Från bra till helt fel på två korta stycken

Igår stötte jag på en artikel i tidskriften Respons som jag tyckte var ganska bra fram tills jag såg de två sista styckena i texten. Jag har väldigt lite erfarenhet av Respons sen tidigare och har egentligen bara läst någon enstaka artikel/recension. Den har dock gett mig ett bra intryck och deras ambition att recensera facklitteratur på svenska tycker jag är kanon. Det är verkligen någonting som behövs.

Fältet där Respons rör sig är humanoria och samhällsvetenskap. Två områden där jag inte är lika väl påläst som inom naturvetenskapen och det är också två områden som skiljer sig en del från naturvetenskapen även när det gäller hur vetenskap fungerar.

Inom naturvetenskapen finns ofta saker som i princip är orubbliga fakta. Vi vet saker och ting och även om människor kan förneka den kunskapen så kommer det inte att förändra någonting. Saker fungerar som de fungerar ändå.

Inom humanoria och samhällsvetenskap är saker och ting mycket mer flytande. Det som är sant för en viss situation behöver inte nödvändigtvis vara sant i nästa situation. I artikeln i Respons, skriven av Sten Widmalm, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, så kallas dessa för ”provisoriska sanningar”. Det är en intressant artikel som du kan läsa i sin helhet här: ”Dags för kritisk granskning av tron på fakta”.

Det finns utan tvekan även många saker som skulle kunna kallas för ”provisoriska sanningar” inom naturvetenskapen. Många gånger saknas det tillräckligt med forskning inom ett område eller så är den forskning som har utförts för osäker för att man ska kunna säga någonting med större säkerhet. Dock kan man i dessa situationer ganska ofta se en trend åt vilket håll forskningen ändå verkar peka och du kan göra en kvalificerad gissning för vad som gäller.

Områdena träning och kost är utan tvekan två områden där du ofta får finna dig i att det inte finns några slutliga svar. Du har istället slutsatser eller råd som troligen är sanna eller som sannolikt stämmer ganska väl med hur det egentligen fungerar. Men med mer kunskap så kommer garanterat flera av dessa att förändras och göra bättre samt mer specifika. Det är dock ytterst sällan så att en sak som anses oerhört robust vänder till att betraktas som helt felaktigt. Det händer, men det är inte sant, som vissa kanske tror, att ”forskare säger en sak ena dagen och något annat den andra dagen”.

Orsaken till att jag tar upp de här skillnaderna är dels för att jag tror att det är många som inte inser skillnaderna mellan olika former av vetenskap och dels för att jag tror att det också kan vara orsaken till att Sten Widmalm hamnar så otroligt snett i de två sista styckena i sin text.

Två stycken som bra summerar all historieförvanskning från LCHF

Det som har fått mig att börja skriva den här texten är följande avslutning i artikeln av Sten Widmalm som jag länkade här ovanför:

…Det leder oss till det sista exemplet för denna diskussion som får illustrera vad som kan bli följden av att bara uppmana till att lita på vissa ”faktagranskare”.

Det handlar om de råd om att fett i maten är skadligt medan socker inte är det som under ett halvsekel genomsyrat hälsodebatter och vetenskaplig forskning. Studier av Ancel Keys och Fred Stare blev vägledande på 60- och 70-talet och gav upphov till kostomläggningar i global omfattning. Naturligt fett i maten skulle tas bort eller ersättas på konstgjord väg, medan det ansågs helt okey att dricka någon liter läsk om dagen.[8] Tyvärr var resultaten, om inte förfalskade, så extremt skevt tolkade: motsatta slutsatser borde ha dragits. Emellertid har en hel livsmedelsindustri sponsrat studier där just socker framställts som ofarligt och naturligt fett i maten som livsfarligt. Men det förhåller sig alltså sannolikt tvärtom.

Trots det får sockret fortsatt försvar i kostråd och starka lobbyorganisationer fortsätter att propsa på att den som vill bli smal bör undvika fett. Konsekvenserna är tragiska. Vi upplever en explosion av konsumtion av socker och den är starkt korrelerad med en global diabetesepidemi, som skapar onödigt lidande och skenande sjukvårdskostnader. Och så fortsätter det -– sockerindustrin och ”vetenskapliga” paneler och granskare har i årtionden fått bestämma vad som är ”fakta” och det kan blir riktigt kostsamt och obehagligt att ifrågasätta deras råd. I vissa länder, till exempel Australien och Sydafrika, ställs i dag sockerkritiker inför rätta av industrin och har ålagts förbud att yttra sig i frågor som berör sockrets skadliga verkningar. Där har Faktakollen nått domstolarna.

