Nej, fetmaepidemin är ingen myt

Jag är egentligen alldeles för trött för detta och imorgon ska jag föreläsa i fyra timmar i Halmstad och sen köra till Lund för att skriva en tenta (som jag egentligen borde studera mer till) men ibland stöter jag på så korkade och oinsatta saker på internt så jag känner att jag bara måste skriva ihop något.

Under dagen idag har jag fått två mejl angående ett inlägg på internet med titeln ”fetmaepidemin är en myt”. Jag tänker inte länka dig då jag inte vill hjälpa till att ranka sånt trams på internet.

Vad man tycker är fet spelar ingen roll

Ett av huvudargumenten i början av artikeln handlar om att hon som skrivit texten inte tycker att hon ser en massa tjocka människor, bara möjligen några med lite trivselkilon. Det är argumentet är löjligt på många punkter då en enskild person givetvis inte har någon koll på vad andra människor väger bara från en visuell kontroll. Det är faktiskt riktigt svårt att uppskatta hur fet någon är, även när de inte har några kläder på sig och när de har kläder är det väldigt svårt

Dessutom är det så att vad som anses vara normalt idag inte är vad som ansågs vara normalt förr kanske 40 år vilket jag har skrivit om ett par gånger här på sidan, tex Normer förändras, fysiologin förblir den samma.

Det är faktiskt till och med så att om man använder bättre mått för övervikt där man verkligen tittar på mängden fettmassa hos människor så är det ännu fler som är överviktiga än om vi använder BMI. Gränserna för BMI är alltså satta för att de allra flesta människor som klassas som överviktiga verkligen är det men när man sätter gränsen där så innebär det att många människor som egentligen är överviktiga sett till fettmassa inte blir klassade som överviktiga.

Här är summeringen från en systematisk översiktsartikel med meta-analys från 2010 (1).

Conclusion: Commonly used BMI cutoff values to diagnose obesity have high specificity, but low sensitivity to identify adiposity, as they fail to identify half of the people with excess BF%.

Så med de gränser som vi har idag så missar vi människor som egentligen är överviktiga. Det är mycket mer ovanligt att personer som inte är feta klassas som feta. Jag har skrivit lite mer om detta i inlägget 50 % av alla tjejer och kvinnor är överviktiga trots normalt BMI.

Nej, forskare är inte korkade

Nästa argument i det här inlägget är att man ändrade gränserna för BMI år 1998 och att det ska vara orsaken till att statistiken säger att vi har så många fler överviktiga idag jämfört med förr. Det stämmer att gränsen för övervikt sänktes detta år men för det första så förändrades inte gränsen för fetma, 30 har alltså alltid varit den samma, och för det andra så är inte alla forskare korkade. Givetvis har man korrigerat för det här i den statistik som används idag. Så när du ser en kurva på hur övervikten har förändrats i Sverige de senaste årtiondena så har man tagit förändringen av gränserna i beaktande.

Att tro att forskare inte skulle fatta att de måste göra den här justeringen är för mig helt obegripligt. En bloggar som sitter för sig själv och tror att hon idag, drygt 16 år senare, har kommit på en revolutionerande tanke som ingen som verkligen forskar på ämnet skulle ha kommit på.

Så här ser trenden för medel-BMI ut för Sveriges befolkning sen 1988. Jag har valt denna kurva eftersom den inte använder några gränser alls så det spelar ingen roll vad man tycker om dem. Det är solklart att människor väger mer idag än förr.

Trender i övervikt i Sverige
Trenden när det gäller medel-BMI i Sverige. Efter att ha planat ut i början på 2000-talet har den nu ökat igen. Jag saknade värde för 1992 så jag har bara intrapolerat mellan 1988 och 1996. Notera också att det endast är två år mellan 2000 och 2002

Den här kurvan visar också bara delar av verkligheten. Det finns nämligen även annan data som visar att även när människor inte går upp i BMI så blir de ändå fetare. I en studie från Sverige där man följde kvinnor från 60-talet till 90-talet fann man att även om kvinnorna inte ökade i BMI så ökade deras midjemått och fettprocent mätt med kaliper över samma tid (2). Det finns liknande data från andra delar av världen med. Här är till exempel data när det gäller barn i USA där man mätt kroppsfettprocent i fyra olika generationer av barn under fyra olika årtionden (3).

Fettprocent hos barn under olika årtionden i USA
Fettprocent hos barn under olika årtionden i USA. Under 90-talet hade barnen tydligt mer fett än under andra årtionden.

En annan sak som grafen för Svenskarnas medel-BMI inte visar är att de som är feta och har en BMI med över 30 ökar ännu mer. Det är faktiskt så att mängden människor som är normalviktiga legat ganska stabilt de sista tio åren. Istället är det andelen människor som är överviktiga som minska och mängden människor med fetma ökar. De överviktiga blir alltså mer och mer överviktiga.

Andelen personer i Sverige med fetma, BMI>30, i olika åldersgrupper över tid
Andelen personer i Sverige med fetma, BMI>30, i olika åldersgrupper över tid. Mängden feta människor har ökat stadigt och visar inte på någon trend att minska.

Här under kan du slutligen se fördelningen mellan personer med olika BMI i Sverige. De här kurvorna har tyvärr bara med siffror från 2002, 2006 och 2010. Det hade ju varit väldigt intressant med data för 80-talet här med men jag har inte lyckats hitta den informationen. Hur som helst så syns det ändå tydligt att BMI ökar och det är framför allt hos personerna med redan högt BMI som det har skett en ökning.

Förändring i fördelningen av personer med olika BMI i Sverige
Fördelningen av människor med olika BMI i Sverige och hur den förändrats sen 2002. Kurvan har plattats ut något och dragit sig mer åt höger vilket indikerar att de som är överviktiga väger ännu mer idag.

Summering – vad är en epidemi?

När det gäller frågan om det är en fetmaepidemi eller inte så handlar det i slutändan om vad man vill klassificera som epidemi? Personligen tycker jag att det är fullt rimligt att kalla det för epidemi när det sker över stora delar av jorden, det drabbar länder som skiljer sig ganska mycket åt och det finns ännu inget land i hela världen där trenden verkligen vänt. Här i Sverige var man optimistiska i en 3-4 år när det verkade som att ökningarna planat av, men i senare mätningar har man sett att det fortsätter uppåt.

I inlägget jag refererar till utan att länka så är dock inte argumentet att försöka vrida på ordet epidemi. Där är istället argumentet att det är en myt att folk bli fetare. Vilket givetvis är fullständigt korkat. Men trots det är detta inlägg redan delat ett par hungra gånger och då jag fått frågor om det se år är det uppenbarligen folk som verkligen undrar.

BMI är ingenting man som enskild individ ska lägga för stor vikt vid. Det vanligaste argumentet emot BMI är att det felaktigt kan klassa personer med normal fettmängd som överviktiga då dessa personer har mer muskelmassa än normalt. Detta är ett lyxproblem och gäller endast få människor sett till hela befolkningen.

Det största problemet med BMI är istället att du med de gränserna som finns idag faktiskt kommer att missa människor som egentligen är överviktiga men ändå inte väger så mycket. Vi underskattar med andra ord det verklige problemet med för mycket fettmassa hos människor när vi använder BMI. Så BMI har inte gett oss en fetmaepidemi som inte finns, BMI har istället gjort att vi underskattar dagens problem. Men BMI ska ändå inte användas som enskild markör för en persons hälsa, Varför BMI är värdelöst att använda på individer.

32 thoughts on “Nej, fetmaepidemin är ingen myt

  1. Som alltid intressant med dina reflektioner. Ytterligare en aspekt om BMI:s bristfällighet som måttstock är att vad som är hälsosamt varierar med etnicitet. Jag läste på lite om det för ett par år sedan och vill minnas att asiater t.ex. drabbades av typiska ”överviktssjukdomar” vid lägre BMI än eurasier. Har även för mig att jag har sett något TV-program om ”smalfeta indier”. Är själv ”blandad” (mamma svensk, pappa kines) så jag ville veta vad som var ”rimligt” BMI för mig när jag skulle bli frisk från en ätstörning. Misstänkte att mitt ”normalintervall” låg annorlunda än för ”vanliga svenskar”, och så är troligen fallet.

  2. Hej Josefine!
    Jo, det du säger stämmer. Det har diskuterats en hel del om gränserna för BMI borde sättas ännu lägre för personer med asiatisk ursprung då de tenderar att ha mindre muskelmassa och mer fettmassa vid ett visst BMI jämfört med västerlänningar. Afrikaner tenderar istället att ha aningen mer muskler och deras gränsvärden skulle därför eventuell höjas lite. Men för närvarande använder man samma gräns för alla människor. BMI är ju inte exakt oavsett men det fungerar fint för vissa former av epidemiologi.

  3. Bra!

    Det saknas en del av en mening här:

    ”Det är faktiskt väldigt svårt att”

  4. En liten detalj bara: det du gjort med 1992 års värde kallas för interpolation eftersom det ligger mellan två kända värden.

  5. Angående BMI-gränserna. Skulle man inte kunna sänka gränsen för överviktig för att göra värdet mer rättvisande? Då kommer det att omfatta fler av de ”smalfeta”, men relativt få ”vältränade” kommer att trilla över gränsen åt andra hållet. Samtidigt har de som är vältränade oftast bättre möjligheter att förstå att de faktiskt inte är i riskzonen även om de har ett överviktigt BMI, medan de som inte har tillräckligt med kunskap för att kunna förstå begränsningarna med BMI (”Ah, jag är normalviktig, vad bra” *tar en tårtbit till*) har större chans att hamna i en mer rättvisande grupp.

  6. Detta med BMI är intressant och kan inte alltid mätas eftersom är man vältränad så väger muskler mer än fett. När jag var i tonåren o ca 20 år (1998) och tränade mycket visade mitt bmi på gränsen till för mycket men ändå tyckte jag att jag var ”normal”, o jag var inte överviktig alls. Jag har för mig att jag fick tips på hur man skulle kunna beräkna SIN normalvikt utan att ta hänsyn till BMI:t…. och jag tror man skulle ta sin längd minus någonting. Tex i mitt fall 165 minus tex 5. Men istället för att räkna 165 kg räknar man 65 och tar det minus 5. Jag vet själv att min absoluta trivselvikt ligger mellan 60-65 (1,65) . Så man kanske skulle kunna säga att har du en längd på 170 cm skulle trivselvikten va 65-70kg (utan någon större uppbyggd muskelatur o man är inte överviktig ut). Vad tror du att mäta sin ”normalvikt” på detta sätta?

  7. Vet du hur kurvan har förändrats efter 2010? Jag följer flera lchf-bloggar och har där läst att uppemot 25% av svenskarna provat lchf och att alla som äter lchf går ner mycket i vikt. Då borde rimligen medelvikten ha minskat en hel del?

  8. Mycket bra inlägg!
    En skitsak men jag blev konfunderad när jag läste det och tittade på grafen:
    ” Notera också att det endast är två år mellan 2002 och 2004″ – tror jag skall vara
    ” Notera också att det endast är två år mellan 2000 och 2002″

  9. Tove:
    Förr brukade man säga att normalvikt för män var i kg motsvarande längden i cm minus 100, och för kvinnor minus 110.
    Men det är ju ett extremt ungefärligt mått.
    Det var länge sedan jag hörde det senast, men det var frekvent använt på 80-90-talen.

    Martin:
    Jag tror också att de som tränat på sig så mycket muskler att det märks på vikten själva förstår om de är överviktiga eller ej. Men däremot så smutsar de ju ned statistiken, vilket kanske inte gör så mycket eftersom det är få personer.

  10. Tove:
    Detta med BMI är intressant och kan inte alltid mätas eftersom är man vältränad så väger muskler mer än fett. Jag har för mig att jag fick tips på hur man skulle kunna beräkna SIN normalvikt utan att ta hänsyn till BMI:t…. och jag tror man skulle ta sin längd minus någonting. Tex i mitt fall 165 minus tex 5. Men istället för att räkna 165 kg räknar man 65 och tar det minus 5. Jag vet själv att min absoluta trivselvikt ligger mellan 60-65 (1,65) . Så man kanske skulle kunna säga att har du en längd på 170 cm skulle trivselvikten va 65-70kg

    Du får ju samma problematik där. Har du en person med väldigt mycket muskler som är 180 lång och väger 85 kilo så får han ett BMI på 26
    Räknar man på ditt sätt så är hans trivselvikt 75 och han är alltså överviktig.

