Att ett lag är mer än dess delar är lite av en klyscha inom fotbollsvärden men samtidigt verkar det finnas en del sanning i det. Att Grekland vann fotbolls EM 2004 är en av de senaste 10 årens största bekräftelse på detta enligt mig men det finns ju ofantligt många exempel av den här typen från lagidrotten. Många tycker också att detta är lite av tjusningen med lagidrott till skillnad från individuell idrott.
Att sämre lag kan slå bättre lag är det ju ingen tvekan om egentligen men frågan är vad som är orsaken. Är det för att det sämre laget har en bättre taktik, bara tur, fördel av hemmaplan, jobbar hårdare eller att spelarna helt enkelt presterar bättre i grupp än de gör individuellt?
Den här studien stötte jag på idag i en tidningsartikel och jag tyckte att den var så intressant så jag tänkte skriva om den här. Detta är en artikel från en psykologisk tidskrift där man resonerat lite kring fenomenet att individer kan vara mer motiverade när de arbetar i grupp jämfört med när de arbetar själva. Denna del är i och för sig ganska intressant den med men enligt mig blir det först riktigt intressant när forskarna började titta på resultaten från stafetten i simningen i OS 2008
Journal of Experimental Social Psychology 2011 march;47(2):455–459
When the whole is more than the sum of its parts: Group motivation gains in the wild
Hüffmeier J, Hertel G.
Whereas negative effects of groups on individual motivation have been reported for many years, recent research has begun to show when and why working in a group can produce motivation gains compared to individual work. So far, this evidence has been limited to laboratory settings and rather simple tasks. Using data from swimming competitions at the 2008 Olympics, evidence is presented that motivation gains in groups also occur in field settings with more complex tasks. Based on an instrumentality × value approach, we expect that late positions in a relay trigger motivation gains in groups due to an increase in perceived indispensability for the group outcome. This idea has been initially tested in a pilot study with competitive swimmers, demonstrating that perceived indispensability for the relay outcome indeed increases with later serial positions in a relay. Moreover, the main study with data from the 2008 Olympics revealed performance times consistent with this pattern of indispensability perceptions: while starting swimmers in the swimming relays performed at similar levels as in their individual competitions, swimmers at the later positions showed higher performance in the relay compared to their individual competition heats.
Detta är väldigt cool data som visar att simmare på absoluta elitnivå presterade bättre tider vid stafetten än de gjorde i sina individuella lopp. Simning är perfekt för den här typen av studie då man dels har exakta tider för simmarna eftersom du får data för när de lämnar sin plattform och när de når väggen på andra sidan. Dels är simmarna helt för sig själva och påverkas inte fysisk (i någon större grad) av varken motståndare eller lagkamrater. Taktikdelen är också väldigt liten utan det gäller i princip att simma så fort som möjligt även om det givetvis finns en del strategisk farthållning inblandad i de längre stafetterna.
En annan väldigt intressant sak är att förbättring endast kunde ses hos de simmare som simmade den andra, tredje eller fjärde sträckan. De som simmade första sträckan presterade inte bättre vid stafetten jämfört med deras egna individuella lopp. Forskarna förklarar detta med en teori som de kallar för ”perceived indispensability” vilket innebär att när simmarna upplevde att deras prestation var väldigt viktig för laget så förbättrade de sin prestation.
Detta gäller alltså simmare på absoluta elitnivå som tävlar i ett OS. Och trots detta verkar deras motivation och prestation att förbättras när de inte bara tävlar för sig själva utan när de även tävlar för ett lag. Orsaken till att de som simmade första sträckan inte förbättrade sin tid vid stafetten tror man är att dessa inte upplevde att deras tid var lika essentiell för laget. En något sämre förstasträcka går att ta igen på övriga sträckor medan sämre prestationer på övriga sträckor innebär att möjligheten att ta igenom tiden är väldigt liten.
Det finns en del saker värda att ta i beaktande med en studie av den här typen. Deltagarna var ju alla på ungefär samma nivå och att prestera maximalt för att vinna var ett måste för alla lagen. Det är möjligt att den här effekten inte ”syns” om lagen skiljt sig åt mer eller om skillnaden mellan de olika simmarna i lagen varit större.
Att man kan se den här effekten hos idrottare på den här nivån gör ju att man undrar hur stor effekten blir hos oss ”dödliga”. Ser man till de lägre divisionerna i fotboll är motivationen att jobba 100 procent inte alltid den högsta hos alla spelare och frågan är ju här vilken roll en god sammanhållning spelar in då? Gissningsvis skulle jag säga att effekten av ett lag där alla vill arbeta för varandra är ännu större på lägre nivå där den interna motivationen inte alltid är lika hög som hos elitidrottare.
Även när jag tävlat i tyngdlyftning inbillar jag mig i alla fall nu att jag själv har känt av den här effekten väldigt tydligt. I seriesammanhang tävlar man i lag om 6 och någon gång när jag varit den sista gubben i vårt lag har jag presterat klart bättre än vad jag trodde att jag skulle klara av innan tävlingen började.
Som Erik Hamrén skulle ha sagt: Tillsammans är vi jävligt starka.