I Aftonbladet från igår (2011-02-15) kan man läsa den ”nyheten” att BMI tydligen inte är ett ofelbart mått på en människas hälsa och att man kan vara överviktig trots att man inte är fet. Deras rubrik är ”BMI en fet bluff” och här kan du läsa artikeln.

BMI – vad är det och vilket är användningsområdet?

BMI är en förkortning för Body Mass Index, kroppsmasseindex på svenska. Det räknas ut genom att man tar sin vikt och divideras med sin längd i meter i kvadrat. Väger man 85 kg på 190 cm blir alltså beräkningen 85/(1,9×1,9) och det ger ett BMI på cirka 23,5. Världshälsorganisationen  (WHO) definierar, sedan 1998, BMI <18,5 som undervikt,  >18,5-24,9 som normalvikt >25-29,9 som övervikt och allt från och med 30 som fetma. Dock skiljer sig detta mellan olika folkgrupper och åldrar men för vuxna västlänningar gäller de här gränserna (1).

Ökning i övervikt
Ökningen av övervikt enlig BMI i USA under 15 år.

BMI är dock ett trubbigt mått för en individs hälsa och skall aldrig användas som enskild variabler för att diagnostisera en person. Dels kan du ha en hög andel kroppsfett trots lågt BMI eller en låg andel kroppsfett trots högt BMI. BMI är dock framtaget som ett epidemiologiskt verktyg, alltså ett av många mått för att mäta hälsan på gruppnivå. Andra typer av mått för folkhälsa kan vara spädbarnsdödlighet, förväntad livslängd, befolkningstillväxt, antal människor som lever över eller under 1 Dollar/dag etc. Alltså används det för att se trender och jämföra populationer med någon form av objektivt mått. En individ med högt BMI behöver varken vara sjuk eller ha massor av fett på kroppen som sagt, men i en population med 10 miljoner människor där 60% av BMI över 25 kan man dra ganska klara slutsatser att den fysiska hälsan där är sämre än i en population med lika många människor fast med enbart 35% med BMI över 25. Och det är alltså i det senare fallet som BMI är ett bra enskilt mått, på individnivå krävs komplettering av flera variabler.

Aftonbladets artikel

Man tar upp dessa problem med BMI på ett ovanligt bra sätt för att vara Aftonbladet, men det är ju i och för sig inget som säger särskilt mycket. 😉 I underrubriken och ingressen läser vi följande:

Nu varnar forskare för den populära metoden: Säger ingenting om hälsa. Det är en av de största bluffarna någonsin.

Ändå räknar vi BMI, body mass index, som aldrig förr. Men det finns inget hälsosamt med skalan. Tvärtom:

– Det kan vara farligt att tro på den, säger Fredrik Nyström, professor i hjärtmedicin.

En helt okej genomgång totalt sett om du läser den men fortfarande kvarstår en del frågetecken som jag ser det.

Är det här ett problem eller vill man göra det till ett problem? Vem mäter egentligen BMI på det här sättet undrar jag? I vården gör man det inte i alla fall, aldrig som enskild variabel för hälsa/ohälsa. Och OM en läkare mot förmodan skulle säga till ett muskelberg att ”du är fet och behöver banta” så är det en fråga om en enskild inkompetent läkare, ett ytterst ovanligt undantag från regeln. Dessutom lär ju knappast muskelberget oroa sig, vem vet inte att man har lågt kroppsfett och grym muskelmassa? 😀

För att motivera en patient kan dock säkert läkare använda BMI som ett verktyg för att få en patient att inse att vikten är ett problem. Om man inte tränar något som ställer krav på styrkan regelbundet är trots allt ett högt BMI ett ganska säkert tecken på att man har en kroppsfettnivå som är högre än normalt. Läkaren är dock givetvis medveten om att det egentligen inte är själva BMI siffran som är ett problem utan det är mängden kroppsfett på patienten. Att säga, ”du har lite högt BMI” kan nog upplevas lättare än att behöva säga ”du är lite överviktig/fet”.

Falskt positiva mått – större risk?

Just muskulösa människor med högt BMI lyfts i regel fram som exempel. Men jag tvivlar starkt på att det går runt massa ”överviktsdiagnostiserade muskelberg” i samhället, det tror jag mest är en Klintbergare.

Men om det i så fall vore så att BMI-skalan de facto kan få en negativ effekt är det nog snarare i det motsatta fallet, när man är normalviktig fast kanske ändå har en mycket ohälsosam fettansamling. Att ha en stor andel inlagrat visceralt fett är starkt kopplat till metabolt syndrom och typ 2 diabetes bland annat. Den här ohälsosamma fettinlagringen kan vara betydande även om man är smal.

Om man då söker för någon form av sjuklighet utan att vara minsta överviktig finns nog snarare risken att man inte uppmärksammar detta. Man kanske får medicin och livsstilsråd för vad man mår dåligt över men den skadliga fettinlagringen runt bukens organ missas. Detta är bara spekulationer naturligtvis men jag tror nog att den missen dels är mer sannolik att faktiskt inträffa samt att den dessutom har värre konsekvenser än att det bara blir en skämtsam anekdot om en inkompetent läkare (som fallet med ”den överviktige kroppsbyggaren”).

Individer som mäter sitt eget BMI?

Den här gruppen är vad som i artikeln främst diskuteras. Professor Fredrik Nyström, känd från flera intressanta studier om hälsa och konsumtionsvanor (av skräpmat, godis och rödvin bland annat) intervjuas och säger bland annat:

– Det kan rent av vara farligt att tro att bmi mäter någon hälsa, säger Fredrik Nyström.
– Det kan få människor med ”godkänt” BMI att felaktigt tro att de är friska och det skuldbelägger dem som klassas som överviktiga, utan någon som helst orsak.
– BMI säger ingenting om hälsa för en enskild individ och det är i många fall bättre att vara lite överviktig, till exempel vid olika former av hjärtsjukdom

Och här kan jag hålla med. Det finns kanske de som mäter sitt BMI och drar lite för stora slutsatser av det men det gör ju samtidigt folk av massa saker. Jag ser det inte som ett direkt folkhälsoproblem att folk beräknar sitt BMI hemma. Är man överviktig är man inte sjuk per automatik och att ha normalt BMI gör en inte frisk per automatik. Men undviker folk sjukvård om de känner sig sjuka bara för att BMI är normalt? Och går människor till vårdcentralen om de känner sig friska som nötkärnor fast har BMI > 25? Jag vet inte men jag tvivlar starkt.

Slutord

Inte var det här någon sedvanligt bedrövlig sensationsartikel så för det ska väl Aftonbladet ha cred. Men jag tycker man gör en höna av en fjäder litegrann och försöker framställa det som ett problem där bantningsindustrin tjänar storkovan på människor som mäter sitt BMI i hemmet.

I mina ögon är det allmän kännedom att BMI långt ifrån säger allting, inte i närheten. Men jag tycker samtidigt att måttet faktiskt ibland får oförtjänt mycket skit till och med, det glöms bort att det är ett mått avsett för trender populationsnivå. Och studerar man inte en population tror jag som sagt att hårda bedömningar baserat på enbart BMI är en fråga om inkompetens från en absolut minoritet av hälsofrämjande professioner och/eller vårdpersonal, inte något systematisk samhällsproblem.
/Nicklas

1. WHO. Obesity: preventing and managing the global epidemic. Report of a WHO Consultation. WHO Technical Report Series 894. Geneva: World Health Organization, 2000.

18 svar på “Vem använder egentligen BMI som ensam hälsomarkör?”
  1. Jag har också hört just det. Att försäkringsbolag nekar sjukvårdsförsäkringar för att personer som är stora av muskler har för högt BMI..

  2. Mikael och Staffan:
    Ja det stämmer. Men det ser jag inte som att man använder det som hälsomarkör i sig utan som objektivt gränsvärde för att bedöma försäkringen. De vet nog att det inte säger tillräckligt mycket men kan dessvärre ändå använda det mot folk.

  3. på min diabetesmottagning använder de det som markör, kanske inte den ända. Men jag har fått påpekande om att min bmi är röd (dvs röd siffra i utskriften då jag ligger över 25) flera gånger och även blivit hänvisad till dietist pga min bmi. Det första hon sa var att jag ju vägde lite mycket. Jag är 165 och har s/m i klädstorlek och är definitivt inte stor. Men jag måste vara otroligt kompakt, läste för nåt halvår sen ett inlägg här om ”kraftig benstomme” att det var en myt om benstommen men att själva ”fenomenet” fanns, alltså att vissa väger mer än det ”ser ut” som. Tyvärr förstod jag typ ingenting av just den artikeln, vilket var synd för jag tror det är det jag ”lider” av. Iallfall tillbaka till bmi, numera vägrar jag väga mig på diabmott. just för de använt det som de gjort. Jag har full förståelse för att man måste hålla koll på vikten hos diabetespatienter eftersom man kan hamna i det här problemet att man tar lite för mycket insulin -blir lite hungrigare -äter lite mer -tar lite extra insulin eftersom man åt så mkt mat och så är man inne i en ond cykel. Kan väl säga att ändå gången jag har legat på bra bmi var när jag fick diabetesen, och gud då stod höftbenen och revbenen ut och jag såg ut som skriet i ansikten. Det är inget jag siktar på…

  4. Om försäkringsbolag missar att försäkra en ”frisk”/”hälsosam” person så är det ju inte så att dom ”använder bmi mot folk”. Dom förlorar ju också på det. Kommer dom på ett bättre sätt att mäta så lär dom garanterat använda det och tjäna ännu mer pengar.

  5. Där finns även en väldig enkelhet i BMI. Om man ska göra stora folkundersökningar vi telefon eller genom någon annan form av samtal kan man endast fråga människor efter deras längd och vikt. Svaren blir säkert inte 100 % ärliga men man får i alla fall en ungefärlig siffra. Det går inte att fråga människor om deras midjemått, kroppsfettprocent, förhållande buk-midja eller liknande.

  6. Vilka mått vill ni annars föreslå för bedömning av nutritionsstatus t.ex. innan en tuff behandling? BMI tillsammans med en patients ”normalvikt”, ätsvårigheter och viktutveckling är väl de bästa måtten vi har i sjukvården för att bedöma nutritionsstatus om inte specifik och konstaterad malnutrition föreligger?

  7. Sanslöst: Vem frågar du egentligen? Du nämner ju flera variabler och dessutom en situation där man på förhand misstänker just nutritionsrelaterade problem. Precis som jag menar. Men du svarade kanske någon annan?

  8. Om Sanslös ovan vill ha ett mått så är det väl bukhöjden som seglat upp som ett bra komplement till BMI för att på ett enkelt sätt kolla hälsostatusen hos en person. Misstänker att alla bodybilders klarar det måttet med god marginal även om de har ett BMI som är långt över 25. Men som du skrev i artikeln om BMI så är inte heller bukhöjden ett mått med absolut sanning. Värden som fungerar bra på grupper men inte alltid på individer. Lite som de som går omkring och tro att deras max puls är 220-åldern.

  9. Trevlig artikel; jag tycker överhuvudtaget att det är trevligt att man tar upp mått och mätstorheter och hur de används – eller, oftare, felanvänds, eftersom vi är smått besatta av att mäta i det här samhället, men inte riktigt lika kunniga som vi är entusiastiska. Jämför GI-grejen (och dö en liten död av frustration), t.ex. BMI är nog något av det bästa mått vi har för större populationer (för, som Jacob skriver ovan, hur många kan man fråga om deras bukhöjd och vänta sig ett vettigt svar?). Man behöver inte demonisera det totalt för att det inte funkar om det felanvänds.
    Jag har ofta själv funderat på just vilka det är som begår detta Missbruk(tm) av BMI, eftersom jag ofta hör från privatpersoner hur Hemskt(tm) det är att det förekommer. Och så refereras till, som Niklas nämner, fetmadiagnostiserade muskelberg och personer med övervikt av kosmetisk art som förnedras av sjukvården. Jag är lite skeptisk och tänker att BMI får mycket skit för att det är lätt att hate:a på det. Det är lite ironiskt att även kvällstidningarna hakat på det, för om någon verkligen missbrukat BMI så är det väl kvällstidningarnas hälsobilagor (men det är ju så LÄTT att göra en BMI-kalkylator till hemsidan, som folk kan hålla på och klicka med). Kanske är många av de som hate:ar på BMI i gruppen som nojar kring sitt eget och de som får sitt eget satt under luppen p.g.a. andras nojor (vilka återfinns i alla viktgrupper). Där skulle jag hellre vilja hate:a lite på beteendet att hänga upp sig, och allt annat, på vikten (vilket tyvärr är så oerhört mycket vanligare än man skulle önska, och det EXTREMT ofina beteendet att hänga upp sig på andras vikt. Det fanns även på den tiden när BMI var i stort sett okänt och man körde med ”längden minus hundratio” också.
    Det jag KAN reagera på är hur BMI ibland används väldigt oselektivt när det gäller barn. Det är i och för sig inte mycket annorlunda från hur man tidigare använde vanliga viktkurvor, utan det är mest mätenheten som ändrats. Där undrar jag lite om man inte ibland glömmer bort de två utmärkta instrumenten ögat och det sunda förnuftet. Man SER om ett barn är så tjockt, och HÖR om man frågar att ett barn är så stillasittande, att hälsan är i fara. Det gäller i och för sig i rätt stor utsträckning för vuxna också, tror jag.

  10. Väldigt bra inlägg Tolkia. Jag skriver nu så att förhoppningsvis några fler läser det 🙂

  11. Malin: såvitt jag kan förstå, ligger det mycket i det du skriver. När jag har varit och gjort konditionstest på ett par olika ställen, har de dessutom kollat BMI OCH kollat _skelettvikten_. Det finns någon formel för hur skelettvikten är relaterad till diverse olika mått, bland annat runt handleden (där man sällan har mycket underhudsfett).
    Jag ligger alltså _under_ gränsen för övervikt, men har fruktansvärt mycket bukfett (cirka 10 kilo, knappt ett gram någon annanstans än på buken). Jag har alltså rakt motsatt problem jämfört med dig. Folk har alltid sagt åt mig ”äsch, men du är väl inte överviktig” och gärna också ”vad har du för BMI?”. Då har jag viftat med mina magra armar och ben och försökt få dem att förstå, men ingen har riktigt förstått, innan jag fick reda på det med skelettvikten. De personer som kollat detta på mig sade ungefär ”du är ju över 40, så det är väl ingen risk att du går och blir anorektisk, så då vågar jag säga – du ska ligga en bra bit under gränsen för övervikt, eftersom du har så lätt och tunt skelett”. Så logiskt sett borde en person som har grov benstomme kunna diffa en bit uppåt.
    Jag vet att om jag skulle väga 70 kilo, skulle jag inte se klok ut, men jag har en kompis som är lika lång (kort) som jag, och när hon väger 70 är hon jättesmal (hon har alltså grov benstomme, vilket man också ser när man tittar på exv. hennes handleder).

  12. Intressant att BMI får ta så mycket skit. Är en del psykologi inblandat tror jag, folk ser det som skala som mäter hur tjock man är(därav blir de fientligt inställda till den). Säg en annan skala eller ett mått som får utså sådan kritik.

  13. Du skriver att vården aldrig använder bmi son som ensam markör – det är inte korrekt. Barnmorskor får inte skriva ut p-piller till personer med bmi över 30. Oavsett hur de ser ut, tränar, äter och lever. Detta är den e n d a markören de går efter. Jag har dessutom inte bara mött en inkompetent individ inom vården utan många i så fall. Jag är tung, har alltid varit. När jag var som smalast och hade strl 40/42 i kläder så vägde jag fortfarande 90 kg. Har tränat minst två ggr i veckan i 24 år, och då menar jag tränat – inte motionerat. Senaste 8-10 åren har det varit 4 ggr i veckan i snitt. Min erfarenhet är att så fort de vägt och mätt mig så är jag direktkvalificerad in i fetmagruppen oavsett livsstil. Att jag tränar hårt (spinning, handboll, fys och styrka), äter medvetet och är stark har a b s o l u t ingen betydelse inom vården. Jag anses bara fet. Vilken blir ett stort problem när jag försökt söka förklaringar till varför min vikt är som den är trots hård, regelbunden träning och medveten kost. Jag har alltid blivit bemött med misstro och vården utgår ifrån att jag underskattat mitt intag av energi och överskattat mitt uttag. Så jo, vården älskar sitt bmi. Och det drabbar oss lite ovanliga individer med övervikt men som annars har god hälsa. Jag kan inte få veta vad min vikt beror på för jag anses bara okunnig, dum i huvudet och lite tappad bakom än vagn. ”Ät mindre, rör dig mer och du kommer gå ner. Det finns inga andra förklaringar eller lösningar. ” Behöver jag säga att vid beräkningar på 3 olika sätt för 2 år sen låg -100-1000 kcl/dag och stod ändå still viktmässigt. Men vården bemötte mig med misstro så jag orkade inte ta det vidare. Självklart förstår jag att det är mystiskt att stå still när jag enligt tabeller gjorde av med mer än jag stoppade in.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *