På senare år har det varit en hel del debatt i media kring elitidrott specifikt men framför allt om elitidrott för unga idrottare. En dokumentär som verkligen fick igång debatten ett tag var medaljens pris som sändes på SVT ett par gånger. I fall du missade den så har jag bäddat in den här under. Den är en timme lång men väl värd att se.
Det som belyses i dokumentären är att många av våra bästa friidrottare för 10 år sen var allt annat än friska. De tävlade på absoluta världsnivå men de hade flera fysiska besvär och flera av dem blev till och med tvungna att sluta idrotta till sist. Om du är intresserad av en liten reflektion kring dokumentären så har jag skrivit om den tidigare här, Lite åsikter om medaljens pris i SVT.
Det jag hade tänkt ta upp i den här inlägget är en studie som publicerades online för ungefär ett år sen som på ett bra sätt belyser att elitidrott inte handlar om hälsa och att må bra. I studien som är utförd i Norge har man följt samtliga deras OS-idrottare inför London 2012 (1).
Att fånga in all överbelastningsskador och andra kroniska besvär
Även om man följde OS-idrottare inför London OS i den här studien så var faktiskt huvudsyftet med studien att utvärdera ett nytt frågeformulär. Målet med det nya frågeformuläret var att försöka fånga in överbelastningsskador.
I de allra flesta studier som är utförda där man tittat på skadefrekvens använder man sig av missad träning, match eller tävling som definition på skada. Det finns tyvärr inget perfekt sätt att mäta skada och även om missad träning, match eller tävling är, enligt mig, den bästa definitionen som finns just nu så finns det en stor brist med den och det är att den inte fångar in många överbelastningsbesvär.
Ta till exempel flera av de exempel som ges i medaljens pris. Dessa idrottare hade ju uppenbara besvär och även smärta men de tränade och tävlade för fullt. Så enligt den vanliga definitionen på skada så kommer deras smärta inte med i statistiken trots att det ju uppenbarligen inte är som det ska vara, där finns ju någon form av skada.
Det här frågeformuläret som man nu tagit fram i Norge hade som mål att försöka fånga in just dessa skador. Varje vecka fick alla de norska OS-idrottarna därför svara på frågor kring om de haft någon form av besvär eller smärtkänning en gång varje vecka inför OS. Formuläret var väldigt enkelt uppbyggt och jag tänker inte gå in så specifikt på det här. Men det fångade i alla fall upp idrottare som upplevt smärta eller besvär men som ändå kört på som om de vore helt friska.
Resultatet, oavsett när du mäter så har 1 av 3 OS-idrottare ont
Det mest markanta och anmärkningsvärda resultatet från den här studien var att oavsett vid vilken tidpunkt de frågade alla OS-idrottare inför OS så var det minst en av tre som hade ont. Den lilla listan här under summerar huvudfynden i studien.
Varför tar jag då upp den här informationen? Orsaken är för att jag tycker det är viktigt att människor vet att det som elitidrottare gör allt som oftast inte är det som är hälsosamt. Om du inte har som aspiration att bli elitidrottare så behöver du inte träna varje dag. Du behöver inte klara av ett ultramaraton eller försöka chansa med ett 1RM på gymmet.
Och viktigast av allt är det att föräldrar är medvetna om att det är det här som gäller för elitidrott. Det finns en del att hämta i skadeförebyggande träning men sanningen är att den här typen av problem är inget du kommer ifrån fullt ut. Inom fotbollen har man till exempel sett en förändring i typen av skador på senare år. Från att det var akuta skador som dominerat så är det numera överbelastningsbesvär som ger fler problem.
Anna Holmlund som exempel
Jag har ju skrivit en hel del kring Anna Holmlund nu inför vinter OS så jag tänkte att hon kunde vara ett bra exempel här på vad elitidrottare gör för att fortsätta med sin idrott. Hon åkte på en korsbandsskada under 2012. Korsbandsskada är en väldigt allvarlig skada och även om en hel del elitidrottare lyckas komma tillbaka till sin idrott efter skadan så ger den väldigt ofta men senare i livet.
När Anna väl kom tillbaka från sin skada tog det inte lång tid innan hon råkade ut för ytterligare en olycka och denna gång skadade hon andra knät. Och skadan var ännu värre denna gång. Hon drog av patella senan, inre ledbandet, främre korsbandet och 2 menisker.
Nu, två operationer och lite drygt ett år senare ska hon tävla i OS när som helst. Du kan läsa mer om hennes väg tillbaka här, Äntligen tillbaka: ”Sist drog jag av mig benet”.
Summering
De allra flesta elitidrottare idag målas ofta upp som bilden av hälsa och friskhet men i själva verket ligger de allt som oftast långt över gränsen för vad som är hälsosamt när det gäller fysisk träning. Precis som det mesta annat här i livet handlar det positiva effekterna från träning och fysisk aktivitet om dosen. Särskilt när det gäller intensiv träning som den som elitidrottare oftast sysslar med så finns det utan tvekan en gräns för vad som är hälsosamt. Elitidrottare går till och från långt över denna gräns men om du inte är elitidrottare så finns det ingen anledning alls att ens vara nära gränsen.
Det där går ju faktiskt att dra ner på motionsnivå, i synnerhet för nybörjare. Som motionär tränar man inte alls på samma nivå som eliten. Men å andra sidan är kroppen inte heller på samma nivå med avseende på vad den tål. Min gissning är att rätt många avbrutna försök till att ändra livsstil beror just på överbelastningsskador om än på en annan nivå än eliten. Allt från inflamerade benhinnor till ömmande knän och höfter. Som man fortsätter antagligen leder till mer akuta skador i form av stukade fötter och annat.
Programmet som du hänvisar till ifrågasätter dessutom vissa träningsmetoder ifall dessa gav upphov till stressfrakturer som det talades en hel del om, den typen av träning kändes väldigt elitinriktad.
Jag skulle vilja se undersökningar baserade på motionärer och synnerhet nybörjare. Det jag sett hittills har varit baserade på etablerade motionärer, dvs de som redan hittat en balans och i allmähet är rätt välmående.
Hej!
Du hänvisar inte till någon källa när du skriver om Norska forskningen..
Jo, om du trycker på länkarna som ges i parenteser i inlägget så. I det här inlägget hittar du det mer specifikt i meningen
Så nästa gång ska du kanske fråga var du hittar källan istället för att bara konstatera att den inte anges…