Lite åsikter om medaljens pris i SVT

De två senaste dagarna har SVT visat dokumentären medaljens pris och om du inte sett den kan du nu se den på SVT-play. Tyvärr går inte dokumentären att bädda in här så du får följa länken och se den på SVTs hemsida. Om du inte vill se den där ska den också visas i repris två gånger till, närmst idag kl 15.00. Det finns också en hel del intressant extramaterial på SVTs hemsida som du hittar här.
Överlag tycker jag att dokumentären är bra. Det är väldigt intressant att höra intervjuerna och se bilder från idrottarnas träning. Med det sagt så är jag lite irriterad på den statistik som ges i programmet. Den är egentligen nästan helt intetsägande men samtidigt tror jag många som ser den får en väldigt negativ bild av idrott och då främst friidrott. Att fokus läggs på de värsta skadorna är ju också uppenbart. Stefan Holm klarade sig vad jag vet helt från att operera någonting under sin aktiva karriär och trots att han är en av de större idrottarna som inkluderats i den här studien får han väldigt lite plats. Andra väldigt stora idrottare så som Erica Johansson och Johan Wissman är inte med alls. Det kan ju finnas flera orsaker till att de inte är med men vad jag vet har inte heller de genomgått någon operation.

Statistik som inte säger något

Men vad säger då de siffror som ges i dokumentären? Vad innebär det när man säger att 9 av 10 tävlat eller tränat med en skada? För mig säger de precis ingenting. Vad är det för skada som de har tävlat med? Om någon har dragit av sitt korsband tidigare och blivit opererad. Räknas det då som skada för evigt? För det är man egentligen och du blir aldrig 100 procent efter en korsbandsskada. Du kan många gånger prestera på toppnivå igen, men ditt knä är inte som tidigare. Utan att veta kriterier som ställts vid frågorna i den ”studie” som dokumentärfilmarna genomfört så är datan meningslös. Att som Linus Thörnblad hoppa med tre frakturer i höften är grymt imponernade, höftfrakturer verkar göra sjukt ont.  Men jag tror knappast att 9 av 10 haft så allvarliga besvär. De kanske har räknat skoskav som skada?
Jag vill också veta hur idrottarna mår idag? Visst, vi får veta att 50 procent har fått sluta med sin idrott på grund av en skada men vid vilken ålder var detta? Jag har spelat med många spelare som suttit med ispåsar på någon led efter varje träning och match då de haft ont efter gamla skador. När de slutat har nog många av dessa personer motiverat det med att de inte längre orkade hålla på pga skada. Men samtidigt kanske de har spelat i flera år med skadan och det är först när de närmar sig 30 eller är några år äldre och det blir svårare att hänga med även när man är skadefri som skadan blir en del av ett beslut. Stefan Holm slutade till exempel när han var 32 år. Då sade man att han skulle vara tvungen till operation för att fortsätta. Holm la då av men då hade ju Holm haft över 10 år i världseliten.
Vi får också veta att 4 av 10 idag känner smärta av skador som de fått som aktiva. I den här undersökningen har man endast inkluderat personer som tagit SM-medalj sedan 1998 så vi kan anta att ingen eller väldigt få av de tillfrågade är över 45 år idag. Men hur ofta upplever då idrottarna i den här studien smärta? Och när känner de av smärtan? Är det i varje dag eller någon gång i veckan eller kanske bara någon gång i månaden? Är det hela tiden i vardagen eller kanske bara när de försöker träna? Detta är väldigt viktig information som vi inte får veta någonting om.
Utan den här informationen säger statistiken som ges i den här dokumentären väldigt lite. Om man ska påstå att idrottare gör stora uppoffringar räcker den inte till. Hur många har verkliga besvär i vardagen efter sitt idrottande? Vad är det för men som blir kvar? Det är det här som i alla fall jag vill veta. Att de haft ont och fått bita ihop många gånger när de väl håller på är för mig en självklarhet. Precis som de säger i dokumentären, elitidrott är inte hälsosamt. Det krävs stora uppoffringar.

Alla idrottare kan dra upp en skadelista

Bara för att ge ett exempel för hur lite den här datan faktiskt säger utan mer information så tänkte jag dra lite om mig själv. Jag har aldrig varit på den nivån som idrottarna de tar upp i den här artikeln men jag har ändå en ordentlig skadelista och jag har spelat skadad många gånger om. Den här listan är garanterat inte komplett men det är de skador jag kommer ihåg nu som hållit mig borta från fotboll eller träning i några veckor.

• Menisk och ledbandsskada på vänster knä, blev bra efter 3 månader utan operation, jag var ~14 år skulle jag tro. Jag kunde känna av det om jag belastade snett i flera månader till efter det. Numera ”inbillar” jag mig att jag fortfarande känner något i samma knä ibland när jag spelar fotboll men det behöver ju inte vara relaterat.

• 

  
  Stukade fötter så många gånger så jag inte kan räkna det. Båda fötterna är dålig men det är främst en som skapar problem. Min högerfot är nu så dålig så jag inte kan slå en passning utan tejpning. Skulle jag göra det utan tejpning får jag direkt ont. Efter hårdare träningar och matcher svullnar den upp och börjar klicka och många gånger har jag även ont i en dag framöver.
  Det här är nog den skada som kommer ge mig mest men senare i livet. Redan nu kan det vara besvärande vissa dagar.
• Bristningar i båda baksidorna. Den ena så allvarlig så jag fick åka in för MR för utvärdering om eventuell operation.
  

  

  
  Jag hade dock tur och slapp det eftersom lite av muskeln satt kvar och bristningen var i muskelbuken. Det tog mig ungefär 10-12 veckor innan jag kunde spela fotboll på riktigt igen. Som minne har jag en liten grop i baksida lår.
• Ljumsbesvär. Som de flesta andra fotbollsspelare haft besvär av ljumskarna i olika omgångar. Som mest har jag haft ont i 4 månader. Det ljumskbesvär oftast är av överbelastningstypen spelar man ofta med denna smärta, ofta med hjälpa av voltaren eller andra smärtstillande.
• Bruten lilltå. Jag tränade vidare resten av träningen och spelade match dagen efter. Jag drog ner på träningen till ungefär 3 pass i veckan för jag kunde inte stå ut med smärtan men jag spelade match varje helg under den här tiden. Smärtan i tån släppte efter ungefär 8 veckor vill jag minnas. Den har nu läkt något snett men det enda besvär jag har kvar är att jag lätt får skav och blåsor där nu.
• Båtbensfraktur. När jag fick skadan spelade jag vidare resten av matchen. Frakturen har inte läkt som den ska. Jag har genomgått två operationer och gips i totalt 26 veckor. Jag har fortfarande dålig rörlighet och besväras av smärta i handleden regelbundet. Under tiden jag hade gips tränade jag för fullt och efter 16 veckors gipsning när de insåg att den inte skulle läka gick jag med frakturen i ett par veckor inför operation. Då tränade jag för fullt och spelade matcher.
• Ett antal jack och stygn lite varstans. Bilden här till höger visar mina senaste. Då jacket var precis under knäskålen så var man tvungen att använda någon speciell form av stygn för att jag skulle kunna fortsätta böja i knät. Nu, ungefär 7 månader senare, är jag ganska besvärsfri men det stramar i huden innan jag värmt upp.
• Axel ur led. När jag drog axeln ur led fick jag byta men man var igång igen och spelade matcher ganska snart. Med lite tejp gick det bra så länge som ingen drog en i armen. När det hände så gjorde det ont i ett par minuter. Axeln har jag fortfarande besvär av då och då, den är verkligen inte lika stabil som andra axeln.
• Schlatter på båda knäna. Det satt väl i under ungefär 6-7 år upp tills jag var ungefär 18. Ganska klassiska besvär hos ungdomar och när de frågar de unga friidrottarna i den här dokumentären om de är eller har varit skadade är det säkert många som räcker upp handen pga Schlatter. Skadan är dock inte farlig och besvären försvinner efterhand.
• Tendinos i hälsenorna. Mina hälsenor har besvärat mig till och från i ett antal år nu. Oftast är det dock ganska lindrigt och det är inga problem att träna men någon enstaka gång klarar jag inte jogga och då får det bli cykel istället.
• Inflammerade slämsäckar. De jag minns är knäskålen och hälen. När jag hade ont i hälen gick jag till skomakaren som gröpte ur mina fotbollsskor och sen fungerade det att spela med dessa och voltarensalva. När det var knäet fick jag vila.

Vad vill jag då ha sagt med den här listan? Givetvis är jag som de flesta andra grabbar och gillar att berätta om mina skador 😉 men mest av allt vill jag poängtera att det som tas upp i Medaljens pris inte på något sätt är unikt för friidrott och inte heller för endast elitidrott. Jag är säker på att de flesta som hållit på med idrott under lång tid kan dra upp en lista liknande de som nämns i dokumentären eller som jag drar upp här.
Men trots listan jag drar upp så anser jag själv att jag mår väldigt bra idag. Nu är jag endast 30 år så jag kommer troligen få mer besvär sen. Min poäng är dock att ett uppräknade av skador som de som ges i den här dokumentären inte säger så mycket om verkliga besvär nu eller i framtiden.

Voltaren, Panodil och andra smärtstillande

En annan sak som de tar upp är ätandet av smärtstillande hos idrottarna. Detta är något som är väldigt förekommande och de studier som är gjorda på området visar att en otrolig stor andel av idrottare använder sig av detta. En undersökning under två VM slutspel i fotboll har till exempel visat att hälften av alla spelare använde smärtstillande någon gång under turneringen och 20 procent använde det regelbundet.
Det finns också många eventuella negativa biverkningar av detta där den värsta som man nu misstänker är ALS. ALS är en väldigt hemsk sjukdom och i Italien har man sett att förekomsten av denna sjukdom är högre hos före detta fotbollsproffs än i den vanliga befolkningen och en faktor som nämns där är just NSAID, alltså voltaren, ipren mm. Detta är dock långt ifrån ett klarlagt samband. När det gäller mer bekräftad data så har man visat att NSAID kan försämra läkningen efter den akuta fasen. Det kan också minska proteinsyntesen och leda till magbesvär. Risken är ju också stor att man gör skadan värre.

Summering

Medaljens pris är en dokumentär som helt klart är värd att se bara för intervjuerna med många otroligt bra idrottsmän och idrottskvinnor.  Det är väldigt intressant att få en lite inblick bakom kulisserna och få reda på lite mer kring olika tävlingar, träningar mm.  När det gäller den statistik som tas upp tycker jag däremot dokumentären är värdelös. Att friidrottare precis som andra elitidrottare gör stora uppoffringar vet jag. Nu vill jag veta mer om konsekvenserna. Utan att veta detta är det svårt att göra bedömning om ”det är värt det?” som de upprepar många gånger i dokumentären.
Så om man nu ska ta sig tid att skicka ut frågeformulär till en sån stor mängd idrottsmän som det gjort för den här dokumentären så tycker jag att man i alla fall skulle kunna anstränga sig och samla in lite meningsfull information. Det är möjligt att frågorna var mycket mer detaljerade egentligen och att man har förenklat det för TV och då hoppas jag verkligen att den verkliga datan publiceras i efterhand någonstans.
Visst får vi se några ganska otäcka exempel på skador i den här dokumentären men har man >200 elitaktiva att välja bland så har man också garanterat ganska ”otäcka” skador att visa upp. Överlag är det däremot inte på något sätt några speciella data. Det som tas upp gäller nog inte heller bara elitidrotten även om det är mer extremt när det gäller idrottande med skada. När det gäller problem efter karriären tror jag dock inte 40 procent är särskilt högt.
Jag har hittat en siffra när det gäller före detta fotbollsspelare på elitnivå och där uppger 80 procent att de har smärta under dagliga aktiviteter (1). I den här studien uppger också ungefär 50 procent att de slutade med idrotten på grund av skada. Här har man dock inkluderat personer mellan 20-80 år och ju äldre personer desto större sannolikhet för smärta. En översiktsartikel från 2011 kom fram till att de bättre studierna på skador hos före detta elitspelare visat på en förekomst av artros i fot eller knä på 60-80 procent (2).
Fotboll är säkert inte unikt ur den här aspekten. Skador är nästan lika förekommande i handboll, basket mm. Andra individuella sporter har jag dålig koll på men då de tränar hårt och pressar sina kroppar är det mest största sannolikhet lika vanligt med skador där.
I slutet på den här artikeln verkar man vilja lägga lite av skulden på tränarna. Visst är det lite underligt att alla tjejerna verkar har fått liknande problem och kanske kan man förändra något i träningen för att minska på förekomsten av just det problemet. Samtidigt tränar de dock för att bli bra på ungefär samma sak och överlag är som sagt antalet skador inte så anmärkningsvärda. Att skylla på tränarna tycker jag därför är löjligt. Studier från mitten av 90-talet från Australien har visat att ungefär 20 procent av alla friidrottare i löpnings och hoppgrenarna åker på en stressfraktur varje år (4). Data från Norge visar att 8 procent av deras kvinnliga landslagsidrottarna har haft en stressfraktur under sin karriär (5). I den Norska studien är man väldigt otydlig med vilka idrottare det är som inkluderas men det verkar i alla inte som att det endast är sprintidrottare man inkluderat. En färsk svensk studie publicerad i år där man undersökt aktiva elitfriidrottare visade att stressfraktur drabbat 2,2 procent av dessa idrottare det senaste året (6). Så att stressfrakturer även drabbat fyra elitsprinters som varit aktiva i många år är väl inte förvånande?
I vissa fall är säkert tränaren en orsak och det ska givetvis undersökas. Men skador är något som tillhör elitidrott och en av de vanligaste skadorna inom friidrott är stressfrakturer. Du blir skadad och du kommer få ont som elitidrottare. Är du korkad och tränar fel eller inte lyssnar på din kropp kan du bli mer skadad men även om du sköter det perfekt tror jag du får leva med smärta till och från om du ska vara på elitnivå.
En klassisk studie när det gäller skaderisken inom idrott är utförd i England där man jämförde risken att åka på en skada som leder till missad arbetstid hos fotbollsspelare kontra andra högriskyrken så som bygg och fabriksarbeten. Resultatet blev att risken för skada var 1000 gånger större för fotbollsspelare (3).
Den här dokumentären ger en bra inblick i elitidrottares verklighet men samtidigt tycker jag den ger en dålig bild av friidrotten i Sverige. En mer passande titel på den här dokumentären tycker jag därför hade varit ”Idrottens verklighet – några exempel från våra fantastiska friidrottare”.
Så jag summerar detta inlägg med det som dokumentären öppnade upp med. Elitidrott är inte hälsosamt. Det här klippet är från extramaterialet som inte kom med i dokumentären. Enligt mig är det dock den delen som är mest intressant. Olika experter pratar om skador, ätstörningar och hurvida elitidrott är värt det och om vi verkligen ska uppmuntra barn att satsa på idrott.

Uppdatering:
Här är två läsvärda artiklar till kring dokumentären:

• Croneman: Det är jobbigt att vara undersköterska också
• Anna Haag: SVT’s dokumentär – ”Medaljens pris”