    Problemet beskrivs ju också i inlägget att skall du göra en bra bedömning på individnivå så måste du veta muskler och fett, då räcker det inte med längt och vikt (eller att dra bort godtycklig siffra). Men på befolkningsnivå fungerar det OK

  11. Undra varför det är så svårt att acceptera för många att de går runt och bär på för många kilon. Det verkar vara en stor ilska mot att deras övervikt inte accepteras av omvärlden

  12. Jag skrev två kommentarer på det inlägg du diskuterar, men de kom inte med.

    kommentar 1:

    Det går ju inte att förneka att vi blir större och större. Bara att titta tillbaka på när man själv gick i skolan på 80-talet. Då vart kanske ett barn väldigt tjockt, nu är det väldigt många fler tjocka i en klass.
    BMI har ett stort fönster, tex är man 165 cm lång kan man väga allt mellan 51-68 och vara normalviktig. Det är mycket man kan väga utan att vara överviktig.
    Sen finns det ju alltid några som det kan bli missvisande på.

    Det är bara att läsa rapporter, se länk nedan och det är nog inte bättre nu. I rapporten finns källhänvisningar också.

    https://www.google.se/url?sa=t&source=web&rct=j&ei=zHLBVLO7FqGhyAOP64DYDA&url=http://www.vgregion.se/upload/Regionkanslierna/J%25C3%25B6nk%25C3%25B6ping.pdf&ved=0CDkQFjAJ&usg=AFQjCNHcZ5t85onKKHKPRA6fBXcxYuGX0w

    kommentar 2:

    SCB statistik visar klart och tydligt att andelen feta ökat. Går man in på enskild rapport så står det TYDLIGT att man använt WHOs beräkning vid de olika tillfällena. Så att säga att beräkningen för BMI ändrats blir felaktigt för Sverige då man använt sig av WHOs beräkning. Kanske tillämpbart i ett annat land där man använde sig av en annan beräkning tidigare, tex USA.
    Men i Sverige visar fakta att vi blivit fetare. Något annat kan man inte påstå.

    http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Levnadsforhallanden/Levnadsforhallanden/Undersokningarna-av-levnadsforhallanden-ULFSILC/#c_li_354235

  13. Martin:
    Bra!

    Det saknas en del av en mening här:

    ”Det är faktiskt väldigt svårt att”

    Tomas Svensson:
    En liten detalj bara: det du gjort med 1992 års värde kallas för interpolation eftersom det ligger mellan två kända värden.

    Max Mustermann:
    Mycket bra inlägg!
    En skitsak men jag blev konfunderad när jag läste det och tittade på grafen:
    ” Notera också att det endast är två år mellan 2002 och 2004″ – tror jag skall vara
    ” Notera också att det endast är två år mellan 2000 och 2002″

    Tack, jag skrev ihop det här väldigt fort vilket nu är uppenbart 🙂

  14. Martin: Skulle man inte kunna sänka gränsen för överviktig för att göra värdet mer rättvisande?

    Hallå Martin!
    Sänker du värdet är risken att du säger till egentligen normalviktiga sett till fettmängd att de faktiskt är överviktiga. Det är något som man verkligen vill undvika.

    Men var gränsen går är ju egentligen godtyckligt. Helt omöjligt att dra en jättebra gräns då biverkningarna ökar med övervikten hela tiden. Så om du har BMI på 27 istället för 26 och den ökningen beror på mer fett så är du i högre risk för negativa hälsoeffekter trots att du i båda situationerna är överviktig.

    Så gränserna blir aldrig perfekta men de uppfyller ändå ett väldigt bra syfte.

  15. Tove: Vad tror du att mäta sin ”normalvikt” på detta sätta?

    Hej Tove!
    Det är en sämre metod än BMI. I BMI tar man längden i kvadrat vilket gör den lite mer rättvisande då vår kropp egentligen är tredimensionell. När du bara använder längden så tar du inte hänsyn till att längre personer också kommer att ta upp mer på bredden och därmed väga relativt lite mer.

    Så din formel kommer att underskatta eventuell övervikt hos korta och överskatta den hos långa.

  16. Peter:
    Vet du hur kurvan har förändrats efter 2010? Jag följer flera lchf-bloggar och har där läst att uppemot 25% av svenskarna provat lchf och att alla som äter lchf går ner mycket i vikt. Då borde rimligen medelvikten ha minskat en hel del?

    Hallå Peter!
    När det gäller övervikten sen 2010 så har den börjat öka tydligare igen, http://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2014/februari/fler-har-fetma-och-overvikt/

    Den där siffran på 25 % är givetvis fullständigt skitsnack 🙂 I riksmaten var det endast 6 procent av människorna som uppgav att de följde en diet och LCHF var bara en av alla dieterna där. En av många ”sanningar” från LCHF-håll som är totalt påhitt

  17. mia: Jag skrev två kommentarer på det inlägg du diskuterar, men de kom inte med.

