Efter mitt inlägg om studien där man jämfört kvartsknäböj med djupa knäböj för att öka hoppförmågan och mitt inlägg på en huksittande gammal asiatisk man dök det upp ett par kommentarer här och på facebook.
En återkommande kommentar var att flera har hört att kulturer som sitter mer på huk mer sällan får problem med artros (ledförslitningar). Jag gjorde en snabb sökning på ämnet igår men hittade ingenting men idag när jag tog mig lite mer tid så hittade jag två studier som tittar på sambandet.
Den första studien publicerades 1996 och där har man jämfört knäsmärtan hos rika respektiva faktiga personer i Pakistan. En liten del av abstraktet kan ni se här under:

Br J Rheumatol. 1996 Feb;35(2):146-9.
Knee pain amongst the poor and affluent in Pakistan.
Gibson T, Hameed K, Kadir M, Sultana S, Fatima Z, Syed A.
The frequency of joint symptoms was determined amongst 2022 affluent and 2210 poor adults in Karachi, Pakistan. Joint pain was significantly (P = 0.025) more common amongst the affluent (6.6%) compared with the poor (5%) and this was due to a significantly greater frequency of knee pain in the richer community (3% vs 1.8%; P = 0.008)……Squatting was a characteristic of the poor who had less knee pain than the affluent. Knee flexing could not therefore be confidently implicated. No relationship could be demonstrated between knee pain and joint laxity.

Den här studien ger alltså stöd till påståendet att människor som sitter mer på huk har mindre besvär med sina knän.
”Tyvärr” fortsätter inte mönstret i den andra studierna jag hittade. I denna tittade man på sambandet mellan artros och huksittande hos kineser. Till skillnad från den förra studien från Pakistan där man tittade efter flera olika möjliga samband tittade man alltså specifikt på sambandet huksittande-knäartros. Här är abstraktet:

Arthritis Rheum. 2004 Apr;50(4):1187-92.
Association of squatting with increased prevalence of radiographic tibiofemoral
knee osteoarthritis: the Beijing Osteoarthritis Study.
Zhang Y, Hunter DJ, Nevitt MC, Xu L, Niu J, Lui LY, Yu W, Aliabadi P, Felson DT.
OBJECTIVE: To examine the association between squatting, a common daily posture in China, and the prevalence of radiographic osteoarthritis (OA) in different knee compartments among Chinese subjects from Beijing, and to estimate how much of the difference in prevalence of knee OA between Chinese subjects in Beijing and white subjects in Framingham, Massachusetts is accounted for by the impact of squatting……….
RESULTS: Squatting was very common among the Chinese subjects: approximately 40% of men and approximately 68% of women reported squatting > or =1 hour per day at age 25. The prevalence of tibiofemoral OA increased as the time spent squatting at age 25 increased in both the men and the women. Compared with subjects who squatted <30 minutes per day at age 25, the multivariable-adjusted prevalence odds ratios of tibiofemoral OA were 1.1 for time spent squatting of 30-59 minutes/day, 1.0 for 60-119 minutes/day, 1.7 for 120-179 minutes/day, and 2.0 for > or =120 minutes/day among the men (P for trend = 0.074), and the respective odds ratios among the women were 1.4, 1.3, 1.2, and 2.4 (P for trend = 0.077)……
CONCLUSION: Prolonged squatting is a strong risk factor for tibiofemoral knee OA among elderly Chinese subjects in Beijing, and accounts for a substantial proportion of the difference in prevalence of tibiofemoral OA between Chinese subjects in Beijing and white subjects in Framingham.

Den här studien visade alltså på precis motsatsen och man såg även ett tydligt dosförhållande. Alltså ju mer personerna satt på huk desto större var risken för knäartros. Om jag skulle ranka de här två epidemiologiska studierna på kvalité så hade jag rankat den senare klart högre. Men det innebär inte att detta är några direkt imponerande bevis. Vi snackar fortfarande epidemiologi med en väldig massa faktorer som kan påverka resultatet. Resultatet var inte heller signifikant även om trenden är klart och tydlig ändå.
Man kan alltid hitta fel i epidemiologiska studier men jag tycker ändå att trenden verkar vara tvärt om det som flera uppgav att de hade hört tidigare. Om något är risken större för knäartros hos människor som sitter mycket på huk. Det behöver inte vara ett orsakssamband, men trenden är där.

Skillnaden mellan att kunna och göra det för ofta

Innan jag avslutar det här inlägget vill jag bara lägga till att det är en stor skillnad mellan att kunna och att göra det ofta. Ett av de första tecknen på artros i någon led är begränsad rörlighet som många gånger kan komma innan smärtproblem. Så att underhålla en god rörlighet tror i alla fall jag är viktigt för att man ska hålla sina leder friska.
Att vara i ytterläget av en led är i princip aldrig bekvämt och ju stelare man är desto mindre spelrum finns det med fri rörlighet. Har du endast 100 graders flektion i knäleden kommer du troligen att tyckte det är lite obekvämt när du sitter med 90 graders vinkel i knät. Har du däremot 130 graders flektion tror jag besvären är lite lägre när man är vid 90 grader.

Imorgon eller på måndag blir det mer kring knäproblem

När jag letade efter de här studierna här ovanför blev jag genast nyfiken på hur vanligt det är med knäartros hos idrottare och då speciellt tyndlyftare och styrkelyftare som ofta flekterar knäna mycket och det under hög belastning. Jag har hittat någon studie på det redan och ska försöka hitta några till sen lägger jag upp resultatet här.
För den som är intresserad är detta de tidigare inläggen som jag nämnde i början; Mina inlägg här, ”Alltid djupa knäböj!!!” samt ”I asien verkar alla kunna sitta på huk” och inlägget på traningslara.se ”Djupa eller ytliga knäböj för bättre hoppförmågan – vad är bäst?”.