De fysiska kraven på en skicrossare 1 – aerob förmåga

Då var det dags för det första av tre inlägg kring de fysiska kraven inom sporten Skicross. Jag bestämde mig för att först skriva de här inläggen och sen efter det att jag skrivit dem tänkt fråga Anna och Victor om deras egna testvärden för att se ”hur nära” min uppskattningar och uträkningar blev med verkligheten. För det här texterna är en hel del faktabaserade antaganden. Skicross är nämligen en väldigt ny sport. Den togs mer eller mindre fram i marknadsföringssyfte i slutet på 80-talet början på 90-talet och var först med i OS förra gången det gick i Vancouver 2010.

Att det är en väldigt ny sport innebär tyvärr också att det finns väldigt lite publicerat kring sporten när det gäller studier. Det enda jag lyckades hitta var faktiskt en enda studie där man tittat på något som kan kopplas till fysiska krav eller träning inom Skicross. Den studien tittade på betydelsen av en bra start på den slutliga placeringen i ett lopp (1). Den här studien kommer jag att gå in på djupare senare i det här inlägget.

Skicross jämfört med alpin utförsåkning

Då det inte finns något egentlig information publicerad kring Skicross i sig får vi ta till det som är näst bäst. Studier på idrotter som liknar Skicross. När det gäller de fysiska kraven så är likheterna med alpin skidåkning eller utförsåkning väldigt tydlig. Särskilt med Super-G men också lite med störtlopp när det gäller hastighet och även lite med storslalom då de använder samma typ av skidor. Så sen när vi kommer till kraven på styrka kommer jag använda mig lite mer av den information som finns kring storslalom med.

Det saknas studier på Skicross
De det inte finns några studier på skicross så får vi hålla till godo med studier från liknande sporter.

Att idrotterna har mycket gemensamt kan man bland annat se i att flera idrottare har hoppat mellan grenarna och uppnått världsnivå i båda. Anna var till exempel själv väldigt duktig i de alpina grenarna som ungdom och en av hennes konkurrenter nu i OS, australiensiskan Jenny Owens har tävlat i OS både i alpint och i SkiCross.

Så där är tydliga likheter mellan SkiCross och de alpina grenarna och kring dessa finns det lite publicerat kring de fysiska kraven. I det här inlägget kommer jag att basera det mesta på två stycken översiktsartiklar (2, 3). Så om jag inte anger någon referens så hittar du informationen i någon av dessa artiklar.

Det ska också sägas att det finns frågetecken kring en hel del av forskningen på alpin utförsåkning med då utrustningen har förändrats väldigt mycket inom sporten. Så de krav som ställdes på utövaren för kanske 10-15 år sen är inte de samma som de kravs som ställs idag. Men man tager vad man haver 🙂

Aerob och anaerob kapacitet

En tydlig skillnad mellan Super-G och Skicross är att tävlingstiderna i Super-G tenderar att vara något längre än de inom Skicross. Det innebär också givetvis att det aeroba bidraget kommer bli lite större i Super-G jämfört med i Skicross. Det här innebär inte att du kommer ha mindre laktat (mjölksyra) i musklerna när du kommer i mål efter ett Super-G lopp. Det innebär dock att du inte kan bygga upp syrebristen lika fort i Super-G eftersom du då troligen inte orkar hela loppet.

Då all form av alpin utförsåkning är väldigt teknikkrävande kommer tekniken att ha stor inverkan på ens förmåga att anstränga sig fysiskt. Har du dålig teknik så kommer du helt enkelt inte att kunna/våga åka med tillräckligt hög intensitet för att taxera dina energisystem. Detta är ju givetvis inte något som gäller för eliten men det är relevant då många studier inte är utförda på elitåkare. Så värdena man finner i studier kanske är lägre än de som gäller för elitåkare.

Hur som helst så har man i två olika studier försökt att uppskatta hur mycket av energin som kommer från det aeroba systemet och hur mycket som produceras anaerobt. Dessa har funnit att ungefär 40 procent av energin skapas aerobt och resten är från anaeroba system. Båda dessa studier är emellertid från 80-talet och det har som sagt hänt en del sen dess. Till exempel har man funnit att medlemmarna i det Schweiziska landslaget de senaste tio åren har fått en ungefär 10 procent bättre aerob förmåga och samtidigt en ungefär lika stor försämring i anaerob förmåga. Detta kan alltså mycket väl vara en skiftning i träningsfokus men det kan även bero på förändring i material.

Nu är Ski Cross som sagt troligen lite mer anaerobt krävande så i den sporten kanske det fortfarande är så att det är de anaeroba systemen som stör för lite mer än hälften av energin.

Även när bidraget i energi från aeroba processer är ganska lågt så är en stor aerob kapacitet ofta väldigt viktigt. Det är vanligen viktigare i idrotter där du arbetar intermittent, alltså med korta pauser vartefter du börjar arbeta igen. Detta eftersom du snabb återhämtning då är väldigt viktig och här spelar det aeroba systemet in. Exempel på dessa sporter här handboll, basket och hockey.

I alpin utförsåkning och Skicross är det emellertid endast ett lopp och sen får du massor av tid på dig för återhämtning. Trots det så har man faktiskt funnit ett förhållande mellan maximal syreupptagningsförmåga och prestationen över en säsong hos Österrikes bästa åkare säsongerna 1997-2000 (4). Det här sambandet var särskilt starkt i fartgrenarna, alltså störtlopp och super-G så det kan mycket väl gälla även för Skicross. Eller så är det bara en markör för att männen som rankades högre tränade hårdare överlag.

De faktiska värdena för åkarna var däremot inte så värst höga. En maximal syreupptagningsförmåga mellan 55-60 ml/kg/min fann man de olika säsongerna. Vi vet ju från den tidigare studien jag tog upp att i all fall det Schweiziska landslaget har inkluderat mer uthållighetsträning de senaste 10 åren så den maximala syreupptagningsförmågan ligger troligen något högre nu.

Om vi uppskattar att syreupptagningsförmågan hos alpina utförsåkare idag är omkring 60ml/kg/min så innebär det att de har ungefär samma maxvärden som eliten inom fotboll och strax över eliten inom handboll. Så aerobt vältränade är det absolut, långt över gemene mans, men de är inte i närheten av konditionsidrottarnas. Vilket givetvis inte heller var väntat.

Men det som utmärker alpina utförsåkare och skicrossare är deras förmåga att arbeta aerobt. Just tävlingstider omkring 1-2 minuter är väldigt krävande på det anaeroba systemet. Den maximala syreupptagningsförmågan för 400 meters löpare ligger inte högre. I en studie på finska eliten som gick i mål på omkring 50-60 sekunder så fann man en maximal syreupptagningsförmåga på omkring 60 ml/kg/min (6). Man har även funnit liknande siffror för 400 meters löpare med personbästa omkring 45-48 sekunder (7).

Att 400 meters löpare som kan specialisera sig mycket mer än en alpin utförsåkare på att förbättra uthålligheten ändå inte har högre maximal syreupptagningsförmåga säger troligen något. Att en mycket högre maximal syreupptagningsförmåga inte är något som påverkar ens prestation nämnvärt efter man har uppnått en viss nivå. Det här fenomenet där det finns någon form av tröskel vartefter mer kapacitet inte innebär en ökad prestation ser man flera olika idrotter och skulle jag gissa finns det i många fler sammanhang fast man ännu inte känner till det.

Hur som helst så vet vi ju inte om detta gäller alpin utförsåkning överhuvudtaget. Men när det inte finns tillräcklig med information så får man använda sig av jämförelser från andra idrotter och där finns det ju mycket gemensamt med 400 meter sprint. Där finns givetvis många skillnader med och särskilt de tekniska kraven inom skicross med svängar, hopp osv är något som skiljer alpin utförsåkning markant från 400 meters löpning. Även formen av muskelarbeta skiljer ju sig en hel del då det i alpin utförsåkning är en hel del statiskt arbete. Inom just skicross har du ju även motståndare som kan störa ”din bana”. Allt det här tillsammans gör att i alla fall jag inte anser att det är så troligt att en alpin utförsåkare kan fokusera lika mycket som en 400 meters löpare på att bara ta ut sig själva maximalt.

Tränar du din kondition när du tränar Skicross?

Om du läser här regelbundet så vet du att jag särskiljer på en egenskap som är bra att ha inom en idrott och egenskaper som idrotten faktiskt tränar upp. Inom golf är det till exempel utan tvekan så att du har fördelar av att vara vältränad, stark och explosiv men det är extremt får personer som kommer inte att förbättra några av dessa kvalitéer genom att spela golf.

På frågan om Skicross då tränar upp den aeroba förmågan så är svaret givetvis var du börjar från. Studier har visat att eliten inom alpin utförsåkning inte verkar förbättra sin maximala syreupptagningsförmåga något även under de mer intensiva träningsperioderna vilket antyder att på högsta nivå så är inte tävling och träning stress nog i sig för att förbättra de aeroba systemet. Detta är i kontrast med till exempel de flesta lagidrotter där man ser en förbättring av samma testvärden under intensiva delar av säsongen. Det här kan givetvis tolkas som att lagidrottare generellt sett inte är särskilt väl förberedda inför säsongen.

Summering och inför del 2

Skicross är utan tvekan en väldigt fysiskt krävande sport. Tävlingstiden påminner en del om den vid 400 meter och när det gäller maximal syreupptagningsförmåga verkar där också finnas likheter mellan idrotterna. Dock är ju skicross en lite mer teknisk krävande sport där du även har motståndare som du måste ta större hänsyn till vilket innebär att det troligen blir svårt att ta ut sig maximalt fysiskt. Det här får ju en givetvis att tänka i banorna att om en 400 meters löpare inte verkar behöva en maximal syreupptagningsförmåga över ungefär 60 ml/kg/min så vad ska då en alpin utförsåkare eller mer specifikt en skicrossare ha det till?

Detta stöds ju även av att eliten inom sporten just nu inte verkar ha högre VO2max än just ungefär 60 ml/kg/min. Men det här är som sagt ändå spekulationer till viss del. De uppenbara skillnaderna som ändå finns och det faktum att man aldrig verkligen testat vad effekten skulle bli om du höjt den maximala syreupptagningsförmågan hos en utförsåkare gör att vi inte kan vara säkra.

Där finns ju även andra fördelar med en hög syreupptagningsförmåga som inte är direkt relaterat till prestationen för dagen men som påverkar över tid. Saker så som återhämtning mellan träningarna och även mellan intervaller under träningen är troligen faktorer som man måste ta i beaktande med.

Det här var lite information kring de aeroba kraven inom alpin utförsåkning mer specifikt där jag försökt att reflektera över värdena hos skicrossare. I nästa del kommer det bli samma upplägg fast då går vi in på de anaeroba delarna.

1 thought on “De fysiska kraven på en skicrossare 1 – aerob förmåga

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *