Summering av avsnittet

AI summering. Längre ner finns hela avsnittet med komplett transkribering.

I veckans avsnitt av Tyngre Träningssnack gästas Wille och Jacob av Lars Berglund, sjukgymnast, tävlande styrkelyftare och doktorand vid Umeå universitet. Samtalet kretsar kring hans forskning om marklyft som rehabiliteringsmetod vid långvariga ländryggsbesvär, förekomsten av skador inom styrkelyft samt hur teknik och anatomi påverkar utförandet i basövningar som knäböj och marklyft.

Under första delen av avsnittet berättar Lars om studierna där marklyft jämförts med mer individanpassad, lågbelastande motorisk kontrollträning för personer med långvarig mekanisk, nociceptiv ländryggssmärta. Trots att marklyft traditionellt ofta har betraktats som farligt för ryggen inom vården visade studierna att en noggrant övervakad och långsamt stegrad träning gav goda resultat på både smärta och funktion. De patienter som svarade allra bäst på marklyftsträningen var de som hade något lägre smärtskattning från start och en relativt god uthållighet i ryggsträckarna mätt med Biering-Sörensens test.

Vidare diskuteras hur skadestatistik inom styrkelyft ofta kan vara missvisande när man jämför med lagidrotter som fotboll. Eftersom skador i studier ofta definieras som total frånvaro från träning eller tävling missar man att många styrkelyftare fortsätter att träna trots påtagliga smärtor och besvär som begränsar deras prestation. Lars redogör för sitt pågående forskningsprojekt tillsammans med Svenska Styrkelyftförbundet där målet är att kartlägga vilka typer av besvär som är vanligast och hur de kopplar till teknik och rörlighet.

Det leder in på en diskussion om huruvida det finns en enda optimal teknik i övningar som knäböj och marklyft. Trion är överens om att fotbredd, stångplacering och fotvinkel måste anpassas efter individens antropometri och höftledens anatomi snarare än att tvinga in alla i en strikt standardmall. I samband med detta kritiseras tvärsäkra riktlinjer från populära profiler som Kelly Starrett, vars krav på att alla ska knäböja med fötterna pekandes rakt fram riskerar att skapa höftproblem hos personer med en annan anatomisk utformning.

Slutligen görs en djupdykning i fenomenet ”buttwink” – det vill säga när bäckenet tippar bakåt och ländryggen rundas i bottenläget av en knäböj – samt det motsatta problemet där lyftare översvankar. Lars och Jacob går igenom olika bakomliggande orsaker till buttwink, såsom anatomiska stopp i höftleden, felaktig fot- och knäpositionering, bristande muskelkontroll eller att tyngdpunkten hamnar för långt fram på foten, och ger praktiska tips på hur man kan testa och hitta sin egen mest gynnsamma knäböjsposition.

På Tyngre Träningssnacks instagram hittar du bilder och klipp från avsnittet.

Visa avsnittets hålltider
• (00:00:00) Introduktion och presentation av gästen Lars Berglund
• (00:11:39) Marklyft som rehabilitering vid långvariga ländryggsbesvär
• (00:20:38) Vilka ryggpatienter blir bättre av att träna marklyft?
• (00:26:44) Urval av smärttyp och betydelsen av rörelserädsla
• (00:35:14) Upplägg, teknik och progression i marklyftsstudien
• (00:42:31) Skador och besvär hos svenska styrkelyftare
• (00:52:33) Finns det en optimal teknik i knäböj och marklyft?
• (01:04:53) Kritik mot universella knäböjsmallar och Kelly Starrett
• (01:13:02) Neutralläge i ryggen och problem med översvankning
• (01:25:08) Kan bättre teknik förebygga skador hos elitlyftare?
• (01:33:03) Vad beror buttwink i knäböj på?
• (01:45:51) Runding av bröstryggen i marklyft och ryggens stabilitet
• (01:50:51) Praktiska tester och övningar för att motverka buttwink
• (02:02:34) Orsak och verkan vid rehabilitering och avslutning

Det här är en automatisk transkribering av detta avsnitt av podcasten Tyngre Träningssnack. Du kan trycka på varje tidpunkt i texten för att hoppa till precis den delen av avsnittet i youtubespelaren ovan.

Transkriberingen är genererad med hjälp av AI och innehåller därför vanligen några enklare fel.


Introduktion och presentation av gästen Lars Berglund

00:00:22 – Wille: God kväll och välkomna till ännu ett avsnitt av tyngre träningssnack. Jag heter Wille och med mig som vanligt har jag Jacob Gudiol.

00:00:30 – Jacob: God kväll Wille. Du får nästan sluta med det här med god morgon, god kväll. Folk kan lyssna när som helst.

00:00:36 – Wille: Jag vill ju anlägga en ton. Jag vill ju att folk ska förstå vad det är för mode. Folk ska känna att de sitter med oss i soffan här, trots att vi sitter i var sin. Ja, men precis. Hur är läget med dig då?

00:00:48 – Jacob: Det är väl bra. Just nu är jag matt idag. Jag har haft en jädra dag. Jag har flyttat soffa och bor i ett hus och källare så det var en jobbig trappa ner. Och sen när det var klart blev det såklart stopp i avloppet också. Det har inte varit det mest roliga idag men det har varit skönt de sista två timmarna man blev klar. Suttit här och slappnat och ser fram emot detta faktiskt.

00:01:14 – Wille: Spännande gäst! Det gör vi båda två. Vi har med oss en gäst idag. Vi har med oss Lars Berglund. Varmt välkommen! Tackar! Hur är läget med dig?

00:01:23 – Lars: Jo, men det är bra. Nyss kom jag hem från mina svärföräldrar i Jokkmokk. Där vi har haft lite snö under julen. Ja, just det.

00:01:34 – Wille: Var sitter du nu någonstans?

00:01:35 – Lars: Nu är jag i Umeå, där jag bor med min sambo.

00:01:39 – Wille: Okej. Du är där uppifrån någonstans?

00:01:41 – Lars: Jag är från Sollefteå, vilket är 20 mil sydväst om Umeå kan man säga. Och var ligger Umeå då sen? För skåningen liksom. Det ligger i Norrland. Du vet väl alla vart det ligger?

00:01:57 – Jacob: Jag skämtar lite sådär på halvt. Jag hade nog kunnat missa med ett antal mil på en karta om jag skulle peka ut. Ja absolut. Nej men det ligger i Västerbotten.

00:02:06 – Lars: Tretton mil norrut har vi Skellefteå, så det är på Norrlandskusten. Och sen har vi Sundsvall då, och det är redan ett tjugotal mil söderut.

00:02:19 – Wille: Det är sådana bisarra avstånd där. Jag kommer ihåg att jag var uppe på Kebnekaise för några år sedan. Jag tänkte på det när vi åkte i nattåget. Så vid något tillfälle kollar man på kartan och så bara, ja men nu är vi här. Och så har man fortfarande en halv kontinent kvar att resa innan man är uppe dit man ska. Det är helt bisarra avstånd där uppe.

00:02:38 – Jacob: Ja, det är det faktiskt. Jag har varit en gång uppe i Norrland.

00:02:43 – Lars: Det tog lång tid. Var du i Gävle då eller?

00:02:46 – Jacob: Nej, faktiskt inte. Uppsala. Ja, just det.

00:02:50 – Lars: Det är stora avstånd. 40 mil, 42 drygt till Jokkmokk tog vi oss igår från Jokkmokk till Umeå.

00:02:58 – Jacob: Ja, det är nästan vad jag har. Jag har 55 något sådant upp till Stockholm. Då är jag ju nästan nere vid sydligaste udden där. Så det är långt. Det är långt.

00:03:09 – Wille: I perspektiv. Jag tror, är vi alla sjukgymnaster här eller har ni lyckats byta era titlar?

00:03:15 – Jacob: Jag har inte bytt.

00:03:16 – Lars: Har du bytt något? Nej, jag håller fast vid sjukgymnast tills vidare. Det blir gratis att byta sen.

00:03:21 – Jacob: Ja, lite så faktiskt. Man får ha en snålhetsprincip.

00:03:27 – Wille: Jag vet inte när du gick ut Lars, var det nyligen eller?

00:03:30 – Lars: 2006 började jag grundutbildningen, 2009 gick jag ut grundutbildningen.

00:03:38 – Wille: Jacob, du var några år innan där va?

00:03:41 – Jacob: Jag började 2005, men jag blev faktiskt inte klar förrän 2009 heller. Jag var sjukskriven ett år med min handled. Det är roligt att vara sjukskriven som student när man har skadat handleden. Jag hade bara mina fem veckors vårdcentralpraktik kvar. Och så gick jag med handen i gips i över ett halvår med lite sådana Det var någon tid utan gips däremellan men då hade jag fortfarande en fraktur som inte hade läkt i handen så det gjorde väldigt ont med handen. Så jag var ju sjukskriven då som student. Så jag blev klar samtidigt skulle jag tro. Jag blev klar på våren där. Blev du klar på sommaren?

00:04:12 – Lars: Nu är det åter sommaren. Sommaren ja.

00:04:15 – Jacob: Då var jag först. Och jag är den enda som inte har master än så länge. Jag har två snart.

00:04:22 – Wille: Oj! Två? Längre åt tiden. Vi börjar med där. Vad hände där?

00:04:29 – Lars: Ja, vad hände? Vi gick ut 2009 från grundutbildningen och kände väl att här finns det inte så mycket jobb att hämta. i Norrland där jag vill bo och jobba. Så då fortsatte jag och läste en master i sjukgymnastik här i Umeå. Det var då jag kom i kontakt med det här forskningsprojektet som vi kanske ska prata lite om också. Och min handledare Ulrika har sig. Men sen när jag gick ut min master här i Umeå så fick jag jobb via en kollega i Boden. Så då flyttade jag upp till Luleå på vårdcentral. Och då i den vevan hösten 2012 så startade de också ett masterprogram i ortopedisk manuell terapi i Luleå. Om vi ska förklara vad ortopedisk morellterapi är så är det ett specialistområde inom sjukgymnastik som handlar om undersökning och behandling av rörelseapparaten på ett systematiskt och uppstyrt sätt.

00:05:36 – Jacob: Det är väl nästan den vanligaste, om man tar de som kallar sig för idrottssjukgymnaster så är det väl vanligast att de har en OMT-bakgrund på något sätt. Eller är det OMI också? OMI har vi en hel del här nere.

00:05:53 – Lars: Det är lite blandat kanske. Det finns ju dock kurser inom idrottsmedicinsk sektionen också som är där man kan bli just specialist inom idrottsmedicin. Lite annars, men det finns säkerligen en blandning. Men då när man jobbar kliniskt på vårdcentral, det var dit jag skulle komma, så känner man ganska raskt när man är nyexad att den här riktiga kompetensen att kunna möta problem som patienter söker för, ända från foten till huvudet, då vill man ha mer på fötterna. Både undersökningsmässigt och behandlingsmässigt. Då fortsatte jag att läsa den masterutbildningen när den började i Luleå för att sedermera bli specialist i OMT. Så den är klar till våren samtidigt som jag ska disputera.

00:06:39 – Wille: Jag tänkte det. Jag fick inte riktigt ihop det här för jag har för mig att du höll på att disputera. Jaha, men okej.

00:06:47 – Lars: Jag har haft lite olika sysselsättning de sista tre åren kan man säga. Efter att jag gick ut mastern 2011 så jobbade jag på vårdcentral i Boden. Sen jobbade jag lite och hade i och med mitt masterarbete fortsatt och försökt hjälpa min handledare att göra om den till artikel. höll på med det och jobbade lite sådär på fritiden. Sen har jag haft kontakt med Ulrika hela tiden, där egentligen när jag var i Boden och jobbade och bodde i Luleå. Tillslut fick vi till så att jag kunde bli inskriven som doktorand. Från 2013 har jag varit doktorand på halvtid fram till nu. Så har jag parallellt även jobbat på hälsocentral här i Umeå på halvtid. Och på 50% går det här masterprogrammet i OMT. Så jag har haft de där tre benen i alla fall. Masterutbildningen i Luleå, doktorerandet här i Umeå och jobb på vårdcentral här i Umeå.

Men för tillfället så är jag i princip bara doktorand. Så jag har undervisning och gör klart min avhandling. Så det är skönt.

00:07:54 – Wille: Ja det låter fullt öppet om man ska säga.

00:07:56 – Jacob: Det är en härlig känsla när man håller på med mycket och det börjar trappas ner.

00:08:02 – Lars: Men så är det. Nu sitter jag i Umeå och är doktorand. Sen jobbar jag lite grann med mitt företag också i och för sig. Har lite kurser och utbildning i det här området som jag är allra mest intresserad av. Det vill säga styrkelyft och rörelseapparaten och skador och besvär.

00:08:18 – Wille: Ja precis, för du är styrkelyftare också? Du tävlar i styrkelyft också?

00:08:24 – Lars: Ja, jag har tävlat på SM på ett eller annat sätt sedan 2003. Precis. Ungdoms-SM.

00:08:32 – Jacob: Ja, typ såhär. Börja tidigt.

00:08:34 – Lars: När är du född Lars? Jag är född 86. Jag är 29, nej fan. Jag fyller 30 i höst. Så var det ju. Är det Sundayville eller?

00:08:43 – Wille: Nej, jag är 87a så jag har ett år kvar faktiskt.

00:08:47 – Jacob: Det blir inte bättre. Det blir inte bättre alltså?

00:08:50 – Wille: Jag misstänkte det.

00:08:51 – Lars: Jag har hållit på med styrkelyft på ett eller annat sätt. Tränat. Styrketräning har jag väl gjort sedan jag var 14. Men styrkelyfts-SM, då får man kanske dra en gräns där. Att jag började tävla i styrkelyft ordentligt då kan man säga 2003. Så det är ju några år. Och så har jag hjälpt till och tävlat och tränat och så har jag försökt hjälpa några personer som har velat haft hjälp med träningen. Och sen i och med yrket så har man ju också träffat på, och särskilt när man tränar på en atletklubb och så jobbar man som sjukgymnast i samma stad då får man helt plötsligt många apropåer på gymmet. Och även om man inte jobbar som sjukgymnast i stan så får man ändå det, även om man nu är sjukgymnast.

00:09:33 – Jacob: Det kan man lugnt säga. Vi har ganska gott på mitt gym där kan jag säga. Jag tror vi har redan sex färdiga sjukgymnaster nu och Två eller tre kiropraktorer som man kan delegera. Jag brukar göra det. Jag är så lite praktisk säger jag. Det är bättre att du går till Emil. Han har mottagning här ovanför.

00:09:54 – Lars: Det är ju smidigt. För tillfället har jag ingen klinisk verksamhet på något sätt. Då rekommenderar jag mina duktiga kollegor istället i stan.

00:10:07 – Jacob: Du provar inte på lite OMT-tekniker som du precis har snappat upp?

00:10:12 – Lars: Jag har en stor aversion mot att snabbmanipulera folk på olika ställen. Bara på gymmet sådär på stående fot. Mest av etiska säkerhetsaspekter faktiskt. Det är mycket som kan dölja sig bakom att det känns lite stelt i bröstryggen. Det kan ju till och med vara tumörer som är Då vill man inte stå där och gömma undan symtom från en tumör lungorna kanske, skelettet, bröstryggen. Så det är jobbigt att journalföra det sen också?

00:10:46 – Wille: Det kan bli jobbigt och potentiellt bli av med legitimationen.

00:10:52 – Lars: Det håller jag mig utanför. Men däremot, det jag är mest intresserad av när det gäller att hjälpa till, särskilt de som håller på med styrklyft överhuvudtaget. Även om man har besvär eller inte har besvär så är det på något sätt koppla det de gör och varför de eventuellt har besvär, om det kan bero på hur de gör det de gör, till exempel hur de lyfter, marklyft eller knäböj eller bänkpress. Är det någonting i hur de lyfter som provocerar axeln eller knäna eller ryggen eller vad det nu kan vara? Och varför det kanske ofta är återkommande? Sådana spekulationer och diskussioner brukar jag kunna ge mig in i på gymmet och sådär Men inga andra vidlyftiga behandlingsförslag

Marklyft som rehabilitering vid långvariga ländryggsbesvär

00:11:39 – Wille: Vi ska komma tillbaka till det där med hur man lyfter och vad det eventuellt kan göra med ens kropp. Men om vi kommer tillbaka till där du började med masteruppsatsen, för den handlade ju en del om marklyft framförallt. Hur kom du in på det? Berätta vad det handlade om och hur du kom in på det.

00:11:59 – Lars: Ja, det kom sig såhär att då jag skulle börja läsa den här masterutbildningen så precis samtidigt startade min handledare och hennes man Ulrika Asa, alltså min handledare och så Björn Asa som jobbar här i Umeå och så Peter Mikaelsson som är lektor i Luleå. De skulle precis starta upp en stor RCT där de skulle jämföra två olika behandlingsmetoder för att behandla långvariga ländryggsbesvär. Då kom det sig av en tidigare magisteruppsats som utfördes i Luleå där de hade utvärderat marklyft som behandlingsmetod på ett fåtal patienter, tre eller fyra. Som en pilotstudie hade de utvärderat det där. Då i RCT här i Umeå så tog de upp marklyft som ena interventionen. Och mer lågbelastande rörelsekontrollträning Mer individanpassad framförallt kanske, som den andra interventionen Så den här RCT'n skulle precis starta upp när jag började läsa min master Och då var man ju snabb att fiska rätt på Eller då var jag faktiskt kontaktad till och med av han som skulle hålla i Marklyftsinterventionen Som heter David Holmberg som är sjukgymnast i Piteå Är det Fettknoppen på Kolozzeum?

00:13:18 – Jacob: Det är Fettknoppen på Kolozzeum Ja, det gillar jag. Så jävla bra man kommer ihåg nu.

00:13:24 – Lars: Ja, och styrkelyftare sen. Alltså han har alias fetknopp.

00:13:28 – Wille: Det är inte bara så att ni dissar honom.

00:13:30 – Jacob: Nej, men han är väl stor också? Är han inte det?

00:13:32 – Lars: Ja, han tävlar ju i minus 125. Ja, han tävlar ju i allt från minus 90 tror jag till minus 125 då. När det är den klassen.

00:13:41 – Jacob: Ja okej, han har ju varit emellan där. Men han har väl varit i förbundet då sa han?

00:13:46 – Lars: Han har varit någon form av förbundstränare eller liknande. Mest kanske som lyftare och mest kanske som tränare i deras klubb Öjeby Artilleriklubb. Men han är ju sjukgymnast också då och det var han som gjorde den här magisteruppsatsen som var pilotstudie där de testade att träna marklyft på några fåtal patienter. Varför de ens började träna det var väl att de hade sett på atletklubben sedan tidigare, de här lyftarna som tränade här. När de gjorde marklyft på ett fint och kontrollerat och bra sätt, när de hade personer med ont i ryggen eller om de hade ont i ryggen själva så hade de ändå en bra effekt. Det var det den här pilotstudien kom ur. Och det var det den här inklusionen som intervention i RCT kom av också. Vi ville testa de här resultaten som kom från pilotstudien i större skala.

Resultaten från pilotstudien var ganska bra på de här personerna, både när det gäller smärta och funktion.

00:14:41 – Jacob: Det upplevdes som klart bättre.

00:14:43 – Lars: Så det var väl det. Då kom jag i kontakt med Ulrika och så startade RCT. Det vi gjorde praktiskt där, jag och en annan masterstudentkollega, där vi utskötte en större del av datainsamlingen skulle jag påstå. Att vi höll i, eller ansvarade för. Själva uppsatsen som jag gjorde hade som syfte att titta på just de som tränade marklyft. De som fick träna marklyft i 8 veckor vid 12 tillfällen, max 12 tillfällen. De ville ta reda på… Överlag på gruppnivå blev alla bättre kan man säga. Över tid. När det gäller smärta och funktion.

00:15:28 – Jacob: Båda grupperna menar du då? Båda grupperna.

00:15:31 – Lars: Om man jämför grupp över tid också, så som grupp betraktad, marklyftsgruppen, så vart de bättre generellt. Så signifikanta förbättringar över tid. Sen var det inga större skillnader mellan de här två grupperna när det gäller smärta. Men däremot gällande de andra utfallsmåtten fanns det en del skillnader. Men jag ville titta på just den här marklyftsgruppen då. Eftersom marklyft blir en ny intervention här nu då. Det är ju ingen som har tittat på det på ett sådant här sätt förut. När det gäller ryggrehabiliteringsforskning eller träning. Träning av motorisk kontroll med hjälp av marklyft med progressivt ökande belastning. Det har ju ingen gjort förut.

00:16:08 – Wille: Man ska säga att det har setts som tabu. Det folk är rädda för att göra är marklyft, – när de har ont i ryggen, för då går man sönder ännu mer, – i det man har tänkt, så det finns ingen forskning sedan tidigare, – som jag har kunnat hitta på, att vi rehabar folk med hjälp av marklyft, – utan man snarare tänker att du gick sönder på grund av marklyft, – nu ska du hålla dig till bobatbollar och annat som rehab.

00:16:36 – Jacob: Jag kan flika oss in här. Jag har faktiskt skrivit om den här eller båda studierna. Det är två stycken publicerade på tyngre. Du får flika in där om du har läst dem Lars, om det är något du vill addera. Men där är ju liksom medelvärdena på något sätt. Vi vill ha med dig lite här idag för att när man är med i träningen så vet man ju oftast mycket mer än vad de lyfter så här många kilo verkligen betyder. Hur mycket deras smärta minskade på en skala från ett till tio. Det säger inte så mycket hur de upplevde det i vardagen.

00:17:08 – Lars: Nej men precis. Jag tänkte plocka upp båda era spår här. Det Wille var inne på, att marklyft snarast skulle ses som skadligt. Det får man uppleva väldigt ofta när man är styrkelyftare och så kommer man till en sjukgymnast eller läkare och så har man problem någonstans. Om det då är ryggen eller vad det nu kan vara Eller nacken eller knäna eller vad som helst Då kan man ofta, upplever jag iallafall när jag pratar med dem Dels de patienter jag haft själv och sen med de klubbkamrater jag haft genom åren och sådär Och sen när jag själv har varit patient förr i tiden Då får man ofta den till sig att Om du slutar med det här styrkelyftandet och slutar belasta Men du vet ju 200 kg det är ju jättemycket krafter på dina kotor Och du har ju såklart ont i ryggen Och så tycker man att jaha Kanske det, men jag vill ju gärna hålla på med det här.

Så skiter man i princip i det de säger. Så går det bra ändå. Men det är den gängse uppfattningen när det gäller de här övningarna. Särskilt kanske också, jag vet inte om det är särskilt. Men i alla fall dels bland gemene man. Men också i alla fall med de mer traditionella sjukgymnasterna. Om det finns någon sådan.

00:18:15 – Jacob: Även inom idrottsspåret är det ju en hel del så. När du ska träna idrottare så är det ju många tränare som tycker att bara egen kroppsvikt eller att inte belasta så tungt utan de ska stå och köra bodypumpvikt och hålla på. Det tycker väl jag personligen är ett stort hinder till lagidrotten. När de inte har så mycket tid att lägga på styrketräning så lägger de liksom det på relativt ineffektivt mot tyngre träning. Sen behöver man kanske inte alltid ha marklyft eller knäböj som vi också kommer prata lite om. Men man behöver på något sätt göra det tungt. Det är inte farligt bara för att, tycker jag. Det är snarare farligt att inte styrketräna för att du då har risk för andra skador som du skulle ha kunnat förebygga.

00:19:01 – Wille: Du missar ju en del grejer.

00:19:04 – Lars: Generellt kan jag tycka att det handlar snarast inte om vad man gör för övningar eller att det finns farliga övningar. Jag har till och med hört på vissa ortopedkliniker så tycker man att då har man någon form av uttalande att bänkpress till exempel det borde man förbjuda på gym för att de får väl kanske patienter som har gjort illa sig när de har kört bänkpress.

00:19:28 – Jacob: Det får de ju säkert men tar man random kille, 18 år, som går på gymmet så är det ju 95% som kör bänk. Så det är inte så konstigt att de skadar sig. Det är den enda universella övningen skulle jag tro.

00:19:40 – Lars: Det jag vill komma till där är att det beror kanske inte så mycket på vad det är för övningar man håller på med egentligen. Utan det som kanske är skadligt snarast såtillvida. Säkerligen om man överbelastar på ett eller annat sätt och försöker bänka 300 när man inte kan bänka 300. Eller över tid jobbar upp någon form av överbelastningsproblematik. Men snarast tänker jag att problemet med olika övningar är hur man utför dem. Inte just att det är en specifik övning som skulle vara helt livsfarlig att utföra. Till exempel marklyft eller bänkbredd. Utan det är precis som att hur du utför de här övningarna styr ju alltså om man skulle sätta ena vågskålen. Hur man utför den kan avgöra om man kan använda den som rehabiliteringsövning eller om man potentiellt ska få ett ryggskott av övningen i sig.

Så jag tror att utförandet är själva nyckeln i det mesta här. Jag tycker inte om sådana här uttalanden. Att den där övningen är det fel på. Utan då kanske det snarast är att den är felanvänd.

Vilka ryggpatienter blir bättre av att träna marklyft?

00:20:38 – Wille: Men vi spårade ur det lite. Du var inne lite på vad du tittade på i din masteruppsats.

00:20:43 – Lars: Just det, så var det ju. Jo, men precis. Då vill jag titta på den här gruppen. I en RCT jämför man två interventioner. I vår SVT gjorde vi det i alla fall. Man kan också jämföra en intervention mot placebo till exempel. Det vill säga ingenting. Eller en kontrollgrupp med väntelista eller liknande. Men vi ville inte göra det i den här SVT'n. Delvis eftersom vi tyckte att det var Alla riktlinjer pekar på att man ska på ett eller annat sätt träna eller aktivera sig när man har långvariga ländryggsbesvär. Så därför något oetiskt också kanske att man ska ha den här designen som vi gjorde i alla fall. Att då ha en placebogrupp. Därför var båda grupperna aktiva så att säga. Hur som helst så tittar vi på den här marklyftsgruppen. Eftersom det är en så pass ny intervention i det här området så vill vi också ha lite nya Lite mer riktlinjer, vilka av de här patienterna?

För en del vart ju inte bättre på individnivå om man bara tittar på en person i taget i datafilen. Men på gruppnivå vart ju alla bättre, när det gäller smärta till exempel. Men en del vart inte bättre. Några vart sämre, några vart mycket bättre, några var oförändrade. Det är ju så när man gör studier, man tittar på gruppresultaten som Jacob var inne på.

00:22:07 – Jacob: Det var ändå kroniska ryggbesvär de hade. Att vissa blir helt bra är ju väldigt positivt på det sättet.

00:22:15 – Lars: Vi har även haft en ettårs och en tvåårsuppföljning på de här resultaten. Ettårsuppföljningen har ju du skrivit om. Tvåårsuppföljningen kanske kommer ut i år. Men de här resultaten var också ganska bestående. Det var inte bara direkt efter interventionen två månader efter träningsperioden som de blev förbättrade. Utan det höll i sig också. När det gäller att på något vis få ut mer av den här datan vi hade. Det fanns de som var lite sämre, de som var oförändrade och de som var bättre. Men överlag var alla bättre. Men vi vill ta reda på vad det var som utmärkte de här patienterna. Om det fanns några variabler som utmärkte de här patienterna. som blev mycket bättre och samtidigt få reda på vilka patienter som karaktäriserades som sämre av marklyft.

Vilka patienter kan man på något vis rekommendera eller med någon form av säkerhet säga att om de ser ut på det här viset Då kan man använda marklyft som rehabiliteringsövning. Men ser de ut på det här viset, då ska man undvika att träna marklyft. När jag säger ser ut, då menar jag alltså att jag använder de här variablerna som vi samlade in i datainsamlingen. De fick skatta sin smärta till exempel på den här 0-100-skalan. 100 är värsta tänkbara, 0 är ingen. Så fick de skatta olika mått på funktion, och det mått som vi använder mest i de här studierna, eller tycker bäst om, det är den här skalan som heter patient specific functional scale där man får patient att få välja tre aktiviteter eller rörelser som man har problem med i vardagen på grund av sina ländryggsbesvär.

Och så får man skatta i förhållande till innan man fick besvären, då klarade man de här aktiviteterna på nivån 10. Det var bäst, eller före värdet. Sen hade vi också olika fystester. Till exempel plankan och sidoplankan. Ett test som heter Bearing-Sörensen test. Utan att beskriva det på ett mer utförligt sätt verbalt så kan man säga att det är som plankan för ryggsträckorna. Man hänger utanför en brits med överkroppen och så ska man hålla upp överkroppen med hjälp av baksida, lår, rumpa och rygg. Det finns på bild också i din artikel tror jag, på tyngre. Och så var det lite andra variabler vi samlade in också. Men då såg vi resultaten från det här arbetet som också finns i artikeln som Jacob har skrivit om. Det var alltså de patienter som blev allra bäst av att träna marklyft.

De som hade bäst resultat på smärta och funktion av att träna marklyft. Det var alltså de som dels inte hade så hög smärta från början på skattningsskalan 0-100. Och dels de patienter som hade en relativt god uthållighet i Bearing-Sörensen testet. Så hade man alltför ont i ryggen på den här skattningsskalan och om man hade för dålig uthållighet eller inte kunde gå upp i den här positionen överhuvudtaget. De kanske man inte skulle träna marklyft med. Det var det vi kom fram till där. Det kändes ju viktigt att på något vis studera det här. När man lägger ut en studie så här att vi har tränat marklyft med 35 patienter med ryggbesvär. En del hade haft ont i 20 år. Det var allt mellan 1 och 20 år kan man väl säga. Det var långvariga i alla dess meningsbetydelse.

Då vill man ha lite mer direktiv och lite mer på fötterna när folk kommer och frågar. Hur tänkte ni här? Marklyft? Vågar man göra det? Kanske vågar man det. Men till saken hör också att den som instruerar marklyften och höll i den här interventionsperioden på åtta veckor. Det var David Holmberg som jag pratade om. Han var med alla patienter alla gånger och tittade och såg till att de gjorde rätt och hade koll på progressionen och den biten. Det är en viktig parameter som man ska ta med sig när man ska rekommendera någon att köra marklyft för sina ryggbesvär. Man börjar ha koll på hur det går till.

00:26:41 – Wille: Mätte ni någon form av rörelserädsla

Urval av smärttyp och betydelsen av rörelserädsla

00:26:44 – Wille: eller någon typ av den attityder kring träning eller smärta eller så?

00:26:50 – Lars: Dels samlade vi in data på hur fysiskt aktiva de var överhuvudtaget. Det här var ju patienter som jobbade på, vi rekryterade dem via företagshälsovården här i Umeå. De jobbade på till exempel, inte Volvo, men typ löpande band-arbeten och en del var kontorsarbetare. Vi använde också ett instrument för att få en uppfattning om det här med rörelserädsla. Det heter Tempa Scale of Chinesophobia. Där är det påståenden som man får ta ställning till när man ska skatta på det. Vad man känner sig bekväm att göra för aktiviteter kan man säga. Eller om man är rädd, eller vad man har för tro till sin smärta kan man säga. Hur man förhåller sig till sina besvär. Det använder vi också, om jag inte minns fel, som prediktor i den här studien som jag gjorde.

Men vi har inte lagt jättestor tyngd på det. Däremot kan jag säga att när man pratade med de här patienterna, när vi ändå är inne på rörelserädsla, när man pratade med de här patienterna efteråt, och det var även några som gjorde en en kvalitativ studie och prata med de här patienterna. Så upplevde de som hade tränat just marklyft att förarbetsrädsla är ju ofta ett väldigt vanligt inslag när man har långvariga besvär. Det är en väldigt stor komponent, att man begränsar sig själv eller har ofta felaktiga tankar och känslor om sina besvär som påverkar hur man hanterar dem. Och kanske också gör så att de här besvären man har i ryggen vidmakthålls över en längre tid. Men när man pratar med de här patienterna, de som fick köra marklyft.

Det var just sådana saker som kom fram. Jag trodde aldrig jag skulle kunna belasta min rygg såhär. Men det gick ju bra. Det var fantastiskt att man kunde träna på och bli så stark. De gav verkligen uttryck för att de i början tänkte och kände att deras rygg var skör. Här kan vi inte belasta. Kanske till och med att folk hade sagt det till dem. Vem vet? Men när de fick träna marklyft. Så upplevde de också att de fick effekter på många plan här och kanske till och med kan man ju tänka sig, det vet jag inte. Men att de kanske till och med kände sig mera trygga i vardagen. Vem vet, när de skulle lyfta saker och sånt.

00:28:58 – Wille: Jag skulle kunna tänka mig att det skulle kunna falla ut som en prediktor för att det inte skulle gå så bra, om man hade väldigt mycket rörelserädsla, och sen innan då så kommer någon, fetknoppen eller vad sa ni? Ja, just det. Då kommer han och säger, ja men du ska lyfta den där. Det kanske inte tas emot så himla bra alla gånger, och att det då skulle kunna göra att man kanske inte får så bra effekt av interventionen. Men däremot, om man lyckas, så skulle det vara väldigt positivt om man då, precis som du säger, kan bemöta de här farhågorna som man har kring sin rygg, så att man kanske vågar lyfta saker, lyfta kassar och annat, som annars skulle göra att man blir väldigt begränsad i sin vardag.

00:29:34 – Lars: Precis. Alla de här mätinstrumenten som man använder inom forskning, det finns ju alltid olika gränser för vad som betraktas som Till exempel den här enkäten där man mäter rörelserädsla. Man får ju poäng på många av de här enkätinstrumenten. Då finns det en viss poäng som en forskare kommer fram till att den här poängen, har man över den här poängen då är man rörelserädd. Kommer fram till eller hittat på, det är lite olika. Man kan ju komma fram till det statistiskt eller på olika sätt. Men hur det är, som medelvärde hade vi nog inte. att de var just rörelserädsla enligt det. Det kan man också tillägga att när det gäller de här studierna som vi har gjort. De patienter som är med i de här studierna är de som har haft långvariga och återkommande besvär.

Men man ska vara noga med att säga att vi har försökt sålla ut en specifik grupp av ländryggspatienter. Inte bara baserat på hur länge de har haft ont. Det har varit ett kriterium. Men kanske framförallt baserat på vilken typ av smärta de har. Vilket är väldigt viktigt för det styr hur pass man kan belasta de här patienterna och sådana saker. Vårt mål var att välja ut patienter som hade en dominerande nociceptiv mekanisk smärta. Fint ord, förklara. Det är mycket fint.

00:31:07 – Jacob: Det får alla sjukgymnaster som lyssnar.

00:31:11 – Lars: Jag vet. Men det man kan säga då är att de patienter som var med i de här studierna som vi har tittat på. Förutom att de hade haft ont väldigt länge och var begränsade i sin vardag och jobb på alla sätt och vis. Så hade de framförallt en smärta. Alltså en dominerande smärtbild av att det gjorde ont till exempel när de böjde sig framåt. Och gjorde aktiviteter som var associerade med att man var tvungen att böja framåt i ryggen. Till exempel marklyft, sitta, lyfta saker från backen, kassar, bära, sådana saker.

00:31:41 – Jacob: Men det kanske inte gjorde ont när de stod länge, böjde sig bakåt, promenerade eller sprang.

00:31:48 – Lars: Deras smärtbilder var kopplade till dels var det en av-och-på-smärta. Man kunde lätt reproducera smärtan. När jag böjer mig framåt, eller om jag gör det tio gånger, då får jag ont. Men det blir inte ont när jag böjer mig bakåt, till exempel. Och att den skulle vara lokaliserad till ett specifikt ställe. Det ska inte vara så att man har ont både i höger fot och vänster arm och i ländryggen. Som kanske tyder på annan typ av smärta. En förutsägbar mekanisk i det hänseendet att det gör ont när jag gör vissa saker men inte andra. Att det finns ett tydligt samband mellan belastning av området som gör ont och avlastning. Då kan man kort säga att det var de vi hade med. De vi inte hade med var till exempel patienter med långvarig ländryggsmärta som hade en dominerande bild av att nervsystemet var uppretat och inblandat på olika sätt och vis.

Den typen av patienter har den typen av smärta där det gör ont både här och där. Man kanske känner av högtryck och lågtryck och att man får mer ont när det är visst väder och sådana saker. Det kan vara väldigt oförutsägbar smärta helt enkelt. Som då tyder snarast på att centrala nervsystemet och tankar och känslor och alla möjliga saker och ting. Smärtsystemet på något sätt löper amok. De patienterna var inte med. Anledningen till varför det var just den här undergruppen av ländryggspatienter som vi valde att ha med är att många tidigare studier i det här området, vilket har varit en stor forskningsmässig förvirrande faktor i det här området är att man har undersökt patienter och sagt att patienterna har en icke specifik ländryggsmärta eller så har man bara sagt att de har en kronisk ländryggsmärta vilket egentligen indikerar att man har haft ont i längre än tre månader och så tar man 70 sådana patienter och behandlar dem på något vis med två olika interventioner och så ser man att det är ingen skillnad mellan interventionerna.

Och då vet man ju kanske inte riktigt. Är det interventionerna som är lika? Det spelar ingen roll vad vi gör med patienterna. Eller är det kanske, vilket man på något vis kommit mer på något vis, eller underfund med, eller blivit mer övertygad om på senare år i alla fall inom forskningen när det gäller ryggbesvärsrehabilitering att det kanske är så att de har olika typer av besvär. Man har ont på samma ställe men man kanske inte kan ställa diagnos bara beroende på var i kroppen man har ont utan man måste också ta hänsyn till vilken typ av smärta är det och vilken typ av vävnad. Är det nervsystemet som är provocerat mest eller är det annan vävnad i periferin? Ledmuskel och sådana saker. Men så därför valde vi att just singla ut de här med nociceptiv mekanisk ländryggssmärta som dominerande smärtbild.

Så att inte lyssnarna här nu tänker sig att…

00:34:44 – Jacob: Säger till alla sina vänner som har ont i ryggen att de ska köra marklyft.

00:34:47 – Lars: Precis, utan snarast säger till dem att gå till en sjukgymnast så får den kanske ta och bedöma här nu vad det är för typ av smärta och vävnadsmekanismer som är i görningen här så att man kan få en så bra anpassad rehabilitering som möjligt.

00:35:02 – Wille: Men det är inte sagt att marklyft inte skulle funka för någon med fibromyalgi, till exempel. Det beror ju på, och det vet vi inte riktigt.

00:35:09 – Lars: Ja, precis. Vi vet ju inte, utan det är väl ingen som har tittat på marklyft för något annat heller, tänker jag.

Upplägg, teknik och progression i marklyftsstudien

00:35:14 – Jacob: Hur var progressionen för de som var med? När man säger att de gjorde marklyft så tänker ju säkert många att de kom in och så fick de börja köra fem femmor. Jag antar att de började med en stång och kanske träningsvikterna på även om de hade kunnat göra det trippla?

00:35:29 – Lars: Absolut! Det visade sig ju så också att det var en… Det fanns till och med någon som hade hållit på med styrkelyft som var med i den här studien också. Han hade ju gjort väsentligen över 200 kilo i marklyft. Alla började, eller inte riktigt alla, men mellan 10 och 20 kilo började alla lyfta på. Då hade vi teknikstång och träningsvikter precis som du säger. Så fick man lyfta allt mellan 3-6 set ungefär. Det står mer utförligt och jag har så dåligt minne. Men det står ju artiklarna specificerat såklart. Men där någonstans runt 5 set kan man säga. Men drygt 10 repetitioner i början. Just för att på något vis stimulera att man ska lära sig att böja i höften istället för att böja i ryggen. Överhuvudtaget böja sig så långt ner som där stången befann sig.

Där den gör när man har sådana här olympiska vikter på. Det var nytt för ganska många. Så någon form av tillvänjningsfas de första drygt fyra veckorna kan man säga. Och sen stegrades vikten. Så progressionen, det var inte så att vi slängde på fem kilo varje vecka per person utan progressionen styrdes av dels huruvida patienterna fick besvär när de utförde övningen där och då. Och sen om de fick besvär eller smärta eller om den hade ökat efter träningen. Då fick de föra träningsdagbok med det i åtanke. Så som David tog Tog hänsyn till när han hjälpte dem och styrde progressionen. Men generellt så, höga reps, upp till fem set ungefär i början av träningen. Sen mot slutet ökade seten, upp mot åtta kanske. Och belastningarna ökade framförallt också, och repsen sänktes helt enkelt.

00:37:23 – Jacob: Jag antar att ni började väldigt safe här också just för att det var första gången med marklyft och det kanske till och med var lite lite jobb med det etiska där för att få det godkänt från början. Tror du att man skulle kunna liksom göra det snabbare eller tror du vad de liksom klarade av patienterna? Eller var det ni som höll tillbaka ökningarna eller var det de som var lite… Eller var det samförstånd? Du får spekulera lite. Det kanske du inte vill?

00:37:52 – Lars: Nej, men det var att… Interventionsperioden var 8 veckor, och som David har berättat så upplever han att när han tränar marklyft med sina patienter på jobbet Hålla handen en längre interventionsperiod. Just för det här att inte stegra för snabbt. Särskilt om man tänker sig att en patient har haft besvär i ryggen i 20 år kanske. Man undviker vissa saker. Man kanske definitivt inte belastar sin rygg i vardagen. Och definitivt inte vill böja sig framåt på olika sätt och vis. Man undviker helt enkelt att belasta ryggen. Då är i regel också vävnaden i ryggen Tänker man sig också dekonditionerad och svag rent allmänt för att tåla belastning på olika sätt och vis.

00:38:38 – Jacob: Och att det därmed krävs en längre period.

00:38:43 – Lars: Kanske ännu längre än fyra veckor. Men nu gick det bra. Vi hade två personer som rapporterade att de fick besvär. En person som rapporterade besvär som inte ville fullfölja interventionsperioden. En som fick besvär men fullföljde. Så det var inte så att det var några stora tillbud på det sättet skulle jag vilja påstå. Utan som helhet så gick det bra och det tror jag har mycket att göra med att man man hade kommunikation mellan patient och instruktör givetvis och att just den här progressionen var svag eller låg. Men om man ska säga någonting så tror jag att interventionsperiod på åtta veckor beroende på hur länge man haft besvär och andra individuella skillnader så tror jag att den skulle vara längre och det är väl det David berättar om också i alla fall.

Man mår nog bra av att ha lite längre perioder. När man nu ska gå över till det här med fasen att nu ska vi stimulera någon form av muskeltillväxt och vävnadstålighet och styrka till och med.

00:39:39 – Jacob: Ja, det var mest tåligheten jag funderade kring. Ja, så det resonemanget fanns i bakgrunden. Började alla lyfta från marken? Alla började lyfta från marken, vilket var… Ja, det känner jag spontant att det skulle vara svårt att visa rent rörlighetsmässigt och kunna ta den där. än utan att ha ont innan de har kommit ner så att säga.

00:39:59 – Wille: Det brukar funka ganska bra tycker jag. Det är ganska mycket de bara tror att de inte klarar det. Man kanske börjar med lite upphöjda bara så att de får känna på hur det ska kännas. Men jag upplevde aldrig att det var några större problem med det där, även fast folk hade väldigt ont.

00:40:15 – Lars: Nej, men just i studien så argumenterade vi egentligen för att Delvis att när man lyfter marklyft, jag håller med om att det borde vara den stora grejen att komma ner till stången. Men också att genom att man kommer ner till stången och sen att man medvetet också försöker hitta den här kontrollen att böja i höften och inte böja i ryggen. Det blir också som en träning att böja sig framåt och försöka greppa stången. Strävan var givetvis att det skulle se bra ut med att ryggen skulle vara i ett visst läge innan de börjar lyfta från backen. Och strävan över tid var givetvis att det här läget skulle bli bättre och smidigare. Men en tanke var också att i och med att de på det här sättet som vi utförde marklyftsövningen i den här studien så var tanken också att i och med att de först såg till att ordentligt ta ett djupandetag och använda stabiliserande bålmuskler för att skapa styvhet kring ländryggen, greppa stången trycka iväg med benen såklart, och räta ut.

Och sen när de står i toppläget, att göra en medveten, långsam excentrisk fas. Då var det också någon form av tanke, särskilt som David berättade också, att han upplever att om man gör på det viset också, då lär man sig dels det här rörelsemönstret, att man ska böja höften istället för att först skjuta fram knäna, eller böja ryggen för den delen. Då lär man sig det och sen också att man på ett eller annat sätt får en töjning av musklerna kring höften när man gör den här långsamma excentriska fasen. Så om man då gör det upprepat så var tanken att det skulle förbättras också. Nu har vi inte mätt någon rörlighet eller sådana saker. Men det var som upplägget i alla fall. Och varför det skulle vara just från backen var också att det skulle vara standardiserat för alla.

Och så att de hade gjort det i den här pilotstudien också och det hade funkat bra där. Men annars kan man givetvis när man gör det i kliniken med någon som verkligen inte kommer ner till backen av olika anledningar då får man palla upp stången och det är en bra variant tycker jag.

Skador och besvär hos svenska styrkelyftare

00:42:31 – Jacob: Ska vi skifta från sjuka och skadade till raka motsatsen nästan? Eller de var sjuka och skadade de med faktiskt. Om vi hoppar bort till styrkelyftar. Du hade en artikel här i sista numret av Svensk Idrottsforskning.

00:42:48 – Lars: Du, Ulrika och Björn.

00:42:49 – Jacob: Ja, precis. Du kan ju berätta hela alltet.

00:42:59 – Lars: Med den här artikeln i Svensk Idrottsforskning så ville vi presentera för fler personer. Dels forskningsvärlden, men också idrottsvärlden som också läser den här publikationen. Det är en populärvetenskaplig publikation. Den finns tillgänglig på internet gratis, så det kan man gå in och kika på om man känner för det.

00:43:21 – Jacob: Jag har planerat att dela den redan i samband med avsnittet.

00:43:26 – Lars: Vackert så. Lite PR. Artikeln handlar om det här projektet som Ulrika och jag egentligen startade. Skrev etikansökan förra sommaren. Ja du gjorde det. Och förra sommaren. Så 2014, sommaren då, så började vi rita på det här med etikansökan och söka pengar. Det har vi gjort ända sedan dess. Det handlar alltså om att vi upplever, och även Svenska Styrkelyftsförbundet upplever, att det finns mycket skador och besvär inom styrkelyft. Det visar ju andra studier också, att det finns mycket besvär. Men man vet kanske inte riktigt vad det är för typ av besvär. Däremot brukar man också ofta säga att Styrketräning och kanske styrkelyft och tyngdlyftning det är ju relativt förskonat från skador om man tittar bara på skadeincidens och skadeförekomst om man jämför med hur många skador det finns per idrottstimmar som man gör i många studier.

00:44:29 – Wille: Vad tycker du om den statistiken? För jag tycker att man kanske övertolkar det lite och tycker att då är det ju bara att gå och panga på. Men vad tycker du i allmänhet om den jämförelsen med fotboll eller andra lagidrotter som man ofta gör?

00:44:41 – Lars: Det som vi har kommit fram till i en av de här studierna som vi pratar om så handlar det mycket om att i styrkelyft så tränar man ändå, även fast man har besvär. Då blir det en felaktig definition av vad skada är. Det är egentligen det här grundproblemet. I många av de här studierna där man tittar på skador, prevalens och incidens, alltså förekomsten av skador. Då definierar man skada som att man inte överhuvudtaget kunde delta på träning eller tävling. Inte just nödvändigtvis att jag hade så ont att jag inte kunde ta i allt vad jag hade när jag körde knäböj. Eller jag kunde inte gå djupt i min knäböj. Mer specifikt. Jag kan uppleva att det finns… Det är ett problem inom det här området också. Att det kanske inte finns någon jättebra konsensus när det gäller definitionen av vad skada är.

Eller idrottsskada är. Det kommer vi fram till också i i en av de här studierna som vi också skriver om i den här artikeln. Det är en litteraturöversikt över skador inom styrkelyft och tyngdlyftning. Vi har sammanställt studier som har tittat på just skador. Det är mest enkätstudier och några skaderegistreringsstudier inom styrkelyft och tyngdlyftning. Det finns ju besvär, och det finns besvär som är påtagliga. Men om man jämför, precis som du är inne på, med andra idrotter så blir statistiken missvisande kan jag tycka. Mot vad verkligheten är egentligen. Det ser man ju också. Jag tror du Jacob skrev också om den studien. Det var ju där de har jämfört försäkringsärenden i olika idrotter. Där finns väl inte en styrkelyft med, tror jag.

00:46:24 – Jacob: Nej, knappt. Det var inte i Sverige. De åren var det inget.

00:46:26 – Lars: Nej, utan det är väl typ ridsport och fotboll.

00:46:30 – Jacob: Ja, de tillhör inte ridsporten. De är inte med i statistiken heller. De är inte folksamförsäkrade tydligen. Men det var väl en del väldigt sådana där allvarliga skador som hamnade hos Folksam. Ja, precis.

00:46:46 – Lars: Så styrklyftare blir ju sällan en del av en sådan statistik. Vilket också blir lite sådär fundersamt då. Generellt tycker jag att det är som vanligt. Det här med definitioner och klassifikationer saknas mycket. Det saknas konsensus kanske. Men det här projektet som vi drog igång nu. Vi upplevde att det är mycket problem. Dels att vi upplevt det när vi jobbat som sjukgymnaster. Och så var det överhuvudtaget på stryklyftsanläggningar och klubbar och tränat och tävlat att det är många som går runt och har besvär på olika sätt och vis. Och det har man ju såklart när man håller på med någon form av elitidrott eller tränar tungt regelbundet. Det känns ju rimligt då. Men det kändes också, eller vår upplevelse är också att det här bör ju gå att förebygga.

Och det är ju vår utgångspunkt också som sjukgymnaster att här finns det mycket att göra. Framförallt för att det finns ingenting som är gjort heller. Om inte annat. Men sen också så märker man ju att om man tittar på Stryklyfts förbundsnivå så har det ju varit genom åren ganska många som man har hört om i varje fall. En del som jag har haft mer nära kontakt med som har behövt både avstå internationella tävlingar och nationella tävlingar på grund av att de haft besvär på olika sätt och vis. Besvär som vi tänker att det här bör man kunna undvika på ett eller annat sätt. Projektet handlar egentligen om att beskriva den bilden bättre, för att kunna förebygga skador inom styrkelyft. Men också kanske mer generaliserat till personer överhuvudtaget som tränar som styrkelyftare, vilket många gör nu för tiden.

Tränar knäböj, bänkpress, marklyft, tungt, tre till fem gånger i veckan. Det känns som att det blir mer och mer vanligt. För att träna som en styrkelyftare, hur man nu ska definiera det, det är ju en annan. Men vi har gett oss på några försök för det. I de här studierna som vi skriver om så har vi givetvis bara tittat på de som tävlar i styrkelyft. Så har vi nöjt oss där. Men många tränar ju som styrkelyftare. Ett annat observandum är ju faktiskt också att styrkelyftare på elitnivå i Sverige Deras träningsfrekvens och kanske träningsmängd till och med också skiljer sig nödvändigtvis inte jättemycket från styrkelyftare som är på en lägre nivå i Sverige. Utan man tränar ganska liknande dos och sådana saker. Givetvis, vikterna är ju högre om man är på högre nivå.

Men man kanske ändå tränar fem gånger i veckan och man kanske ändå kör sina grenar fem dagar i veckan. Man kanske kör lika många set och reps, det är bara vikterna som skiljer sig. Det vet vi inte riktigt vad det står för. Men hur det än är så utsätter man exponeringen såtillvida i relation till vad man har för maximal styrka. Den är ganska lika då. Där kanske det finns någonting att göra. Så vi vill beskriva, och det är det vi har gjort också i en enkätstudie som Edith Strömbäck gjorde. I den beskrev hon och frågade helt enkelt styrkelyftare i Sverige som hade tävlat under 2014. Om de hade besvär någonstans nu det senaste året, och vart de hade besvär. Ganska utförligt då, när de hade besvär och hur de blev påverkade av de här besvären.

Vilka delgrenar de hade besvär att utföra. Så det är den ena delen, att beskriva skador inom styrkelyft för att någonstans komma fram till att såhär ser bilden ut och kunna förebygga dem. Men det består ju av flera vägar för att nå dit. Så då har vi ena spåret i det här projektet och det är dels att undersöka skador som är nästa steg kan man säga. undersöka och beskriva och definiera de här skadorna på ett bra sätt. Det räcker kanske inte med information att 90 procent av styrkelyftare i Sverige har ont i ländryggen. Det säger i princip ingenting. De är människor. De är människor, precis, och det är ju fantastiskt. Men för att kunna behandla dem eller ha något förebyggande program eller på något vis rita upp någon riktlinje för hur man ska lyfta kanske, eller vad som helst.

Någonting. som kan hjälpa för att inte folk ska gå runt och ha ont i ryggen så mycket. Då krävs det ju att man dels kan undersöka de här besvären lite mera, vad det är för typ av ländryggsbesvär. Det håller vi på med. Det andra spåret i det här projektet också, det handlar om teknik. Dels hur man ska se och titta när folk lyfter, och bedöma det. Dels vad man ska bedöma efter. Alltså, när man gör en knäböj till exempel. Om jag och du tittar på den personen som kör sin knäböj här. Hur vet vi vad som är bra teknik och dålig teknik? Bra för vadå och dåligt för vadå? De aspekterna känner vi är viktiga för att också kunna, om möjligt, förebygga besvär. Eftersom exponeringen till knäböj, bänk och marklyft är så pass stor hos styrkelyftarna.

EDIs studie visar också att väldigt stor andel av de som har besvär i kroppen har det också, och har fått det också. Framförallt knäböj verkar vara problematiskt på olika sätt och vis. Det kanske inte bara är att man just kör knäböj tre gånger i veckan på en viss dos och att man liksom är trött och blir nedbruten och så vidare, utan kanske också har att göra med hur man gör det. Hur man står eller vart knäna far när man gör sina knäböj eller ja, vad det nu kan vara.

00:52:28 – Wille: Skulle du säga att det finns något sätt att kolla på det idag?

Finns det en optimal teknik i knäböj och marklyft?

00:52:33 – Wille: Alltså att man kan analysera någons knäböj och säga det där är negativt för ryggen eller knäna eller liknande?

00:52:41 – Lars: Alltså det finns ju ingen, som jag ser det i alla fall, så finns det ingen konsensus såtillvida att såhär är idealutförandet i knäböj, bänkböj och marklyft. Min utgångspunkt är alltid att man måste individanpassa utförandet. Däremot så tänker jag mig att oavsett om det är jag som ska träna knäböj eller du eller någon annan så tänker jag mig att… Wille kan inte så här. Han kan inte.

00:53:07 – Wille: Tror du på det? Kan inte göra knäböj, det vete fan om jag har sagt.

00:53:11 – Jacob: Ja, jag får till och med det sagt i radion.

00:53:17 – Lars: Det kanske är någon typ av rörelserädsla höll jag på att säga. Ja, precis. Nej, men vår utgångspunkt är att, och vi är tämligen överens om det då. Och det man ser också när man tittar på studier i det här Och de studier som kommer med någon form av riktlinjer för hur en knäböj ska se ut Då har man inte baserat de här riktlinjerna på någonting heller utan det är bara någon som har suttit och tyckt och så sitter man där Varför tycker de att man ska stå en och en halv gånger axelbredd mellan fötterna till exempel? Eller det ska vara exakt en meter mellan fötterna i knäböj, eller vad det nu kan vara. Då blir man såhär, hur fan funkar det här då? Om jag är två meter lång och någon är 1,50 meter lång, det blir ju jättekonstigt. Ja, då inser man ju att det här går ju inte.

Så det vi är inne på är givetvis att sådana saker som tar hänsyn till, om jag ska ge min åsikt. Sådana saker som i tekniken då. Alltså hur brett man står, hur brett man håller i bänkpress. Hur mycket man vinklar in eller ut fötterna i knäböj. hur mycket Charlie Chaplin eller rakt fram man står med fötterna. Eller hur högt man har stången eller hur lågt man har stången på ryggen eller om man har klack eller inte klack i skorna. Sådana saker är högst individuella och består mycket troligt kan jag tycka på antropometrin. Hur lång man är, hur långa armar man har, hur långa ben man har och överhuvudtaget anatomin också. Till exempel i höftleden kan man ju ha olika form på höftleden så att Man kanske inte kan göra en knäböj och trycka ut knäna åt sidorna för det är stopp i leden där och då kommer man inte ner i djup knäböj Utan man måste stå med knäna så att de pekar rakt fram till exempel Jag pekar på Viljo Det är ju för fan en innebandyskada Gammalt trauma, okej Det kanske kan vara svårt att veta såklart för gemene man då Men när man pysslar med sånt här, hur saker och ting ska eller inte ska utföras, då måste man tänka på det.

Så jag tror att sådana saker är högst individuella, och vad man trivs bäst med och hit och dit. Men däremot så är jag tämligen övertygad, både erfarenhetsmässigt och om man tittar på andra typer av studier, som inte nödvändigtvis är att titta på styrkelyftare som har gjort knäböj på ett visst sätt och sedan fått ont i ryggen. Men andra typer av studier, som till exempel Som har visat att om man lyfter saker med böjd rygg så belastar man väldigt mycket diskarna till exempel. Och rent allmänt arbetsrörelser där man lyfter och böjer och vrider ryggen till exempel. Det är inte bra för ryggen och sådana saker. Man kanske inte aktiverar ryggmusklerna optimalt heller när man har ryggen i ett böjt läge till exempel. Sådana saker, till exempel hur ska jag hålla ländryggen när jag lyfter mitt marklyft?

Sådana tror jag däremot att det finns desto mer att man kan komma fram med någon typ av evidensbaserade riktlinjer för att såhär bör det ändå kännas rimligt om man ska hålla sig skadefri. Sedan är det ett annat perspektiv om man vill lyfta jättemycket i marklyft. Då kanske det är bättre att jag rundar ryggen i starten, annars får jag inte upp vikten från backen överhuvudtaget. Men om man vill hålla sig skadefri och till exempel lyfta marklyft. Då tänker jag mig att ländryggen, om man bara ska ta det då. Ländryggen bör inte vara i något ytterläge. Till exempel maximalt böjd framåt. Av olika anledningar. Att man belastar vävnaden i ländryggen ogynnsamt när man är ute i ett ytterläge. Utan den kanske hellre ska ställas in i någon typ av mittläge, mittemellan full böjning och full svankning.

När jag säger det såhär, det låter ju rimligt kanske många tycker. Men då kan man också tänka sig att om du ser en bild på någon som kör ett marklyft. Från sidan, eller en knäböj från sidan. Då går det inte nödvändigtvis att säga att den här personen har ryggen i rätt läge. För det här läget beror på så många saker i vår anatomi i så fall. Så det kan ju vara annorlunda för dig och mig. En persons mittläge i ländryggen till exempel kan ju vara så att det visuellt ser ut som att ryggen är helt rak, den är helt plan. Men mitt mittläge i ländryggen, där har jag en liten liten svank i ländryggen. Och det är mitt mittläge och så vidare. Så kan det skilja sig jättemycket. Så det går ju inte riktigt att se om man tittar på en bild eller kanske ens ser en film på någon som gör lyften.

Att här är det ju perfekt. hållning i de här kroppssegmenten och så vidare. Så det var det långa svaret på din fråga om det finns något optimalt sätt tror jag.

00:57:58 – Wille: Och ändå finns det folk på gymmet som hävdar att de har det optimala sättet och kan ge ut det till alla. Ja precis.

00:58:05 – Lars: Vad beror det på då? Ja exakt, det tror jag beror på massa saker. Jag tror ju såhär att Det finns ingen standardmall. Däremot finns det säkert bra erfarenhetsmässiga riktlinjer. Om du tänker såhär, då blir det bra. Du kan prova att stå såhär från början, så ser vi vad som händer. Men jag har extremt svårt att tro att om man tar tio personer på gymmet, att alla de tio ska ha stången högt, eller lågt för den delen, på axlarna. Och alla ska stå såhär brett och så vidare. Men jag tror det beror på att de som instruerar det här. Dels kanske att man inte som instruktör eller före detta tävlande styrkelyftare eller sjukgymnast eller vem det nu är som instruerar, PT då. Att man kanske inte har kunskap om de här aspekterna i anatomi. Att det kan skilja sig mellan individer.

Dels att man kanske inte kan ha det. Men också erfarenhetsmässigt, om man har varit en duktig styrkelyftare själv så är man övertygad om att precis såhär lyfte jag och det gick ju hur bra som helst. Och så provade jag det på en annan och det gick ju jättebra också. Så därför är det ju såhär man ska lyfta. Det kan ju vara en sådan aspekt som ligger kvar, om man går ut i klubbar eller vad det kan vara.

00:59:26 – Wille: Och alla som inte lyckas, de var ju sopor från början så det var ju ingen idé att… Ja exakt, de blev borttrollade.

00:59:32 – Jacob: Jag vet inte riktigt hur det är i styrkelyft. Jag upplever lite så att det är så i tyngdlyftningen att tränarna kör sin stil och sen får de in liftare som passar den stilen mer än att de liksom tar fram folk som lyfter på olika sätt och ändå är bra. Utan det verkar väldigt… Inte alla, men det är många som jag upplever det i alla fall i Sverige idag. De kör liksom samma stil för alla som lyfter där. Det verkar lite låst ibland. Och då är det ju oftast att de ska lyfta som de själva lyfter. Alltså som tränarna lyfter.

01:00:08 – Lars: Och jag tror att det blir… Om man på något vis som instruktör har den filosofin grundläggande. Tror jag att det blir fel. Eller det blir ju fel. Jag tror inte bara det, jag vet att det blir fel. Och jag vet att det blir fel för att då kommer ju de här som inte passar den här tränaren eller instruktörens filosofi då. De kommer ju ändra, erfarenhetsmässigt alltså, de kommer ju ändra att Kanske göra illa sig Eller två då Hålla på att harva på något vis som bara känns obekvämt och jobbigt och så blir de aldrig såhär starka som de kanske skulle ha blivit och ha så kul som de kanske skulle kunna ha haft och så vidare Och kanske till och med slutar eller ja vad vet jag Så det är väl det stora problemet kan jag tycka då med en sån filosofi Ja, så att jag är väldigt mycket för individanpassning då Men med det sagt så tänker jag ändå att det finns mest troligt då Någon typ av övergripande, mera generaliserbara riktlinjer när det gäller vissa saker.

Typ det här med att ryggen kanske inte ska vara i ett ytterläge i flexion, i böjning.

01:01:16 – Wille: Men är det det här som ni har tänkt att ni ska komma fram till? Alltså vilka generella riktlinjer som man bör ge till alla innan man börjar individanpassa? Ja, det är olika delar som vi har tänkt på.

01:01:27 – Lars: Vi gjorde en webbenkät faktiskt där vi tittade på med hjälp av två studenter, Jimmy Falk och Kim Eliasson. Så det vi tittade på var personliga tränare, det var styrkelyftstränare, tyngdlyftningstränare, det var någon PT och så var det någon crossfit-tränare som fick bedöma olika bilder. De här bilderna hade vi valt ut, så det var svagheter med den studien. Men de fick bedöma olika bilder på olika typer av utförande av knäböj och marklyft. Och så fick de rangordna de här bilderna. Det var nio bilder per gren. Så fick de rangordna dem utifrån vilket utförande eller vilken bild på utförandet de tyckte var bäst. Både ur skadehänseende, alltså att man inte skulle gilla sig. Och att lyfta så mycket som möjligt. Varför vi gjorde det är för att det finns inget konsensus riktigt.

