Specificitet och träning – mina tankar

Idag blir det något lite annorlunda här på sidan då jag tänkte skriva av mig lite kring en massa tankar som jag har haft i flera år nu men som blivit än mer konkreta på grund av händelser i mitt ”verkliga liv” utanför bloggen.

Det jag tänkt skriva om är specificitet och träning. Termen specificitet är något som jag tycker missbrukar nästan lika mycket som termen funktionell träning. Eller man kan säga att specificitet är idrottsvärldens motsvarighet till fitnessvärldens funktionell träning.

Vi tränar på gym av en orsak

Mer eller mindre alla elitidrottare använder sig av någon typ av styrketräning i sitt program. Detta gäller till och med de allra flesta konditionsidrottare även om det finns undantag och många endast använder det under vissa delar av en säsong. Tittar vi på lagidrotter är det väl egentligen också lite sisådär med utnyttjandet men det beror enligt mig på okunskap och inte för att man sett att det inte ger resultat. För styrketräning ger verkligen resultat om det utförs på rätt sätt.

Förutom för tyngdlyftare, styrkelyftare och strongman så är styrketräning i sig ändå ospecifikt. Ändå gör det alltså nytta och kan förbättra prestationen i själva idrotten.

Vad är då min poäng med detta? Min poäng är att idrottare lämnar sin idrott som av naturliga själv är det mest specifika som finns för att styrketräna och på så sätt bli bättre på deras specifika idrott.

Tyvärr är detta så självklart så att många tränare och coacher helt verkar ha missat det. Trots att det alltså är fullständigt fundamentalt. Att bara utföra själv idrotten räcker näst inpå aldrig till om du vill bli riktigt bra på något.

Specificitet ska inte tolkas som ”idrottslikt”!

Poängen med att jag tar upp detta är för att jag vill betona att termen specificitet inte ska tolkas som att det du tränar ska vara idrottslikt. För det stämmer inte. Specificitet ska tolkas som att du tränar det du vill träna. Just den egenskapen du vill uppnå.

Vill du bli bättre på att hoppa högt i nickdueller så väljer du övningar som förbättrar den egenskapen. Du ställer dig inte bara och försöker hoppa högre medan någon slänger bollar mot dig. Visst, det fungerar det med till en viss gräns men samtidigt hittar du inga höjdhoppare som bara hoppar höjdhopp hela tiden på träningen.

Så när du väljer övningar så stirra dig inte blind på att övningen ska vara ”specifik” och efterlikna rörelsen i idrotten totalt. För då kunde du lika bra utfört sjävla idrotten. Titta istället på vad som behöver förbättras och välj sen en övning efter det.

När specificitet hade varit bäst men kräver för stor återhämtning

Att fundera kring återhämtning är också något som jag tycker allt för oftast glöms bort. Om vi tar konditionsträning inom fotbollen som exempel så har det de senaste 10 åren blivit väldigt populärt att hitta på konditionsövningar där målet mer eller mindre helt är att efterlikna precis det som sker under en fotbollsmatch. Ibland till och med lite intensivare med motiveringen att man ju måste stressa för att uppnå anpassning.

Det här är ju helt korrekt i sig men något som fullständigt glöms bort är att den här ”specifika” träning också ställer stora krav på återhämtningen. Att konditionsträna med många förändringar i tempo och flertalet anaeroba inslag är slitsamt. Eller det är i alla fall långt mer slitsamt än att jogga i 40 minuter i lugnt tempo.

Vilken av dessa träningar som hade varit bäst för en otränad person som på snabbast möjliga sätt vill få upp en bra ”fotbollskondition” är det ingen tvekan om. Den fotbollslika konditionsträningen kommer vinna med hästlängder. Men om vi istället säger att vi har ett lag med fotbollsspelare som ska genomföra ett fyspass dagen efter hård match. Eller kanske ett fyspass 2-3 dagar innan en seriematch. Då är svaret inte längre lika givet. Visst hade den fotbollslika konditionsträningen fortfarande tränat fler fotbollsspecifika egenskaper men samtidigt kanske du helt tröttar ut dina spelare.

Även världseliten inom konditionsidrott genomför en väldigt stor andel av sin träning på låg intensitet. Trots att de alltså tävlar på en hög intensitet. Så varför ska fotbollsspelare vara annorlunda? Varför ska all konditionstränar för fotbollsspelare vara ”specifik” och likna löpningarna som sker på en fotbollsplan? Jag säger inte att specifik konditionsträning är fel. Jag säger bara att man inte ska svälja det med hull och hår bara för att det är ”specifikt”. Ibland är det ett bra val, ibland bara korkat.

Specificitet innebär specifik övning för det du vill träna

Så där har du mina tankar kring specificitet. Hoppas det väcker lite tankar och att du inte sväljer argument så som ”den här övningen efterliknar verkligen det som sker inom idrott X” från försäljare eller experter utan att de också berättar när övningen är lämplig och vilka egenskaper den tränar.

Som vanligt är det alltså var, när, hur och varför som är viktigt. Inte vad, för vad förändras nästan alltid beroende på situationen.

5 thoughts on “Specificitet och träning – mina tankar

  1. Har du någon studie som kan bekräfta dina tankar? Utan studie inga tankar!

  2. Kurt T: t med hull och hår bara för att de

    Jag tror att Jacob vill säga att det finns inte ”Fotboll specifik bålträningen” men att det finns bålträningen som alla fotbollspelare vill ha njuta av.

  3. Tjena Jacob! Kan du ge ett förslag på sommarträningsupplägg för ett 13-årigt killag med elitambitioner (läs: hur lägger ni upp det i Helsingborgs IF?)? Vore toppenintressant att få höra.

  4. Nej.

    I HIF har killarna uppehåll alt. är de iväg på turneringar, skåneläger eller elitpojkläger. Ingen tränar där hemma.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *