Sista nya studien på Functional Movement Screen

Functional Movement Screen och träning

Okej, då var det dags att gå igenom den sista studien på Functional Movement Screen. Titeln på den här studien är ”Using the Functional Movement Screen to evaluate the effectiveness of training” och precis som titeln säger så var studiens huvudsakliga mål att undersöka hur Functional Movement Screen kan användas för att utvärdera en träningsperiod. Studien i sin helhet tittar däremot på mycket mer än så och dessutom är introduktionen och diskussionsdelen till denna studie väldigt välskriven och kommer med många insiktsfulla kommentarer. Det är av denna anledning som jag valde att skriva ett helt eget inlägg om studien och jag kommer också att återge de olika delarna i studien ganska grundligt.

Introduktionsdelen i studien

Till skillnad från de andra studierna som jag tagit upp som tittat på FMS så börjar den här studien inte med att diskutera ”funktionell träning”. De som har följt mina inlägg de senaste åren eller som hört mig föreläsa vet hur allergisk jag är mot denna fras då den missbrukas totalt i dagens träningskretsar. För den som vill veta mer kring min syn på funktionell träning så finns inlägget, ”Vad är funktionell träning?”. I den här studien gör man alltså inte antagandet att deras egna påhittade definition av funktionell träning är överlägsen all annan träning. Man baserar inte heller hela diskussionsdelen på detta antagande utan man går direkt på det som vi verkligen vet kring träning, prestation och skadeförebyggande åtgärder.

Man är noga med att påpeka att alla möjliga riskfaktorer som föreslås i litteraturen så som till exempel dålig rörlighet, flexibilitet, ”motor patterns” som väl närmast kan översättas till rörelsemönster, bålstabilitet och proprioception, de flesta inte är bevisade som orsaker till skada. Korrelation innebär helt enkelt inte kausalitet.

Felaktiga rörelsemönster kan öka risken för knäskador
Felaktiga rörelsemönster kan öka risken för knäskador. Bilden är tagen från studien, Comprehensive warm-up programme to prevent injuries in young female footballers

Som en kontrast till detta tar man upp forskningen om knäskador och då framför allt korsbandsskador. När det gäller knäskador började forskarna med att titta på hur skadorna uppstår. Man identifierade vissa rörelsemönster som ökade risken för skada och sen utformade man träningsprogram där målet var att försöka träna bort just dessa rörelsemönster. Resultatet från långtidsstudier på framför allt yngre tjejer som spelar handboll och fotboll har varit väldigt positiva med flera studier som visat mer än en halvering av antalet skador under ett år.

Jag har själv varit delaktig i en sådan här studie som sjukgymnast och med tanke på hur lätt och lite träning det faktiskt var för lagen blev jag överraskad över hur stor effekten verkligen blev på skaderisken. Om du tränar ett ungdomslag bör du verkligen lägga in den typen av övningar i uppvärmningen. Mer information kring just den studien jag var inblandad i finns på Folksams hemsida.

Hur som helst så går man sen i introduktionen vidare till att börja diskutera olika typer av rörelsetester, eller movement screens. Man tar upp och betonar problemet med att det är oklart vilka rörelse som bör testas. Vi vet att ett visst typ av rörelsemönster ökar risken för knäskador men vi vet just nu ganska lite om andra rörelsemönster som ökar risken för andra typer av skador.

En annan sak man bör fundera kring när det gäller den här typen av tester är hur testpersonen påverkas av miljön runt omkring, hur testet blir beskrivet och vilken feedback idrottaren får från sin tränare eller den som utför testerna.

Slutligen lyfter också författarna fram att det kan vara en stor skillnad mellan vad en idrottare kan göra och vad idrottaren väljer att göra i en given situation. Ett klassiskt exempel från vardagen här är att många personer vet om att deras ryggar lätt kan bli dåliga om de lyfter med väldigt raka ben och böjd rygg. De klarar också av att göra lyften med mer böjda ben och rakare rygg men ändå ”väljer” de att inte använda den tekniken utan kör med den mer skadebenägna. Det här gäller också idrottare. En idrottare väljer oftast det enklaste eller snabbaste sättet att utföra något istället för det kanske säkraste eller bästa.

De här tre frågorna är väldigt aktuella när det gäller Functional Movement Screen. Det finns än så länge inget stöd alls för att de rörelser som testas ens korrelerar med en ökad skaderisk. Inte heller finns det några egentliga studier på hur de direktiv som ges påverkar idrottarens prestation. Bara för att en idrottare utför en mer långsam kontrollerad rörelse perfekt när han gör ett Functional Movement Screen där han vet att han blir bedömd på rörelsens ”kvalité” så vet vi inte om samma idrottare kommer använda ett bra rörelsemönster i sin sport.

Efter diskussionen kring delarna här ovanför går författarna också in på själva graderingen i FMS. Poängmässigt kan man få 0 till 3 poäng i varje test men i själva verket är det många olika rörelser som kan ge en till exempel 2 poäng. Den här typen av bedömning gör det möjligt för två personer med helt olika brister att få samma poäng och kanske är det så att det bara är en form av alla möjliga fel som kan ge en 2 istället för 3 poäng som verkligen höjer skaderisken. Om vi till exempel tar inline lunge så vet vi att ett knä som rör sig inåt när man hoppar eller springer ökar risken för knäskador. Detta vet vi baserat på de knästudier jag nämnde tidigare och sker detta vid FMS-testet får man 2 poäng. En något sämre balans i överkroppen vid testet kan också leda till 2 poäng men detta vet vi faktiskt inte om det innebär en ökad skaderisk.

Studiens upplägg

Forskarna i den här studien ville egentligen titta på flera av sakerna som jag nämnt här ovanför. Till sin hjälp hade man 60 heltidsbrandmän som man lät testa med FMS i början på studien. Under och efter testet fick deltagarna inte veta sitt resultat eller vad i deras rörelser man hade bedömt. Orsaken till detta var för att man ville vara säker på att man testade brandmännens verkliga rörelsemönster, alltså vad de gör i en viss situation och inte vad de kan göra.

Förutom att bedöma brandmännen efter den vanliga 0-3 skalan så gjorde också forskarna om bedömningsskalorna på två olika vis. Hur den bedömningen exakt gick till tänker jag inte försöka förklara då det är ganska komplicerat men i kort så gav man deltagarna en poäng mellan 0-100 där olika typer av kompensationer gav olika effekter på ens resultat. De två nya bedömningssystemen försökte alltså ta hänsyn till dels om mer än en form av kompensation gick att se i rörelsen och sen även hur allvarlig den kompensationen kunde tänkas vara.

Efter det att testerna var genomförda delade man in brandmän i tre olika grupper, FMI, NST, CON. Den tredje gruppen, CON, fungerade som kontrollgrupp och fick fortsätta med sin vanliga träning under 12 veckor. De andra två grupperna fick istället genomföra ett speciellt träningsprogram tre gånger i veckan under dessa tolv veckor.

FMI-gruppen fick ett träningsprogram där de fick individuellt anpassade övningar för rörlighet och ”neuromuscular control” som var baserat på deras resultat vid det första FMS-testet. Deras träning genomfördes sen med hjälp av tränare som inte visste deras resultat på FMS-testet och tränarna fick inte heller lov att berätta för brandmännen varför de hade fått de olika övningar som just de skulle utföra. Under resten av träningsprogrammet fick också denna grupp genomföra övningar som tidigare visat sig minska skaderisken i olika studier. Deras fokus i träningen låg också hela tiden på hur de utförde övningar och inte bara att övningarna utfördes. Man tränade fortfarande för att öka styrka, explosivitet och kondition, men även skadeförebyggande var i fokus. Kort och gott så kan man säga att deras träningsprogram under dessa 12 veckor var anpassat efter konstens alla regler just nu när det gäller skadeförebyggande träning för idrottare. Plus att de då också fick träning enligt deras FMS-resultat.

Den sista gruppen, NST, fick istället utföra ett mer standardfysprogram under 12 veckor. Fokus i denna grupp låg hela tiden på att de skulle bli så vältränade som möjligt. Korrigering av träningsteknik skedde men endast för att motverka uppenbara skaderisker. I studien förklarar man inte mer tydlig vad man menar med detta mer än att man inom parantes skriver ”for safety purpose”. Jag tolkar detta som att man endast korrigera teknik som skulle kunna leda till akut skada. Som till exempel böjd rygg i knäböj eller hafsiga pressar i bänkpress.

Efter de tolv veckorna testade man sen alla studiedeltagarna igen med FMS för att kunna se hur resultaten förändrats. Både testerna före och efter videofilmades och en bedömare med sju års erfarenhet av FMS som medverkat på flera workshops med FMS fick sen göra poängbedömningen av alla deltagarna.

Studiens resultat – en enda stor röra

Innan studiens början såg man ingen skillnad mellan grupperna i deras FMS. Inte heller efter träningstiden såg man någon förändring mellan grupperna och det var inte heller någon grupp som hade förändrat sitt resultat.

Detta var alltså medelvärdena för grupperna. Tittade man på medelvärdena för de individuella deltagarna var det däremot stora förändringar. 26 stycken av deltagarna förbättrade sina resultat, 17 försämrade sina resultat och 16 hade oförändrade resultat. Inte heller här fanns det dock något tydligt mönster mellan de olika grupperna. Resultatet för kontrollgruppen visade att 85 % av dessa fick ett annorlunda resultat vid det andra jämfört med det första testtillfället trots att de alltså blev tillsagda att inte ändra något i sin träning.

Här under kan ni se förändringen i resultat efter studien. Om ni inte ser något mönster eller inte riktigt förstår graferna behöver ni inte oroa er. Där finns inget mönster och graferna är väldigt otydliga 🙂

Förändring i Functional Movement Screen efter träning
Förändringen i deltagarnas Functional Movement Screen efter träning. Cirkeln är uppdelad i två delar, de som hade mindre än 13 poäng vid första testtillfället och de som hade 13 eller mer poäng vid samma tillfälle. Den inre cirkeln visar förändringen i resultat för alla grupper. Den yttre cirkeln visar hur stor andel från varje grupp som stod för en viss förändring. Exempelvis var det 17 av deltagarna som först hade mindre än 13 poäng som förbättrade sina resultat. Av dessa 17 kom ungefär lika många från de tre olika grupperna.

Den övning där flest i kontrollgruppen förändrade sitt resultat var det mest lättbedömda testet, axelrörlighetstestet. Detta är ju förvånande då detta test egentligen borde vara det som påverkas minst av bedömaren. FMS bedömer ju också skillnader mellan höger och vänster sida och variationen var lika stor här som när det gäller de individuella träningsresultaten. Inte heller såg man någon förändring efter träningsperioden mellan grupperna eller inom någon grupp för sig.

När man använde de modifierade bedömningsskalorna såg man en förbättring efter träningsperioden men denna förbättring sågs också hos kontrollgruppen vilket antyder att detta troligen bara var en träningseffekt av själva testerna.

Diskussion

Det finns en hel del man kan säga om resultatet i den här studien. Det författarna först väljer att ta upp är reliabiliteten i testerna som används i FMS. Som jag tagit upp i mina tidigare inlägg så har tidigare studier visat att reliabiliteten i FMS är bra eller väldigt bra. Dessa studier har dock främst tittat på det man kallar för interbedömarreliabilitet. Alltså om olika personer skulle bedöma en person likadant om de sett samma test. I den här studien har man istället gjort en bedömning av den så kallade intrabedömarreliabiliteten. Jag tycker själv att man kan ifrågasätta om det är okej att ha 12 veckor mellan testerna när man vill bedöma interbedömarreliabiliteten. Som jag tog upp i mitt förra inlägg finns det en studie där det endast var en vecka mellan bedömningarna som visade att FMS fungerade bra även där.

Men hur som helst kan man ju fråga sig hur bra FMS är som test när så mycket verkar kunna förändras över 12 veckor även hos en kontrollgrupp. Förändringen i kontrollgruppen var ju lika stor som hos träningsgruppen. Om vi till exempel tagit mer etablerade tester på maxstyrka, rörlighet och kondition hade variationen garanterat inte varit så stor.

I den här studien fick deltagarna inte veta varför de utförde de olika testerna och vad testerna var meningen att undersöka. På så sätt hindrade man deltagarna att ”träna för testerna”. Målet med studien var alltså att se hur olika typer av träning visade sig i deltagarnas rörelsemönster vid testerna. Resultatet blev alltså att man inte kunde se någon överföring från träningen till testresultaten. Det här kan man enligt mig tolka på två olika sett.

Den första tolkningen är att FMS är ett bra test och att träningen som genomfördes inte var tillräckligt bra eller ”funktionell”. Den här tolkningen känns för mig inte så trolig då träningen varade i 12 veckor och alla passen var övervakade.

Den andra tolkningen är att FMS inte är något värst bra test för att utvärdera en persons skaderisk eller rörelsemönster. Träningen som gavs i den här studien för FMI-gruppen var som sagt inte bara utformad efter testresultaten på FMS utan den var också utformad med övningar som i tidigare studier faktiskt visats fungera för att minska skaderisken. Jag tror därför att FMI-gruppen i den här studien är den som skulle råkat ut för minst skador efter träningsperioden om man hade mätt detta. Jag tror bara att Functional Movement Screen inte har förmågan att urskilja denna träningseffekt.

En av den här studiens styrkor är enligt mig att man inte berättade för deltagarna vad man testade och varför man testade det. Tack vare detta upplägg får man veta om det verkligen sker någon träningseffekt från träningen till de olika rörelsemönster som testas i FMS. Samtidigt innebär det här upplägget också en svaghet i studien då vi inte får veta om deltagarnas faktiska kapacitet har förändrats.

Summering av mina två senaste inlägg

Jag är säker på att det kommer dyka upp fler studier på FMS inom en snar framtid. I USA är det redan väldigt stort och det har börjat dyka upp mer och mer i Europa och här i Sverige med. Testerna är lätta att lära sig, lätta att lära ut och de kräver inte så värst mycket material. Detta gör det väldigt lättsålt och attraktivt för många. Ännu går det inte att uttala sig helt säkert kring FMS men de studier som finns för närvarande målar upp en ganska tråkigt bild där FMS inte verkar kunna bidra med så värst mycket. Reliabiliteten verkar hög men det är också nästan det enda som än så länge är positivt förutom några få dåliga studier utan kontrollgrupper.

 

1 thought on “Sista nya studien på Functional Movement Screen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *