De senaste dagarna har det varit lite tidningsrubriker om att det kan vara farligt att försöka gå ner i vikt. Aftonbladet hade bland annat texten ”Ny forskning: Bantning är lika farligt som fetma om du är medelålders”.
Rubrikerna baseras på en ny studie i BMJ där ett gäng kinesiska forskare har tittat på amerikanska data med totalt sett drygt 35 000 personer (1). Det här är ren epidemiologi vilket innebär att man endast har samlat in information om deltagarna och sedan har man följt dem framåt i tiden för att se hur deras hälsa förändras.
Den data som främst användes i just den här studien var deltagarnas BMI och dödsorsak.
BMI samlade man in för flera olika tidpunkter. Vid första mättillfället så tog man längd och vikt. Sedan använde man även deras självrapporterade BMI vid 25 års ålder och deras självrapporterade BMI 10 år innan den första mätningen. Där var ingen uppföljning av deltagarnas vikt framåt i tiden. Så vi har alltså självrapporterad vikt för två tillfällen och sedan en uppmätt vikt.
Vid insamlingen av data hade man även tittat på om deltagarna hade någon känd sjukdom och de som hade det blev exkluderade från den här studien. Även personer som var yngre än 40 år vid själva mätningen exkluderades eftersom man ansåg att det skulle vara så låg sannolikhet att de skulle dö under uppföljningstiden.
Så man har alltså följt personer som till synes varit friska vid första mätningen och sedan sett hur deras hälsa förändrats i förhållande till deras BMI i olika åldrar. Uppföljningen var från åren 1988-1994 fram tills som längst 2014.
Från fet till normalviktig och från normalviktig till fet
Forskarna delade in personerna i den här studien i olika grupper beroende på hur de hade rapporterat att deras vikt förändrats under de 25 åren innan mätningen. Det är lite rörig kategorisering och det var lite klurigt för mig att hänga med när jag läste själva studien med.
Hela studien finns fritt tillgänglig för alla att läsa så hänger du inte med i min förklaring kan du läsa den ursprungliga med i fall du tror det blir lättare (1).
Forskarna har gjort många jämförelser i den här studien. De har tittat på förändring i vikt mellan 25 års ålder till 10 år före mätningen, förändringen mellan 10 år före till själva mätningen och från 25 års ålder till mätningen.
För varje sådan period så har de sedan delat in alla deltagarna enligt kategoriseringen i bilden här under. Till exempel så har en person som rapporterat en BMI på 24, 27, 32 vid de tre perioderna 25 år före, 10 år före och vid mätningen då hamnat i kategorierna ”Max övervikt” vid en jämförelse mellan 25 års ålder till 10 år och sedan ”Icke fet till fet” i de två andra.
Förutom den här indelningen som då är det som är ”nytt” för den här studien så tittade även forskarna bara på en mer enkel korrelation mellan BMI vid olika mätningar och mortalitet (mortalitet betyder i princip risken att dö jämfört med andra).
Viktnedgång höjde mortaliteten hos äldre
Det resultat i den här studien som har gett upphov till rubrikerna här i Sverige de senaste dagarna var att forskarna fann att en viktnedgång från fetma till antingen övervikt eller normalvikt, kategorin ”Fet till icke fet” här ovanför, var associerat med en högre risk att dö i förtid jämfört med gruppen som förblev fet, kategorin ”stabil fetma”.
Detta gällde dock endast när man tittade på uppföljningen från 10 år före till den faktiska mätningen.
I enkla termer så innebär det här att personer i lite högre ålder som själva rapporterat att varit feta men gått ner i vikt vid mätningen var i högre risk att dö under uppföljningstiden jämfört med personer som var feta vid mätningen.
För viktuppgång såg man ett konsekvent mönster i att det inte var bra att gå från normalvikt/övervikt upp till fetma. Oavsett vilken period man tittade på så innebar den förändringen en ökad risk. Den var dock störst när man tittade på perioden från 25 års ålder till 10 år före.
När det gäller förändring mellan normalvikt och övervikt eller det motsatta så var där väldigt små förändringar i risk oavsett mätperiod och hur vikten förändrades.
Svårtolkad epidemiologi
Den här typen av data är väldigt svårtolkad. Det stora problemet är att man inte separerar ut personer som går ner i vikt med vilje och personer som går ner i vikt för att de börjar bli sjuka.
BMI är en sämre och sämre markör för hälsa ju äldre människor blir. Vissa vill tro att det beror på att fetma mest är en riskfaktor när man är yngre och att det senare rent av skulle vara skyddande. De har dock inga direkta mekanismer för att förklara den effekten.
Personligen så skulle jag säga att det beror på att människor tappar muskler när de åldras. Så du har fler och fler människor i kategorin normalvikt som inte är normalviktiga för att de har lite fettmassa utan för att de har så lite muskelmassa så de inte räknas som överviktiga eller feta enligt BMI trots att de bär runt på en massa fettmassa.
Äldre människor vars hälsa försämras börjar också ofta äta mindre. Normalt sett går människor upp som mest i vikt fram till ungefär 55 års ålder och sedan börjar vikten i befolkningen plana av. Om man vill tro på någon typ av mirakel så kan man säga att det beror på att äldre människor börjar bry sig mer om vad de äter och hur de lever i allmänhet. Personligen tror jag att det helt enkelt beror på att en hel del av de som är över 55 år helt enkelt börjar bli sjuka, de äter då mindre och så sänker de medelvärdet för hela åldersgruppen.
