Summering av avsnittet
AI summering. Längre ner finns hela avsnittet med komplett transkribering.
I det här avsnittet svarar Wille och Jacob på lyssnarfrågor som samlats in via podcastens Instagramkonto. Den första frågan handlar om hur stor överföringen är från hypertrofiträning till explosivitet och snabbhet. De diskuterar den vetenskapliga debatten kring sambandet mellan ökad muskelmassa och ökad styrka, där Jacob menar att det framför allt saknas tillräckligt långa studier. De lyfter fram praktisk erfarenhet från bland annat kastidrottare som periodiserar med hypertrofifaser följt av mer styrke- och explosivitetsinriktad träning, samt en tysk studie på unga fotbollsspelare som antyder att det kan ta lång tid för kroppen att lära sig använda nyvunnen muskelmassa funktionellt.
Därefter berörs Layne Nortons begrepp ”metabolic damage” eller metabolisk skada. Jacob förklarar att fenomenet i praktiken snarare handlar om relativ energibrist – något som kan drabba både kvinnor och män med låg fettmassa och stort energiunderskott, vilket leder till att kroppen stänger ner icke-livsnödvändiga processer som menstruation och försämrar benhälsan. Till skillnad från vad ordet ”skada” antyder är tillståndet reversibelt genom att successivt äta mer. Vidare får en lyssnare inför Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon råd om vätskeintag: för den utan tidsmål är det bäst att dricka efter törst, då överdrivet vätskeintag enligt äldre råd historiskt lett till allvarliga problem och till och med dödsfall. För den som jagar tider kan det löna sig att lära känna sin egen svettning och magtolerans under träning och eventuellt ligga steget före vid glest placerade vätskestationer.
Samtalet går vidare till så kallade elevation-masker (”Bane-masker”) som marknadsförs som ett sätt att simulera höghöjdsträning. Wille och Jacob avfärdar idén och förklarar att maskerna inte sänker syrgastrycket utan enbart skapar ett andningsmotstånd som tröttar ut andningsmuskulaturen och försämrar kvaliteten på själva konditionspasset. Vill man träna andningsmusklerna finns särskilda verktyg som PEP man kan använda hemma i soffan. Därefter analyseras en uppmärksammad tioveckorsstudie av bland andra Stuart Phillips om muskelproteinsyntes, muskelskador på Z-banden och hypertrofi. Studien visade att proteinsyntesen var som högst i början när muskelskadorna var stora, men att den då främst gick åt till reparation medan faktisk muskeltillväxt korrelerade med proteinsyntesen först senare när skadorna minskat – vilket talar emot att ständigt försöka ”chocka” kroppen med nya övningar.
Nästa fråga gäller om vassleprotein förstörs vid upphettning i exempelvis varm gröt. Jacob konstaterar att vassle är värmekänsligt och denaturerar lätt, men att det är ofarligt och försumbart för proteinkvaliteten vid kortare uppvärmning i gröt eller enklare bakning; däremot bryts sötningsmedlet aspartam ner av värme och tappar sin sötma. Wille och Jacob diskuterar också dilemmat med att bemöta en kollega som har helt fel om kost eller träning. Båda är överens om att direkt konfrontation sällan omvänder någon utan mest skapar skyttegravskrig. I stället rekommenderas att försiktigt så ett frö genom en enkel fråga, eller att ta sakliga diskussioner i skrift och i större sammanhang där åhörare kan ta del av argumenten.
En lyssnare undrar varför akupunktur är så vanligt inom fysioterapi och om effekten enbart beror på placebo, samt om en skeptiker ändå kan bli hjälpt. Wille beskriver hur modern västerländsk akupunktur lämnat gamla teorier om meridianer bakom sig men att forskningen – inklusive studier med tandpetare, slumpmässiga punkter och teleskopnålar – tydligt pekar på att effekten inte överstiger placebo. De diskuterar etiken i att använda behandlingen: den kan vara rimlig som en avgränsad insats vid kronisk smärta om man är ärlig och undviker att överdriva effekten, men problematisk om den säljs som något specifikt eller skapar onödigt beroende.
Avsnittet fördjupar sig sedan i begreppet p-hacking, med avstamp i en tidigare debatt i Tyngre Rubriker om lightläsk, stroke och demens. Wille illustrerar fenomenet med amerikansk basketstatistik där man letar igenom stora mängder data tills man hittar uppseendeväckande men slumpmässiga samband. Jacob förklarar riskerna med explorativa analyser, subgruppsanalyser och selektiv rapportering – att forskare enligt granskningar av bland andra Ben Goldacre ofta utelämnar förregistrerade utfallsmått eller lägger till nya i efterhand, samt varför många p-värden klumpas precis under 0,05 och sällan går att replikera.
Avslutningsvis svarar duon på vilka studier de själva skulle vilja genomföra om de hade obegränsade resurser och fick tänja något på etiken. Wille vill göra en stor randomiserad långtidsstudie med minst 300 deltagare på olika nivåer för att med hjälp av MR-undersökningar och smärtskattningar ta reda på hur olika marklyftstekniker – från strikt till krum rygg – faktiskt påverkar skaderisken. Jacob drömmer i sin tur om hårt kontrollerade, långvariga koststudier där man exakt vet vad deltagarna äter över ett halvår till ett år, eller nya tekniska lösningar med biomarkörer och sensorer som ger tillförlitlig kostdata över lång tid.
På Tyngre Träningssnacks instagram hittar du bilder och klipp från avsnittet.
Visa avsnittets hålltider
Det här är en automatisk transkribering av detta avsnitt av podcasten Tyngre Träningssnack. Du kan trycka på varje tidpunkt i texten för att hoppa till precis den delen av avsnittet i youtubespelaren ovan.
Transkriberingen är genererad med hjälp av AI och innehåller därför vanligen några enklare fel.
Introduktion
00:00:22 – Wille: Hej hej och välkomna till tyngre träningssnack. Jag heter Wille och med mig som vanligt har jag Jacob Gudiol.
00:00:28 – Jacob: God kväll Wille. Tja, hur är det med dig? Det är bra. Sitter och inväntar träningsvärk. Var och körde på gymmet idag. Det har varit ett lite för långt uppehåll med den typen av övningar. Så det kommer slå hårt imorgon bitti känner jag.
00:00:44 – Wille: Då är det sådana här olympiska övningar du har kört då?
00:00:47 – Jacob: Ja, och jag har faktiskt inte sålt många av dem.
00:00:51 – Wille: Är det bara de här två som man brukar prata om? Nej, jag gjorde bara ryck och sen så gjorde jag lite, det kallas för ryck nacke.
00:00:58 – Jacob: Och sen så gjorde jag några väldigt lätta knäböj, men det räcker ju. Är man inte van vid att sitta djupt i knäböjen så kommer det alltid där på insida lår på mig.
00:01:10 – Wille: Ja, det är insida lår. Insida lår och trapezius brukar jag få en djävulsk träningsvärk i när jag har kört frivändningar och sådär.
00:01:18 – Jacob: Nej, trapsen… Jag drar inte med armarna så mycket, så jag får inte det.
00:01:26 – Wille: Lite subtin kritik mot min teknik. Vi tänkte att vi ska köra ett eget avsnitt idag. Vi har samlat in frågor, som vanligt väldigt bra frågor, från er lyssnare här på vårt Instagramkonto. Vi kör igenom så många som vi hinner här. Som vanligt är det så att vi sparar, eller Instagram sparar, i alla de här frågorna. Vi brukar samla ihop då, framöver, om det är så att vi inte tar upp någon här.
00:01:54 – Jacob: Vi kan nämna att Instagram är ett tyngre träningssnack. Ett ord. Om det är någon som vill skriva en fråga till någon annan gång så kan man gå in och göra det. När vi frågar efter det. Precis. Annars lägger vi upp saker relaterat till alla poddavsnitten. Ifall det är någon graf vi pratar om eller vad som helst.
00:02:13 – Wille: Precis. Jacob är väldigt duktig på att lägga upp sådana här filmer. Eller ljudklipp är det ju. Ljudklipp är det.
00:02:19 – Jacob: Man får inte lägga ut bara ett ljudklipp. Så det är ju en film där ingenting rör sig.
00:02:25 – Wille: Med lite innehåll från poddarna.
Överföring från hypertrofiträning till explosivitet
00:02:27 – Wille: Det brukar vara bra att illustrera vad poddarna handlar om och lite highlights. Första frågan är från Brappaparb. Hur stor är överföringen från hypertrofiträning till explosivitet eller snabbhet? Om man vill bli explosiv, ska man då även träna hypertrofiträning? Om man vill kasta en medicinboll, ska man då träna högreppsbänkpress som komplement? Vad tycker du om det?
00:03:03 – Jacob: Ja, det är väl egentligen två svar på det där. Om vi tar hur folk gör. Om vi tar kastare. Kulkastare, slidkastare. Alla de här så kör ju de absolut hypertrofifas. Och fler repare och sådär. Sen så har de ju en betoning på att öka styrkan som sagt. Vi hade ju ett väldigt bra avsnitt där med Stellan Kjellander. Det var avsnitt 51. Han är ju kasttränare inom friidrott så därför kan man ju höra hur de gör rent praktiskt. Sen ska jag säga att fortfarande rent vetenskapligt så är det ganska ordentlig debatt här kring hur starkt sambandet mellan muskelmassa och styrka faktiskt är.
00:03:47 – Wille: Där är det en ganska subtil skillnad. Sambandet mellan muskelmassa och styrka är inget tveksamt. Problemet är förändring i muskelmassa och förändring i styrka som debatten ligger kring. Om man blir starkare, är det för att man har ökat i muskelmassa? Eller tvärtom, om man ökar i muskelmassa, blir man då starkare? Det finns studier där man kan korrelera kroppsvikten till absolut styrka. Det är det ingen tvekan om.
00:04:16 – Jacob: Nej, och jag skulle säga tills någon vågar prova det här och ska upp på någon högre prestationsnivå och gör det här, kör efter det som det forskargänget, vad är det de kommer ifrån? Är det Kanada?
00:04:30 – Wille: Nej, det är Lenny Keys grupp från USA.
00:04:32 – Jacob: Det är USA, ja. Man kan ju hänge sig till det och bara köra det här. Jag vet styrkelabbet håller på med lite ibland. Bara köra maxa varje dag. Eller varje gång jag tränar. För att egentligen bara utveckla styrkan och inte bygga någonting. Man kan ju prova det på lång sikt om man vill. Men om man inte är ute efter chanser och grejer så gör man ju inte det. Då gör man ju vad de som är bäst i världen har gjort. För att komma dit ungefär. Då är det en kombination av de här träningsformerna. Och jag tycker fortfarande… Jag kan inte lägga fram en studie som visar att de har fel i den här gruppen, men jag tycker fortfarande de har fel. Eller jag tror de har fel, ska jag säga.
00:05:10 – Wille: Jag tycker att de har fel.
00:05:12 – Jacob: Om vi är inne på det här med att chansa pengar, så skulle jag aldrig sätta pengar på att de har rätt. Jag tror bara att det är brist på studier. Inte att de har bevisat sin sak. Det är mer att de som tycker att det behövs ökad muskelmassa också kanske inte har gjort studierna för att bevisa det, utan de har bara kört på praktisk erfarenhet.
00:05:31 – Wille: Men tror du att det skulle ge utslag på kort tid, eller ger det utslag över flera år, när förändringen i muskelmassa faktiskt blir relevant?
00:05:42 – Jacob: Vi har varit inne här när vi pratat lite mer åt prestations-explosivitet-hållet. Jag tror att det är när man får ny muskelmassa så tror jag att det tar tid för kroppen att fatta hur den ska använda det. Att det tar månader, möjligen upp mot något år tills man kan hantera den här nya muskelmassan och nyttja den funktionellt i något styrkekrävande eller explosivt. Det finns ju den här, jag tycker det är en cool studie, den är ju inte så jättekul egentligen, men man körde på fotbollsspelare i Tyskland som gick på sådana här akademier. De var på samma nivå, eller likvärdig nivå, de tränade ungefär lika många gånger i veckan, fast på ett av sådana här idrottsgymnasier så körde de regelbundet styrketräning, medan man inte gjorde det på ett annat, och så jämförde man bara de två skolorna.
Och i början, när de började här, så var de i princip jämsnabba och sådär, alltså i genomsnitt då. När man testade dem efter ett halvår så hade gruppen som styrketränat blivit lite bättre på att hoppa uppåt. Det är ganska vanligt, man ser det så fort folk börjar styrketräna. De får några 1, 2, 3 centimeter på spänsten ganska kvickt. Jag tror det var på 10 meters sprint man såg det också. Där är det också 10 meters sprint, där har man ju en accelerationsfart, då har man lång markkontakt hela tiden. Har man lång markkontakt så har man gott om tid på sig att få ut kraft och då blir det mer styrka än explosivitet. Det är svårt att förstå varför styrketräning skulle kunna hjälpa det här. Man såg ingen skillnad där efter ett halvår på riktningsförändringar.
Man skulle springa 10 meter åt ett håll, 10 meter åt ett annat håll på tid. Med tiden var den totala tiden. Men när man testade dem två år senare så såg man då att det var en skillnad för gruppen som hade styrketränat. Och det tror jag också, ja alltså de var ju starkare än gruppen som inte tränade redan efter ett halvår. Men det tog tid för dem att liksom förstå hur man skulle använda det nya man har. Så det är väl det jag tror det hänger på. Jag tror att alla deras studier, när de gör de här sex veckors, åtta veckors och så här. Jag tror det är bara brist på tiden som visar att det inte blir bättre när man lägger på sig musklerna också.
00:07:56 – Wille: Ja, det är mycket möjligt att det är så. Jag tycker det är en väldigt intressant debatt. För att det är som du säger, det begränsas väldigt mycket av vilka studier man kan göra. Sen finns det ändå möjlighet att göra, om man tar till exempel styrkelyftare, där det här blir relevant. Man skulle kunna göra det över en längre period. Det kommer inte bli lika bra uppföljningar på dem. Men man skulle kunna göra periodvis uppföljningar. Så ser man folk som har en viss typ av program får den här typen av utveckling. Och de som bara tränar styrka får den här typen av utveckling. Då kan man alltid kritisera den studien. Hur vet du att de verkligen har tränat på det här sättet? Det kommer alltid finnas begränsningar med den här forskningen.
Men jag lutar nog ändå mot din sida. Om man ska ta den bästa tillgängliga informationen så får man väl ändå gå på vad de bästa tränarna säger. Även fast det inte är underbyggt.
00:08:47 – Jacob: Sen tycker jag att rent fysiologiskt, hur skulle man kunna få ut mer eller likvärdigt muskelmassa från en mindre muskel? I slutändan blir det ju mekanik. Och visst, man kan ju träna upp nervsystemet och så här, men vad är det som hindrar den med mer muskelmassa att träna upp nervsystemet lika mycket? Och då har du ju ändå fler fibrer där som kan kontrahera. Jag får liksom inte ihop det.
00:09:13 – Wille: Det skulle ju vara andra arkitekturbitar i musklerna, alltså penetrationsvinklar, hur fibrerna är orienterade. Det syns ju inte som hypertrofi. Det skulle ändå kunna vara saker som bidrar till styrka, eller det vet man ju att det bidrar till styrka. Men sen om det är bättre att träna enkom tung styrketräning eller hypertrofiträning för att få till det, det tror jag inte heller man riktigt vet.
00:09:36 – Jacob: Jag hade kört som kastidrottarna kör, i princip.
00:09:41 – Wille: Man kan ju också tänka sig att det finns en idé att variera också för att inte bara få samma stimuli. Sen kan man också tänka att det kanske inte är bra att variera.
00:09:50 – Jacob: Men det gör ju de. De kör ju en periodisering i det. Det är ju inte allting hela tiden, utan det är faser där man försöker bygga upp lite mer. Sen är det faser där man försöker lära sig och nyttja det man har.
00:10:05 – Wille: Yes. Jamilks
Metabolisk skada och relativ energibrist
00:10:08 – Wille: ställer en fråga om Dr Lane Norton som pratar om metabolisk skada, eller metabolic damage. Nu ska vi se, vad är det då? Det är när man går ner för mycket i vikt och sen har man problem att gå ner mer i vikt. Har jag fattat det rätt då?
00:10:23 – Jacob: Nja…
00:10:26 – Wille: Alltså man får svårare att… Ja, alltså… Metabolisk skada, eller metabolic damage som man kallar det.
00:10:33 – Jacob: Det är ju hans egna, i princip. Alltså det är ju en påhittad tarm, eller han hittade på den först. Sen har han skrivit någon artikel om det, som ändå är publicerad i en vetenskaplig text. Det han menar i princip… För mig är det relativ energibrist, det vi pratade om med Anna Melin. Att kvinnor och faktiskt också män kan, som redan har lite kroppsfett på kroppen men ändå äter väldigt lite, kan få sin kropp att stänga av normala processer men som inte är livsnödvändiga. Hos kvinnorna är ju då menstruationen det som sticker ut. Som försvinner ganska fort faktiskt när man lägger kvinnor på ett större underskott. Ska se här vilket avsnitt det är. Avsnitt 57 var det vi hade med Anna Melin. För mig är det ju, det är väl det Lane Norton pratar om.
Sen att han använder det här Metabolic damage eller skada som uttryck, det blir ju på något sätt att det är förstört. Det finns ju ingenting som visar på att det skulle vara förstört, utan det är bara börja äta mer sakta och säkert. Så kommer kroppen sätta igång de här processerna igen. Sen har det ju skett skada under tiden, men inte en metabol skada, utan det har ju skett skada att man kanske har lägre benstomme än vad man borde ha haft. Det kanske har skett skador i att man har fått en stressfraktur och sådana här saker. Det är väl det. Eller att man bara varit onödigt mycket förkyld eller att man varit onödigt trött och sådana här saker. Men det är ju saker som då släpper när man väl börjar äta mer igen. Och det han kallar då reverse dieting.
Det är väl också det som Anna tog upp där att får du de här personerna som äter för lite egentligen för att hålla igång alla processer. och börja äta mer så kommer de känna sig piggare och de kommer inte gå upp i vikt för att det som händer med de extra kalorierna är att de går till saker som menstruation och andra benomsättning och sådana här saker. Hon nämnde också att de faktiskt kunde börja tappa lite i fettmassa också. Att kroppen vågade kanske släppa mer på fettmassan när de här processerna ändå var igång och fungerade som de skulle. Så det är väl det jag tycker Lane Norton pratar om. Men jag gillar absolut inte tarmen. Det här med att det skulle varit någon skada. Att det skulle vara något permanent. Och att det har någonting med…
Jag vet inte. Att man skulle ha en knepig set point. För jag tycker inte det är det det handlar om. Utan det… Jag tycker det är andra saker. Det är liksom ingen regelrätt anorexia eller något sånt heller. Där man har kanske en låg set point. Som kroppen jobbar mot. Utan det är bara… Eller bara, det är ju en allvarlig sak. Men det…
00:13:18 – Wille: Men det kan vara en ganska övergående sak. Det kan gå att bota.
00:13:23 – Jacob: Ja, det är väl kroppen på något sätt som gör en smart sak. Om vi pratar det man normalt pratar med setpoint, då handlar det ofta om en övervikt där kroppen arbetar emot den och går ner i vikt. Kroppen jobbar mot dig och tillåter inte dig att gå ner till normalvikt. Det kan man alltid köra över med vilja för stunden i alla fall. Sen blir det svårt på sikt för att kroppen inte vill det. Man blir onödigt hungrig. Man blir lite onödigt inaktiv. Eller omedvetet inaktiv. Man känner sig låg på energi och sådana här saker. Det är väl där man oftast pratar om setpoints som ett problem.
Vätskeintag vid löpning och maraton
00:14:01 – Wille: Det är ett bra avsnitt om man vill fördjupa sig lite i frågan så går vi igenom det väldigt utförligt i det avsnittet med Anna-Melin. Nästa fråga då, det är Diabetes-Linus som ställer två frågor varav vi kommer avhandla den ena. Han ska springa Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon och han undrar hur man ska dricka. Alltså om man ska stanna på alla stationer eller om man bara ska dricka när man känner sig törstig. Han lägger också till att han har inget tidsmål. Men jag tänker att vi kanske kan ta för personer som vill kunna prestera också. Det här är ju någonting som jag vet att du skrev om väldigt mycket förut. Det här med vätskeintag vid idrott.
00:14:39 – Jacob: Det var väl ett av mina allra första ämnen på träningsläder när jag startade den. För nio år sedan är det nu.
00:14:48 – Wille: Det var en perfect storm för dig. Det var perfekt. Det var ju Tim Noke, ska man lägga till, som var inblandad. Han som nu även är helt jävla bananas nuförtiden. Det var ett sånt ämne där man hade haft en väldigt fast uppfattning tidigare. Att man skulle dricka mer än vad man behöver. Sen kommer en kontroversiell figur och så blir det väldigt mycket diskussion. Sen ska allting ändras på en gång på något sätt. Så det kändes som att det var en perfect storm vad gäller ämne för dig.
00:15:18 – Jacob: Ja, precis. Jo, det var väldigt intressant ämne. För att svara väldigt snabbt på frågan så är det, man dricker efter törst. Sen är det ju så här, man får väl, nu var det inget tidsmål utan bara att ha roligt och ta sig igenom på bästa sätt. Då dricker man ju när man är törstig tycker jag. Då finns det ingen orsak att dricka annars. Är det god dricka kan man ju ta några klunkar till, det är inga problem alls. Problemen uppstår kanske när man avslutar ett maraton och man har lyckats dricka så man väger ett halvkilo kilo eller ännu mer. Mer än vad man gjorde när man började springa. Det är där man kan se. Det kan ju vara riktigt negativa effekter. Det finns ju till och med dödsfall på folk som har druckit för mycket. När de inte lyssnat på törsten utan de har mer kört på att jag ska dricka två deciliter vid varje station eller något sånt där.
00:16:11 – Wille: Det kommer mycket från det här att man har hört att, vad är det liksom? Man kan inte lita på törsten.
00:16:15 – Jacob: Det var ju en gängse fakta på något sätt. Även när jag var aktiv, eller vad man ska säga, när jag var yngre, när jag gick i skolan, fick jag lära mig det.
00:16:26 – Wille: Men det finns en siffra på det där, att om man tappar en viss mängd så förlorar man 10%.
00:16:30 – Jacob: Tappar man 2% så skulle man förlora 20% i prestation. Ja, precis. Och det är ju BS, för det gör man ju alltid när man springer.
00:16:38 – Wille: Alltså, man tappar alltid i vikt när man springer ett maraton, annars har man gjort någonting fel.
00:16:42 – Jacob: Ja, annars har man ju druckit för mycket, kan man säga. Precis. Sen är det såhär att… När man kollar korrelationen hur mycket man dricker eller hur mycket man väger när man kommer i mål och hur man har presterat. De som kommer in på bäst tid har tappat mest i vikt. Skulle man då tro på det här att 2%-20% sämre, alltså varför är det ingen som dricker mer i toppen? Där har de ju vunnit lätt. Det är ju för att det funkar inte så.
00:17:07 – Wille: Vi får se nu på lördag här. Kommer de tanka i sig som fan för att klara det här två timmars spärren? Nej, jag tror inte det.
00:17:13 – Jacob: De kommer antagligen ha en plan för när de ska dricka. Jag tror inte de kommer köra på törsten där. När törsten väl slår in, då börjar man nå den här gränsen att man är lite dehydrerad. Man har lite låga vätskenivåer i förhållande till saltnivåer i kroppen. Och springer man då ett lopp som Göteborgsvarvet, nu vet jag inte alls vad de tänker ha det med vätskestationer. Men är det ingen vätskestation, säger dig det är bara fyra vätskestationer på hela varvet. Då kan det ju vara så att man blir törstig och så dröjer det ändå en kvart, 20 minuter tills man kommer till vätskestation. Det är ju inte särskilt lyckat.
00:17:51 – Wille: Nej, det är alldeles för lång tid. Då hinner du sakta ner.
00:17:54 – Jacob: Ja, precis. Då kommer man antagligen tappa lite i hastighet. Har man inget tidsmål så fine, då spelar det ingen större roll. Men det är inte kul att springa heller när man är törstig. Så där kan man ju ha någon typ av nivå på det. När du kommer till stationen och känner att du börjar bli törstig så kan man ju dricka och kanske då dricka 2-3 deciliter extra. Alltså 2-3 deciliter extra än törsten. Men det luriga är ju då att det blir ju så lätt när det kommer till nästa station att om du inte hunnit bli törstig då, är du nära att bli törstig eller är det fortfarande liksom två deciliter i bufferten och du lägger till tre deciliter till om du dricker igen. Det är där det går fel om man inte har koll på sin törst alls. Så har man ingen koll på hur mycket man dricker så tycker jag att då följer man törsten och så får man leva med att det kan bli de här 10 minuterna eller 15 minuterna.
Det man annars gör är ju såklart att ha lite koll på det här. Det är ju bara att gå ut och springa och ha ett liknande lopp i kroppen eller springa halva distansen och se ungefär samma temperatur. Hur törstig blev jag? Hur mycket behövde jag dricka? Att man kan springa med ett vätskebälte och springa en mil. Behövde jag dricka? Normalt sett ska du springa mindre än en timme så behöver du aldrig dricka. Om du har druckit tillräckligt lagom. Så att du har druckit ordentligt innan du ska ut och springa. Beror på vad man ska, ja precis. Ja, vi ska ut i Sahara så kommer du säkert behöva det. Men nu pratar vi liksom normala svenska lopp. Det här de säger att folk kollapsar av vätskebrist, det är inte vätskebrist kan jag säga dig. När det är de här milsloppen.
Det kan du inte. Ska du svettas riktigt mycket så måste du springa fort. Springer man långsamt så springer man på låg effekt, då blir inte kraften särskilt varm. Så de som svettas mycket, de kommer i mål fort. Så de hinner inte svettas bort så mycket. Och de som springer långsamt, springer på lång tid, de svettas så lite ändå. Så de kommer inte heller tappa så mycket. Så det är halvmaraton, där kan man dricka lite för prestationen. Maraton, där behöver man nog dricka om man vill må bra när man kommer i mål. Men man behöver inte dricka så jävla mycket och många gånger.
00:20:01 – Wille: Precis som du var inne på så tror jag att med alla sådana här saker så gäller det att lära känna sin kropp. Det gäller precis allting. Om man ska ta koffeingel under tiden eller hur mycket vatten man ska dricka eller vilket tempo man kan hålla. Det lär man sig genom sin träning. Det är exakt samma sak med vattnet. Man måste lära sig hur mycket man behöver dricka och hur mycket man tolererar att dricka. Man kan inte skvalpa runt med massa vätska i magen för det mår inte magen så bra av heller. Det är väldigt individuellt vad ens mage pallar, så det måste man lära sig hur ofta och hur mycket man ska dricka.
00:20:38 – Jacob: Jag tycker det är en bra idé att kolla upp hur många vätskestationer det ska vara på det här loppet. Är det en vätskestation varannan kilometer, då är det bara törst rakt igenom. Då behöver man inte bry sig. Kommer man till en station där man känner att man börjar bli lite törstig, dricker du två deciliter då så kommer du aldrig bli jättetörstig tills du kommer till nästa. Följer man däremot inte törsten och det är många vätskestationer det är ju då det blir problem. Och det var ju det man såg med det här när man hade de här gamla råden. Att man inte kunde lita på törsten och så här. Det var ju främst i USA man fick problem. Alla lopp som hade liksom Gatorade eller någon annan sportdryck som sponsor. Fick mycket större problem med de här sakerna än lopp där det var en bank eller vad som helst som sponsrade.
För så fort det var de här sportdryckerna som sponsrade så körde de ju ut det här budskapet stenhårt. Drick 2,5 deciliter varje kvart, hade de som råd ett tag. Lita inte på törsten. Och så satte de ju de här vätskestationerna överallt och folk litade inte på törsten. Då blev det jättemånga som drack för mycket. Det var några dödsfall. Det var desto fler som åkte in till sjukhus. Vi har haft några fall i Sverige också där folk kommit in till sjukhus där det varit maraton-spinning. Vasaloppsspinning var det kanske. I alla fall, det var längre än vanligt spinningpass där folk sitter på de här cyklarna. Cyklarna är ju extra luriga för där får du inget vindmotstånd. Det är ingenting som blåser på dig så svetten dunstar ju inte utan den rinner.
00:22:09 – Wille: Man blir fruktansvärt törstig av att sitta på sådana där.
00:22:13 – Jacob: Ja, men du blir inte nedkyld av din svett. På samma sätt, och då svettas vi lite extra. Samtidigt blir folk lurade av… De tror ju att de svettas mer än vad de gör. För att svetten inte dunstar.
00:22:27 – Wille: Och det är också varmt där inne.
00:22:28 – Jacob: Alla har säkert känt igen det, man är ute och cyklar. Och så cyklar man på ganska bra, man är inte svettig alls, man stannar, går in och så svettas man som fan. Fem minuter senare. Och så säger man att det är eftersvettning. Det är väl eftersvettigt på sätt och vis, men du svettades lika mycket när du cyklade, fast vinden fick det att dunsta bort direkt. Så drick efter törst. Kör på törsten. Är det långt mellan stationerna kan man alltid lägga till 1-2 deciliter till vid en station. Men då ska man faktiskt veta ungefär hur mycket vätska man behöver. För det kan vara stor skillnad. Vissa kan behöva dricka 2-3 liter på ett maraton medan andra kanske bara behöver en halv liter.
00:23:11 – Wille: Det beror jättemycket på värmen ska man säga
Elevation-masker och andningsträning
00:23:13 – Wille: också, så det måste man planera lite för. Jarnevik frågar vad vi har för inställning till elevation-masker. Det är sådana här bain-masker. Man ser ut som Bain från Batman. Väldigt populärt inom kampsport. Man har på sig det när man tränar.
00:23:34 – Jacob: Är det verkligen väldigt populärt?
00:23:36 – Wille: Nej, men det kanske har varit, eller så har jag bara sett mycket bilder. Men om jag försöker hitta någonstans där det är populärt så känns det som att det är mycket MMA-fighters och sånt där som använder det.
00:23:45 – Jacob: Det var ju några större MMA-profiler som promotade. Det är ju ofta så det slår. Någon får pengar för att säga att det är bra från början, så tror folk på det.
00:23:59 – Wille: Ja, och det är ju trams naturligtvis. Det adderar ett motstånd på andningen när man springer. Och tanken med det är att det ska efterlikna någon form av höghöjdsträning. Alltså att man får syrebrist helt enkelt, som att du är på hög höjd.
00:24:16 – Jacob: Tror du verkligen det var tanken eller marknadsföringen med det? Det är väldigt svårt att skilja på i det här fallet.
00:24:20 – Wille: Jag väljer att tro att de tror på sin produkt, eller vad man ska säga. Att de inte bara är cyniska och säljer en bain-mask för att det är coolt.
00:24:28 – Jacob: Jag vette fan. Jag tror ju mer att… Hur ska vi kunna sälja detta? Det är en korkad idé.
00:24:38 – Wille: Tanken är ju då att…
00:24:40 – Jacob: Jag har så svårt att tro att ingen berättat för dem att det var korkat innan de började. Nej, det är klart att de kanske har trott det. De kanske har tagit fram det och trott det. Men det kan ju inte ha gått mer än en vecka innan någon har berättat att det här var korkat. Så har de bara fortsatt med det.
00:24:52 – Wille: Men anledningen till att det är korkat är för att när man tränar på hög höjd så är det lägre syrgastryck i luften. Då måste kroppen anpassa sig för det. Då får man mer produktion av röda blomkroppar som kan bära syre runt i kroppen. Det leder till en ökad syretransportkapacitet, en ökad VO2-max och en förbättrad prestation. Det är ingen tvekan om det. Det fungerar på samma sätt som EPO. Sen hur man ska göra det här praktiskt för att få en förbättrad prestation är ganska svårt. Det behöver vi inte gå in på. Men på det här sättet som den här masken funkar är att den tränar andningsmusklerna. Det gör ett motstånd på andningen och andningen sköts av muskler, primärt diafragman. Det är det den tränar. Problemet är, som vi pratade om innan vi började spela in, att det här kan man göra när man sitter i soffan och spelar Playstation.
Då kan man träna sina andningsmuskler. Inte när man tränar. Då vill man ju träna.
00:25:50 – Jacob: Alltså du blir ju trött i lungorna, så kan du inte träna det du kanske huvudsakligen vill träna. Det är ju på något sätt som att… Jag brukar säga att det är som att köra burpees när man vill träna konditionen. Det är ju inte lungorna som kommer dö först. Du kommer bara bli jättetrött i dina armar av pressen och så kommer du smälla in med bröstet istället och så blir det jobbigt att ställa sig. Och visst, du får ju lite konditionsträning när du kör burpees, absolut. Men det är ju inte ett effektivt sätt att träna burpees. Sätter du på den här masken så gör det i princip all annan träning, inte effektiv träning. För att det är dina lungor som tröttnar kanske först då. Så det finns, man behöver inte sätta på sig de här maskerna. Vill man ha mask så absolut kan man köra den också på sig.
Men annars finns det redan sådana här, det används på lungsjuka personer, det kallas för PEP. Men det finns speciella sådana här framtagna för framförallt distans, alltså konditionsidrottare. Där de ska träna lungorna. Och det funkar. Det förbättrar deras prestation. Men de sitter som vill det säga. Det gör man hemma. Det gör man inte under träningen. Utan det gör man som en komplementsträning. Vad jag förstått rent praktiskt så verkar den ändå vara så otroligt tråkig. Så att de gör det i perioder. De här riktigt duktiga konditionsidrottarna också. De vill inte underhålla det hela tiden. Men tydligen så får man effekten hyfsat kvickt. Så de gör det inför tävlingar så här. Och sen håller de uppe med det under säsong.
För det är liksom inget… Det är ingenting som påverkar eller har någon större inverkan på resten av träningen. Det verkar mer vara att har man starka andningsmuskulaturer så upplever man saker mindre jobbigt.
00:27:22 – Wille: Man blir väl förmodligen lite mer ekonomisk i sitt andningsarbete, vilket inte kan skada, tänker jag.
00:27:26 – Jacob: Möjligt. Kanske bättre buktryck också.
00:27:31 – Wille: Ja, möjligt. Men den här masken hade jag i alla fall skitit i. Om man inte vill se ut som Bain så finns det ingen direkt poäng med det. I alla fall inte ha den när man ska träna det man vill bli bra på.
00:27:41 – Jacob: Ingen standardpoäng. Man kan ofta hitta ett syfte ändå. Då får du lyssna på den som säger syftet. Men säger de för att simulera höghöjdsträning, ingen bra idé.
00:27:51 – Wille: Jag tror jag har sagt det förut, att all träning medför någonting med sig. Någonting unikt medför all typ av träning. Men det ska vara en nettoeffekt som är relevant. Annars är det meningslöst. I det här fallet är det inte en nettoeffekt som är relevant. Låt säga att du vill bli bra på att springa. Din löpträning kommer bli sämre om du har den här masken på dig. Då blev det ett sämre löppass. Sen kanske du fick mer träning av andningsmusklerna. Men nettoeffekten blir inte bättre än om du bara hade gått ut och sprungit.
00:28:20 – Jacob: Antagligen inte. Men man kanske får lite mer mjölksyra för att man får i sig mindre syra. Och då kanske man fick en effekt. Man kan alltid hitta på orsaker skulle jag säga. Jag har inte sett så många som har motiverat användning av de här maskerna på ett särskilt rationellt vis kan vi säga.
00:28:38 – Wille: Förutom Baine.
Muskelproteinsyntes, muskelskador och hypertrofi
00:28:44 – Wille: Nästa fråga kommer från Styrkelabbet och jag ser även här att PT-Martin Ek har ställt samma fråga. Styrkelabbet vill att vi ska kommentera en studie som är bland annat skriven av Stuart Phillips, som vi varit inne på flera gånger tidigare. Det är en studie som handlar om muskelprateinsyntes, muskelskador och hypertrofi. Det är ett ganska krångligt upplägg på den egentligen, men man kan säga att de har haft sina deltagare som har fått styrketräna under totalt 10 veckor. Så har man gjort regelbundna biopsier på de här personerna i deras lår. Man har tagit ut muskelvävnad och analyserat den och kollat på Dels muskelproteinsyntesen, man har kollat på muskelskador, alltså påverkan på Z-banden i muskelfibrerna och man har kollat på hypertrafi, mätt med ultraljud.
Det stora man får fram i den här studien är att muskelproteinsyntesen är som högst i början av träningsperioden, under det man kallar för T1. Så är även muskelskadorna. Den är högst i början. Sen går de ner lite. Vid T2 som efter tre veckor och T3 som efter tio veckor så är muskelproteinsyntesen sänkt om man jämför med T1. Men på samma nivå mellan T2 och T3. Där har muskelskadorna gått ner betydligt. Så vid T3 är det nästan inga muskelskador vid de träningspassen som man gör. Däremot ser man att hypertrofin kommer först. Efter de här tio veckorna kan man se en relevant hypertrofi.
00:30:16 – Jacob: Ja, där är ju en hypertrofi efter tio veckor, men det är väl också att proteinsyntesen, alltså mätningen av proteinsyntesen, kolliderar med hypertrofin efter period två. Men det gör det inte i början. Så det verkar som i början så får man en hög proteinsyntes men den bidrar inte så mycket till att bygga musklerna utan den bidrar mest till att återställa skadorna. Så det verkar som att den här, när man har haft uppehåll en längre tid första veckorna när man kör igång eller man inte tränat alls styrketräning innan så får man så mycket muskelskador så att Det är egentligen det kroppen gör. Den reparerar muskelskadorna. Sen går du tillbaka så skadar du musklerna igen och så reparerar den. Tills muskeln är stark nog för att inte få så mycket skador.
Och då blir det en effekt av att muskeln börjar växa istället.
00:31:09 – Wille: Och vad säger det här om det klassiska chocka-kroppen-träningsupplägget?
00:31:15 – Jacob: Man ska kanske inte göra det för ofta. Gör du det här med ny träning hela tiden, som hela tiden ger en träningsvärk som kolliderar ganska bra. Vi vet ju inte om de har haft träningsvärk här.
00:31:25 – Wille: Jo, de har ju mätt det. De har ju mätt “sourness”. De har inte det med någon snygg graf, så jag kunde inte plocka ut den direkt. Nej, precis.
00:31:32 – Jacob: Det var väl därför jag missade. Jag läste den fort innan vi började spela in. Men Z-banden korrederar ju väldigt. Z-band är… Vi hade ett avsnitt med Håkan Andersson där vi pratade om sarkomerer. Och Z-banden ligger liksom och binder ihop många sådana här. Och de brukar gå sönder kan man väl säga, som muskler. Annars ser muskeln ut som så snyggt med olika sektioner. Man kan säga som tågvagnar. Och när Z-banden går sönder vid träning då så är det som att Vad kallar man det man kopplar ihop vagnarna, Wille?
00:32:10 – Wille: Vad man kopplar ihop vagnar med? Jag vet inte.
00:32:13 – Jacob: Det här låset som håller ihop vagnarna med varandra.
00:32:16 – Wille: Jag vet inte. Jag är ingen lallare, för helvete. Typ som dragkroken på en bil, säger vi.
00:32:21 – Jacob: Pinsamt. Så sitter någon och garvar.
00:32:22 – Wille: Pinsamt? Det där är ju en extrem fackterm. Varför skulle man kunna det?
00:32:29 – Jacob: Det känns bara som man borde kunna det. Man har ju lekt mycket med tåg när man var liten. Man hade inget ord för det.
00:32:33 – Wille: Det är de här jävla kolvarna som går in i varandra.
00:32:36 – Jacob: Jag tror folk är nog klara på vad vi menar. Man kan se dem som Z-banden och de går sönder när man börjar träna. När man gör den här träningsvärkinducerande träningen. Det här med att chocka kroppen. Hoppar man på nya träningsgrejer hela tiden så är det kanske det man gör. Man får hög proteinsyntes men man pajar de här grejerna hela tiden. Då lägger kroppen kraften på att fixa det. Då kanske det inte blir så mycket muskelmassa av det.
00:33:03 – Wille: Sen ska man också säga att det finns mången kroppsbyggare som har kört chocka-kroppen-grejen och ändå fått stora muskler. Det är inte så att bara för att man har uppmätt det här så innebär det att du kan inte bli grov om du tränar på det här sättet. Så är det ju inte. Men om man ska extrapolera det här resultatet något fruktansvärt så kanske det är bättre att bara träna på.
00:33:26 – Jacob: Jag tycker att det mesta som har med muskelmassa att göra så brukar jag alltid tänka att Det verkar som i princip alla vägar leder till rum så länge du tränar hårt nog. Att du är där regelbundet och att du tar in när du tränar på sätt och vis. Det behöver inte vara att ta i att du kör en tung vikt utan att du kör närmare failiftsstället som vi varit inne på tidigare. Det finns ju säkert snabbare och långsammare sätt att komma dit. Det är där jag tycker att det är intressant att börja diskutera. För de här som är verkligen dedikerade som går till gymmet fem dagar i veckan och har gjort det i år och dagar. De blir ju stora. under förutsättning att de har haft några sådana här gener.
00:34:05 – Wille: Eller tillgång till suprafysiologiska nivåer av anabola.
00:34:10 – Jacob: Men jag tror att för alla andra som kanske inte gör styrketräning alltid, hela livet, eller som inte vill lägga så mycket tid och sådär, då börjar det bli mer intressant Vad får jag ut av varje pass? Hur nära mitt i max kan jag komma på det här som jag är beredd att investera? Då börjar mer metoderna leva intressant, tror jag.
00:34:32 – Wille: Det säger ju också någonting lite om själva varför vi får muskelhypertrofi, att det här med muskelskador inte är kanske den mest relevanta delen av det. Eller i alla fall när det gäller den här typen av muskelskador, sen kan det säkert finnas andra delar. Men utan att det snarare handlar om någon form av stimulering, snarare än någon form av nedbrytning, som man har pratat mycket om tidigare.
00:34:52 – Jacob: Ja, det finns en annan snygg studie på det också där man tittade. Man tog en grupp som började styrketräna med en ganska långsam stegring för att de skulle undvika träningsverk. I slutändan var de uppe i samma volym som en grupp som började köra med den volymen direkt. Gruppen som började köra tufft direkt hade såklart träningsverk ganska ordentligt där i början. De var inte alls vana vid det, men i slutändan hade de samma träningsresultat ändå. Så nybörjare verkar inte behöva träna särskilt mycket för att stimulera så mycket som man kan stimulera när man är nybörjare. Skulle jag vilja säga. Jag har en artikel om det här på Tyngre också. Tror det är styrketräningens ABC eller något sådant.
00:35:34 – Wille: Så det här var ingenting nytt för dig? Det här visste du.
00:35:37 – Jacob: Jo, resultatet. Men inte det praktiska. Det är sällan det kommer ett resultat som gör att det man gjort praktiskt skulle bli jättefel.
00:35:46 – Wille: Nej, så är det. Bill Shankley
Vassleprotein vid upphettning och bakning
00:35:51 – Wille: 1891 frågar, hur påverkas vassleprotein vid upphettning, till exempel i en varm gröt?
00:35:55 – Jacob: Två saker man kanske ska fundera kring. Det första är att protein eller vassleprotein är ett ganska ostabilt protein. Alltså det denatuerar väldigt lätt. Denatuering är det som gör att ägget blir hårt. Det är inga problem egentligen. Det är inget farligt att äta på det viset. Det ändrar lite form och konsistens. Värmer man upp det länge. Alltså hög värme eller om man har det längre tid i ugnen så kanske man skulle kunna påverka mängden aminosyra. Att de bryts ner också lite. Alltså att det blir lite sämre kvalitet på proteinet. Men en gröt, det här kladdkaka och så där. Det är liksom försumbart. Det är ingenting som man behöver bry sig om vad jag har förstått. Men en grej som skulle kunna hända är ju faktiskt… Vanligtvis är ju faktiskt de här vassleproteiner man köper sötare med aspartam.
Aspartam är värmekänsligt. Det bryts ner ganska kvickt och framförallt så tappar det sin sötma. Kan väl vara kul att veta om man råkar glömma en Cola Light i fönsterrutan när man är utomlands någonstans där det är varmt. Alltså i fönsterrutan i bilen. Så drycken går upp där mot 60 grader kanske. Så kommer den inte vara särskilt god om du dricker den sen. För att den kommer inte vara söt längre. Så där kanske man ska bry sig. Men det märker man ju.
00:37:17 – Wille: Hur mycket av aspartamen hinner försvinna?
00:37:19 – Jacob: Smakar det inte sött längre så är inte aspartamen kvar. Det är väl det jag skulle säga. Vassleprotein, den vanliga vassleproteinen är inte till för att baka. Man kan köpa protein för bakning. Det säljs. Det är väl det man ska nyttja om man verkligen ska baka det en längre tid. Har man de här sakerna som ska in i ugnen 3-4 minuter, någon kladdkaka variant eller så, då kanske det funkar ändå. Jag vet faktiskt inte, det är nog inte särskilt välstuderat vad som händer med de här. Fitness-muffins och sånt som folk hittar på. Du tror inte att det är välstuderat? Jag har ingen aning. Nej, jag tror inte det är studerat hur väl proteinet klarar sig. Men generellt sett så är vassle inte särskilt varvigtåligt. Men det är inga problem alls till de här mindre projekten.
Tänker du baka bröd eller så här, då får du… Kanske titta efter ett annat protein, men är det de här sakerna som är inne i ugnen 10 minuter kanske på lite lägre värme eller gröt och så, bara kör på.
00:38:19 – Wille: Det är en världslig sak som Karlsson på taket skulle säga.
00:38:23 – Jacob: Precis. En klok man.
00:38:26 – Wille: Var han en man? Jag har inte riktigt förstått det där. Om det är en pojke eller… Obehaglig typ.
00:38:34 – Jacob: Fyllelilleluran, fylleliluran. Obehaglig låt. Oj, oj.
00:38:42 – Wille: Kastar ner den där
Att bemöta kollegor med felaktiga råd
00:38:43 – Wille: jävla blomkrukan på dem. Vansinnig människa. Vansinnig människa. Ponne Johansson frågar, hur tror ni att man bäst informerar till exempel en kollega som är helt ute och cyklar med sin kost eller träning? Det här dilemmat när man har någon som säger någonting jävligt dumt. Man vet att det är liksom inte sista gången jag kommer behöva träffa den här människan. Ska jag säga, det där var jävligt dumt. Eller ska jag göra någonting annat? Typ den frågeställningen. Det här är ju lite intressant, för du Jacob, du jobbar ju med att informera folk som är ute och cyklar med sin kostade träning, men du har inga kollegor. Så på sätt och vis har du inte stött på det här.
00:39:20 – Jacob: Jag jobbar ju på Filbornaskolan, idrottsgymnasiet, och där har jag ju en del kollegor. Men där är det ju inte jag, alltså de lyssnar ju på mig där. Jag är ju inne där på grund av det. Ja, jag är ju lärare, men även de andra lärarna lyssnar ju på mig för att jag är ju inne för det på något sätt. hjälpa dem i lärarbiten där. Så det är ju tränare som ska hålla i en idrottskurs, eller idrottsspecialiseringskurs för eleverna där det är både kost och träningslära och en hel del om kosttillskott och sådana här saker. Där är ju några som har lite udda idéer där också. Jag brukar inte bry mig så mycket om det så länge de inte tar upp det på lektionerna.
00:40:09 – Wille: Nej. Men det här är intressant, för jag har gått igenom lite olika stadier i hur jag har försökt förhålla mig till det här. Förut var jag väldigt mycket såhär att jag försökte konfrontera folk och berätta att du har fel och det här är varför du har fel. Det funkar ju inte, kan man säga. På något sätt. Du kommer inte bli en uppskattad människa om du gör så. Och du kommer inte att omvända folk. Det är i princip helt omöjligt. Därför att det man gör då är att man får dem snarare att försvara sin ståndpunkt. Det blir en debatt av det hela och det är värdelöst. Det blir skyttegravskrig helt enkelt. Det är en meningslös strategi om du vill omvända någon. Alltså få dem att tänka på ett annat sätt. Det är också meningslöst om du vill behålla din sociala status i samhället.
Och eventuellt ditt jobb.
00:40:55 – Jacob: Ett mycket bättre sätt att göra det på är att försöka så ett frö.
00:41:01 – Wille: Kanske ställa någon liten fråga och nöja sig där. Gå vidare, ta sin kaffe någon annanstans. Kanske bara fråga var har du läst det där? Kanske bara ifrågasätta jättelite och låta det komma pö om pö. Hela problemet med det här är att det är folk som man kommer behöva umgås med på andra sätt. Då kan man inte göra sig ovän med dem. Men det är också styrkan i det hela. Då får man gott om tid och försöker påverka folk. Man behöver inte tänka att man ska vinna en debatt på en gång. Till exempel när det dyker upp något om den här jävla sockerfilmen som SVT visar. Då går jag inte i taket och härjar om hur dålig den är. Man kanske bara ställer någon enkel fråga och så nöjer man sig med det. Nästa gång den kommer upp kanske man ställer en annan fråga.
Frågar, har du kollat upp det där som vi pratade om förra gången eller något liknande? Och så får man försöka ha sin ekologiska gång på det sättet.
00:41:52 – Jacob: Så kan man ju dela saker på sin egna Facebook-vägg och är det en lite närmre vän så ser de väl det utan att de kanske känner det sig riktat till dem. Det tror jag också kan funka. Det är ju sådana sätt att hitta på det. Jag skulle säga att jag har ju jobbat med kollegor och där tog jag diskussionen när det var, alltså när jag tyckte att det var väldigt fel och det var en lite större grupp. För det är som du sa, man vänder inte folk, men man kan ju ändå vinna en diskussion. Är det 20 åhörare så kan du få med dig alla 20 om du har bättre argument. Även om den här personen fortsätter, det är som debatt på tv. Debatt live är värdelöst. Jag tycker nästan all debatt måste vara i skrift. Om det är någon som är helt ute och cyklar. Ja, om man ska komma fram till någonting så måste man ju nästan vara så.
Annars kan man ju ha debatt med en person där vi är ense om väldigt mycket. Vi tar tyngre rubriker där vi sitter ibland och inte är helt överens. Det är ju inte så att vi är helt på varsin sida och säger att vi har all vetenskap som backar upp båda sidor. Trots att vi har helt olika åsikter. När det är den situationen så tycker jag det bara, sätt det i skrift så kommer de som inte har något att komma med bli blottade. Men då vinner du inte över den personen som inte har något att komma med, men du får ju med alla andra i diskussionerna. Jag får ju väldigt mycket mail och meddelande och sådana saker där folk tycker att jag ska svara på deras fråga. Eller kanske lika ofta kritik en och en på mail. Det är totalt meningslöst för mig. lägga tid på att skriva någonting till en person där jag vet att de antagligen inte kommer bry sig om vad jag skriver tillbaka utan de ville bara berätta att jag hade fel för det tycker de.
Där håller jag ju också det offentligt. Skriver någon en kommentar på Facebook eller hellre på träningsläraren och sånt, då svarar jag i princip alltid på det. För då vet jag att även om jag inte är den här personen och blir övertygad, så alla som lyssnar kommer ta till sig båda argumenten och se vem som backar upp sin sida bäst.
00:44:02 – Wille: Ja, men det där är en liten annan grej. Så där tycker jag, är det 20 pers i rummet, någon sitter och säger något som är lite fel, då sa jag ifrån ibland.
00:44:11 – Jacob: Försökte säga mitt. Men är det bara en person som skulle sitta och säga någonting vid middagsbordet, och det är två andra i närheten, då struntar jag totalt i det.
00:44:20 – Wille: Man får ju se det lite som, vad är målet med det här? Är målet att vinna debatten? Då kan man ju bara blåsa på med alla argument man har. Men är målet att man på något sätt ska försöka övertyga den här personen som sa det här dumma, då ska man inte försätta det i en debattsituation, för då kommer man inte lyckas med målet.
00:44:37 – Jacob: Men det är jättesvårt, när det är någon som är helt ute och cyklar. Så du kan ju inte ge dem ett lillfinger ens på något sätt. Nej, du har ju lite svårt med det. Det är som vi varit inne på i den här diskussionen, det är ju så liksom, de är anti-vaccination, du är fullt rationell människa för vaccination. Du kan ju liksom inte möta dem halvvägs, utan det är… Och då blir ju de sura på dig till sist när du liksom säger, nej men det där är inte rätt. Det där är inte rätt. Och så har de liksom, de tycker de har jättemånga argument, men det är ju inte många argument. Det är ju liksom bara folk som har ljugit på flera ställen. Så nej, jag har ingen bra lösning på det här. Jag kan säga när jag föreläser så händer det också ganska ofta att folk räcker upp handen och ska säga någonting emot.
Och där kör jag samma race, så jag försöker inte övertyga dem. Jag säger mitt motargument och sen låter jag diskussionen vara. Det är väldigt sällan de ändrar åsikt. Samtidigt när de räcker upp handen framför allt från tio till hundra pers.
00:45:36 – Wille: Då är det väldigt svårt att backa.
Akupunktur inom fysioterapi och placebo
00:45:38 – Wille: Då har man verkligen planterat sin flagga där. Ja, precis.
00:45:42 – Jacob: Så då bara låt det vara där.
00:45:45 – Wille: Hampus vän Gustaf frågar om det är så här att han arbetar på en arbetsplats där folk verkar ha olika smärtproblem och då har de en företagshälsovård kopplad till sig bland annat med fysioterapeuter som jobbar en hel del med akupunktur. Han frågar dels då hur det kommer sig att det är så vanligt med akupunktur inom fysioterapi. Och är det inte så att akupunktur är helt beroende på placebo? Och även en annan intressant fråga, hur skulle han som inte tror på det här bli påverkad av den här behandlingen? Det här är ju intressant. I den moderna sjukvården används den under något som kallas västerländsk akupunktur, kan man säga. Man har i princip gått bort från det gamla kinesiska sättet att se på det, där man pratar om meridianer och energifält.
Jag säger i princip, för man använder fortfarande de gamla kinesiska punkterna och sätter stor vikt vid att man ska sätta en viss nål för att påverka gallpunkten med mera. Även fast när man lär ut akupunktur så undervisar man i någon form av smärtfysiologi som är baserad på det vi vet med riktig kunskap och inte blaj. Om jag sammanfattar det jag läst om akupunktur och den vetenskapen så kommer jag fram till att det är en placebobehandling. Det vill säga, man kan göra nästan vad som helst och få samma resultat så länge folk tror att de får akupunktur och att de är i den kontexten. Det verkar vara mycket det som är det viktiga. Att den som ger akupunktur är trevlig, bemötande och seriös. Att man skräddarsyr behandlingen och så vidare.
Det verkar vara mycket mer viktigt än att man faktiskt sätter i nålarna. Och definitivt att man sätter i nålarna på rätt position.
00:47:29 – Jacob: Man har gjort väldigt många coola studier på det här. Man har petat folk med tandpetare, det funkar lika bra. Man har varit slumpmässiga punkter, det funkar lika bra.
00:47:40 – Wille: Man har teleskopnålar som inte penetrerar huden, så att till och med personer som ska stoppa in dem inte ska veta om de faktiskt går in eller inte.
00:47:49 – Jacob: Ja, man trycker nålen genom en kudde först och sen ner i huden då, tror eller känns det som alltid. Men ibland går den inte ner i huden och ibland går den ner i huden. Så den som sätter nålarna vet inte heller om den verkligen behandlar eller om den placebobehandlar. Och i alla de här fallen så blir det ju lika bra effekt oavsett om nålen gått ner eller om nålen inte gått ner eller var du satte nålen. Så man kan ju verkligen ifrågasätta i alla fall det här behovet av utbildning för att sätta nålarna. Man ska ju inte sätta dem på nerver kanske. Man får ju kunna lite grundanatomi, så man inte gör hål på organ och sånt.
00:48:22 – Wille: Inte punktera lungor.
00:48:23 – Jacob: Nej, precis. Annars så verkar det… Man verkar kunna sätta dem precis var som helst och få samma effekt. Och det säger väl någonting om att där är väl inget specifikt. Utan det är någon… Det är ganska kraftfullt passébo. Det är ju mer än en massage. Nu sätter du nålar, du gör ju hål. Folk ser det lite som invasivt. Och då tar man det som mer effektivt. Man har gjort sån här placebokirurgi också, där man skär folk. Man i princip bara ger dem ett ärr. Du söver ner dem, in med dem på operation, gör ett litet jack, sy ihop jacket igen och så ut med dem. Så blir de lika bra som de som opereras. Givetvis inte för alla operationer. Det här är typ meniskoperationer eller liknande.
00:49:04 – Wille: Det är inte tumörer vi pratar om.
00:49:05 – Jacob: Meniskoperationer, jag tror man har gjort det på axlarna också. Man har gjort det på lite grejer. Så där är, det är svåra saker där och varför använder man det då när det är så här, när det verkar vara alla, det kan man ju faktiskt ifrågasätta varför man använder det om man ska fortsätta använda det. Det är en ganska bra diskussion. Det är en diskussion som har pågått länge, som fortfarande pågår.
00:49:32 – Wille: Jag tycker i alla fall att det är bra att diskussionen hamnar där. Jag tycker att vi kan gå förbi det här med om akupunkturen har någon specifik effekt. Alltså om det verkligen påverkar någonting utöver placebo. Det tycker jag är bortom rimligt tvivel, att det inte har det. Då tycker jag att det är bättre att diskussionen hamnar om, ska man använda det? Hur ska man använda det? Och kanske framförallt, hur ska man presentera den här behandlingen? Det finns ett sätt att presentera den som är helt legitimt. Du kan säga att jag kommer använda den här behandlingen och det kommer aktivera dina egna smärthämningssystem. Du kommer förmodligen må bättre, eller man säger att du kommer må bättre när jag har gjort det här. På patienter som kanske har kronisk smärta där inte mycket annat biter och de vill gärna prova och man planerar det som en avgränsad behandlingsserie.
Då är det inte jättemycket problem med det. Men det stora problemet är när man är oärlig med det. Man kanske har patienten inne under väldigt lång tid med de här behandlingarna. Man kanske översäljer effekten. Man kanske får dem att inte lita på andra behandlingar. Man kanske gör dem rädda för olika saker genom att använda det här. Det är de stora problemen som jag kan se med att använda det här. Förutom att man kan råka sticka hål på någons lunga. Men om man är hyfsat skicklig så gör man inte det. Nej, precis. Ja, det är väl vad man kan säga. Jag tycker inte det är helt uppåt väggarna att man använder det, men det här att man bara använder det.
00:50:56 – Jacob: Alltså man är akupunktör. Där känner jag bara, va? Då kommer det ju aldrig ge någonting mer än bara ge folk placebo. Då är det ungefär som du säljer homeopati på sätt och vis. Du kan ju spotta i ett glas lika gärna. Ja, men framförallt ska man kunna utesluta andra saker om det är någonting som verkligen är… Där det är ju många smärttillstånd som man har som är övergående, som inte är någon… egentlig skada eller någon allvarlig skada som man behöver göra något åt eller som man ens kan göra något åt. Det är många förslitningsgrejer som kommer och går, hur ont de gör. Man går ju inte in och byter ut en led eller gör en jätteoperation för sådana småsaker som det ändå är. Men kan man då uppleva en förbättring av sådana här saker, så varför inte på sätt och vis.
Men det är jättesvårt. Och så ska man ju ta betalt för det också.
00:51:45 – Wille: Av skattebetalarna, kan man säga.
00:51:47 – Jacob: Ja, så nej. Men hur det påverkar de som även om man inte tror på effekten. Det var väl någon studie för ett tag sedan som visade att även när folk fick reda på att de fick placebo så fick de ändå en liten placeboeffekt.
00:52:00 – Wille: Problemet med de studierna är att folk tror på placebo ganska ofta. Då är det ganska ofta akupunktur som man studerar. De tar in folk som har IBS och säger till dem att de kommer få en placebobehandling. Sen mår de bättre efter det, men då är det ofta personer som har blivit utvalda för det här. De har anmält sitt intresse för det. Så det är ganska svårt att säga vad en helt skeptisk person skulle få av det.
00:52:26 – Jacob: Vi kan addera här, det är många sjukgymnaster nu för tiden som använder någon form av utvecklad akupunktur. Man kan ibland koppla el till dem. Det är också en annan form av svartbehandling som man använder ibland med el. Där man kan kombinera det med nålar. Det här med att man håller på att snurra på nålarna och sådär, det är väl inte lika välstuderat vad jag vet. Jo, det ingår ju i den kinesiska, det här med de qi eller de qi.
00:52:53 – Wille: Jo, jag vet, men när vi pratar om det här när man inte vet om nålen går ner och man snurrar på den.
00:52:56 – Jacob: Ja, jag menar så.
00:52:58 – Wille: Det finns ju också det här med dry needling, när man håller på och hackar folk i musklerna med nålen.
00:53:02 – Jacob: Ja, så någon kanske hittar på det, men det är ingen som har visat att någonting av det funkar, ska vi säga så i alla fall.
P-hacking och subgruppsanalyser i forskning
00:53:12 – Wille: Fråga folk som jobbar med kroniska smärtproblem. Det är fan komplicerat. Det är mycket mer än man kan avhandla i en lättsam podd på fem minuter. Ludvig Wii frågar om den senaste diskussionen i tyngre rubriker. Nu är det alltså den senaste, vad är det nu? Nu snackar vi den fjärde maj nu, så det var det som kom ut i Previus söndag här då. Där snackade vi, det blev en ganska hätsk debatt mellan Dr. Mellberg och Gudiol om p-hacking. Vi pratade om en studie där man eventuellt hade gjort väldigt många tester för att få signifikanta resultat. Dels huruvida det var rätt att göra så och om man hade korrigerat för det här på rätt sätt. Det här fenomenet är helt enkelt när man gör det på ett oärligt sätt så har man en mängd data och så går man in och försöker hitta samband.
Sen när man väl har hittat de sambanden säger man att det var det här jag letade efter från första början. Så här är det. Jag tänkte på det idag när jag satt och kollade på basket. Amerikaner gillar ju siffror och statistik. De gillar att göra sin sport till statistik. Då hittar de ofta väldigt roliga samband för att förklara varför ett lag vinner. Ibland kan det vara helt uppenbara grejer som att när Cleveland gör 125 poäng, då vinner de i 95% av alla fallen. Resterande 5% var övertidsmatcher när alla gör 125 poäng. Sen finns det också vissa lite konstigare samband. När LeBron James har fler än 2,5 blockar per match, då vinner Cleveland sina matcher. Var det den enda analysen ni gjorde för att ta reda på när Cleveland vinner sina matcher?
Nej, det var inte det. De har samlat in jättemycket data. Sen har någon statistiker gått igenom det för att hitta ett samband. Så ser de att när det kommer över 2,5 blockar, då vinner de sina matcher. Det är ett jättebra exempel på p-hacking i en kontext där det inte spelar någon roll överhuvudtaget, nämligen basket. Men när det gäller forskning, då kan det vara så att du samlar in jättemycket data på personer. Till exempel vad de äter, hur mycket de rör på sig, om de dricker eller röker. Och så ska du korrelera det mot någonting, till exempel risken att få diabetes. Och så gör du massvis med analyser, alltså statistiska test och så får du fram några signifikanta resultat och så målar du upp dem som att det här är signifikant.
Så här är det. Det var det här vi letade efter från början. Då blir det plötsligt ett problem därför att ofta så stämmer det faktiskt inte.
00:55:51 – Jacob: Du kommer hitta många saker som bara har hänt av slumpen. Och det händer. Och ju fler sådana här tester, ju mer du bara gräver runt i data, desto fler sådana slumpsaker kommer du hitta. Det är ju inte fel att gräva runt. Varför får man inte göra ett eller ett fåtal testtester om man har tillgång till massiv data? Som säkert innehåller massa spännande samband. Det är ju inte fel att göra det. Det finns många som gör sådana här explodativa studier. Där man inte riktigt har någon hypotes från början utan vi testar där så ser vi jättemånga grejer. Felen blir när man lägger vikt vid det. Wille sa här inne att det var det här vi letade efter, det var det vi fann. För att de kan ju ha letat efter tusen grejer så berättar de bara vad de hittade.
De berättar inte alla de andra grejerna som de inte hittade. Vi hade en lyssnare här. Jag tror det var samma avsnitt som han hade lyssnat på. En AT-läkare som skickade ett mail till mig här. Han gjorde ett väldigt bra exempel på hur det blir fel. Det finns en kille som heter Ben Goldaker som har gjort väldigt mycket för att förbättra vetenskapen. Men även kritiserat mycket. Han har en bok som heter Bad Science som är väldigt läsvärd om man är intresserad. Tror tyvärr inte det finns på svenska. Men i alla fall, det de har gjort nyligen då, det är att de har kollat igenom alla sådana här som vi pratade också om i det här avsnittet. Vi säger det tyngre rubriker avsnittet där vi pratade om lightläsk och ger stroke och demens. Det är avsnittet som ni vill lyssna på diskussionen där.
Men i alla fall, det de har gjort är att de har gått igenom alla sådana här Innan studier utförs, nu för tiden, så ska man allra helst skicka in i förväg att vi tänker göra det här, vi tänker mäta det här och vi ska titta efter det här i princip. Då har den här organisationen gått igenom alla studier som har publicerats på det här viset. De har först skickat in vad man ska studera och sen har fått sina studier publicerat i stora tidskrifter. Vi pratar Lancet, Jama, BMJ och sådana här. Är man insatt i det här så vet man att det är stora tidskrifter. Lancet har väl alla hört talas om. Det är alltid i tidningen. Så fort det är från Länset så står det att det är tidskriften Länset. Annars brukar de inte ha med vilken tidskrift det är ibland.
Men i alla fall, och så har de tittat på när studien blev publicerad, har de verkligen berättat om allt det de sa de skulle berätta om? Och det var ju, vad var det, typ 60% av resultaten som inte fanns med i studien. Som de sa att de skulle mäta, som de sa att de skulle berätta om, finns inte med när de rapporterade om det. Och sen hade de lagt in andra saker som de från början sa att de inte, eller som de inte berättade om från början att de skulle ha med. Men som de ändå lägger med i själva studien. Problemet här blir ju då att vi vet ju inte, vad blev de andra sakerna som de undersökte? Tog de inte med det för att det var negativt? Eller tog de med det för att det inte passade in med det resultatet de ville få? Och varför kom det in andra saker som de sa från början att de inte skulle mäta?
Var det för att de tyckte att oj, det här bekräftar vad vi vill ha sagt, det tar vi också in. Så det är väldigt viktigt att man berättar i förväg, för det är en stor grej av vetenskapen, vi var inne i vårt avsnitt när vi pratade vetenskap, det är att man ska kunna förutsäga vad som kommer hända med hjälp av sina hypoteser eller sina teorier. Så du ska ju säga i förväg, jag ska göra den här studien, detta är resultatet jag förväntar mig om det jag tror stämmer och verkligheten verkligen stämmer, om min hypotes är rätt. Om folk bara slänger ut grejer efter jag gjorde det här och så här blev det, för det trodde jag, så behöver de inte ha trott det från början.
00:59:27 – Wille: Ett exempel är den här artikeln med Stuart Philip som vi pratade om, det här med muskelproteinsyntesen. Där skriver de i artikeln att vår hypotes är att det ska bli precis så här som resultatet blev. Sen blev resultatet så. Man kan välja att tro på det, att det var på det sättet. Jag har inte kollat upp om de har publicerat protokollet i förväg. Men tidigare, innan man var tvungen att publicera sitt protokoll i förväg eller skulle göra det, då finns det inget sätt att kolla upp det här. Så då var det bara såhär, jag får väl köpa det här helt enkelt. Och efter att det hade blivit lite mer tvång som en reaktion på det, så har det uppdagats att den här typen av fusk har skett väldigt utbrett tidigare.
01:00:10 – Jacob: Det är ett jätteproblem för det man har sett är just det här som man kallar för p-hacking. Det visar sig också när man tittar statistiken. När man räknar ut om någonting är signifikant eller inte så sätter man egentligen en godtycklig gräns som man har satt. Men det brukar vara 0, 0,5. Vilket innebär att det ska vara då… Alltså om man gör resultatet 20 gånger så ska i alla fall 19 gånger… Eller, säger jag rätt nu? Ja. 19 gånger av dem visar det verkliga resultatet och den andra skulle kunna visa felen. Det är lite lurigare vad det verkligen betyder, men det är ett enkelt sätt att tänka på det. Och då ser man att när studier publiceras, man går igenom så, så har de nästan alltid p-värden, eller inte nästan alltid, nu säger jag fel, men det är väldigt många p-värden som är överrepresenterade, som ligger precis vid den här gränsen.
Det avslöjar lite av att det är jättemånga som verkligen har försökt att hitta signifikanta saker och sen publicerat det. När det ligger precis vid gränsen då skulle det kunna vara en effekt som inte finns på riktigt utan den har kommit dit. Eller ännu mer sannolikt att den har kommit dit av slumpen. Om de då har gjort fyra mätningar av samma sak. Vi säger att man har mött fettmassa med hjälp av en sån här våg med elektricitet, biavåg. Man kanske har gjort det med dexa, man kanske har gjort det med kaliper. Och sen berättar man bara att man gjorde det med kaliper för det var där det blev signifikant. Då är det egentligen bara, eller med större sannolikhet, en blaj-effekt. Om man försöker replikera de här studierna i efterhand, som man har börjat med de senare åren, så ser man att det är jättemånga studier som man, du får inte samma resultat när du gör det igen.
Det var någon annan översiktsartikel nyligen som publicerades där de tittade på när man gjorde subgruppsanalyser. Subgruppsanalys är ju i princip samma sak. Det kan vara intressant, man får absolut göra det, men man ska vara väldigt tydlig med att det är en subgruppsanalys. Det var inte detta vi skulle undersöka från början. Ta det för vad det är. Någon behöver göra en riktig studie på det, där de från början har detta som hypotes och ser om det kommer samma resultat igen. Det är det man ska göra med det egentligen.
01:02:14 – Wille: Jag ska förklara vad en Zoom-grupp är. Det är till exempel om du har ett träningsprotokoll som du utsätter hundra personer för. Och så ser du ingen signifikant effekt jämfört med ett annat träningsprotokoll på hela den här gruppen. Men sen plockar du ut 30 personer av de här som var exceptionellt långa, till exempel. Och så såg du att de fick en jävligt bra effekt av det här. Det är alltså en subgrupp här och då säger man att den här subgruppen fick väldigt bra effekt av det här träningsprogrammet. Precis.
01:02:42 – Jacob: Men i alla fall, man tittade på studier där man har publicerat subgruppsresultat i abstraktet. Vilket då är den här korta summeringen av studierna. Och abstraktet är antagligen för att det är lättast att analysera rent maskinellt. Och där såg de att i princip, det var väldigt, väldigt få av de här subgrusresultaten som kunde bli replikerade i efterföljande studier. Så nästan alltid när de gjorde subgrusanalyser så blev det blöj av det när man verkligen skulle testa det senare. Men det kan ju fortfarande, kommer det en ny studie där det ännu inte har gjorts någon riktig studie på subgruppen så kan ju lite av de här subgruppsresultaten bli en tidningsrubrik. Där det står att långa personer får jättebra resultat av detta programmet för det är bevisat av den här studien.
01:03:29 – Wille: Värdelös rubrik för övrigt. Ja, precis. Ingen läsare. Du kommer inte sälja så mycket.
01:03:35 – Jacob: Men där är väl problemet med det här som vi kallar för p-hacking då. Eller p-fiske. Man är ute lite för mycket och letar efter. Mitt problem med den här läskstudien då är att det är jättemånga signifikanttester. Man har gjort jättemånga p-tester och då kommer du få några som är signifikanta. Det är mycket som man undrar, varför blev det just de här grupperna? Varför blev det de indelningarna när det gäller dosen och sådana här saker? Det kändes fishy långt igenom, kan man säga.
01:04:01 – Wille: Men nu är inte Dr. Mellberg här för att försvara sig.
01:04:06 – Jacob: Då får jag säga vad jag vill.
Drömstudier utan budgetbegränsning
01:04:10 – Wille: Det är en spännande utvikning om ett intressant statistiskt fenomen. Bonycklas frågar om ni fick utföra tre valfria studier. Till studierna hade ni alla medel i världen för att utföra dem och de ska vara rimliga med lite stretch. Vilka studier och varför? Jag har kommit på en studie som jag ville göra här. Hans premiss var att det här ska tillföra någonting till världen. Vi kom fram till innan vi började spela in det här att det vi pratar om tillför ingenting till världen. Det är meningslösa saker vi pratar om. Proteingrejer och helvete, det har ingen betydelse för någonting. Men om jag fick välja en studie som bara jag är intresserad av att veta resultatet på, som är aningen oetisk, vilket gör att det blir en liten stretch och skulle vara väldigt kostsam.
Jag är väldigt intresserad av att veta varför folk skadar sig. Vi har pratat mycket om varför man gör illa sig i marklyft, varför man får ont i ryggen av att marklyfta eller varför man kan få ont i ryggen av det. Jag skulle vilja studera om det är en effekt av tekniken som man använder. Alltså vilken marklyftsteknik man använder. Ett väldigt oetiskt sätt att göra det på skulle vara att randomisera folk till olika tekniker.
01:05:31 – Jacob: 200 nybörjare säger, ni ska lära er, ni får gratis PT här, så har vi en PT som lär dem krumma ryggen. Krumma ryggen.
01:05:38 – Wille: Du, kattrygg. Du, stelboll. Ställ dig på pallen här och så böj dig ner till stången på golvet. Då ska det vara dels nybörjare, dels intermediära tränade och dels avancerade. Så att man dels har folk som aldrig blivit utsatta för någon teknik överhuvudtaget, så alla får lära sig en ny teknik. Sen är det folk som har börjat välja en egen teknik. Sen är det folk som är proffs som har blivit coachade i teknik och är väldigt bra på sin teknik. Sen randomiserar man de här till tre olika tekniker. En riktigt klassiskt sopig, kattrygg. En halvbra och en som är riktigt strikt enligt alla normer. Om man ska vara ännu mer avancerad kanske man ska köra en sumogrupp och en smalmarksgrupp. Så låter man dem träna över en tid och följer upp dem med alla möjliga mått.
Dels kollar man deras styrkeutveckling och sådana saker. Man gör också periodvis magnetkameraundersökningar av deras ryggar för att se eventuella degenerativa förändringar och självskattningar för smärta. Sen kollar man hur mycket skadar folk sig och så får man reda på hur man ska marklyfta. Det är en helt värdelös studie, men det vore väldigt intressant att veta resultatet av den.
01:06:54 – Jacob: Det hade det varit.
01:06:55 – Wille: Du är inte så entusiastisk verkligen.
01:06:59 – Jacob: Det hade varit intressant, vi har ju varit inne på det innan och så att vi ville ha den studien, så det hade jag. Det hade blivit en bra artikel av den studien.
01:07:07 – Wille: 300 deltagare ska det vara också.
01:07:08 – Jacob: Ja, minsta. Ska du studera skador, det kan ju bara vara slumpen, så har du fyra skador i en grupp från början. Så pajar de resultatet. Vi behöver ju i alla fall ha 50-60 skador per grupp. Lite olika skador vore bra också, om det var lite spektra. Jag vet inte, hur många kan skada ryggen? Vi har haft 100 nybörjare, hur många hade skadat ryggen på ett år? 80% kanske.
01:07:35 – Wille: Om du inte har någon form av ont i ryggen så kommer det definitivt. Ja, om vi kört på dem hårt. Ja, men det ska ändå vara ett bra upplägg på träningen. Det ska inte vara något mesigt skit. Inget dumdristigt heller, men det ska ändå vara att man pushar dem.
01:07:50 – Jacob: Ja, men då hade det kanske räckt med 100 pass.
01:07:53 – Wille: Ja. Jag tycker det vore jävligt intressant.
01:07:56 – Jacob: Jag har ju inget sånt bra, jag hade ju velat ha mer av de här koststudierna där vi låser in folk i princip och vet vad vi ger dem. Och jag tycker, alltså Vipeholm, flera gånger om liksom.
01:08:10 – Wille: Ja. Man hamnar på de här oetiska.
01:08:12 – Jacob: Men man behöver tycka, Vipeholm var ju, det var ju jätteilla på något sätt. Därför de visste, men jag tycker, fan alla människor som sitter i fängelse, nu kommer säkert någon sån här kriminalare eller någon etisk kunnig person och förklarar varför jag är helt ute och jag är en ond människa. Jag har alltid funderat, när de ändå sitter i fängelse, säg att de har två års straff, skulle man inte kunna korta det med tre månader om de går med på att äta en viss diet hela tiden de är inne?
01:08:40 – Wille: Vill du att jag förklarar varför det är problematiskt etiskt? Ja. Det är klassiskt, de är en utsatt grupp. De har ingenting att välja på.
01:08:48 – Jacob: Nej, men det är klart. De kan välja att inte vara med i studion, så får de bo på en annan avdelning och käka vad som helst.
01:08:55 – Wille: Bra val.
01:08:56 – Jacob: Och så kan någon annan grupp, väljer man att man är med i studien, man får ett lite kortare straff och så hamnar man på en speciell avdelning där den bara serverar en typ av kost.
01:09:08 – Wille: Då hade man ju kunnat mixtra det här, vad händer på ett år om man lägger in 15% socker?
01:09:13 – Jacob: Vad händer på ett år med vikten om vi bara serverar dem den här högbelönade maten kontra om vi bara ger dem rotmos och sådana här bönor, lins och grejer och sådana saker.
01:09:24 – Wille: Och kalorimatcha allting hela tiden.
01:09:26 – Jacob: Ja, man hade kunnat göra hur många försök som helst. Det hade ju varit jättebra. Det är ju samhällsvinster av några som egentligen bara kostar oss pengar när de är där inne. Jag vet inte. Det finns ju säkert bra orsaker till varför det inte funkar. Så åker de på permission och färgar allting och sådana här saker. Men jag tycker ändå att det… Annars är det ju de här miljon, miljon, ja jag fick ju utföra vilka studier som helst, finanserna så här, så det hade ju hellre tagit andra typer av människor såklart. Det är ju en speciell grupp, de i fängelse. Det är väl något jag hade tyckt varit intressant, om det kommit fler sådana studier, det behöver inte vara på fängelse. Jag skulle vilja ha många fler av de här, där vi verkligen vet vad vi ger folk och där de är över lite längre tid.
Vi pratar ett halvår i alla fall, ett år.
01:10:15 – Wille: Man är ju ganska mätt på sådana här studier där folk får leva fritt. Det är ju till en viss gräns som man kan ta reda på saker. Man kan ju inte riktigt veta vad kosten gör med människan.
01:10:26 – Jacob: Sen hoppas jag mycket på att man hittar bättre sätt att mäta vad folk äter. Och att man hittar fler biomarkörer. Där man kan kolla hur de har ätit, i alla fall de närmsta dygnet. Så kanske man kan kolla dem fem gånger per månad så får du ett ganska bra medelvärde på hur de äter i genomsnitt. Det finns ju lite sådana experiment. Man sätter någon sensor vid käken så känner det av när människor börjar tugga. Och så pingar det till i telefonen och säger, du har inte fotat vad du äter. Fota vad du äter. Det kanske hade kunnat funka, jag vet inte. Så man börjar ju fundera kring det, men det hade jag ju velat ha nu. Där vi verkligen får in bra data på vad folk äter och vi kan göra det med uppföljningar kanske varje halvår, om folk bara skulle behöva fylla i på mobilen och fått en ganska bra ersättning för att göra det så tror jag de hade gjort det.
Och så hade vi kunnat följa dem kanske i tio år, det hade också varit en cool grej att få reda på vad som händer där. Så jag är mer intresserad av hälsobiten faktiskt. Det här med tränings, där är mycket som jag skulle vilja veta i träningsgrejen också men samtidigt så är det Man vet väl tillräckligt för att jag skulle kunna bli mer vältränad. Mitt problem är att det finns för lite kunskap hur jag ska träna för att bli bättre tränad. Det där är ju många andra, fortfarande intressanta frågor såklart, men vi vet ju på något sätt hur det blir. Alltså, vältränad nog för det allra mesta. Medan i kosten är det jättemycket frågor kvar.
01:12:01 – Wille: Ja, fast vad fan. Du kan väl leva ett helt okej liv med det vi vet idag. Det är ju inte så att det kommer visa sig att äpplen var ju tydligen jättedåligt. Nej, visst är det så. Men det är ju ändå många grejer som man hade velat ha längre. Hur mycket ris kan man egentligen äta?
01:12:18 – Jacob: Ja, men hur stor roll spelar det liksom?
01:12:22 – Wille: Jo, jag förstår hur du menar. Jag tycker alltid man landar i att det är bättre om man skulle kunna göra det lite mer oetiskt.
01:12:31 – Jacob: Det är ju så. Det var ju det de visste. Ja, precis. Det var det de visste. De passade på fort.
01:12:38 – Wille: Jag tycker nästan vi ska runda där. Det börjar bli lite långt nu, men vi har lite frågor kvar som vi inte har tagit upp och jag tänker att vi gör så att nästa gång som vi samlar ihop det så kollar vi igenom dem en gång till. Vi får tacka så mycket för alla fina frågor, så hörs vi när vi hörs.
01:12:54 – Jacob: Det gör vi. Ha det gött! Ciao!
