Summering av avsnittet
AI summering. Längre ner finns hela avsnittet med komplett transkribering.
I det här avsnittet av Tyngre Träningssnack inleder Wille och Jacob Gudiol med att prata om vardagsrutiner, det stundande eventet Tyngre 7 och Jacobs skolstart med nya idrottselever. Därefter välkomnas veckans gäst, sportjournalisten Malena Johansson från Dagens Nyheter, som tidigare arbetat länge på Eurosport och SVT Sport samt skrivit en reportagebok om italiensk fotboll. Samtalet tar avstamp i hennes väg in i journalistiken och hur hon halkade in på att bevaka cykelsport under åren då Fredrik Kessiakoff körde i bergatröjan i Tour de France.
Diskussionen går vidare till Malenas fascination för italiensk fotboll och livet i Rom, där både klubbkulturen kring Roma och Lazios färgstarka ledning kommer på tal. Gänget pratar även om värvningen av den svenske målvakten Robin Olsen till Roma och sportchefen Monchis uttalade princip att inte värva spelare enbart utifrån enskilda framgångar i ett mästerskap. Jacob reflekterar över varför spelare från mindre klubbar ibland kan komma bättre förberedda till ett VM än stjärnor som redan haft en lång och krävande säsong.
Därifrån dras paralleller mellan italiensk fotboll och cykelsport, två världar som båda rymmer mycket dramatik, traditioner och färgstarka personligheter. Samtalet kommer in på cyklingens strikta estetik och oskrivna klädregler, allt från arbetarklasstradition och exponering av sponsorer till hur nybörjare kan uppleva sporten som snobbig. De tar också upp uppståndelsen när världsmästaren Peter Sagan dök upp med orakade ben i början av en säsong, och diskuterar om rakade ben egentligen handlar om aerodynamik i vindtunnel, massage eller ren tradition.
Vidare berättar Malena om utmaningen att skriva om cykling för en bred svensk publik jämfört med specialtidningar. Genom att lyfta människoöden – som skadade cyklister som fullföljer Tour de France – blir sporten begriplig även för den som inte följer taktiken i detalj. Samtalet övergår i damcyklingens och damidrottens medieekonomi, där bristen på tv-sändningar skapar ett moment 22 som försvårar den vardagliga rapporteringen. Dessutom diskuteras den svåra balansgången på moderna nyhetsredaktioner mellan snabba klick och fördjupande artiklar som drar in prenumerationer.
En stor del av avsnittet ägnas åt dopning, med fokus på hur gråzonerna har ersatt 1990-talets och det tidiga 2000-talets utbredda EPO- och bloddopning. Med utgångspunkt i Chris Frooms uppmärksammade salbutamolfall och systemet med biologiska blodpass diskuteras hur svårt det är för både journalister och allmänhet att tolka fysiologiska mätvärden och statistiska avvikelser. De pratar även om hur konspirationsteorier frodas på sociala medier när enskilda detaljer rycks ur sitt sammanhang, vilket exemplifieras av spekulationer kring Marco Pantanis död och rykten om motordopning i proffsklungan.
Slutligen jämförs synen på dopning i olika länder och idrottskulturer. Medan den internationella cykelsporten genomgått en omfattande uppgörelse efter Lance Armstrong-eran och gamla syndare ibland arbetar kvar i sporten i länder som Danmark och Italien, präglas Sverige av ett mer svartvitt dömande och en fortsatt tystnad bland tidigare svenska proffscyklister. Samtalet rundas av med historiska perspektiv på WADA:s regelverk, olika länders syn på medicinering som meldonium och astmapreparat samt varför ett frisläppande av dopning skulle få allvarliga konsekvenser för idrottarnas hälsa.
På Tyngre Träningssnacks instagram hittar du bilder och klipp från avsnittet.
Visa avsnittets hålltider
Det här är en automatisk transkribering av detta avsnitt av podcasten Tyngre Träningssnack. Du kan trycka på varje tidpunkt i texten för att hoppa till precis den delen av avsnittet i youtubespelaren ovan.
Transkriberingen är genererad med hjälp av AI och innehåller därför vanligen några enklare fel.
Introduktion, Tyngre 7 och skolstart
00:00:22 – Jacob: Hallå, Alex och Andreas här. Vi sitter här och tycker att det är så fantastiskt kul att du lyssnar på våra podcasts och att du därmed är med i vårt gäng och att du är en kompis till oss. Vi älskar dig. Tack för att du finns.
00:00:34 – Malena: Vi hoppas att vi ska kunna få se dig och träffa dig i köttet under vårt fantastiska event Tyngre 7.
00:00:39 – Wille: Jajamän. Det är alltså den 20 och 21 oktober på Kistamässan i Stockholm. Är du överhuvudtaget intresserad av styrketräning så gissar vi att det kommer finnas något för dig där.
00:00:51 – Malena: Jajamän.
00:00:52 – Wille: Ambitionen att ha Sveriges bästa tävlingar är fitness, kroppsbyggning, crossfit, strong woman, strong man, styrkelyft, tyngdlyftning, till och med Counter-Strike. Utställare, föreläsare, hela grejen. Man kan säga som så att det kostar 99 kronor att gå hela helgen om man bara ska in på mässan.
00:01:12 – Jacob: Det är nästan gratis.
00:01:13 – Wille: Ja, det är i princip gratis. Biljetterna finns på butik.tyngre.se. Du hittar all information om tävlingen på tyngre.se. Jag förutsätter att vi ses där. Det gör vi. Tja! Hallå på er och varmt välkomna ska ni vara till tyngre träningssnack med mig Wille och som vanligt Jacob Gudiol. Hallå hallå.
00:01:38 – Jacob: Allt bra? Det är väldigt bra faktiskt. Det börjar komma in i lite rutiner här igen. Fast nu ska frun ta semester igen. Kommer det att fallera igen i månad här? Vi får se. Vi har väl ett litet lager med poddar så det ska lösa sig. Ja, det är så pass alltså. Ja, det blir alltid svårare då. När inte barnen är på förskolan och man har liksom tider att gå upp på förmiddagen och sådär. Men skolan har börjat. Kul att träffa folk. Jag har inte träffat eleverna än, det börjar inte förrän nästa vecka. Det är skoj att komma igång med det faktiskt.
00:02:16 – Wille: Det är sprillans nya elever, eller?
00:02:19 – Jacob: Ja, bland annat. Jag tror det är… Vad är det? Sjutton? Nej, det måste vara fler. Det är nog en hundratio elever och sånt nya i, man säger, i olika idrotter. Så jag lär ju mig aldrig namnen på alla. Jag har ju inte en egen klass heller. Utan jag hoppar ju mellan klassrummen där ända från. De går ju fyra års, till och med, programmet där. Så jag har ju många elever som jag ser till och från. Ibland ser man ju inte dem på en månad. Men vissa lär man ju känna mycket bättre än andra. De som är lite mer intresserade eller de som kanske har mer Ja, mer nytta av det jag har att säga egentligen. De individuella idrotterna brukar generellt sett vara mer, både mer intresserade och egentligen ha mer nytta av det, för de kan ju kontrollera sin egen träning på ett helt annat sätt.
De kan komma och fråga mig, tror du det är bra om jag lägger upp träningen på det här viset, eller lägger in ett pass där, eller vad som helst. Sen har de ofta sin egen tränare också som de bollar med, men lagidrottarna, de kommer ju mer och beklagar sig till mig. Jag skulle vilja vila då, men nu blev det match istället. Och då säger jag, ja, du har rätt. Tråkigt att det inte blev så.
00:03:29 – Wille: Har de koll på dig, eller har du lite medvind när de kommer och de tänker att det är den där träningsgubben som säljer proteinpulver? Eller hur ser de på dig? Hur man uppfattar dig?
00:03:43 – Jacob: Nej, alltså. Jo, de äldre eleverna har. De har ju stött på mig. Oftast är det ju, de har ju något typ av arbete där i ettan, tvåan, så börjar man googla lite, då hittar man ju oftast träningslära.se. Så då har de oftast lite koll. Men ibland har de ingen koll alls. Jag hade ju någon elev som bad mig fråga om, är det här bra källor? Så hade han liksom min sida. Jag tycker de är okej. Fy fan vad stek alltså. Ja, det är lite så. Men… Nej, det är blandat där också tror jag. Sen vet ju inte jag om de har koll på mig eller inte. Det är ju inte så att de kommer fram och vill ha en autograf. Sådär. Men vissa kommer ju fram och… Ja, det hade ju varit jobbigt.
00:04:24 – Wille: Det hade inte varit bra för ditt ego.
00:04:25 – Jacob: Men jag vet, de flesta simmarna har ju lyssnat på vårt simavsnitt som vi hade där.
00:04:29 – Wille: Ja.
00:04:30 – Jacob: Och en hel del av handbollsspelarna har ju lyssnat med Vranjes och sådär. Vissa av dem får det även på idrottslektionerna. Så får de ju någon läxa, eller vad man ska säga, att lyssna på ett poddavsnitt eller något sånt där. Så vi sprids, Wille.
Presentation av Malena Johansson och vägen till cykelsporten
00:04:44 – Wille: Kursmaterial, alltså. Det kanske man borde… Får man inte någon form av STIM för det?
00:04:49 – Jacob: Tror jag inte.
00:04:52 – Wille: Nej, det kanske man borde fixa. Det bjuder vi på. Ja, du kanske. Ja, ja. Det är bra med mig också, så har vi avklarat den biten. Vi har också en gäst med oss idag. Det är Malena Johansson. Välkommen.
00:05:04 – Malena: Tack så mycket.
00:05:05 – Wille: Hur är läget med dig?
00:05:06 – Malena: Det är bra, tack. Jag sitter här i Blåsten i Ängelholm.
00:05:11 – Wille: Ängelholm alltså, vi var precis där. Vi är på ett bröllop här med Dr. Mellberg. Som hon vet vem Dr.
00:05:19 – Jacob: Mellberg är.
00:05:20 – Malena: Som är Ängelholmare?
00:05:21 – Jacob: Som är Ängelholmare, ja precis. Eller egentligen från Ararp. Lite utanför Ängelholm, William. Nu ska vi vara exakta. En Ängelholmare. Bor på en gård.
00:05:31 – Wille: Så är det. Jaha, du är journalist. Jobbar på DN. Det är säkert många som följer mig på Twitter som har sett att jag likear och retweetar väldigt mycket av det du gör. Men de som inte har stött på dig på olika sätt, vill du berätta lite om dig själv?
00:05:49 – Malena: Ja, det kan jag göra. Jag jobbar på DN, jag har jobbat där det senaste året. Och då jobbar jag lite omväxlande som reporter med sport och så jobbar jag även på allmänna redaktionen på livedesken som det kallas, nyhetsdesken kan man säga. Innan dess jobbade jag på SVT Sport och jag jobbade på Eurosport.se i ganska många år. Så jag har jobbat med sportjournalistik i ett antal år kan man säga. Jag har skrivit en bok tillsammans med en kollega, en reportagebok om italiensk fotboll. Du, kanske, antar jag, gillar mina grejer som handlar om cykel. Jag har sysslat ganska mycket med cykel. Vilket började när jag jobbade på Eurosport. Är det så?
00:07:08 – Wille: Blir man indoktrinerad i cykel när man jobbar på Eurosport? Det är ju det de har. Är inte det lite av deras grej nu för tiden?
00:07:15 – Jacob: Det är den enda stora sporten som de verkligen sänder mycket av. Så då måste man vara bra på det.
00:07:24 – Malena: När jag jobbade på Eurosport så lurade min chef in mig lite på cykel. Någon måste ju syssla med cykel eftersom någon sändar in en cykel. Och då fastnade jag i det. Det är inte alla som tycker att det är lika kul att hålla på med cykel. Men jag tyckte att det var väldigt kul.
00:07:48 – Wille: Ungefär vilken tid var det här?
00:07:52 – Malena: Den cyklisten som jag framförallt snackade väldigt mycket med på den tiden var Fredrik Kessiakoff. Det var väl 2012 när han var med i… när han var med och cyklade med bergatröjan i Tour de France och hade jättemycket problem hela tiden med astma och sånt som jag har haft väldigt många telefonsamtal med honom om. Det var kring de åren som jag var på Eurosport.
00:08:25 – Wille: Okej, så innan det så hade du liksom inte kommit i kontakt med cyklingen på det sättet då?
00:08:30 – Malena: Jag var inte alls på något special… Jag hade inte specialiserat mig på cykel på något sätt. Så det var faktiskt när jag jobbade på Eurosport som det startade.
00:08:45 – Jacob: Är du journalist från början, eller var du sportintresserad innan du blev journalist? Eller är det något som kommit efter?
00:08:56 – Malena: Ja, jag vet väl fortfarande inte riktigt om jag vill vara sportjournalist hela min karriär. Jag har aldrig drömt om att bli just sportjournalist. Jag ville bli journalist när jag bestämde mig för att jag skulle bli journalist. Men jag var ju såklart intresserad. Och sen så har det blivit så att jag… Det var väl när jag skrev den här boken och sen efter det så började jag jobba på Eurosport. Sen har jag jobbat mestadels med sport, men jag fuskar lite med lite andra grejer också.
Italiensk fotboll, Roma och värvningen av Robin Olsen
00:09:34 – Wille: Ska vi börja med boken och den italienska fotbollen som verkar vara en stor grej för dig? Hur kommer det sig att det blev så?
00:09:44 – Malena: Ja, det var för att jag har varit mycket i Italien och läst italienska och varit i Italien och pluggade och sådär. Och om man även är fotbollsintresserad då så är det såklart. Då blir man ju intresserad av italiensk fotboll också.
00:10:04 – Jacob: Det är ju en bra liga om man ska… skriva saker tycker jag. Det händer ju mycket som inte riktigt är liksom ja de vann med 2-0 och sen gick de och tränade dagen efter. Det är alltid mycket runt omkring som händer liksom. Berlusconi kör president och ordförande samtidigt och sådana grejer.
00:10:24 – Malena: Jag tror det finns kanske lite parallell mellan italiensk fotboll och cykel tror jag. Det är just sådana där, det händer mycket. Det är många stories runt omkring liksom. Både skandaler och sådana historier och liksom sorgstarka personligheter. Det finns mycket att berätta om helt enkelt. Så det är ganska roligt att hålla på med som journalist.
00:10:50 – Wille: Men det är just Roma som du intresserar dig för, framförallt?
00:10:58 – Malena: Jag är ju oberoende, oberoende journalist. Jag har varit, framförallt, det kommer sig av att jag förälskar mig i Rom när jag var 20 år gammal. Och då är det såklart att då följer Roma med på köpet om man gillar Rom.
00:11:17 – Jacob: Inte Lazio. Det är svårt att gilla Lazio, är det inte det? Det är väldigt svårt att gilla Lazio. Det var lite där för Sven Göran-tiden som man kanske mjuknade lite för dem.
00:11:32 – Malena: Jag gillar ju, jag gillar ju Lazio och de är ju väldigt komiska ofta. Jag gillar dem, de har en fantastisk president till exempel som heter Claudio Locito som är en väldigt källa till mycket roliga grejer. Som? Han är en fantastisk person. Han går alltid omkring med minst tre telefoner till exempel. Han pratar ofta latin. Han pratar någon slags kombination av grov romersk, Bonnig dialekt höll jag på att säga, men det är inte bonnig om det kommer från Rom. Romersk dialekt och latin. Han är en sån här klassisk italiensk president som är bara en sån här osannolik karaktär. Kul.
00:12:32 – Wille: Men vi har ju en svensk i Roma nu om jag har förstått saken rätt. Hur har det gått för honom?
00:12:37 – Malena: Nja… Robin Olsen, han har ju inte varit där så himla länge. Så det har inte…
00:12:42 – Wille: Han har inte gjort nåt än?
00:12:44 – Malena: Han har varit på en USA-turné och spelat… Spelat två halvlekar, tror jag, i två träningsmatcher.
00:12:56 – Wille: Men han… Men han kommer inte hoppa in som förstemålvakt, antar jag? Jo, han är i alla fall som förstamålvakt. Det är så, alltså? Wille, det är ändå en lans.
00:13:04 – Jacob: Ja, men vad fan, jag har ingen aning. Du kan inte gasa det. Ja, det är inte säkert att han måste bli det. Det var en dyr värvning också. Han var väl Sveriges fjärde dyraste genom tiderna.
00:13:13 – Malena: Nja, nu kommer jag inte ihåg. Jag kommer inte ihåg exakt. Ja, han var den dyraste svenska målvakten.
00:13:22 – Jacob: Ja, det vet jag. Men jag tror faktiskt det var bara två Zlatan-övergångar och så någon annan som var dyrare också. Det är i alla fall uppe i toppen där. Vill man ha en andramålare så kan man komma mycket billigare undan.
00:13:35 – Malena: Mm. Men samtidigt så är han ju, alltså för svenska mått mätt, så är han ju en stor värvning. Men för Romas mått mätt så är han ju en, lite av en budgetvärvning kan man säga. För de, han ersätter ju Alison som kanske en av världens bästa målvakter. Så jag tror han, han har rätt mycket att bevisa, Robin Olsen.
00:13:59 – Jacob: En häftig karriär annars.
00:14:01 – Malena: Ja, verkligen fantastisk.
00:14:03 – Jacob: Körde Klagshamn där när han inte slutade spela nästan.
00:14:05 – Wille: Men det här var, alltså den här övergången var planerad innan VM, eller?
00:14:09 – Malena: Ja. De var ju… Sportchefen Monchi, han har någon slags där… Han har gjort någon slags grej av att han inte vill varva spelare som… Som var bra… Som var bra…
00:14:25 – Jacob: Kul att komma dit då, vi är inte nöjda med dig i VM, men vi tror du kan.
00:14:29 – Malena: Han vill inte varva dem av den anledningen, att man upptäcker dem under VM. Så han har varit väldigt noga med att poängtera att han var minsann intresserad av Robin Olsen redan före VM.
00:14:42 – Jacob: Det kan nog vara ganska sund mentalitet egentligen. För det är många av de här spelarna som inte är på så hög nivå innan. Spelar man inte Champions League, inte med i någon toppstrid i sin liga och sådär. Då kommer man ju förberedd på ett helt annat sätt antagligen till ett VM. Alltså uppladdningsmässigt, kanske till och med hela laget taktiskt. De har kunnat samlas längre tidigare och man kommer i fysiskt bättre form och så där. Så då kanske man överpresterar lite. Många i de storlagen har ju vunnit Champions League redan. Kanske redan har en VM-medalj eller EM-medalj. De är nog inte heller så toppmotiverade i gruppspelen alltid kanske till och med.
00:15:20 – Malena: Sen har ju just Robin Olsen varit skadad hela halva säsongen.
Cykelsportens estetik, kultur och rakade ben
00:15:26 – Wille: Då var den väldigt långsiktig. Som att titta på den länge då. Den måste ha varit det. Jaha, var vi färdiga med fotbollen nu? Kan vi nämna det? Vi kommer tillbaka. Är det inte Bajen så bryr jag mig inte jättemycket. Ska vi hoppa tillbaka till cyklingen då? Du sa att det finns lite paralleller mellan italiensk fotboll framförallt och cykling. Det är just det här att det är mycket historier runt. Det är självklart mycket skandaler. Jag tror att det är så de flesta känner till cykling. Genom skandalerna. Men om man tänker till exempel En sån här grand tour, som det här med Kessiakov, det var ju en historia i den touren. Den här liraren som åkte runt i bergartröjan och hade astma. Men där är det ju alltid tiotals såna där historier som fastnar eller som pågår under de här tre veckorna.
Var det så intresset fastnade för dig, förutom att det var din chef som tvingade dig att bevaka cykling?
00:16:30 – Malena: Jag tycker att det finns ganska många paralleller mellan cykel och fotboll. Det finns självklart många saker som skiljer också. Det finns en väldigt rik historia, en rik kultur runt omkring sporten Estetik och Det är en väldigt rik sport ur en massa olika aspekter. Så på det sättet tycker jag att det liknar fotbollen faktiskt.
00:17:17 – Wille: Estetiken är väldigt intressant. Det är ju sjukt viktigt inom cykling med estetiken och olika längder på strumpor och sånt där. Men det är ju bara cyklister som tycker att det där är intressant. Alla andra tycker det ser lika fult ut.
00:17:32 – Jacob: Det sprider ju inte sig utåt. Fotbollsspelarna, då började ju, vad kan det ha varit, en tio år sedan när alla skulle börja tatuera armarna. Nu springer nästan en hel generation runt där det är väldigt många som har tatuerat sleeves på armarna och sådana saker. Det är ju ingen som tar efter cyklister. I alla fall inte vad jag vet. Folk bara tittar på utifrån. Jaha, ni gör så. Det ska inte vi börja göra.
00:17:56 – Wille: Nej. Tittar man på Ronaldo så tänker man såhär, jag vill se ut som honom. Tittar man på Chris Froome då tänker man såhär, jag vill inte se ut som honom.
00:18:07 – Malena: Ja, jag tror att det finns någon arbetarklasstradition antagligen i cykelsporten. Man ska vara proper och se välstädad ut och så. Och representera sponsorerna såklart, att allting ska vara så välputsat och polerat och så att alla företagsnamn ska synas på bästa sätt.
00:18:33 – Jacob: Det hade vi en intressant diskussion också med REC. Kring det här med, de har sina sponsorer. Det är ju några som är sponsrade här, Strava, om du vet vad det är. Träningsprogram och sånt där. Och så var det något annat cykelprogram, vad sa du?
00:18:50 – Wille: Jaha, Zwift.
00:18:52 – Jacob: Zwift, ja. Där de fick lägga in då och då pass för att möta sponsorer och sådana grejer.
00:19:00 – Wille: Men det finns ju också väldigt mycket regler kring estetiken. Kring hur man får se ut och hur man får göra, för annars är det inte okej. Det här är ju rätt sjukt, men det drabbar ju en som amatör. Om man skulle dyka upp på en fotbollsplan med en romatröja så blir ju ingen sur. Utan de bara spelar liksom. Men dyker du upp med ett gäng cyklister med någon lagtröja på sig så börjar alla spotta på dig och tycka att du är en tönt. Så ska man inte se ut. Så det är väldigt kul vilka regler det finns inom den här kulturen.
00:19:32 – Malena: Ja, det finns väl någon slags ständigt pågående debatt om det här. Folk tycker att man utesluter folk när man är sådär snobbig och att det finns en hög tröskel. Man bara höjer tröskeln för folk att komma in i cykelsporten när man har en massa regler för vad som är töntigt och inte. Samtidigt finns det någonting lockande i det också, att det finns en kultur kring det.
00:20:02 – Jacob: De som är inne blir nog lite mer fästa. Jag tror det är lite som crossfiten. Kanske mer för crossfiten alla körde sina. Man skulle ju ha boardshorts liksom och höga strumpor. Det var fan sin crossfit-look. Så man kunde på något sätt visa utåt att man tillhör en grupp.
00:20:18 – Malena: Men jag tror det är bara på senare år som man ser. Alltså nu finns det ju några cyklister som har i proffsklungan som har helskägg och så. Eller som har långt hår. Men det är ju bara de sista fem åren som det har kommit fram.
00:20:36 – Wille: Var det inte förra året som det var något italienskt lag som reglerade att man inte fick ha skägg?
00:20:44 – Malena: Jo, jag tror att det var ett franskt lag faktiskt. Jo, jag kommer inte ihåg detaljerna i den historien, men det var… Så var det. Det fanns regler då.
00:21:00 – Jacob: Kan vi dra en parallell till fotboll? Det finns ju tränare som säger att man inte får ha mössa på sig när man spelar fotboll. Och det är vanligt alltså?
00:21:07 – Malena: Balsconi var ju ganska noga med i Milan att man skulle se snygg ut. Men det var ju en stor, alltså Peter Sagan som är en av sportens största stjärnor skulle jag vilja säga till henne. Han inledde ju säsongen, jag tror det var för kanske två år sedan eller tre år sedan med att cykla utan att ha rakat benen. Och det var ju liksom, det var ju en jättestor grej i cykelsporten.
00:21:38 – Jacob: Har du skrivit en artikel om det? Jag har skrivit en artikel om det.
00:21:44 – Malena: Det var inte bara jag som skrev en artikel om det, utan det skrevs djupgående artiklar där man gjorde enkäter med andra cyklister, vad de tyckte om det här. Men hur ser man det?
00:21:56 – Jacob: Hur ser man det?
00:21:57 – Wille: Han är slovak, det syns på honom.
00:21:59 – Jacob: Det är så mörkhårigt som jag har. Många ser man inte om de är rakare. Man tittar efter det också.
00:22:11 – Malena: Det finns inget annat exempel på att någon har ställt upp i en En riktig cykeltävling utan rakade ben. Och så var det världsmästaren som gjorde det i sin världsmästardräkt. Det är väldigt roligt att en sån grej blir en stor grej.
00:22:31 – Wille: Jag tycker som nörd att man lägger ner hur mycket pengar som helst på att hjälmarna, cyklarna och kläderna ska vara så aerodynamiska som möjligt. Sen dyker den här liraren upp utan att ha rakat benen. Då hade jag blivit ganska sur som chef. Du kunde ha lagt 10 minuter på det där. Tror du det spelar någon roll? Det gör det. Bevisligen så spelar det roll. Det är några watt som det skiljer sig. Det är typ lika mycket som de här hjälmarna som det skiljer sig.
00:22:59 – Malena: Men det där har diskuterats, alltså det har ju sagts i jättemånga att det är en myt att det spelar roll. Och sen så var det något cykelföretag var det väl, som gjorde vindtunnelförsök för ett par år sedan. Och då kom de fram till att det var ju ganska stor skillnad aerodynamiskt, att man tjänade ganska mycket på det. Men så vitt jag vet så är det det enda testet som man refererar till när man säger att det spelar roll. Så jag vet inte hur vetenskapligt det är.
00:23:36 – Jacob: Det var säkert något italienskt företag som bara tyckte det var fult när han inte rakade benen.
00:23:42 – Malena: Huvudanledningen till att man rakar benen är ju inte sportslig. Det är inte för att man tjänar på det. Det är ju för att man ska ha, för att det ser inget bra ut om man inte har rakade ben.
00:23:53 – Wille: Det var ganska långt innan vindtunnlarna började komma in i cyklingen som man rakade benen. Det var inte så att man väntade på bevis innan man började göra det. Det var bara estetik. Men man rakar ofta inte armarna har jag noterat, vilket jag kan tycka är märkligt om man tänker rent prestationsmässigt.
00:24:11 – Malena: Nej, jag har inget svar på det. En anledning till att man gör det också är för att man blir masserad väldigt mycket. Och då är det ju obehagligt att ha hår.
00:24:23 – Jacob: För hårsäcksinflammation får man också, det är inte så trevligt att ha mycket av. Så det är klart, det finns ju kanske… Han kanske gjorde det som någon form av viktvästträning där i början på säsongen. Gör det lite tuffare för sig själv, så tar man bort det så är det som att han tappat ett kilo. Ger de andra en chans. Det kan ju säkert finnas en psykologisk aspekt, att det var början av säsongen och han hade inte riktigt kommit igång än, det här var inte de viktiga tävlingarna.
00:24:54 – Malena: Sen när det satte igång på allvar, då rakade han benen. Jag pratade med Roberto Vacchio om detta, han var ju väldigt noga med att påpeka att han vann inte en enda tävling när han inte hade rakade ben. Det var väldigt viktigt, det var först när han rakade benen som han vann en tävling. Jag tror han vann en tävling faktiskt, liksom bara väldigt kort efter att han hade rakat benen.
00:25:21 – Wille: Sen dess har han inte dykt upp orakad.
00:25:23 – Malena: Nej, och ingen annan heller.
00:25:25 – Wille: Nej, precis. Men just det här som vi pratar om nu, det här är ju ganska unikt för
Att bevaka cykling för allmänheten och damcyklingens dilemma
00:25:31 – Wille: cykling, vad jag vet i alla fall, att man håller på och pratar så mycket om sådana här detaljer, om estetiken och sådana här saker. Men skiljer det sig på något annat sätt hur man tänker när man bevakar? Cykling är en sport som folk i Sverige inte har så bra koll på. Skriver man om fotboll, då kanske man, nästan lite oavsett hur man gör, kommer få ett speciellt bemötande. Medan inom cyklingen, är det någonting man behöver tänka på för att göra det begripligt för folk, eller intressant?
00:26:02 – Malena: Alltså man behöver ju alltid anpassa sig. Jag har ju skrivit för cykelmagasin som heter Bicycling som jag har skrivit för. Då anpassar man ju såklart sin text efter det. Man vet att den publiken som kommer och läser, de känner till olika begrepp och de vet vad saker och ting är och sådär. Men nu har det varit Tour de France precis och då har jag börjat vara DN och jag har skrivit en hel del om Tour de France faktiskt. Men då är det ofta, det finns ju ofta ganska många historier som kan vara intressanta även för… Jag skrev om Larsson Craddock som kraschade första dagen och fick en fraktur i skulderbladet och han genomförde hela Tordifransen. Faktiskt. Och en sån historia är ju liksom… Även om man inte… Pajar knäskålen också?
Förra året? Jo, jo, men Philippe Julebert gjorde ju det. Och cyklade. Det mest fantastiska tycker jag var att han bröt knäskålen och cyklade sen två stora berg upp. För cyklade han sen efter att han hade gjort det. Han gick i mål den dagen då eller avbröt han?
00:27:33 – Jacob: Han gick i mål den dagen och sen la han ut någon bild på sina ben och det ena benet var ju typ tre gånger så stort som det andra benet.
00:27:43 – Malena: Han var väldigt uppsvullen.
00:27:45 – Wille: Och här kommer då direkt parallellen till Neymar då, som rullar på marken och sådär. Ja, och jag tänkte Stefan Schwartz, ja.
00:27:52 – Jacob: Självbenet brutet. Jag behöver bara jogga igång det.
00:27:58 – Wille: Det jag tänkte säga där var att det är en ganska tramsig parallell, för det är ju helt… Hade Gilbert legat kvar i tio minuter, då hade han varit tio minuter efter. Så det kan man inte göra i cyklingen på det sättet. Vilket gör att det blir perverst och smärtälskande. Att man tänker att det var häftigt att han tog sig i mål, när han kanske egentligen inte alls borde ha satt sig på cykeln igen. Medan i fotboll så har man helt andra möjligheter. Det är ju bra att ligga kvar många gånger.
00:28:23 – Jacob: Det blir ju en paus. Särskilt när man är i Brasilien och ofta leder matcherna, så är det klart.
00:28:27 – Malena: Ja, och det är inte så att cyklister genom historien inte har gjort saker som är mot reglerna när de har tjänat på det, kan man säga.
00:28:40 – Wille: Tänkte du på doping eller var det något annat du tänkte på? Ja, till exempel. Ja, precis. Men det man kan göra med cykling då, tänker du, för allmänheten som till exempel skriver i DN, det är att lyfta fram de här historierna för att försöka göra det begripligt och relevant för folk?
00:28:59 – Malena: Ja, men en bra historia är ju alltid en bra historia. Och det finns ofta sådana i cykelsporten. Sen är det klart att typ den här sortens historier, eller krascher och sådana saker, det är klart att det blir mycket sådant. Kvällstidningarna har ju ofta spektakulära krascher och sådant. Det är ju en del av cykelsporten. Men man får ju alltid anpassa sig efter sin publik. Jag skrev en artikel om ett gäng kvinnor som… Som cyklar som någon slags kampanj för att få till ett damernas Tour de France. Så cyklar de hela bansträckningen en dag före proffsen cyklar. Så en sån historia tror jag var ganska läst på DN.
00:29:51 – Jacob: Den läste jag. Det är nog den enda hela artikeln jag läst om cykling. Under Tour de France då. Annars har jag tittat lite highlights och sådär.
00:30:00 – Wille: Men det är ju faktiskt ganska intressant det där med damcyklingen. Den täckningen man hör om damcykling är nästan uteslutande om att det inte täcks. Det är ganska lite tycker jag, och det här är ganska tråkigt för damcykling är skitcoolt att titta på. Det är verkligen spektakulärt och det blir ofta väldigt bra racing när det väl visas. Men när det täcks i media på olika sätt så handlar det nästan alltid om att det får så lite täckning.
00:30:28 – Malena: Det är ju ett dilemma, eller jag brukar tänka ganska mycket på det där, det är ju överhuvudtaget inte bara damcykelsporten utan damidrott överhuvudtaget, att det blir ofta, jag själv är säkerligen skyldig till att skriva mycket om någon slags kamp för jämställdhet eller så, eller skriva om att det inte är jämställt eller så. Om man nu ska plocka fram historier som engagerar folk så blir det ofta de historierna som plockas fram. Och på ett sätt så behöver det ju vara så, för om det inte är jämställt då finns det ju anledningen att skriva om att det inte är det.
00:31:15 – Jacob: Men hur är det liksom ersättningen
Sportjournalistikens villkor, klick och prenumerationer
00:31:16 – Jacob: för er journalister? Många frilansar ju, då kan man ju förstå att då är det ju mer lockande att skriva om någonting som tidningarna hellre vill ha med och publicera som de vet kommer från mer läsningar. Men om man har dig som ändå är regelbundet skribent, skulle du liksom kunna skriva mer om damidrotten, skicka in det och få betalt för det? Det är lite kanske så också, att det blir incitamentet hos journalisterna. Jag hade velat skriva mer om det, men det ger mig inte samma ersättning. Man kan få betalt per artikel. Jag har skrivit lite krönikor för olika tidningar. Då har jag fått en summa per artikel. Då ska den artikeln vara tillräckligt bra. Då får man tillbaka den. Om de tycker den är dålig får man skriva någon annan variant.
Är det likadant för dig och andra sportjournalister att de flesta liksom, det måste, någon på redaktionen bedömer om det är tillräckligt stort intresse, är det inte det så får du inte betalt eller du kan få mindre betalt och att det i sig då blir att det blir väldigt mycket allsvensk fotboll i svenska tidningar liksom, eller herrallsvenskan då ska jag lägga till.
00:32:23 – Malena: Ja, alltså… Jag som reporter på en redaktion… Dels kan jag ju komma med egna uppslag om vad jag vill skriva om. Och sen så har jag ju en chef också som ger mig i uppgift att göra vissa jobb. Så det där är vad en reporter jobbar med, i någon slags kombination av… vad ytterst redaktionsledningen, vad man vill att tidningen ska ägna sig åt och vad, såklart, vad den reportern har för egna intressen och själv gärna vill skriva om för någonting. Det är ju alltid båda delar liksom. Och vad en tidning skriver om, jag menar, det som styr väldigt mycket nu för tiden är ju vad som går hem på nätet. Och det är ju alltid en balansgång såklart mellan vad som är journalistiskt relevant och skriver om vad som är liksom man gör en journalistisk bedömning av att det här bör vi skriva om eller det här vill vi gärna skriva om och berätta om och vad som faktiskt lockar publik, liksom.
Det är ju alltid en balansgång mellan de två sakerna också. Så ibland så skriver man saker som man vet att okej, det här kommer inte att dra jättemånga klick, den här artikeln, det kanske kommer bli svårt att sälja in, liksom. Men det är någonting som jag antingen som jag brinner för väldigt mycket personliga viljan att skriva det här eller tycker att det här är liksom det här bör vi ha i tidningen och så. Så det finns ju alltid olika överväganden som ligger bakom till slut vad det blir för någonting, vad det blir för journalistik som man gör.
00:34:39 – Jacob: Jag kan tänka mig det är jättesvårt, jag har ju Mina inkomster är egentligen sidan om skrivandet. Jag har grejer jag lägger upp på sociala medier, det jag skriver på min egna hemsida och även det jag skriver ibland för tyngre. Jag vet ju ibland redan när man börjar skriva en artikel, det här kommer folk inte… De flesta kommer inte trycka för att jag kan inte göra en rubrik som inte ljuger som verkar jätteintressant och sådär. Men som du säger, ibland känner jag att det här borde folk veta. Så blir det få läsningar eller få delningar eller likes på sociala medier så brukar jag skicka ett surt sms till Wille och säga bara folk är dumma i huvudet. Men jag kan tänka mig att det blir ännu mer för journalister då som har Där huvudinkomsten egentligen är läsare.
Eller som säger klick, exponering eller hur man nu mäter det. Det måste vara ännu svårare där att hitta den här balansgången. Jag kan förstå att det blir väldigt lockande ibland att bara skriva de här grejerna som man vet kommer ge klick.
00:35:43 – Malena: Jo, men ibland så gör man ju det. Vi har ju hela tiden, så ser vi ju exakt. Och på DN så är det ju väldigt viktigt med prenumerationer också. Och vilka typer av artiklar som drar in prenumerationer. Det är mycket de senaste åren som just på DN har varit väldigt framgångsrikt. Och då är det ofta… Det finns lite två aspekter av det. Det ena är att det är viktigt att få in mycket klick, men sen kan det vara… Det är också viktigt att få in prenumerationer, och det är inte alltid samma artikel. Ibland går ju de två hand i hand, men ibland kan det vara nånting som drar väldigt mycket prenumerationer som inte… klickats lika mycket och vice versa. Så det här med prenumerationer kan ju ofta vara någonting som leder till mer artiklar om typ om man liksom Kanske mycket vetenskap och sånt.
Hur fungerar det här? Och mycket den typen av artiklar. Långläsning och fördjupningar och sådana saker. Så det är ju helt klart att sådana saker påverkar vad vi gör för någonting.
00:37:09 – Jacob: Precis, ofta är det så att de här klickrejerna de finns ju på flera ställen. De flesta skriver ju samma sak. DN just vetenskap är ju DN tycker jag är bland de bästa i Sverige i alla fall. Amina där är ju duktig också på den vanliga vetenskapsredaktionen. Det kan jag också tro att det är Man säger lockar, man är lite mer beredd att betala för det där än liksom, oj, titta på det här klippet när någon trillar under Tour de France. Ja, det är ju coolt, men det finns ju också på YouTube. Jag behöver liksom inte, ni behöver inte trycka upp det i ansiktet på mig när jag går in på er nyhetssida kanske.
00:37:47 – Malena: Men nej, men det är ju just det att man ska, ja, man ska skriva någonting som folk vill betala för, helt enkelt.
00:37:56 – Wille: Är det någon skillnad på det? Vill folk betala mer eller mindre för damcykling? Kan man märka av den skillnaden?
00:38:03 – Malena: Ja, det kan jag nog inte. Så mycket skriver vi nog inte om cykel överhuvudtaget. Jag kan inte göra någon sån mätning. Men sen är det också så att jag tror… Återigen, damcykelsporten, det är ju så väldigt stor skillnad mellan damcykelsporten och herrcykelsporten. Så det är klart att det finns ju mycket mer att hämta på något vis inom herrcykelsporten. Den finns ju där mycket lättare tillgänglig.
00:38:42 – Wille: Att skriva om en fotbollsmatch kanske inte är jättespännande läsning. Detsamma gäller egentligen ett cykellopp. Ofta är det mer utbrytning, bli infångade, sprinter vann. Det är inte jättespännande. Överlag så är det ju så. Sen händer det ju sjuka grejer ibland som är kanon och så blir det historier runt omkring. Och racingen i sig kan ibland vara så intressant att det kanske är värt att läsa om. Men där skiljer sig egentligen inte dam och herrsporten så jättemycket. Hur intressant det är att läsa om hur ett lopp utspelar sig. Men i och med att det är så mycket mer herrcykling, där det finns möjligheter för galet shit som är intressant att läsa om att hända. Så bara där så gör det ju att det finns mer intressant att hämta.
Till exempel dopingskandaler, jag känner inte till någon större dopingskandal inom damcyklingen men jag kan ju nämna hur många som helst inom herrcyklingen.
00:39:40 – Malena: Bara kan det vara svårt att göra ett referat av en damcykeltävling. Man kan inte se den. Det enda sättet att följa den är via Twitter. Så det är ett jättestort problem för dam… Det är knäckfrågan för damcykelsporten att deras tävlingar sänds inte på tv. Och då är det mycket svårare att rapportera om dem också, såklart.
00:40:06 – Jacob: Ja, de är luriga de där moment 22-grejerna. Vet man inte vad personerna är så är det mer ointressant att läsa artiklar också om det. Även om de är lika duktiga och har gjort samma grej så känner du till namnet så blir det mer intressant att läsa om. Du känner ju till namnet eftersom du har hört det många gånger tidigare. Det är lite som fotbollen där också. Det blir sin egna lilla cirkel om man ska säga.
00:40:33 – Malena: Jag tror det gäller damidrott överhuvudtaget att vi har ju i Sverige väldigt, jag tror större delen av de populäraste Idrottarna i Sverige är kvinnor, skulle jag tro. Men då uppmärksammas de när det är stora mästerskap, när det finns nånting som alla… Liksom den här breda publiken, som kanske nästan inte är idrottsintresserad ens en gång, men de tycker ändå det är härligt när Charlotte Kalla vinner VM-guld. Den publiken förstår de här stora mästerskapen och stora tillfällena som kommer en gång om året eller vad det nu är, eller OS vart fjärde år. Och då får de en jättestor publik. Men sen den mesta sportjournalistiken som dag till dag har en stor publik Det är ju den som folk, folk som är mer specialintresserade, folk som följer sitt fotbollslag i allsvenskan eller de europeiska ligorna eller följer SHL.
Och då blir ju det, även om damidrotten kan få högre toppar i intresse Så blir det liksom, den vardagliga rapporteringen kommer ju handla fortfarande så mycket mer om mäns idrottande. Det här kontinuerliga intresset som damidrotten verkar ha, det är svårt att få till det på något vis.
00:42:16 – Jacob: Ja, det är ju få publiksporter också på damsidan. Även allsvenska fotbollen har ju inte särskilt mycket, eller damallsvenskan då är ju väldigt dåligt med publik. Så det är ju inte bara läsarna på distans på något sätt. De verkar ha svårt också med de här, varannan vecka ska man gå och titta på matchen.
00:42:34 – Malena: Ja, och sen så kan damlandslaget ha rekord, de kan ha högre tittarsiffror än vad herrlandslaget har till och med. Så det är liksom, jag vet inte riktigt hur man ska lösa den, hur man ska knäcka den nöten.
00:42:49 – Wille: Nej, det var ingen kritik att säga att det skrivs för lite om damcykling gentemot dig. Jag förstår att det är svårt. Det är just det här som du säger, att det inte visas på TV. Tar man den här LeCource som de har under Tour de France, när damerna får köra en etapp så går ju den på dagen, så jag kunde inte se den till exempel. Så fick jag bara läsa att det här var typ det bästa som hände under Tour de France. Kul. Jag var på jobbet då, så jag kunde inte se den. Det verkar vara en tuff situation överlag.
Dopning, gråzoner och Chris Frooms salbutamolfall
00:43:23 – Wille: Andra intressanta grejer som händer inom cyklingen är att folk dopar sig. Det gillar folk att skriva om och läsa om, antar jag. Jag gillar att läsa om det i alla fall. När du kom in i det nån gång 2012, då hade den värsta dopingen hunnit städas upp lite. Man säger så här, det är ju inte på den nivån som för Stina-skandalen nu. Hoppas jag. Eller verkar inte så i alla fall.
00:43:48 – Jacob: Alltså de kan ju inte dopa, alltså de kan ju mycket väl dopa sig lika mycket men de kan inte dopa sig lika bra. Exakt. För prestationerna har ju gått neråt en aning liksom. Man kunnat kolla liksom Bloddoping kan ju inte vara lika utbrett. Först kunde man se på blodvärdena att det låg alldeles för högt i genomsnitt. Någon ska ju ligga högt, alla ska inte ligga högt. Det var ju samma sak med skidorna där. Uppdrag granskningsreportaget. Man kunde ju se att det var för mycket eritrocyter som det heter. Det blir det inte naturligt, men tar man epos så blir det ju det. Men man kunde ju inte bevisa att inte en person skulle ha det så och så vidare. Och där ser man ju att det har sjunkit, prestationen har gått ner lite. Men vi vet ju inte om det…
00:44:29 – Wille: Fönstret för vad man kan göra nu är ju mindre, i och med att man har förbättrat upptäckningsmetoderna. Men det jag ville komma till var lite såhär, när du kom in i det, så ska man ha ganska klart för sig att när man ska bevaka dopning inom cykling, eller om man ska förstå det överhuvudtaget, så måste man ju nästan vara en expert. Det var ju typ som nu, när Chris Froome, hela den här salbutamol-grejen, vi behöver inte gå igenom det, för det var ju ingenting verkar det som. Men man behövde ju typ vara en njurexpert för att fatta vad som hände under tiden. För att förstå och kunna återge vad som händer, hur mycket behövde du sätta dig in i det för att kunna skriva om det?
00:45:13 – Malena: Alltså när…då…2012 var när Lance Armstrong fälldes, och då var det väldigt mycket någon slags… historisk process av att det var många som erkände vad de hade hållit på med på 90-talet och början av 00-talet. Och det handlar ju mer om, alltså det som du pratar om är mer rent fysiologiskt eller så, hur salbutamol och hur det fungerar och hur man kan testa och så. Under den perioden så handlade det mer om någon slags historisk process eller mer om att förstå sociologiskt eller vad man ska säga, hur kunde det bli som det blev och vad var det för mekanismer som gjorde att i princip hela, en stor majoritet tror jag vi kan slå fast av de som cyklade i proffsklungan, dopade sig.
00:46:24 – Jacob: Där är någon sån härlig, liksom, vad säger jag, rutiga gram eller vad man ska kalla det, Excelblad från Tour de France där de har liksom topp 10, över 10 år och så ser man liksom, så har man kryssat över de som varit dopade eller liksom då indirekt liksom blivit anklagade för doping av stallkamrater eller vad som helst och då är det ju liksom inte, det är liksom ett namn kvar per år ungefär sådär i genomsnitt, ett, två namn per år. Sen alla andra har liksom åkt fast i efterhand eller
00:46:57 – Malena: Lance Armstrong har ju blivit, det är väldigt märkligt tycker jag egentligen, att de har ju strukit alla hans sju, han vann ju Tour de France sju år i rad, och det är ju liksom tomt på förstaplatsen under de sju åren. Det finns ju liksom ingen som kommer fram och vill claima den.
00:47:15 – Jacob: Nej, de andra var ju också liksom… De sju Tour de France-titlarna.
00:47:21 – Malena: Så, ja, men så då, alltså då under den perioden handlade det mer om, inte så mycket, alltså såklart då lärde man sig väldigt mycket om, ja, hemmatokrit-världen och sådana saker och… Men det handlar ju väldigt mycket om, eller bara rent mänskligt, hur människor fungerar i samhällen och grupper. Och den historiska processen som cykelsporten har gått igenom är väldigt intressant. Sen det här fysiologiska, salbutamålfall och sådana saker. Martin Jonsrud Sundby, jag kommer ihåg, höll på med det och åkte. till Danmark och intervjuade forskare där som håller på och forskar på sådana här saker. Jag kan ju aldrig förstå, jag har inte den kunskapen att förstå den typen av text eller så. Så att man får ju bara försöka sätta sig in i det så mycket som man kan och sen får man liksom fråga så många personer som kan som förstår det hela liksom.
00:48:36 – Jacob: Och då blir det ju jättesvårt också att liksom bedöma vem som troligen har mest rätt.
00:48:42 – Wille: Alltså om man har liksom som nu det här med Sky då med Chris From där det var, där står ju liksom Skys läkargäng och säger en sak och så står det liksom andra
00:48:54 – Jacob: och säger en sak och alla har ju samma meriter på pappret och så börjar de prata fysiologi då som är liksom på en nivå som gemene man inte kan förstå då är det väldigt svårt att säga vem är det som liksom pratar minst sanning här eller vem som troligen har fel och då blir det kanske lätt att man presenterar det på ett orättvist sätt sen i efterhand liksom när någonting blivit klart och sådär det måste vara väldigt svårt det där att göra den avvägningen
00:49:24 – Malena: Ja, men som jag som journalist har ju en privilegierad position, om jag kanske får i uppdrag att jobba med det här, Chris Frooms salbutamålfall eller vad det är, så får jag till och med arbetstid att sätta mig in i frågan och jag kan ringa upp vem som helst och fråga, som kan någonting om det, hur är det med det här och så. Den allmänna publiken har ju kanske varken möjlighet eller lust att sätta sig in i frågan på det sättet. Jag tror det är inte bara Chris Froome utan överhuvudtaget många dopningsfall nu för tiden handlar väldigt mycket om gråzoner. Det är helt klart ett kommunikationsproblem, eller hur man ska säga, hur ska man förstå vad som ens är dopning och vad som inte är dopning? Det är väldigt mycket handlare i någon slags, en del ser på, sen så blir det också väldigt polariserat och en del är hur upprörda som helst och tycker att det här är värre än Värre än Lance Armstrong, och en del tycker att det här är ju inte dopning ens en gång.
Det blir väldigt extrema ståndpunkter som intas.
00:50:50 – Wille: Det var lite det jag tänkte på, att gemene man som följer idrott generellt kanske tänker att det man gör är att man testar efter olika ämnen och så hittar man det så är det check, doping, och så testar man igen B-provet och så ja, check, det var doping och så avstängning fem år. Men så är det ju inte. När vi pratar om det här blodpasset så är det alltid en tolkning. Hur ska det se ut egentligen? Hur skulle det ha sett ut om personen dopar sig? Det är ju den typen av avvägningar. Och det är ju skitsvårt. Man har ju experter som tittar på det här. Det var lite det jag tänkte på som journalist. Jag antar att du följer samma dopingtroll på Twitter som jag gör. Som sitter och kastar upp olika studier och drar paralleller och visar på hur salbutamol kan vara anabolt och allt möjligt sånt här.
Jag sitter ju bara där och såhär, ja, det här kan ju stämma möjligen. Jag har ju ingen jävla aning liksom. Och skulle jag då rapportera om det här så hade jag ju inte haft någon aning. Jag hade ju bara sagt såhär, vi får väl se vad man kommer fram till. Att kunna ge ett svar.
00:51:50 – Malena: Alltså grejen är att de där, de har ju inte heller någon aning. Nej, det är uppenbart. Det är väldigt mycket folk på Twitter som är jätteupprörda och tycker att allt är åt helvete och alla hycklar och alla dopar sig och så. Men jag menar, vad vet de? De har ju ingen aning liksom.
00:52:12 – Wille: Alltså de spenderar ju sina liv med det här, så det är ju inte friska människor som håller på med det, men de kan vara ganska underhållande att följa ibland.
00:52:22 – Malena: Jag vet inte om det är sociala medier som bidrar till nån slags allmän trend att man plockar ur saker ur sitt sammanhang. De här personerna kan ju hitta en detalj om nånting som kanske i sig stämmer. De har hittat nånting, men det här går inte ihop.
00:52:44 – Jacob: man letar anomalier liksom och säger statistiskt så borde det inte vara så här men liksom ibland händer det konstiga grejer och ibland blir liksom ett testvärde kan ju bli knepigt rent statistiskt. Alla mätmetoder har ju liksom sina felmarginaler åt olika håll och sådär. Går du och tar en full blodpanel hos doktorn så kommer de ju hitta någonting där du inte ligger inom normalvärdet och då finns det ju någon medicin eller behandling mot det vanligtvis men Du ska ju oftast inte göra någonting om det bara är en grej och du är ung och frisk annars blir det oftast fel om man börjar behandla det. Det är lite samma sak när vi pratar testvärlden på idrotten. Någonting kommer vara lite konstigt då och då hos alla om du testar efter tillräckligt mycket saker.
Sen det är klart att det är vissa ämnen som aldrig ska finnas i kroppen där man kan Hittade man de här tyngdlyftarna som åkt fast i efterhand, där är det ju ganska mer solklart att det där var doping. Det är svårare med de här sakerna som astmamedicinen. Hur snabbt ska det försvinna ur kroppen? Ja, där kan vi ta friska människor som får ta den här medicinen när de är på ett sjukhus och trampar på… Eller hundar var det i det här fallet, man hade någon studie på hundar. Ja, man hade ändå kunnat ha friska unga människor som trampar på motionscykel fyra timmar om dagen och ger dem astmamedicin och ser hur snabbt det försvinner då. Men hur överförbart är det mot en proffscyklist som väger kanske 20 kilo mindre än dem? Har liksom upptränat en enormare åkkapacitet som kanske har förmåga att tappa mycket vätska under tiden de cyklar.
Som har en helt annan, antagligen nedkylnings, alltså svettförmåga mot vad vanliga motionärer har och sådär. Och det är där man kommer i den här gråzonen liksom. Har personen medvetet tagit för mycket av medicinen eller är det bara att det blir konstigt på de här personerna jämfört med de friska unga männen vi tar på ett labb eller friska unga kvinnorna. Och då blir det ju jättesvårt.
00:54:40 – Malena: När jag för något år sedan så kom det upp,
Marco Pantani, konspirationsteorier och motordopning
00:54:45 – Malena: det här handlar inte om en dopningsfall egentligen, utan om ett mordfall, eller inte ett mordfall kan man säga. Marco Pantani som ju dog, han var ju… Han var dopad, han blev dopad, eller han dopade, hur aktiv han själv var i det hela vet vi kanske inte riktigt i detalj. Han dog ju av en överdos. Och det har ju, hans familj har aldrig velat acceptera det, att han inte blev mördad helt enkelt. Och för något år sedan hade Gazzetta dello Sport en artikel, det var under augusti när de har semester i Italien så hade de tydligen ingenting annat att skriva om. Massor, massor med artiklar om det här hotellrummet där han befann sig. De öppnade ju upp mordutredningen igen. Hans familj har en avokado som har tittat på polisutredningen.
Och så hittar de en massa detaljer i polisutredningen. Det fanns några vinterjackor som hängde på någon stol i hans hotellrum. Var kom de ifrån? En massa sådana konstiga saker. Jag kommer ihåg att jag intervjuade en journalist i Rimini som en kriminalreporter som följde fallet från dagen att han dog. Och har följt fallet hela tiden. Och han sa ju att alla de här indicierna som han plockar fram, som ska visa på att polisen inte gjorde sitt jobb tillräckligt bra. Det är precis som de här salbutamåltrollen håller på med, han plockar ut vissa detaljer ur sitt sammanhang. Så han hade någon metafor om att det är som att det är en fotbollsmatch som ena laget har vunnit med 3-0 och så ägnar vi en vecka efteråt att diskutera vilken färg domaren hade på strumporna när han blåste offside på stopptid.
Det kommer inte att ändra resultatet i matchen. Och i Pantanis fall så finns det, han hade låst dörren inifrån. Det fanns ingen som hade tagit sig in i hans rum. Det finns ingen misstänkt mördare. fundamentala eller grundläggande fakta som talar emot att han blev mördad. Men ändå så finns det alltid grejer som man kan plocka upp, som man kan ifrågasätta. Man tar hela tiden och plockar saker ur sitt sammanhang. Man plockar bort referensramarna.
00:57:43 – Jacob: Man tar bort de stora sakerna som pekar mot en grej. Alltså den starka bevisningen. Och så tar man någon tvetydig bevisning eller någon tvetydig sak. Om det bara varit den, ja då hade vi inte vetat så mycket. Det hade kunnat vara åt alla möjliga håll. Men vi vet så mycket annat också. Detta är ju på mig på något sätt, detta är bara en… en mjuk variant av alla sådana 11 september-konspirationsteorier och sådär. Alltså det där är ju liksom en miljon historier från 11 september. Det är klart du kommer hitta någonting konstigt där. Om du vill hitta något konstigt så hittar du konstigt. Alltså alla, folk minns ju inte saker ordentligt. Det vet man ju också från 11 september. Folk tror de minns exakt var de var någonstans. Man har gjort goda studier på det där när man intervjuade folk direkt dagen efter.
Frågade vad de var. Så frågade man dem sex månader senare, två år senare, fem år senare och det är typ 45% har liksom inte ens koll på var de var någonstans. Och det är ännu fler som har mindre koll på vad de gjorde. Alltså jämfört med vad de berättar dagen efter när de säger två år senare. Folk berättar historien men de ändrar den lite hela tiden. Men så minns de det som det var liksom grejen här. Och det är klart, hör du någons historia där två år senare så kommer den låta lite annorlunda mot vad den gjorde dagen efter. Ja, titta han ljuger. För han säger inte exakt samma sak. Man hittar alltid det där. Jag tycker det är spännande. Folk hittar sina Som sagt, konspirationsteorier.
00:59:08 – Wille: Det bästa exemplet på det just nu inom cyklingen, det är väl det här med motordopingen skulle jag säga. För där är det ju verkligen som efter september, att man sitter och tittar på filmer av hjul som snurrar. Och bara, hjulet snurrar! Det gör det. Det betyder inte att det är en motor i det, för det är ju liksom…
00:59:23 – Jacob: Det var ju en amatör som åkte fast för det också, det spär på mycket där ju.
00:59:26 – Wille: Precis, där är en person och sen en U18 cykelcross, eller vad det var för nånting. Ja, cykelcross-VM.
00:59:35 – Malena: Just det.
00:59:37 – Wille: Precis, och sen en fransk amatör som bara ville kunna tävla, typ. Men i övrigt så har det inte varit så mycket. Och där är ju, precis som du säger, där är ju såhär, de röntgar cyklarna, de har den där iPad-grejen som de går runt och fipplar runt med. Så där finns liksom en hel del som visar på att det troligen inte är as-utbrett i alla fall.
00:59:56 – Malena: Där ser man ju hur det här får verkliga konsekvenser, alla de här spekulationerna. Lapartian, förbundsordföranden, pratade om det här för någon vecka sedan och sa i princip att vi gör det här, alla de här iPadsen som de går runt med och kollar och så, för att visa att det inte finns motordopning. Det är mycket så som antidopning har fungerat genom historien, att man kontrollerar inte för att sätta dit någon egentligen, utan man kontrollerar för att sätta någon slags garantistämpel på en tävling, att här är det rent.
01:00:42 – Wille: Men det är verkligen kul. Jag var tvungen just efter att Geraint Thomas vann Tour de France istället för Chris Froome, som skulle ha vunnit Tour de France. De här Twitter-trollen som vi pratar om har ju pratat väldigt mycket om att Chris Froome har en motor i cykeln och det var så han klarade av att vinna Giro d'Italia tidigare i år. Och då är frågan, glömde han att sätta på den nu? Eller var det Geraint Thomas som fick motorn i och med att de kör i samma stall? Och då var jag tvungen att fråga, vad är er hypotes? Menar ni att alla har en motor och så var Froome så jävla dålig att han vann inte ändå? Eller hur tänker ni? Det finns inte riktigt något svar där. Det är bara det att man kan slänga ut den anklagelsen och då kan den landa.
01:01:28 – Jacob: Lätt att hitta på skit, svårt att motbevisa skit. Du kan bara säga att folk har metoder så får någon annan lägga ner massor med tid och gå ut med sin iPad för att visa att det inte är så. Tyvärr.
01:01:39 – Wille: Så visar de en bild på så här, kolla, bakhubben är varm. Ja, de cyklar snabbt. Den bör bli varm. Jag tycker att det här är underhållande på något sätt. Framförallt den fysiologiska biten tycker jag är underhållande. Men just att försöka förstå och kunna hålla sig någotsånär ajour känner jag nästan är helt omöjligt. Jag väntar ju för att se vad man kommer fram till och så får man väl hoppas att de har gjort sitt jobb.
01:02:07 – Malena: Ja men alltså, vad ska man göra som journalist? Jag vet inte. Jag tycker jag ser liksom att folk, ja men folk som man följer på Twitter och sådär, som liksom dras in i den här konspirationssorgen och liksom börjar, folk som man tyckte var kompetenta och rimliga personer som helt plötsligt, allting är så känslomässigt laddat också, de är ju så upprörda över saker. Så man får väl bara försöka hålla huvudet kallt, helt enkelt.
01:02:47 – Jacob: Det upplever jag mycket kring träning och kost och sådär också, att folk börjar vara lite rimliga och sen När man har hört varningar tillräckligt många gånger så tror man på något sätt att det är någonting bakom det. Annars kunde inte så många människor säga det hela tiden. Man måste hela tiden backa. Vad är det vi verkligen vet? Vad är det vi tror vi vet? Vad är bara spekulationer? Och varje gång man gör det så märker man bara, oj, det var mycket som jag har kanske nästan tryckt ut som fakta eller trott varit mer självklart där det verkligen inte finns några belägg för det. Jag tror man behöver göra det också där.
01:03:23 – Malena: Sen är det klart att det är ett problem, kan jag tänka mig, för Wada
Blodpass, testmetoder och problemet med svartvitt dömande
01:03:29 – Malena: eller för idrotten i stort att det inte fungerar sådär, att man kan liksom… Ja, du har testat positivt, då är du dopad, då kan vi slänga ut dig från idrotten. Utan att det är mycket mer komplicerat än så, att liksom hela systemet för antidopning är så. Det är inte så svart och vitt. Det är ett problem för idrotten.
01:03:59 – Jacob: Hade vi accepterat svinn så hade det varit mycket lättare. Då hade man kunnat köra blodpasset direkt. Här har vi 100 stycken som sticker ut. 90% är garanterat dopade så vi stänger av alla. Så hade det varit läst på något sätt, men då är det 10% stackare som åker fast trots att de inte skulle göra det. Nu använder man ju mest blodpasset då till, det är väldigt få som har åkt fast bara på grund av blodpasset, utan ofta använder man ju blodpasset så ser man att det här är inte normalt, då börjar vi testa den personen oftare. Alltså man ser till att den personen blir testad regelbundet många gånger och då ökar ju såklart chansen att man ska testa dem när det väl finns någonting i blodet. Tar du EPO, det är ett dygn, kanske två, som man kan testa för det.
Sen är det borta. Testosteron är samma sak, det är också svårt att testa för. Tillväxtområden är svårt att testa för om man inte kommer in vid rätt tidpunkt. Det är säkert jättemycket annat där det hänger på tidpunkten. Men hade vi inte behövt det där liksom, tajma rätt utan bara kunna köra att, ja, här har vi hundra stycken, nittio är statistiskt sett dopade, så bara stänga av alla, då hade det varit lätt. Kanske så man ska göra. Alltså, egentligen, vi som supportrar, bryr vi oss vilka det är som cyklar?
01:05:19 – Wille: Alltså, jag hade ju nog inte tyckt att det var en jättekul lösning. Det är ju tråkigt.
01:05:22 – Jacob: Ja, men det är ju bara för att det hade ju försvunnit lite namn som du känner till nu, men till sist hade det ju kommit namn som, och då hade det funnits liksom hundra namn som du känner till, om vi då hade liksom verkligen stängt av alla, och de som vi bara misstänkt gjort någonting, så hade det ju till sist varit väldigt många som inte ens gör någonting som är misstänksamt kvar, och då hade du lärt känna deras namn. Så hade det gått några säsonger så tror jag att du hade haft en… Då hade du känt till de personerna som var där ändå och så hade det varit mycket färre som haft misstänksamma blodpass.
01:05:54 – Wille: Jag bryr mig inte tillräckligt mycket om folk är dopade eller inte. Jag ser det som underhållning under tiden och så tänker jag så här, det var en bra film jag såg. Nu går jag vidare med mitt liv och så dansar jag vidare. Jag lägger inte så jättestor vikt i att det ska vara rent. Jag tycker det nästan är viktigare att fråga de som ägnar sig åt det, vad de tycker i så fall. Bara ur mitt perspektiv.
01:06:12 – Malena: Men det tror jag överhuvudtaget är en lärdom av cykelsportens historia. Just det du säger, att vi kan aldrig veta om någon är dopad eller inte. Jag blev förvånad när, i det här Merafabata-fallet, så har jag hört flera personer som har sagt att hon har testat så och så många gånger. Hon har testat typ 19 gånger på hur lång tidsperiod det nu var. Det är helt irrelevant, det säger ingenting. Ingen utanför cykelsporten verkar ha hört talas om Lance Armstrong och hur han alltid tjatade om att han hade blivit testad så himla många gånger. Han var liksom den största doparen i historien och han tjatade ständigt om hur många gånger han hade blivit testad.
01:07:07 – Jacob: Men där var det ju samma, han tog ju liksom EPO på den tiden som det inte ens fanns ett EPO-test. Så det är klart, jag kommer inte fast. Och sen när det liksom väl började komma ett test, då var det ju liksom, då skulle man testa dem inom de här en, två dagarna. Och då hade han kunnat göra, nu vet jag, har vi ingen aning här, men om han då blivit kallad till ett test dagen efter han har tagit det här, då kan han missa det testtillfället, för man har ju sina tre prickar liksom. Och så kan han fortfarande gå runt och säga, jag har inget missat test. Det är många sådana, Mo Farah hade väl två eller tre missar inför OS i London där. Han missade dörrklockan där och allt vad det var. Ja, precis. Och vi har ju svenskan här nu då, samma sak. Det är klart det kan ju ske av en olyckshändelse men du kan ju inte bara påpeka att jag blev testad där för fyra veckor sedan.
Det är ju inte det vi…
01:07:54 – Malena: Det kanske var en orsak just på grund av blodpass eller vad som helst som gjorde att de knackade just den dagen och ville testa den dagen.
01:08:02 – Jacob: Så det är ingenting att hänga i granen. Att man varit ren förr.
01:08:08 – Malena: Nej. Nej, och just när det är så mycket som är i gråzonen och sådär, man skulle önska att ibland att det gick att kanske fällas för dopning. Och sen, här var en liten typ som Martin Jonsrud Sundby, han fick två månaders avstängning. Okej, och det var en mindre förseelse, du blir avstängd och så får du komma tillbaka igen och så är det ingen större… större grej med det. Men så uppfattas ju inte dopning, utan det uppfattas ju alltid som svart eller vitt. Antingen så är du en fuskare eller så är du ren. Det är ju den idén som folk i vår del av världen har av dopning.
01:08:53 – Wille: Det där tycker jag är väldigt intressant, för det är som
Kulturella skillnader och svenska cyklisters tystnad om dopning
01:08:55 – Wille: du säger, i vår del av världen. Tar man Marco Pantani till exempel, nu är han ju någon form av tragisk hjälte förvisso, men ändå en hjälte i Italien vad det verkar. Och Lance Armstrong har ju för fan en egen podcast nu, eller flera egna podcasts, och verkar ju vara nästan mer eller mindre tillbaka i sporten, som han har förstört. Inte i en enskild hand, men… En smart kommentator också, i år.
01:09:30 – Malena: Han får göra sin parallella grej. Han blir inte inbjuden till Tour de France. Han får inte vara i närheten av sporten, men han kan köra på distans på sin podcast.
01:09:41 – Wille: Det tror jag bara är några år och nästa UCI-president innan han blir inbjuden igen. Det verkar iallafall som att, och tar man Danmark som är ett relativt närliggande land till Sverige. Så där har de flera dopare som Bjarne Riis som fortfarande jobbar inom sporten och är aktiv. Och Brenholm, samma där, också aktiv inom sporten. bevisligen har dopat sig. De har gått ut med det. Det var under samma era som Pantani och Armstrong. Men de är ändå accepterade och får fortsätta vara inom sporten och inte hemska människor sett ur allmänheten. Men i Sverige däremot så är vi väldigt snabba på att Det blir liksom Ludmila Engquist av det. Det blir en häxjakt på folk som har dopat sig på något sätt. Hur ser du på det i media? Om nån svensk skulle dopa sig och du skulle försöka intervjua den personen, skulle det vara okej?
Hur ser man på det? Det finns flera olika grejer man kan säga om detta.
01:10:53 – Malena: En grej som jag tänkte på alldeles nyligen, så intervjuade jag Jonathan Water, som är… En av de som vittnade mot Lenns Armstrong och en av de som satte dit Lenns Armstrong kan man säga. Och som har ett lag och de anställde Kim Magnusson som är son till Glenn Magnusson som även han var lagkamrat med både Waters och Lenns Armstrong på den tiden, 1999 var det. Och då blir man ju påmind återigen om att, för cykelsporten har ju gått igenom en slags historisk process som jag skulle vilja säga att ingen annan sport har gått igenom, att man hade den här Så många har erkänt, så många har berättat så mycket om vad det var som hände just under de här åren, 90-talet och tidiga 00-talet. Man har gått igenom det och Och sen så har man också gått vidare från det.
Och nu för tiden så behöver man inte, sen några år tillbaka, så behöver man inte prata så himla mycket om det längre. För vi har avhandlat det. Men de svenskarna som var med på den tiden, de hängde inte på det tåget kan man säga.
01:12:32 – Jacob: De varnar för proteintillskott istället. I svenska, vad är det? Expressen? Ja. Ja.
01:12:43 – Malena: Och det är ju en lite märklig, vad ska man säga, historisk situation som svensk cykelsport befinner sig i när resten av den internationella cykelsporten har avhandlat det här och gått vidare. Men de svenska cyklisterna är fortfarande kvar i sin att de är tysta och de säger ingenting. Och jag tror att mycket av det, alltså säkert är det ju så att om man var svensk cyklist på den tiden, det finns ju många som kanske från Storbritannien till Italien, David Willer till exempel berättade om att han var uppväxt i Storbritannien och var väldigt mot dopning under hela sin uppväxt och lärde sig verkligen ungefär den synen på dopning som vi har. Och så kommer man till proffsklungan som är en helt annan värld, där helt andra värderingar råder.
Och det tar inte så himla lång tid innan man inser att antingen så får jag leva efter de reglerna som gäller här eller så får jag göra någonting annat. Och det kan jag mycket väl tänka mig att det är ungefär vad svenska cyklister upplever. Jag vet inte, för de har inte berättat någonting, men jag kan tänka mig att det är ungefär samma sak. Och då när man sedan har lämnat den världen och så existerar, så finns man inte i, så har man liksom gått tillbaka till Sverige igen. Och så tror man att man har lagt allt det där bakom sig och så helt plötsligt så börjar de snacka liksom. Alla ens gamla lagkamrater. Så då hamnar man ju i någon slags… Någon slags… Knipig sits. Ja. Och det är klart, de svenska cyklisterna var inte tillräckligt betydelsefulla i den internationella cykelsporten.
De finns inte kvar. Det finns inga internationella journalister som har hållit på och pressat. Det finns ju ett par. svenska cyklister som man kan säga omnämns. Mikael Rasmussen pekar ut en med namn, en svensk cyklist. Men det finns inte den här pressen på dem att berätta. De kan ju bara fortsätta leva i samma värld på något vis och fortsätta hålla tyst. Jag har inte så många kollegor som kan hjälpa mig att sätta press på de svenska journalisterna. skicka sms till dem varje vecka och ställa frågor till dem. Vad gick det till? Vad gjorde ni egentligen? Vad gick det till egentligen? Så för mig som svensk journalist som är intresserad av cykel så är det ganska frustrerande. Jag tycker det känns som att jag kommer aldrig få veta.
De kommer aldrig få berätta någonting för mig, de svenska cyklisterna.
01:15:58 – Jacob: Annars skulle jag väl säga att mer det är skidsporten där. Där har vi ju svenska journalister. Det är ju Uppdrag Granskning där, men det var ju inte… Visst, de gick runt och ställde någon obekväm fråga och så hade de gamla blodprov, men det känns som att man borde kunna gräva där. Man borde kunna hitta någon som är… är lite mer bitter som börjar nämna det här. Men det kanske de har gjort ju. Det kanske bara inte fanns något där. Men det var ju uppenbart väldigt mycket doping inom skidorna också. Bara man tittar på blodvärdena så är det liksom öppet mål. Precis som forskarna sa där i Uppdrag granskning. Problemet är att genomsnittliga blodvärden säger ju inte vem det var som var dopad. Det var liksom det här. Hade vi varit beredda att stänga av hundra pass och fått 90 rätt så hade man kunnat stänga av de flesta som tävlade på den tiden kanske då.
Ja, men det är återigen det här, alltså det är kanske lite problemet med uppdrag granskning också, att man går efter enskilda personer hela tiden.
01:16:54 – Malena: Det tror jag också är en viktig lärdom av allt det här som har kommit fram i cykelsporten. Som sagt, det var troligen en stor majoritet av dem som höll på då, som dopade sig. Det är liksom inte, om man dopar sig eller inte, Det avgör liksom inte om man är en bra människa eller inte. Det är inte för att man är en hemsk person som man dopar sig utan det är liksom på ett mycket mer strukturellt plan än så. Men journalistik kring detta hamnar ofta i att man vill ha reda på ett namn eller man vill veta om den eller den dopade sig. Men jag kan ju tänka mig att det finns en ganska, liksom, lite förståelse rent allmänt bland publiken om dopning, om vad och hur dopning fungerar och så. Vilket ju också gör att det blir på det sättet.
01:18:04 – Wille: Det är precis så jag tänker också, att det är just den här gotcha-journalistiken som man vill undvika. Det är inte intressant att veta namn nu, för vi vet namn. Vi vet tillräckligt många namn från den tiden. Vi har täckt in att det var väldigt, väldigt många. Det var väldigt, väldigt utbrett. Nu är det mer intressant att veta det sociologiska. Det historiska. Varför blev det så här? Hur gick det till? Det är en skitintressant era i en sport som troligen förekommer i andra idrotter också. Det är inte intressant att veta vilka svenskar som dopar sig. Däremot vore det intressant att veta hur det är som svenskar kommer ut i ett sånt läge. Och varför det blir som det blir. avgöra huruvida de är bra människor eller inte. Jag tror att det är väldigt mycket det som gör att vi som publik, vi gör det omöjligt för de här personerna att faktiskt berätta.
De har så mycket att riskera att gå ut och berätta det här, för att hela deras rykte blir förstört. Då kan inte de jobba på SVT längre, eller whatever. Inte för att någon på SVT vart dopad, jag gör inte vad jag säger.
01:19:15 – Malena: Nej men det är ju, en aspekt av det är ju att jag tycker det är väldigt sorgligt för de personerna. Det är så himla onödigt att de ska behöva gå kanske hela sina liv med den här hemligheten som de… Antagligen tycker jag väldigt, väldigt jobbig att, jag vet inte om de tycker det är jobbigt att gå omkring med den hemligheten, men uppenbarligen så är det, det skulle vara en väldigt, väldigt stor sak att göra sig av med hemligheten. Och det är ju väldigt, det är ju sorgligt, liksom, att de ska behöva hålla på med det. Att de inte bara kan berätta hur det var. Men jag tror, då när Lance Armstrong fälldes så var det ju en norsk cyklist, Steffen Kjaergaard, som Som erkände också, och i Norge så är ju cykelsporten mycket större, har den blivit, än vad den är i Sverige.
Han berättade just det här att det byggdes upp en så stor press på honom då. Det var liksom så många som ringde och frågade honom. Så till slut så kunde han inte hålla tyst längre. Och han möttes ju så som jag skulle kunna tänka mig att en svensk skulle bemötas också i Sverige. Jag tror att det var ganska liknande förhållande i Sverige och Norge. Just med att liksom… Han blev väldigt fientligt bemött helt enkelt. Det fanns inte så mycket förståelse. Det handlade inte om att fråga honom hur kunde det bli så här och hur var det. Utan det var mer att hur kunde du vara så hemsk så att du gjorde det här. Det tror jag verkar ganska avskräckande för andra. Om man har ett exempel på att det är ungefär så man kommer att bli bemött.
01:21:18 – Wille: Vi får bli lite mer som italienarna tycker jag.
01:21:21 – Malena: Dopning är inte så farligt.
01:21:23 – Jacob: Man vet ju inte vad som är bäst egentligen.
WADA, historiska perspektiv och medicinering i olika kulturer
01:21:26 – Jacob: Det kanske blir att man stoppar fler från att börja dopa sig om man har den attityden mot de stackarna som ändå… Jag kan mycket väl tänka mig det här med miljön. Jag hänger ju på tyngdlyftningsgym. Doping var ju tillåtet till början på 80-talet eller slutet, egentligen var det 78. Men man började inte testa förrän under 84 i OS på riktigt. Men där är ju många gamla lyftare, de berättar ju liksom, ja ja, så vägde man 15 kilo för mycket, så tog man lite vätskedrivande och det fick man ju på den tiden liksom. Och det var ju inte mer än så, liksom som de sa det. Och det är klart, sen var det ju någon lyftare från Helsingborg som åkte fast, fast där i Seoul. Nu tog Ben Johnsson över rubrikerna så, för minnet på tiden, men han hade ju liksom, han hade ju varit i den där kulturen, liksom kommit in som ungdomslyftare på den tiden det var lagligt, alla andra höll på med det.
Och sen helt plötsligt skulle det bli otillåtet, men då har man ju bara tränat på ett vis och gjort på ett sätt. Och det är kanske det jag tänker lite med cyklingen där, att alla de här namnen blir kvar, det är kanske inte så bra för kulturen. Jag pratar med de här gamla lyftarna på gymmet där, då säger de liksom att de här öststaterna som har blivit avstängda väldigt mycket i tyngdlyftning nu, att de är ju kvar i den kulturen som var i Sverige på 70 och 80-talet. Alla har hållit på med det, har tränare hållit på med det. Programmet är uppbyggt efter det här. Det ser man också vad de åker fast för. Det är samma jävla steroider som man tog på 70-talet. Det är så strukturen är. Det tror jag kan finnas en risk i det där också att man har kvar alla de här gamla cyklisterna.
De erkänner och så pratar de ut och sen så är alla kvar i staben överallt. Det är klart att de kommer vara lite mer förlåtande Om de har en egen cyklist då som ska börja dopa sig eller i alla fall om de får frågan så tror jag inte de bara svarar nej skit i det, det är inget du ska bry dig om. Utan de kanske lite mer, ja jo, jag kan förstå att du känner så. Det är nog både bra och negativa aspekter av det hela.
01:23:34 – Malena: Från person till person, det finns säkert de som har gått igenom det och erkänt och sen så är de kanske extra hårda mot dopning nu. Och så finns det de som bara följer med strömmen och gör vad som är opportunistiskt just nu, i just den tiden som de lever i att göra. Men jag tror att en viktig grej som har hänt i cykelsporten är att Att man har fått en uppslutning kring reglerna på något vis. Att man har fått någon slags legitimitet för reglerna som uppenbarligen inte fanns förut. Jag menar efter Festina-skandalen så satte sig cyklisterna på Tour de France, satte sig ner på asfalten och strejkade. Att polisen jagade dem för mycket under tävlingen och så. Då var det en ganska tydlig indikation på vilka värderingar som rådde i den gruppen då.
Men att det verkligen har skett. Ja, men att alla är med på att det är de här, att vi ska följa dopningsreglerna, vilket jag inte tror är Det finns en En man som heter Jag vet inte om ni kommer ihåg för några år sedan, Mats Drange, som skrev en bok om Han jobbade för Antidoping Norge och så blev han så besviken på hur dåligt han tyckte att, inte hur dåligt Antidoping Norge fungerade, men hur dåligt antidopningsarbetet i generellt fungerade, så att han hoppade av och skrev en bok där han bland annat skrev om att han menade att ett antal norska idrottare hade dopat sig utan att de hade kunnat sätta fast dem. Hur som helst, han skrev en bok förra året om dopningens historia. Och han har en poäng just om att, som sagt att vi här i vår del av världen, det har inte alltid varit så vare sig genom historien eller i världen, att den här synen som vi har på dopning att det är Fusk, och det är en moralisk fråga väldigt mycket.
Den synen på dopning är inte alls förhärskande i hela världen eller genom idrottens historia. Men när man bildade WADA, till exempel, så var ju ett antal länder… Det var för 20 år sen ungefär. Bland annat Sverige, Norge, Nya Zeeland, Kanada. Som var väldigt drivande och som fick igenom ett regelverk som ju har mycket den synen på dopning som vi har. Men att det regelverket då infördes, det betyder ju inte att alla i hela världen håller med om det regelverket helt plötsligt. Eller att det regelverket har legitimitet. överallt, helt plötsligt, i hela idrottsvärlden. Så det tror jag är ett ganska stort problem för hela idrottens antidopningsarbete. Men jag tror att just i cykelsporten så har man på något vis lyckats få den här…
Jag menar, det finns självklart brister Men när man har lyckats få nån slags skifte i hur man ser på reglerna, man har lyckats få mycket större uppslutning kring att det är de skrivna reglerna, antidopningsreglerna, det är de reglerna som faktiskt gäller. Det är de som vi ställer upp bakom.
01:27:44 – Wille: Ja, det blir ju ett rustningskrig annars. Alltså, får du reda på att en person gör någonting så krävs ganska mycket för att du ska tänka så här, nej, men jag är ganska nöjd med att vara en relativ sopa då i jämförelse med honom eller med dem. Så det krävs ju liksom att, som du säger, att man har en gemensam kod på något sätt.
01:28:04 – Malena: Och det tror jag, jag tänker bara de här… Nu har det här meldonium-debaclet häromåret. Men då var det, uppenbarligen så var det jättemånga i öststaterna som tog meldonium. Och jag vet inte ens vad meldonium gör, eller om det är… Det är hjärtmedicin. Ja, men om man får någon prestationsfördel av det verkar väldigt oklart. Men uppenbarligen var det många som tog det av någon slags anledning. Till och med hjärtproblem, uppenbarligen.
01:28:40 – Wille: Ja, kanske.
01:28:43 – Malena: Men då var det någon som sa att det finns någon slags syn i det forna Sovjet, att om man idrottar väldigt mycket så behöver man ta medicin för att… för att reparera kroppen, eller för att det bryter ner kroppen att anstränga sig väldigt mycket. Det är liksom av hälsoskäl som man behöver ta meldonium då, till exempel.
01:29:10 – Wille: Men det är ungefär som i USA, så kallar man ju testosteron för kosttillskott. Det är samma grej liksom.
01:29:16 – Malena: Jo, men det är ju, ja men USA, eller jag menar, vi har de amerikanska idrotterna, amerikansk fotboll och sådär, man har en helt annan syn på dopning. Men det kan ju låta som en bortförklaring, att de har tagit melodonium av hälsoskäl. Men det kanske faktiskt är så att man inte har samma syn på saken som vi har. Utan man har en syn om att om man håller på och idrottar då behöver man ta lite olika grejer för att hålla sig hälsosam. Och det är inte nödvändigtvis någon slags ond konspiration där man har försökt ta en massa preparat för att fuska.
01:30:03 – Jacob: astmamedicinerna pratar man ju om det också just att det är förebyggande syfte för att är du uthållig, skidåkarna, det var väl mycket där med norska skidåkarna var det väl speciellt det skrevs om för några två år sedan och sånt att de var väldigt, väldigt många av de som tog astmamedicin, alltså mycket, mycket högre procent än i befolkningen och då var ju liksom läkares motivering var helt enkelt att de andas så väldigt mycket, de andas genom munnen, det är kall luft, de kan få i sig föroreningar, att det blir liksom mer irriterat och då får man ju en liten inflammation i luftrören och så här och då är ju liksom tanken som de la fram eller motiveringen var ju helt enkelt att man tog den här astmamedicinen och grejerna för att liksom minska irritationen till en rimlig nivå, att den var liksom, irritationen var för hög och då tänkte man att på sikt så kommer de få en astma på riktigt.
För att de provocerade så väldigt mycket och det är väl också, alltså Hur ska du göra en studie på det och bevisa att det är så? Då får du ha tio elit eller kanske hundra elitidrottare och så hundra andra elitidrottare där hundra av dem får förebyggande astmamedicin och så ser vi tio år senare. Det är ganska orimligt upplägg. Om då en läkare som ändå ska vara duktig på det här har det som en hypotes och det finns ju inget farligt långsiktigt med astmamedicin som man känner till. Alltså om du bara tar en inhalerings i de normala doserna. Så då kanske det är rimligt, även om det låter illa.
01:31:39 – Malena: Hur som helst så kan vi säga att historiskt så finns det ingen enhetlig idé om vad dopning är och vad dopning inte är. Från början så handlade det om hälsa, att man såg att folk tog amfetamin och vad det nu var. Och folk dog av dopning och det var därför man ville förbjuda det. Och nu kan vi kanske se att det finns sånt som är dopningsklassat som till och med kan vara hälsosamt. Man tar det för att förbättra sin hälsa någonstans.
Risker med att släppa dopning fritt och avslutning
01:32:12 – Malena: Och då har det helt plötsligt blivit någonting helt annat. Det är en svår linje det där.
01:32:19 – Jacob: Argumenterar folk för att det ska bli lagligt och det, den har ju jag väldigt svårt för den delen, för då kommer det ju bli att folk ska pressa gränser så mycket det bara går. Vi har ju ett bevis på hur det såg ut då, liksom.
01:32:30 – Wille: Vi vill inte ha den situationen.
01:32:32 – Jacob: Ja, precis. Och då var de ju inte ens, då var de ju inte ens bra på det, liksom. Då var det inte öppet, nu testar vi, då hade man inte de här labben. Jag kan bara tänka mig om vi ska vara lite fördomsfulla med kineserna, de kör lite det här, vi har väldigt många så vi kan pressa och så kommer några fram. Det gör ingenting om folk trillar av på vägen. Är du en fattig bondson eller bonddotter där ute då blir du utvald för att bli tyngdlyftare när du är 10 bast eller 12 bast när de börjar träna dem lite hårdare där. Och doping är tillåtet. Då kommer man antagligen ligga på gränsen efterhand som alla andra länder börjar pusha en mot gränsen. Det tror jag inte hade slutat bra överhuvudtaget.
01:33:22 – Malena: Hälsoargumentet är ett ganska starkt argument mot att släppa allting fritt.
01:33:29 – Jacob: Sen har vi ju idrotterna, där man inte testar. De lever ju medan de är aktiva i alla fall. Vi vet ju inte deras genomsnittliga livslängd på sikt och sådär, såklart. Folk hade kanske klarat av det, men de gjorde inte det förr, så jag tror inte på det. Och just de här stora idrottarna, tänk dig alla barn som vill bli fotbollsproffs. Och så tillåter vi doping, så många tonåringar som kommer vara beredda på deras dröm är lite för stark och så river de sönder kroppen och så blir de ändå bara division 3-spelare.
01:34:05 – Wille: Förväxla gram med milligram. Ja, som man gör med koffein-exemplet.
01:34:11 – Jacob: Nej, det gillar jag inte det förslaget.
01:34:14 – Wille: Men det är jag. Ja, det är ett spännande perspektiv. Framförallt är det här kul sociologiskt. Kollar vi tillbaka på 60-talet, hur det såg ut och vad man höll på med, då dog ju folk. Det är kanske det man vill undvika. Det är kul att titta på cykling i just den aspekten, och skillnaden mellan andra idrotter.
01:34:39 – Jacob: Sen det blev otillåtet, det är väl epodopningen, bloddopningen där runt just 99.00, då var det ju lite folk som dog och man har ju läst lite sådana här biografier, de var uppe mitt i natten och fick gå i hotellrummet för att de inte skulle få blodproppar och sådär för att blodet var så liksom tjockt. Så det är väl egentligen de senaste fallen som jag kan liksom, det är säkert fall, alltså dopning, fall där folk har liksom, men vi säger där det blev en grej inom elitidrotten att den här sporten har problem med folk som dör. Liksom för att de dopar sig.
01:35:13 – Malena: Under 90-talet, innan man hade epo-testet, så pratade man om hälsa. Det hade man i längdskidor också. Man hade en hälsogräns, blodgräns, som man inte fick stiga över. Så då pratade man om det i hälsotarmer snarare än i dopningstarm.
01:35:36 – Jacob: Även om man visste att de var dopade också. Man kunde inte bevisa det för att någon kommer ligga där uppe. Sen att det kom 90 av 100 som skulle starta som låg där uppe. Nej, jag bara hittar på den siffran. Jag har sagt det många gånger nu och så förtydligade jag det. Den är helt påhittad. Men det var höga genomsnittliga blodvärden. Det kan man verkligen säga. Men de var ju bra också.
01:35:56 – Wille: De var ju bra också.
01:35:57 – Malena: De hade bra valla också.
01:35:59 – Wille: Ja, exakt. Bättre än vi har nu, uppenbarligen. Ja, ska vi nöja oss där innan vi blir stämda av någon?
01:36:10 – Malena: Jag jobbar på Dagens Nyheter, så jag kan inte namnge någon.
01:36:15 – Wille: Nej, precis. Det är bra, vi nöjer oss där. Det har varit jättekul att ha dig med, Malena. Jag hoppas du själv blir nöjd. Jag tycker det var kanonkul att prata cykling en och en halv timme här.
01:36:27 – Malena: Vad bra att du tyckte det.
01:36:32 – Wille: Så avrundar vi där och så hörs vi när vi hörs. Hej. Hej, hej.