Det här är ganska lite text men den innehåller en häpnadsväckande stor mängd fel och i princip så bevisar Sten Widmalm sin tes genom genom att han tar sig själv som exempel på någon som lurats av någon enskild faktagranskare. Här är i kort form mina rättningar av alla felen i den lilla texten här ovanför:

  • Ingen har någonsin sagt att socker i maten inte är skadligt
  • Att vissa typer av fett i maten är sämre för hälsan än andra är fortfarande någonting som anses vara det mest sannolika
  • Användandet av termen ”naturligt fett” är totalt intetsägande och fel
  • Det har aldrig ansetts okej att dricka en liter läsk om dagen i några kostråd
  • Det finns inga belägg för att Ancel Keys forskning var förfalskade
  • Det finns inte heller några belägg för att Ancel Keys forskning blev skevt tolkad av forskare i stort
  • Råden borde inte ha varit ”tvärtom”, vad nu än det skulle innebära
  • Olika livsmedelsföretag sponsrar olika studier. Sockerindustrin sponsrar däremot främst studier på just socker medan köttindustrin sponsrar studier på deras produkter
  • Kostråden har aldrig försvarat socker
  • Sockerkonsumtionen har inte exploderat. Den verkar inte ens ha ökat de senaste 50 åren
  • Kopplingen/korrelationen mellan socker och diabetes är idag relativt svag
  • Sockerindustrin har inte fått bestämma vad som är fakta
  • Att vetenskapliga paneler fått avgöra vad datan visar idag är bra. De har dock inte kallat det för fakta

Det här är alltså totalt 13 olika fel på två stycken. Och det faktiskt inte en enda mening i det citerade stycket som jag skulle säga är helt rätt.  Jag ska gå igenom alla punkterna mer ingående här under för den som är intresserad, men först en liten diskussion kring hur det kan bli så fel.

Hur kan då någon som skriver en debattartikel om vetenskap och faktakoll för en tidskrift som säger sig recensera facklitteratur hamna så otroligt fel? Svaret hittar du i fall du tittar vad det är som anges som referens nummer 8. Den låter enligt följande:

[8] Gary Taubes. 2016. The Case Against Sugar. Portobello books: London; Ian Leslie. 2016. The Sugar Conspiracy. The Guardian. 7 April, https://www.theguardian.com/society/2016/apr/07/the-sugar-conspiracy-robert-lustig-john-yudkin; Nina Teicholz. 2015. The Big Fat Surprise: why butter, meat, and cheese belong in a healthy diet. Scribe: United Kingdom.

Om du är en regelbunden läsare av denna blogg så förstår du nog direkt vad som har hänt här. Sten Widmalm har själv fallit offer för en oärlig enskild ”faktagranskare”. Widmalm har direkt gått på allting utan att faktiskt undersöka frågan med någon forskare på ämnet utan han har tagit dessa tre journalister vid deras ord.

Orsaken till att jag skriver ”en oärlig” istället för flera är för att det i grund och botten är Gary Taubes som har satt igång allting som han tar upp. Artikeln av Ian Leslie i The Guardian och Nina Teicholz bok är sedan i princip kopior av det Tabues skriver. En bra nedbrytning Ian Leslies artikel kan du läsa här och en recension av Nina Teicholz bok som visar hur mycket hon skriver av Taubes kan du hitta här.

Så Sten Widmalm har helt rätt i sin text där han säger att det finns risker med att man förlitar sig på vissa faktagranskare. För om man inte väljer dem bättre än vad han själv har gjort så kan man bli totalt blåst.

Allt som är fel – punkt för punkt

Nu fortsätter vi med de 13 punkterna ovan. Jag har skrivit om de allra flesta av dem flera gånger tidigare så det blir en hel del länkar till tidigare texter.

Ingen har någonsin sagt att socker i maten inte är skadligt

Jag har faktiskt ingen aning om var Sten Widmalm har fått det här påståendet i från. De allra första kostrekommendationerna togs fram i USA i slutet av 70-talet och redan i dessa fanns det klart och tydligt direktiv om att de amerikanska invånarna bör minska sitt sockerintag. I det första utkastet stod det att den borde minskas med 40 procent och sen ökade man på det till 45 procent i den andra versionen som släpptes samma år.

När sen kostråden väl släpptes så stod klart och tydligt ett minskat sockerintag som ett av de huvudsakliga målen för amerikanernas kost. Detta har sedan funnits kvar enda tills idag. Här under kan du se de tre första råden från USA. De svenska har även de alltid innehållet en gräns på sockerintaget. Denna gräns har varit och är fortfarande att man maximalt ska få i sig 10 procent av sin energi från tillsatt socker.

Sen Kanske Sten Widmalm menar att det är försvar av socker i fall man inte säger att människor inte bör äta det alls men det är en ståndpunkt som helt saknar någon typ av evidens bakom sig. Det är bara att skrämma upp människor för ingenting och tack och lov sysslar inte vettiga forskare eller människor som arbetar med nutrition med den typen av saker.

Kostrekommendationerna i USA genom åren
Kostrekommendationerna i USA genom åren. Rekommendationen att minska på socker har funnit med redan från början.

Att vissa typer av fett i maten är sämre för hälsan än andra är fortfarande någonting som anses vara det mest sannolika

Med undantag för några enstaka forskare och LCHF-are så råder idag ett ganska stort konsensus kring att alla typer av fett inte är lika. I princip alla kostrekommendationer som finns idag säger att man inte bör äta för mycket mättat fett och att det verkar bättre för hälsan med ett byte från mängden x av mättat fett till samma mängd enkel- eller fleromättat.

Sen finns det mycket frågetecken kvar kring den här frågan och det är ingen tvekan om att ämnet är kontroversiellt. Det är också så att många säkerligen har fått en felaktig bild av hur bra evidensen verkligen är för att mättat fett är farligt. Särskilt för kanske 10-15 år sedan var det säkert många som trodde att bevisen var väldigt starka. Så är det inte. Och vill man göra det ännu mer komplext så finns det även väsentliga skillnader på de olika mättade, enkelomättade och fleromättade fettsyrorna. Ska man dock förhålla sig till den data som finns idag är det ändå så att den pekar mot den generella slutsatsen att mättat fett är sämre: ”Smör vs Margarin och hälsoeffekterna av mättat fett”.

Användandet av termen ”naturligt fett” är totalt intetsägande och fel

Seriöst, den som hittade på termen ”naturligt fett” kan absolut ingenting om nutrition. Sen är någonting givetvis inte nödvändigtvis bra (eller dåligt) bara för att det är naturligt.

Det har aldrig ansetts okej att dricka en liter läsk om dagen i några kostråd

Som jag tog upp ovan. De första kostråden i USA rekommenderade ett minskat intag av socker på 40-45 procent. Det stod klart och tydligt i de första slutliga kostråden att människor borde äta mindre socker.En normalstor person som dricker en liter läsk om dagen med den normala sötningen på 10 gram per deciliter skulle komma över dessa rekommenderade maximala nivåer.

I Livsmedelsverkets förenklade publikation Hitta ditt sätt, baserat på Nordiska näringsrekommendationerna 2012, är man också tydlig med att läsk är något som man inte bör konsumera mer än i undantagsfall. Du som brukar läsa mina text vet ju också att det inte finns något annat enskilt livsmedel med så tydlig evidens för att det är dåligt som just sockersötade drycker. Något jag bland annat skrev i en krönika i Metro förra året.

Det finns inga belägg för att Ancel Keys forskning var förfalskade

Detta har jag gått igenom tydligt och klart i artikeln Svartmålningen av Ancel Keys och dåliga historiekunskaper. Det är faktiskt till och med så att Taubes även ljuger om resultatet från forskarna som han påstår skulle ha bevisat att Keys fuskat med sin forskning. En lögn som du senare Nina Teicholz plagierar till sin bok och som även dyker upp i väldigt många andra böcker om lågkolhydratkost och LCHF (1).

I själva verket så använde Ancel Keys den data som fanns tillgänglig för honom. Studien som kom senare som visade att korrelationen inte var så stark använde sig av data som publicerades efter Ancel Keys första artikel. Notera dock att det fortfarande fanns en korrelation i den nya datan. Taubes skrev dock i sin bok att korrelationen försvann och sen har en mängd LCHF-förespråkare plagierat från Taubes utan att faktiskt kolla upp källorna. Pinsamt, minst sagt, men det fungerar tydligen bra ändå för att övertyga vanliga människor och professorer likt Sten Widmalm.

Det finns inte heller några belägg för att Ancel Keys forskning blev skevt tolkad av forskare i stort

Att evidensen emot mättat fett inte är så stark som många tror är någonting som påpekades av forskare långt före de första kostråden och det är någonting som man har fortsatt att påpeka. När de första kostråden togs fram var det faktiskt till och med så att de flesta forskare var tveksamma i fall man hade tillräckligt med information för att faktiskt ge rekommendationer.

Men informationen kom ut till allmänheten ändå, samtidigt som det från politiskt håll kom påtryckningar om rekommendationer. Så till sist fanns där rekommendationer, och med facit på hand är det helt klart något vi kan diskutera både för- och nackdelar med. För den som är intresserad finns det lång läsning om det i artikeln Science, Policy, and Controversy in the Cholesterol Arena från 1998.

Den artikeln har också med ett citat från en dietbok publicerad i slutet av 50-talet som visar på hur allmänheten fick sitt budskap innan forskare själva egentligen tyckte att det fanns några bra bevis:

In some quarters the opinion is voiced that until every minor detail has been clarified, the public must be kept in ignorance because the public may act unwisely. We do not share this point of view. Witholding information Concerning practical measures that can be taken now to avert this major health hazard of our time may cost many lives needlessly …. While no guarantee can be offered that these measures will prevent heart attacks in every instance, there is an excellent sound scientific basis for consideration of the dietary approach now.

Ancel Keys och många fler forskare tryckte på för att få pengar till att utföra en ordentlig interventionsstudie men det fick de inte. Istället fick de påtryckningar om att börja ge råd baserat på bristande kunskap.

Råden borde inte ha varit ”tvärtom”, vad nu än det skulle innebära

Kostråden har redan från börjat varit att man bör äta mindre socker och mindre mättat fett. Motsatsen till det råden skulle i princip vara att man säger till människor att äta mer av detta vilket skulle innebära typ mer kakor och bakelser. Jag håller inte med Sten Widmalm om att det skulle vara en bra idé.

Olika livsmedelsföretag sponsrar olika studier…

Det är ju väldigt diffust här vad Sten Widmalm verkligen menar när han skriver: ”Emellertid har en hel livsmedelsindustri sponsrat studier där just socker framställts som ofarligt och naturligt fett i maten som livsfarligt”. Men gissningsvis är detta en hänvisning till rubrikerna från 2016 om en sockerkonspiration som sedan SvD plockade upp i början av året när de skulle granska kostråden.

Det finns data på att sockerindustrin betalade för att få en artikel skriven men det finns inga bevis för att sockerindustrin faktiskt påverkade vad som skrevs i den artikeln och inte heller finns det några bevis för att den artikeln i sig hade någon större inverkan på forskningen kring socker och fett överlag. Detta belystes bra i en artikel i Science Magazine tidigare i år och jag har även skrivit mer om det här, Fanns det verkligen en sockerkonspiration som gav oss dagens kostråd?.

Det här är dock ett svårt ämne då det finns ganska god evidens för att företag i många studier genom åren faktiskt har varit inne och påverkat hur de faktiska resultaten i studier blivit presenterade. Särskilt forskningen förr hade stora problem med det här och det finns en hel del skandaler kring detta. Fast då främst från läkemedelsbranschen där man i efterhand funnit att läkemedelsföretag valt att inte publicera data som kunde vara dåligt för dem eller att de utfört flera studier och endast publicerat de med positiva resultat osv.

Jag tycker att det är rimligt att anta att detta också har skett inom livsmedelsbranschen. Men då inte bara från sockerindustrin. Alla stora livsmedelsindustrier är inblandade i forskning och det finns ingen anledning att tro att det bara är sockerindustrin som påverkat genom åren. Nina Teicholz har till exempel jobbat som lobbyist för köttindustrin och den studie som man kan säga satte fart på kontroversen kring mättat fett igen för knappt 10 år sedan var sponsrad av mejeriföretag (2).

Det är alltså det viktigaste att ta med sig här: sockerindustrin vill absolut ha ett finger med i vilka kostråd som ges till allmänheten – men det vill alla som producerar livsmedel! Att sockerindustrin skulle vara unik på denna punkt finns det inga belägg för och tittar du till exempel på veganpropagandan What The Health så ser du att de endast pekar ut kött-, ägg- och mjölkindustrin istället.

Det finns belägg för att olika industrier faktiskt också har lyckats påverka. Framför allt då på politisk nivå där man via lobbyism bland annat fått till förändringar i hur man formulerar sig i olika råd. Men det finns även exempel från forskningen där man försöker styra debatten åt olika håll.

Kostråden har aldrig försvarat socker

Se det jag redan har skrivit här ovanför. Det ska dock sägas att kostråden som gavs i USA är påverkade av lobbyism och det gäller både när det gäller delar kring kött och socker. Trots att de första utkasten till kostråd från 1977 skrev mer precist hur mycket man borde minska på sockerintaget så var inte dessa värden med i de efterföljande officiella kostråden från 1980. Där stod det istället lite mer diffust att man borde minska på sockerintaget men med hur mycket var borta.

Det här försvinnandet av mer precisa värden för hur stor minskningen borde vara försvann dock även när det gäller intaget av fett. Några specifika värden för fettintaget kom inte med i kostrekommendationerna förrän 1990 (3).

När det gäller kött så stod det från början att amerikanerna borde äta mindre kött, men detta blev istället ändrat till att de skulle äta mer magert kött.

Sockerkonsumtionen har inte exploderat i Sverige

Här beror det faktiskt lite på hur man tittar. Ser man på det globalt så har sockerkonsumtionen ökat. När länder blir rikare så ökar intaget av många saker och socker är en av dessa. Andra saker är ultraprocessad mat, mer animaliska livsmedel och mer vitt mjöl.

Ser man på det ur ett svenskt perspektiv så visar dock siffrorna inte på några ökningar sen 1960 även om vi hade en topp under slutet av 90-talet och början av 00-talet (4). Men här är det även en fråga om Widmalms luddiga terminologi. Vad innebär ”en explosion”? Hur mycket och hur fort skall det gå för att kalla något en explosion? Allt vi kan säga är att fluktuationerna inte verkar så gigantiska som Widmalm verkar tro och nivåerna idag är ur ett historiskt perspektiv inget värt att anmärka enligt mig.

Sockerkonsumtionen i Sverige
Sockerkonsumtionen i Sverige före och efter att man inkluderat alla typer av sockerarter

Kopplingen mellan socker och diabetes är idag relativt svag

Jag har skrivit om det här lite mer ingående i artikeln Socker, fruktos och hälsa och du kan läsa en längre utläggning där. Kort och gott kan det dock summeras med att det inte finns några starka bevis för att socker i sig orsakar diabetes eller att det ens är en starkt bidragande faktor.

Här ska dock nämnas att det finns ett ganska tydligt och konsekvent samband mellan en hög konsumtion av sockersötade drycker och risken för diabetes typ 2 men sockersötade drycker är inte samma sak som socker i mat. Detta är också någonting jag förklarar i artikeln om socker i fall du är mer intresserad. Du kan även läsa mer om det i Nicklas text om läskskatt: ”Om läskskatt i DN – godtycklig, verkningslös och infantiliserande?

Sockerindustrin har inte fått bestämma vad som är fakta

Det här är ett ganska absurt påstående. Sockerindustrin har säkerligen påverkat forskningen kring socker eftersom de mestadels sponsrar studier som de tror kommer ge ett positivt utfall för dem själva. Det har mycket resurser och det innebär att det kommer ut fler studier med upplägg som ger resultat som mer kan gynna deras syn eller den bild som de försöker förmedla.

Det finns också starka lobbyister som vill påverka forskare. Men det innebär så klart inte att man styr forskningen i stort. Sockerindustrins inblandning när det gäller studier på fett och hälsa är till exempel väldigt liten och det är ovanligt att du stöter på någon studie på det ämnet som är finansierad av sockerindustrin.

Att vetenskapliga paneler fått avgöra vad data visar idag är bra

Här förstår jag faktiskt inte vad Sten Widmalm egentligen vill ha sagt. Vilka är bättre lämpade att få avgöra vad data visar idag än just paneler med vetenskapsmän och forskare inom området? Sen formulerar han det som att dessa paneler skulle säga någon slags ”fakta” men så är inte fallet. Läser du de faktiska rapporterna som de tar fram så är de väldigt öppna med vad man vet, vad man tror och vilken forskning som saknas.

Däremot är kostråd inte lämpade för denna typ av osäkerhet. Det är ett problem i sig som vi till exempel har tagit upp många gånger om i Tyngre Rubriker men det är inte direkt någonting man kan klandra forskare eller vetenskapliga paneler för.

Summering

Det här blev en kort summering av de stora felaktigheterna som promotas inom LCHF när det gäller historien kring dagens kostråd. Det finns fler saker egentligen, och för den som är intresserad finns det en otroligt grundlig genomgång av Gary Taubes bok att läsa här. Läser du det som finns där så får du veta det mesta eftersom det är Gary Taubes som har startat det allra mesta av förvanskningen när han släppte sin bok Good Calories, Bad Calories 2004.

När det gäller Sten Widmalms text så belyser han i början på ett bra sätt problemet med faktagranskningar inom ämnen där det antingen inte finns några sanningar som alltid gäller eller inom områden där det ännu inte finns tillräckligt med kunskap för att ge något faktiskt svar. I de sista två styckena så visar sen Sten mer eller mindre omedvetet själv på de problemen som kan uppstå när man förlitar sig på enskilda ”faktagranskare”.

Bara för att man har en professorstitel så innebär inte det att man på något vis är immun för den här typen av vilseledande litteratur som Gary Taubes, Nina Teicholz mfl producerar. Så fort man är utanför sitt eget område när det gäller expertis så är det lätt att man blir vilseledd. Sten har uppenbarligen trott på historierna från LCHF-gänget och tagit det för fakta och då blir man grundlurad.

9 thoughts on “Från bra till helt fel på två korta stycken

  1. Apropå sockrets farlighet vill jag dock minnas att man på 80-talet pratade om det mest som farligt för tänderna. Minns väldigt tydligt tandläkarbesöken där de hade information om hur mycket socker en läskburk innehöll. Då jag läser i själva kostrekommendationerna från USA så stödjer de min känsla då det var först i rekommendationerna från 1990 som socker kopplades samman med övervikt:

    https://health.gov/dietaryguidelines/1980.asp

    Å andra sidan så var det väl inte övervikt som varningarna för fett handlade om heller i första hand. Det handlade snarare om hur kolesterol täpper till våra blodkärl. I alla fall från officiellt håll. Sedan använde så klart matindustrin även argumentet om att fettsnåla produkter hjälpte till att hålla oss smala.

    Detta ändrar dock inte det faktum att det är fel att säga att det inte funnits varningar för socker tidigare. Det är nog få som vill vara överviktiga, men det är nog om möjligt ännu färre som vill ha hål i tänderna.

      (Citera kommentar)

  2. AH: Apropå sockrets farlighet vill jag dock minnas att man på 80-talet pratade om det mest som farligt för tänderna. Minns väldigt tydligt tandläkarbesöken där de hade information om hur mycket socker en läskburk innehöll. Då jag läser i själva kostrekommendationerna från USA så stödjer de min känsla då det var först i rekommendationerna från 1990 som socker kopplades samman med övervikt:

    Det är faktiskt precis samma två orsaker som används som motivering idag för att man ska minska på intaget av socker. Det är till exempel de enda två punkterna som WHO tar upp i sina rekommendationer om socker som fått så stor uppmärksamhet eftersom de hade med en extra lägre gräns på 5 E% socker.
    http://www.who.int/nutrition/publications/guidelines/sugars_intake/en/
    WHOs sockerrekommendationer

    Den lägre gränsen på 5 E% var endast baserad på svagare evidens mot att det kan minska risken för karies
    WHOs sockergräns på 5 procent mot karies

    Det är väldigt många människor som inte känner till det här. De tror att evidensen för att socker i sig skulle vara dåligt för hälsan och öka risken för många sjukdomar är stark. Det är den inte vilket jag har tagit upp i min artikel om socker här på sidan https://traningslara.se/socker-fruktos-och-halsa/

    Det är i princip bara läsk där du har både ett tydligt epidemiologiskt mönster och flera RCT som visar på negativa effekter. Så många konsensus likt WHOs och NNR pekar först ut läsk och sockersötade drycker för sig själv och nämner där en koppling till tex ökad risk för typ 2 diabetes och sen när de diskuterar socker för sig själv så blir slutsatsen att det saknas forskning och sen nämner man bara övervikt och karies.

      (Citera kommentar)

  3. Nå got som kanske är helt nytt för dig är att de samhällsvetenskapliga universitetsämnena är helt infiltrerade av politiska ideologier sedan många många år tillbaka.

    Lärare och kurslitteratur och i förlängningen världsbild på svenska humaniorafakulteter är fullständigt dominerade av marxister och kulturrelativister. Situationen är inte bättre inom ekonomiämnet där nyliberaler besitter samma maktpsoition. Inom samhällsvetenskapen så är makten lite mer delad – men det finns inga konservativa representanter alls. Dessa återfinns möjligen i en krympande minoritet inom juridikämnet.

    Natyrvetenskapliga ämnen och medicin samt ingenjörsvetenskapen är inte politiserat tillnärmelsevis i samma grad eftersom det skulle innebära att själva vetenskapen och tekniken inte fungerade.

    Klimatvetenskap är också exempel på politiserad vetenskap.

    Detta måste man ha förståelse för innan man ger sig in på dessa fakulteters territorier.

      (Citera kommentar)

  4. Martin Bergman:
    Nå got som kanske är helt nytt för dig är att de samhällsvetenskapliga universitetsämnena är helt infiltrerade av politiska ideologier sedan många många år tillbaka.

    Lärare och kurslitteratur och i förlängningen världsbild på svenska humaniorafakulteter är fullständigt dominerade av marxister och kulturrelativister. Situationen är inte bättre inom ekonomiämnet där nyliberaler besitter samma maktpsoition. Inom samhällsvetenskapen så är makten lite mer delad – men det finns inga konservativa representanter alls. Dessa återfinns möjligen i en krympande minoritet inom juridikämnet.

    Natyrvetenskapliga ämnen och medicin samt ingenjörsvetenskapen är inte politiserat tillnärmelsevis i samma grad eftersom det skulle innebära att själva vetenskapen och tekniken inte fungerade.

    Klimatvetenskap är också exempel på politiserad vetenskap.

    Detta måste man ha förståelse för innan man ger sig in på dessa fakulteters territorier.

    Vad skönt att du finns som genomskådar alla konspirationer i samhället. Vi alla andra är ju blinda pga chemtrails och att staten styr oss med elektromagnetisk strålning…

      (Citera kommentar)

  5. Emil: Vad skönt att du finns som genomskådar alla konspirationer i samhället. Vi alla andra är ju blinda pga chemtrails och att staten styr oss med elektromagnetisk strålning…

    Jag ber om ursäkt om jag använde för svåra ord!

    😉 Allvarligt jag menar det!

    /Martin

      (Citera kommentar)

  6. Martin Bergman:
    Nå got som kanske är helt nytt för dig är att de samhällsvetenskapliga universitetsämnena är helt infiltrerade av politiska ideologier sedan många många år tillbaka.

    Lärare och kurslitteratur och i förlängningen världsbild på svenska humaniorafakulteter är fullständigt dominerade av marxister och kulturrelativister. Situationen är inte bättre inom ekonomiämnet där nyliberaler besitter samma maktpsoition. Inom samhällsvetenskapen så är makten lite mer delad – men det finns inga konservativa representanter alls. Dessa återfinns möjligen i en krympande minoritet inom juridikämnet.

    Marxisterna är ganska få idag. De var fler för några decennier sedan. Men humaniorans politisering är inte ett specifikt svenskt fenomen. Den tenderar att vara vänstervriden i alla länder jag haft någon kontakt med. Om det sedan handlar om att man når vänsterorienterade slutsatser genom analys, om det är en selektionseffekt eller en fråga om indoktrinering och nepotism är en annan fråga. Du kan nog finna stöd för samtliga. Men hursomhelst är det i alla fall fult att bortse ifrån att en politisk hållning faktiskt kan vara ett utfall av systematiska studier (här menar jag dock inte att du bortsett från det) – det gäller både litteraturvetaren och nationalekonomen.

    Min uppfattning ”från insidan” är att politiseringen av akademin är väldigt överdriven och primärt förfäktas av folk som befinner sig utanför den. Men det är ju bara min uppfattning, förstås. Jag rör mig i de där ämnenas utkant i vissa av mina forskningsämnen, och det slår mig ofta hur marginaliserade idéerna är när man bara tar sig en liten bit utanför. Så för mig låter den där typen av påståenden alltid överdrivna.

    Sedan skulle det vara intressant att veta mer om vad du menar med klimatforskningen. Menar du att den är politiskt het eller att klimatforskarna drivs av en politisk agenda?

    Nicklas

      (Citera kommentar)

  7. Nicklas: Marxisterna är ganska få idag. De var fler för några decennier sedan. Men humaniorans politisering är inte ett specifikt svenskt fenomen. Den tenderar att vara vänstervriden i alla länder jag haft någon kontakt med. Om det sedan handlar om att man når vänsterorienterade slutsatser genom analys, om det är en selektionseffekt eller en fråga om indoktrinering och nepotism är en annan fråga. Du kan nog finna stöd för samtliga. Men hursomhelst är det i alla fall fult att bortse ifrån att en politisk hållning faktiskt kan vara ett utfall av systematiska studier (här menar jag dock inte att du bortsett från det) – det gäller både litteraturvetaren och nationalekonomen.

    Min uppfattning ”från insidan” är att politiseringen av akademin är väldigt överdriven och primärt förfäktas av folk som befinner sig utanför den. Men det är ju bara min uppfattning, förstås. Jag rör mig i de där ämnenas utkant i vissa av mina forskningsämnen, och det slår mig ofta hur marginaliserade idéerna är när man bara tar sig en liten bit utanför. Så för mig låter den där typen av påståenden alltid överdrivna.

    Sedan skulle det vara intressant att veta mer om vad du menar med klimatforskningen. Menar du att den är politiskt het eller att klimatforskarna drivs av en politisk agenda?

    Nicklas

    Mitt inlägg hänsyftade på den kulturkrock som uppenbart uppstod ur Jacobs läsning av en humaniora-tidskrift. Sedan blev jag snabbt anklagad för ”konspirationsteorier”…;.)

    Men mina påståenden kan jag underbygga med litteraturlistor och biografier för professorer och docenter som skrivit för särskilda politiska publikationer – dvs som undervisat i särskilda ämnen som jag själv studerat (med höga betyg och stort engagemang givetvis – så det handlar inte om revanschism här…) och som samtidigt eller tidigare i sitt liv bevisligen haft ett specifikt politiskt engagemang.

    Jag skriver också utifrån hur denna skillnad i perspektiv (som jag menar är en slags propaganda – men det är propaganda i en ganska bred definition dvs. på samma sätt som man kan säga att LCHF-författare p r o p a g e r a r för sin ideologi / övertygelse) mellan humaniora respektive ekonomiska fakulteter har påverkat mig själv i motsatta politiska åsiktsriktningar beroende på mina studier.

    Min erfarenhet är att studenter på naturvetenskapliga, medicinska och tekniska fakulteter har svårt att förstå magnituden av det bias som erbjuds beroende på vilken politisk inriktning som dominerar respektive ämne inom humaniora – respektive ekonomiska fakulteter.

    Sedan det här med att marxismen skulle vara försvagad inom humaniora är tyvärr inte sant. Däremot så är det så att många som indoktrinerats i marxismens grundperspektiv inte själva uppfattar sig som eller definierar sig som marxister. På samma sätt betraktar sig inte nationalekonomer som företrädare för en nyliberal politisk agenda utan de ser sig själva som seriösa vetenskapsmän. Dvs. även om det inte finns några empiriska belägg för att deras teorier verkligen stämmer. Det ska nämnas att genusvetenskap i detta sammanhang betraktas som marxistiska. Vilket en naturvetare eller medicinare med grundläggande kunskaper i vetenskapsteori relativt fort kan begripa genom att läsa på wikipedia.

    Det finns en populärvetenskaplig norsk teveserie som tar upp dessa frågor på ett mer lättsmält men väldigt pedagogiskt sätt:

    https://www.youtube.com/results?search_query=hjernevask

    Och så håller vi oss gärna till logos-argument i fortsättningen och stryker alla pathos och ethos-argument och beskyllningar om konspirationsteorier (ethos-argument) så blir det så mycket trevligare. Tack!

    Förresten väldigt bra bok Skitmat och den här bloggen (så länge ni håller er till ämnen ni behärskar som specialister + anför forskning och hänvisar till denna). Helt unik kvalitet som populärvetenskap!

    /Martin

      (Citera kommentar)

  8. Martin Bergman: M
    Men mina påståenden kan jag underbygga med litteraturlistor och biografier för professorer och docenter som skrivit för särskilda politiska publikationer – dvs som undervisat i särskilda ämnen som jag själv studerat (med höga betyg och stort engagemang givetvis – så det handlar inte om revanschism här…) och som samtidigt eller tidigare i sitt liv bevisligen haft ett specifikt politiskt engagemang.

    Sedan det här med att marxismen skulle vara försvagad inom humaniora är tyvärr inte sant. Däremot så är det så att många som indoktrinerats i marxismens grundperspektiv inte själva uppfattar sig som eller definierar sig som marxister. På samma sätt betraktar sig inte nationalekonomer som företrädare för en nyliberal politisk agenda utan de ser sig själva som seriösa vetenskapsmän. Dvs. även om det inte finns några empiriska belägg för att deras teorier verkligen stämmer. Det ska nämnas att genusvetenskap i detta sammanhang betraktas som marxistiska. Vilket en naturvetare eller medicinare med grundläggande kunskaper i vetenskapsteori relativt fort kan begripa genom att läsa på wikipedia.

    Först och främst: vad jag behärskar och inte behärskar vet du inget om. Att Marx sedan lärs ut och fortsätter att citeras är lika självklart som att man fortsätter att undervisa i och citera Aristoteles. Du verkar ha varit student men jag har varit aktiv i forskningsdisciplinerna och folk betraktar sig inte som marxister. De flesta är vänster – ofta radikalt vänster – men inga marxister. Vet inte när du studerade, men det var som sagt mycket vanligare att man var ortodox marxist förut. Att du för övrigt säger att man är marxist utan att ens veta om det är lite kul: för det är ju i princip en marxistisk analys.

    Genusforskningen har ett delvis marxistiskt baggage, men det är samma sak där: ytterst få marxister. Marxister tror på objektiva gruppintressen och det är väldigt ovanligt att tro på idag. Jag har också föreläst om Marx och skriver om honom i ett kapitel just nu. Men jag är ingen marxist. Dock kan jag ju inte låtsas som att han aldrig fanns när jag beskriver en teoriutveckling där han spelat roll i idéhistorien.

    Men tillbaka till frågan: vad menade du om klimatforskningen?

      (Citera kommentar)

  9. Tror du missförstår mig (eller att jag uttryckt mig slarvigt;-) pga vi har olika definition av marxism. Jag har en bred tolkning av marxism – vilket är vanligt om man ideologiskt befinner sig till höger. Då blir givetvis alla som är vänster ”marxister” (vänstern kallar å sin sida alla till höger för ”fascister”). Till exempel menar jag att socialdemokratin vilar på marxistisk grund och rent historiskt är det inget underligt med ett sådant påstående då även socialdemokratin emanerar ur den socialistiska internationalen. På samma sätt menar jag att ALLA feminister förutom Fredrika Bremer feminister och s.k. särartsfeminister (som förlorade mot likartsfeministerna och idag saknar representation vid svenska universitet) är just marxister. Detta påstående belägger jag genom att läsa på wikipedia om betydelsefulla personer för den feministiska rörelsen och sedan se hur de varit länkade till socialistiska rörelser.

    Sedan tycker jag att den marxistiska maktanalysen av olika samhällsgrupper och deras roll i samhället kan vara mycket användbar. Jag tänker då särskilt på nymarxisten Antonio Gramscis hegemonibegrepp (observera att när man från höger tar upp Gramsci kallar man hans ideologi för ”kulturmarxism” – medan samma begrepp från vänster kallas för ”konspirationsteori”. Så enligt min mening gäller det att försöka hålla alla de olika politiska perspektiven i huvudet samtidigt och sedan försöka smälta samman dessa till en objektiv tolkning av historien och världspolitiken och vetenskapen. Något som så klart inte är helt enkelt och som jag så klart inte heller gör anspråk på att lyckas med till 100 %…

    Ett annat exempel jag kan ge av samma typ är Foucault. Jag tar starkt avstånd från Foucaults politiska agenda – men hans analysmodell av makt och ”individens internalisering av maktens perspektiv” tycker jag är viktig för att förstå hur kunskap skapas och vidmakthålls – särskilt inom humaniora, Men faktiskt även hur det har genomslag i mer hårda vetenskaper. Och utifrån Foucaults (vi kan addera Bourdieu här också) förståelse av maktbegreppet är det inte alls konstigt att påstå att någon är marxist utan att han eller hon vet om det. Många svenskar betraktar sig på samma sätt som ateister – men är likväl bärare av värderingar som är specifika för den kristna kulturkretsen. Och kulturellt är de därför uppenbart kristna utan att de är religiösa. På samma sätt har en majoritet svenskar sedan barnsben införlivat – på gott och ont! – marxistiska grundvärderingar utan att för den delen identifiera sig som marxister.

    En populär samtida bok som jag personligen inte har så mycket till övers för men som stödjer stora delar av detta resonemang är Hariris Sapiens kap 8-11.

    Såg även nyligen en intressant föreläsning av Germund Hesslow om som ger lite perspektiv på forskningens och vetenskapens faktiska möjlighet till objektivt sanningssökande som du säkert skulle uppskatta:

    https://www.youtube.com/watch?v=ZlqDy8bYG_I

    Och det här att jag nämner en massa namn här som Gramsci, Bourdieu osv är inte för att namedroppa utan jag försöker redogöra för mitt resonemang genom att hänvisa till deras teorier (som du säkert också känner till) då jag anser att mina slutsatser om det svenska universitetsväsendet till viss del kan stödjas av dessa teorier.

    Slutligen hoppas jag att detta resonemang klargjort för dig att jag inte skrev det jag gjorde pga jag hittade några sidor om Marx i min kursbok i idéhistoria. Just idéhistoria är emellertid ett av marxister kraftigt infiltrerat ämnesområde. Något man kan bilda sig en uppfattning om enkelt genom att googla upp professorers namn och vad de skrivit sina avhandlingar om. Avviker du för kraftigt från den gängse politiska uppfattningen vid respektive fakulteter (samma gäller för ämnen som NEK – män där styr marknadsliberalerna) kommer du inte att doktorera och bli anställd. Eller sannolikheten är väsentligt lägre. Och nej jag har inte haft denna ambitionen så jag är inte besviken eller förbigången.

    Vänliga hälsningar!

    /Martin

      (Citera kommentar)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *