En ganska löjlig fråga kan man tycka då svaret givetvis är ja. Det kommer aldrig finnas någon människa som springer 100 m på en sekund. Inte heller kommer det att finnas någon som klarar 5 000 kg i knäböj. En mer vettig fråga att ställa är istället när kommer vi att nå slutet för mänsklig prestation? När finns det inte längre möjlighet till förbättring av ett världsrekord? Det här är frågor där det rimligen borde finnas ett svar. Jag kommer inte att kunna ge något svar på frågan i detta inlägg men det finns dock tydliga trender inom idrottsvärlden som antyder att det kommer att bli färre och färre världsrekord och att förbättringarna kommer bli mindre och mindre. Undantaget då idrotter som till exempel simning där simmarna nuförtiden inte tävlar på samma villkor som för 10 år sen på grund av förbättringar i både dräkter och bassänger.
Gränsen är kanske redan nådd i många idrotter
Om vi tar bort möjligheten för utveckling i utrustning och tävlingsmiljö är gränsen för människans prestationsförmåga troligen redan nådd i några idrotter. Nästan oavsett vilken idrott man undersöker ser man samma typ av kurva för utveckling i sporten. Under första halvan av 1900-talet ser man en tydlig trend i utveckling där rekorden förbättras ganska tätt och förbättringen är ganska stor. Under och efter andra världskriget står utvecklingen still för att sen sätta fart igen fram till slutet på 80-talet. Efter denna tid börjar rekorden plana av och när det gäller kvinnor inom friidrotten börjar prestationerna rent av att bli sämre. Orsaken till detta är troligen att man började med slumpmässiga dopingkontroller då (1).
Graferna här under visar utvecklingen i årsbästatider för världens 10 bästa 400 meters löpare och världens 10 bästa längdhoppare. Det man ser är en tydlig trend att prestationerna har börjat plana av för världseliten i dessa två grenar.
Detta innebär inte att ingen någonsin kommer slå de gällande världsrekorden. Det innebär dock att rekorden kommer att slås mer och mer sällan. Tittar vi tex på Mike Powells världsrekord i längdhopp, som är representerad av en ensam prick med Carl Lewis strax under mitt emellan 1980 och 2000, ser vi vilken otrolig prestation det faktiskt var. Det är faktiskt så att prestationen för de 10 bästa i världseliten inte har förbättrats någonting i längdhopp sen säsongen 2001 (1). Det är med andra ord väldigt osannolikt att det ska dyka upp en längdhoppare som är så långt utanför normen hos denna grupp, som troligen redan består av endast genetiska freaks, så världsrekordet kan slås. Möjligen om Bolt ger sig på längdhopp och lyckas lära sig bra teknik.
När det gäller 400 m fortgår fortfarande förbättringen hos top 10-eliten och sannolikheten att vi får se fler världsrekord på 400 m är klart större än för längdhopp.
Inom tyngdlyftning finns även samma trend. Här finns det dock flera avbrott från trendlinjen. Grafen här under visar världsrekorden för stöt i den tyngsta klassen för män. De två första förändringarna beror på att man förändrade viktklasserna medan den sista förändringen beror på både förändring i viktklass och att man i slutet på 80-talet och början på 90-talet började genomföra fler dopingkontroller (3).
Trendkurvan gäller inte bara för friidrott och de mer klassiska grenarna. Trenden i vårt folkkära Vasalopp är den samma (2). Här kan man även se ett fall framåt i slutet på 70-talet som troligen beror på att populariteten för loppet ökade.
Grenar som är undantag för den normala utplaningen sen slutet på 80-talet och början på 90-talet är de grenar där materialet spelar stor roll. Den idrott som detta nog är mest tydligt i de senaste åren är simning. Jag har tidigare skrivit två inlägg kring detta här på bloggen, Massor av simningsrekord under OS! och Nya världsrekord i simning – forts…, där jag tagit upp den enligt mig, absurda utveckling som skett inom simningen. Det går inte ens kan jämföra olika simmare med varandra under en tävling och ännu mindre att jämföra olika simmare från olika tider i historien. Under OS i Kina stod en enda simdräkt för 96% av världsrekorden, 95% av guldmedaljerna och 90% av alla medaljer inom simning. Graferna här under visar vilken vilken effekt dräkterna har haft på utvecklingen av top-10 elitens bästa resultat varje år.
Om vi bortser från eventuella förbättringar i material och utrustning som kan komma att ske verkar människan ha börjat nå den maximala gränsen för vad som är möjligt att prestera. I alla fall i de större idrotterna som lockar till sig de stora talangerna. I en matematisk analys från 2008 där man tittade på just detta kom författarna fram till att vi nu inom OS-grenarna är framme vid ett stadium där prestationen börjar plana ut i de flesta grenar. Enligt deras uppskattning kommer hälften av dagens världsrekord inte att förbättras med mer än 0,05 % under de närmsta 30 åren (3). En liknande matematisk studie från 2010 visade att prestationerna har stagnerat i 64 % av alla friidrottsgrenar och elitens prestation har inte förbättrats sen 1993 (1).
Teoretiska maxgränsen i ett marathon
Analyserna här ovanför är alla baserade på matematik och historia. Detta gör att de brister något i kvalité och det är inte säkert att de representerar den verkliga gränsen för mänsklig prestation. I själva verket representerar de ett samband mellan miljö och talang. Kurvorna representerar en mix av dessa två och i framtiden kan den mycket väl vara så att miljön förbättras för idrottarna. De får mer tid att lägga på sig idrott och bättre förutsättningar att få bra träning. Mer pengar gör att idrottare med stor talang även lockas till de för närvarande mindre populära grenarna. Denna trend har man redan kunnat se inom marathon som de senaste åren fått fler och fler elitlöpare som tidigare varit väldigt duktiga på de lite kortare distanserna som 5’000 och 10’000 meter.
Ett annat sätt att komma fram till en teoretisk gräns som fungerar för de lite enklare idrotterna som löpning är att man kombinerar de bästa uppmätta värdena för individuella idrottare och konstruerar en hypotetisk superatlet. Om vi gör antagandet att en persons prestationsförmåga i ett maraton kan räknas ut enligt formeln:
Prestation = VO2max * mjölksyratröskel (MLSS) * löpekonomi
Detta är en bra approximation som även har används i studier där man spekulerat kring samma sak som jag nu tänker ta upp (4). Den bästa löpekonomin som jag vet har blivit uppmätt är 150 ml/kg/kilometer och gäller för Zersenay Tadese (5). Det finns vad jag förstått lite problem i metodiken i den studien men då vi är intresserade av bästa möjliga prestation av en superatlet bryr vi oss inte om det här. För den som är intresserad kan jag säga att mer normala värden i löpekonomi för elitlöpare från östafrika ligger kring 180 ml/kg/kilometer och strax över det för andra löpare.
Den högsta syreupptagningsförmågan (VO2max) som har mätts upp är beroende på typ av idrottare. Löpare har inte lika hög syreupptagningsförmåga som skidåkare och roddare. Det sägs att tex Björn Dählie sägs ha haft en VO2max på 96 ml/kg/min inför en säsong. När det gäller löpare har jag på internet hittat värdet 92 ml/kg/min för en löpare vid namn Matt Carpenter. Vid löpning mäts VO2max alltid med hjälp av en liten lutning på löpbandet och vanligtvis ligger VO2max på plant underlag ungefär 10 % under det värdet. Vi använder oss därför av värdet 82,8 ml/kg/min i denna uträkning. Det tar hänsyn till lutningen vid uppmätning av värdet 92 ml/kg/min och lägger till lite då vi nu snackar vår superatlet.
Vilken procent av vårt VO2max vi kan springa på under ett marathon beror lite på vem man tror på. Det finns dock uppgifter som visar att elitlöpare kan spring kring 85 % av sin VO2max under ett helt maraton (4).
Vi tar nu dessa tre värden och räknar ut en hypotetisk tid för vår superatlet. 85 % av 82,8 ml/kg/min blir 70,4 ml/kg/min. Vår atlet behöver 150 ml/kg för att ta sig en kilometer. Ett maraton är 42 kilometer och vår superatlet behöver därför totalt 6300 ml/kg syre för att klara av rundan. 6300 delat med 70,4 blir 89,5 minuter.
Vår superatlet skulle alltså kunna springa ett maraton på tiden 1 timme, 29 minuter och 30 sekunder. I detta fall har vi inte alls tagit i beaktande vindmotstånd och annan yttre inverkan. I en studie där man gjorde i stort sett samma uträkning som jag gjort här ovanför kom man fram till att vid ideala vindförhållanden borde vinden påverka med en 15 minuter (4). En tid kring 1 timme och 45 minuter verkar därför rimlig som absolut översta gräns för mänsklig prestation i marathon. Det här är en helt absurd tid sett till dagens prestationer i maraton där världsrekordet ligger på 2 timmar, 3 minuter och 59 sekunder. Troligen dröjer det en 20-30 år innan vi ens kommer se en tid under 2 timmar och jag tror aldrig att någon kommer nå ner till vår superatlets tid.
Om vi väljer att bortse från det ifrågasatta värdet för Tadeses löpekonomi och väljer att använda 170 istället för 150 blir den slutliga tiden 1 timme, 56 minuter och 25 sekunder. En helt fantastisk tid det med men som bättre speglar den utplaning av prestationer i maraton som kan ses.
Summering
Man stöter på en paradox när man tänker på den ultimata prestationen. I alla fall jag tänker på det viset att det alltid finns något som kan förbättras. Även helt sinnessjuka rekord som Sergej Bubkas världsrekord i stavhopp och Florence Griffith-Joyners världsrekord i 100 m för damer borde kunna slås. Samtidigt måste det finnas ett tak någonstans där den maximala prestationen finns.
Det verkar som att idrottare kommer närmare och närmare människans maximala prestationförmåga. Fortfarande finns det nog rum för förbättring i de flesta idrotter men troligen kommer förbättringarna av världsrekorden att vara väldigt små och det är även möjligt att många rekord kommer att bero på slumpen. Med lite bättre underlag, lite bättre vind o.s.v. kan vara det som skiljer en grym prestation från att bli ett nytt världsrekord eller att endast bli ett top 10 resultat.
Det som i framtiden kommer skilja idrottare från olika länder åt kan mycket väl blir deras finansiella möjligheter mer än deras träningsvilja och genetiska förutsättningar. En känd studie från 2000 visade med väldig tydlighet hur stor roll pengar spelar i en nations framgånger under OS (6). Studien tittade på Australiens investeringar i sina idrottare mellan 1978-2000 och hur mycket medaljer de fick tillbaka. Det man ser är ett väldigt linjärt samband mellan mängden pengar man investerade och hur många medaljer man fick tillbaka. Studien publicerades precis innan OS i Sydney och författarna förutspådde då att man skulle vinna 14 Guld, 14 Silver och 35 Brons, totalt 58 medaljer. Det här var alltså en uträkning endast baserad på investerade pengar, man tog ingen hänsyn till idrottarna, motståndare, det faktum att de skulle ha hemmaplan under OS eller något annat. Resultatet vid OS blev 16 Guld, 25 Silver och 17 Brons, totalt 63 medaljer. En missräkning med endast 5 medaljer.
Tror det ligger i m’nniskans natur att alltid vilja mer, vare sig det är möjligt eller inte, och det är ju tur för alternativet vore rätt trist.
Mycket intressant frågeställning som jag själv funderat på ibland. Samtidigt som man tänker att det alltid finns någon liten detalj att förbättra, någon liten millimeter/tiondel/etc. att kapa, så måste det ju gå en gräns nånstans. Men det är nog omöjligt att nånsin få reda på exakt vart den där gränsen går, så länge vi inte börjar kunna förutspå framtiden. 🙂
Korrigering: långa häcken, inte slät 400m.
Tänk om det är ”all in the mind”. Tänk om det faktiskt inte finns några begränsningar. Tänk om vi faktiskt kan springa 100m på…en millisekund. Om vi bara verkligen trodde att det gick. Tänk om det är just det faktum att vi tror att vi närmar oss gränsen som gör att förbättringarna av rekorden blir mindre och mindre. Tänk om… 😉
För faktum är att för x antal år sedan trodde man också att gränsen var nådd, att ingen någonsin skulle kunna… Men det fanns de som var övertygade om att det skulle gå, och se vad som hände. Kanske står vi bara inför ett nytt ”kvantsprång” i den mänskliga prestationen. Vad kul det skulle vara 🙂
Och för ordningens skull – simningen har skippat dräkterna, och man är fasligt nära rekorden ändå…
Tack Lars, det är fixat nu 🙂
Det mentala är otroligt intressant. Det är onekligen så att många kan ”överprestera” när de inte har sina mentala begränsningar. Dock tycker jag själv att trenderna ovan är lite svåra att förklara bort med endast det mentala. Om det spelat stor roll hade man sett flera platåer i utvecklingen och fler större hopp när det väl dykt upp någon som inte trott på gränserna.
Gällande simningen så varierade dräkternas effekt mellan olika grenar. De grenarna med mer vattenmotstånd som bröstsim och fjäril fick större effekt än de med mindre så som fristil. Detta kan man även se i graferna här ovanför. Så i vissa av grenarna borde man vara närmare de tiderna som satts med dräkter. Fast vad jag vet är det inga världsrekord som blivit slagna ännu i år.
Guddi,
Jag är övertygad om att de simmare som upplevde dräkterna som ett nödvändigt ont, ett gissel/trassel (även om de presterade bättre), är de som nu står närmast de nya rekorden 😉
Den mentala biten betyder, precis som du skriver, otroligt mycket. Frågan är hur mycket? Hur många människor klarar rent mentalt av att spränga ALLA mentala gränser och verkligen tro på det? Möjligen ”dårarna”. Hur många elitidrottande ”dårar” finns det idag?
En fascinernade tanke bara… 🙂
Intressant läsning i ämnet! 🙂
http://www.sportsscientists.com/2010/11/limits-to-human-performance-lessons.html?utm_source=feedburner&utm_medium=twitter&utm_campaign=Feed:+blogspot%2FcJKs+%28The+Science+of+Sport%29&utm_content=Twitter
Tack Tommy!
Science of sport killarna är verkligen grymma!! 🙂
Har du nån teori varför inte folk ligger närmare Bubkas stavrekord än vad de gör idag? Har inte material eller utformning av staven ändrats betänkligt sedan hans dagar? Känns som att det borde gå att göra stavar som sviktar mer om man betänker all materialforskning som sker runt om i världen?
Gustav: En stav kan aldrig skapa energi (och därmed hopphöjd) oavsett hur mycket den sviktar, förutsatt att den inte innehåller några mekanismer som naturligtvis inte är tillåtna. Det enda som avgör den teoretiska hopphöjden är därför hastigheten i anloppet och de sviktande stavarnas inträde möjliggjorde en ökning av denna. Sedan gäller det ju förstås att hoppa tekniskt så att så lite energi som möjligt förloras, och möjligen kan andra material i staven också minska förluster under böjningen, men någon extra ”fjong” är alltså inte möjlig.
I mindre idrotter så som stavhopp får du sällan de allra största talangerna som utövare. Så när det väl kommer en person med väldigt stor talang och stor hängivelse till träning så kan du få en individ som sticker ut väldigt väldigt mycket.