För några veckor sen skrev jag och Ola Wallengren ett inlägg på Traningslara.se där vi tog upp en ny meta-analys som jämfört viktnedgången med lågkolhydratkost jämfört med lågfett kost, Lågkolhydratkost mot fettsnål kost – en meta-analys.
I det inlägget tog vi upp att skillnaden i lång sikt mellan dieter aldrig visat sig vara praktisk betydelsefull. Beroende på vilka dieter man jämför med så kan till exempel lågkolhydratkost leda till allt från 0,6-0,9 kg extra i viktnedgång på ett år.
Tittar vi däremot på resultatet i alla dessa olika studier var för sig ser man dock något annat som i sig själv enligt mig är mer intressant än frågan ”vilken diet är bäst”. Det är att i vissa studier har båda dietgrupperna gått ner över 10 kg på ett år och i andra har andra dietgrupper som fått samma diet rekommenderad bara gått ner något enstaka kilo.
Vi har alltså en situation där samma diet ger väldigt olika viktnedgångsresultat. Varför blir det så? Det som jag och Ola spekulerade kring i inlägget är att det är allting annat runt omkring deltagarna. Den mängd konsultationer de får av dietister och läkare. Hur ofta de får träffa andra. Hur mycket hjälp de får med att göra bra matval och kanske även komma igång med träning. Det är alltså mycket av det som deltagara fått stöd med under studien som kan tänkas inverka.
För bara några dagar sen publicerades en studie utförd här i Sverige som faktiskt tittade på just den här frågan. Alltså istället för att förändra dieten mellan två grupper så förändrade man mängden stöd som deltagarna fick under studietiden.
BMC Res Notes. 2013 May 27;6(1):213.
Interventions for lifestyle changes to promote weight reduction, a randomized controlled trial in primary health care.
Jansson SP, Engfeldt P, Magnuson A, Pt GL, Liljegren G.
BACKGROUND: Overweight and obesity are growing public health problems in high income countries and is now growing at a dramatic pace in low and middle income countries, particularly in urban settings. The aim of this trial was to examine the effects of a weight reduction program in adults and to determine whether or not a more extensive intervention was superior to ordinary care. METHODS: Patients seeking advice for overweight/obesity or illness related to overweight/obesity at eight primary health care centers in Sweden were randomized either to intervention or control care groups with both groups given dietary advice and individualized information on increased regular physical activity. In the intervention group advice was more extensive and follow-up more frequent than in the control group during the study period of two years. Main outcome measure was reduction in body weight of five percent or more from study start. RESULTS: From October 2004 to April 2006, 133 patients, 67 in the intervention group and 66 in the control group, were randomized over a period of 18 months. Target weight was achieved at 12 months by 26.7% of the patients in the intervention group compared with 18.4% in the control group (p = 0.335). There was an average absolute weight loss of 2.5 kg in the intervention group and 0.8 kg in the control group at 12 months as compared with the weight at study entry. There were no significant differences between the groups in quality of life, blood glucose and lipids. At 24 months target weight was achieved in 21.9% versus 15.6%, with an average weight reduction of 1.9 kg and 1.2 kg in the two groups, respectively. CONCLUSIONS: Promotion of a diet with limited energy intake, appropriate composition of food and increased physical activity had limited effects on body weight in a Swedish primary care setting. More extensive advice and more frequent visits made no significant difference to the outcome.
Det man först och främst lägger märke till i den här studien är att viktnedgången var dålig även här. Det är dock en liten skillnad mellan antalet deltagare i de två grupperna som uppnådde det man i det man i den här studien kallade för ”target weight”. Totalt var det ungefär 6 procent fler deltagare i gruppen som fick mer stöd som nådde det här viktmålet. Detta var en vikt som deltagarna tillsammans med någon (oklart vilket) satte upp innan studien började.
Och där slutar ungefär det intressanta resultaten i den här studien när det gäller själva frågeställningen. I övrigt är det en av en numera väldigt stor hög med studier som visar att folk knappt går ner något i vikt och att när de väl gör det så tenderar de att gå upp all vikt igen efterhand. I den här studien ser man det i att viktnedgången efter 2 år är lägre än efter 1 år. Antalet avhopp i studien var också väldigt högt vilket även det är typiskt för den här typen av längre studier.
Det ska även sägas att det man i den här studien kallar för mer intensiv hjälp inte alls är särskilt intensiv. Totalt var det endast 5 träffar över två år. Vid dessa besök fick deltagarna träffa en sjuksköterska och en sjukgymnast. Förutom detta så blev deltagarna också kontaktade av sjuksköterska och sjukgymnasten fyra gånger under studiens gång.
De råd som deltagarna fick från sjuksköterskan var att äta enligt tallricksmodellen och sjukgymnasten ska tydligen ha gett dem ett personligt träningsprogram som korrigerats efterhand. Så här står det i metoden till studien om denna hjälp:
At the appointments with the nurse, written and illustrated information of the “plate model” was distributed to the patients and the content described in detail. Moreover, questions were answered and food advice repeated. They were also given a diary in which their physical activity was to be recorded and handed over to the physiotherapist at the check-ups. At the appointments with the physiotherapist a personalized program of regular exercise was designed and continuously adjusted for each participant
Där står lite ytterligare om själva tallriksmodellen i metoddelen och jag tänker inte säga mer än att den känns som någon slags urvattnad version av den redan minst sagt tveksamma och stelbenta rekommendationen som tallricksmodellen är.
Det här var alltså vad gruppen som fick ”intensiv” hjälp fick som assistans av vården för att gå ner i vikt. Fullständigt bedrövligt!
Den enda personen som egentligen rimligen borde kunna lite om kost som var inblandad i den här studien var en dietist som enligt metoden skulle utbilda sjuksköterskorna om tallricksmodellen. Det står ju inget om hur den här utbildningen gick till men min gissning är att det hade varit bättre att kalla den för ”utbildning” inom citattecken för att betona att det nog mer handlade om att alla träffades för lite fika och fick titta på en powerpoint med bilder på potatis, pasta, ris, sallad och fettsnålt kött i kanske 60 minuter.
Helt ärligt så är jag i princip 100 procent säker på att du hade sett bättre viktnedgångsresultat om du gett deltagarna en dietbok från bokhandeln (det spelar ingen roll vilken) och sen sagt till dem att de måste läsa hela boken för att det blir ett prov om 2 månader på deras kunskaper.
Summering
Den här studien tycker jag mest bara visar på hur dålig hjälp de flesta sannolikt får med sin övervikt inom vården idag. Det var inga resultat som var statistiskt signifikanta i den här studien men att det ändå fanns en trend mot att de som var på fler besök lyckades bättre med sina resultat tycker jag ändå visar hur viktigt det är med stöd för personer som behöver/vill gå ner i vikt.
Bara för att sätta den här studien i kontrast med en studie som gett mycket bättre viktnedgång på lång sikt så har du här under en del av metoden från Brinkworth et al. Studien som jag strök under i tabellen i början av det här inlägget där viktnedgången var som störst efter ett år. Här har du stödet som deltagarna fick i den studien:
In an effort to maximize retention and compliance, participants attended the clinic fortnightly for the first 8 wk and monthly thereafter for consultation with a qualified dietitian during which time detailed individualized dietary advice, meal plans, and recipe information pertaining to each diet were provided. Apart from the dietary information, participants were also “coached” by the dietitians for sustained dietary change and compliance by reemphasizing clear dietary targets at each visit and teaching of behavioral self-management strategies. The dietitians also provided high levels of encouragement by using motivational techniques, including goal setting, feedback on weight loss, and dietary compliance achievements, information sharing between participants to troubleshoot common dietary issues, education on the nutritional value of foods, and techniques techniques to counteract situational/environmental influences that may hinder dietary compliance (eg, festive season). Participants were also provided with open-access phone contact with the dietitians throughout the intervention and were encouraged to contact the dietitians between diet visits to clarify dietary issues if necessary. In addition, to help establish the required eating pattern in the early phase of the study, participants were supplied with a selection of key foods (’30% of total energy) representative of each diet’s macronutrient profile fortnightly for the first 8 wk and a $40AU food voucher at each monthly diet visit during the remainder of the study. Both dietary patterns were also structured to include specific food quantities and weights to ensure the correct macronutrient and energy requirements were achieved (11). These foods were listed in a quantitative food record that was completed daily by the subjects. This provided participants with clear dietary targets and an opportunity for dietary self-management
Aningen bättre än fem träffar på två år med någon som sannolikt inte kan något mer än dig om kost inte sant? Det är så du uppnår över 10 kg viktnedgång på ett år istället för något enstaka kilo.
Lite skojigt att du använder dig av samma bild som Kostdoktorn har på sin blogg ;0)
Väldigt intressant läsning. Jag kan själv bekräfta att det är ganska skralt med stöd inom vården idag. Jag genomgick en gastric bypass 2009 och har fått söka hjälp och stöd själv. Innan operationen fick vi fyra kursdagar om mat och ”det nya livet”, men det borde varit mycket mer än så. Till min förskräckelse fick jag höra av en bekant som gjorde ingreppet för ett år sedan att kursen nu ligger på en (!) dag. Skrämmande. Visserligen varierar det från landsting till landsting hur det ser ut, men ändå. Min övertygelse är att man måste se mer på psykologin och beteendeförändrande åtgärder. Mer hur än vad. Och detta hur är tycks det vara minimalt intresse för i vården. Jag tror man skulle kunna få bättre resultat om man hade program där fler ”discipliner” ur sjukvården var inblandade. En dietist om vad som ska ätas, sjukgymnaster som lägger upp träning och en psykolog som stöd för att få de nya vanorna att sätta sig.
Tack för ett alltid lika intressant och givande inlägg!