt även bland kunniga människor. På senaste tiden har det exempelvis förekommit en hel del diskussioner om huruvida (och i så fall varför och i vilken utsträckning) invandring är orsaken till gängkriminaliteten i många städer, varför skolan har stora problem, om amorteringskrav skall skärpas osv. Detta är frågor utan exakta svar och du kommer definitivt hitta kompetenta människor som kommer ha mycket skilda åsikter. Dessa skall förstås ställas mot varandra (men enligt ett överenskommet regelverk som jag återkommer till).

Problemet är när det anses vara en dygd i sig att alltid, oavsett ämne, sträva efter olika ståndpunkter. Att skolan har en massa problem är utan tvekan en fråga med många olika svar som alla kan vridas och vändas på, och där två människor faktiskt kan nå radikalt olika ståndpunkter trots att de båda resonerar förnuftigt. Att mässlingsvaccin orsakar autism har enligt allt att döma bara ett svar: nej.

  • Utgå från ett på förhand etablerat och tydliggjort regelverk för hur en debatt skall föras. Här tycker jag först att frågorna skall vara så pass avgränsade att de faktiskt kan besvaras konkret. Svävande frågor ger alltid en fördel åt den som är minst kunnig – för om du flummar iväg tillräckligt i alla tänkbara riktningar blir du helt oantastlig. Detta är nämligen ytterligare ett problem med de olika spelreglerna som jag tidigare nämnde: en förvillare kan kasta runt med en massa luddiga nonsensbegrepp och halmgubbar som blir helt omöjliga för den andre att reda ut och besvara, och det är fritt fram att lyfta in andra saker som inte ens diskuteras.

Om någon exempelvis påpekar att det är logiskt att ”naturligt mättat fett” är bättre än ”kemiskt margarin” så är diskussionen redan urspårad. För ”naturligt mättat fett” och ”kemiskt margarin” är meningslösa utsagor, men associerade till bra (naturligt) och dåliga (kemiskt) värden. Enkelt att kasta ur sig, krävande att bemöta. Låt inte det här ske! Förbered dessutom de inbjudna långt i förväg om vad som kommer diskuteras, så att de hinner tänka igenom svaren, och låt dem sedan prata till punkt.

Ännu bättre är om varje debatt i etermedia (och hit räknar jag poddar) föregås av texter där beläggen presenteras och efter debatten får man sedan skriva ytterligare en text till där både debatten och den andres text bemöts. Det blir förstås mer jobb. Och säkert tråkigare. Men det är inte ett problem, för det viktiga är inte underhållningsvärdet utan att det framgår vem som har mest på fötterna.

  • Här kommer min sista och väldigt korta poäng (och kanske en som kan sticka i ögonen på en del): ta ned ledarskribenter, kolumnister och andra ”debattörer” från sina höga hästar. Dessa har förstås ett stort värde i den fria samhällsdebatten, men min uppfattning är att de ofta får status som sakkunniga i frågor som de skrivit någon serie eller kanske bara enstaka artikel om. Det är förstås inte uteslutet att det ibland handlar om respektabel faktakunskap, men det hör inte till vanligheterna (i alla fall inte i Sverige). Deras styrka ligger i värderingsdiskussionerna – lämna vetenskaplig diskussion till vetenskapligt skolade.

Nicklas

10 thoughts on “Varför forskare inte skall “ta debatten”

  1. Jag ska också komma med något som kommer att ”sticka i ögonen på en del”: Jag tycker inte att ledarskribenter, kolumnister och andra debattörer har ett stort värde i den fria samhällsdebatten.

  2. Henrik, jag tror inte att du har läst varken den här texten eller mycket annat på Träningslära.

    Jag gillar Nestle, och hon är exempel på den kritiska samhällsforskningen jag nämner i texten (som du så uppenbart inte läst).

    Nicklas

  3. Nicklas naturligtvis har jag läst texten. Jag läste om texten ,och du nämner inte professor Marion Nestle’
    någonstans i texten. Men visst kan du läst hennes böcker även om du inte nämner henne i denna text.

    Men det är inte sant att jag inte läst texten i artikeln ovan. Du pratar om vetenskap. Men varför kommer du med lögnen om att jag inte läst texten?

  4. Jag nämner henne inte konkret eftersom hon inte är den enda.

    Om du har läst den så har du i alla fall valt att bortse från vissa saker. För jag berör just det du pratar om: dvs. att viss forskning påverkas av finansiella och andra särintressen. Och så har gjorts många gånger på Träningslära.

    Nicklas

  5. En alldeles utmärkt text om sådant som borde vara självklart. Jag har delat den och märk väl att jag också delat den med uppmaningen att läsa och förstå.
    Jag tror att Träningslära fått en ny följare… 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *