Riksmaten 2010/2011 – Nicklas kommenterar

När jag var på jobbet häromdagen kom den nya Riksmaten. Mycket efterlängtad eftersom alla siffrorna man hittills kunnat använda som någorlunda källa för ”hur svenska äter” alltså har byggt på data från 1997 och 1998. Och mattrender varierar ju väldigt. Jag läste den och bestämde mig för att skriva lite om det, kom hem sent på kvällen och såg att Jacob redan gjort det. 😀

Men jag tänkte ändå skriva en kommentar om lite saker angående rapporten. Jacobs inlägg kan du läsa här (och det rekommenderar jag att du gör om du inte läst det för jag skippar medvetet att ta upp de viktiga punkterna som han redan berört) och själva rapporten här.

Skillnader mellan grupper

Som alltid i livsstilsundersökningar ser man två saker: 1) män lever ohälsosammare än kvinnor och 2) det skiljer beroende socioekonomisk nivåer och utbildningsnivå. Du kan se samma trend för allmän hälsa genom att exempelvis läsa Folkhälsan i Sverige 2012 – Årsrapport från Socialstyrelsen. Vad som är intressant med den rapporten i förhållande till Riksmaten är det faktum att vi aldrig varit så friska förr och vi lever allt längre. Jag har hela tiden sett vår ökade livslängd och brist på sjukdomar som en fråga om stark välfärd genom exempelvis renlighet och hygien i det offentliga, vaccineringar och framför allt en god sjukvård.

I synnerhet då akutvården som ju idag räddar många människor med hjärtinfarkt exempelvis. Maten som hälsofaktor ser jag idag mer som risk tyvärr, även om det tack vare den industriella revolutionen, livsmedelsindustrins frammarsch och införandet av offentliga måltider till alla i skolor, vårdhem etc. som matvanorna tagit oss ur folkhälsoproblem som svält och bristsjukdomar. Men angående det sista så ser vi ju i Riksmaten 2010/2011 att det på flera håll brister på mikronutrientsidan. Inte till den nivån att vi riskerar sjukdomar kanske, men det är ändå illa med otillräckliga nivåer av vissa vitaminer och mineraler samtidigt som det äts så mycket energi i from av skräp.

Men om vi återgår till skillnader mellan grupper så ser vi kanske framför allt att män super mer än kvinnor. Män äter också mer av det mesta. För många saker är det tämligen jämnt men män äter helt enkelt mer. Men som alltid skiljer det i konsumtion av frukt och grönsaker där kvinnor konsumerar mer. Det här är konsumtionsmönster som ses i massor av forskning från olika västländer och det verkar ganska statiskt över tid.

En internetklassiker
Redan en klassiker?

Och detsamma, men motsatta, gäller för kött. Där är skillnaden ganska stor i medeltal, 85 gram per dag mot 53. Och då ska vi inte glömma att nämna att de äldsta männen åt mindre kött, 69 gram, vilket innebär cirka 90 gram per dag för övriga grupper. Samma könsskillnader för korv med 28 gram för män och 13 gram för kvinnor.

Jacob var väldigt kritisk mot kategoriseringar av vissa livsmedel och jag håller med honom om det. Men jag vill dock ändå ge SLV lite cred för uppdelningen av kött och korv, de ska inte beblandas men ibland görs det i alla fall. Det råder inga tvivel att den statistiska sannolikheten för olika typer av ohälsa är större för processat kött än för ”rent” kött (vilket du kan läsa mer om i E250, ett tillsatsämne att se upp med – Del 1 och Om kolhydrater, mättat fett och ”skräpmat”). Kvinnor konsumerar även mer godis och glasskonsumtionen var ganska jämn. Men betänk att männen också konsumerade mer energi totalt så det innebär ju att energiandelen från glass kan vara högre bland kvinnor ändå (observera att jag dock inte räknat på det).

När det gäller andra faktorer så ser vi samma mönster som alltid. I Storstäder och universitetsstäder äter man generellt sett nyttigare än på landsbygden. Kvinnor med högre utbildning åt visserligen mest frukt och grönsaker men även mycket pizza och alkohol. Är de i högre grad ”livsnjutare” som har råd att äta både bra och dåligt? Kanske har de kunskap nog att äta bra men att de även gärna äter och dricker mycket godsaker?

Högutbildade män äter mer frukt och grönsaker och även det är något som är välkänt, vid högre utbildningsnivåer tenderar mäns matvanor att ”femininiseras”. De som röker och sitter mer still äter också sämre. Kort sagt så skiljer sig matvanor specifikt på samma sätt som hälsan generellt, den är ojämlikt fördelad. Vad de sedan beror på och, kanske framför allt, vem som ska ta ansvaret för det, är ju en politisk fråga som jag inte tar i här men faktum kvarstår att skillnaderna finns där. Det kan man inte blunda för.

Detta bortfall!

Ja vad ska man säga? Det är stort och det är ett jätteproblem. Men det är knappast något unikt och inte det minsta förvånande. Alla som känner till lite om forskningens utveckling i Sverige vet att folk bara blir sämre och sämre på att svara och sämst är den yngre generationen och särskilt svarar män dåligt.

Samma trend som man ser i Riksmaten, skillnader i deltagande, ser man ju ungefär i valdeltagandet som exempel. I en amerikansk studie såg man också hur valdeltagande korrelerade med upplevd hälsa, d.v.s. att deltagandet var sämre ju lägre hälsa och att skillnaderna mellan grupper i hälsa också avspeglade sig i skillnaderna för i vilken mån de valde att rösta (1). Om samma gäller här, vilket jag tror, så är det förmodligen många människor med övervikt och ännu mer ohälsosamma matvanor än rapportens genomsnitt som inte ens deltagit.

Att jag tar upp valdeltagandet är för att det är det lättaste att hitta bra statistik och forskning om. Och det är väldigt relaterat till frågan om att delta i forskning och undersökningar. Det handlar ju helt enkelt om att ställa upp för kollektivets bästa trots att det kanske inte känns som att det är direkt relaterat till en själv och utan att man direkt får ut något av det. Jag tror att vi lever i en tid som inte alls är präglat av ett kollektivistiskt tänk utan en fråga om att man gör det som man själv vill och det man direkt får ut något av.

Det kan vara lätt att säga att ”gamla människor ställer upp för att de inte har något bättre för sig” men det tror jag inte alls är orsaken. Jag tror mycket mer på att de är fostrade i en helt annan samhällskontext och det som en självklarhet att ställa upp om man kan. Utan att behöva få något för det.

Observera att ovanstående alltså är min gissning på orsak och inget jag lägger en värdering i mer än att det utan tvekan leder till sämre vetenskap och statistik. Man vet mindre och mindre om vissa grupper eftersom de inte deltar och det är förstås synd för den som intresserar sig av kunskap. Om det sedan är sämre eller bättre med en mer individualiserad samhällsideologi är öppet för diskussion. Alla bryr sig ju inte om forskning och statistik och det är helt okej att inte bry sig om det.

Avslutande kommentar

Jacob har ju redan varit inne på det men jag vill ändå beröra resultaten lite även jag. Unga vuxnas vanor oroar. De förvånar inte men de oroar likväl. Och det finns som sagt all anledning att tro att det dessvärre finns ett mörkertal av människor med sämre vanor än snittet här. Jag tror också att om fler unga deltagit så skulle siffrorna för tillskott vara högre.

Positivt är det i alla fall att den här nya rapporten kommit. Nu finns det lite mer att gå på om man pratar om svenska matvanor. Det kan ju vara trevligt att avsluta med något positivt. 🙂

/Nicklas

10 thoughts on “Riksmaten 2010/2011 – Nicklas kommenterar

  1. Alltid tacksam för en saklig, kritisk och vetenskapsbaserad blogg! Som sociolog kan jag bekräfta din ’gissning’ Nicklas – minskat deltagande är till stor del en effekt av individualisering. Det är framförallt påtagligt i politiska frågor och handlar inte bara om att man inte ser meningen med sitt egna deltagande i sig utan också om att politiken fortfarande är utformad kring ett fåtal ideologiska partier.

  2. Det finns säkert en ökad misstro mot myndigheter också en syn där lojalitet med statsapparatens byråkrati gagnar varken den enskilda eller kollektivet.

    LCHF kollektivet är ett kanske lite extremt exempel där man ser vetenskapens enda syfte som att generera vinst till läkemedelsföretag.

  3. Jacob:
    Alltid tacksam för en saklig, kritisk och vetenskapsbaserad blogg! Som sociolog kan jag bekräfta din ‘gissning’ Nicklas – minskat deltagande är till stor del en effekt av individualisering. Det är framförallt påtagligt i politiska frågor och handlar inte bara om att man inte ser meningen med sitt egna deltagande i sig utan också om att politiken fortfarande är utformad kring ett fåtal ideologiska partier.

    Hej Jacob!

    Vad kul med en sociolog som läser bloggen. Jag skriver ju i princip bara om kost i relation till träning och hälsa här men det jag sysslar med egentligen är i princip sociologi. Jag är en samhällsvetare även om det kanske förvånar våra läsare. 😉

    Angående individualiseringen tycker jag att man kan se den i din utbildning jämfört med psykologi också. Vi kan ta HT 08 vs HT 12 som exempel, socionomer och psykologer. Socionomprogrammet hade 2404 sökande varav 460 i första hand HT 2008, 18.13 i lägsta intagningspoäng. Samma siffror för psykologprogrammet var 2022, 292 och 19.84. För höstterminen 2012 var det 2717 sökande till socionomprogrammet varav 382 sökte i första hand och motsvarande var 3970 sökande till psykologprogrammet varav 673 i första hand. 20.2 mot 22.5 i poäng. Inga jätteskillnader men heller ingen lång tidsperiod. Jag tror även att populariteten för KBT ligger i en mer individinriktad trend. Individen före samhällsstrukturerna och det egna ansvaret före det opåverkbara (och undermedvetna).
    Angående misstro mot myndigheter så ligger det nog en del i det Åke säger men jag tror inte att forskningsdeltagande och röstning, eller annat ideellt deltagande (utan tydliga fördelar för en själv), kan förklaras av det. Kanske till en viss del men en väldigt liten del. Men kanske en allmänt lägre status hos, mer än en direkt misstro mot, forskning och myndigheter kanske? Dvs att man ser det som vilken random internetsurvey som helst (som man i princip får dagligen i mailboxen) och allt bara drunknar.

  4. Att solidaritet med andra = solidaritet med statsapparaten är nog ganska typiskt för just Sverige och några få andra liknande länder.

    En sydeuropé skulle nog bara skratta åt tanken.

  5. Åke:
    Att solidaritet med andra = solidaritet med statsapparaten är nog ganska typiskt för just Sverige och några få andra liknande länder.

    En sydeuropé skulle nog bara skratta åt tanken.

    Ja så kan det vara. Även om det fått sina konsekvenser på ekonomin också. Men med det sagt, vilket är en helt annan diskussion, så tror (observera TROR) jag inte att man gör kopplingen ”solidaritet mot statsapparaten” genom en sån här kostundersökning. Snarare en undersökning bland många som man inte orkar engagera sig i och inte ser sin egen fördel med.

  6. Nicklas: Hej Jacob!

    Vad kul med en sociolog som läser bloggen. Jag skriver ju i princip bara om kost i relation till träning och hälsa här men det jag sysslar med egentligen är i princip sociologi. Jag är en samhällsvetare även om det kanske förvånar våra läsare.

    Angående individualiseringen tycker jag att man kan se den i din utbildning jämfört med psykologi också. Vi kan ta HT 08 vs HT 12 som exempel, socionomer och psykologer. Socionomprogrammet hade 2404 sökande varav 460 i första hand HT 2008, 18.13 i lägsta intagningspoäng. Samma siffror för psykologprogrammet var 2022, 292 och 19.84. För höstterminen 2012 var det 2717 sökande till socionomprogrammet varav 382 sökte i första hand och motsvarande var 3970 sökande till psykologprogrammet varav 673 i första hand. 20.2 mot 22.5 i poäng. Inga jätteskillnader men heller ingen lång tidsperiod. Jag tror även att populariteten för KBT ligger i en mer individinriktad trend. Individen före samhällsstrukturerna och det egna ansvaret före det opåverkbara (och undermedvetna). Angående misstro mot myndigheter så ligger det nog en del i det Åke säger men jag tror inte att forskningsdeltagande och röstning, eller annat ideellt deltagande (utan tydliga fördelar för en själv), kan förklaras av det. Kanske till en viss del men en väldigt liten del. Men kanske en allmänt lägre status hos, mer än en direkt misstro mot, forskning och myndigheter kanske? Dvs att man ser det som vilken random internetsurvey som helst (som man i princip får dagligen i mailboxen) och allt bara drunknar.

    Men se där, kommentarsdiskussioner om sociologiska frågor! Träning och hälsa är båda delarna viktigt för mig, men jag har inte tid att direkt följa vetenskapliga källor så mellanting som Träningslära, Livsmedelsverket och Läkartidningen får summera sådant som jag ändå inte riktigt förstår mig på! Det känns som en bra mellannivå som refererar direkt till vetenskapliga källor. I vilken bemärkelse ägnar du dig ”egentligen” åt sociologi Nicklas? 🙂

    För att ytterligare bygga på OT-diskussionen: 1. man måste skilja på sociologer och socionomer, liksom på kliniska respektive akademiska psykologer (att vi i svenskan inte har ett vardagligt språk för den sistnämnda distinktionen är ganska olyckligt). Skillnaden är stor!
    2. Du har definitivt en poäng, men vi pratar om ett ganska avancerat kausalt komplex. Det finns många anledningar till psykologprogrammets popularitet, inte minst det kultueralla värde psykologi har fått genom media (tänk på diverse crime-profilers osv). Som du skriver så tenderar dessutom komplexa problem att individualiseras och psykologiseras. Om du kommer åt följande artikel så är den baserad på en studie och avhandling om just individualisering i populärterapi http://asj.sagepub.com.ludwig.lub.lu.se/content/55/1/3
    3. Ang Åkes tes om misstro så finns det en belagd ökande misstro mot expertis och vetenskap i sig åtminstone, och mot demokratins och politikens möjligheter. Men hur utbrett detta är eller hur det berör deltagande i survey-undersökningar har jag ingen aning om, det är inte mitt område (till skillnad från individualisering).

  7. Jacob: Men se där, kommentarsdiskussioner om sociologiska frågor! Träning och hälsa är båda delarna viktigt för mig, men jag har inte tid att direkt följa vetenskapliga källor så mellanting som Träningslära, Livsmedelsverket och Läkartidningen får summera sådant som jag ändå inte riktigt förstår mig på! Det känns som en bra mellannivå som refererar direkt till vetenskapliga källor. I vilken bemärkelse ägnar du dig ”egentligen” åt sociologi Nicklas? :)

    För att ytterligare bygga på OT-diskussionen: 1. man måste skilja på sociologer och socionomer, liksom på kliniska respektive akademiska psykologer (att vi i svenskan inte har ett vardagligt språk för den sistnämnda distinktionen är ganska olyckligt). Skillnaden är stor!
    2. Du har definitivt en poäng, men vi pratar om ett ganska avancerat kausalt komplex. Det finns många anledningar till psykologprogrammets popularitet, inte minst det kultueralla värde psykologi har fått genom media (tänk på diverse crime-profilers osv). Som du skriver så tenderar dessutom komplexa problem att individualiseras och psykologiseras. Om du kommer åt följande artikel så är den baserad på en studie och avhandling om just individualisering i populärterapi http://asj.sagepub.com.ludwig.lub.lu.se/content/55/1/3
    3. Ang Åkes tes om misstro så finns det en belagd ökande misstro mot expertis och vetenskap i sig åtminstone, och mot demokratins och politikens möjligheter. Men hur utbrett detta är eller hur det berör deltagande i survey-undersökningar har jag ingen aning om, det är inte mitt område (till skillnad från individualisering).

    Ja min jämförelse med socionomprogrammet och psykologprogrammet var bara en väldig förenkling för att lyfta poängen. Jag vet att det är jättestora skillnader. Men generellt så är ju Sverige mer inriktade på ”social work” än ”sociology” så många av de som läser sociologi gör det ju inom socionomprogrammet. Det var dock bara för jämförelsens skull. Man kan ju kolla på de som valt samhällsvetenskapliga programmet eller sociologi A som kurs också. Både 2 och 3 köper jag.

    Angående det jag gör så är jag ju doktorand i kostvetenskap och min forskning är 100 procent samhällsvetenskap. Jag forskar om svensk matdiskurs ur ett maskulinitetsperspektiv.

  8. Nicklas:
    Angående det jag gör så är jag ju doktorand i kostvetenskap och min forskning är 100 procent samhällsvetenskap. Jag forskar om svensk matdiskurs ur ett maskulinitetsperspektiv.

    Kanske möjligtvis lite inspirerad av något träningsinriktat internetforum? 😉 Väldigt intressant hur som helst, diskursteori är precis vad jag har som störst förkärlek för. Jag har funderat på flera projekt relaterade till just kost och hälsa, och till social media som kunskapskälla. Det relaterar delvis till misstron mot expertis; jag är intresserad av hur människor hittar och bedömer kunskap, hur kunskap konstrueras som mer sann eller falsk, trovärdig, relevant eller irrelevant osv. Den potentiella tillgången till kunskap via internet är ju enorm, men väldigt dåligt nyttjad.

  9. Jacob: Kanske möjligtvis lite inspirerad av något träningsinriktat internetforum? ;)Väldigt intressant hur som helst, diskursteori är precis vad jag har som störst förkärlek för. Jag har funderat på flera projekt relaterade till just kost och hälsa, och till social media som kunskapskälla. Det relaterar delvis till misstron mot expertis; jag är intresserad av hur människor hittar och bedömer kunskap, hur kunskap konstrueras som mer sann eller falsk, trovärdig, relevant eller irrelevant osv. Den potentiella tillgången till kunskap via internet är ju enorm, men väldigt dåligt nyttjad.

    Haha, ja det skulle man kunna tro. 😀 Men det har ingenting med det att göra faktiskt. Jag är inte intresserad av den gruppen. Varken i mina intervjuer eller det textmaterial jag skall analysera (mer detaljerat än så vill jag inte beskriva det jag ska göra i ett så här tidigt skede). Sociala medier är intressant men kanske lite väl populärt nu. Jag tycker det sprutar ut uppsatser och artiklar om olika sätt att analysera Facebook. Men det finns ju saker som inte gjorts förstås. Och fler sociala medier än så. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *