I Aftonbladet från igår (2011-02-15) kan man läsa den ”nyheten” att BMI tydligen inte är ett ofelbart mått på en människas hälsa och att man kan vara överviktig trots att man inte är fet. Deras rubrik är ”BMI en fet bluff” och här kan du läsa artikeln.
BMI – vad är det och vilket är användningsområdet?
BMI är en förkortning för Body Mass Index, kroppsmasseindex på svenska. Det räknas ut genom att man tar sin vikt och divideras med sin längd i meter i kvadrat. Väger man 85 kg på 190 cm blir alltså beräkningen 85/(1,9×1,9) och det ger ett BMI på cirka 23,5. Världshälsorganisationen (WHO) definierar, sedan 1998, BMI <18,5 som undervikt, >18,5-24,9 som normalvikt >25-29,9 som övervikt och allt från och med 30 som fetma. Dock skiljer sig detta mellan olika folkgrupper och åldrar men för vuxna västlänningar gäller de här gränserna (1).
BMI är dock ett trubbigt mått för en individs hälsa och skall aldrig användas som enskild variabler för att diagnostisera en person. Dels kan du ha en hög andel kroppsfett trots lågt BMI eller en låg andel kroppsfett trots högt BMI. BMI är dock framtaget som ett epidemiologiskt verktyg, alltså ett av många mått för att mäta hälsan på gruppnivå. Andra typer av mått för folkhälsa kan vara spädbarnsdödlighet, förväntad livslängd, befolkningstillväxt, antal människor som lever över eller under 1 Dollar/dag etc. Alltså används det för att se trender och jämföra populationer med någon form av objektivt mått. En individ med högt BMI behöver varken vara sjuk eller ha massor av fett på kroppen som sagt, men i en population med 10 miljoner människor där 60% av BMI över 25 kan man dra ganska klara slutsatser att den fysiska hälsan där är sämre än i en population med lika många människor fast med enbart 35% med BMI över 25. Och det är alltså i det senare fallet som BMI är ett bra enskilt mått, på individnivå krävs komplettering av flera variabler.
Aftonbladets artikel
Man tar upp dessa problem med BMI på ett ovanligt bra sätt för att vara Aftonbladet, men det är ju i och för sig inget som säger särskilt mycket. 😉 I underrubriken och ingressen läser vi följande:
Nu varnar forskare för den populära metoden: Säger ingenting om hälsa. Det är en av de största bluffarna någonsin.
Ändå räknar vi BMI, body mass index, som aldrig förr. Men det finns inget hälsosamt med skalan. Tvärtom:
– Det kan vara farligt att tro på den, säger Fredrik Nyström, professor i hjärtmedicin.
En helt okej genomgång totalt sett om du läser den men fortfarande kvarstår en del frågetecken som jag ser det.
Är det här ett problem eller vill man göra det till ett problem? Vem mäter egentligen BMI på det här sättet undrar jag? I vården gör man det inte i alla fall, aldrig som enskild variabel för hälsa/ohälsa. Och OM en läkare mot förmodan skulle säga till ett muskelberg att ”du är fet och behöver banta” så är det en fråga om en enskild inkompetent läkare, ett ytterst ovanligt undantag från regeln. Dessutom lär ju knappast muskelberget oroa sig, vem vet inte att man har lågt kroppsfett och grym muskelmassa? 😀
För att motivera en patient kan dock säkert läkare använda BMI som ett verktyg för att få en patient att inse att vikten är ett problem. Om man inte tränar något som ställer krav på styrkan regelbundet är trots allt ett högt BMI ett ganska säkert tecken på att man har en kroppsfettnivå som är högre än normalt. Läkaren är dock givetvis medveten om att det egentligen inte är själva BMI siffran som är ett problem utan det är mängden kroppsfett på patienten. Att säga, ”du har lite högt BMI” kan nog upplevas lättare än att behöva säga ”du är lite överviktig/fet”.
Falskt positiva mått – större risk?
Just muskulösa människor med högt BMI lyfts i regel fram som exempel. Men jag tvivlar starkt på att det går runt massa ”överviktsdiagnostiserade muskelberg” i samhället, det tror jag mest är en Klintbergare.
Men om det i så fall vore så att BMI-skalan de facto kan få en negativ effekt är det nog snarare i det motsatta fallet, när man är normalviktig fast kanske ändå har en mycket ohälsosam fettansamling. Att ha en stor andel inlagrat visceralt fett är starkt kopplat till metabolt syndrom och typ 2 diabetes bland annat. Den här ohälsosamma fettinlagringen kan vara betydande även om man är smal.
Om man då söker för någon form av sjuklighet utan att vara minsta överviktig finns nog snarare risken att man inte uppmärksammar detta. Man kanske får medicin och livsstilsråd för vad man mår dåligt över men den skadliga fettinlagringen runt bukens organ missas. Detta är bara spekulationer naturligtvis men jag tror nog att den missen dels är mer sannolik att faktiskt inträffa samt att den dessutom har värre konsekvenser än att det bara blir en skämtsam anekdot om en inkompetent läkare (som fallet med ”den överviktige kroppsbyggaren”).
Individer som mäter sitt eget BMI?
Den här gruppen är vad som i artikeln främst diskuteras. Professor Fredrik Nyström, känd från flera intressanta studier om hälsa och konsumtionsvanor (av skräpmat, godis och rödvin bland annat) intervjuas och säger bland annat:
– Det kan rent av vara farligt att tro att bmi mäter någon hälsa, säger Fredrik Nyström.
– Det kan få människor med ”godkänt” BMI att felaktigt tro att de är friska och det skuldbelägger dem som klassas som överviktiga, utan någon som helst orsak.
– BMI säger ingenting om hälsa för en enskild individ och det är i många fall bättre att vara lite överviktig, till exempel vid olika former av hjärtsjukdom
Och här kan jag hålla med. Det finns kanske de som mäter sitt BMI och drar lite för stora slutsatser av det men det gör ju samtidigt folk av massa saker. Jag ser det inte som ett direkt folkhälsoproblem att folk beräknar sitt BMI hemma. Är man överviktig är man inte sjuk per automatik och att ha normalt BMI gör en inte frisk per automatik. Men undviker folk sjukvård om de känner sig sjuka bara för att BMI är normalt? Och går människor till vårdcentralen om de känner sig friska som nötkärnor fast har BMI > 25? Jag vet inte men jag tvivlar starkt.
Slutord
Inte var det här någon sedvanligt bedrövlig sensationsartikel så för det ska väl Aftonbladet ha cred. Men jag tycker man gör en höna av en fjäder litegrann och försöker framställa det som ett problem där bantningsindustrin tjänar storkovan på människor som mäter sitt BMI i hemmet.
I mina ögon är det allmän kännedom att BMI långt ifrån säger allting, inte i närheten. Men jag tycker samtidigt att måttet faktiskt ibland får oförtjänt mycket skit till och med, det glöms bort att det är ett mått avsett för trender populationsnivå. Och studerar man inte en population tror jag som sagt att hårda bedömningar baserat på enbart BMI är en fråga om inkompetens från en absolut minoritet av hälsofrämjande professioner och/eller vårdpersonal, inte något systematisk samhällsproblem.
/Nicklas
1. WHO. Obesity: preventing and managing the global epidemic. Report of a WHO Consultation. WHO Technical Report Series 894. Geneva: World Health Organization, 2000.
Lämna ett svar