Man vet inte vem som blir bäst men de som blir bäst har i princip alltid varit bra

För några veckor sedan skrev jag en artikel om Patrik Brennings bok Så vinner vi igen här på sidan, Boken Så vinner vi igen – åsikter förklädd som hård vetenskaplig fakta. Efter det så har jag både frivilligt och ofrivilligt dragits in i olika diskussioner kring talangutveckling och vad forskningen säger. Jag har då märkt att jag många gånger om fått skriva i princip samma sak så för att bespara mig själv tiden att skriva det varje gång i olika sammanhang så har jag valt att skriva en uppföljningstext på min förra artikel med några punkter till som jag tycker är relevanta kring diskussionen om talangutveckling.

Texten är uppdelad i olika rubriker. Innehållet under varje rubrik kan vara något repetitivt, vilket är ett medvetet val för att göra det möjligt att läsa varje avsnitt separat – för den som inte vill ta del av hela texten.

Ingen vet vem som kommer bli bäst, men…

I alla dessa diskussioner har jag gång på gång stört mig på det jag uppfattar som en halmdocka – ett argument som ofta okritiskt accepteras som viktig insikt. Det rör sig om påståenden i stil med: ”Du vet inte vem som kommer att bli bäst”, där slutsatsen tycks vara att vi därför inte alls kan identifiera talang eller potential.

Men ingen påstår att de med säkerhet vet vem som kommer att bli bäst. Alla är medvetna om att de flesta barn och ungdomar som bedöms ha stor talang inte kommer att nå toppen som seniorer. Så har det alltid varit, och så kommer det med största sannolikhet att förbli. Att det skulle vara annorlunda vore snarare en dystopi. Tänk om vi på förhand kunde avgöra exakt vem som blir bäst. Då hade vi bara behövt välja ut tio idrottare per gren och år, och resten kunde sen lika gärna ge upp sina drömmar om elitidrott, eftersom de ändå inte hade någon chans.

Att satsa på idrott handlar om möjligheter och chanser – det är en del av det som gör det spännande. Men vi ska inte heller lura oss själva att alla har samma förutsättningar att lyckas i slutändan. För de flesta barn är det förmodligen klokare att dämpa förväntningarna, snarare än att förstora dem.

Selektering görs för att ta fram en grupp med högre potential

När man försöker identifiera talanger handlar det i grunden om att skapa grupper med i genomsnitt högre potential. Tänk dig att du har 1 000 barn i en stad, och väljer ut de 500 som bedöms ha större potential. Enligt min uppfattning kommer den gruppen i genomsnitt att ha högre potential än ursprungsgruppen. Självklart kommer enskilda ungdomar att hamna i ”fel” grupp, men den genomsnittliga potentialen i den utvalda gruppen kommer ändå att vara högre.

Det är detta som selektering egentligen innebär. Det handlar inte om att säga: ”Ni som nu är utvalda kommer att bli bäst”, utan om att försöka skapa en grupp där den samlade potentialen är högre än i en större, mer heterogen grupp.

En sådan selektering leder dessutom ofta till att gruppen med högre genomsnittlig potential också får bättre förutsättningar att utvecklas. Om inte annat förbättras ofta kvaliteten på träningar – både när det gäller övningar och spel – eftersom nivån inom gruppen är högre.

Får vi en i genomsnitt större potential med en selektering?

Det skrivs ofta om studier som undersöker hur många ungdomslandslagsspelare som senare blir seniorlandslagsspelare. Men det är omöjligt att alla ungdomsspelare når den nivån. Tratten smalnar av – från att först bara ha konkurrerat inom sin egen åldersgrupp, måste spelarna senare tävla om platser med alla mellan cirka 18 och 35 år. Även ett ungdomslandslag är alltså en form av selektering, där syftet är att skapa en grupp med högre genomsnittlig potential. Syftet med lagen är inte att förutsäga exakt vilka som kommer att bli bäst. Ändå tolkas det ibland som om man sagt just det.

Självklart är det också allmänt känt att när man tar ut en trupp på exempelvis 20 spelare till ett ungdomslandslag, kommer flera med stor potential att hamna utanför.

Men fungerar en sådan selektering över huvud taget? Har en ungdomslandslagstrupp i genomsnitt större potential än de som inte kom med? Tittar vi på andelen spelare från ungdomslandslag som senare når seniorlandslagen, ser vi att det är en betydande andel. En studie visade att 70 procent av spelarna i några av Europas bästa seniorlandslag någon gång spelat i ett ungdomslandslag (1). Ser vi till Sverige, där det yngsta ungdomslandslaget består av 15-åringar, har knappt 20 procent av dagens seniorlandslagsspelare varit med redan då. Men om vi räknar in alla ungdomslandslag är det nära 90 procent som någon gång har representerat ett sådant (2).

Vi kan ju sedan jämföra det här med totala antalet aktiva fotbollsspelare i 15 års ålder i Sverige som är 15 000. Då inser så klart vem som helst att de som blir utvalda för ett ungdomslandslag i genomsnitt faktiskt har större potential än de som inte blir utvalda. Vi vet inte vem, eller om ens någon, av de utvalda spelarna för vårt p15 landslag har potential att bli bäst. Men vi vet att de har stor potential som grupp.

Missar du ett ungdomslandslag kan du fortfarande vara i en fantastisk miljö

Man kan förstås hävda att 20 procent är en låg andel – att 80 procent av våra framtida landslagsmän alltså inte blir uttagna till de första landskamperna i P15-landslaget. Att dessa därmed blivit bortselekterade. Men då bör man också fundera på vad som faktiskt händer med dessa spelare. Om du för tillfället är den 50:e bästa fotbollsspelaren i din åldersklass i Sverige, kan jag med stor säkerhet säga att nästan alla välfungerande ungdomsverksamheter i landet ser din potential. De skulle gladeligen ta emot dig som en del av sin verksamhet.

Varje år erbjuds drygt 1 000 barn plats på ett idrottsgymnasium. Så länge dina skolbetyg är tillräckliga är det i regel inga problem att få en sådan plats.

Konsekvensen av att inte bli uttagen till ett ungdomslandslag, sett till framtida träningsmiljö och möjligheter att fortsätta utvecklas, är enligt min mening minimal. Därför ser jag inte ungdomslandslagsselektering som ett större problem eller som ett hinder för svensk talangutveckling. Däremot kan man diskutera om det är en effektiv användning av resurser. Kanske vore det mer utvecklande för svensk fotboll att ta ut sex trupper med 20 spelare vardera, utspridda över landet, som träffas några gånger per år för träningsläger och internationella turneringar?

Ett sådant upplägg skulle sannolikt öka andelen framtida landslagsspelare som i statistiken står som ”selekterade redan vid 15 års ålder”. Men det skulle också kräva mer resurser och bli logistiskt mer krävande. Och kanske räcker det med tre trupper – eller behövs det tio? Hur många som ska selekteras är långt ifrån självklart. Ett större nät fångar upp fler framtida elitspelare, men samtidigt sänks kvaliteten på träningsgruppen när man inkluderar spelare som, åtminstone för tillfället, inte presterar på samma nivå.

Från NIU (Nationellt godkänd idrottsutbildning) når i genomsnitt knappt fem procent av spelarna elitnivå (3). Det kan jämföras med att det från de första p15 landslagen är ungefär 50 procent som sedan når elitnivå (4). Dessa 50 procent är till stor del även representerade bland NIU-spelare, vilket något höjer den andelen. Trots snarlika utvecklingsmiljöer är skillnaden i utfall alltså mycket stor.

Enligt mig beror denna skillnad främst på den genomsnittliga potentialen i grupperna. Andra faktorer, som stöd från tränare och förening, spelar också in. Men jag accepterar inte argumentet att träningsmiljön skulle förklara den största delen av skillnaden. När du väljer ut 1 000 av 15 000 spelare till NIU får du, enligt min uppfattning, en grupp med lägre genomsnittlig talang än om du väljer ut 20 av samma 15 000. Därför är det, för mig, orimligt att påstå att det inte går att identifiera talang hos 15-åringar – såvida man inte återgår till den halmdocka jag nämnde inledningsvis.

Finns det riktigt bra spelare som varit dåliga?

Alla mina exempel här ovanför är från 15 åriga pojkar som spelar fotboll. Även om jag har sett folk som påstår att det inte går att se potential då heller. Patrik Brenning problematiserade till exempel selekteringen för en NIU uttagning i Falun där det skulle väljas ut 10 spelare från 122 sökande (6). Ska man vara lite realistisk här så är 10 platser för mer än tillräckligt för Falun med tanke på hur få fotbollsspelare som kommer från Dalarna inom dagens elitfotboll. Visst, han selekterar bort mer än 90 procent av de sökande. Men NIU ska vara elitförberedande verksamhet och potentialen han har kvar i sin grupp efter selekteringen lär inte vara så hög ändå. Sen behöver det så klart vara en tillräckligt stor träningsgrupp så det går att hålla i bra träningar. Men mängden potentiella elitspelare som väljs bort när man selekterar på NIU i Falun över ett helt decennium lär gå att räkna på ena handen.

En enligt mig betydligt mer intressant diskussion är när det går att börja att se potential. Och om man kan se potential tidigare, hur stor andel av barnen bör man då selektera? Hur stor är spridningen mellan att ha hög potential i en viss ålder och att sedan nå hög kvalitet som senior?

En fråga jag brukar ställa till människor som på riktigt verkar vilja påstå att det är omöjligt att se potential hos unga fotbollsspelare är att jag vill ha några exempel på spelare som blivit riktigt duktiga seniorspelare men som varit dåliga när de var unga.

Jag har själv rört mig inom fotbollsvärlden i olika grad i mer eller mindre hela mitt liv. Och jag kan inte komma på en enda spelare som blivit elitspelare som vid typ 10-12 års ålder varit dålig. Med dålig menar jag då att de tillhört den sämre hälften av barnen på skolgården eller att de varit bland de sämsta i ett vanligt lag där alla får vara med.

De exempel du istället får när det ska pratas om spelare som ska ha påståtts varit dåliga som unga men sedan ändå lyckats är typ Harry Kane och Declan Rice. Eller så är det spelare som först blivit invald till en akademi och sedan fått lämna innan senioråldern för att till sist lyckas. Sådana talangvägar är så klart intressanta i sig men om du är en av några enstaka utvalda spelare som kommer in i en akademi när du är 10 år och sedan får lämna när du är säg 14 så har du aldrig varit en av de dåliga fotbollsspelarna där ute. Både Harry Kane och Declan Rice var bra nog att bli uttagna några av de högst rankade akademilagen i London. En stad med uppskattningsvis 50 000 pojkar i varje årskull. När Declan Rice fick lämna Chelsea så blev han uppringd av West Ham som har en av Englands högst rankade akademier.

Viaplays podcast Tiki-Taka hade nyligen ett avsnitt där de diskuterade det här med talanger och Lars Lagerbäck tog då upp Fredrik Ljungberg som exempel på en talang som nästan blev missad (13). Det hade varit riksläger och man skulle välja ut 60 spelare till 4 lag som sedan skulle spela matcher mot varandra och tränarna missade nästan att ta med Ljungberg. Det var först när en tränare från Ljungbergs distrikt påpekade att han var en talang och att han också var aktuell för handbollslandslaget som han blev uttagen i ett av de 4 lagen. Han var alltså på riksläger, han spelade fotboll i Halmstad BK och han var aktuell för handbollslandslaget. Han är stereotypen för en stor talang. En kille som när han är barn är bättre än de flesta på allt som har med idrott att göra.

Spelarna som har låg potential är de som inte ens är nära att bli aktuella för stadens bättre lag runt om i Sverige. De som blir valda bland de sista på skolgården oavsett vilken idrott man skulle tävla i. Om vi återgår till mitt påhittade exempel där du ska välja ut 500 av 1000 spelare så pratar vi om den undra halvan, spelare 501-1000.

Personer som säger att man inte alls kan se talang eller potential utmanar jag till att ge exempel på spelare som man med något så när bra belägg kan säga faktiskt tillhörde den där sämre halvan när de var små och sen blev riktigt duktiga.

Idag finns det video på de flesta elitfotbollsspelare när de var små barn och spelade ungdomsfotboll. Jag utmanar er att leta upp sådana videoklipp och försöka hitta en nuvarande elitspelare som hade en kroppskontroll, bolltouch och speluppfattning lika dålig som den sämre halvan av barn där ute. Än så länge har jag fått precis noll exempel på det här. Istället skulle jag säga att det vanligaste är att de alltid varit en av de allra bästa i sin åldersgrupp. Kanske inte bland de bästa i ett väldigt selekterat och toppat lag. Men bland de bästa procenten i sin stad eller region.

Betydelsen av bredden på talangnätet för framgång i systemet

Som jag redan förklarat här ovanför så är det viktigt att förstå att hur brett du gör ett ”talangnät” kommer att få en betydande inverkan på resultatet när det gäller hur många som blir bortselekterade och hur många som lyckas.

Ju fler du tar med från start desto större blir chansen att du får med alla som har möjlighet att lyckas. Störst blir det så klart om du tar med alla men det kommer då givetvis till en kostnad av att du behöver lägga väldigt mycket mer resurser och träningskvaliten bli sämre om du inte nivåindelar. I många städer skulle det här också troligen leda till att enstaka klubbar tog upp nästan alla ungdomar och trupperna blivit så stora så det inte gått att träna samtidigt på en yta utan lagen blir ändå uppdelade.

Verksamheter där man försöker satsa mer på den idrottsliga utvecklingen hos spelarna kommer inte att välja ut alla. För mig är det en självklarhet. Även om vi inte har objektiv data på det så är det för mig naivt att tro att barnen som spelat fotboll i något år och visar upp en riktigt låg potential som 10 åringar helt plötsligt ska vända på det och bli elitspelare. Du kan säkert hitta personer som påstår att det finns studier som visar att jag har fel här men de studier som gjorts fram tills idag tittar på helt andra grupper. De undersöker till exempel selektering och deselektering från ungdomslandslag eller akademier. Vi pratar då om vad som händer med en grupp som redan representerar kanske de bästa 10 procenten eller mindre.

Få med alla med potential utan att få med för många

Det är här som betydelsen av bredd på talangnätet blir intressant. Här i Sverige har vi till exempel ungefär 30 stycken så kalla akademiföreningar under föreningen svensk elitfotboll (SEF). Detta är föreningar i Allsvenskan och Superettan där SEF betygsätter klubbarnas ungdomsverksamheter från 10 års ålder och uppåt.

Det här ska inte blandas ihop med vad klubbar själva väljer att kalla sina verksamheter. En del föreningar som är under SEF kallar till exempel inte sina lag för akademilag förrän de är 13-15 år. Men deras betyg från SEF när det gäller akademiverksamheten inkluderar ändå verksamheten i de lägre åldrarna. Det ska också sägas att det är väldigt stora skillnader i hur dessa akademier bedrivs. Förutsättningarna är väldigt annorlunda i en av de bättre akademierna under SEF än i en av de sämre.

Det finns även många föreningar i Sverige som inte får sin verksamhet bedömd av SEF, men kallar den ändå för en akademi. Det finns inga speciella kriterier som du måste uppfylla för att använda själva namnet, det är inte skyddat. Vilket är bra att tänka på det med när man får höra olika typer av statistik eller studieresultat.

Men ser vi till akademierna under SEF så är det 30 stycken. Det är väldigt olika hur de bedriver sin verksamhet och hur många spelare och lag de har per ålderskull. Om en förening selekterar eller inte är inte med i SEFs bedömning av akademier. Jag har tyvärr ingen statistik på hur många spelare som faktiskt finns i de här klubbarna. Det finns däremot något som kallas för P16 allsvenskan och där finns 30 lag med. Om vi antar att det är 15 spelare per lag så är det ungefär 450 spelare. Det finns ungefär 15 000 fotbollsspelande 15 åringar i Sverige så de där 450 spelarna blir ett urval på 3 procent.

När du jämför statistik måste du fundera på mer än resultatet

Det finns en studie från Tyskland där man har studerat akademierna där som ofta citeras. I den studien så är det totalt 49 klubbar som räknas som akademier. Detta är då i ett land som har en befolkning som är ungefär 8 gånger så stor mot Sveriges. Om vi antar att p15 trupperna är lika stora i en akademi i Tyskland som i Sverige och att de har 8 gånger så många aktiva fotbollsspelare så innebär det att man i den här studien från Tyskland har tittat på en selektering av 720 spelar från 120 000, eller 0,6 procent. Nätet är med andra ord 5 gånger så brett här i Sverige. Dessutom ska tyska akademispelare slå sig in i en betydligt tuffare liga än svenska akademispelare.

Sådant här bör få stor inverkan på den slutliga statistiken för hur stor andel som lyckas, och även för hur stor andel av alla framtida elitspelare som varit i en akademi. Precis som det bör bli större andel av akademispelare (450 selekterade) som når elitfotbollen än det är spelare som gått på NIU (1100 selekterade). Så fort du ser någon exakt procentandel för hur många som lyckas eller hur många som selekteras bort så behöver du tänka på hur den här bakgrundsdatan ser ut. Om du inte tar hänsyn till den så lurar du dig lätt via något som kallas för base rate fallacy.

Alla resultat vinklas som dåliga när ingen sagt vad som är okej

Det här leder till lite av en paradox sett till hur sådan här statistik används idag. Om någon tar fram statistik som visar att ”endast 5 procent lyckas” så används det som ett argument emot att man inte kan se talang. Att man inte borde selektera eftersom hela 95 procent av spelarna kommer att få sina drömmar krossade. Men om du hade minskat selekteringen väldigt mycket mer så hade du kunnat höja den där procenten till 50 procent istället, likt det är för p15 landslaget.

Men då tar samma personer istället fasta på att det är många som når landslaget som inte blev selekterade. Att det är mängder av spelare som inte får chansen att bli så bra som de hade kunnat bli. Och så är det det som är fel istället.

Det går dock inte att få båda sakerna. Antingen så skapar man väldigt stora grupper och får med i princip alla som sedan blir något samtidigt som en stor majoritet av de du selekterar misslyckas. Eller så selekterar du väldigt få och missar att få med många som hade kunnat lyckas, men av de du ändå väljer så lyckas en större procent. I båda situationerna så kommer de som vill kritisera säga att resultatet inte är bra nog.

Problemet här är alltså att ingen vill säga vad som är bra nog. Vi kan inte välja ut en grupp där alla i gruppen lyckas samtidigt som ingen av de som blir bortvalda lyckas. Det här är dessutom en situation där jag tror att ingen vill hamna. Så vi måste bestämma oss för vad som är ”bra nog” när det gäller procenten här.

Vad är ett lagom stort talangnät? Vi vill fånga upp tillräckligt stor andel av de med potential att lyckas och samtidigt inte göra nätet så stort så vi försämrar verksamheterna och ger onödigt många barn och ungdomar falska förhoppningar. Det här är otroligt svårt och svaret tycker jag inte bara ska avgöras av ekonomi eller resurser utan det bör också inkludera moraliska delar samt barns rättigheter att få vara med. Jag tror också att lösningarna bör bli annorlunda på olika platser i Sverige och även olika för olika åldrar.

Som jag ser det så blir diskussionen bara förstörd när människor säger saker likt ”man kan inte se vem som kommer bli bäst” och andra typer av lika fördummande uttalanden. Det som behöver diskuteras är vad vi tror krävs när det gäller träningsmiljö i olika åldrar för att bli riktigt bra, och hur många som vi vill, eller tror oss behöva, ge möjligheten att vara i en sådan miljö. Sen behöver vi så klart också ta med kontextuella faktorer för olika föreningar. Finns det för lite planer, tränare, pengar eller annat så kanske man behöver begränsa den utvalda gruppen mer än vad man egentligen tror hade varit optimalt?

Så många som möjligt och så bra som möjligt går inte ihop

En slogan som jag också har märkt blivit populär på senare tid är ”Så många som möjligt, så länge som möjligt och så bra som möjligt”. Det här låter ju kanon på pappret men i praktiken går det så klart inte ihop. Så bra som möjligt inkluderar ju faktiskt både träningsmiljö, tränare och lagkamrater. Om du har 150 ungdomar som ska dela på en fullstor fotbollsplan så blir inte träningsmiljön så bra som möjligt. Om du bara har en tränare med bra utbildning som ska hålla koll på en grupp på 60 spelare så blir det inte så bra som möjligt. Och har du lagkamrater som har svårt att träffa en rullande boll medan du själv enkelt kickar till 50 så blir din miljö när det är spel inte så bra som möjligt.

Sen kan man så klart märka ord och säga att ”så bra som möjligt” faktiskt inte säger att miljön är bra jämfört med andra miljöer. Man kan ju faktiskt försöka göra någonting så bra som möjligt och ändå få till en objektivt usel verksamhet för idrottslig utveckling.

Om vi tänker oss att vi först hade försökt sätta någon form av objektiv ribba för vad vi tycker är bra nog verksamhet för olika åldersgrupper. Och sen först efter det så hade vi börjat titta på vad som krävs i resurser för att nå den ribban. Då är jag säker på att alla hade insett att det i många situationer faktiskt inte går att samtidigt ta med så många som möjligt så länge som möjligt i en sådan verksamhet.

Alla förstår egentligen det här. Men ändå fortsätter man säga ”Så många som möjligt, så länge som möjligt och så bra som möjligt” som att det alltid är möjligt eller bästa lösningen.

Då det är väldigt mycket enklare att mäta hur många som är med och hur länge de är med så blir det i princip alltid kvalitén som blir lidande när man ska försöka satsa på allting samtidigt.

Jag tycker att det är helt okej att alla verksamheter inte är bra när det gäller ren idrottslig utveckling men man bör vara ärlig med att det är den typen av verksamhet man sysslar med. Att man prioriterar så många som möjligt och så länge som möjligt framför en riktigt bra utvecklingsmiljö.

Sen är det så klart fantastiskt om en verksamhet med fokus på så många som möjligt och så länge som möjligt också verkligen anstränger sig för att få till verksamheten så bra som möjligt under de rådande förutsättningarna. Men även här tycker jag vi ska vara realistiska. Det finns många tränare där ute som i princip själva ska försöka hålla igång grupper på 15-25 barn och fråga du mig är dessa personer superhjältar även om de bara konar upp en plan och slänger ut några bollar och sen inte gör mer än att försöka hålla barnen glada. Självklart hade träningen kunnat förbättras. Men att driva en bra träning själv med 15-25 barn är ofta otroligt krävande på ens mentala ork. Särskilt om det då också ska tränas flera gånger i veckan, vilket är en självklarhet om du vill att det ska vara så bra som möjligt.

Ibland går det att kombinera allt på ett bra sätt

Du lär också kunna hitta situationer där allting går att kombinera. Likt Brennings exempel med Brynes 99-or som jag skrev om i förra artikeln. Det var en speciell situation där det inte direkt fanns fler lag i staden och laget hade flera välutbildade tränare och grymma förutsättningar med planer osv. Men vad hade hänt med en sådan verksamhet om det dykt upp 20 duktiga spelare till utifrån som velat börja i laget när de var 12 år? Skulle de då fortsatt med samma mängd tränare och samma fotbollsyta och varit 60 istället för 40 spelare? Hur hade de som tidigare valt att träna mer i Brynes lag sett på sin situation om de helt plötsligt hade haft fått svårare att hänga med i tempot på träningen? Vad hade hänt med gruppdynamiken inom laget, hade alla tyckt att det fortsatt varit lika kul?

Du kan också fundera kring vad som hade hänt om det dykt upp 20 nybörjare i samma situation? Ska du blanda dem de 40 spelarna som redan spelat fotboll i 5 år? Hur blir träningsmiljön då för spelarna som ligger längre fram och precis gjort ett val att de vill träna mer?

Spelare som kommer in sent i akademier kan inte antas ha haft en sen utveckling

Ett annat argument som jag sett flera gånger den senaste tiden är att statistiken är tydlig när det gäller utbyte av spelare i så kallade akademier. En hel del av de som väljs in tidigt i akademier får senare inte vara kvar och istället är det andra spelare som kommer in utifrån och tar deras platser. Det här verkar många vilja tolka som att det är spelare med sen utveckling som tidigare inte ansetts bra nog som nu får komma in. Men jag tror att det är en mindre vanlig situation.

Ganska nyligen publicerades en intressant studie från Nederländerna där man tittat på deras akademier och hur många som blir elitspelare. Det var 30 akademier på en befolkning som är ungefär dubbelt så stor som Sveriges så vi kan grovt uppskatta att deras talangnät då är ungefär hälften så stort vårt.

I den studien fann man att sannolikheten att en spelare ska bli elitfotbollsspelare ökade ju senare som spelaren kom in i en akademiverksamhet (7). Du kan se resultaten här under.

Det här kan tolkas som att senare intagning ger bättre chanser till framgång. Den slutsatsen innebär dock att man antar att verksamheten inom akademierna ger sämre utveckling än de verksamheter som finns utanför. Det här kan så klart vara sant för några spelare och verksamheter men jag har extremt svårt att tro att det är så i genomsnitt. Att det som vanligen innebär mer träning, bättre tränare, bättre faciliteter och bättre lagkamrater skulle ge sämre resultat.

Akademierna tar in spelare som bor längre ifrån staden när lagen blir äldre

En annan förklaring till resultatet som enligt mig är rimligare är att spelarna som kommer in till akademier senare är spelare som hela tiden varit väldigt duktiga och visat hög potential. De har dock av olika orsaker inte velat eller kunnat ansluta till akademierna förrän senare. I vissa fall kanske de bara inte blivit upptäckta även om jag tror den situationen blir ovanligare och ovanligare.

I Sverige har vi gott om exempel på spelare som kommer till akademier lite senare trots att alla vetat om att det visat stor potential över flera år. De växer kanske upp i lite mindre städer och avståndet till bättre verksamheter är för långt för att det ska bli intressant för ett yngre barn att pendla. Men sen när de når gymnasieåldern så flyttar de till en annan stad för att börja i bättre akademi och på NIU.

Generellt sett är det så att omkretsen runt en akademi varifrån spelare ansluter blir större och större ju äldre åldersgrupperna är. Det är nog ganska få föräldrar som är beredda att köra en talangfull 9 åring en timme till en fotbollsträning flera gånger i veckan. Men om det istället är en talangfull 14 åring så kommer andelen föräldrar som är beredda att göra den uppoffringen vara större. Barnet kanske till och med själv kan ta buss eller tåg några gånger i veckan. Och akademiföreningarna är också i sin tur beredda att vara mer tillmötesgående och försöka få till arrangemang som funkar ju äldre spelarna är och deras potential fortsätter att visa sig.

För lite drygt tre år sedan gick till exempel Malmö FF ut med att de söker fosterfamiljer som kan tänka sig att hjälpa till att ta hand om talangfulla spelare 14-16 år (9).

Det här gör dem eftersom att de är väl medvetna om att det finns spelare utanför deras normala upptagningsområde som de bedömer har större potential än vissa spelare som de för närvarande har i sin akademi. De vill höja den genomsnittliga potentialen för sina trupper så att de ökar chanserna för att få fram fler elitfotbollsspelare.

Vissa spelare väljer att ansluta senare till akademierna

Det finns också en annan grupp av spelare som bor nära de här akademilagen som helt enkelt bara väljer att fortsätta i ett annat lag som inte räknas som en akademi i statistiken men där träningsmiljön ändå är bra. Här i Sverige har vi till exempel Gyökeres som ett bra exempel där. Han spelade i Aspudden tills han var 15 men det laget och den verksamheten var av allt att döma riktigt bra den med. Och akademierna i stan hade med största sannolikhet inte selekterat bort Gyökeres om han försökt ansluta till dem när han var 12 år heller.

Alla som varit i en akademiverksamhet kan vittna om mängder av spelare av den här typen. Spelare som alla i stan vet visar stor potential som av någon anledning ändå väljer att inte ansluta till en akademi när de är unga utan väntar några år längre än de flesta. Och tills de ansluter till den där truppen på 20 spelare så behöver så klart föreningen som har akademin fylla de där platserna med spelare som de bedömer har lägre potential.

Det här med att försöka fundera kring potentiella förklaringar till varför man får en viss typ av resultat var något jag tryckte på mycket i min förra artikel om Patrik Brennings bok. Det är väldigt lätt att måla upp enkel statistik av typen här ovanför som bevis för olika saker men det finns alltid många potentiella förklaringar till resultatet.

Hälften av elitspelarna var i akademierna före 12 års ålder

En annan analys som inte finns i studien ovan men som du själv kan återskapa en uppskattning av via lite enkel matematik är hur många av alla akademispelare i Nederländerna som kommit in i akademierna vi en viss ålder (7). Jag gjorde en sådan uträkning och då kan man se att mer än hälften av alla akademispelare som senare blev elitspelare kom in i akademierna innan de var 12 år gamla. Det du ska titta på är de kumulativa procenten som visas med det röda strecket och den högra Y-axeln.

Staplarna och den vänstra Y-axeln visar hur stor andel av alla de som senare blev elitspelare från akademierna som anslöt vid en högre ålder. Det är alltså inte andelen som lyckas av de antagna, det kan du se i den tidigare grafen.

Även sådana här resultat kan så klart ha flera olika förklaringar. Personligen tror jag att det här resultatet kommer ifrån en kombination av att det faktiskt går att skapa trupper med i genomsnitt riktigt hög potential även i ung ålder. Och att träningsmiljön har stor betydelse för en spelares utveckling.

Det är viktigt att tänka på att det här är resultat som görs konsekvent över flera årskullar och av flera olika föreningar. De väljer ut 20 spelare som är 12 år gamla och sen är det i genomsnitt en av dem som blir elitspelare. Just de här resultaten är för en liga där högsta nivån är högre än den är i Sverige. Är det här bra eller dåligt? Borde värdet vara högre eller lägre? Det beror som sagt på vad man vill prioritera vid urvalet. Om klubbarna tagit in betydligt fler så hade en mindre andel lyckats men i absoluta tal hade nog antalet spelare ökat. Hade de tagit in färre så kanske andelen som lyckats blivit högre men samtidigt hade troligen fler blivit missade.

Personligen tycker jag att fem procent av utvalda 10 åringar blir elitspelare är högt. För alla spelarna som någon gång blev selekterade för en av de här akademierna så var det 8 procent som blev elitspelare. Jag tycker att sådan här data visar att akademierna gör något bra om huvudmålet är att få fram duktiga fotbollsspelare.

Det går att skapa grupper med större potential

Ett annat antagande som ofta görs när man visar statistik om spelare som selekteras eller väljs bort är att man på något vis antar att alla har samma chanser och anses ha lika stor potential när de väl väljs in i en akademi. Det finns till exempel en välciterad tysk studie på det här där forskarna bara hade data för hur trupperna såg ut just för stunden och hur många spelare som var nya för året i varje trupp (9).

Med hjälp av sådan data kan du egentligen bara uppskatta hur många spelare som byts ut i en trupp varje år. Du vet ingenting om vilka spelare som byts ut. Men från den där datan så tog de här forskarna ändå sig frihet att ”räkna ut” hur stor risken är att en spelare blir bortvald över tre år i en akademi. De får då fram ett värde som bara är sant om du antar att alla har lika stor chans att få vara kvar tills nästa säsong. Så är det så klart inte.

Även inom en grupp med selekterade spelare bedöms en del spelare ha större potential än andra. Förra året publicerades en av få studier som jag har lyckats hitta som faktiskt tittat på den frågan (10). Där lät man tränare i två spanska akademier till lag i högsta ligan skatta spelarna i akademins förmågor på en skala. Sen följde man upp spelarna 10 år senare för att se hur det hade gått för dem och man fann då att 6 procent hade lyckats bli elitspelare. Det som var intressant med studien var dock tränarnas skattning av spelarna då den visade att spelarna som lyckades tio år tidigare hade skattats som i genomsnitt bättre än spelarna i samma klubb som inte lyckades. Framför allt hade tränarna bedömt att de som lyckades hade bättre bollmottagningar, var bättre på att driva bollen framåt och att de hade bättre generell teknik.

De som blir bättre seniorer är bättre redan vid 12 års ålder

Det finns ytterligare en studie från Tyskland där man följde drygt 1000 spelare som redan var selekterade att vara bland de bästa 4 procenten i tre ålderskullar (11). Barnen hade också fortsatt att vara selekterade för samma talangverksamhet under året 12 till 15 år för att få vara med i studien. Varje år de var med i verksamheten utförde man en rad tester på pojkarna som var standardiserade med en tydlig manual för att försöka få dem utförda på precis samma vis på alla platser. Barnen följdes sedan upp när de var mellan 19-22 år gamla för att se om de då tillhörde någon av de fem högsta ligorna i Tyskland. Man valde de fem högsta ligorna för att det i Tyskland innebär att man tillhör topp 1 procent av alla fotbollsspelare i landet.

Resultatet i studien visade att spelarna som lyckades nå någon av de fem högsta ligorna konsekvent presterade bättre på testarna jämfört med de som inte lyckades. De var alltså bättre på testerna redan som 12 åringar och sen fortsatte de att vara bättre än de andra vid alla tester fram till 15 års ålder. De var bättre på att dribbla, de hade bättre bollkontroll, de var snabbare utan boll både i raka löpningar och med riktningsförändringar och de sköt bättre.

Det här är skillnader som inte är stora nog för att använda för att försöka förutspå en individs förutsättningar att lyckas. De är däremot ganska stora om du vill välja ut grupper som har större chans att lyckas. Så även i en grupp som är selekterad med målet att tillhöra landets 4 bästa procent så kan du fortfarande spetsa urvalet betydligt med ganska enkla tester. I praktiken så tittar så klart tränare på det här och annat som de bedömer vara relevant när de gör en selektering.

En nackdel med den här studien från Tyskland är att den är utförd på spelare som till vardags kunde ha tillhört olika lag med olika bra verksamheter. Och det är ju inte svårt att tänka sig att de som var bättre på de här testerna vid 12 år i genomsnitt har hamnat i bättre verksamheter till vardags. Det är orsaken till varför jag tycker att studien på spanska akademispelare som jag nämnde före är lite bättre. För där var spelarna i samma miljö.

Enligt mig hade det varit bra med betydligt fler studier av den här formen där man låter folk som selekterar också rangordna de som blir selekterade. Då kan vi se hur mycket framgången skiljer sig åt mellan de som rankas högre och de som rankas lägre bland de som hamnar i samma träningsmiljö. Jag skrev nyligen en text för Handbollskanalen där jag föreslår att man bör börja med den här typen av studier både på NIU och inom akademier i Sverige. Det skulle ge information som är användbar både för dessa verksamheter i sig och för andra som arbetar inom idrotten. Och vi behöver data för ett svenskt kontext här då storleken på talangnäten som sagt ofta skiljer sig markant mellan olika länder.

Individer kontra stora generella mönster

För mig bottnar mycket av den här diskussionen i att många som blandar sig i den har dåliga kunskaper kring naturlig variation och statistik. Det gäller så klart inte alla och en annan gruppering upplever jag mer talar om varandra då de har väldigt olika perspektiv för vad som är ett bra utfall. Med olika mål kan exakt samma data göra så du tar helt olika beslut.

Men om vi hoppar tillbaka till problemet när människor inte verkar ha ett bra grepp på enklare statistik oh variation. Här under har du en graf som på ena axeln visar uppskattad potential hos ett barn och sen på andra den faktiska kvalitet som senior. Det här är helt påhittad data av mig för att illustrera hur jag ser på det. Den visar det samband som finns mellan att visa potential som ung och att bli bra som äldre. Här har jag valt en korrelation på r=0,8. Det är ett i princip helt godtyckligt val baserat mest på min personliga känsla/tro för hur det ungefär är. I yngre åldrar bör sannolik r vara lägre och i högre åldrar högre.

Poängen jag vill få fram här är att det finns ett samband mellan visad potential i unga år och hur bra en spelare sedan blir som senior, men det är långt ifrån ett 1:1 förhållande. Jag har märkt ut två punkter (”spelare”) speciellt.

Den röda punkten är en spelare som när han var barn inte har setts som en stor talang. I en ranking får han en placering kring 150 av 1000 spelare. I ett vanligt kvarterslag lär han ha varit en av de bästa men om du börjar selektera fram ett toppat lag för staden så hade han inte fått någon plats. Men som senior sticker han sen ut med att vara en av de bättre från årskullen. Han är då bland de bästa 2 procenten. Det är så klart bra men samtidigt inte högt nog för att bli elitspelare. Men han lär klara av att spela på hög amatörnivå.

Sen har vi den lila punkten som är det motsatta. En spelare där man bedömt att potentialen varit stor men där den slutliga kvalitén som senior var långt ifrån imponerande. Från början var han topp 10 av 1000 spelare men som senior blir han inte alls duktig. Han är nere kring plats 230 av 1000 och som bäst kanske kompisarna låter honom vara avbytare i deras division 6 lag.

De som påstår att du inte kan se talang älskar att lyfta sådana här exempel och låtsas som att de är representativa för alla. De cherry pickar spelarna/punkterna som sticker ut och presenterar det som bevis för att man inte kan se talang. Men då ignorerar man det tydliga mönstret. Missar skogen för träden som man brukar säga.

Nu är datan här ovanför helt påhittad så fastna inte vid värdena i exemplet. Poängen är att det finns en korrelation men att det inte är 1:1. Hur stor variationen är mellan uppskattad potential och hur bra någon kan bli är den fråga som vi inte har något bra svar på idag, forskningen som finns är för dålig. Vi kommer aldrig heller att få ett perfekt värde men det går att få fram betydligt bättre statistik kring det här. Om man faktiskt vill det.

I en verklig studie så kommer ju olika barn att få olika förutsättningar när det gäller miljön på vägen från barn till vuxen som kommer påverka resultatet. Men om vi vill utvärdera ungdomsverksamheter kan vi göra det. Du kan mäta om en verksamhet verkar tar in ungefär så många som behövs för att fånga upp en väldigt stor majoritet av de med potential att bli elit.

Vill vi verkligen att klubbarna ska bli bättre på att veta vem som har chans att bli bäst?

Den senaste veckan har det skrivits lite om hur vissa klubbar lockar till sig väldigt stora mängder ungdomar. Det spekuleras också i att detta skulle vara en bidragande orsak till att antalet seniorlag i Sverige går ner. Jag köper inte den spekulationen men jag anser däremot att det är ett problem, eller i alla fall riktigt tråkigt för fotbollen, att vissa klubbar har väldigt många ungdomar medan andra klubbar knappt har några.

Ett sätt att lösa det här hade kunnat vara att någon som inte är inblandad i träningarna i BP gör en ranking på alla 10 åringar i deras förening idag. Sen om 15 år kan vi se de som blev elitspelare och hur långt ner på listan de hamnade som 10 åringar. Tänk om vi då ser att det efter plats 50 inte längre är någon spelare som blir elitspelare. Då skulle vi kunna sätta regler som säger att klubbar bara får ha 50 spelare per årskull.

Det här är så klart långt ifrån perfekt. Men perfekta studier går inte att göra på det här. Men det skulle vara mer konkret information än det som folk går på idag vilket i princip mestadels är känsla blandat med erfarenhet.

Samma typ av studie på NIU hade gett oss information om huruvida vi tar in för få, lagom eller för många idrottare varje årskull. Min personliga tro här är att vi hade märkt att vi kan minska på antalet platser för de flesta lagidrotterna. Egentligen borde det vara kanon för alla om det sker. Ungdomar utan potential får möjligheten att fokusera lite mer på annat i livet och de med potential får en bättre träningsgrupp och kanske också mer resurser runt sig.

Men vill vi egentligen det? Jag tror ärligt talat att de flesta som envisas med att påstå att man inte kan se talang eller potential egentligen inte alls vill att klubbarna ska bli mycket bättre på att selektera.

Jag personligen ser det som lite av en dystopi om vi står och rankar 10 åringar och sen har statistik som visar att eftersom Kalle, Dejan och Isak inte hamnade bland de bästa 25 procenten på listan så är deras chanser att bli elitspelare mindre än 0,1 procent*. Vi kan ta fram sådan statistik på bara något decennium. Men jag vill inte ha den.

Uppdatering 2025-10-15:
Jag har skrivit en ytterligare data om övertygande data från Tyskland som visar att de som var bäst i princip alltid är de som blir bäst sen, Vilka lyckas av de mest talangfulla 4 procenten?

Uppskattade du den här artikeln?

Allt som jag skriver på den här sidan och mina sociala medier är gratis för alla, men tar så klart av min tid. Så om du uppskattar det jag gör så kan du stödja mig lite via Patreon. Det ger mig möjlighet att lägga mer tid på att skriva och dela intressanta saker.

Glöm inte att också följa mig på Sociala medier. För närvarande är jag mest aktiv på Threads, Instagram och facebook. Men jag finns även på andra platser.

• Instagram
• YouTube
• Threads
• Mastodon
• Facebook
• TikTok
• X

* Det här är än en gång helt påhittad data. Vi kommer inte veta hur det faktiskt ser ut innan vi undersöker det. Procentandelen som du måste tillhöra kan bli både lägre och högre om du frågar mig. Blir den väldigt låg så kan vi nästan säga att de som säger att man inte kan se talang hos så små barn har rätt. Jag är dock personligen av tron att de inte alls kommer att bli det som vi kommer se om vi faktiskt undersöker frågan.