I den här studien var det få personer som gick från att ha fetma till att inte längre ha det. Totalt sett var det endast 1,4 procent av alla deltagare. När man däremot tittade på jämförelsen från tio år tillbaka till mätperioden, alltså när deltagarna var som äldst, så var det 4,2 procent.
Återigen så tycker jag man ska fundera här. Är det mest troligt att människor ändrar livsstil när de är unga eller när de är äldre?
Tittar vi sedan på de här drygt fyra procenten som gick från att ha fetma till att inte ha fetma de senaste 10 åren så ser man att de i genomsnitt hade betydligt sämre utbildning. Hela 35 procent hade inte gått ut high school (typ gymnasiet) medan motsvarande siffra i de andra grupperna som högst var 25 procent.
Vad tror du. Är det personer med hög utbildning som är mest troliga att ändra sin livsstil när de blir äldre eller är det personer med låg utbildning? Vi kan också ställa frågan på ett annat sätt. Tror du att det är personer med låg utbildning som är mest troliga att bli sjuka i tidig ålder och då börja gå ner i vikt eller tror du att det är dem med hög utbildning?
Deltagarna fick faktiskt också självskatta sin egen hälsa vid mättillfället. Alltså vid samma tillfälle som de rapporterade om vad de hade vägt när de var 25 år och vad de vägde för 10 år sedan. Deltagarna som hade gått från att vara feta till att inte längre vara det de senaste tio åren skattade sin egen hälsa som sämre än alla grupper än de med stabil fetma.
De här sambanden pekar mot att det eventuellt finns problem med datan här. Personerna som gått från att vara feta till att inte längre vara feta verkar helt enkelt inte ha kommit dit eftersom de börjat lägga om sin livsstil mot det bättre. I alla fall inte som grupp. Det går så klart inte att säkert bevisa någonting här i någon riktning då detta är epidemiologi och vi vet inte vad som orsakar vad.
Det finns däremot en del annat data att titta på som kan hjälpa oss lite om vi vill ta reda på hur orsakssambandet faktiskt ser ut.
Interventionsstudier på viktnedgång och mortalitet
Att studera vilka effekter som medveten viktnedgång har på mortalitet är svårt. Helt enkelt för att det normalt sett tar en hel del år tills människor dör och under den tiden behöver du hålla lite koll på deltagarna.
Det finns dock en del studier som faktiskt har studerat det här. Först har man slumpvis delat in människor i olika grupper där en grupp har fått hjälp med att gå ner i vikt medan den andra gruppen har fungerat som kontrollgrupp. Sedan har man följt dem framåt i tiden för att se vad som händer.
I de här studierna så slipper vi alltså problemet med att människor tappar i vikt eftersom de börjar bli sjuka. Vi vet att viktnedgången var ett resultat av en medveten livsstilsförändring.
En meta-analys på denna typ av studier publicerades 2015 (2). Totalt var det faktiskt hela 17 000 deltagare med i alla studierna totalt sett och resultatet visade att deltagarna som gått ner i vikt medvetet hade en mortalitet som var 15 procent lägre än kontrollgruppen. Det innebär alltså att viktnedgången minskade deras risk att dö.
I samma meta-analys så tittade man även specifikt på endast deltagare över 55 år för att se om det är någon skillnad när människor blir äldre. Effekten var dock precis den samma och precis lika stor för dessa äldre personer. Forskarna tyckte dock att det fanns lite mindre studier på gamla än medelålders.
Den här datan går alltså rakt emot den stökiga epidemiologin. Samtidigt vet vi från mängder av kortsiktiga interventionsstudier att en medveten viktnedgång hos försökspersonerna förbättrar i princip alla hälsovärden vi vet är av betydelse för risken för ohälsa framöver. För mig finns det inte direkt mycket att fundera kring här. Epidemiologin är kass, interventionsstudier och mer mekanistiska studier visar på en positiv effekt.
Summering
Det är ingen tvekan om att det är en bra idé att göra av med extra vikt om du har extra vikt att bli av med. Det visar studier efter studie. De enda studierna som antyder annat är epidemiologi där vi inte har någon koll alls på varför människor faktiskt går ner i vikt.
Sen är det så klart fullt möjligt att människor som försöker gå ner i vikt på egen hand gör det på väldigt korkade sätt jämfört med hur man uppnår viktnedgång i studier. Så att skillnaderna beror på tillvägagångssättet. Men jag ser inte det som troligt. I interventionsstudier får man människor att gå ner i vikt på alla möjliga vis. Det kan vara via träning, pulverdieter, något liknande kostråden, dieter speciellt anpassade för personer med högt blodtryck, lågkolhydratkost, vegankost, med hjälp av mediciner osv. Med alla sätten så förbättras hälsovärdena när vikten går nedåt.
Sen är livslängd ett ganska klurigt utfall. Studier på djur visar att just livslängd är ganska mycket genetiskt styrt så länge man inte verkligen gör saker som är negativa. Personligen hade jag tyckt att det varit mer intressant med en studie där man tittar mer på livskvalité på lång sikt. För hur viktigt är egentligen något extra år i slutet av livet jämfört med många år med högre livskvalité?
Uppskattade du den här artikeln?
Allt som jag skriver på den här sidan och mina sociala medier är gratis för alla, men tar så klart av min tid. Så om du uppskattar det jag gör så kan du stödja mig lite så jag kan lägga mer tid på att skriva och dela intressanta saker genom att bli medlem på min Patreon.
Glöm inte att också följa mig på Sociala medier. För närvarande är jag mest aktiv på Mastodon, Instagram. Facebook och Twitter.