De senaste åren har det dykt upp en hel del studier och nyheter kring att det skulle vara bättre för hälsan att ha en BMI mellan 25-30 än att ha en så kallad normal BMI mellan 18-25. Strax efter nyår förra året kom det till exempel en studie som fann detta resultat och tidningarna var inte sena med att hänga på. Aftonbladet hade till exempel en rubrik som sa ”Sluta späka dig – och lev längre”. Andra rubriker var i ungefär samma stil och det är ju inte så konstigt då media älskar saker som går emot det man tidigare sagt och när något sådant dyker upp så struntar man i att försöka sätta studierna i någon form av perspektiv utan det är stora feta rubriker som gäller.
Att jag inte direkt håller med i de slutsatser som dragits från många av de här studierna är nog ingen hemlighet för dig om du brukar läsa det jag skriver. Det finns helt enkelt ingen egentlig bra fysiologisk förklaring till varför övervikt skulle vara skyddande på något sätt. Istället finns det gott om väl kända effekter av övervikt som påverkar hälsan negativt.
Men det är ju ingen tvekan om att datan visar det som den visar. Att om du tittar på äldre personer, typ 65+, så tenderar personer med BMI mellan 25-30 att leva längre än personer med BMI mellan 18-25. Så resultatet behöver ju en förklaring.
När det gäller enskilda sjukdomar och lägre risk för att dö av den sjukdomen så finns det en möjlig förklaring i viss form av urvalsbias som jag har nämnt tidigare, Djupa tankar kring riskfaktorer och urvalsbias.
En annan mycket möjligt förklaring är att många äldre människor faktiskt går ner i vikt på grund av sjukdom. Så en person som är normalviktig vid 70 års ålder kan mycket väl vara det för att hen tappat vikt de senare åren på grund av en nedgående hälsa. För några dagar sen publicerades en studie som försökte titta på den här frågan med en väldigt intressant metodik.
Popul Health Metr. 2014 Mar 17;12(1):6.
Using maximum weight to redefine body mass index categories in studies of the mortality risks of obesity.
Stokes A.
BACKGROUND: The high prevalence of disease and associated weight loss at older ages limits the validity of prospective cohort studies examining the association between body mass index (BMI) and mortality.
METHODS: I examined mortality associated with excess weight using maximum BMI-a measure that is robust to confounding by illness-induced weight loss. Analyses were carried out on US never-smoking adults ages 50-84 using data from the National Health and Nutrition Examination Surveys (1988-1994 and 1999-2004) linked to the National Death Index through 2006. Cox models were used to estimate hazard ratios for mortality according to BMI at time of survey and at maximum.
RESULTS: Using maximum BMI, hazard ratios for overweight (BMI, 25.0-29.9 kg/m2), obese class 1 (BMI, 30.0-34.9 kg/m2) and obese class 2 (BMI, 35.0 kg/m2 and above) relative to normal weight (BMI, 18.5-24.9 kg/m2) were 1.28 (95% confidence interval [CI], 0.89-1.84), 1.67 (95% CI, 1.15-2.40), and 2.15 (95% CI, 1.47-3.14), respectively. The corresponding hazard ratios using BMI at time of survey were 0.98 (95% CI, 0.77-1.24), 1.18 (95% CI, 0.91-1.54), and 1.31 (95% CI, 0.95-1.81). The percentage of mortality attributable to overweight and obesity among never-smoking adults ages 50-84 was 33% when assessed using maximum BMI. The comparable figure obtained using BMI at time of survey was substantially smaller at 5%. The discrepancy in estimates is explained by the fact that when using BMI at time of survey, the normal category combines low-risk stable-weight individuals with high-risk individuals that have experienced weight loss. In contrast, only the low-risk stable-weight group is categorized as normal weight using maximum BMI.
CONCLUSIONS: Use of maximum BMI reveals that estimates based on BMI at the time of survey may substantially underestimate the mortality burden associated with excess weight in the US.
Det som forskaren har gjort i den här studien är att han har jämfört mortaliteten hos människor baserat på antingen deras maximala BMI eller deras BMI för stunden. Det här upplägget är väldigt intressant då alla tidigare studier som sagt har tittat på BMI för stunden och då riskerar man att blanda in friska normalviktiga personer med normalviktiga personer som är normalviktiga för att de gått ner i vikt på grund av sjukdom eller nedsatt allmäntillstånd.
Den maximala vikten som man använde sig av i den här studien var maximala vikten under deltagarnas livsstid. Så det finns ju en risk att man fått med folk som medvetet gått ner i vikt i kategorin ”överviktiga enligt maximal tidigare vikt” men med tanke på hur få människor det är som verkligen går ner i vikt och lyckas hålla den vikten så är de garanterat i klar minoritet i så fall.
I diagrammet här ovanför kan du se skillnaden i hur kurvorna blev när man frågade deltagarna om deras maximala vikt jämfört med deras nuvarande vikt. Deltagarna i den här studien var 50+ så resultaten är ganska väntade. Normalt tenderar folk att gå upp i vikt till ungefär just 50 års ålder och sen håller de vikten alt. går ner i vikt igen.
När forskaren sen hade den här datan så tittade man alltså på mortalitet vilket är ett mått på risken att dö över en viss tid. Här under kan du se resultatet för denna undersökning dels när man använde maximal BMI och när man använde nuvarande BMI.
Som du kan se blir kurvorna här ovanför väldigt olika beroende på vilket mått som används. Använder man maximal BMI någon gång under livet så är mönstret solklart. En högre vikt innebär högre mortalitet.
Det är precis så här som kurvan såg ut för kanske 10 år sen med innan forskare började titta mer djupgående på äldre människor för sig själv. Senare års studier som tittat på endast äldre människor och som funnit en lite lägre mortalitet för överviktiga jämfört normalviktiga kan alltså mycket väl haft för många confounders som störst. Med confounder menas andra faktorer som också påverkar hälsan förutom just fettmassa eller det lite mer grova måttet BMI som använts i de här studierna.