    Hej Mia!
    Bra du försöker kommentera. Det är ett stort problem idag att många med ganska stor räckvidd totalt censurerar all möjlighet till kritik på sidan.

  18. En sak som jag alltid undrat över är hur vet man vad vi väger. Det sker ingen officiell invägning av befolkningen varje år. Ingen myndighet har någon aning om vad jag väger.

  19. Åke:
    En sak som jag alltid undrat över är hur vet man vad vi väger. Det sker ingen officiell invägning av befolkningen varje år. Ingen myndighet har någon aning om vad jag väger.

    Det finns ju många sätt att göra det på. När det gäller Sveriges ”officiella” siffror så är det folkhälsomyndigheten som står för den. Deras metod är enligt följande:

    Varje år består det nationella urvalet av 20 000 personer i åldrarna 16–84 år. Landsting/regioner erbjuds att delta med ytterligare urval för respektive län/region. 2014 bestod det totala urvalet av ca 150 000 personer, varav ungefär hälften svarade.
    Det nationella urvalet är obundet och slumpmässigt.
    Frågeformuläret omfattar 88 frågor och kompletteras med folkbokföringsuppgifter från SCB.
    Resultatet viktas så att det kan visas för hela populationen.
    En bortfallsanalys genomfördes 2009.

    Ännu mer info hittar du här, http://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/statistik-och-undersokningar/enkater-och-undersokningar/nationella-folkhalsoenkaten/tekniska-rapporter/

    Sen finns det andra studier där man tittar på faktiskt mätvärden på några tusen människor och sen jämför man dessa mätvärden med samma typ av mätningar gjorde 10 år tidigare för att se trender i befolkningen. Som man exempelvis gjort med barnen som jag skriver om och visar två grafer för här ovanför i inlägget. Där har man verkligen mätt kroppsfettet hos barnen med en DEXA scan.

  20. Jag har tidigare varit rätt skeptisk till BMI av anledningen som du och många tar upp här men jag har på senare tid börjat ändra mig. BMI fungerar rätt bra när man ser till befolkningen och de som nu tillhör de som styrketränar mycket kanske inte bör ta så illa upp utan fundera på om de inte skall kika på en annan skala.
    I de här studierna fungerar BMI väldigt bra som måttstock och jag tror nog att många av de som anser sig vara förfördelade av BMI-skalan riskerar att hamna i gruppen ohälsosamt överviktiga när ungdomen är över, styrketräning blir mindre aktuellt och den där muskelmassan övergår till gubbmage.

  21. Jag tycker att den här diskussionen är problematisk, dels därför att de olika kontrahenterna oftast pratar om olikasaker, dels därför att ämnet är så (känslo)laddat att allt dras in extremis. Det ÄR ett problem med övervikt och överviktsrelaterad sjukdom, inte minst i utvecklingsländer (där också möjligheterna att behandla överviktsrelaterad sjukdom är mycket mindre än här). Men det ÄR också ett problem att överviktiga behandlas illa, i många sammanhang snarast mobbas, inte bara av random dudes med taskiga värderingar utan i vården, i kulturen och inte minst av tusen och åter tusen ”välmenande” bekanta och arbetskamrater som känner det som sin heliga plikt att ”upplysa” den överviktige om att hen minsann är överviktig (nähä?) och att det minsann är farligt (nähä?). [Vilket sticker ut om man betänker hur mycket det hycklas kring t.ex. alkohol och partyknarkande, där ett av favoritargumenten från förespråkarna ju är att man har rätt att göra vad man vill med sin egen kropp.] De kraftiga reaktionerna mot synen på övervikt som ett problem emanerar, skulle jag säga, ofta (kanske oftast?) ur det sätt på vilket de som inte är överviktiga behandlar överviktiga. Jag tror personligen att ett mer avspänt förhållande till både vår egen och andras övervikt är en förutsättning för att vi skall kunna göra något åt det s.k. överviktsproblemet (jag ogillar bruket av ”epidemi” i sammanhanget, eftersom det så fint spelar på alla föreställningar om fetma som något äckligt, smutsigt och sjukligt, omg, tänk om jag också blir fet om jag umgås med feta, typ). Det systematiska skuld- och skambeläggande som icke överviktiga (och även en hel del överviktiga för den delen) ägnar sig åt i dagsläget är, tror jag, bara kontraproduktivt. Skam har aldrig gjort någon smalare; om något är det väl skammen som i alla år har drivit jojobantandet, tröstätandet när ingen ser och för den delen Pauluns, Viktväktarnas och Ola Lauritzons konton.

  22. Hej Tolkia!
    Jag håller med dig kring det du skriver kring övervikt och stigma. Det är ingen tvekan om att det är ett stort problem. Samtidigt finns det ett minst lika stort problem i att förneka problemet på befolkningsnivå vilket är det som görs i inlägget jag skriver om. Även om det är uppenbart att personen som skrev det inlägget och de som kommenterar där har väldigt svårt att separera på de två.

  23. Tolkia:
    Men det ÄR också ett problem att överviktiga behandlas illa, i många sammanhang snarast mobbas, inte bara av random dudes med taskiga värderingar utan i vården, i kulturen och inte minst av tusen och åter tusen ”välmenande” bekanta och arbetskamrater som känner det som sin heliga plikt att ”upplysa” den överviktige om att hen minsann är överviktig (nähä?) och att det minsann är farligt (nähä?).

    Där fick du in en fullträff på mig. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för de välmenande men ack så nedlåtande och djupt sårande kommentarer jag gav till den person i mitt liv som betydde allra mest. Skäms och ångrar det så fruktansvärt mycket.

  24. Magnus P: Där fick du in en fullträff på mig. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för de välmenande men ack så nedlåtande och djupt sårande kommentarer jag gav till den person i mitt liv som betydde allra mest. Skäms och ångrar det så fruktansvärt mycket.

    KAn du ge några exempel på de kommentarer du fällde?

  25. Göte: KAn du ge några exempel på de kommentarer du fällde?

    Nu är vi ju väldigt Off Topic, men okej. Som svar på ”Usch, jag gillar inte mina vader, skulle vilja fettsuga dom” sa jag ”Du kanske skulle börja med att träna istället.” Tårar.

    Eller vid ett annat tillfälle: ”Tycker du att jag borde gå ner i vikt?” och jag svarar kallt: ”Ja”. Mer tårar.

    Det kanske inte låter så farligt, men när man pratar med en person som haft ätstörningar och som är väldigt känslig för allt som rör mat, vikt och utseende, och som har obefintlig självkänsla, måste man vara mer försiktig.

    Värst var nog att jag småtjatade om träning och mat alldeles för mycket. ”Har du tränat idag?”, ”När ska du till gymmet nästa gång?”, ”Ska du inte börja träna igen snart? Det är viktigt för hälsan.”, ”ät inte så mycket sånt”, ”det där får du köpa själv, är onyttigt”. Inte så motiverande att få höra från sin partner. Däremot var det ett fantastiskt bra sätt att såra henne och ge henne dåligt samvete.

  26. Magnus det där är ju så jävla lurigt.
    För hur ska man bete sig då? Man kan ju inte bara ignorera problemet, hur kan du veta exakt vilka ord du får använda?
    Jag har diskuterat rökning med rökande vänner och vi båda har kunnat gå och instämma i hur ofantligt korkat det är att röka, men när man pratar om fetma räcker det att ett ord är fel och allting kollapsar.

    Tolkia ditt tidigare inlägg, förstår helt hur du menar, men jag tycker absolut de flesta är väldigt försiktiga med att påpeka och prata om folks vikt.

    Jag vet inte om man får uttrycka sig såhär nu men jag har börjat tröttna på att bry mig om folks vikt, har börjat bli rejält förbannad på att vuxna individer inte kan ta hand om sin kropp, ”jag har försökt allt” säger vissa samtidigt som dom äter en kexchoklad och dricker en nutrilett till middag för att sen gå hem och se på teve i fyra timmar och dricka öl.
    Sen ska detta tydligen vara helt okej och en överviktig kropp ska ses som hälsosam och naturlig, gränserna för vad som är hälsosamt förskjuts och sen blir folk kränkta när man talar om det.

    Ganska intressant kom jag på nu, jag har aldrig någonsin tagit upp diskussioner om kosthållning och träning med folk som inte tränar men överviktiga har börjat prata om det med mig, jag ska höra nyårslöften och jag ska höra hur de nu ska ändra sitt beteende, hur mycket får man då dalta? För fan vuxna individ gör något åt saken då det är ditt ansvar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *