Summering av avsnittet
AI summering. Längre ner finns hela avsnittet med komplett transkribering.
I det här avsnittet av Tyngre Träningssnack gästas Wille och Jacob av forskaren Daniel Berglind från Karolinska Institutet, även känd från SVT-serien Gympaläraren med Kalle Zackari Wahlström. Daniel berättar om sin resa från molekylär biomedicin och cancerforskning till folkhälsovetenskap, där han fokuserar på fysisk aktivitet, barn och fetmakirurgi.
Samtalet inleds med en diskussion om utmaningarna med att genomföra stora, välgjorda interventionsstudier på människor i verkligheten. Daniel beskriver arbetet med en omfattande svensk RCT-studie på över tusen familjer med fyraåringar, där man via motiverande samtal med föräldrarna försökt förbättra barnens kost- och rörelsevanor. De diskuterar även varför självrapporterade enkäter kring mat och vardagsrörelse ofta är otillförlitliga och varför objektiva mätmetoder som accelerometrar behövs.
Därefter berättar Daniel om sin doktorsavhandling kring kvinnor som genomgått fetmakirurgi och hur ingreppet påverkar både kvinnorna och deras familjer. Genom att jämföra helsyskon födda före respektive efter mammans operation har man kunnat studera epigenetiska skillnader kopplade till livmodermiljön, vilket belyser hur förutsättningar för viktreglering grundläggs redan under fosterstadiet.
En central upptäckt i Daniels forskning är att patienter som genomgår fetmakirurgi själva upplever att de blir betydligt mer fysiskt aktiva efter sitt stora viktras, men att objektiva mätningar med accelerometer visar att aktivitetsnivån i själva verket är oförändrad eller till och med minskar något. De diskuterar varför ett kirurgiskt ingrepp inte per automatik förändrar invanda beteenden och varför det behövs bättre psykologisk uppföljning efter operationen.
Vidare avhandlas skillnaden mellan träning för hälsa och träning för viktnedgång. Daniel och Jacob betonar att fysisk aktivitet i sig sällan ger någon stor viktnedgång på populationsnivå om man inte samtidigt förändrar kosten, men att rörelse däremot är avgörande för viktstabilitet över tid och ger enorma hälsovinster oberoende av kroppsvikten.
Avslutningsvis fokuserar avsnittet på barns och ungdomars alarmerande låga aktivitetsnivåer, mätningarna i TV-programmet Gympaläraren och hur vi i det moderna samhället har byggt bort nästan all naturlig vardagsrörelse. De går igenom vad forskningen säger om ståbord, skärmtidens koppling till småätande samt hur mer schemalagd rörelse och idrott i skolan inte bara förbättrar folkhälsan utan även stärker elevernas kognitiva förmåga och skolresultat.
På Tyngre Träningssnacks instagram hittar du bilder och klipp från avsnittet.
Visa avsnittets hålltider
Det här är en automatisk transkribering av detta avsnitt av podcasten Tyngre Träningssnack. Du kan trycka på varje tidpunkt i texten för att hoppa till precis den delen av avsnittet i youtubespelaren ovan.
Transkriberingen är genererad med hjälp av AI och innehåller därför vanligen några enklare fel.
Introduktion och gäst Daniel Berglind
00:00:19 – Wille: Du lyssnar på tyngre träningssnack. Programmet där snacket är tyngre och ämnena är allt som rör träning. Och annat. Jag heter Wille och med mig som vanligt har jag Jacob Gudiol. Hur är läget?
00:00:30 – Jacob: Tjena Wille! Det är fint, fint. Som jag berättade här lite offline så har jag en uppladdningsdag idag inför seriepremiären imorgon.
00:00:39 – Wille: Och som vi pratade om innan, hur ligger det till med diklo för nacken nu? Är det rehabar du eller?
00:00:44 – Jacob: Inför känns det alltid bra fortfarande men dagarna efter kan vara lite sletna. Möter en annan gubbe imorgon med Hammarbysläkt, eller vad säger jag, referens. Andy Dahl, Andreas Dahl.
00:00:56 – Wille: Ja, ja, ja. Det är en gammal klassiker. Han är med i motståndarna. Där får du känna smalbenen efter matchen då.
00:01:03 – Jacob: Mycket möjligt. Han kan vara lite tjurig. Han var det förr i alla fall. Ja, fan vad roligt.
00:01:09 – Wille: Ja, vi är inte ensamma idag utan vi har faktiskt med oss en kändis idag. Alla känner säkert till SVTs nya storsatsning Gympaläraren. Vi har med oss den klart mest lysande stjärnan från det programmet, Daniel Berglind. Välkommen!
00:01:28 – Daniel: Oj man tackar, vilket intro! Jag har inte lika mycket tv-tid som Kalle men det är kul att det är jag som är den lysande stjärnan ändå. Jag blev ju fruktansvärt besviken.
00:01:39 – Wille: Jag har sett fyra avsnitt ska jag säga och du har ju varit med en bråkdel av det man hade velat ha med dig hittills. Du får kolla det senaste avsnittet nu.
00:01:47 – Daniel: Då hänger vi nere i mitt gym. Det är lite kul.
00:01:50 – Jacob: Det såg jag precis innan jag gick ner här. Vår inspelning i princip. Jag har kört sträcktittat idag. Jag var på avsnitt tre. Så satte jag mig på morgonen och så tittade jag fram till senaste avsnittet nu. Precis när det hänger på ditt gym. Du showar lite till och med ju. Kalle bara sitter där och du tränar.
00:02:08 – Daniel: Ja, han påstår att han hade tränat så hårt dagen innan. Ja, vad det nu var. Han har varit på något pass. Han har för mycket träningsvärk.
00:02:16 – Jacob: Ja, bodypump alltså. Jajamen. Något sådant.
00:02:21 – Wille: Vi ska väl vara ganska öppna med att säga att det här är inte första gången vi talas vid med Daniel. Vi gjorde faktiskt det här för det var några månader sedan nu. Sedan blev det något vajkalle med den inspelningen. Så det blev inte så mycket av den. Det var mina och Jacobs röster som han hörde. Inte så mycket av Daniel, och då tappar man lite poängen med att ha med en gäst om man inte hör ljudet. Så vi ska väl vara helt ärliga och säga att vi har försökt göra det här en gång innan, men det var ju innan du blev tv-kändis då.
00:02:52 – Daniel: Ja precis. Nu kommer det bara bli extra roligt. Nu har vi lite annat att prata om också. Inte bara forskningen och så. Utan vad som händer i media också. Där hänger folk med på ett annat sätt. Det blir säkert kul.
00:03:06 – Jacob: Jag tror vi kan relatera mycket till programmet om man har sett det. Alltså det vi gick igenom förra gången när vi satt där och som aldrig blev av för resten av världen, det var ju faktiskt en hel del av de sakerna som kommit upp under programmet med konkreta exempel. Jag tror det kan bli bra.
00:03:24 – Wille: Men i och med att du inte fick någon stadig introduktion i SVT, vill du
Daniels bakgrund och svårigheterna med interventionsstudier
00:03:30 – Wille: presentera dig själv och din bakgrund?
00:03:33 – Daniel: Ja, jag har väl som sagt alltid varit väldigt idrottsintresserad och hållit på ganska mycket med friidrott och sådär. Jag hade en pappa som var friidrottstokig så jag började väl träna när jag kunde gå i princip och skolade och alltid rört mig och tyckte det var kul med träning och så. Sen efter gymnasiet så var jag ganska skoltrött Stack iväg och åkte skidor och sen kom jag på att jag ska bli forskare! Och så åkte jag hem och så kom jag på att jag inte har tillräckligt bra betyg för att komma in på KI. Så då fick jag sätta mig och läsa upp betygen och sen sökte jag in här på KI och har läst biomedicin här i grund och botten i fem år. Så jag gillar molekyler och sånt egentligen. Och så skrev masteruppsatsen där inom cancermedicin. Helt enkelt begav cancertumörer till stackars möss och sen så försökte vi ta bort dem.
Och höll på med det ett tag och tänkte att det här är nog det jag ska göra, det här är det jag ska forska inom. Men sen tyckte jag att det blev lite för molekylärt och jag snöade in på någon molekyl jag skulle kolla på där i fyra-fem år till och tänkte att jag har tappat verkligheten lite här. Så då började jag söka mig lite mer åt folkhälsa och alltid varit intresserad av träning och sådär. få tag på lite pengar och hitta en doktorandtjänst och sen så disputerade jag här i en grupp på institutionen för folkhälsovetenskap 2014 med en avhandling där vi kollar på kvinnor som genomgår fetmakirurgi och hur det påverkar henne och hela hennes familj. Mitt fokus var väl lite på fysisk aktivitet hos kvinnan och barnen till kvinnan och också lite av epigenetiska effekter, alltså hur gener sätts på och av Så det är väl det hela och sen efter det nu så försöker jag helt enkelt bara bli fristående forskare och gör min postdoc här på KI.
Tanken är väl att man ska börja dra in pengar själv nu och någon dag bli professor helt enkelt. Rakt in! Du ska ha publicerat så här många artiklar, handlett så här många doktorander och blablabla. Det är bara att göra liksom. Bocka av! Jo men lite så är det. Men det är tufft, det svåra är att dra in stålar. Det är ju som man gör ansökningar och sådär idag, så det är inte bara att man ska ha en bra idé och sådär och man måste ju ha bra folk med sig. Det är knepigt det där när man får slåss mot de riktigt duktiga professorerna när man är ny och ung. Det är inte lätt.
00:06:06 – Wille: Jag såg det i mejlkonversationen som vi hade inför vårt första försök i det här avsnittet. Du skrev att ni är ganska pigga på att kritisera studier, men tänker man på vad som krävs för att faktiskt göra en studie så är det inte helt enkelt.
00:06:21 – Daniel: Nej, man märker det. Vi gör ju väldigt mycket interventionsstudier med riktiga människor så att säga och vi försöker fixa. Ofta har man ju väldigt bra idéer och det är snyggt designat, men när man ska göra det i verkligheten så kommer inte folk när de ska och de gör det inte som man ska. Det är svårare än vad man tror att göra sådana här stora randomiserade, kontrollerade studier. Det tar nog otroligt mycket tid och vi har en ny här som kom ut igår online i Pediatrics från vår grupp där vi har kollat på en intervention, det är väl det största jag vet i Sverige, med rörelse och fysisk aktivitetsvanor hos fyraåringar. Och då har vi försökt att gå på föräldrarna via Motivational Interviewing, som ni säkert har hört talas om. Att de ska leva lite hälsosammare och att det ska smitta av sig på barnen helt enkelt.
En RCT-studie med över 1000 familjer. Och det här att driva det här. Projektet började 2008 och då hade ju Finn som då är ansvarig för det, min professor, suttit och skrivit på det ett tag och dragit in pengar och det blev klart och publicerat nu. Jag vill inte ens veta hur mycket pengar som har gått in där men han brukar säga någonstans runt 30 mille.
00:07:40 – Jacob: Men det har varit personliga samtal med föräldrarna då? Du sa tusen familjer. Det är många samtal. Ska det bli något av det så måste man lägga lite tid på varje samtal också på något sätt.
00:07:52 – Daniel: Ja, precis. Det är en jättestudie som sagt. Jag har hållit på sedan 2008. Det var då det började. Men visst, det tar tid det här att göra. Framförallt kostar det väldigt mycket pengar och personalkraft. Det var lite det jag ville få fram. Man kan ha snygga tankar och försöka designa det bra, men det är knepigt.
00:08:16 – Wille: Det måste ju vara frustrerande också när man börjar med någonting 2008 och så ska man skriva på det 2015-2016, och så sitter man och tänker, vad fan höll vi på med då? Ja, så är det ju alltid.
00:08:29 – Daniel: Med många sådana grejer man studerar, ovanliga sjukdomar och grejer, om man vill ha någon prospektiv data eller något, då får man väl starta något när man är ung och sen kanske publicera när man dör typ.
00:08:38 – Jacob: Ja, det finns lite sådana studier. Man kollar på elitidrottare, ryggskador och sådana här saker. Den forskare som började, jag tror det är 25-30 år sedan nu, det är två stycken som har tagit över sedan dess. Du passionerar mig, du får ta över den här datan, du får följa upp den. Vill du veta vad som händer med elitidrottare sen så måste du fånga dem när de var tonåringar. Och så blir ju inte alla elitidrottare, så vissa försvann redan där. Och sen ska man fortsätta följa dem när de slutar sin karriär tio år senare, tio år senare. Så det blir liksom hela tiden… Det är någon ny som får ansvar för varje publikation.
Bevisgrad i forskning och hur studier vinklas i media
00:09:17 – Daniel: Ja, det där är ju knepigt. Den typen av bevis är starkare om man följer folk över tiden om man går tillbaka i tiden. Ni hade ju ett avsnitt här som jag lyssnade på med Emma Frans. Där gick ni igenom en hel del om det där. Det var ju bra. Jag är ute och föreläser en del om det där med att olika saker har olika bevisgrad. Det är svårt att få in i folks huvuden, men folk måste börja ta till sig det där och lära sig det där. En snubbe på gymmet sa, eller en professor sa, att det håller inte sådär jättelångt.
00:09:51 – Jacob: Nej, det är ju tyvärr så. Och särskilt media när de ska presentera sitt, då… Alltså de vill ju på något sätt ha två sidor mot varandra för att göra en story av det. Och då hittar man ju alltid en, alltså en galen professor. För de finns ju på riktigt. De är inte galna på det sättet att de kanske är på filmer att de ska förstöra världen, men… De är galna i att de liksom på något sätt… De kanske inte ens är professorer inom ämnet, men de vill ändå uttala sig som experter. Och då får de ju samma… bevisvärde i media på något sätt. Folk, ja men en professor säger emot en annan professor. Och så har du en professor då och de säger liksom berätta vad evidensen säger medan den andra processorn i princip bara säger vad han tycker. Det är väldigt vanligt tycker jag, särskilt inom COST.
Jag hade det som förslag.
00:10:35 – Daniel: Jag tycker inte journalister borde få tillgång till någonting annat än systematiska reviews och meta-analyser. That's it. Det är det enda de ska få läsa. Punkt slut. De får aldrig skriva om någonting annat. Då skulle vi ta bort en ganska stor del av problematiken.
00:10:50 – Jacob: Ja, möjligt. Sen kanske bloggarna hade tagit över då istället. Ja, kan man inte förbjuda dem också?
00:10:59 – Daniel: Nu börjar vi gå tillbaka till Ryssland. Ja, men nu ser vi fortfarande samma struktur här liksom. Nej, det är svårt det där. Nej, men jag tycker också att man borde lära ut sånt där till folk. Men det är det som är problemet. Man kan ju inte lyssna på någon. Ni ska inte sitta och lyssna på mig. Man ska kolla upp det själv. Grejen är att du kan lyssna på professorer också. Det finns ju de som är knäppa och sen finns det… Då ska jag kanske inte namedroppa här, men ta typ Tim Nokes.
00:11:25 – Jacob: Han har droppat sig själv.
00:11:26 – Daniel: Vad har hänt med killen? Ja, jag vet inte. Undrar om inte Robert Lustig är professor också?
00:11:39 – Jacob: Ja, det vet jag inte. Men han, Lustig, är väl på något sätt… Han är ju bara… Han har ju inte sett hans släppare inom allt. Men alltså liksom Tim Nokes är ju liksom… Han gör ju retweetar-grejer som är anti-vaccination. Så att det hade liksom helt flippat över liksom. Snart så började han sälja… kollodialt silver på sin hemsida. Helt, men liksom lustig är, han är väldigt, väldigt anti-socker. Det är ingen tvekan om att han är mycket, han är ju extremen på den skalan, men sen han håller ju sig till det på något sätt. Han liksom gör lite korkade grejer om annat, tycker jag. Rent policymässigt så har han säkert drivit på bra opinion där i, vad säger jag, USA.
00:12:16 – Daniel: Någonting som stärker en som forskare är om man går ut och säger någonting och sen så skulle det visa sig att det var inte så. Så kan man gå tillbaka och säga att nu har vi ny data som visar att man kan ändra sin åsikt. Det tycker jag är extremt viktigt. Jag får höra det där ganska ofta. För fem år sedan då käkade du så här eller du tyckte så här. Ja du, för fem år sedan. Men det har hänt ganska mycket. Och man förändras ju över tid. Vad jag tycker nu och vad jag tror nu och vad jag vet nu om till exempel fysisk aktivitet. Jag kommer veta mer om fem år.
00:12:54 – Wille: Vi ska komma in på det här med fysisk aktivitet och fysisk
Epigenetik, graviditet och barn födda före eller efter fetmakirurgi
00:12:57 – Wille: aktivitet hos barn ganska snart. Men du måste få berätta lite om din avhandling också. Det arbetet som du gjorde i samband med det.
00:13:04 – Daniel: Vi gjorde i princip två ganska stora datainsamlingar. Vi kan börja med den första som blöder lite mer. molekylär vinkel, där vi kontaktade alla kvinnor som har genomgått fetmakirurgi mellan 1980 och 2006 och fött minst ett barn före kirurgi, när hon var väldigt stor, kvinnan, och ett barn efter kirurgin, när hon var betydligt mindre. Vi har kollat de här barnen, vi har tagit blodprover på dem, vi har samlat in tillväxtkurvor. Man får sina tillväxtkurvor från BVC och när man går i skolan och så vidare. Det vi kunde se då var att Det här är min professor som har designat Finn Rasmussen Tillsammans med Erik Näslund, också en professor i kirurgi som var min bihandledare. Det är en jäkligt snygg design. Det är snyggt och sådär.
Men när vi började göra det här i verkligheten så var det återigen så att vi skulle komma åt alla de här tillväxtkurvorna och allting. De var svåra att hitta, slängda i vissa fall, vi kunde inte komma åt dem. Vi hade ett ganska stort sample från början men det krympte ganska ordentligt när vi började samla in data. Vi kunde se en liten trend, men det blir inte signifikant, mot att de som är födda före kirurgibarnen, som har vuxit upp i en livmodersmiljö som är full av fett och glukos och så vidare, de är idag, när de är vuxna, större än sina syskon som är födda efter kirurgin. De har vuxit upp i en livmodersmiljö som är mindre ofördelaktig, om man säger så. Och det jag gjorde då var att jag samlade blod från de här barnen och matchade så att det var helsyskon så gott vi kunde, så att de ska dela större delen av sina gener.
Sedan kunde vi se att beroende på om barnet har vuxit upp i en livmodersmiljö som är full av fett och glukos före kirurgi, jämfört med om man växer upp i en livmodersmiljö som är mer normal efter kirurgi, så kan vi se skillnader i hur gener sätts på och av, kan man säga. och då gener framförallt som är kopplade till fetma och mättnadsreglering och diabetes typ 2. Det är i princip det vi kan säga om det. Det här med hur gener sätts på och av det brukar kallas epigenetik, alltså ovanpå genetiken. Det är så att en gen Jag tror inte att de flesta har så jättebra koll på vad det är egentligen, men DNA har de flesta sett. En sån här helixstruktur. Spiral, tror jag. Ja, precis hur det ser ut. En liten del av det här DNA är en gen, och en gen gör ett protein.
That's it! Det är det en gen gör. Den gör ett protein eller så gör den inte proteinet. Bara för att man har en gen betyder inte att man gör det här proteinet konstant. Så hur mycket av det här proteinet som görs bestäms bland annat av epigenetik. Alltså hur mycket genen sätts på eller av. Det vi kollade på var metylgrupper, CH3 är den molekylära beteckningen, hur de sitter på Den här genen, om man ska göra det väldigt förenklat, så är ju fler metylgrupper, ju mer avstängd gen, ju mindre, ju mer påsatt gen. Det är lite krångligt att förklara sådär om man inte har några bilder eller något, men det är det epigenetiken är. Så vi kunde se skillnader hos de här barnen beroende på hur de har växt upp, i hur generna regleras och gener som styr fetma.
00:16:51 – Wille: Men vad de här skillnaderna säger, så långt har vi inte kommit. Förutom en mamma så delar de också en uppväxtmiljö. Men det kunde ni då kontrollera eftersom ni tog skillnaden bara vid kynning.
00:17:05 – Daniel: Ja, vi har gjort så gott vi kan. Men självklart kan det vara en del av förklaringen också. Det här förklarar ju inte allt. Men det finns väldigt snygga djurexperiment med liknande setup. där man verkligen kontrollerar allting. Där kan man se att det är inget snack. De som har vuxit upp i en livmoder som är full med fett och glukos, de tenderar ju till att spontant överäta och bli feta. Mössen och råttorna. Det här är nog en del i förklaringen till varför vissa har svårare att hålla sin vikt. Sen är det ju det i kombination med att vi lever i en obesogenic environment, eller vad man brukar säga.
00:17:49 – Wille: Man får en dålig start i livet.
00:17:52 – Jacob: Det är ju inte bara övervikt utan även fysisk aktivitet ändrar hur generna uttrycker sig. Det här är genetiken. Och det förs mycket väl antagligen och så vidare ner till barnen. Det har man ju också sett i djurstudier att det förs vidare till ens barn. Och faktiskt även ner till barnbarn. Jag vet att man i alla fall gjort det på övervikt. Fick din farmor dålig mat medans du, eller framförallt din mormor dålig mat medans hon var gravid så kommer det har påverkat dig till att ha aningen sämre förutsättningar än vad du skulle haft om det inte hade skett.
00:18:30 – Daniel: Det jag är lite rädd för här är att precis som du säger så är man ganska övertygad om att om man växer upp i en livmodersmiljö som är full av fett och glukos. Det vill säga att kvinnan går in i graviditet för fet och hon äter för mycket under graviditet så kommer det påverka barnet negativt resten av livet. Det är man ganska säker på. Som det ser ut bara i Sverige idag så nästan hälften av alla kvinnor går in i graviditet med för högt BMI och går upp för mycket under graviditet. Det här är ganska alarmerande att det ser ut så. Barnen som föds sedan kommer dels ha lite svårare att hålla sin vikt Och sen så, samhället blir ju bara till stor del mer och mer, vad ska man säga, inget bra svenskt ord för det, men alltså… Obesogent! Ja, precis!
Vi bygger bort fysisk aktivitet och det blir fler och fler ställen där man går förbi där det luktar kanelbulle. Det är nog en ond cirkel som måste stoppas på en väldigt tidig nivå. Tidig nivå, då snackar jag när man är några celler gammal.
00:19:39 – Jacob: Precis, ja det är jättesvårt det där. Det är ingen dödsdom. Det är små gradienter. Du kan ju ha haft dåliga förutsättningar och så blir du i perfekt hälsa. Du blir en fysiskt aktiv person som äter bra. Det är liksom bara… Hur bra odds man har. Jag och Wille brukar ha exempel här med pengar hela tiden på något sätt. Alltså detta är precis som någon har Någon har bestämt oddset för dig i förväg. Om du kanske var 1,10 gånger pengarna innan på att du skulle lyckas. Alltså du har jättebra förutsättningar att lyckas. Medans om du då liksom växer upp i en sämre miljö så kanske oddsen blir två gånger pengarna. Du kan fortfarande vinna om vi ska säga så. Men det blir svårare och svårare för de här personerna. Det är liksom inte bara på något sätt eget ansvar och liksom disciplin.
Utan det är också liksom var man startar från början. Ungefär liksom, du vinner inte en fotbollsmatch bara för att du kämpar hårt, utan det är också hur bra laget är och vilka du möter. Och vi har riggat det mer och mer mot att vi ger folk ett dåligt lag och så ger vi dem bra motståndare, ungefär, kan man väl säga. Jag gillar den liknelsen. Ja, du vill ju gärna se det. Men visst blev den bra?
00:20:50 – Wille: Det roliga är dock att om man ska tänka på det här med oddssättningen så säger du det som att det är ett spelbolag som är typ Satan som sitter där och ska vinna. Medan om man är forskare så tänker man ju högre odds desto bättre, eller vad man ska säga. Det är ju chansen att vinna man satsar pengar på det.
00:21:07 – Jacob: Mot Satan, ja. Ja, precis. Ja, men på något sätt. I alla fall det där med lagen tror jag blir ganska tydligt. Vill vi ha en rättvis situation så ska miljön vara bra gjord, då ska vi ha lätta motståndare och så ska vårt lag vara starkt från början. Och sen så kan man göra det här med taktik och träning och så, men det fixar liksom inte allting om det är för riggat från början.
00:21:30 – Daniel: Ja, precis. Det var väl bra sammanfattat. Är vi klara nu?
00:21:39 – Wille: Visst ingick det också det här med hur
Mätning av fysisk aktivitet i familjer före och efter fetmakirurgi
00:21:42 – Wille: familjen påverkades efter en genomgång i kyrkan?
00:21:44 – Daniel: Ja, det där var ju del ett. Den första datainsamlingen. Det var väl det som tog längst tid också faktiskt. Det där tog, bara som ett exempel, det blev en publikation i International Journal of Obesity. Det tog fem år. Folk får lite perspektiv. Det är inte så att man gör det på en kafferast. Att skriva själva artikeln när man har allting, det går ju fruktansvärt fort. Det är allt jobb bakom som är det jobbiga. Men det var det. Sen gjorde vi en annan datainsamling där jag och en kollega som är nutritionist, hon kollar på näringsaspekterna i det här projektet och jag kollade på fysisk aktivitet lite mer. Vi var hemma hos nästan hundra familjer före och efter kvinnans fetmakirurgi. Vi åkte alltså hem till de här. Först rekryterade vi kvinnor från fem stycken sjukhus här i Stockholm, Örebro och Uppsala.
Sen satte vi oss i en bil och åkte hem till dem, tre månader innan 20, hela familjen. Och sen gjorde vi samma sak nio månader efter kirurgin. Vi ville ha tolv månader här emellan för att fysisk aktivitet kan ju vara ganska säsongsberoende i Sverige. Precis. Så det gjorde vi och då mätte vi så gott vi kunde med bioelektrisk impedans. Vilket inte är världens bästa för att mäta kroppssammansättning. Men vi kunde inte åka runt med en Dexa.
00:23:08 – Jacob: Medelvärdet blir ju ganska bra ändå. Ja, det funkar hyfsat på den här populationen faktiskt.
00:23:14 – Daniel: Det har vi kört på barnen, partners. och kvinnan och så mätte de, vägde och fyllde i en massa enkäter om livskvalitet och vad de äter och så vidare. Jag körde då fysisk aktivitetsmätning så de fick gå med en liten accelerometer runt midjan en vecka före kirurgin och en vecka efter.
00:23:34 – Jacob: Det var så vi fick se gympaläraren.
00:23:35 – Daniel: Precis, exakt samma sak som vi har gjort med barnen. Axelometrar finns ju i alla smartphones idag till exempel. Det är bara ett sätt att detektera rörelse. Det är inte perfekt. Har man det runt midjan och står och overhead-pressar, då fångar man ju inte det. Men i en vardag så fångar det aktivitet ganska väl faktiskt. Det är svårt att hitta något bättre man kan göra i större studier. Så det gjorde vi före och efter kirurgi och kollade fysisk aktivitet hos mammorna och barnen och papporna. När vi startade det här projektet så var all tidigare forskning att man hade gjort liknande saker hos de här patienterna som genomgår fetmakirurgi men så har man ställt frågor om hur fysiskt aktiv man är. Och det har ni pratat mycket om att frågeformulär och sådär för kost är antingen bra eller värdelöst eller ännu sämre.
00:24:32 – Wille: Det är väl någonstans här med fysisk aktivitet också.
00:24:36 – Daniel: Det kunde vi visa ganska snyggt. Tidigare forskning visade att patienter som genomgår fetmakirurgi går ner i vikt jättemycket och de blir väldigt fysiskt aktiva. Det var ju fantastiskt. Det är bara det att när man hänger mätare på dem så visst de fyller i och tror fortfarande att de är väldigt fysiskt aktiva. Men den objektiva mätningen visar att de händer ingenting med fysisk aktivitet eller till och med minskar den lite efter sugning.
00:25:04 – Jacob: Det är ändå lite överraskande.
00:25:08 – Daniel: Tänk dig att många av de här patienterna går ner 40-50 kilo.
00:25:14 – Jacob: Brukar de hamna på övervikt eller ligger de kvar precis ovanför fetma? Vilken BMI ungefär hamnar de på?
00:25:19 – Daniel: De brukar hamna någonstans övervikt-fetma däremellan. Det fåtalet som går ner till normalvikt.
00:25:25 – Jacob: Ja, men de är ändå inte jättestora. Nej, de är inte för stora.
00:25:29 – Daniel: Man kan inte skylla på att jag inte kan röra mig för jag är så stor. Det är väldigt intressant, men jag har precis fått pengar till att ha min första heltidsdoktorand, så hon ska få åka hem till de här familjerna igen och göra lite kvalitativa intervjuer. och fråga om barriärer till fysisk aktivitet och försöka helt enkelt ta reda på den här. Vad är den underliggande skillnaden? Varför tror de att de är så mycket mer aktiva nu efter kirurgin? Varför stämmer det inte riktigt med den objektiva mätningen? Jag tycker det är väldigt intressant för de upplever sig som väldigt mycket mer aktiva. Det ska bli spännande att se vad vi kommer fram till där. Fysisk aktivitet är ju ett beteende. Det är någonting vi gör och till exempel att man går i trapporna, det är ett beteende.
Om man alltid gör det så blir det ett beteende och då tänker man inte ens på att det finns en hiss. Om man är en fetmakirurgipatient så troligtvis tycker man inte att fysisk aktivitet är jättekul. Man tränar inte så supermycket och så vidare. Bara för att någon kirurg går in och skär i magen, kommer du tycka det är superkul att springa då helt plötsligt? Jag är väldigt skeptisk till det. Det tror jag inte riktigt.
00:26:47 – Jacob: Samtidigt, tar man prospektiva studier av befolkningen så ser man ju oftast att med övervikt så kommer inaktiviteten. Och då är det ju på något sätt tråkigt att det inte kommer tillbaka om man tar bort en del av övervikten.
00:27:03 – Daniel: Ja, precis. Man tänker baklänges.
00:27:07 – Jacob: Blir man tyngre så slutar man röra på sig. Men när det väl blir lättare igen så kanske det här beteendet har satt sig. Man bygger in ett beteende av att det börjar bli jobbigt att röra sig. Och sen när det egentligen inte är så jobbigt så tar man inte bort beteendet kanske.
00:27:23 – Daniel: Det måste nog till någon form av beteendeförändring, men det gör vi nu i gruppen. Vi håller på med en jättestor interventionsstudie där vi har 250 kvinnor som ska genomgå kirurgi. Vi lottar dem med en RCT-studie. Antingen får man standardbehandling, det vill säga att man får komma tillbaka några gånger per år och bli vägd. till kirurgkliniken eller så får man ha lite interventionsträffar. Det är alltså en psykologibehandling där man försöker få folk mer aktiva och helt enkelt få lite bättre livskvalitet och så vidare. Så det är en interventionsstudie som är on-going. Vi håller på att samla in data nu så att säga.
00:28:04 – Jacob: Hur gick det i den här studien? Nu hoppar jag tillbaka till det allra första du nämnde nästan. Den här med fyraåringarna. Motiverande samtal med hela familjen.
00:28:12 – Daniel: Fungerar det där?
00:28:14 – Jacob: Det är väl något liknande ni kanske ger er på nu? Ja, precis. Nu är det mer direkt att vi har gruppterapi hos de som genomgår fetmakirurgi där man får träffas fyra gånger efter kirurgin.
00:28:28 – Daniel: Och så diskutera olika problem som kan uppkomma efter kirurgin. Problem med att man inte är tillräckligt fysiskt aktiv och vad som kan vara en barriär till det. Till exempel att man har massa hud som hänger över, det är svårt att hitta kläder och så vidare. Och så ska patienterna diskutera det här i grupp, komma fram till lösningar och sen förhoppningsvis när de ställs inför problemen så ska de kunna komma ihåg det här och helt enkelt må lite bättre. röra sig mer. Det är hypotesen. Men det här med fyraåringarna som sagt, det är inte jag som är förste författare eller har gjort den. Jag är bara med och gör de fysiska aktivitetsanalyserna. Där har man gått på föräldrarna och försökt att få dem att bli mer hälsosamma. Helt enkelt röra på sig mer, bättre matval och så vidare.
Och så var tanken att det skulle smitta av sig på barnen. Det är svårt att visa sådant här. Det är också metodologiska problem. Vi kunde inte se någon skillnad i fysisk aktivitet alls mellan kontroll och interventionsgrupp. Det enda man såg en liten skillnad i var vissa livsmedelsval. De verkar äta lite mindre läsk och sådär. Skulle inte lägga alltför mycket i det. Det är enkäter.
00:29:46 – Jacob: Ja, jag tänkte precis säga det.
Problemet med enkäter inom kost- och aktivitetsforskning
00:29:48 – Jacob: Det är lätt att säga att man har lyssnat lite.
00:29:50 – Daniel: Ja, precis. Alla vet att de inte borde äta så mycket läsk.
00:29:52 – Jacob: Ja, men det har jag förbättrat. Jag är duktig.
00:29:54 – Daniel: Ja, men det är knepigt sånt där. Jag tror helt ärligt att inom kostfältet och fysiska aktivitetsfältet för den delen också. Man får gå bort från enkäter helt. Det borde inte ens accepteras i princip.
00:30:09 – Jacob: Alltså jag tror man skulle kunna göra som vi tar, dricker du kaffe? Ja, nej. Alltså ja, nej frågor liksom. Är du läskdrickare? Ja, nej. Men sen så fort det börjar bli uppskattat hur många knäckebrödskivor.
00:30:19 – Daniel: Ja, precis.
00:30:21 – Jacob: Det tror inte jag heller alls på. Jag tror det, man skulle liksom, vegan, ja, nej. Det kanske också funkar liksom. De här lite alltså. De stora grejerna, jag vet också, kostmönsterstudierna verkar vara lite mer tillförlitliga. Man försöker göra en hel analys av hur människan sköter sin hälsa. Där man inte tittar, äter du mycket mjölk? Hur ofta är du och äter snabbmat? Så kan man liksom på något sätt kategorisera in folk lite sådär. Att de som tenderar att vara där oftare tenderar att må lite sämre. Men man kan inte specificera precis vad det är som orsakar det. Utan man kan hitta större livsmönster. Där brukar jag tycka att det kan liksom… Där finns det väl mer att hämta.
00:31:02 – Daniel: Det är lite med fysiska aktiviteter också. Det verkar lättare att uppskatta hur många gånger man går och tränar varje vecka. Det kan de flesta uppskatta. Men sen när vi börjar med vardagsaktivitet. Det är ju i princip omöjligt. Hur många gånger går du till skrivaren? Hur många gånger ställer du dig upp? Gick och handlade du en läsk? Nej, det kan man inte hålla på och fråga om. Det blir alldeles för dålig indata. Det är inte ens värt att analysera den typen av data. Det är för mycket felkälla. Men med Kosta kan jag tycka att det finns så mycket i dagens teknik. Det måste finnas en smart jäkel ute där Löser den där nöten med någon kamera i… Jag vet, de håller på med någonting uppe i Umeå eller Uppsala.
00:31:46 – Jacob: Just som du säger med kamera och att man ska fota måltiden och så här. Och där är också precis sensor som man sätter. Det är som ett litet, litet plåster som man sätter bakom käken så det syns inte liksom när folk har det på sig. Men så kan det registrera när du tuggar. Och tanken är väl då att om du tuggar utan att du har tagit ett foto så säger det till dig att nu får du fota vad du äter till oss ungefär. För att man glömmer ju bort det också såklart. Och så tänker man att det här är en halv näve nötter, det behöver jag inte fota. Det är så lite. Så blir det ju fel ändå. Men man jobbar ju på att förbättra den. Men jag vet inte hur validerat sådana där saker är ännu. Man tuggar ju inte läsk.
00:32:27 – Wille: Den är ju svår alltså.
00:32:28 – Jacob: Ja, det är sådana grejer också.
00:32:30 – Daniel: Barnen dricker milkshakes med sugrör. Det är väl det lite sedan när man ska… Ja, nu ska vi inte prata om kost nu här. Men om man ska hålla på och dra slutsatser. Det blir ju lite knepigt när folk drar ganska mycket slutsatser. Jag brukar säga skit in, skit ut. Är det skitdata in, det spelar ingen roll hur snyggt det gör. Det kommer bli skit ut. Vill man ner på den biologiska nivån och verkligen veta då får man göra som Han som ni har koll på. Kevin D. Hall där. Lås in folk då.
00:32:59 – Jacob: Han har ju en sex veckors studie på lågkolhydratskost. Men den är inte publicerad. Varför kommer den inte ut?
00:33:06 – Daniel: Jag skulle vilja se det. Han är ju bra alltså. Han gör det snyggt och sådär. Jag är imponerad av att han får patienter och vill bo i hans metabolic chamber. Den här studien nu sex veckor.
00:33:18 – Jacob: Den är ju sponsrad av det här. Vad heter det? NUSAI. Det som Gary Taubes och Attila. Och det verkar inte gå riktigt bra till nu för tiden. De har inte uppdaterat sidan på ett år och han där Attila som var med, en av grundarna tillsammans med Taube, han har ju lämnat. Utan att det blev något pressmeddelande, ingenting. Utan det var liksom bara någon som frågade på hans blogg i en kommentar. Jag ser att du inte står kvar bland styrelsen längre. Vad har hänt? Så skrev han bara att jag har lämnat där. Så det verkar ju som att det verkar nästan ha dött ut där. Och det kan ju känna att det skulle inte förvåna mig att resultaten blir inte som vi blev. Nej, skit i det.
00:33:53 – Daniel: Problemet är att man måste registrera sina trials innan och så måste man specificera sitt main outcome. Det är superbra. Sen är det så att många av de här lite finare tidskrifterna med högre impact tar inte emot studier som är sponsrade. De har det. Glöm det! Men där känns det som att det är något som har skurit sig helt enkelt.
00:34:18 – Jacob: Ja, det låter lite så. De var ju lite väl öppet sågande mot Taubes också tycker jag. Efter den första studien så publiceras den här sexdagars bara. Den ena forskaren jag nämnde i något annat avsnitt här med Ola, men han skrev ju på sin blogg, när han skrev om de här studierna och reaktionerna kring det, så skrev han om Taubes att det är ett bra exempel på en smart person med lite kunskap.
00:34:43 – Daniel: Men vi får se. Men det är i alla fall exempel. Det är ju så tror jag också att studierna
Skillnaden mellan att vara på gymmet och att faktiskt träna
00:34:47 – Daniel: på något sätt behöver gå till.
00:34:49 – Jacob: Samma sak när det gäller träning. Vi behöver ha övervakad träning. Oh ja. Där finns det ju ganska gott om studier faktiskt. Där folk kommer in till labb när det är styrketräning. Men just vardagsmotionen är ju väldigt svår att komma åt.
00:35:01 – Daniel: Men också det är jätteviktigt det där du säger. Som jag sa tidigare att man kan Ungefär hur många gånger per vecka och dag brukar du träna? Det kommer folk ihåg. Men man ska veta en sak. Bara för att du går in på ditt SATS eller Friskis betyder det faktiskt inte att du tränar. Jag hänger gärna nere i min källare för mig själv. Men när jag är ute bland vanligt folk och tränar så hänger jag oftast på Sats och undrar vad folk gör där. Men inte fan är det träning! Det är någonting annat de gör. Jag har ofta haft accelerometermätningar i min forskning på folk. Kollar man på datan liksom och då får man ju klockslag och aktivitetsmönster och så sa de såhär, ja men jag var ju på gymmet här Ja du, det var du säkert, men inte fasen har du rört på dig!
Du var säkert där, det tror jag säkert, men du har ju inte gjort något vettigt liksom
00:35:56 – Jacob: Nej, det är nog vanligt också. Jag brukar säga det på föreläsningarna. Bara för att man håller i en hantel så betyder inte det att man har styrketränat. Det är just det här att det hänger ju på hur man aktiverar sina muskler. Det är musklerna som är hela tiden det styrande. Oavsett vad du tränar så är det musklerna du kontraherar. Då måste du på något sätt jobba med dem på rätt sätt för att få det önskade målet. Det räcker inte bara med att det ser ut som att du gör på rätt sätt. Du måste ta i eller du måste anstränga dig, du måste göra tillräckligt länge, du måste göra med rätt dos och alla sådana här saker. Sen, det är ju bra att röra på sig så vi ska inte klaga för mycket.
00:36:29 – Daniel: Det är ju någon som sa det där innan oss båda väldigt snyggt. Yngwie Malmsteen, ni vet vår kände svenske gitarrist. Han sa ju det någon gång i en intervju sådär att Ja, angående Per Gessle. Det här är en av de värsta sågningar jag någonsin har hört. Bara för att man har en gitarr, och då syftar han på Per Gessle, betyder inte att man faktiskt kan spela. Det är lite det vi försöker få fram här också. Bara för att du har ett SAS-kort eller att du är där betyder inte att du faktiskt gör något som får hälsofrämjande effekter.
00:37:06 – Jacob: Rörelsen är ju bra men man får ingen förbättring skulle jag säga så.
00:37:09 – Daniel: Ja, men frågan är om de ens rör sig på gymmet. Alltså vissa sätter sig ner liksom. Du hänger väl på en atletklubb? Där gör ju folk saker och ting.
00:37:18 – Wille: Där du i och för sig kör typ tre lyft per pass.
00:37:22 – Jacob: De andra tränar bra, de är godkända. Jag tittar inte på mig själv, inga speglar där inne.
00:37:28 – Daniel: Det här med fysisk aktivitetsråd som vi bara nuddade vid lite tidigare, det kommer garanterat komma in mer i framtiden. Man vet ju att mer och mer forskning visar att effekter av styrketräning också har hälsofrämjande effekter och kanske lite andra hälsofrämjande effekter än vad man får av traditionell kardiovaskulär träning, konditionsträning. Så råden framöver tror jag kommer bli mer och mer fokus på styrketräning som viktigt också.
Psykologisk uppföljning och förväntningar vid fetmakirurgi
00:38:01 – Wille: Får jag gå tillbaka till det här med fetmakirurgi? Vi har funderat lite på det sen vi pratade om det sist. Det är en väldigt vanlig operation i Sverige. Det verkar som att folk verkligen vill ta till den.
00:38:15 – Daniel: Det är nästan 8000 varje år.
00:38:16 – Wille: Exakt. Jag jobbar ju med sådana som går fel, så jag får ju läsa de journalerna där folk anmäler att det går fel. Men vad var det jag tänkte på? Jo, just uppföljningen efteråt. För det är ju tveklöst såhär att själva kirurgin fungerar, att man faktiskt går ner i vikt efteråt. Men uppföljningen efter, det känns som att den är rätt efterbliven just när ni håller på att forska på den här typen av interventioner. Alltså hur mycket finns det faktiskt på hur man faktiskt ska få de här människorna till exempel att bli mer fysiskt aktiva eller att bibehålla den här vikten eller överlag inte falla ner i samma skit igen?
00:38:50 – Daniel: Det är väl lite det vi försöker göra med den här interventionen. Vi har märkt att det är en massa kirurger som är med och hjälper till i interventionen och har tänkt hur vi ska göra. Dels så skiljer det sig mellan landsting, uppföljning och så vidare. Det är väldigt styrt av olika sjukhus, har olika råd och vad man ska göra. Men standard är i princip att du får komma tillbaka några veckor efter, träffa en dietist. Sen får du komma tillbaka ett halvår efter, ett år efter och då vägs du. That's it, sen är du ut till öppenvården. Det är i princip den uppföljningen som finns. Jag hävdar att det här är en psykologisk fråga. Har du ett BMI som är väldigt högt. Det börjar närma sig 50. Då har du ju någonstans. Det måste ju ändå vara definitionen för en ätstörning nästan.
Det behövs inte mer än så. Du har ett problematiskt förhållande till mat i varje fall. Det kommer inte heller per automatik försvinna för att man skär i magen. Jag är ganska övertygad om att det skulle vara av fördel att få in någon form av psykologisk behandling efter kirurgin för att hjälpa patienterna ytterligare. Men det är väl lite det vi försöker visa också med interventionerna. Det är viktigt och skulle vi nu visa att det har effekt så är det nog ganska enkelt att implementera hyfsat snabbt och inte alltför dyrt för sjukvården heller. I och med att det är gruppterapi i det vi försöker få, så det kommer kosta lite mindre pengar än att sitta face to face och prata i flera timmar.
00:40:18 – Wille: Man kanske ska kalibrera folks förväntningar lite också, för det är klart att man kan säga så här. Du kan ju gå ner 30-40 kilo i vikt, men det finns många saker som inte kommer förändras bara för att du gör det.
00:40:28 – Daniel: Det vanligaste vi hörde när vi åkte hem till familjerna här efter kirurgin. Visst, jag har suttit och svurit mycket i den där bilen. Det var liksom 200 kvällar när man satt och jobbade dygnet runt i två år. Men det är ganska kul när man kommer hem till dem efter kirurgin och så öppnar de dörren och så är det som en helt ny människa. Det är kul att få komma hem och se hur det ser ut och sådär. Men det vanligaste som de här kvinnorna sa var oftast såhär, ja jag trodde allt skulle bli bättre när jag gick ner i vikt. Men problem kvarstår och det tror jag är viktigt för kirurgerna att framföra och att man verkligen får fram det till patienter innan kirurgin. Det enda kirurgin kommer hjälpa, det är bara en sak du kommer göra och det är vikten.
Det är det du kommer ta hand om. Du kommer fortfarande, de saker som du tycker är jobbigt nu kommer vara jobbigt även när du är smalare. Alltså betala räkningar, diska, hänga tvätt. Allt sådant kommer vara jobbigt även fast man är smal.
00:41:30 – Wille: Det kommer ju vara saker som är mer jobbiga.
00:41:32 – Daniel: Ja, så de förväntningarna måste man nog vara väldigt tydlig med innan kirurgin. Det kommer bara att hjälpa vikten. That's it.
00:41:41 – Jacob: Det gör det.
00:41:41 – Daniel: Det är inget snack alltså. Det finns ju ingenting som är lika effektivt över tid som överviktskirurgi.
00:41:48 – Jacob: Nej, precis. Man har ju faktiskt visat också att i snitt så sänker det ju mortalitet och sådana här saker. Så det är inte bara för vikten utan de lever längre och de har lite högre livskvalitet och sådana saker också. Det är ju vinst jämfört med det man annars försöker göra. Ja, det här med att röra på sig och käka lite mindre.
00:42:10 – Daniel: Det verkar inte riktigt funka i stora populationer. Att gå ut med det rådet.
00:42:15 – Wille: Ska vi gå in på
Fysisk aktivitet för hälsa och viktstabilitet kontra viktnedgång
00:42:16 – Wille: det eller? Vad ska man göra för att… Alltså hur stor effekt har fysisk aktivitet på vikt till exempel?
00:42:24 – Daniel: Fysisk aktivitet för att gå ner i vikt är väl tämligen, tyvärr, värdelöst på populationsnivå. Det funkar ju om man har sådana här kontrollerade experiment som vi pratar om. Du låser in folk och så ser du till att de äter i energibalans. Och så får du dem att röra sig mer. Visst, de kommer att gå ner i vikt. Problemet är att när man gör det här i storskaliga studier i verkligheten Och ge rådet att träna mer. Rör på dig mer. Käka som vanligt. Då går ju inte folk ner i vikt.
00:42:58 – Jacob: Inte i snitt nästan. Jag vet att det finns en studie där de har övervakad träning. Alltså fem dagar i veckan 500 kalorier. Okej. Säger man väger hundra kilo då så det är fem kilometer fem gånger i veckan. De fick komma in och någon stod och tittade på dem i princip. Gjorde väl det på ett löpband eller en cykel som mätte att det var 500 kalorier så fick de gå därifrån.
00:43:17 – Daniel: Och de får ändå äta fritt hoppas jag.
00:43:21 – Jacob: Och där såg man ju att det var ju till och med alltså om vi säger, jag kommer inte ihåg hur många deltagare det var, men vi säger hundra deltagare så var det kanske ändå 10-15 som gick upp i vikt av det här. Och sen så var det kanske en 30% som ändå hade en viktnedgång på kanske 3-4 kilo. Och sen de flesta låg liksom där runt minus 1, plus 1 och så här. Ingen större effekt liksom. Kan du tänka dig då, det är liksom ändå Från, det har antagligen varit ganska fysiskt inaktiva personer som de flesta vuxna är, att då gå från det och sen plötsligt liksom ändå bränna, alltså det är 500 kalorier, det är löpning eller joggning i fem kilometer eller kanske en promenad på sju, åtta kilometer varje dag nästan, så fem dagar i veckan. Och så ser man inte mer effekt på vikten.
Nu var de med i en studie så då kanske de fortsatte med att motivera sig till att köra studien ut i alla fall. Men sen så slutar man ju. Man har liksom målet viktnedgång av sin träning. Så man kanske ska sluta sälja in det som… Ja men börja bara röra på dig så går du ner i vikt. För det fungerar för väldigt få. Man istället säljer in rörelsen just för att må bättre och bli gladare och prestera bättre.
00:44:28 – Daniel: Ja men jag tror det är helt rätt det här. Fysisk aktivitet är ju ibland det viktigaste man kan göra för sin hälsa. Jag brukar alltid säga det när jag är ute och pratar, fysisk aktivitet gör du för din hälsa och vikten styr du via det du stoppar in i munnen. Jag tror det är ganska viktigt att separera det där. Det är många som känner ett misslyckande också, att de börjar träna och röra på sig och så går de inte ner i vikt. Det är misslyckat, det här är i onödan. Nej, nej, nej, det är fantastiskt det du gör. Det är skitbra för hälsan. Problemet är att man får ingen feedback på en gång. Schmack! Utan det här kommer att visa sig över tid, att man får minskad risk för diverse sjukdomar och mer ork och så vidare. Så det behöver inte vara ett misslyckande bara för att man inte går ner i vikt.
Men det man vet från studier också är att höga nivåer av fysisk aktivitet är viktigt för att behålla en hälsosam vikt över tid. Så för viktstabilitet är det viktigt att vara fysiskt aktiv. Men för viktnedgång så funkar det nog inte bara för gemene man att röra sig mer utan man måste nog tänka ganska mycket på kosten där också.
00:45:33 – Jacob: Ja, precis. Det är verkligen mer som att fysisk aktivitet förbättrar kroppens förmåga att reglera vikten så den håller sig stabil. Vi pratade med Erik Hemmingsson ganska mycket om det här man kallar för set point. Alltså att kroppen vill hålla sig oftast kring en viss balans. Alltså går du upp ett kilo så brukar man gå ner det kilot igen ganska snart och sådär. Där verkar det som att folk som tränar är bättre på det här. Oavsett om man tar akuta stöd och låter folk springa så ger de efterrätt senare till middagen. Så de som har tränat innan tenderar att äta en rimligare mängd efterrätt än de som inte har gjort och sådana saker. Så det verkar ju vara positivt där. Jag tror man ska fortfarande ha med det i rekommendationerna. Även för de som vill gå ner i vikt att de liksom Hittar en vana på det så att det blir lättare att bibehålla vikten sen.
Men att man inte liksom hajpar det så mycket. Att man gör det som det viktiga i det hela. Om man tappar fokus från de andra sakerna som antagligen har större inverkan på den biten.
00:46:27 – Daniel: Det är intressant det här med individuell respons och fysisk aktivitet och aptitreglering. Det är ganska spännande också. Där har vi också vilken typ av fysisk aktivitet. Men där finns det ju enorm individuell respons. Vissa tränar ju och blir hungrigare och vissa tränar och får inte alls samma hungerkänslor. Det verkar vara väldigt individuellt och beroende av vilken typ av träning man gör. Så mer forskning behövs ju där. Men säg att man skulle hitta vilken typ av träning som stimulerar aptit minst. Då skulle det vara någonting vettigt att gå ut med råd angående. Men det vet vi inte idag.
00:47:05 – Jacob: Jag vet på gruppnivå så brukar intensiv träning sänka hungern med. Så ger det folk ett intervallpass eller ett kontinuerligt lågintensivt konditionspass eller promenad så tenderar folk att tappa mer aptit efter det intensiva.
00:47:22 – Daniel: Men det är ju snitt.
00:47:25 – Jacob: Ska du rekommendera hundar personligt så får man väl köra på det som gör bäst i snitt kanske. Det är ju det som är också det här med intervallträning och sådär.
00:47:32 – Daniel: Det är ju väldigt boostat och högintensiv träning i samhället. Alla ska göra det och det är ju superbra och fantastiskt. De här effekterna man kan se av det och vissa studier som snurrar runt i media som den här studien man skulle träna tre minuter varje vecka och så vidare. Dels skar man upp på ganska schyssta intensitetsnivå. Jag har för mig att jag kollade på den studien just och det var 500 watt på träningscykeln.
00:48:00 – Wille: Det kommer de flesta inte upp till alltså.
00:48:03 – Daniel: Min mamma, 500 watt, jo tjena. Det krävs ju sin man eller kvinna för att kunna utföra den träningen också. Jag tror många tar till sig det där att de tror att de kör någon form av intervallträning fast de inte ens är i närheten av den intensiteten som krävs.
00:48:25 – Wille: Men vad tror ni om den här, för det blir ju lite av en, vad ska man säga, falsk marknadsföring för fysisk aktivitet och träning, för det är ju inte riktigt det som är syftet. Jag tror att de flesta som är insatta vet att viktnedgången inte är syftet med det, utan syftet är att man ska bli starkare och mer hälsosam och leva längre och så vidare. Medan i media så finns det folk som kan gå ut och säga, kolla, nu har man visat att det är värdelöst för att gå ner i vikt med våra fysiska aktiviteter. Det känns som att det borde finnas den här diskussionen om att det inte är det som är poängen med det på något sätt.
00:49:02 – Daniel: I USA har vi den här kända professorn Stephen N. Blair. Han driver den hypotesen ganska hårt. Jag har träffat honom själv på två konferenser och pratat med honom. Han är väldigt karismatisk och rolig att lyssna på och trevlig. Han har sin agenda. Fysisk aktivitet är mycket viktigare än fetma för hälsa. Är du fysiskt aktiv så spelar det inte så stor roll om du bär på några extra kilon. Sen är det ju kul med honom också för han är ju rund som en köttbulle själv. Men det är inget snack alltså. Han har väl på sistone fått en massa kritik för att han har gjort en del grejer. Sponsrat av Coca-Cola och sådär. Han har ju faktiskt gjort väldigt mycket bra. Sen förstår jag inte det här med Coca-Cola riktigt på sistone. Han måste ju ha fått tuppjucka eller något.
Men han har gjort väldigt mycket bra forskning och så. Mycket bra har gjorts där. Han har väl lyckats visa ganska väl, tycker jag, just att fysisk aktivitet är så viktigt för hälsa oavsett din vikt. Oberoende av hur stor du är. De som vinner mest på att öka sin fysiska aktivitetsnivå, det är ju de som är störst. Så det tycker jag han har gjort bra där borta. Man får diskussionen mer åt hälsa. Det är där vi kommer se effekterna. Vi kommer inte se effekterna på vikt.
00:50:23 – Wille: Det är också bra för där kalibrerar man folks förväntningar på det. Det ska inte vara det som är syftet med det. Det är precis som du sa. Det är vad du stoppar i dig som kommer påverka din vikt. Med träning kan man avgöra vad den vikten kommer att bestå av. Ska vi gå in på barnen nu?
Barns aktivitetsnivåer i Sverige och resultaten i Gympaläraren
00:50:49 – Daniel: Ja, det kan vi göra. Men rekommendationer för barn är ju… Där har vi svenska rekommendationer och rekommendationer från WHO och övriga världen. Det är väl att små barn och barn upp tills man börjar kallas vuxen helt enkelt. Ska ju röra på sig minst 60 minuter varje dag av moderate vigorous physical activity. Alltså aktivitet som man har blivit andfådd, småsvettig utav. När man är ett litet barn så tycker man att det inte är sådär jättemycket egentligen. Man bara ser hur min dotter springer runt och har sig. Så 60 minuter, det borde man ju kunna samla ihop, kan man tycka. Men vi har ju då ändå gjort, mig veterligen, världens största datainsamling med accelerometrar hos just fyraåringar i den här studien som vi pratade om tidigare.
Det är svenska barn, spridda mellan Sverige kan man säga. Men stora delar av Sverige i varje fall. Och där kan man ju se när man analyserar den här datan att de rör sig inte sådär jättemycket helt enkelt. Och det ser ännu sämre ut på helgen om man jämför med vardagen. Och på helgen är det ju föräldrarnas ansvar. Vi blir ju mer och mer inaktiva i dagens samhälle och är vi inaktiva så smittar det av sig på våra barn tyvärr. Att bygga sådana här dåliga fysiska aktivitetsvanor när man är ung, det vet man från forskning att de vanorna man har när man är ung har man ofta när man är gammal också. Det är en dålig start i livet. Sedan har man också visat att redan vid fyra års ålder så kan man faktiskt se effekter på om man gör för lite fysisk aktivitet, att man får lite sämre benhälsa redan vid fyra års ålder.
Återigen, det här är ingen bra start i livet. Nej, verkligen inte.
00:52:50 – Jacob: Det är ingen bra start liksom. Det där med ben, man funderar kanske inte så mycket kring det. Men det är inte så kul om man börjar bryta ben när man är 60 och sen ska man försöka hålla livskvalitet i 20 år till eller 30 år till.
00:53:05 – Daniel: Jag har varit hemma hos vissa av de här som har sin fraktur nummer 10 och så visar de upp en arm och så är den lite krokig.
00:53:13 – Jacob: De kunde inte fixa det riktigt rakt och sådär. Det är inte kul i slutändan. Tänka så långt fram när man är ung på något sätt.
00:53:24 – Daniel: Det här med fitnessnivå. Det har Steven Blair gjort massvis med. Fitness är nog viktigare än fysisk aktivitet. Men det är en annan diskussion. Men i USA har man ju ganska bra fitness-tester när de börjar high school. Där finns det en del publicerad data. Vi har tyvärr inget sådant i Sverige. De har ganska standardiserade tester. Det är armhävningar.
00:53:45 – Jacob: Mönstringen har vi. Ja, den har vi. Den gör ju inte folk längre.
00:53:48 – Daniel: Nej, inte nu längre. Men det har varit väldigt mycket publicerad data på det tidigare. Ja, men i amerikansk data har man kunnat se, just när de börjar high school, så jämför man de som börjar idag och de som började på min tid. Jag är född 81. Det är ju enorma skillnader. Vi snackar flera procents sänkningar av fitness varje år.
00:54:10 – Jacob: Jag vet, jag har ju någon, det är min klistrade skit tror jag nu på Twitter. Det är en brittisk studie där man liksom tittar på samma sak. Alltså de som gick i mellanstadiet 98, så det är väl ungefär du och jag då, Daniel. Den sämst tränade i vår klass då skulle ha varit bland de fem bästa i en klass idag. Det är Storbritannien, de tenderar ju att vara före eller efter oss, beroende på vad man säger. De brukar vara sämre än oss på allt det här, fysisk aktivitet och vikt. Men det är inte så att vi går åt andra hållet, utan vi följer dem bara några steg nedanför på trappan på något sätt. Än så länge.
00:54:51 – Daniel: Vi tror att vi är så bra här i Sverige också, men det vi visar med aktivitetsmätningen är att det är i princip 30 procent av barnen, fyraåringarna, som mår upp i de här 60 minuterna varje dag på vardagen. Vi är nere på 22-25 procent har jag för mig. Där någonstans i krokarna på helgen.
00:55:11 – Jacob: Jag brukar prata mycket om det här med att folk bara tittar på vad som är normalt i samhället och så jämför de sig med det och så tror de att det är bra och dåligt rent fysiologiskt på något sätt. Vi har pratat vikten innan, det har man ju visat ganska mycket i studier nu, att folk bedömer oftast överviktiga personer som normalviktiga. För att idag så är nästan medel-BMI 25-26 i samhället bland vuxna. Och då ser man en person med BMI 27, ja men han ser ut som de flesta andra, han är normal. Och det är samma sak med fysisk aktivitet, att vi tittar bara på de runt omkring oss och ja men jag rör mig ungefär som dem, jag rör mig normalt. Och där har man ju också, du vet nu när jag gick det här mitt masterprogram då i sportscience där så hade vi ju folk utifrån, vi hade ju några som kom från USA och Kanada.
Och de var ju jättesåhär och reagerade. Alla cyklar och alla rör på sig hela tiden här. För dem så är vi jättefysiskt aktiva. Men jag är ganska säker på om vi hade flyttat. Hade man kunnat flyga tillbaka i tiden eller åka tillbaka i tiden 30 år. Hade man tittat på folk höll på då eller kanske ännu mer 50 år kanske man ska säga. Så hade vi alla reagerat på oj vad folk rör på sig mycket på något sätt. Det här med vad vi ser som normalt runt omkring oss. Man kanske inte ska likställa det med vad som är lagom för kroppen egentligen på något sätt. Eller vad som är det bra för kroppen. Fysiologiskt normalt är något helt annat än samhällsnormalt just nu. För vi har liksom förvrängt det.
00:56:40 – Daniel: Det ska vi veta och det står ju klart och tydligt i WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet både för vuxna och barn att det här är absoluta miniminivåer. En fördubbling ger ju ytterligare hälsoeffekter och gör man mer än så så får man ännu mer hälsoeffekter. Det här är absolut minimum och man bör göra bra mycket mer. American College of Sports Medicine har lite mer specifika fysiska aktivitetsrekommendationer för vuxna. De har olika rekommendationer för att bara hälsa, gå ner i vikt och så vidare. Vill man göra något åt, som vi pratade om förut, sin vikt och vill göra mer för hälsa, då pratar vi väldigt mycket fysisk aktivitet. Det är också lite lustigt som har lyfts fram i media som det här med att om man springer för mycket så ökar man risk att dö och så vidare.
Jo, men om man kollar på de här… Jag har det på någon slide där jag är ute och föreläser om metaanalys om fysisk aktivitet och för tidig död helt enkelt när man har samlat data så gott man kan. Det kan vara så att om man är uppe på någon väldigt hög fysisk aktivitetsnivå så gör man det inte för hälsa längre. Och det kanske inte är bra för hälsan. Men fortfarande, jämför dem med de som är inaktiva. Det är som dag och natt. Det är klart otroligt mycket bättre. Det blir en så snedvriden debatt där. Man får det som att det är farligt att köra långdistanslöpning. Det är fortfarande jäkligt mycket farligare att sitta i soffan. Ja precis. Otroligt mycket farligare, det går inte ens att jämföra.
00:58:17 – Jacob: Nej, det är knepigt det där. Men samtidigt, tillhör man den extremen så får man kanske fundera lite.
00:58:25 – Daniel: Jo, men hur många gör det?
00:58:27 – Jacob: Ja, precis. Så kanske man inte ska ha det som förstasida i Svenska Dagbladet. Det kanske mer är något som är passande och går runt och föreläser på en triathlonförening. Ja, och sen tror jag att ganska många som är på den nivån och på väldigt hög nivå, de vet att de gör det för prestation och inte för hälsa.
00:58:42 – Daniel: Jag är ganska medveten om, eller jag är säker på att Charlotte Kalla vet att hon inte pysslar med hälsa. Hon försöker bli bäst i världen. Det är någonting annat. Det om det med barnen. Det ser ju inte så jättebra ut helt enkelt. Det här är ju på fyraåringar och det vi har gjort med Kalle här i SVT. Vi har gjort exakt likadana mätningar. De här ni ser på TV, de har gått med sådana här mätare en vecka. Vi kan se ganska exakt hur de rör sig. Vi har gjort det så forskningsmässigt vi kan. Vi har gjort det så snyggt vi kan. Det vi säger i programmet är inget vi hittar på. Om man tar bort all Sovtid och så vidare. Så de här barnen i snitt, det är bara åtta stycken. Det här är inget representativt sample eller något sådant. Men de är väl hyfsat normala där i Vanstaskolan, som vem som helst, de här åtta.
Och tar man bort tid de sover, så 80 till 90 procent av vaken tid är de totalt stillasittande.
00:59:51 – Jacob: Det är en normalsvensk
00:59:54 – Daniel: Kanske är stillasittande 50-60 procent. De här fetmapatienterna vi har kollat på ligger kanske i snitt någonstans runt 70, upp mot 80 ibland. De här barnen är värre än det.
01:00:09 – Jacob: Är det samma? Kost, känner jag till data. Tittar man till exempel på riksmaten som representerar Sverige men även internationellt så är det en ganska… Inte någon jätteskillnad, men en tydlig trend är att ju yngre människor är desto sämre äter de. Ser man samma när det gäller fysisk aktivitet? Där tänker man ju på något sätt ändå att folk, eller folk barn idrottar. Kanske lite mer upp till 20-årsåldern. Det brukar vara ett tapp inom idrotten vid 14-årsåldern och sen är det ett tapp till vid 18-årsåldern. Kan man ändå se det här som du hittade där att de ligger under medelvärdet generellt sett? Det finns inga data som du känner till kanske på högstadie och gymnasieungdomar med större grupper.
01:00:53 – Daniel: Du ska få en snygg studie av mig som du kan göra någonting av och skriva om. Det är Ulf Ekelund som är en professor som jag gör en del samarbete med. Han sitter i Norge och han är en av de främsta inom fysisk aktivitet. Han sitter på en databas som heter International Children Accelerometer Database. Där man försöker samla alla forskares resultat. där man använt accelerometrar på barn och så liksom polar man ihop all data och försöker analysera det homogent. Det är han som har startat det där och fixat och det är ett jäkla jätteprojekt. Han har en publikation från 2015, tror jag, där han har samlat all data som finns på barn. Då kan man säga att fysisk aktivitet brukar peaka någonstans när man är 4-5 år gammal och sen går utför.
Och så ser man en liten puckel när man börjar skolan vid sju år. Då går det ner liksom. Sen blir det bara sämre och sämre. Det har ju sina förklaringar.
01:01:48 – Jacob: Det är inte lätt. Den kan du få.
01:01:51 – Daniel: Det är en samling av all accelerometerdata. Det är väl den datan man får hålla sig till om man ska vara så korrekt som möjligt. Det är så det ser ut. Det går ner ju äldre man blir.
01:02:06 – Jacob: Men vet du om man jämför 18-åringar mot 24-åringar? Är det någon skillnad där? Om man jämför 25-åringar mot 40-åringar? Är det någon skillnad där?
01:02:15 – Daniel: Nej, inte vad jag vet sådär på rak arm att man har suttit och jämfört så.
01:02:21 – Jacob: För det hade ju varit intressant då får man säga. Om man ser i kost så verkar det ju som att… Alltså jag är ju lite, jag har ju min bias mot samhällsutvecklingen på sitt sätt. Men där verkar det som att liksom ju yngre människor det är desto sämre mat varandra. Så de har tagit till sig mer av att äta snabbmat. De tar till sig mer av att dricka liksom lässtillverkarnas grejer. Mer av att käka fräcka frukostmüsli och sådana här saker. Och ju äldre de är, ju äldre folk är desto mer är det lite mer ja, laga maten själv på något sätt. Kanske lite mer potatis istället för pommes och så här. Man tänker sig att det kanske skulle vara så om vi tar, om du tar en grupp tjugoåringar och jämför dem med en grupp trettiofemåringar. Trettiofemåringar kanske ändå…
Alltså som du och jag då, att vi i alla fall växte upp när man… Då spelade vi fotboll på skolgården eller basket och pingis och bandy eller vad det var man höll på med. Och då var liksom, kanske man fick det inlärda beteendet som du pratar om att man liksom skulle vara aktiv när man var yngre. Medan de som… då gick i skolan för bara några år sedan kanske inte har fått det här så att de har en annan… När de väl kommit ut i vuxenlivet så kanske de har en annan… Ett annat beteende. Hänger du med på vad jag har letat efter? Ja, det tror jag absolut.
Hur samhället har byggt bort den naturliga vardagsrörelsen
01:03:30 – Daniel: Ta dagens samhälle där vi växer upp. Jag brukar säga det här med fysisk miljö är väldigt viktigt för Hur mycket vi rör oss och fysiska aktiviteter. Om du går in i närmaste köpcentrum som är nybyggt. Ta nya Hall of Scandinavia. Du får ju leta efter en trappa.
01:03:48 – Jacob: Men vad är en trappa? Vad har jag hittat?
01:03:50 – Daniel: Det går typ inte att hitta. Idag växer man upp med att dammsuga. Det gör man inte längre. Vi har en robotdammsugare. Klippa gräset? Nej, nej för fan. Det är en robot som om några år då kommer vi ha någon som hänger tvätten. Vi bygger bort all vardagsaktivitet och sen så är det här som jag snott ifrån Kalle. Jag tycker det är ganska bra att Det är jättekonstigt. Vi bygger bort all fysisk aktivitet och sen ska vi gå till något jäkla ställe som heter gym och göra det. Det ska ju bara göras. Bli fixat.
01:04:19 – Jacob: Det tyckte jag var jättebra att se. Han visar verkligen det här. Ändrar du miljön så ändrar du vad folk gör. Det är något som jag tycker generellt sett att folk verkligen inte vill ta till sig. Det gäller både kost och träning. Vi blir jättepåverkade av hur allting ser ut omkring oss. Hur andra beter sig runt omkring oss. Även vad som läggs fram och hur det serveras för oss och så här. Men folk liksom, det är hela tiden… Alltså de som väl klarar det här ändå att vara fysiskt aktiva eller vad det är. Det är liksom bara att de tittar på alla andra. Så säger de generellt sett. Som en grupp kanske man kan generalisera så. Ja, men de är dålig disciplin och slappa. Ingen vilja på något sätt.
01:04:56 – Daniel: Men det är väl någonting som har kommit ut bra av att vara med i tv här. Det är att den 19 maj ska jag ut och föreläsa för lite regeringsfolk, lite ministrar på hög nivå. Då tänkte jag trycka ganska hårt på skolmiljö och vad man gör i skolan och hur Skolverket formulerar sina regler och vad man gör idag. Det finns så pass mycket forskning så först tänkte jag presentera den forskning som finns. Helt enkelt, det här är vad som behöver göras och det är bara att göra rakt av. Jag tänker ställa dem lite till svars, vill de förstöra för våra barn? Det är i princip det de gör när de bygger upp skolan idag som det ser ut. Jag tycker det är mycket så i politik, de är duktiga på att slinka undan. Våga ta för lite beslut. Visst, vi har inte all data.
Vi vet inte allt. Vi har inte gjort någon jättestor RCT så vi vet exakt vad som kommer att hända. Men om man nu skulle bygga in lite mer fysisk aktivitet i skolan, om man ser till att alla går ut och går på rasterna och får in ståbord. Lite mer skolgympa och så vidare. Om vi forskare nu skulle ha fel här och inte tro att det kommer ha någon effekt och det visar sig att det inte har någon effekt, vad är det värsta som kan hända? Ingen kommer stryka med. Det är inget jättefarligt experiment att köra. Det är bara att göra liksom.
01:06:19 – Wille: Men vad tror du om den där, för vi har fått en del frågor om just de här
Ståbord, aktiva raster och mer idrott i skolan
01:06:22 – Wille: olika sakerna man kan göra eller som man föreslår att göra, till exempel om vi börjar med ståbord, hur tror du eller hur vet du att det påverkar folks aktivitet? Om man bara kollar på vuxnas arbetsplats så påverkar det ju fuck all, folk använder inte dem, men hur skulle det funka?
01:06:41 – Daniel: Bara stoppa in ståbord hos vuxna vet man att det funkar inte. Får man dem att använda ståborden, någonting som är viktigt som man har sett i forskningen, sit-to-stand transitions. Alltså man byter mellan sittande och stående. Ju fler sådana ju bättre, i princip. Men sen är det lite tveksamt där. Räcker det med att bara stå? Jag är lite skeptisk där. Jag har gått igenom den här forskningen ganska ordentligt. Jag höll på att skriva ett anslag om det här. Vuxna, om man är stor och otränad och så vidare, då kanske man kan se lite effekter på glukosmetabolism och så vidare genom att bara stå. Men någon som är normalviktig verkar inte riktigt så. Då måste vi nog få till lite rörelse, gärna några minuter varje timme i varje fall.
För barn finns det mig veterligen två interventionsstudier där man har gjort det här, hos barn som är någonstans runt 10-årsåldern. Man har låtit dem stå eller stå med lite aktivitet eller sitta och jämfört med att helt enkelt låtit dem käka och gjort en glukosbelastning, kollat insulinnivåer och allt möjligt man kan kolla. En studie visar inga effekter och den andra visar lite positiva effekter av att stå och ännu mer av lite rörelse. Så det är väl ungefär det vi vet idag. Men jag tror ju att Hos barn så måste vi nog få till lite mer än bara att stå upp och så vidare. Men man vet också att har man ståbord och så så verkar det stimulera till mer rörelse i sig. Det gör att man rör sig lite mer spontant ändå. Det är nog ingen dum idé att försöka variera lite.
Jag tror det kan vara troligtvis bra för belastning på kroppen att byta position och så vidare. Och någonting där som de gör i Vanstaskolan som jag tror är viktigt. Bryt varje timme, för det är man väl hyfsat säker på ändå. Att om man får in lite aktivitet varje timme, då kan man göra ganska mycket. Vi snackar inte om att alla behöver göra burpees. Gör någonting.
01:08:43 – Wille: Det var ju för övrigt det sämsta övningsvalet någonsin. Inga burpees.
01:08:49 – Jacob: Då gav man det till de som inte tyckte det. Det är inte Rich Froming du har framför dig.
01:08:54 – Daniel: Nej, men man kan göra precis vad som helst. Det spelar ingen roll liksom. Alltså bara rör på dig, sträck upp händerna, gör någonting. Och sen det här med rasterna, rasterna ska spenderas utomhus. Alltså tidsspenderad utomhus är aktiv tid oftast. Och jag tycker det är lite såhär argumentet där att få Från rektorn var att man skulle spärra de här Ipadsen och sa att de inte skulle lära sig. Men skärp dig! Det är så jävla tramsigt för det är ingen som har haft Ipad. Måste vi lära ungdomar att de ska ut och kröka också? Jag fixade det ganska bra själv på min tid. Men jag tror det skulle vara bra ändå att få in ståbord. Det tror inte jag är någon dum idé. Och sen så aktivitet på rasterna. Och sen så ju mer skolidrott man kan få till ju bättre är det väl.
Skulle man kunna få en timme om dagen? Fantastiskt!
01:09:47 – Wille: Ja precis, om de faktiskt rör på sig. Men det verkar ju vara det som är problemet, liksom anekdotiskt.
01:09:52 – Daniel: Man har väl visat i vissa studier att när man verkligen får in en timmes skolidrott varje dag och då har man ändå haft aktivitetsmätare på dem, mätt puls och så vidare. Och sett så att de verkligen gör någonting i en timme. Då jäklar, då händer det grejer. Dels med hälsan och vad de presterar i andra ämnen. Problemet är ju att verka få dem att verkligen göra någonting. Där finns det väl andra som har bättre koll på hur man ska designa det. Någonting behövs göras där.
01:10:24 – Jacob: Man tänker på något sätt, i alla fall jag spontant, att om man liksom har… Du säger om en skola hade gjort detta som beslut på något sätt att vi ska röra på oss. Inte en gympalektion på det sättet, men liksom varje dag klockan tio så rör sig skolan. Då borde det ju vara lättare också att gruppera det på något sätt. De som vill spela fotboll, som gillar det här tävlandet, går ni bort dit och så har vi kvar en annan grupp här. Så går ni bort dit.
01:10:50 – Daniel: Tänk alltså de som gillar att dansa och få göra det.
01:10:54 – Jacob: Ja precis, det är ju det man ser genom hela gympalärarserien också. Det här med att vissa tycker det är kul och andra tycker inte det är kul. Sen är det tvärtom och så hela tiden håller det på sådär så är liksom hela klassen med nästan. Har du 200 ungar då borde man ju i alla fall kunna hitta sexaktiviteter där de accepterar dem på något sätt. Eller i alla fall ökar sannolikheten. Du kommer ju aldrig få mig alla fullt ut. Det tror jag inte. Det är tonåringar. Men det borde ju bli bättre också då tycker man.
01:11:24 – Daniel: Ja. Och sen precis som vi har pratat om ju tidigare man börjar med det här i skolgången ju mer självklart kommer det vara när man kommer till högstadiet. Det är bara något man gör.
01:11:34 – Jacob: Jag undrar här. Du pratar ju här när ni har gjort era mätningar. Finns det någon form av data på det här bakåt i tiden? Man har ju de här rekommendationerna för hur mycket barn ska röra på sig. Men har barn någonsin gjort det? Det är det jag tänker på när jag tittar på det här programmet.
01:11:52 – Wille: Jag var inte ute och lekte när jag gick i högstadiet. Det var väl ändå 15 år sedan. Har de någonsin gjort det?
01:11:58 – Daniel: Det där är ett problem. Objektiv mätning fanns inte förut. Det där är inom kosten också. Det kan man få i ansiktet ibland. Vi vet faktiskt inte om vi äter mer kalorier idag än vad vi gjorde 1950. Vi har ingen objektiv mätning. Det är samma sak med fysisk aktivitet. Med allra största sannolikhet så rör vi oss mindre idag. Man vet till exempel att skjuts till och från skolan har ökat. Väldigt mycket. Alltså aktiv transport till och från skolan har minskat mycket även i Sverige. Mestadels när man pratar om sådant här får det bli amerikansk data. De har ju mest forskning bakom sig och så. Och där vet man också från skolgång att fysisk aktivitet verkar ha minskat över tid och fitness minskar över tid ganska kraftigt. Amerikansk data då.
Ska man gå tillbaka riktigt långt i tiden, till 50-talet eller något, då finns det i princip ingen data att luta sig mot.
01:12:54 – Jacob: Jag har en jättebra anekdot därifrån dock. Min morfar, han är från krokarna lite norr om Helsingborg, men han studerade i Helsingborg, vad var det man kallade det, folkhögskola, högstadiet, gymnasiet, något sånt. Och han började prata med mig någon gång om hur han cyklade. Det finns flera olika skolor i Helsingborg som är gymnasieskolor nu. Men han gick flera sådana här lektioner på olika skolor i hela staden. Och så började han knappa in det på Google Maps. Satte flaggor där bara för att se ungefär hur han hade rört. Han hade cyklat två och en halv mil varje dag bara för att ta sig mellan lektionerna. Det gjorde alla i klassen. Det var inte träning eller något sådant. Men alla gjorde det. Nu hade vi lektion där. Nu ska vi bort till Nicolaiskolan och sen ska vi bort till Mangelskolan.
Runt hela stan bara för det här.
01:13:45 – Daniel: Jag tycker det är häftigt. Fatta om man skulle kunna få in det i dagens samhälle. Vilken hälso-impact alltså. Oj, oj, oj om alla skulle… röra sig sådär. Det är det jag försöker få fram, att det är så pass enkelt att göra. Du rör på dig liksom, cykla, gå. Visst får du till styrketräning några gånger i veckan, det är väl fantastiskt. Men bara röra på sig kommer göra otroligt mycket. Min mamma tror att man måste vara rich rolling för att få hälsofördelar. Men det krävs ju inte så jäkla mycket alltså. Rör på dig i vardagen så kommer det hända grejer.
01:14:19 – Jacob: Det är en samhällsförändring där också. Precis som det du pratar om med hissar och trapporna. Var lägger man dem? De flesta ställena liksom. Trapporna är en branddörr som de flesta inte kan få upp och så är den liksom gömd och så är det en stängd korridor utan ljus in. Och så har du en bekväm hiss som är rakt framför när du kommer in genom porten. Då väljer man hissen. Vänder du på dig att du liksom hissen du ska gå runt en hörna och så har du trapporna rakt framför dig. Jag vet att det finns någon amerikansk studie där man liksom verkligen flyttar på det här. Det var på något sätt man hade fått till det väldigt bra. Jag vet inte om det var två liknande byggnader där det var tvärtom i hiss och trapporna. Men det var något extremt. Nio av tio valde trappan om de stod rätt och så var det nio av tio som valde hissen om den stod rätt.
Vi tänker inte på det så mycket utan vi gör det som är lättillgängligt. Jag ser exakt samma saker som när man diskuterar kost här.
01:15:10 – Daniel: Det är precis samma sak. De hälsosamma alternativen, gå i trappor och så vidare, de måste alltid vara enklare. Och lättare och mer attraktiva. Det blir som med kosten också. Det som är attraktivt och lättillgängligt och som man idag när man går in på Ica, det är ju det som är skit. Det är det som ligger närmast kassorna och får mest utrymme och så vidare. Det här måste man ändra. Det är samma sak i byggnadsmiljö och så vidare. Man måste alltså främja det fysiska aktivitetsvalet. Göra det lättare, precis som man måste göra inom kosten också. Annars kommer man aldrig få bukt med det här problemet, är jag rädd för.
01:15:51 – Wille: Om man tänker på skolmiljön eller skolans
Hur fysisk aktivitet förbättrar prestation på jobb och i skola
01:15:55 – Wille: situation, så finns det väldigt stora krav på att barnen ska prestera. PISA-mätningar som måste gå bra, annars ska huvuden rulla. Om man tänker sig att man skulle sno tid från lektionerna till att de skulle ut och röra på sig, eller om du skulle kunna göra samma sak i arbetslivet, att man går ut och tar en promenad istället för att ringa ett samtal eller något liknande. Finns det någonting som visar på att det faktiskt blir bättre på jobbet?
01:16:20 – Daniel: Om vi snackar jobb så finns det en dansk studie från förra året. Jäkligt snygg tycker jag, en RCT-studie på en arbetsplats där man antingen fick standard företagshälsovård och typ får ett gymkort eller någonting. Eller så får du beordrat varje dag att gå ut och gå 30 minuter. Det är liksom beordrat, du ska ut och och man kollade så att folk verkligen gick de här 30 minuterna. Inte nog med att hälsan blev bättre, det kunde man ha räknat ut, men det som är intressant i den här studien och som man börjar göra mer och mer, det är alltså prestation på jobbet, presentism. Helt enkelt, man presterar bättre, de som har rört på sig 30 minuter aktivt varje dag. Man tar 30 minuter ifrån jobbet, men du gör någon fysisk aktivitet och de presterar bättre i slutändan.
Det är ju det som borde vara det viktiga, vad man presterar liksom. Och det där finns ju hur mycket som helst. fysisk aktivitet som förbättrar kognitiv förmåga. Så jag tror att får man bara in fysisk aktivitet i skolan så kommer det smitta av sig och det mesta blir bättre. Matten också.
01:17:32 – Jacob: Det hade jag faktiskt en debattartikel i Expressen om ganska nyligen. Det var precis innan gympaledarna eller efter första avsnittet där poängen var att försöka få dem att röra sig annars också. Inte bara liksom oj nu är vi inspirerade nu ska vi se till att gympalektionerna blir bra. Utan att man försöker baka in det i det hela just för att Det andra blir bättre också. Man har ju visat det. Folk lär sig mer om de rör sig samtidigt. Om du berättar en historia för någon medan de promenerar så kommer de ihåg mer av den. Än om du berättar det medan de ligger i soffan. Det är ganska väl visat just att minnet förbättras medans man håller på och en tid efter.
01:18:13 – Daniel: Jag är helt på ditt spår där, jag tycker den datan finns. Det är inte så mycket att snacka om att de kommer prestera bättre när de rör sig mer. Man behöver inte göra någon jätte-RCT här. Utan det är bara att implementera. Jag har väldigt svårt att tro att det skulle göra att prestationen minskar. Jag har jävligt svårt att tro det till och med.
01:18:34 – Jacob: Finns det någon häftig holländsk studie? Det är liknande Bunkefloprojektet, så det är egentligen mer en intervention än bara en studie egentligen. Det är något långsiktigt. Men där har de liksom mattelektioner där folk, alltså det är ju för lågstadiebarn då, men ska de lära sig två plus tre? Så ska de liksom hoppa fem gånger för att det ska liksom sätta sig på något sätt. Hela multiplikationstabellen, allt sånt. De gör olika saker för liksom… De gör ungefär så många repetitioner som svaret blir eller som talet blir. Ska du lära dig det här kanske procenten del av tårta så ställer sig alla i en ring från början och sen så flyttar sig liksom… 10% och så ser de hur mycket som blev kvar, hur mycket som försvann. Så de hela tiden rör på sig under tiden och de har ju bättre betyg, de här eleverna.
Sen kan man ju förstå att liksom, det där blir inte lätt när du ska köra derivatan liksom. Men det är en start på att få in det. Jag tror också, vi har varit inne på, man hittar på saker när man väl är När man väl börjar med det här jättelätta, lågstadiematten, det är inga problem att hitta på lösningar där. Du kastar en säck tio gånger och så ser du hur många träffar du, du träffar åtta, hur många procent blir det då och sådana här saker. Jag tror liksom att man hade hittat lösningar för att göra det andra mer gångbart. Det är klart man ska sitta ner någon gång på dagen. Men man behöver inte göra det hela tiden.
01:19:56 – Daniel: Nej, men jag tror absolut det. Precis som du säger. Det är mycket bakåtsträvande och så känner jag. Inom skolan och sådär. Men det går ju att lösa liksom. Arbetsplatser och sådär idag som sådana här väldigt edgiga företag. Google och Apple och så vidare. De bygger ju arbetsplatser som lekland.
01:20:18 – Jacob: Google har ju basketplaner mitt inne bland datorerna. Så kan du sitta och programmera. Jag går och skjuter lite. Det viktigaste är att folk presterar för dem. Det är det viktigaste.
01:20:27 – Daniel: Och så har ju de fattat, för de är ju ganska framkant med forskning och sådär. Gör vi det kul och ser till så att folk rör på sig och så. Då kommer de prestera bättre. Ja men bra, då kör vi på det. Det är lite samma sak i skolan. Vi vill att de ska prestera. Hur ska vi maximera miljön för prestation? Då tycker jag det finns ganska mycket forskning som visar på vad man ska göra. Det är bara att göra.
01:20:50 – Jacob: Sen är det alltid en svår grej att få ut budskapet och kanske resurserna också. Jag tror hade man startat en ny skola med bara ettor och så börjat med eleverna där och sen hade de liksom aldrig vetat något annat så hade de säkert kunnat få dem in i det här mönstret hela vägen. Det är nog svårare att ta då… Ja som Calle försökte göra här med de här högstadieeleverna som redan är inne i sitt. Och liksom motivera dem.
01:21:18 – Daniel: Ja, det är sent att börja då.
01:21:20 – Jacob: Han fick ju liksom igång dem och så lämnar han dem i fred i två veckor så tappar de det igen och såna här saker. Så det är nog svårare och svårare liksom… Ju längre upp man kommer. Men det är ingen lätt sak att lösa rent praktiskt. Men man måste ju vilja det. Eller försöka det tycker jag. Kanske mer än vad man gör. För nu är det mer att folk sitter och säger att det hade varit bra. Och så är det ingen som provar.
01:21:46 – Daniel: Ja, det tycker jag. Absolut. Lite mer rakt fram.
01:21:50 – Wille: I och med att du ska gå upp och hålla ministrar till svars för vad de har gjort eller inte gjort, vet du vad som görs? Vad håller folk på med?
01:22:01 – Daniel: Just nu är det på väldigt individuell basis, kan man väl säga. Vissa skolor gör vissa saker jättebra och så vidare. Det är lite upp till rektorn. Jag skulle vilja att det finns någon högre instans uppe i Skolverket att det här måste göras på varje skola. Man kommer upp på den nivån så att det inte görs jättemycket på vissa ställen och inte ett smack på andra. Det finns ju bra exempel på skolor som är duktiga och gör mycket. Och så finns det exempel på de som inte gör någonting. Precis.
01:22:31 – Jacob: Jag vet att de skolorna i Helsingborg har börjat ett par gymnasieskolor som är skolstadier. De kör idrott före varje mattelektion nu. Just för att man vet att det blir antagligen lättare för eleverna att lära sig matten direkt efter. Jag tror man ska utvärdera det på något sätt, men jag vet inte hur.
01:22:50 – Daniel: Ja, det får man väl slå sig ihop med några kloka hjärnor och så får man väl tänka hur man ska göra det. Men ja, absolut. Det behövs mer homogen satsning, om man säger så, från högre ort.
01:23:06 – Wille: Det borde inte vara så svårt att utvärdera det, för då tar man det här och kollar, precis som Google, hur bra telefoner man kommer på, så kan man ju kolla hur bra vi gör i PISA-mätningarna eller hur bra man gör på de nationella proven eller motsvarigheten idag. Det finns ju hårda data som måste samlas in varje år.
01:23:25 – Jacob: Du har ju nationella provet i matte. Bara jämför skolorna. Hur går det på er skola jämfört med den andra skolan?
01:23:32 – Daniel: Det är en ganska straight forward design egentligen. Det ska nog, precis som ni säger, vara ganska enkelt. Ja, det tuffa är ju att få igenom det.
01:23:40 – Jacob: Få det från pappret till att det blir gjort konkret. Där kan man ju förstå att det inte är lätt för Kalle. Han hade ju dessutom kameran med sig. Barnen kan man tänka sig att vissa vill vara med i tv mer än andra och sådana här saker. Kanske svårare för dem att säga nej till kalla låsen när det är kameran med sig. Det är nog ännu svårare när man bara går in där som en individ. Inte känd sedan tidigare och ska liksom börja tala till ungdom.
01:24:06 – Wille: Det vore ett roligt experiment dock om man kommer in där dragandes med ett pingisbord och bara kör. Är det någon som vill spela pingis?
01:24:13 – Jacob: När jag var där i HIF. Bara de här samtalen man hade med vissa spelare där. Då är det ju på något sätt ett väldigt selektivt urval. De vill vara hos oss då eller hos HIF. Och det var ändå svårt att få dem liksom det här. Där var det liksom inget du blev underkänd utan det var bara hejdå, du försvinner ur klubben. Och det kunde ändå vara svårt att nå fram. Och då i skolan där många är väldigt apatiska, kanske inte vill vara där ens. Det måste vara en jävla svår sak att få rätt på.
01:24:43 – Daniel: Jo, det är nog inte lätt. Men man måste ju börja någonstans. Man måste våga lite mer tycker jag.
Styrketräning och skaderisk på gymmet för barn och unga
01:24:52 – Wille: Ja, vi hade ett par frågor. Ska vi kolla om det var någon vettig? Ja, shoot.
01:24:56 – Jacob: Det är något. Vid vilken ålder kan man börja introducera gym för barn och ungdomar? Det är inte din fråga. Nej, men det kan man ju svara på.
01:25:08 – Daniel: Det är lite lustigt. De får vara i parken och grejer. Min dotter får hoppa från en sten och utsättas för fem, sex gånger sin egen kroppsvikt. Men hon får inte köra knäböj. Tio kilo eller vad vet jag. Jag förstår inte var den där myten kommer ifrån riktigt.
01:25:24 – Jacob: Nej. Det är ju säkerheten. Man vet ju att folk skadar sig på gymmet. Man ska inte släppa in ungdomar själv. Tonåringar på gymmet. Det finns ju någon amerikansk studie på det där de visade vilken typ av skador de fick in som var styrketräningsrelaterade på akuten. Det var 70% av alla skador som barn och ungdomar kom in med. Det var att de hade tappat saker på sig själv i princip.
01:25:49 – Daniel: Tappat en vikt.
01:25:50 – Jacob: Tappat vikten på benet, tappat vikten på tårna, fått stången i bröstet så här. Medan det motsvarade kanske bara 20% hos de vuxna.
01:25:57 – Daniel: Finns det inte någon studie på det där som lyft fram löpbanden som ganska pure?
01:26:02 – Jacob: Jo, löpbanden står i absoluta tal som den absolut farligaste gymmetrissningen. Men det är ju absolut att ta det. Det är säkert fler människor som ställer sig på ett löpband och tar skivstången. Det är ju farlig utrustning. Framförallt nu när folk ska hålla i mobilerna och titta på paddan och så samtidigt. Ett snedsteg där, du springer i ganska hög fart så tar du ett steg där bandet inte rör sig. Alltså bredvid bandet. så kan det bli en ganska otäck kurva. Jag föreläste för någon PT-grupp på Actic, det kan ha varit 20-30 stycken, så frågade jag dem hur många som hade sett folk trilla eller skada och det var säkert två tredjedelar som räckte upp handen. Så det är nog ganska vanligt att folk vurpar på gymmet och man är där hela dagen.
01:26:48 – Wille: Men apropå farliga saker som iPad som jämför. Det
Skärmtid, småätande och hur man mäter stillasittande i praktiken
01:26:52 – Wille: här med skärmtid. Det tas ju upp som en väldigt stor grej. Är det ett problem? Är det en markör på ett problem eller är det ett problem i sig?
01:27:02 – Daniel: En sak som är ganska intressant om man kollar på. Det finns ju ett helt nytt forskningsfält med stillasittande. Stillasittande kommer säkert komma inom några år. Alltså folk som kallar sig stillasittande forskare. Det är någonting annat än fysisk aktivitet. Det är inte bara motsatsen till fysisk aktivitet. Det verkar vara något annat. Det är väl det vi mer och mer visar på att även om du är fysiskt aktiv och så vidare så är stillasittande en oberoende riskfaktor.
01:27:26 – Jacob: Så även om man har de här 60 minuterna då?
01:27:29 – Daniel: Det rättfärdigar inte ett stillasittande resten av dygnet. Det där har det kommit ganska mycket om på sistone. Något som är intressant är att stillasittande om man mäter det via skärmtid Till exempel tid framför TV, tid vid mobiltelefon eller iPad och så vidare. Det är väldigt starkt korrelerat till fetma och ohälsa och allt möjligt dåligt. Men det objektivt mätta stillasittandet, man gör så gott man kan iallafall, den är inte lika starkt korrelerat. Jag vet att Ulf har skrivit ganska mycket om det där. Han är ganska övertygad om att skärmtid och så verkar kunna främja snacking behaviours. Vi får i oss mer energi när vi sitter framför en skärm. Jo, det finns det ju interventionsstudier på som man har gjort.
01:28:21 – Jacob: Kortsiktiga, där man jämfört barns… Om du bara ställer maten framför dem eller om du ställer maten framför dem medan de tittar på TV och då äter de mer när de tittar på TV. Och det har man också studier som visar att ser barn reklam för mat på tv så äter de mer mat efter om du ger dem i måltid. Än om de bara tittar på tv och där är ingen matreklam. Och det är ju också sådana här grejer som man liksom… Vuxna kan väl vara väldigt förlåtande mot reklam och säga ja men alla vet att det är liksom… Men även om du inte köper den produkten så är du påverkad. Bara det att du ser mat så är vi påverkade att äta mer. Det finns ju inte lika mycket studier på det här på vuxna just… Vi har varit inne på det några gånger. Det är så mycket lättare att studera barn och få pengar för att studera barn för folk.
Det är okej på något sätt att säga att barnen är hjälplösa mot reklam. Det är inte okej att säga att vuxna inte kan hantera reklam för då blir vuxna sura och så ger de inte dig pengar längre. Men det lilla som finns på vuxna visar att det fungerar antagligen likadant där. Att liksom ser du mat på tv. Ser du någon som sitter och äter där så kommer du antagligen äta mer om någon ställer mat framför dig. Så just det är ju väldigt mycket reklam för snacking-grejer och sånt. Jag vet att det finns någon, jag kommer inte ihåg vad de heter, ministerråden och sånt där. Gjorde någon rapport om reklam riktad mot barn och så här. Det var en stor andel av all reklam som var online på hemsidor som barn besöker. Alltså kostrelaterade så var det 80% eller 90% av det var liksom ohälsosam mat.
Det kan också vara den här indirekta påverkan. De sitter och ser det här hela tiden och då blir de mer benägna att äta den dåliga maten.
01:30:08 – Daniel: Det är om skärmar och så vidare. Någonting som inte är alltför bra med att sitta för mycket vid skärmar. Ny teknik, jag är inte emot det. Det är fantastiskt. Men det får inte ta bort fysisk aktivitet. Det är det som är problemet. Gå tillbaka 20 år i tiden så fanns det inte lika mycket skärmar. Det finns ju mer idag så det har nog sin del i förklaringen. Även om vi inte vet hur mycket och så vidare. Det används mycket i undervisningen och är superbra. Ta till exempel gympaläranserien här. Man får nog ganska bra effekter av att bara ta bort dem på rasterna. Låt dem ha dem i undervisningen. That's it. Det är inte svårare än så.
01:30:48 – Jacob: Jag vet inte hur det är på högstadiet. Men innan det så var det alltid gemensamma raster för nästan alla. Det är bara att stänga ner nätverket. När man hade den där tiorasten som alla hade. Vad var det? Tjugo över nio eller sådant hade vi den på min skola. Tjugo över nio till tjugo i tio. Jag vet inte varför det kallas tiorast. Det var väl för att det var innan tio kanske.
01:31:05 – Daniel: Men i alla fall, bara stäng ner nätverket då. Visst, de kan ju plocka upp sina mobiler ändå ju, de som har det. Men på något sätt, eller det som de hade som alternativ hos gympan, bara lås paddan.
01:31:17 – Jacob: Apparna bestämmer vi vilka du får ha. Du har ordbehandlaren. Tycker du det är kul att sitta och skriva på rasten kan du göra det, men du får inte sitta och spela i alla fall.
01:31:25 – Daniel: Det har säkerligen sin del i förklaringen. Att man sitter för mycket med skärm helt enkelt. Men det är väl också något som kan smitta av sig. Föräldrarna sitter mycket med skärmen och gör det konstant. Det gör man ju själv också. Jag gör det konstant. Det är väl något som barn ser och så tar de efter det beteendet. Ja, det är knepigt det där.
01:31:46 – Jacob: Har du satt en accelerometer på din dotter än?
01:31:48 – Daniel: Nej, jag har inte gjort det på henne. Min fru har fått gå runt med en. Men dottern har jag faktiskt inte satt någon på. Det är lite intressant. Man har hängt sådana här mätare ända ner till ettåringar. Det finns faktiskt könsskillnader redan där. Det är jag lite intresserad av, en forskningshypotes i framtiden som jag tänkte försöka besvara. Redan när de är så små som ett år så rör sig killar betydligt mer än tjejer. Det här hänger med resten av livet. Det är ganska intressant. Frågan är om man som förälder redan har börjat projicera könsroller då, eller om det är något genetiskt betingat. Vad tror ni?
01:32:26 – Jacob: Finns det inga djurstudier på det där? För där tänker jag att där borde man ju kunna se. Ser man skillnader mellan könen i djurstudier? Det kan säkert vara ett skifte där. De kvinnliga djuren kan vara mer aktiva i någon art och sen tvärtom. Men du vet inte alls om det finns något där på djurstudier.
01:32:43 – Daniel: Nej, jag har faktiskt inte börjat gräva i det där än. Jag tänkte att jag skulle ta tag i det och skriva något forskningsanslag så jag får lite pengar och kan kolla på det. Jag är intresserad av det. Det är väldigt intressant. Att det börjar så pass tidigt. Precis. Riktigt tidigt.
01:32:58 – Jacob: Jag blir lite inspirerad. Jag ska se om man kan tejpa på och sätta en sån här miniryggsäck på Emilia så lägger jag min gamla smartphone där i med en stegräknare. Jag tror hon gillar ju sådana här armband. Det där är ett problem med stillasittande.
01:33:14 – Daniel: Vi säger att vi mäter det jämt med en accelerometer till exempel. Med Apple Watch och allt möjligt. Definitionen är dels att du ska göra av med väldigt lite energi under 1,5 met. Definitionen är att du ska ligga eller sitta. Alltså en positionsmätning. Det klarar inte en accelerometer av. Det klarar inte iPhone, Apple Watch eller Jawbone av. Men ändå så säger vi att vi kollar stillasittande. Så det är väl en sak jag tänkte göra under min postdok här. Verkligen ta reda på om stillasittande är farligt. Och då menar jag verkligen. Alltså man kontrollerar det i labb. Men nu sitter vi och skjuter ganska mycket från höften. Är det någonting i själva positionen sittande som är farligt, inte bara att man gör av med lite energi?
Det vet vi inte, och garanterat vet vi det inte hos barn. Jag ser bara på min dotter och de sitter ju i så konstiga positioner så man undrar ju hur det ens går till. Så det blir knepigt med någon positionsmätare. Jag vet faktiskt inte hur man ska komma runt den problematiken riktigt. Det får också någon fiffig ingenjör tänka ut. Det kommer säkert komma i framtiden mer och mer kläder med inbyggda rörelsemätare.
01:34:29 – Jacob: Jag tänkte precis säga det. Det ska inte kunna vara för svårt. Ett par byxor som registrerar vinkeln i knäna. Precis, det finns ju sådana här plåster mer eller mindre som active pan som man sätter på låret.
01:34:41 – Daniel: Och det börjar komma mer och mer sådana här grejer. Så det där måste komma snart. Det måste vara någon som har tänkt på det där. Bygga in det i tröjan eller brallorna precis som du säger. De är ju så små de här mikrochippen idag att köpa. Tekniken har ju gått framåt så det där borde gå att lösa på någon vänster.
01:34:57 – Jacob: Det kanske redan är någon som har löst det men man hittar inte det tyvärr.
01:35:01 – Daniel: Jag har ändå försökt att leta ganska mycket men jag har inte hittat något. Någon som har tänkt på det. Någon som har fått till det rättare sagt. Tänk på det, det är garanterat någon som har gjort det. Det man kan göra är att man kan positionera flera accelerometrar mot varandra. Men det blir liksom compliance-nivåerna som skjuter ganska… En på armen och en på foten. Det är inte så poppis att gå runt så en vecka. Man såg ju det på de här ungarna när Calle tog fram den här accelerometern och de tittade på honom. Men det börjar man göra i forskningen. Man har ju validerat den här mätaren som jag har, som nästan alla forskare kör mot, till exempel Jawbone. Jawbone predicerar väldigt bra fysisk aktivitet. Så då börjar man i studier mer och mer köra att man ger dem Jawbone eller någon Apple Watch eller någonting.
Det höjer ju compliance-nivåerna ganska mycket. Det kan man ju fatta i och för sig. Det är väl lite roligare att gå runt med en sån än en röd jävla mätare runt midjan.
01:35:57 – Wille: Ja, de var inte snygga.
01:35:59 – Jacob: Jag har kört med sån här sensewear. Som du har på överarmen. Det blir också irriterande. Det är som att någon tar blodtrycket på dig hela tiden. Det ligger där. Varje gång man skulle ta på sig tröjan så krokade ni lite. Jag hade ju inga problem med min kompilaj. Jag kan ju förstå att man till sist, om man inte förstår syftet och man kanske inte får feedback själv på vad man… Ger ni det förresten? Ger ni feedback till den individen som har haft ett band när ni mäter?
01:36:26 – Daniel: Ja, alla. Vi har ju som tur var ganska mycket assistenter här i vår forskargrupp som hjälper oss med det. Vi ger feedback till alla. Vi ger aktivitetskurvor till alla som är med, så de får se för varje timme hur aktiva de har varit under den här veckan. Vi är jättenoga med det. Det är för att det höjer compliance och vi tycker det är schysst att visa lite att vi bryr oss också. Vi vill ge någonting tillbaka för att de är så snälla och ställer upp. Så vi är noga med att göra det till allihopa.
01:36:54 – Wille: För då blir det en intervention i sig, det måste ju förändra deras beteende.
01:36:58 – Daniel: Jo, så är det ju också, men det skickar vi ju ofta efter vi har gjort någonting. Men visst, så är det. Men jag tror ändå att man som forskare ska försöka visa att det faktiskt blir någon data och att de får någonting tillbaka också. Jag tror det är viktigt.
01:37:19 – Jacob: Men berättar ni i förväg då att de ska få feedback sen eller det är bara att de får feedbacken och så, oj vad kul jag fick det också?
01:37:25 – Daniel: Nej, vi brukar faktiskt säga att de kommer få feedback.
01:37:30 – Wille: Vad tycker ni? Ska vi runda?
01:37:32 – Jacob: Är det något mer du vill ha fram här? Var det något vi tog upp senast som inte är med alls?
01:37:40 – Daniel: Nej, det tror jag inte. Jag tror inte det.
01:37:42 – Jacob: Vi var mer inne på hur jobbiga de här resorna var senast. Ja, just det. Åka den där jävla bilen hela tiden.
01:37:48 – Daniel: Du hann nämna det.
01:37:49 – Jacob: Ja, det var faktiskt ganska jobbigt.
01:37:52 – Daniel: Det är också sådär doktorandprojekt och datainsamling och sådär. Men jag har väl haft det lite tidigare med någon här från GIH. Med William, ja. Det är lite svårt för vanliga människor att fatta hur jobbigt vissa grejer är. Jag skulle ju hem till hundra familjer. Det är hundra kvällar och sen ett år senare samma sak igen. Det är bara att sitta och åka på kvällen. Först jobba tidigt till klockan sex och sen ska man hälsa på någon familj klockan tio på kvällen och så tar det tre timmar hem därifrån. Det var ett jävla helvete i två år. Men som sagt, man lär sig respektera data.
01:38:28 – Wille: Ja, men det är bra. Det låter ju som att världen är på väg åt helvete. Det känns ändå skönt att det finns vettiga människor som skäller ut ministrar och forskare på det här området. Fortsätt göra det du gör, Daniel. Ska jag ta det med mig?
01:38:47 – Daniel: Istället för arga snickaren så tänkte jag bygga mig ett namn som arga forskaren.
01:38:52 – Jacob: Det är ingen dum idé alltså.
01:38:53 – Daniel: Skäll ut folk bara.
01:38:55 – Jacob: Blir man poppis på TV.
01:38:56 – Daniel: Ja precis. Poppis i forskarvärlden också. Blir utslängd på en gång. Kommer inte få vara kvar på PoI.
01:39:03 – Wille: Nej men det är bra. Vi hoppas att det blir någonting av det här avsnittet den här gången. Vi får väl kolla det innan vi lägger på här nu. Stort tack för att du var med. Det har varit jättekul att prata med dig igen.
01:39:12 – Daniel: Tack så mycket.
01:39:13 – Wille: Ha det bra. Hej hej.
