Functional Movement Screen – ett lättpåverkat test

Functional Movement Screen är ett test som är väldigt populärt inom framför allt PT-kretsar här i Sverige även om det också verkar finnas olika terapeuter som använder testet. Själva tanken med testet är att det ska kunna finna ”dysfunktioner”, ”felaktiga rörelsemönster”, ”assymetrier” och liknande. Detta i sin tur påstås då vara bra att veta eftersom man påstår att dessa faktorer innebär en ökad skaderisk och om man då fixar till felen man finner är tanken att skaderisken ska minska eller att prestationen ska öka.

Fina tankar men tyvärr fungerar det inte alls i praktiken. Jag har skrivit om Functional Movement Screen flera gånger om på Traningslara.se och du finner inläggen här under.

Summan av inläggen är att FMS inte verkar fungerar för någonting alls som det påstås vara användbart för. Vissa studier har till och med gett så dåliga resultat så du skulle få lika bra resultat om du bara singlat slant och sagt att de som fått en krona varit i ökad skaderisk och de som fått klave inte varit ökad skaderisk.

Sen jag skrev dessa inlägg så har det faktiskt dykt upp någon studie som visat på att FMS eventuellt skulle kunna göra någon nytta om det kompletteras med andra tester (1, 2). I dessa studierna har man dock inte återgett några värden för specificitet och sensitivitet vilket gör att vi egentligen inte vet om testerna gjort någon större praktisk nytta. Du hittar ju liksom så gott som alla som kommer bli skadade om du inkluderar nästan alla i en grupp 🙂

Igår publicerades ytterligare en studie på FMS som tillförde en annan intressant dimension kring frågeställningen om FMS är ett verktyg värt att använda.

Frost D et al.
FMS(TM) scores change with performers’ knowledge of the grading criteria – Are general whole-body movement screens capturing ”dysfunction”?
Journal of Strength & Conditioning Research. Published online 3 sep

Deficits in joint mobility and/or stability could certainly impact individuals’ Functional Movement Screen (FMS) scores; however, it is also plausible that the movement patterns observed are influenced by the performers’ knowledge of the grading criteria. Twenty-one firefighters volunteered to participate and their FMS scores were graded before and immediately after receiving knowledge of the movement patterns required to achieve a perfect score on the FMS. Standardized verbal instructions were used to administer both screens and participants were not provided with any coaching or feedback. Time synchronized sagittal and frontal plane videos were used to grade the FMS. The firefighters significantly (p<0.001) improved their FMS scores from 14.1 (1.8) to 16.7 (1.9) when provided with knowledge pertaining to the specific grading criteria. Significant improvements (p<0.05) were also noted in the deep squat [1.4 (0.7) to 2.0 (0.6)], hurdle step [2.1 (0.4) to 2.4 (0.5)], in-line lunge [2.1 (0.4) to 2.7 (0.5)], and shoulder mobility [1.8 (0.8) to 2.4 (0.7)] tests. Because knowledge of a task’s grading criteria can alter a general whole-body movement screen score, FMS or otherwise, observed changes may not solely reflect ”dysfunction”. The instant that individuals are provided with coaching and feedback regarding their performance on a particular task, the task may lose its utility to evaluate the transfer of training or predict musculoskeletal injury risk.

I den här studien har man alltså valt att analysera vilken effekt kunskapen om ett tests bedömningskriterier har på resultatet. Eller sagt mer enkelt, om du vet hur någon bedömer dina rörelser, påverkar det då dina rörelser?

Det här är en väl genomförd studie och jag kan inte hitta några större fel i metodiken. Deltagarna var brandmän som först fick instruktioner om testerna enligt de standardiserade instruktionerna som du får med materialet när du köper in material till FMS-testet. Direkt efter de genomfört testet första gången fick brandmännen veta vilka bedömningskriterier som användes för att de skulle få en viss poäng på testet. Därefter fick brandmännen återigen genomföra testerna.

Vid båda tillfällen som brandmännen genomförde testerna filmades deras rörelser från två olika riktningar. Dessa videoklipp analyserades sedan av en person som inte visste syftet med studien eller varför det fanns två olika klipp på alla deltagare. Det här var alltså en form av blindning för att eliminera en eventuell effekt där instruktörerna påverkas i sin bedömning för att de vet vad som har förändrats.

Resultatet – Deltagarna blev bättre direkt

Resultatet av den lilla interventionen att deltagarna fick veta varför de fick ett visst resultat räckte för att de skulle förbättra sina resultat signifikant. Deras totala resultat gick från 14,1 till 16,7 på tre minuter.

Även resultaten för de individuella testerna förbättrades. De exakta förbättringarna kan du läsa i abstraktet här ovanför.

Det här resultatet var också ganska genomgående och endast 1 av 21 deltagare förbättrade inte sitt resultat den andra omgången.

Ett stort problem – hur håller man bedömningen hemlig?

Att ett test kan påverkas så här mycket bara av kunskapen om hur man bedöms är givetvis ett väldigt stort problem. Helt plötsligt går det inte att veta vad som testas. Känner personerna till testet sen tidigare har du till och med redan tappat bort en hel del av användningen.

Tänk dig att du utför testerna på en individ och berättar resultatet för deltagaren efter. Förutom att bara ge ett resultat så kommer du troligen också att ge rekommendationer om vad personen behöver träna på för att få ”ett bättre rörelsemönster”. När du ger ut den här informationen får du då inte berätta vad de gjorde fel när de inte fick full poäng får om du gör det så har du redan förbättrat resultatet för personen. Så nästa gång du testar har du ingen aning om i fall du verkligen ser en förbättring eller om du bara ser en effekt av att personen nu vet vad du tittar efter.

Och även om du lyckas med att presentera resultat och åtgärder utan att röja hur du kommit fram till detta resultat så har du alltid risken att personen som du gjort testet på går hem och sätter sig framför datorn och hittar just den informationen på 10 minuters sökande på nätet.

Naturligt rörelsemönster vs rörelsemönster för testet

Du kanske tänker att det väl bara är att berätta hur du bedömer vid testet redan inför testerna så är problemet ur världen. För vet personen kriterierna redan innan första testet så kan personen redan då göra sitt bästa för ett maximalt resultat. Och detta stämmer ju, problemet med att personen förändrar sina rörelser för ett bättre resultat försvinner ju eftersom personen med allra största sannolikhet kommer göra detta inför båda testerna.

Men om du gör detta så introducerar du ett, enligt mig, ännu större problem. För nu har du gått från att testa hur personen rör sig ”naturligt” till att testa hur personen rör sig när den personen vill få högsta möjliga poäng på ett test.

Men när vi pratar om motionärer och idrottare som skadar sig vill vi ju veta hur de rör på sig när skadan sker. Vi vill veta hur de tenderar att lösa olika situationer som ställer krav på deras rörlighet, balans och stabilitet. Vi vill alltså inte veta om de kan utföra ”ändamålsenliga” rörelser utan vi vill veta om de faktiskt göra dessa rörelser när de rör på sig vid träning och eventuellt tävling.

Functional Movement Screen är inte funktionellt!

Huvudbudskapet från den här studien och även de tidigare studierna jag tagit upp kring FMS är att det helt enkelt inte är ett test som är speciellt användbart. Bara för att det har ordet funktionellt i sitt namn så innebär det inte att det faktiskt är funktionellt. För vilken idrottare står till exempel på ett ben och försöker ta ett steg över en häck?

Näst inpå alla idrott innebär snabba rörelser eller rörelser med stor kraft. Det är i dess situationer du kommer att se ”naturliga” rörelsemönster. Och det är troligen också den typen av rörelser som du behöver använda dig av om du vill ha ett bra test för funktionell rörelseförmåga och eventuellt dysfunktioner.

Turligt nog gjorde man även andra tester på de här brandmännen som inte tillhörde själva studien men den gjordes av samma forskare som genomförde studien. Bland dessa tester hade man ett par analyser som väldigt väl belyser skillnaderna mellan verkliga rörelser som är lika de som du utför när du tränar, arbetar eller anstränger dig fysiskt på något annat sätt och de rörelser som testas inom FMS. Och författarna var också snälla nog att inkludera ett exempel i diskussionsdelen till deras artikel. Du kan se det i bilden här under.

FMS testar inte rörelser som är relevanta
Den här bilden visar väldigt tydligt skillnaderna mellan hur en person kan röra sig vid ett av testen inom FMS och hur den personen rör sig vid en verklig kraftansträngning. I bilden uppe till vänster och bilden uppe i mitten ser du hur brandmannen rörde sig under FMS-testerna. Uppe till höger ser du en rörelse mer lik den brandmannen utför i vardagen med större krafter. I bilden under ser du en skeletrekonstruktion av hur hans höft, knä och fotled rör sig under den rörelsen.

Det du kan se i bilden här ovanför är skillnaden hur brandmannen rör sig i en långsam rörelser där han vet målet och kan utföra det utan större stress och en rörelse där han arbetar med större krafter i en simulerad arbetssituation.

Utförandet i de två FMS testerna verkar av bilderna att döma vara mer eller mindre perfekta och han fick även 3 poäng i båda rörelserna. När han däremot genomförde det simulerade brandmanstestet där han skulle dra en slang så valgiserade han knäna ganska kraftigt. Med valgisering menas att knäna viker sig inåt mot mitten.

Den här typen av rörelse med knät har visat sig vara en riskfaktor för korsbandsskada när man testat efter det i ett hopptest (3). Det är också den här typen av rörelse man tittar efter i FMS och som leder till en lägre poäng. Men det som är intressant här är ju att valgiseringen utan tvekan sker hos brandmannen ovan när han utför saker som han regelbundet utför på sitt jobb. När han testades med FMS syntes dock inte detta. Istället fick faktiskt just den här brandmannen 16 poäng innan han visste vad som bedömdes och hela 20 poäng efter.

Så enligt FMS är det här en fantastisk atlet med grymt rörelsemönster men om du bara hade tittat på honom när han utför sitt arbete så hade nog de allra flesta kunnat se hur knät viker sig inåt. Och det är just det här som jag tycker är det stora problemet med FMS. Det bidrar egentligen inte med någon information som du inte redan kan få bara av att observera. Men om du lägger vikt vid det så kan du ändå hamna på onödiga sidospår.

Summering

Ärligt talat ser jag ingen som helst nytta med FMS eller liknande tester. Det finns helt enkelt ingen övertygande evidens för att de tillför något användbart och inte heller kan jag resonera mig fram till hur det skulle kunna vara användbart ändå. Vissa studier visar visserligen på en liten användbarhet men jag ser ingen som helst anledning till att tro att detta är på grund av information som just FMS lyfter fram och som jag ändå inte skulle kunna finna.

Det känns ju inte orimligt att bättre atleter eller personer som är bättre tränade får bättre resultat även på FMS. I en studie som jag tog upp på Traningslara.se fann man till exempel att ett 3000 meters löptest var lika bra på att förutsäga skador som FMS.

24 thoughts on “Functional Movement Screen – ett lättpåverkat test

  1. Hej Jacob!

    Tycker du som sjukgymnast att det är relevant att försöka behandla s.k lateral pelvic tilts, assymetrier i höften? Är det ens möjligt att ändra på de flesta strukturella assymetrier?

    Tack för att bra du lyfter upp lite info kring FMS!

  2. Frågan jag ställer mig är varför man skulle vilja ”fuska” sig till en bättre poäng. Om målet är att hitta dysfunktion är det ju bra om man hittar det, får då har man ju möjlighet att korrigera bristerna.

    Samtidigt känns det som att man gör det väldigt svårt för sig genom att hitta dysfunktioner i en dynamisk rörelse när man lika gärna kan hitta den genom att bara titta på en person som står still rakt framför dig. Befinner sig fotled, knä och höftled i en rak linje i förhållande till varandra både sett framifrån och från sidan. Pekar fot och knäled rakt fram. Har bäckenet en neutral position. Om inte så har du en dysfunktion.

  3. Martin E: Frågan jag ställer mig är varför man skulle vilja ”fuska” sig till en bättre poäng. Om målet är att hitta dysfunktion är det ju bra om man hittar det, får då har man ju möjlighet att korrigera bristerna.Samtidigt känns det som att man gör det väldigt svårt för sig genom att hitta dysfunktioner i en dynamisk rörelse när man lika gärna kan hitta den genom att bara titta på en person som står still rakt framför dig. Befinner sig fotled, knä och höftled i en rak linje i förhållande till varandra både sett framifrån och från sidan. Pekar fot och knäled rakt fram. Har bäckenet en neutral position. Om inte så har du en dysfunktion.

    Hur ”dysfunktionell” kan du vara om du kan göra ”rätt” på uppmaning? Och vem säger att det du gjorde från början var dysfunktionellt överhuvudtaget?

    Hållningsanalyser och andra okulära besiktningar, liksom för den delen palpation, är inga reliabla eller valida undersökningsmetoder. Att titta på en person som står framför dig ger ingen trovärdig information om den personens risk för skada, sjukdom eller smärttillstånd.

  4. Martin Linder: Hur ”dysfunktionell” kan du vara om du kan göra ”rätt” på uppmaning? Och vem säger att det du gjorde från början var dysfunktionellt överhuvudtaget?

    Jag tror att vi pratar förbi varandra. Med dysfunktion avser jag förmågan att utföra en rörelse i enligt med den underliggande designen. Jag ska försöka exemplifiera. Du har en person framför dig som har ett bäcken som lutar framåt och fötter som pekar utåt. En person som har det utseendet kan givetvis springa men kommer inte att lyfta knäet rakt fram och upp i löprörelsen utan kommer att använda höften i större omfattning och därmed pendla fram benet i en lätt utåtgående cirkelrörelse istället.

    Rätt i det här fallet blir att personen springer framåt, dysfunktionell innebär att personen använder fel muskler, enligt designen, för att göra detta. Det är möjligt att man kan göra en funktionell rörelse några gånger på uppmaning, men många gånger går det inte eftersom dysfunktionaliteten beror på att man inte kan aktivera atrofierade muskler.

  5. Rikard Dahl: Tycker du som sjukgymnast att det är relevant att försöka behandla s.k lateral pelvic tilts, assymetrier i höften?

    Jag är dåligt insatt i det där. Har ingen aning. Men jag har ju hört saker påstås väldigt ofta kring den typen av saker men det verkar aldrig komma tillsammans med någon typ av evidens.

  6. Martin E: Frågan jag ställer mig är varför man skulle vilja ”fuska” sig till en bättre poäng. Om målet är att hitta dysfunktion är det ju bra om man hittar det, får då har man ju möjlighet att korrigera bristerna

    Det handlar ju inte om att fuska. Det handlar om att försöka göra så bra man kan på testet. Problemet är ju att så fort försökspersonerna vet vad som undersöks så kan de inte bli ogjort. De kan ju inte liksom ignorera det som de vet och medvetet göra fel eller som innan. För då är det ju verkligen fusk det handlar om. Och skulle de göra det vet man ju sen aldrig om ens intervention verkligen förändrat något eftersom du aldrig vet om ett bättre resultat beror på att personen nu verkligen rör sig annorlunda eller om personen bara beslutat att den nu inte längre ska göra som innan utan istället arbeta för ett bättre resultat på testet.

    Martin E: Samtidigt känns det som att man gör det väldigt svårt för sig genom att hitta dysfunktioner i en dynamisk rörelse när man lika gärna kan hitta den genom att bara titta på en person som står still rakt framför dig

    Du kan verkligen inte se dessa saker när personen bara står framför dig.

  7. Martin E: Jag tror att vi pratar förbi varandra. Med dysfunktion avser jag förmågan att utföra en rörelse i enligt med den underliggande designen. Jag ska försöka exemplifiera. Du har en person framför dig som har ett bäcken som lutar framåt och fötter som pekar utåt. En person som har det utseendet kan givetvis springa men kommer inte att lyfta knäet rakt fram och upp i löprörelsen utan kommer att använda höften i större omfattning och därmed pendla fram benet i en lätt utåtgående cirkelrörelse istället.Rätt i det här fallet blir att personen springer framåt, dysfunktionell innebär att personen använder fel muskler, enligt designen, för att göra detta. Det är möjligt att man kan göra en funktionell rörelse några gånger på uppmaning, men många gånger går det inte eftersom dysfunktionaliteten beror på att man inte kan aktivera atrofierade muskler.

    Då måste du ju utgå från att designen är utifrån optimal funktionalitet, någon sådan skulle jag säga inte finns idag, troligen aldrig någonsin.
    Du kan heller inte göra sådana antaganden om människors löpstil baserat på en stående hållningsanalys. Det var ju en poäng i artikeln också, även utförandet i ”funktionella” tester är missvisande när det kommer till aktuella uppgifter. Människors rörelsemönster varierar från beroende på situation, uppgift och tillfälle i tiden. Kan man inte generalisera utifrån rörelsetester kan man det definitivt inte utifrån statiska positioner.

    Det är väldigt sällan någons muskler är atrofierade. Och då är det irreversibelt, åtminstone inget som kan korrigeras genom träning.

  8. Jacob Gudiol: Det handlar ju inte om att fuska. Det handlar om att försöka göra så bra man kan på testet. Problemet är ju att så fort försökspersonerna vet vad som undersöks så kan de inte bli ogjort. De kan ju inte liksom ignorera det som de vet och medvetet göra fel eller som innan.

    Jag missuppfattade vad det hela gick ut på. Om målet är att göra så bra på testet som möjligt håller jag med dig om att det är en olämplig metod. Svårt att göra ett dåligt resultat när man vet vad som är bra.

    Jacob Gudiol: Du kan verkligen inte se dessa saker när personen bara står framför dig.

    Jag hävdar att det går. Pröva följande: Ställ dig med fötterna pekandes utåt. Tippa bäckenet framåt. Fäll axlarna framåt. I denna positionen så försöker du lyfta armarna utåt och uppåt så högt det går över huvudet. Det är svårt och de når inte speciellt högt upp.

    Ställ sedan fötterna rakt fram. Bäckenet i en neutral position och räta upp axlarna. Gör om samma rörelse och du ska se att det går mycket lättare.

    Du hade inte behövt göra rörelsen för att veta att den förra positionen är dysfunktionell. Det är så jag menar att man utifrån en statisk position kan bedöma om du är funktionell eller dysfunktionell.

  9. Martin Linder: Då måste du ju utgå från att designen är utifrån optimal funktionalitet, någon sådan skulle jag säga inte finns idag, troligen aldrig någonsin.

    Det är väldigt sällan någons muskler är atrofierade. Och då är det irreversibelt, åtminstone inget som kan korrigeras genom träning.

    Nej, jag utgår ifrån att alla människor ser likadana ut. Vi har samma ben, samma muskler och samma nerver. Det är bara användandet av dem som skiljer. Jag utgår inte ifrån en optimal design utan att det finns en optimal funktion givet den design vi har.

    Om vi ska ta en analogi så kan vi jämföra med en skruvmejsel, den har en design som är gjord för funktionen att skruva i och ur skruvar. Dess optimala funktion är att göra just detta. Den går givetvis också att använda som stämjärn, kofot och maskrosupptagare. Men genom att bryta mot dess optimala funktionalitet för mycket och för ofta kommer vi se till att den går sönder och inte kan användas till det heller.

    Man kan se på kroppen på samma sätt. När hållningen komprometteras kommer vi inte att utföra kroppens funktioner på rätt sätt och kommer på sikt att få ont.

    Atrofi var kanske ett felaktigt ordval, vad jag menade var att vi inte kan aktivera muskeln pga för litet användande.

    Martin Linder: Kan man inte generalisera utifrån rörelsetester kan man det definitivt inte utifrån statiska positioner.

    Det gäller att veta vad man ska titta efter. Några exempel: utåtriktade fötter, knän som faller inåt eller utåt, knän som är roterade. Bäcken som lutar framåt eller bakåt eller som är roterade eller tiltade i sida. Axlar som lutar framåt. Listan kan göras hur lång som helst.

  10. Martin E: Nej, jag utgår ifrån att alla människor ser likadana ut. Vi har samma ben, samma muskler och samma nerver. Det är bara användandet av dem som skiljer. Jag utgår inte ifrån en optimal design utan att det finns en optimal funktion givet den design vi har.

    Problemet är väl att vi inte ser likadana ut.. Dessutom är det definitivt så att vi alla reagerar olika, även sätt till liknande problem! Var och varannan har en diskbuktning eller två som vi inte reagerar på, andra skriker och ligger i fosterställning. Helt enkelt på grund av att vi inte har samma förutsättningar. Det finns multum med människor vars fötter inte pekar rakt fram som ändå springer milen snabbare än min som sätter ner fötterna perfekt. Så även om en kofot inte är specifikt gjord för att skriva i skruvar så kan du inte säga att den kommer gå sönder före skruvmejseln!

  11. Jacob, du får säga ifrån om du tycker att jag kapar tråden, jag känner att jag hamnar lite utanför ämnet här.

    @rnHomE: Problemet är väl att vi inte ser likadana ut.. Dessutom är det definitivt så att vi alla reagerar olika, även sätt till liknande problem! Var och varannan har en diskbuktning eller två som vi inte reagerar på, andra skriker och ligger i fosterställning. Helt enkelt på grund av att vi inte har samma förutsättningar. Det finns multum med människor vars fötter inte pekar rakt fram som ändå springer milen snabbare än min som sätter ner fötterna perfekt. Så även om en kofot inte är specifikt gjord för att skriva i skruvar så kan du inte säga att den kommer gå sönder före skruvmejseln!

    Jag håller med dig om att vi alla ser olika ut och har olika förutsättningar, vi reagerar också olika på till synes liknande problem. Men det avgörande är att vi delar samma design. En kroppsbyggare och en långdistanslöpare ser definitivt olika ut men de delar ändå samma design. Jag ser inte en diskutbuktning som en del av designen utan något som man förvärvat genom att använda en funktion som kroppen inte är designad för.

    Du kan ha en dysfunktion och ändå prestera bättre än någon som inte har motsvarande dysfunktion, det finns ju många andra parametrar som påverkar detta, t.ex. träningsmängd.

  12. Verkligen OT. Det där är trams. Man försöker plocka ut en sak åt gången och försöker få det att verka otroligt. Man sätter dock ingenting i sitt sammanhang och man har inga bevis alls för sin egna ståndpunkt. Jag är väldigt säker på att du kan hitta texter som visar på alla bristerna i det där klippet bara du googlar lite.

  13. Så över 2000 arkitekter/ingengörer från hela världen snackar alltså skit, när de bara lägger fram fakta och vetenskap?

  14. Vad har arkitektur med vetenskap att göra?
    Le Corbusiers idéer t.ex. var de vetenskapligt baserade?

  15. 2000? Är antalet en indikation på sanningshalt eller vetenskapligt värde?
    Miljarder flugor äter skit….

  16. Martin E:
    Även jag tror att man inte kan se så lätt vad som är dysfunktionellt. Ta bara de olika klippen på Haile Gebrselassie när han dels springer det sista varvet på ett 10000-m lopp http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=5D56ZAvcxN0 med ett ”fint” och ”vackert” steg och med denna film http://www.youtube.com/watch?v=EAW87NsiGuI (jag tror att han slog värdsrekordet då) Springer han då dysfunktionellt? Helt klart utåtvridna fötter och ”överpronation”

  17. George: Truthers och deras fantasier är nog så långt ifrån vetenskap man kan komma (man börjar inte med att bestämma sig för resultatet och sedan leta allt som pekar på att man har rätt, samtidigt som man bortser ifrån allt som pekar på motsatsen). Om du vill diskutera ämnet WTC och deras kollaps så rekommenderar jag den här tråden: http://forum.vof.se/viewtopic.php?f=38&t=22
    Det mesta finns förklarat/sågat i den tråden och om du inte orkar läsa igenom den (den är lååång och innehåller bl.a. några truthers eviga upprepningar), så går det säkert att fråga någon specifik fråga.

    Tillbaks till ämnet så verkar vi vara hyfsat anpassningsbara, när man ser till vilka olika löpstilar och slängande med armar och ben som folk håller sig med och ändå klarar av att springa långa sträckor fort.

  18. Tack Anders. Som jag skrev i mitt första svar då. Enkelt att hitta svaret på frågorna om man bara vill det. George vill det uppenbarligen eller inte. Eller så har han ännu inte lärt sig att skilja på när någon verkligen tillhandahåller information och när någon bara snackar strunt.

  19. Skulle någon kunna förklara vad specificitet och sensitivitet är in layman’s term? 😛

    Tack på förhand!

    /Philip

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *