Boken Så vinner vi igen – åsikter förklädd som hård vetenskaplig fakta

De senaste månaderna har debatten kring ungdomsidrott, talangutveckling och så kallade akademier för ungdomar varit mer intensiv än vanligt. En av huvudpersonerna i diskussionen är Patrik Brenning, som genom sin roll på Aftonbladet har haft en unik möjlighet att hålla ämnet aktuellt, samtidigt som han har släppt sin bok Så vinner vi igen. Efter boksläppet har han genomfört en till synes mycket intensiv föreläsningsturné och medverkat i nästan alla större svenska medier.

Jag har länge stört mig på hur Brenning refererar till forskning och studier i sina artiklar på Aftonbladet och har vid flera tillfällen funderat på att skriva om det. Men att granska stora, svepande uttalanden är tidskrävande – det är bullshitasymmetrin i full effekt. Därför har jag tvekat att ge mig in i debatten.

För en dryg månad sedan skrev dock Brenning en artikel om selektering inför idrottsgymnasium, och då bestämde jag mig till slut för att ta tag i saken. Jag beställde ett exemplar av hans bok för att få en helhetsbild av hans resonemang. Det här är då resultatet av en dryg månads läsande och skrivande.

Det som följer här är någon form av recension av Så vinner vi igen, tillsammans med en genomgång av vad forskningen faktiskt säger, och inte säger, om talangutveckling, toppning, selektering med mera. Fokus kommer främst att ligga på det senare, eftersom det är viktigare att förstå den vetenskapliga grunden, oavsett vem som framför argumenten i debatten.

Att studera talangutveckling är otroligt komplext

Det går aldrig att få några slutgiltiga svar i en fråga som talangutveckling. Den optimala studien för att avgöra orsakssamband är vanligtvis en så kallad randomiserad kontrollerad studie (RCT). I sådana studier fördelas deltagarna slumpmässigt i olika grupper, där varje grupp får en viss behandling. Därefter följer man dem över tid för att se vilken grupp det går bäst för.

En sådan studie kan man naturligtvis inte genomföra över en hel barndom. Det går inte att tvinga barn att välja en viss väg vid 10 års ålder och sedan kräva att de ska följa den tills de är vuxna. I bästa fall kan man genomföra mer kortsiktiga studier på kanske 1–2 år, men dessa tappar i värde eftersom många hypoteser kring talangutveckling bygger på att saker som sker i en viss ålder påverkar hur annat fungerar i en senare ålder.

Även om det vore möjligt att genomföra en långsiktig RCT rent etiskt och logistiskt, finns det ytterligare ett problem: talangutveckling innefattar hundratals olika faktorer. I debatten förenklar man ofta frågan genom att ställa två alternativ mot varandra, till exempel tidig specialisering kontra senare specialisering, eller breddlag kontra akademi. I verkligheten förstår dock alla att det finns otaliga sätt att utforma dessa vägar. Man kan träna olika många timmar, i olika stora grupper, med tränare med olika utbildningsnivå, med olika skickliga medspelare och motståndare, under varierande fysiska utmaningar, i olika sociala sammanhang, med olika utrustning, utifrån olika träningsfilosofier – och så vidare.

Alla dessa variabler innebär att även om vi började genomföra RCT-studier, skulle det krävas en stor mängd av dem för att ens börja urskilja tydliga och tillförlitliga mönster i datan. Vi kommer att behöva flera snarlika studier på lite olika grupper i olika kontext som pekar åt samma håll innan vi kunnat bli mer säkra på en viss effekt.

Så att få definitiva svar från RCT-studier om vad som är bäst för talangutveckling är knappast något vi kan förvänta oss. För att få sådana svar skulle det krävas en genomgripande förändring i hur vi ser på forskningens roll i samhället.

Observationsstudier och problemet med okontrollerade faktorer

Det man i princip uteslutande har använt för att studera talangutveckling över längre tid är i stället observationsstudier. I sådana studier observerar man enbart vad människor gör, utan att aktivt ingripa eller förändra något. Observationsstudier kan innebära att man tittar bakåt i tiden (retrospektiva studier), undersöker hur det ser ut just nu (tvärsnittsstudier) eller följer människor framåt i tiden (prospektiva studier).

Den mesta forskningen som finns i dag om talangutveckling är retrospektiv – man har frågat framgångsrika idrottare vad de gjorde som unga och försökt identifiera mönster som sticker ut. Ett problem med denna metod är att vi endast studerar dem som fortfarande är aktiva inom idrotten. De som inte lyckades kanske följde samma väg fram till dess att de insåg att de inte var tillräckligt bra och därför slutade. Detta skapar en form av survivor bias.

En annan vanlig typ av studie är att undersöka idrottare som har deltagit i olika akademier, regionslag eller ungdomslandslag och analysera hur ofta de lyckas som seniorer. Dessa studier har dock också problem med survivor bias, eftersom de endast inkluderar redan utvalda spelare. Vi vet ingenting om dem som aldrig deltog på dessa nivåer. Hur många var de? Hur många av dem ansågs ha talang av tränare och omgivningen? Hur många spelade i ett toppat lag eller i en klubb som satsade tidigt på unga idrottare? Hur mycket träningstid fick de?

Faktorer som kan lura dig i observationsstudier

Det vi vill uppnå med forskning och studier är att identifiera orsakssamband – vi vill förstå hur världen fungerar genom att kartlägga vilka faktorer som påverkar varandra, hur kugghjulen hänger ihop, så att säga. När man genomför en studie, oavsett typ, försöker man därför kontrollera så många relevanta faktorer som möjligt för att säkerställa att resultaten speglar verkliga samband.

Om det finns många rörliga delar blir det betydligt svårare att avgöra vad som faktiskt orsakar vad. När flera variabler förändras samtidigt är risken stor att man identifierar samband som i själva verket inte är orsakssamband. Faktorer som kan störa tolkningen av resultaten kallas konfounders eller störfaktorer.

Det som gör en RCT så kraftfull som studie, när den kan genomföras, är att en väl genomförd randomisering i en stor studiegrupp eliminerar de flesta konfounders.

I observationsstudier måste man i stället hantera alla möjliga faktorer som kan störa resultatet. Om du till exempel vill undersöka hur träningstider påverkar barns utveckling, finns risken att resultaten påverkas av att träningstiderna inte fördelas slumpmässigt. Kanske får de sämre rankade lagen senare träningstider? Kanske får barn i mer utsatta områden träna senare eftersom det finns färre träningsytor där? Eller kanske börjar träningar tidigare i mindre och rikare orter, där barnen själva kan ta sig till träningen och där tränaren har större frihet i sina arbetstider?

Man kan lätt hitta många potentiella faktorer som både kan påverka vilka träningstider ett lag har och vilka möjligheter laget har att utvecklas rent idrottsligt. Om man lyckas identifiera dessa faktorer och har samlat in data om dem, kan man ibland justera resultaten för att ta hänsyn till dem. Det är en fördel att göra sådana justeringar när faktorerna annars hade kunnat snedvrida resultaten.

En stor del av den följande texten kommer att handla om möjliga konfounders i dagens forskning om talangutveckling. Jag vill verkligen betona att mitt syfte här inte är att påstå att jag har de rätta svaren. Självklart har jag mina egna tankar och teorier om vad som är bäst, men jag ska försöka hålla dem utanför den här texten.

Jag har dock märkt under alla år jag har skrivit artiklar och texter av den här typen att många tolkar det som att jag anser mig ha ”rätt svar”, bara för att jag kritiserar vad andra påstår. Men så är det inte. Det finns inga entydiga svar i den här frågan, och mitt mål är enbart att visa att den bild Patrik Brenning målar upp – där allting skulle vara enkelt, solklart och bekräftat av omfattande forskning – ligger långt ifrån verkligheten.

Slutligen vill jag också klargöra att jag skriver detta utifrån premissen att talang faktiskt existerar. Alla människor har inte samma möjlighet att bli lika bra på allt. Sen om man kan se eller mäta talang hos barn, och i så fall vid vilken ålder det går, är andra frågor.

Vad visar forskningen och med vilka definitioner?

Jag kan givetvis inte presentera all forskning här, utan det blir i stället en sammanfattning av vilka korrelationer som verkar återkomma relativt ofta. Det är inte något man ser i alla studier hela tiden, men vissa mönster dyker upp oftare än andra. Framför allt finns två återkommande resultat som jag tänker fokusera på:

1. De som är bäst som juniorer är inte desamma som de som är bäst som seniorer
2. De som testat många idrotter som ung och specialiserat sig lite senare blir oftare elitidrottare

Det verkar i huvudsak vara samma forskare som gång på gång sammanfattar forskningen och kommer fram till dessa resultat. Till exempel hittade jag fyra nyare metaanalyser från samma forskargrupp, publicerade i samma tidskrift med bara två års mellanrum (1, 2, 3, 4).

I den här texten ska jag visa att båda dessa korrelationer potentiellt kan förklaras av helt andra faktorer än den enda förklaring som Brenning ger i boken Så vinner vi igen.

Definitionen av tidig specialisering varierar från studie till studie

Ytterligare en viktig aspekt att känna till när det gäller tolkning av studier är att resultaten i komplexa ämnen som detta ofta beror på hur olika faktorer definieras. Med olika definitioner mäter man olika saker, och när man mäter olika saker hittar man ofta olika korrelationer.

Det vanligaste upplägget i studier är faktiskt att träningsvalet enbart delas in i två kategorier: sen specialisering och tidig specialisering. Nedan ser du den modell som ligger till grund för det mesta av forskningen kring tidig (röda fältet) respektive sen specialisering (blå fältet) i relation till elitprestation.

Det här är, som sagt, modellen som de flesta använder, men som du kan se är det inte tydligt definierat vad de olika begreppen innebär i praktiken. Vad betyder till exempel balans mellan lek och spel? Och när anses en idrottare ha fokuserat på en specifik idrott? Måste hen ha slutat med allt annat, eller handlar det om att en viss procent av träningsmängden ägnas åt en idrott? Ska det mätas i träningstimmar per vecka? Eller definieras som att idrotten tränas året runt? De vaga formuleringarna i modellen måste konkretiseras betydligt mer för att kunna mätas och studeras på ett tillförlitligt sätt.

Det har visat sig att forskare använder många olika definitioner av vad sen och tidig specialisering innebär. Detta har belysts väl av Joe Baker, en person som Brenning hänvisar till upprepade gånger i sin bok (5). Baker påpekar bland annat att i samtliga publicerade artiklar inom området används totalt 18 olika metoder för att dela in idrottare i grupperna tidig eller sen specialisering. Dessa 18 metoder förekommer i endast 48 studier, varav 25 faktiskt undersökte tidig specialisering.

Många glömmer att reflektera över vilken definition av ett begrepp som används när de läser en studie, men det är avgörande. Ett exempel är en studie där forskare testade två olika metoder för att avgöra om idrottare har specialiserat sig tidigt. Beroende på vilken metod som användes visade resultaten antingen att tidig specialisering ökade risken för skador – eller att den inte gjorde det (6). Definitioner spelar alltså en stor roll, både när något studeras och när begrepp används i praktiken.

Den vanligaste definitionen för specialisering tycker jag också personligen är ganska dålig. Man ställer följande tre frågor till deltagarna och sen får de en poäng för varje fråga som de svarar ja på (7).

• Deltar du i intensiv träning och/eller tävling i mer än 8 månader per år?
• Har du valt en enda huvudsport?
• Har du slutat med alla andra sporter för att fokusera på en enda idrott (eller utövar du endast en sport)?

Som du kan se inkluderar detta ingen fråga om hur ofta man tränar. En tioåring som tränar fotboll två gånger i veckan, har slutat med simning vid nio års ålder och bara vill spela fotboll anses ha påbörjat en tidig specialisering. Samtidigt kan en annan tioåring, som tränar fotboll fyra gånger i veckan året om men även tränar dart två gånger i veckan och tycker att båda idrotterna är lika roliga, enligt samma definition vara så långt ifrån tidig specialisering som möjligt.

I studien där forskarna fann olika resultat beroende på metod bestod den ena metoden av de tre frågorna ovan. När forskarna inte fann något samband mellan tidig specialisering och skador använde de i stället en metod där idrottarna själva fick ange om de såg sig som single-sport eller multisport-idrottare.

Som jag ser det finns tre avgörande faktorer som behöver beaktas för att värdera en persons talangutveckling under ungdomsåren:

• Barnets relativa ålder.
• När barnet gick in i puberteten.
• Barnets träningsålder, dvs hur mycket träning av idrotten har barnet bakom sig.

Hade forskningen fångat upp dessa tre faktorer i större utsträckning tror jag att den hade varit betydligt mer tillförlitlig. Men väldigt få studier har inkluderat denna information, och de som har gjort det är retrospektiva – vilket innebär att de endast omfattar idrottare som fortsatt med sin idrott. Dessutom finns ett annat problem: deltagarna måste faktiskt komma ihåg hur deras barndom såg ut.

Att bara använda två kategorier – tidig och sen specialisering – är en dålig representation av verkligheten

En annan sak att ha i åtanke när du läser eller hör talas om studier om tidig respektive sen specialisering är att alla möjliga vägar till elitidrott har reducerats till en binär fråga: var det tidigt eller inte? I praktiken finns det naturligtvis lika många olika vägar som det finns elitidrottare. Därför måste vi skapa kategorier för olika utvecklingsvägar som ”ser ungefär likadana ut” eller följer ett mer typiskt mönster. Men är två kategorier verkligen tillräckligt?

Redan 2014 presenterade PG Fahlström ett förslag på en mer utvecklad modell för olika vägar mot eliten. Trots detta är det fortfarande ovanligt att studier nyanserar frågan. Det vanligaste är fortfarande bara att man delar deltagarna i två grupper, tidig eller sen specialisering.

Om forskningen hade använt en modell med fler typiska vägar till elitidrott, skulle det troligen öka chanserna att få bättre svar på om vissa upplägg eller metoder leder till mer förutsägbara utfall än andra.

Det kan mycket väl vara så att en viss väg ger maximal chans att nå eliten, samtidigt som den också innebär en ökad risk för negativa konsekvenser. I dag målar Brenning med flera upp en bild där det framstår som tydligt bevisat att den väg som är bäst för att nå eliten också innebär minst risk för andra negativa följder – men personligen är jag inte alls övertygad om den slutsatsen. Möjligen har jag även gjort dig mer tveksam efter att du har läst denna text.

Låt oss börja med att titta på den första punkten jag tog upp ovan.

Varför är de som är bäst som juniorer inte de som blir bäst som seniorer

Att man blir bättre av mer träning är något alla förstår. Det finns en stor mängd studier på vuxna där deltagarna får lära sig en ny färdighet, och forskningen är mycket tydlig och konsekvent: ju mer tid som investeras, desto bättre blir resultatet. Detta mönster återkommer även bland ungdomar inom idrotten, men där är det oftast observationsstudier som ligger till grund för slutsatserna. Generellt sett är de som har tränat mer i genomsnitt bättre än de som har tränat mindre.

Inom idrotten påstås dock en del att det finns en paradox. Det är nämligen vanligt att man finner att de som är bäst som unga och presterar på en mycket hög nivå i tonåren sedan tappar i förhållande till sina jämnåriga i slutet av tonåren eller som unga vuxna. Detta tolkas ofta som att en alltför stor träningsmängd i unga år skulle vara negativ för den långsiktiga utvecklingen.

Vi har inga RCT eller interventionsstudier som visar att den här paradoxen faktiskt sker. Det enda vi har är observationsstudierna. Att det skulle vara bevisat dåligt att träna mycket i unga för senare prestation är alltså inte faktiskt visat direkt i studier. Det är istället en tolkning av korrelationer man ser i observationsstudier.

Det går dock att tänka sig en annan förklaring till varför vi ser att de som är bäst som juniorer inte alltid är de som är bäst som seniorer. En förklaring som inte kräver att vi introducerar någon form av paradox.

De som är bäst som tonåringar är inte alla stora talanger

Att de som är bäst som tonåringar inte blir bäst som seniorer är, enligt mig, en väntad effekt – även om man utgår från att mer träning alltid är bättre för en idrottare, oavsett ålder. Detta sker helt enkelt eftersom puberteten och biologisk mognad har en stor inverkan på den absoluta prestationsförmågan under några år, och tidpunkten för puberteten varierar mellan individer.

Tänk dig att du ska välja ut de 100 bästa femtonåringarna i en region med 5000 aktiva spelare. Vi vet från omfattande forskning att i denna grupp så kommer en tydlig överrepresentation av barn som mognat tidigt. I engelska akademier har man tidigare sett en riktigt stor effekt av biologisk mognad, där ungdomar som kommer in i puberteten mycket sent knappt finns kvar i trupperna. För att en sent mogen spelare ska kunna hävda sig i tonåren krävs en exceptionell talang som kan kompensera för den fysiska eftersläpningen.

Det här innebär att de som är bäst för stunden är en blandning av stora talanger och de som mest bara är tidigt mogna. Jag tror att detta är ganska enkelt för de flesta att förstå, men för att illustrera effekten ännu tydligare ska jag genomföra en förenklad simulering. Denna simulering visar hur detta fenomen kan uppstå även i en artificiell miljö där alla får samma förutsättningar i övrigt.

Vi utvecklas inte linjärt av mer träning

Vi blir bättre av mer träning men hur snabbt vi blir bättre beror på hur mycket vi redan har tränat på egenskapen. Det är därför jag tidigare nämnde att det är viktigt att känna till någons träningsålder om du vill försöka uppskatta någon form av talang.

Vi kan illustrera effekten från träning med en justerad exponentiell funktion. Här kan du se att utvecklingen först går snabbt och sen planar den av ju bättre vi blir.

25 000 simulerade fotbollsspelare

Nu ska vi göra en simulering med 25 000 unga fotbollsspelare som alla får en identisk fotbollsutbildning. Målet med den här simuleringen är inte att visa hur det fungerar i verkligheten utan målet med den är att visa att även om allting annat är lika så kan skillnad i mognad för sig själv leda till en situation där de som är bäst i tonåren inte är de som sen blir bäst som seniorer.

Här kommer det att bli en kort förklaring av min metod. Bryr du dig inte detaljer så kan du hoppa över texten mellan avgränsarna nu.

Vi tänker oss att alla börjar spela fotboll som 8 åringar och de får sedan 300 timmars träning om året tills de är 10 år. Efter det ökar träningen till 350 timmar om året upp till de är 15 år och sen blir det 500 timmar om året framåt i tiden. Jag har, väldigt oventenskapligt, antagit att deltagarna når sin maximala potential när/om de har tränat 10 000 timmar. Vi bortser helt ifrån skador och annat som kan hindra en spelare från att nå maximal utveckling.

Jag har också simulerat att alla har olika talang som gör att de har ett tak för hur bra de maximalt kan bli oavsett träningsmängd. I simuleringen kan man maximalt nå en prestation på 100. Det är dock väldigt ovanligt att någon har den potentialen. För alla barnen är genomsnittet i potential 65 och standardavvikelsen har jag satt till 7,5.

Alla spelare får som sagt lika mycket träning. De får också samma relativa träningseffekt från sin träning. Med relativ menar jag att träningseffekten beror på hur stor potential spelarna har. Så en spelare med potential på 60 som förbättrar sig 10 procent kommer att öka 6 enheter i prestation medan en talang med potential på 90 istället förbättrar sig 9 enheter från samma träningsmängd. På så sätt når alla sin fulla potential vid 10000 timmar. Vi vet inte att det verkligen är så att de med större potential också utvecklas snabbare. När faktorer likt pubertet, träningsmiljö, träningsålder och annat stör så är det väldigt svårt att avgöra om detta verkligen sker i verkligheten. Men med tanke på att de som blir elitidrottare oftast har tränat lika mycket som de som endast når nivån precis under så tycker jag det är ett möjligt antagande. Oavsett så har det egentligen ingen stor inverkan på resultatet kring de senare tonåren vilket är det vi är mest intresserade av.

Jag antar även biologisk mognad ger spelarna en stor boost i prestation. Mognaden börjar slumpmässigt enligt en normalfördelning där genomsnittet är 12 år och standardavvikelsen är 1,5 år. Första året de går in i puberteten får de 11 extra enheter i prestation. Året efter blir det 11 och sedan följs det upp av 10, 9 och 9 åren efter det för en total ökning på 50 enheter över 5 år.

Då puberteten infaller olika för olika talanger och har så stor inverkan så kommer den inverka mycket på talangernas prestationsnivå kring de där åren. Vilket du får se i resultatet här under.

Den här simuleringen är för pojkar. Precis samma saker gäller för flickor men för flickor kommer puberteten tidigare och effekten är mindre. Flickor får inte en lika stor ökning i styrka och explosivitet. Jag har valt antalet spelare i simuleringen till 25 000 för att ungefär matcha antalet registrerade pojkar inom fotbollen i Sverige vid 10 års ålder.

Vi börjar med att titta på hur fördelningen i prestation ser ut hos spelarna innan puberteten slår till. Detta är barnen när de är 10 år och har tränat organiserat i 2 år. Vi har ju lyxen här av att veta spelarnas faktiska talang eller genetiska tak så jag har valt att markera ut spelarna med olika färger.

Kom nu ihåg att det här inte är verkligheten, det är mina antaganden i simuleringen som ger precis det här resultatet.

I just den här simuleringen så har vi tre ungdomar med potential att bli världsklass. Vi har sedan fått ytterligare 9 med potential att bli landslagsspelare på seniornivå. Om vi vill ”vinna igen” och pratar om landslaget så är det dessa personer vi vill ska få bästa möjliga utveckling.

Som jag har konstruerat min simulering här så kan man redan se att de med låg talang i genomsnitt redan är sämre än de andra. Så blir det ju pga grund av mina antaganden i simuleringen där alla barn tränat precis lika mycket. I verkligheten kan den skilja sig väldigt mycket mellan barn som är 10 år och då den första träningen har störst effekt på prestationen så innebär det att vi i verkligheten lär har betydligt större variation. Men målet i min simulering är att isolera effekten från mognad och då vill vi ha ”allting annat lika”.

Där är dock vissa som verkligen sticker ut som duktiga trots låg talang och det är för att vissa spelare redan har börjat komma in i puberteten. Med 25 000 simulerade spelare så kommer några att avvika mycket från den genomsnittliga pubertetsåldern på 12 år.

Nu hoppar vi fram 5 år och spelarna börja komma in i puberteten. Spelarna får här en stor skjuts i prestation men den sker vid olika tidpunkter för olika spelare. Slumpmässigt får vissa sin boost tidigt medan andra får den sent. Det börjar närma sig de första uttagningarna till distriktslag, landslag och det är dags att söka till idrottsgymnasium (NIU).

Här tar vi ni ut en första U15 landslagstrupp på 30 spelare. Den här truppen innehåller följande fördelning av spelare efter deras möjliga maximala prestationsnivå.

• 1 spelare med potential att bli världsklass
• 0 spelare med potential att bli landslagsspelare
• 15 spelare med potential att bli allsvenska spelare
• 14 spelare med måttlig talang

I verkligheten är det så att lite drygt 50 procent av de uttagna till U15 landslaget tillhör en allsvensk trupp när de är 20 år (4).

Notera med att det endast är 1 spelare i det här U15 landslaget som har potential att bli landslagsspelare på seniornivå trots att det i vår kull egentligen finns 12 spelare. De andra 11 har alltså inte blivit uttagna då de för stunden ligger efter jämnåriga. Den här skillnaden beror endast på skillnad i mognad, för det är ju det enda som varierar i simuleringen. I praktiken spelar så klart en väldig massa andra faktorer in.

Vi hoppar nu fyra år framåt för att se hur spelarna presterar vid 19 års ålder. Nu har näst inpå alla spelarna genomgått min simulerade pubertet. Då vi i simuleringen håller allting annat lika så börjar vi se en tydlig uppdelning där talangen avgör hur bra de till sist blir. Av den tidigare U15-landslagstruppen så är det nu endast 2 spelare kvar bland topp 30. Det är till och med så att 12 av de som var med U15 truppen nu inte ens är med bland de hundra bästa U19 spelarna i Sverige.

Det här är alltså helt utan någon annan effekt än att puberteten kommer vid olika tidpunkter för olika spelare. Det är med andra ord väntat att de bästa tonåringarna senare inte är de bästa seniorerna. Det ska i princip vara så bara vi accepterar att mognad har stor påverkan på prestationen under tonåren.

Sen beror storleken på den här effekten på hur mycket vi vill tillskriva puberteten till en bättre prestation, hur länge fysisk mognad leder till ökad förbättring mm. Jag har ju här bara ”kört på känsla” när jag valt att puberteten ger 40 poäng på skalan över 5 år. Men oavsett hur du vill simulera puberteten så blir mönstret på effekten densamma som här. Rangordning av spelare blir stökig under tonåren på grund av skillnader i mognad. Det är faktiskt så att bara den relativa ålderseffekten, ett fenomen jag återkommer till senare, för sig själv kan ge oss den här effekten i data.

Så om vi ska sammanfatta punkt 1 här. Påståendet att de som är bäst som juniorer eller i tonåren inte är de samma som de som är bäst som seniorer stämmer. Däremot så behöver vi inte tillskriva någon form av paradox till varför det här sker. Vi behöver inte anta att senare specialisering är bäst eller att det är dåligt att sikta på att bli riktigt bra med mycket träning redan som ung. Att detta på något sätt skulle förstöra den långsiktiga utvecklingen. Istället kan det här förklaras av det faktum att mognaden för en en stund får en stor påverkan. Det är alltså rimligt att välja att tro att mer träning är bättre oavsett ålder, och att detta bara inte syns när vi väljer de bästa tonåringarna eftersom andra faktorer då kan ha ännu större effekten än skillnader i mängden bra träning.

Låt oss nu hoppa vidare till påstående nummer 2.

Varför korrelerar multisportande som ung med ökad framgång som senior?

En annan punkt som Brenning trycker på i boken, och han verkar säga till synes varje gång han får chansen, är att forskning visar att det är bäst för unga idrottare att syssla med flera idrotter istället för en. Den här slutsatsen är baserad på studier där man ser att idrottare som har lyckats väldigt bra i sin idrott oftare har sysslar med flera idrotter som ung jämfört med de som fortsatt med idrotten men inte blivit lika bra. Det här är ett mönster som återkommer i många studier, men inte alla.

Det här är än en gång en korrelation som inte berättar vad som har orsakat vad. Denna korrelation har dock ofta tolkats som att det är bäst att som ung syssla med flera idrotter för att öka ens chanser att bli bra på en idrott. Alltså att större variation i idrottande som ung ökar möjligheten att bli riktigt bra på en sak som vuxen. Resonemanget kan låta ganska rimligt. Om barn lär sig flera olika sätt att röra på kroppen så ökar de sin repertoar vilket gör att de i senare ålder kan hitta flera möjliga lösningar på olika problem. Det låter rimligt för mig. Men att något låter rimligt innebär inte att det är bevisat sant.

Som du förhoppningsvis förstår är det problematiskt att bara ha korrelationer av den här typen och sen påstå att man har bevisat ett orsakssamband. Här följer några exempel på möjliga förklaringar till hur du kan se en korrelation mellan multiidrottande och senare framgång utan att det egentligen är en fördel att syssla med flera idrotter framför en. Det här är alltså möjliga konfounders i observationsdatan.

Notera att alla sakerna jag tar upp här inte riktigt går ihop med varandra. Det är för att jag inte heller vet vad som har orsakat de korrelationer vi ser. Så jag vet inte vad som är rätt eller fel när det gäller möjliga tolkningar. Min poäng här är bara att visa att du kan tolka de studier som finns på andra vis än den tolkningen som Brenning för fram som sanning.

Förr tränade man mindre, så de som sysslade med fler idrotter fick mer träning

I boken Så vinner vi igen skriver bland annat Brenning om 56:orna vilket brukar inkludera Björn Borg, Ingemar Stenmark, Thomas Wassberg, Linda Haglund, och Frank Andersson. De föddes alla under första halvåret av 1956 och nådde yppersta världsnivå.

Brenning skriver också om när Sverige var fantastisk bra på tennis under slutet av 80-talet och början av 90-talet. Och herrlandslaget i fotbolls framfart i början på 90-talet när vi gick bra i både EM92 och VM94.

Den här typen av exempel är väldigt vanliga när människor vill sätta ansikten på det som de menar att forskningen också visar. Men om vi tänker oss tillbaka på hur det var att vara barn i Sverige på 60-talet och 70-talet så är det svårt att tänka sig någon egentlig alternativ väg. För den fanns knappt. Det fanns inga akademier där du kunde träna mycket av bara en idrott. Så ville du träna mycket fick du syssla med flera idrotter alternativt vara ute och träna mycket på egen hand.

Under en tid då alla de som sysslade med enda idrott som barn och ungdom kanske tränade 2 eller 3 gånger i veckan. Är det då inte nästan väntat att de som istället tränar 4-6 gånger i veckan, även om de andra passen inte är så specifika för idrotten, blir bättre? Det är i alla fall inget som överraskar mig.

Idrottare är med få undantag väldigt mycket bättre idag. Till exempel var Allsvenska fotbollsspelare på 90-talet sällan heltidsproffs. Deras träningsmängd låg på samma nivå som division ett klubbarna ligger på idag. Och tittar du på gamla klipp från den tiden så syns det. Spelarna är i genomsnitt sämre på det mesta. Jag tror att de allsvenska spelarna förr var större talanger än division 1 spelare idag. Men de var inte bättre då de tränat mindre och med sämre kvalitet.

Den som är bra på mycket tycker ofta att fler saker är roliga – och väljer därför att göra mer.

Människor tycker överlag att saker som de är bra på är roligare än saker som de inte är så bra på. En annan alternativ förklaring till varför de bästa idrottarna oftare har sysslat med flera idrotter är för att de var bra på det mesta som unga. Och är du bra på mycket så är det mer troligt att du väljer att göra mycket. För då är det kul.

Har du talang för idrott kan du utan problem hoppa in i en träningsgrupp som tioåring och klara dig utmärkt även om många i den gruppen redan har sysslat med idrotten i 2-3 år. Ett barn som har lite svårare för att lära sig nya saker lär istället bli mindre och mindre benägen att testa på nya idrotter ju äldre barnet blir eftersom de andra i den gruppen de börjar träna med redan kommer ha ett stort försprång. Det här gäller nog mest för lagidrotter där varje spelare är lite beroende av kunskap och kvalitet hos medspelarna för att träningen ska flyta på och bli lagom utmanande och stimulerande. Men i ungdomsåren kan jag tänka mig att det också gäller för idrotter som egentligen är individuella. En hel del sådana idrotter delar in utövare efter nivå och börjar du till exempel på simskola när du är 13 år så kan det bli så att dina gruppkamrater är 7-8 år.

Talanger kan hänga med längre med mindre specifik träning

En annan uppenbar faktor som kan skapa resultatet att de bästa har sysslat med fler idrotter är att de lär sig saker snabbare och kan hänga med en grupp även om de missar lite träningar och matcher.

På 50-talet så hade vi personer likt Sven Tumba som lyckades vara med i svenska hockeylandslaget och samtidigt spela i fotbollsallsvenskan (och även göra en landskamp som fotbollsspelare!). Jag kan väldigt lite om hockey och fotboll på svenskt 50-tal men min gissning är att han lyckades med det eftersom det inte var särskilt många idrottare på den tiden som ens var nära att bli så bra som de hade kunnat bli med betydligt mer träning. Så med stor talang och måttligt med träning av båda idrotterna så nådde Tumba svensk elit i båda. Ingen klarar så klart av Tumbas bedrift idag som senior. Henke Larsson kanske är närmast när han spelade några matcher med FC Helsingborg i SSL (8). Men låt oss vara ärliga, innebandy har inte samma talangpool eller höga antalet träningstimmar bland sina spelare som hockeyn har.

Brenning skriver även om Haaland i boken. Han nämner då att Haaland har det inofficiella världsrekordet på stående längdhopp för femåringar. En sådan sak sker inte av en slump. Enligt mig har han det rekordet eftersom han är en talang utöver det vanliga och han var det i princip från start. Hans mamma var ju friidrottare så hade han velat prova på det som ung tonåring så hade det nog gått helt okej för honom att hänga med de jämnåriga även om han inte hade tränat det tidigare. Haalands pappa har också berättat att juniorlandslagets tränare i handboll såg honom spela handboll när han precis blivit tonåring och den tränaren tyckte då att Haaland skulle satsa på handbollen (9). Detta trots att det är väldigt tydligt att det som Haaland tränade mest på som barn var fotboll.

Alla människor som har varit i idrottsvärlden har gott om historier likt de här. Klasskompisar, motståndare och vänner som bara tycktes vara bra på allting om de gav sig på inom idrott. Är det inte väntat att sådana personer faktiskt också väljer att prova på flera idrotter i unga år och att de vågar göra det högre upp i åldrarna?

Vill man mest vara med kompisarna testar man kanske inte en idrott utan dem

Det här är en annan fullt möjlig förklaring till att man ser att de som blir bäst oftare har sysslat med olika idrotter när de var unga. Barn som är duktiga på idrott gillar oftare idrott. Och de vill testa olika idrotter och är beredda att göra det även om deras kompisar inte är med i alla sammanhang. För majoriteten av barn är dock kompisarna en av de viktigaste faktorerna till varför de själv spelar och för dessa ungdomar är det nog mer naturligt att de bara väljer att göra det som deras kompisar gör.

De som gillar idrott är sannolikt mer benägna att träna nästan dagligen, medan de som mest spelar för att vara med kompisarna kanske nöjer sig med två till tre träningar per vecka och ägnar resten av tiden åt andra sociala aktiviteter.

De som har föräldrar med högre utbildning ger sina barn fler möjligheter

En annan faktor som skulle kunna inverka på sådana här resultat är socioekonomi hos barnens föräldrar. Ett barn med föräldrar som har mer pengar och mer tid lär oftare få möjlighet att prova på fler idrotter.

Socioekonomi hos familjen och chanserna att lyckas som idrottare är ganska dåligt studerat i dag. Det är dock fullt möjligt att vi har ett samband där bättre socioekonomi i sig leder till att barn både testar fler idrottare som ung och har större chans att lyckas i en idrott om de sedan väljer att satsa på den. Det finns några enstaka studier som har visat på det här sambandet (10) men som med mycket annat i det här området så är där andra studier som visar på motsatsen. Så än en gång, mer forskning krävs.

De som testat flera idrotter har till sist hittat en idrott som passar dem bättre

En annan möjlig förklaring till varför man ser att de som blir bäst har testat fler idrotter är att de som får testa fler idrotter som unga har större chans att hitta en idrott som passar deras talang. Ett barn som bara testar på fotboll kommer till exempel inte veta om deras kropp egentligen kanske passat bättre för innebandy eller handboll.

Genom att låta unga barn testa på många idrotter så bör vi öka chanserna att varje barn hittar en idrott som passar dem och där de kan prestera bättre. Det här bör vara bra för nivån på landets idrottare. Så det här är en möjlig förklaring till varför man ser att de som testar flera idrotter oftare blir bättre, för de har hittat en idrott som passar dem.

Vi vet för lite om multiidrottande och tidig kontra sen specialisering

Jag tror att min poäng nu är tydlig. Det som framställs som etablerad vetenskap av Brenning är enligt mig möjliga förklaringar till korrelationer som kan ha många olika förklaringar. Till exempel är det möjligt att mer träning är bättre och ju tidigare du börjar desto mer träning hinner du med. Fast du kan inte kompensera fullt ut för dålig talang. Om du har begränsad talang kan någon med större talang hålla jämna steg med dig trots mindre träning, och på sikt utvecklas förbi dig när du närmar dig genetiska platå.

Här under har jag illustrerat det här med två olika spelare där den ena har talang som räcker till allsvenskan medan den andra har talang att nå landslaget. Den med sämre talang tränar mycket mer fotboll och har dubbla träningsmängden hela vägen fram till tonåren. Sen fortsätter han att träna 50 procent mer fram till arton år. Det här leder till att den med sämre talang har nått 8450 timmar träning redan som 18 åring medan den större talangen ”endast” har tränat 5000 timmar. För att göra det enklare att se effekten så har jag antagit att de båda började med fotboll samtidigt och båda kommer in i puberteten vid samma tillfälle.

För de med stor talang som till sist lyckas så kan det alltså vara så att de kanske hade blivit ännu bättre om de specialiserat sig tidigare och därmed fått mer träning för att blivit ännu bättre. Ett populärt uttryck från de som alltid vill påpeka att anekdoter inte bevisar något är ”trots X, inte tack vara X”. Så kan vi faktiskt säga här med. Det kanske är så att de bästa idrottarna blev bäst trots att de multiidrottade och inte tränade så mycket av idrotten de sen blev bäst på när de blev seniorer.

Vi har data som kan sägas stödja den hypotesen med. Brenning tar tex själv upp det när han skriver om 10 000 regeln. Han påpekar då att studier flera gånger om har visat att vissa når elitnivå på betydligt mindre träning än 10 000 timmar medan andra kan träna ännu mer utan att nå elitnivå. Det här passar bra med en hypotes om att träning gör dig bättre men hur bra du kan bli avgörs av genetik, eller ”talang” om du vill kalla det för det.

Än en gång, vi vet inte vad som är rätt svar här. Jag tar bara upp något som är hypotetiskt möjligt. Bara du accepterar att :

1. Träning gör människor bättre men utvecklingen är inte linjär utan den följer en justerad exponentiell kurva.
2. Alla människor kan inte bli lika bra på allt utan de har olika genetiska begränsningar.

Det här skulle kunna förklara det man ser i observationsstudierna.

Joe Baker håller inte heller med Brenning i att forskningen är tydlig

En bok som Brenning citerar och hänvisar till många gånger i Så vinner vi igen är The Tyranny of Talent av Joe Baker. Det är en bra bok som jag köpte och läste när Baker släppte den för drygt två år sen nu. Min uppfattning är att Joe Baker har en annan syn på den här frågan än Brenning och jag tycker också att hans bok är skriven med mycket bättre nyans (och med ett mycket bättre hanterande av referenser).

Jag tror att de flesta som läser Brennings bok får intrycket av att Joe Baker håller med Brenning till nästan 100 procent. Läser du Joe Bakers bok så hittar du dock många saker som inte passar med den bild som Brenning målar upp. Till exempel skriver Joe Baker följande när det gäller frågan om tidig specialisering och om det är bra att syssla med fler idrotter som ung eller inte.

Despite the clear significance of these developmental consequences, it is important to acknowledge the evidence base in this area is plagued with inconsistent definitions, poor measurement precision, problematic study designs and a general lack of critical thinking about what these findings mean for athletes and sport systems. To be sure, there is strong rhetoric around early specialization; however, we have very little knowledge of the mechanisms driving these effects. Several position statements are grounded in the speculation that specialization might influence these outcomes without establishing the causal evidence chain to prove it. Like many areas of youth sport, simply identifying the effect is not enough to be able to solve it. We need to understand the mechanisms to be able to alter training environments, sport policies and parent/athlete behaviour.

Det här ovanför har Brenning läst. I alla fall om vi antar att han faktiskt läst boken som han refererar till om och om igen. I andra situationer har Joe Baker varit ännu tydligare med bristerna som finns kring specialisering idag. Här har du två korta klipp från en presentation som han gjorde för FIFA Training Center.

Den relativa ålderseffekten och missade talanger

En annan sak som Brenning trycker mycket på är den så kallade relativa ålderseffekten. Det innebär att betydligt fler idrottare födda tidigt på året blir utvalda när talanger inom en idrott selekteras. Ju yngre idrottarna är desto större verkar dessutom effekten vara men ofta finns det kvar även bland seniorer.

Om vi antar att det inte finns någon biologisk orsak till varför personer födda tidigt på året skulle kunna bli bättre på idrott än personer födda senare på året så är det här, enligt mig, tydliga bevis för att det finns personer födda senare på året som inte lyckats inom idrotten, men som hade kunnat göra det rent talangmässigt. Det här är någonting som jag har skrivit om tidigare med, tex i artikeln Barn födda tidigt på året får bättre chanser att lyckas än de födda senare.

Relativa ålderseffekten märks redan i småbarnsåldern. I Brennings bok så påpekar forskaren Tommy Lundström att den här effekten syns redan vid 8 års ålder inom hockeyn (sid 52). Troligen för att när barnen får testa på hockey för första gången så tycker barnen som är äldre att det är roligare då de är bättre motoriskt, förstår instruktioner bättre med mera.

Relativa ålderseffekten finns även i skolans värld (11) och det är svårt att argumentera för att det där beror på att alla inte ges samma möjlighet. Kanske är en betydande del av effekten helt enkelt hur kul som barnen upplever att det är? Och att deras egna upplevda kompetens inverkar på hur villiga de är att fortsätta?

I skolans värld så verkar den relativa ålderseffekten försvinna mer än den gör inom idrotten när barnen blir äldre. Det tycker jag talar för att man inom idrotten ändå hade kunnat göra mer. Men skolan är obligatorisk för alla, även de som tycker det är lite tråkigare och svårare från start måste följa med. Inom idrotten tvingar vi dock inte barn som tycker det är mindre kul från start att fortsätta.

Så jag tror det är en utopi att helt försöka eliminera den relativa ålderseffekten inom idrott. Som förening, tränare och förälder tror jag dock det finns stor vinst i att känna till att den här effekten finns. Både när man ska försöka uppmuntra individuella barn och när man försöker bedöma talang hos olika spelare. Vissa idrottsklubbar med stora barnkullar har också provat på att dela in lagen efter när på året de är födda. Det lär vara positivt för den relativa ålderseffekten men samtidigt kanske det inte är optimalt rent socialt, barn vill till exempel ofta spela med sina klasskompisar.

Hur många talanger missas om flaskhalsen blir för smal?

Ett hypotetiskt sätt att minska effekten från den relativa ålderseffekten (och att man selekterar på biologisk mognad) är att man helt enkelt gör ett större urval av talanger bland ungdomsspelare. I Sverige finns det för närvarande ungefär 30 lag med en akademiverksamhet som får ekonomiskt bidrag via Unicoach, tidigare känt som tipselit. Om vi antar att de tar in 15 spelare varje årskull så blir det 450 spelare. Samtidigt har vi idrottsgymnasium (kallat NIU) där det finns 73 skolor runt om i Sverige. Jag har inte lyckats hitta hur många platser det finns totalt per årskull i Sverige men jag skulle gissa på att det är runt 25 stycken per skola och år. Vilket i så fall innebär att det finns ungefär 1800 platser för de som ska börja gymnasiet.

Om vi hoppar tillbaka till min tidigare simulering och väljer ut spelare på endast deras nuvarande spelarförmåga så får vi följande urval till akademier och NIU.

Men med mina hypotetiska variabler i simuleringen så är det tydligt att det vid 15 års ålder inte räcker med att ta ut 450 spelare istället för 30 i fall vill du se till att fånga upp de med verklig talang. Det finns två spelare med talang för att bli spelare på världsklass som inte ens kommer in på NIU. Om jag letar igenom min simulering så finner jag dessa på plats 7031 och plats 9091. De är alltså otroligt långt ner. De har fått en fantastisk talang men gick in i puberteten först när de var 14 år och har inte kommit i fatt flera tusen jämnåriga som började puberteten tidigare.

Även om vi tittar på året efter så är de långt efter, plats 2317och plats 4501. När de är 17 år så ligger de på plats 147 och plats 547. Det är egentligen först när de är 18 år och äldre som de börjar bli aktuella för någon form av ungdomslandslag.

Men än en gång, min simulering är inte verkligheten. Förutom alla andra problem jag har tagit upp så antar vi ju också att det helt saknas kunskap om biologisk mognad hos de som väljer ut talangerna. Så är det så klart inte idag. Jag har ingen överblick över hur det ser ut i hela Sverige så klart och jag är säker på att det kunde varit mycket bättre på vissa platser. Men bland de med vettig utbildning så är tiden där man endast tittade på prestationen här och nu när man tar in ungdomar till NIU som ska vara i 3-4 år förbi.

De här två spelarna med talang att vara världsklass var bland de bästa i sin årskull när de var 8 och 9 år, sen helt plötsligt så var de inte ens med i topp 1000 de efterföljande 6 åren. Under fyra av dessa åren så tappade de hela tiden i förhållande till sina jämnåriga. Om det här hade skett i verkligheten tror jag att risken är stor att de hade valt att sluta spela fotboll. De lär också ha varit bra på flera andra bollsporter där mognaden har mindre inverkan eller där talangpoolen är mindre, så kanske hade de hoppat över till den idrotten? I min simulering har jag också antagit att träningsmängden är den samma för alla hela tiden. I verkligheten kanske de här två världsklasstalangerna hade fortsatt spela fotboll men med lägre motivation och lägre träningsmängd. De kanske då aldrig hade kommit i fatt och gått förbi de andra i slutet på tonåren sen?

Personligen ser jag inte större ungdomstrupper, i alla fall inte akademier, som ett lösning för att få med de med sen mognad. Betydelsen av mognad har uppmärksammats mycket på senare år och jag skulle gissa på att det idag finns en medvetenhet hos de flesta som tar ut lagen i akademierna. Det innebär så klart inte att något blir perfekt, det tror jag är omöjligt. Jag tror att den relativa ålderseffekten alltid kommer finnas där. Men kanske höjer man andelen talanger i trupperna bättre idag för att man faktiskt får med någon extra talangfull spelare som man förr missade när man inte funderade så mycket på biologisk mognad?

Hur mycket resurser finns det och hur mycket vill man investera?

Vi kan spekulera kring en massa olika faktorer och deras betydelse hur mycket som helst. Men man kommer tyvärr inte så långt med bara spekulationer. Jag har dock en annan poäng som jag tycker är värt att fundera kring när det gäller urval av ungdomar till akademier och idrottsgymnasium.

På NIU är det som du kan se endast 2,7 procent av spelarna varje år som har en möjlighet att nå allsvenskan eller högre. Det här är ju än en gång min påhittade simulering men ett arbete från två masterselever på GIH har visat att det är 2,9 procent av de som gått på NIU som når allsvenskan eller högre så talet är inte helt off från verkligheten (12).

I akademierna är det enligt min simulering lite drygt 8 procent som har möjlighet att bli allsvensk spelare eller högre. Säsongen 2024 var det 40 spelare som debuterade i Allsvenskan som gjort minst en säsong i klubbarnas akademier. Nu var det blandad ålder på dessa spelare men om vi antar att det är ungefär 40 spelare per år alltid så är det 40 debutanter från 16 akademilag, vilket är knappt 17 procent. Det här visar att min simulering inte är perfekt. Men jag har samtidigt antagit att talangerna slumpmässigt hamnar i akademi. I verkligheten är det så klart så att akademierna för de allsvenska lagen har lättare att locka till sig de bästa ungdomarna vilket gör deras trupper mer talangfulla än andra akademiers trupper. Detta har också Unicoach visat i andra rapporter. Akademierna med fler stjärnor producerar fler allsvenska spelare (27)

Vi behöver också tänka på att det sannolikt är ett stort överlapp mellan att gå på NIU och tillhöra akademierna. Om vi tar datan från min simulering så är det 75 procent av spelarna. Så egentligen är det då inte ens en procent av de extra 1350 spelarna på NIU som har potential att nå allsvenskan.

Om vi fyrdubblar intaget av spelare och troligen fyrdubblar kostnaderna, så får vi en ökning av antalet talanger på knappt 30 procent. Det absoluta antalet spelare som fångas upp och blir lite bättre ökar så klart. Och det hade varit bra för svensk fotboll om man fångar upp de där extra spelarna. Men är det värt det för akademierna? För varje spelare blir så klart dyrare.

Än än en gång är Joe Baker väldigt realistisk kring det här. Han lyfter flera gånger att det inte fungerar att satsa på alla när resurserna är begränsade. Brenning nämner det som citat från från andra personer men han själv verkar vilja förkasta det hela en stund senare.

Här tillkommer också frågan kring hur stor betydelse som rätt träningsmiljö har för en idrottares utveckling? Om vi skapar en större träningsgrupp blir både den genomsnittliga talangen lägre och den genomsnittliga nuvarande prestationsförmågan försämras. Vilken roll spelar en hög kvalitet på medspelarna i en individs utveckling? Offrar vi den maximala utvecklingspotentialen för 15 spelare och erbjuder en suboptimal för 60 spelare om akademierna ökar i storlek? Jag skulle gissa på att det beror på var klubben ligger, hur många duktiga spelare det finns i deras upptagningsområde.

Kanske är det rent av bäst för några föreningen att ha en grupp med 15 spelare där man är väl medveten om att vissa bara är med på grund av hög biologisk mognad? Att föreningarna inte försöker hitta de 15 bästa talangerna. För det kanske bara finns 5 stora talanger i närområdet och målet kanske då ska vara att ta de där fem spelarna och se ge dem en så stor chans som möjligt att lyckas genom att låta dem träna med de 10 andra spelarna i området som är bäst just här och nu? Även det här är frågor som vi inte har bra svar på idag.

Men jag tror inte att individers optimala behov går helt i hand med föreningars optimala upplägg för att få fram bra spelare. Det är nog en fantasi att tro att en förening kan ge alla en optimal utvecklingsmiljö. Än en gång formulerar sig Joe Baker bra kring det här när han skriver om betydelsen av bra träning i stora mängder. Det här är i samband med att han också skriver om betydelsen att spelare faktiskt känner sig sedda och utvalda för att de ska utvecklas mer.

One of the most strongly supported hypotheses for why Matthew Effects have such stubborn and long-standing consequences on athlete development is because they have a key role in providing or limiting access to the element that really matters: training quality. It’s worth repeating – any factor that affects access to high levels and amounts of training ultimately ends up affecting likelihood of success.

Stämmer underdoghypotesen eller är det bara ett statistiskt fenomen?

Ett exempel som jag tror är relevant för det här med optimal träningsmiljö för en individ är att man i flera studier har sett ett samband där elitidrottare födda sent på året presterar bättre och tjänar mer pengar som seniorer. Brenning tar upp det här fenomenet och i boken nämns också något som kallas för underdoghypotesen upp som en möjlig förklaring. Tanken är att dessa spelare under några år fått kämpa mer för att hänga med samtidigt som de utvecklat ett spel där fysisk styrka inte har så stor påverkan. De som istället är mer tidigt mogna kan under samma år klara sig ganska enkelt så de tränar sämre samtidigt som de utvecklar ett spel där de nyttjar sin fördel i styrka och storlek. En fördel som de senare tappar när andra spelare också mognar fysiskt. Den här hypotesen ser jag som en fullt möjlig delförklaring till korrelationen man ser bland seniorer.

En annan möjlig förklaring är att tidigt mogna spelare utan märkvärdig talang gynnas i unga år. Här under kan du se det här illustrerat med verklig data. Det är prestationsdata för franska simmare i olika åldrar. Till vänster kan du se hur prestationen varierar med kronologisk ålder i dagar och de gula linjerna som är dragna visar tidsgränsen för att vara topp 10 i varje åldersklass. Som du kan se till vänster så är det tydligt i de yngre åldrarna att de som är bäst i varje åldersklass är äldre (13). Det här är den relativa ålderseffekten i praktiken. Till höger kan du se sen hur det blir när man justerar alla simmarnas resultat efter deras exakta ålder vid tävlingen. Det är nu många fler än 10 som klarar den gula gränsen innan de fyller X år. Så hade man tex tävlat i bästa tiden innan man fyller 11 år så hade många fler klarat gränsen på typ 69 sekunder än de 10 simmarna som klarade gränsen när tävlingen hölls för alla barn som skulle fylla 11 det året.

Tänk dig nu att du gör en selektering där du väljer ut den bästa hälften av dessa spelarna i en åldersklass. Det som händer då är att du missar några med talang som är födda sent (röda området) och får med dig några födda tidigt på året som egentligen inte hade talang nog för din selektering (gröna området).

Låter du sedan tiden gå några år så kommer du att märka att de som är yngre i din grupp av utvalda talanger i genomsnitt kommer att klara sig lite bättre än de äldre. Inte för att det är bättre att vara född sent på året. Utanför för att gruppen som är född sent på året, i din redan utvalda grupp, är mer talangfull. För bland de yngre har du inte fått med de med relativt sämst talang (röda fältet) medan den andra gruppen har fått med dem (gröna fältet).

Det här är också en illustration som bekräftar samma typ av effekt som jag visade med min simulering tidigare. Fast då simulerade jag biologisk mognad vilket har en ännu större effekt än den relativa ålderseffekten som syns här. Den här datan är dock betydligt bättre ur aspekten att den visar faktiska testvärden för faktiska barn. Och inte något jag knappat fram med lite pythonkod 🙂.

Båda exemplen visar dock att du kan få statistiska korrelationer som lätt kan lura dig. Den här typen av statistiska fenomen kallas för kollider bias. Kollider bias kan ge oss en felaktig korrelation eftersom vår selekterade grupp inte är komplett.

Brenning har faktiskt med ett annat exempel på kollider bias i sin bok.

Om du tittar på sambandet mellan längd på befolkningen i stort och antal gjorda poäng i NBA är korrelationen stor. Du behöver vara lång för att göra många poäng. Men om du istället begränsar dig och bara använder spelare i NBA vänder korrelationen för där gör de kortare killarna i ligan flest poäng. Men ska du då säga till föräldrarna att de ska ha korta barn om de ska göra många poäng i NBA? Det blir en omvänd slutsats om du begränsar urvalet på det sättet.

I det här exemplet är den en korrelation som vi vet finns där som försvinner för att vi har en selekterad grupp. När det gäller underdoghypotesen och påståenden om att det skulle vara negativt att vara bland de bästa som senior så kan de istället möjligen vara korrelationer som uppstår på grund av vår selekterade grupp och inte finns där egentligen.

Brennings budskap i boken är att de som är födda sent på året har större chans att bli elitidrottare om de håller ut och kämpar vidare. Det här är inte omöjligt, kanske stämmer underdoghypotesen.

Men det kan också vara så att den inte stämmer, och att vara född senare på året inte förbättrar ens talang eller ens möjligheter att förverkliga den talangen. Istället gör detta bara vägen tuffare för dig. Du får mer sällan känna glädjen i att vara riktigt bra, du får kämpa med att hänga med fysiskt, du får mindre bekräftelse från tränare och omgivningen, du får svårare att bli utvald i olika selekteringar, du kanske oftare får spela på en position som egentligen inte passar dig för att någon som är före i mognaden väljs före och så vidare.

Faktafel från Brenning kring svenska spelare på elitläger

När jag satt och läste boken så hittade jag en referens från Brenning till Tor Söderströms forskning där jag blev förvånad över det som Brenning skrev. Vi hade med Tor som gäst i Tyngre Träningssnack för ett drygt år sedan och innan det avsnittet så läste jag igenom hans studier på ungdomarna som varit på svenska elitläger och jag kände inte igen det Brenning skrev. Så här står det i boken Så vinner vi igen (sid 126).

2022 publicerar idrottsforskaren Tor Söderström vid Umeå Universi met en undersökning av sambandet mellan tidig specialisering (träning året runt i en enskild idrott som hindrar deltagande i andra sporter innan 13 års ålder) och elitstatus som vuxen.

1 026 spelare (killar och tjejer) födda mellan 2001 och 2011 som vid 15 års ålder hade blivit uttagna i något av Sveriges 24 olika distriktslag svarade på hans enkät.

Av materialet framkom bland annat två saker:

• Tidig specialisering försämrade chansen till elitspel (proffs eller någon av Sveriges två högsta serier) som vuxen.
• Att studera på ett idrottsgymnasium ökade inte heller sannolikheten att bli elitspelare. (Däremot beskrivs tillgången till elitfotbollsträning i en professionell miljö senare i utvecklingen som en nyckel till framgång.)

Söderström konstaterar samtidigt att forskning på de som försvunnit längs vägen helt saknas. Något som är en stor svaghet i undersökningen – liksom i hela den samlade internationella forskningen kring talang-utveckling.

Brenning hävdar här att tidig specialisering hade en negativ inverkan. Men läser du den faktiska studien så hittar du att tidig specialisering inte verkade påverka chansen att spela elitfotboll. Det så kallade konfidensintervallet var brett och korsade över 0, vilket betyder icke signifikant inverkan. Men ska vi titta på det faktiska resultatet så var det en odds ratio på 1,13 mellan att satsa tidigt, och spela elitfotboll. Alltså en trend åt att specialisering ökade chansen.

Idrottgymnasium korrelerade mycket riktigt inte signifikant med en ökad chans att spelarna skulle vara på elitnivå. Konfidensintervallet gick från −0.08 till 0.88. Det faktiska resultatet var 1,47 (14). Det här innebär att trenden var mot att idrottsgymnasium var positivt men resultatet blev inte statistiskt signifikant även om det var ganska nära.

Båda de här resultaten antyder inte på något vis en negativ effekt av att satsa tidigt eller gå på idrottsgymnasium. I alla fall för idrottsgymnasium så skulle jag säga att det pekar mot en positiv effekt.

Här kan det vara värt att notera det jag tog upp tidigare med att det troligen finns fler platser på idrottsgymnasium än det finns på de bättre akademierna i Sverige. Så att det inte finns någon signifikant effekt av att gå på idrottsgymnasium kan också bero på att den genomsnittliga talangen av de som går där är lägre än den hos spelarna i akademierna. I absoluta mått var chansen att bli elitspelare om man var med i en akademi dubbelt så stor. För idrottsgymnasiet var det knappt 50 procent.

En annan sak som Brenning utelämnar från samma studie är att man fann att de som hade gått på idrottsgymnasium mer troligen spelade fotboll på någon nivå när de var 21 år. Den effekten var både stor i storlek och statistiskt signifikant. Där var också en trend för att tidig specialisering ökade chanserna för att spelarna skulle spela fotboll när de var 21.

Det här handlar om spelare som redan är 15 år. Det är också väldigt selekterade spelare som åkt på elitpojkläger. Det är med andra ord en speciell grupp och de representerar inte ”alla unga fotbollsspelare i Sverige”. Så relevansen för ”den stora poängen” i boken tycker jag är lite tveksam. Samtidigt är det så här som de flesta studier är utformade.

Och när vi tittar på så utvalda grupper så riskerar vi att se korrelationer som inte finns och missa sådana som egentligen finns där. Precis som vi kan luras att tro att längd inte är viktigt om vi bara tittar på de som redan lyckats som basketspelare.

Jag har inte granskat alla referenserna som Brenning ger i boken på det här viset. Det var bara tur att jag förstod vilken studie Brenning berättade om och att jag hade läst den ganska nyligen så jag kom ihåg resultatet mer specifikt. Brenning inkluderar referenser i boken, men endast i form av en kapitelindelad lista i slutet. Ingen särskilt bra metod om du frågar mig.

En ovanlig händelse vs konsekventa resultat

I boken skriver Brenner om ett lag i Bryne födda 1999 som ett exempel på hur man, enligt honom, kan göra allt rätt. Det här var en grupp på 40 spelare där 35 spelare fortsatte spela tills de blev seniorer, 5 av dem spelade med något ungdomslandslag och två av spelarna blev proffs internationellt, en av dem var Erling Haaland .

Det här jämför han sen med en ungdomsverksamhet som han målar upp som på många vis en motsats. Det är ett akademilag i Brommapojkarna.

Det som helt saknas i den här delen av boken (start från sida 260) är någon form av reflektion kring att Bryne inte haft en generation likt 99-laget varken före eller efter. Samtidigt så fortsätter Brommapojkarna att leverera elitfotbollsspelare i varje årskull. I höstas var 7 spelare i svenska herrlandslaget fostrade i Brommapojkarna. Haaland är så klart en fantastisk fotbollsspelare men jag personligen tror att man tillskriver för mycket till klubbmiljön och för lite till genetik och familjemiljö när en son till en tidigare landslagsspelare i fotboll och en norsk mästarinna i sjukamp lyckas som fotbollsspelare när han varit ungdomsspelare i en förening som annars sällan producerar toppspelare.

Brenning ger också en felaktig bild av uppdelningen som skedde när barnen var 13 år i Bryne. Barnen fick själva välja träningsgrupp här. Den ena tränade två gånger i veckan och den andra tränade fyra till fem gånger i veckan (Brenning skriver bara fyra). Men sen skriver Brenning att spelarna fortsatte träna tillsammans två träningar i veckan. Det stämmer inte. De hade samma träningstid så de kunde ta sig till och från träningarna ihop. Men grupperna tränade för sig själva och var olika lag (15). Med tanke på att laget sen fick 10 spelare i distriktlaget och sen sex spelare som var med i ungdomslandslag så lär det ha varit ett riktigt bra ungdomslag som tränat 4-5 gånger i veckan.

Gör man fler eftersökningar finner man också att Haaland var för bra för sin egen ålder och var därmed uppflyttad i den äldre åldersgruppen i princip direkt. Haaland är född 2000 och ålderskullen där Brenning säger att man har gjort allting rätt är födda 1999. Andra spelare i 99-kullen var:

• Tord Johnsen Salte, född 99. Debuterade i Brynes seniorer som 15 åring och spelade med ungdomslandslagen i Norge. Gick som ungdomsproffs till Lyon men idag spelar han i norska division 2. Tords pappa är tidigare professionell spelare och var tränare för 99-laget i Bryne (16).
• Andreas Ueland, född 99. Debutade också som ung i Bryne, bara 16 år. Spelade med ungdomslandslaget i Norge. Spelade vad jag kan hitta senast i division 4 i norge.
• Andrea Nordheim, född 99, Damspelare som numera är i landslaget. Var med i samma gäng som killarna upp i tonåren. Hennes pappa sägs ha varit riktig duktig på fotboll och spelade i Brynes seniorlag. Han var också tränare för 99-laget. Hennes bror är också fotbollsspelare och har spelat en del ungdomslandskamper. Hennes mamma är trippel norsk mästare i sjukamp.
• Adrian Berntsen, född 99, gjort lite ungdomlandskamper. Spelar idag i Lyn i norges näst högsta serie.
• När de blev lite äldre var även Jonatan Braut Brunes, Haaland kusin född 00, med och spelade med laget.

Förutom två föräldrar som varit tidigare elitspelare och nu var tränare så var huvudtränaren Alf-Ingve Berntsen bror till en tidigare landslagsspelare och elittränare. Han var även utbildad lärare från idrottshögskolan i Norge och hade UEFA-A utbildning som tränare. De hade även en målvaktstränare med UEFA-A utbildning. Helt enkelt en helt fantastisk tränarstab som var med killarna i ett decennium.

Brenning skriver att barnen bara tränade två gånger i veckan tills de var 10 år. Det stämmer om du bara räknar träningen med laget. Men 23 av de 40 barnen gick också på något som heter fotballfritidsordning två gånger i veckan vilket är fritidsverksamhet efter skolan där fotboll är den centrala delen. Eller som en tränaren beskrivit det själv, ”Vi var ikke så avhengig av så mye treninger fordi de holdt på med sånn pfo (fotballfritidsordning) utenom” (17). Här kan du se hur en sådan verksamhet i Bryne såg ut 2014, något år efter Haaland var där men ansvarig person var den samma.

Brenning skriver att många av barnen höll på med andra idrotter sidan av men när du läser den avhandling som finns på projektet så kan du läsa följande (min översättning från norska) (18):

När det gäller deltagarnas övergripande idrottsengagemang visar tidslinjen att många har provat en eller två andra idrotter utöver fotbollen, men deltagandet i dessa idrotter har varit kortvarigt, oftast inte längre än ett par år. Idrotter som handboll, friidrott, gymnastik, cykling och simning är exempel på idrotter som deltagarna i studien har varit aktiva i. Tidslinjeskisserna visar också att när utövarna var 10–11 år gamla, var det enbart fotboll de fokuserade på som den idrott de ville satsa på.

Enligt den definition som är vanligast inom forskning så har barnen börjat med tidig specialisering här.

Brenning nämner i sin beskrivning av Brynes verksamhet inte heller att de började med nivåindelning på träningarna redan när barnen var 7 år gamla (19). Endast var tredje träning blandade man spelarna. När de sen var 11 år så var det var fjärde träning.

Brenning skriver också att säsongen bara tränade under säsongen som var mellan april och oktober. Men de här barnen tränade året runt och hade bara uppehåll under loven (20).

För mig är det här inget som bekräftar det Brenning försöker påstå. Det här var av allt att döma barn med talang till föräldrar som varit duktiga på fotboll och idrott där föräldrarna dessutom bidragit med kunskap till träningarna. Du har också tre spelare som var riktigt duktiga som tonåringar men senare inte lyckades.

Sen har du Erling Haaland och Andrea Nordheim. Två personer med fotboll i blodet och även ”idrottsgener” från deras mammors sida. De har också både fått extra utmaning under uppväxten via att antingen spela med ett år äldre eller med pojkar istället för flickor. Haaland tränade också med sin egen årsgrupp. Så han började tidigt med många träningar (20).

Haaland var också iväg på internationella turneringar med någon form av toppat ”superlag” redan som 13 åring och mötte då lag likt Real Madrid och Juventus (21). Och deras resor utomlands som skedde flera veckor om året betalades av föräldrarna till barnen. Det är många fler från det ”superlaget” som har lyckats som elitfotbollsspelare än det är från 99-laget i Bryne. Jag skulle säga att Haalands väg till elitfotbollen stack ut från det som Brenning målar upp i sin bok när han bara berättar om hur det var för den genomsnittliga spelaren i Bryne.

Brynes 99or enligt mig helt enkelt inte ett exempel på vad breddidrott normalt sett innebär och inte heller ett bra exempel på det som Brenning egentligen verkar vilja promota. Haaland var bäst hela tiden, där var ingen som gick förbi i sena tonåren. Istället spelade Haaland med p18 landslaget när han var 17 år (22). De som var närmst Haaland verkar istället ha stannat i sin utveckling. Jag tror också det är därför bilden Brenning målar upp av Brynes 99 i boken inte stämmer helt med det som faktiskt verkar ha skett i Bryne.

Alla exempel med idrottare ”som inte var supertalanger som unga”

Här tycker jag det passar att lyfta att nästan alla exempel på idrottare som inte var bäst som unga men ändå lyckades är missvisande. Brenning har med några sådana i sin bok och du har garanterat hört sådana berättelser många gånger.

Nästa gång du hör en sådan historia så vill jag att du försöker pausa lite och fundera kring hur bra/dåliga som dessa spelare verkligen ansågs vara. För alla de exempel jag hittat är på spelare som av allt att döma varit riktigt duktiga även som unga. De var bara inte bäst under några år som ungdomsspelare. De kanske inte kom med i ett ungdomslandslag eller satt på bänken något år när de var med i en verksamhet med redan utvalda talanger.

Michael Jordan brukar till exempel nämnas här. Han blev petad från skolans varsity-lag på high school (varsity=bäst laget). Men varsitylaget var spelare mellan 15-18 år och Michael Jordan var 15 år. Han var då också relativt kort för sin ålder. Så han fick spela ett år med skolans junior varsity lag där de flesta var i hans ålder eller något år äldre. Han dominerade där och växte till sig mycket på ett år och sedan dominerade han i varsitylaget.

I boken skriver Brenning även om fotbollsförbundets så kallade Future Team, en satsning för att lyfta talangfulla spelare som är sena i sin biologiska utveckling. Jag gillar den här satsningen och tror det är bra för spelarna och svensk fotboll. Men vi ska inte inbilla oss att de här spelarna är ratade eller bortglömda talanger. Det är spelare som även de redan spelar i elitklubbar eller har mycket uppmärksamhet på sig. Det är spelare som redan tagit sig vidare genom flera gallringar och vanligen redan tillhör någon av de stora akademierna i Sverige.

Ett annat exempel som tas upp i boken som tydligen skulle ha använts för att övertyga AIK om att de skulle börja sin akademiverksamhet tidigare är Frenkie De Jong. Tydligen ska han som 14 åring inte ha rört bollen på 45 minuter mot dubbelt så stora spelare i Ajax och Feyenoord (sid 250). Jag tyckte det lät osannolikt och sökte runt lite. Frenkie De Jong började redan som 8 åring i Willem II ungdomsverksamhet, 45 minuter hemifrån. Hans pappar berättar om att han ofta kom hem med pokaler och pris som turneringens bästa spelare när han var ung. Flera klubbar har velat signera honom under ungdomsåren och Ajax påstås ha varit intresserade sedan de såg honom när han var 14 år. Sen fick han börja träna med A-laget i Willem II när han var 15 (23). Detta framstår för mig som en typisk väg för en blivande världsstjärna.

Varje gång du hör sådana här exempel så uppmuntrar jag dig att söka lite på idrottaren för att se på deras faktiska bakgrund. Det är riktigt ovanligt att du hittar exempel på spelare som blivit riktigt bra som inte också har setts som bra när de varit unga.

Slutsatser utifrån resultatet utan att titta på hur motståndet förändrats

Ytterligare ett tema som återkommer i boken är att Brenning jämför Sveriges prestation internationellt då mot nu. Sen drar han slutsatser kring om svensk talangutveckling har blivit bättre eller sämre genom att jämföra oss med andra länder. Han gör detta utan att reflektera över hur utvecklingen sett ut i andra länder.

Till exempel så säger Brenning att svensk fotbolls satsning Tipselit har varit ett misslyckande. Som motivering till det får till exempel följande geniala resonemang:

När Tipselit startades 1992 var den svenska högstaligan Allsvenskan rankad som nummer 21 i Europa, men sedan 1995 (när Tipselit fortfarande bara låg i sin linda) hade serien utan hjälp av de nya pengarna avancerat till 14:e plats.

Sommaren 2024 är vi 25:a.

Det saknas helt reflektioner kring alternativa förklaringar till Sveriges tapp i jämförelse med andra länder. Den enda ”logiken” är alltså, ”vi är sämre i en internationell jämförelse idag, alltså fungerade inte satsningen för att göra spelare bättre”. Det är ett riktigt korkat resonemang.

För det som Brenning jämför med har så klart inte fortsatt vara det samma. Fotbollen ute i världen har utvecklats enormt sedan början av 90-talet. Sveriges talangutveckling kan ha blivit dubbelt så bra och vi kan ändå ha tappat mot resten av världen. För de kan ha utvecklats ännu mer.

Tipselit och numer Unicoach innebär att drygt 30 föreningar delar på knappt 15 miljoner. Internationellt så lägger de större klubbarna så klart väldigt mycket mer pengar än så på sina talanger. Ajax uppskattades till exempel lägga lite drygt 60 miljoner på sin akademi redan 2012. Och Brenning vet så klart om det här. Han skriver om hur mycket pengar som läggs på akademier runt om i världen i sin bok.

Det finns helt enkelt ingenting bra att jämföra med här. Vi skulle kanske kunna göra en subjektiv bedömning över hur bra svenska juniorspelare är idag jämfört med hur de var på 90-talet. Försöka spela upp någon form av hypotetisk match i våra huvud. Skulle dagens juniorer då slå juniorerna på 90-talet? Jag skulle säga att det är väldigt stor skillnad till förmån för dagens juniorer. Och då har jag varit nära den verksamheten både då och nu. Fotbollen är bättre överallt helt enkelt. Spelare är mer atletiska, mer tekniska och bättre taktiskt skolade.

Att hävda att ökad satsning på svensk ungdomsfotboll har orsakat en försämrad internationell ranking på seniornivå är ett riktigt svagt argument.

Hade ungdomar blivit bättre om de fått ”leka” mer fotboll?

I en annan del av boken spekulerar man i att mer fotboll som lek skulle vara det bästa för att utveckla spelare spelsinne jämfört med annan fotbollsträning. Som grund till det här tar Brenning upp en studie på 64 semiprofessionella fotbollsspelare (sid 253). Så här står det i boken.

64 försvarare och defensiva mittfältare från den semiprofessionella brittiska fotbollen fick då bedöma videofilmer som återskapade verklig hetstrogna spelsituationer. Utifrån en mittbacks perspektiv fick de se klipp, vart och ett omkring fem sekunder långt, för att när de pausades gissa vad som var på väg att ske och utifrån det ta ett beslut om hur de själva skulle agera i den specifika situationen.

Utifrån resultaten delades spelarna sedan in i en bättre och en sämre grupp.

Det visade sig då att den allra starkaste indikatorn på vilken grupp en spelare skulle komma att hamna i var hur mycket spontanfotboll (spel organiserat av deltagarna själva där syftet under sin utveckling. är att ha kul) de hade spelat

Mängden organiserad fotbollsträning (spel i grupp under överseende av en vuxen där syftet är att förbättra din prestation) hade samtidigt försumbar betydelse.

Detta lät intressant, så jag letade upp studien och fann att beskrivningen ovan stämmer med resultaten och korrelationerna. Men det här är ju en observationsstudie så om de där korrelationerna visar på orsakssamband är oklart. Om du inspekterar resultatet lite mer noggrant så ser du också något som i alla fall jag tycker är en minst lika rimlig förklaring. Här under kan du se hur deltagarna som presterade bäst på testet har rapporterat sin träningstid jämfört med de som presterade sämre (24).

Det du kan se är att mängden organiserad fotboll är snarlik mellan grupperna i barnåren. Där finns dock en tydlig skillnad i mängden spontanfotboll där den bättre gruppen har utfört mycket mer. I den här studien var det endast 16 deltagare per grupp så det är inte så konstigt att du då bara får en statistisk skillnad mellan grupperna när du tittar på mängden spontanfotboll.

Den här studien är dock inget argument emot organiserad fotboll, akademier eller tidig specialisering. Visst kan du säga att den är ett argument för mer spontanfotboll och fotboll som lek men du kan också använda samma studie och argumentera för att den visar att det är viktigt med mycket fotbollstid överlag. I studien hade forskarna också inkluderat rena motionärer. De presterade sämre på forskarnas test och hade också mindre tävlingstid, mindre träningstid och mindre tid med spontanfotboll.

I sin bok skriver Brenning så här om forskarnas tolkning av sitt resultat:

Forskarna spekulerar i förklaringen att spontanfotboll ger betydande chanser för spelarna att placera sig i situationer som kräver en medveten uppskattning av vad som kan förväntas ske härnäst och ett kreativt samt taktiskt beslutsfattande som sedan kan överföras till tävlingsfotboll.

Det här nämner forskarna i sin diskussion. Läser du sen vidare i diskussionen så finner du att de även skriver följande.

However, the between-group differences observed in the different types of soccer activity led to the hours accumulated in all soccer activity by 18 years of age differentiating groups in the predicted manner. It is possible that simply accumulating more hours in the sport may have led to superior performance on the test.

Spelarnas prestation på testet var alltså helt i linje med hur mycket fotboll de exponerats för. Ju mer fotboll, desto bättre beslut.

Den här delen av diskussionen har Brenner utelämnat från sin bok. Istället hänvisar han till ytterligare en studie som han påstod visade samma sak. Jag letade därför upp även den studien och resultatet där var precis det samma som här ovanför (25).

I den här andra studien hade de dock ytterligare en grupp som bara spelade på motionärsnivå och för dessa fann man att de hade lika mycket tid med spontanfotboll fast mindre tid med organiserad träning.

Data from the recreational control group show that engagement in soccer play activity alone (with low amounts of soccer practice) between six and 12 years did not lead to expert performance and, more specifically, selection to professional status. The recreational group was not differentiated from the two elite groups combined in terms of the average hours per year in soccer play and they engaged in fewer hours per year in soccer practice.

Brenning nämner att denna grupp fanns med i studien, men utelämnar att deras mängd spontanfotboll inte skiljde sig från de som blev elitspelare.

En annan möjlig tolkning av studierna som Brenning tar upp är att ju mer man tränar fotboll, desto bättre blir man, och när träningen har ett planerat upplägg så är träningen lite mer effektiv per timme än när det bara är lek. Ett resultat som kortvariga studier stödjer där man visar att bättre pedagogik och träningsmetoder kan ge bättre resultat.

Det som stör mig mest – Brenning spär på myten att alla kan lyckas bara de vill det

Det som nog irriterade mig mest i boken är att Brenning är att jag flera gånger får känslan av att han vill bygga på myten om att alla kan lyckas. Jag har dock inte markerat någon specifik del i boken där jag tyckte att det här verkligen stack ut. Det var kanske mer en känsla jag fick än något som faktiskt står där i boken?

I andra sammanhang har dock Brenning tydligt förmedlat budskapet att alla har stora chanser att bli bra. Här är till exempel ett klipp där han blir intervjuad av sportjournalisten Mattias Andersson på Ölandsbladet (från Mattias TikTok.

Att alla kunde bli otroligt bra på något bara de investerade mycket träningstid var något som många förde fram efter att Gladwell släppt sin bok Outliers för snart 20 år sedan. Bara du investerade 10 000 timmar så kunde du nå någon form av elitnivå. Det Brenning gör här påminner starkt om det. Att avsluta allt med ”om du bara håller i så har du jättestora chanser” är för mig horribelt.

Kom ihåg att han är en person som samtidigt påstår att man inte alls kan avgöra talang. Så det han säger här blir i princip ett påstående om att alla har jättestora chanser. Det påståendet faller på sin egen orimlighet då det inom idrotten alltid finns en topp där alla inte får plats. Men kanske ska vi vara snälla och anta att Brenning menar att chanserna blir jättestor bara man lägger ner mer tid på att multiidrotta och träna ens egen idrott som lek än alla andra så blir ens egna chanser jättestora i förhållande till alla andras?

Alla som varit engagerade i ungdomsidrott vet dock att det han säger inte stämmer. Talang finns och även om de med usel talang också kan bli mycket bättre med träning så kommer de helt enkelt inte bli bra nog.

Det låter säkert bra för en ung person att höra att ”alla kan lyckas”. Att det bara handlar om mycket tid med bollen och inte ge upp. Det kan nog också låta positivt för en förälder till ett barn som verkligen vill bli duktig på något, som drömmer om att nå landslaget eller spela i något speciellt lag.

Men hur blir det sedan när den där unga personen försökt göra allt och ändå inte nått målet för att talangen helt enkelt inte varit tillräcklig? Är budskapet lika bra då?

Jag vet att jag sa att jag inte skulle försöka blanda in vad jag tycker eller tror är bäst för talangutveckling i den här texten men här ska jag göra ett undantag. Om vi har en ungdomar framför oss som vi inte tror har förmågan att bli bland de bästa i världen som samtidigt själva också börjar misstro på det så tycker jag vi ska säga något i stil med ”Skit i om du är bäst eller inte kan bli bäst, ”idrott X” är riktigt kul så njut när du tränar och låt dig inspireras när du blir bättre och bättre relaterat till ditt tidigare jag”.

Det är generellt sett betydligt bättre att fokusera på en process istället för utfallet. Särskilt när utfallet är beroende av faktorer som du själv inte kan kontrollera likt det faktiskt är inom idrotten. Jag tror att den typen av formulering är ett bättre sätt för att ungdomar att behålla motivationen när pyramiden börjar smalna av och fler och fler som hade önskat vara i toppen inser att de kommer falla bort. Och om barnen sen väl blir bortvalda så tror jag du har ökat chanserna för att de inte ska känna att det är deras misslyckande. Att de trots allt gjort en insats att vara stolt över men att förutsättningarna helt enkelt inte var tillräckligt bra.

Det här överlappar med det jag skrev som min premiss vid starten, att det finns något som är talang. De mest uppenbara exemplen är idrotter där du behöver en viss kroppstyp där du ofta kan mäta/se fördelarna tidigt. Men det här gäller också i andra idrotter även om du inte kan mäta det lika precist. Att välja ut talanger borde mer korrekt beskrivas som att försöka uppskatta potential. För det är mer det man gör. Och är man hyfsat bra på det så kan man dela upp 1000 barn i två grupper där den ena gruppen kommer att lyckas väldigt mycket bättre än den andra även om du ger grupperna precis samma förutsättningar i övrigt.

Mönstret med en ensidig tolkning av studier som kan visa många saker fortsätter

Det finns några fler saker jag egentligen hade tänkt ta upp från boken men jag är redan nu uppe i över 15 000 ord. Bra jobbat om du har läst ända hit 👍. Det mesta annat som jag hade tänkt ta upp följer det mönster jag redan påpekat. Studier nämns där det finns många möjliga tolkningar, men Brenning låtsas som att den bevisat rätta tolkningen är just det han skriver. Att allt han förmedlar är säkra vetenskapliga slutsatser.

Låt dig inte luras. Det här är ett väldigt svårstuderat område och den forskning som är utförd fram tills idag är överlag dålig. Det går inte att göra perfekt studier på detta område, men det går definitivt att göra bättre än det som finns idag.

Flera saker i boken är såklart också bra

Det finns så klart mycket i Brennings bok som är bra och vettigt. Det finns en hel del som enligt mig är sjukt med hur barn i princip ses som produkter i vissa idrotter och i olika lag och föreningar. Även hur vissa föräldrar verkar tro att bara man ger barnet en tillräckligt vass miljö från start så kan deras barn bli bland de bästa i världen. Föräldrar som intalar sina unga barn att det bara hänger på träning, att satsa och vara fokuserad. Och ledare som tycker att det är viktigt att vinna matcher som 12 åringar istället för att fokusera på att utveckla spelare på sikt.

Brenning tar upp flera berättelser som på ett bra sätt belyser den tydliga baksidan med för stor och tidig satsning där barn hamnar i kläm. Där det ofta verkar som att det mer är föräldrarna som önskar något för barnet än att det är barnets eget driv och glädje som styr. Eller där barnen känner en sådan hets att prestera så de börjar bete sig dåligt mot varandra och motståndare.

På samma sätt belyser han de negativa situationer som uppstår när ungdomar blir petade från sitt lag. Men det finns andra böcker som lyfter detta problem lika bra, utan att ge en förenklad och möjligen felaktig bild av hur vägen till framgång bör se ut.

Summering – dåliga resonemang ger inte per automatik felaktiga slutsatser

Jag tycker verkligen inte att Så vinner vi igen är en bra bok. Jag hittade en intervju med Brenning i GP från i höstas där han pratar om boken och ger oss följande citat.

Jag undrade själv om ingen kunde skriva den ultimata boken för talangutveckling. Sen uppstod möjligheten för mig.

Frågar du mig så har han totalt misslyckats på den punkten. Vill du läsa en bra bok kring talang med analys och problematiserande kring forskningen på området så köp Joe Bakers bok The Tyranny Of Talent.

De vetenskapliga resonemangen är usla. När det passar hittar han gärna alternativa förklaringar till statistik och studieresultat. Sen när han gillar ett resultat så är det en självklar bekräftelse på det han vill tro är självklart och välbevisat.

Allt det här innebär så klart inte att slutsatserna per automatik blir fel. Det finns till exempel hypotetiska resonemang till varför multiidrottande skulle vara bra för barn. Eftersom vi saknar tillförlitlig data på många områden, bygger alla påståenden om bästa möjliga väg på antaganden som i framtiden kan visa sig vara felaktiga. Och även det svaret som är rätt lär bara gälla för barn i genomsnitt. Det är det svaret vi vill ha som samhälle men det är inte det som är mest intressant för alla individer. Vad som är rätt utfall beror så klart också på vad man prioriterar. Brenning målar upp det som att allting går hand i hand men så behöver det inte vara. Kanske krävs olika strategier beroende på om målet är fler idrottande barn och vuxna, eller att utveckla det bästa möjliga landslaget?

Som avslut vill jag än en gång citera Joe Baker. Jag tycker detta är särskilt passande, eftersom Brenning ofta citerar honom, vilket ger hans uttalanden extra tyngd – oavsett om du tror på Brennings bild eller någon av de alternativa förklaringar jag presenterat här.

Och Bakers bok är som sagt bra. Bakers slutsatser kring vad han tror skulle vara den bästa genomsnittliga vägen att gå skulle jag säga är mer lik den Brenning målar upp än den som de flesta akademierna i Sverige idag jobbar med. Baker är däremot, som vanligt, tydlig med att hans tro på vad som skulle vara den bättre vägen också är hans tro, inte bevisad fakta.

It’s important to highlight that the validity and feasibility of these approaches are unclear. Although they appear to fit with existing research and understanding of human motivation and behavior, their ultimate value can only be determined through extensive, long-term assessment. However, it is also noteworthy that existing models have precisely the same problem.

Uppskattade du den här artikeln?

Allt som jag skriver på den här sidan och mina sociala medier är gratis för alla, men tar så klart av min tid. Så om du uppskattar det jag gör så kan du stödja mig lite via Patreon. Det ger mig möjlighet att lägga mer tid på att skriva och dela intressanta saker.

Glöm inte att också följa mig på Sociala medier. För närvarande är jag mest aktiv på Threads, Instagram och facebook. Men jag finns även på andra platser.

• Instagram
• YouTube
• Threads
• Mastodon
• Facebook
• TikTok
• X