Har du någonsin funderat över varför vissa personer verkar kunna äta obehindrat med mat och ändå aldrig gå upp i vikt? Kanske har du undrat över varför en person som tränar jättemycket ändå förefaller behöva relativt små mängder mat för att inte gå upp i vikt?
Ofta får man då höra snack om ”jag/han/hon har så hög/låg ämnesomättning och det kvittar HUR mycket/lite jag äter så vägrar vågen röra på sig!”. Och visst är det så att interindividuella variationer i ämnesomsättningen föreligger och vid vissa medicinska tillstånd såsom rubbad sköldkörtelfunktion, med antingen hypometabolism (nedsatt ämnesomsättning) eller hypermetabolism (ökad ämnesomsättning) som följd, kan påverka väldigt. Likaså har man faktiskt på senare tid observerat en mer permanent påverkan av ämnesomsättningen vid s.k. ”jojobantning” än man tidigare trott (1).
Men förutsätter vi att inga genetiskt hormonella störningar föreligger mellan individer och/eller att man genom många års misshandel av sin egen kropp (självsvält, stor viktuppgång, jojobantning, mycket alkohol m.m.) ställt om sina hormonella förutsättningar så är det faktiskt inte så jättestora skillnader mellan olika människor för hur mycket ens basalmetabolism skiljer sig från ett teoretiskt BMR (d.v.s. den basala energiförbrukningen som beräknas teoretiskt via en ekvation). Angående BMR, ekvationer, energiförbrukning m.m. rekommenderar jag att du läser mitt tidigare inlägg om detta om du vill lära dig mer (“Att uppskatta sitt energibehov”). Man brukar generellt säga att variationer utöver teoretiska uträkningar av BMR i praktiken brukar kunna motsvara +/- 10%.
Vad är det då som skiljer så väldigt mellan individer?
Jag har lite smått berört skillnader i ämnesomsättning och genetik här ovan och även om jag inte ens skrapat på ytan där tänker jag inte gå in djupare på de extremt komplexa situationerna som föreligger där.
Däremot har jag tänkt komma till huvudpunkten i denna text om vad som skiljer så väldigt mellan individer när det kommer till ”orimligt” energibehov. Det jag pratar om är snarare den effekten i beteende och rörelsemönster som vissa personer utvecklar vid olika energiintag.
Två personer kanske är träningspolare som joggar tillsammans ett par gånger i veckan, kör samma pass på gymmet, har liknande kroppar, samma ålder och kön m.m. Ändå får den ena kämpa med vikten samtidigt som den andre äter betydligt mer men utan bekymmer. Hur kan det komma sig när de tränar lika mycket på samma intensitet och dessutom borde ha ungefär lika högt BMR? En mycket trolig faktor till detta är att den ena de facto har en högre fysisk aktivitet än den andra. Ja de tränar lika mycket och med likvärdig intensitet men medveten motion och träning är inte det enda som räknas in bland fysisk aktivitet. ALLA aktiviteter vi gör i vardagslivet kostar energi. De kan vara allt från morgonens påklädning, dusch och förberedelsen av matlådan, följt av promenaden till jobbet/skolan och t.o.m. skillnader i hur en person sitter och vrider sig i stolen, står och ”smågungar” under ett samtal, smårörelser hit och dit o.s.v.
Denna fysiska aktivitet som inte är direkt genomtänkt utan enbart sker spontant förefaller utgöra en viktig faktor för varför vissa individer har ett högre energibehov än andra. Samlingsnamnet för detta är non-exercise activity thermogenesis, förkortat NEAT, och jag skall nu gå in lite djupare på vad NEAT innebär.
NEAT – Nonexercise activity thermogenesis
Nonexercise activity thermogenesis (NEAT) is the energy expended for everything that is not sleeping, eating, or sports-like exercise. It includes the energy expended walking to work, typing, performing yard work, undertaking agricultural tasks, and fidgeting. (2)
Olika grader av NEAT hos olika individer har i studier kunnat visa tydliga skillnader på energiförbrukning hos individer p.g.a. deras spontana fysiska aktivtitet där den mest kända kanske är studien av James A Levine et al. från 1991 som publicerades i tidsskriften Science (3).
I den studien lät man 16 individer med normal kroppsvikt äta en kost som skulle motsvara ett teroretiskt energiöverskott på 1000kcal per dag under 8 veckor. Skillnaderna i viktuppgång mellan deltagarna var stora och efter att ha kontrollerat för faktorer som varierande TEF (Thermic effect of food, d.v.s. energikostnad för att smälta och metabolisera maten ) identifierade man en rejält skiftande energiförbrukning genom NEAT. Fettökningen varierade 10-faldigt mellan deltagarna och viktökning skiljde sig från 0.36 kg till 4.23 kg hos personerna. Detta ansågs alltså inte vara en följd av ”fuskande” med mat eller träning utan en stor skillnad i hur vardagsaktiva, pigga, alerta och allmänt rastlösa vissa personer blev genom högre energiintag. Ökad kaloriförbrukning från NEAT var så hög som 336 kcal/dag i genomsnitt och hos den försökspersonen med högst uppmätta energiförbrukning från NEAT uppgick siffran till 692 kcal/dag.
Just den studien av Levine et al. är välkänd men det har skrivits mer på området både fler artiklar av Levine själv men även andra (2, 4, 5, 6).
NEAT har visat sig vara en viktig faktor i skydd mot övervikt för många människor och likaså något som är en viktig faktor då vissa upplever att deras vikt står still. Då är dock följden den motsatta, spontanaktiviteten sjunker på samma sätt vid underätande. Det lägre energibehov man dels kan tillskriva lägre kroppsvikt samt metabola anpassningar till lägre energiintag kan med stor sannolikhet även ha att göra med en lägre fysisk aktivitet. Individen som bantar kanske tränar varje dag men i övrigt sänker sin NEAT drastiskt utan att vara medveten om detta. Således förefaller NEAT, tillsammans med andra faktorer som följer vid varierande energiintag, vara en skyddande faktor både för att motverka viktnedgång men även en viktig faktor att ta i beaktning när viktförluster uteblir (6, 7, 8, 9).
Slutord
Förhoppningsvis var detta en text som gav lite intressant information om hur vi människor fungerar i vissa situationer och hur vi anpassar oss till dessa på olika sätt.
Kanske gav det lite klarhet i varför vissa verkar kunna äta hur mycket som helst utan viktökning och varför vissa ”till synes” väldigt aktiva (tränande) människor inte verkar ha ett så högt energibehov ändå. Jag kan tala från egen erfarenhet och upplever en stor skillnad i mitt allmänt aktiva vardagsliv om jag äter mer. Jag tar mer initiativ, är allmänt mer uppåt och alert, går snabbare, tar oftast lite mer spontana omvägar när jag skall promenera någonstans etc. Och vice versa när jag äter för dåligt. Detta oavsett mängden träning som i regel är kontant.
Så nästa gång du undrar varför Kalle aldrig går upp i vikt så spionera lite extra och studera hans rörelsemönster. Är det en person som flänger hit och dit, ständigt är i rörelse, sällan sitter still, alltid går och cyklar dit han skall så kan du räkna med att där föreligger en ganska hög NEAT.
/Nicklas
1. Rosenbaum M et al. Long-term persistence of adaptive thermogenesis in subjects who have maintained a reduced body weight Am J Clin Nutr 2008;88:906 –12.
2. Levine James A. Nonexercise activity thermogenesis (NEAT): environment and biology. Am J Physiol Endocrinol Metab. 2004 May;286(5):E675-85.
3. Levine James A et al. Role of nonexercise activity thermogenesis in resistance to fat gain in humans. Science. 1999 Jan 8;283(5399):212-4.
4. Levine James A. Nonexercise activity thermogenesis–liberating the life-force. J Intern Med. 2007 Sep;262(3):273-87.
5. Kotz C.M & Levine J.A. Role of nonexercise activity thermogenesis (NEAT) in obesity. Minn Med. 2005 Sep;88(9):54-7.
6. Donahoo W.T, Levine J.A, Melanson E.L.Variability in energy expenditure and its components. Curr Opin Clin Nutr Metab Care. 2004 Nov;7(6):599-605.
7. Novak C.M, Levine J.A. Central neural and endocrine mechanisms of non-exercise activity thermogenesis and their potential impact on obesity. J Neuroendocrinol. 2007 Dec;19(12):923-40.
8. Teske J.A et al. Neuropeptidergic mediators of spontaneous physical activity and non-exercise activity thermogenesis. Neuroendocrinology. 2008;87(2):71-90.
9. Kotz C.M et al. Neuroregulation of nonexercise activity thermogenesis and obesity resistance. Am J Physiol Regul Integr Comp Physiol. 2008 Mar;294(3):R699-710.
Lämna ett svar