Ska man ha stången högt eller lågt? Ska man stå brett? Ska man runda ryggen eller inte? Så det är det ena egentligen, att försöka beskriva någon form av konsensus som kanske finns ute i världen på ett eller annat sätt.

01:02:38 – Jacob: Det var bara i Sverige ni undersökte det, eller var det internationellt också, den här enkäten? Ja, det var en liten studie och inte jättemånga som svarade heller.

01:02:48 – Lars: Men jag presenterade den som en poster på Ja vad hette det då? European College of Sport Science, tror jag det heter, hade konferens i Malmö i somras Malmö, ja Så det var en liten studie, och det var bara i Sverige då Men vi jobbar vidare i samma spår kan man säga och försöker ta fram också det här med Jag försöker ta fram mer riktlinjer som sagt för hur tycker man att det ska se ut och ska instrueras Dels då bland styrkelyftstränare och inte bara i Sverige då utan i världen Både ur det här perspektivet att inte göra illa sig, men också att lyfta så mycket som möjligt. De två perspektiven kan ju gå isär beroende på hur lång och kort sikt man bedömer. Det är vår ambition. Sen får vi se hur långt vi når. Men vi vet ju idag i alla fall att de studier som finns.

Det finns till exempel en som som en studie och kanske flera, men den är ganska ny, jag tror den kom förra året, jag undrar vad den heter, den kanske heter något i stil med How to perform the barbel backspot eller något liknande. Och det är jättemånga författare som är med på den, och sist då en som heter Stuart McGill som är professor i biomekanik eller någonting sånt i Kanada. Hur som helst, där har de fina bilder och fina instruktioner på vad man ska och inte ska göra. Det är väl inte en studie, det är väl bara de som tycker saker, är det inte? Ja, precis. Det är en publikation där författarna har på något vis dragit fram egna riktlinjer att så här ska det ju vara. Vilket då inte tar hänsyn till de individuella skillnaderna som kan finnas hos personer.

Men ändå, liksom fullt, så är den publicerad och finns. Men det är inte direkt baserat på så mycket som vi hade tänkt att göra. Då blir man ju lite sådär ledsen. Sen kan man läsa andra böcker också. Får vi namedroppa böcker här nu?

Kritik mot universella knäböjsmallar och Kelly Starrett

01:04:53 – Jacob: Jadå.

01:04:54 – Lars: Jag gör mig ovän med min bokhylla och internationella författare. Det finns ju en kille som heter Kelly Starrett.

01:05:04 – Jacob: Han har ju skrivit en bok. Kör på! Du får hoppas att du inte hyllar honom nu.

01:05:10 – Lars: Han har skrivit en bok som heter “Becoming a Supple Lappard”. Där står det hur man ska göra knäböj till punkt och pricka. Och då bara herregud, hur kan man komma med sådana här påståenden? Till exempel om jag inte har läst för slarvigt då, vilket jag inte tror. Då säger han att man ska stå med fötterna och peka spikrakt framåt. Alla ska ha en spikrakt framåt. Knäna ska vara så långt åt sidorna man kan. Vänd fötterna ordentligt. För att man ska skapa… Och så blandar han in massa andra för mig ganska obekanta begrepp när det gäller att skapa kraft.

01:05:49 – Jacob: Ja men det är ju lite det här, det publicerade, det var ju någon väldigt fräck artikel som släpptes nu för något, On the Science of Pseudosonabullshit eller vad hette den? Det var liksom ett par forskare som egentligen bara, de hade bara satt ihop en massa med ord. Liksom som lät flashiga.

01:06:09 – Wille: Ordsallad. Det är precis det som hans ord känns som.

01:06:13 – Jacob: Lite kvantord och så lite, du vet. Något egenpåhittat ord för power och sådär. Lite egen terminologi. Exakt så. Och så visade det mig att det var ju väldigt många människor som föll för det här. Och det var ju samma människor som föll för all typ av sådant här. Som var lätt mer benägna för att falla för konspirationsteorier och som var mer benägna för att liksom hookas för ett koncept liksom då kanske. Det kanske Nu kanske vi är lite på CrossFit här för det är där han är störst. Men det är ju också mycket inom CrossFit just med det här med barfotaskor och det skulle vara paleo-kost. Jag gillar ju faktiskt CrossFit i Sverige eller de jag träffat där så jag kanske inte ska göra det. Men det är ju verkligen slående hur många inom CrossFit som har väldigt många koncept som är annorlunda kan man säga.

Tycker jag. Men just det här med Kelly Starret med fötterna. Jag hjälpte till på någon tyngdglimningsutbildning. Jag var egentligen bara med som åhörare. Jag var nyfiken. Det tillhörde Eleikos utbildningar. Jag får ju gå om jag vill där. Då var det också några crossfitare som gjorde så här när de skulle lyfta och de kom inte förbi sina knän. Alltså de skulle göra ryck och så började de ju dra men så hade de ju tårna liksom rakt framåt och knäna där så liksom varje gång kom ju stången framför kroppen och så blev det att de liksom gjorde sån här slunggrej och liksom de var ju starka det var ju ganska bra vikter men alltså det måste ju göra ont i axlarna till sist liksom hålla på sådär och slunga.

01:07:45 – Wille: Men de är sopple leopards.

01:07:49 – Jacob: Sen har han ju lite häftiga grejer för mobilitetsbiten och så. Men det är ju bara svart och vitt allting.

01:07:56 – Lars: Jo, och det jag särskilt värjer mig emot i den boken det är ju… Läste du den? Jag har bläddrat kan jag säga.

01:08:07 – Jacob: Det är fina bilder måste jag säga. Jag tänkte jag har den också men jag kommer inte heller ge dig vägen.

01:08:13 – Lars: Men som sagt, mycket av texten i inledande kapitlen, han försöker prata om motorisk kontroll tror jag, han försöker prata om Hur man blir rörlig, men jag tror inte han pratar om vad man blir rörlig i och är det muskler eller senor eller vad är det för någonting och så vidare Men det som är bra med den här boken, om man ska säga någonting då Eller bra, ja det är nog bra Det är att alla övningar han har för rörlighet Och det är inget hokuspokus med dem tycker jag då Det är ju inte han som har kommit på dem heller kan jag ju tycka Utan det är ju bara Han har ju som pottat upp det med kanske lite mera band och bollar Men annars är det ju såhär Det är ju ett koncept för manuell terapi för att öka rörlighet egentligen Vad heter det, är det Lite Malligan-likt väl?

01:08:54 – Jacob: Ja, precis.

01:08:55 – Lars: Det tänkte jag också när jag såg det här för några år sedan första gången. Ja, det är ju fint att man lyfter upp det lite sådär. Och vi vet ju att gör man någonting med en led i rörelseökande syfte så ökar den väl i regel rörlighet också. Åtminstone ett tag. Men just de där riktlinjerna, där känner jag… Särskilt när man ser att folk tar efter dem också, då blir man lite rädd. Och det är väl klart. Och då när man träffar de här lyftarna eller motionärerna och så får de besvär. Och så kommer de till sjukgymnasten och säger att jag har ont när jag kör knäböj. Ja, men okej. Visa hur du kör knäböj då. Jaha, du har ont i ljumsken för att du står med knäna pekandes rakt fram och det tar stopp här vid 90 grader. Och så får du ont. Ja, ja, okej. Men om du pekar ut fötterna och låter knäna gå utåt där.

Nej då gör det inte ont. Och så kan man göra en knäböj ner till golvet. Och så känner man kanske på höftleden att här är det stopp när vi går med knäna rakt upp mot bröstet. Men här går det jättebra när vi går med knäna utåt. Så på dig verkar det som att det ska vara utåt här. Och det enda du har fel på här nu är att du har gått och belastat din höftled i ett ytterläge i böjningarna. Höften har slagit i taket här massa gånger när du har kört dina Träningar i knäböj. Jaha! Och så går de och gör det och så är allting frid och fröjd. Då har ju den här token då som har skrivit den här boken då har ju han liksom skapat en patient genom att komma med en sån där riktlinje. Och då blir man ju lite såhär upprörd kan jag tycka.

01:10:17 – Jacob: Ja.

01:10:17 – Lars: Och jag skulle säga ett annat problem med det är att de har ju sån här guru-status också så att liksom Ibland blir man ju inte lyssnad på.

01:10:28 – Jacob: Det kan ju väl jag uppleva på något sätt att liksom Även när man har lite bakom sig själv att man säger någonting så blir det bara, ja men vem är du mot Kelly Starrett? Jag är liksom en bloggare från Sverige. Kelly Starrett är liksom störst inom crossfit på sånt här. Har du någon YouTube-kanal kanske? Nej, det har jag. Jo, det har jag. Där är egentligen bara en video på hur man gör kvarg med hallon. Just det. Lägg ut en knäböjsvideo, då är det klart. Jag har skrivit någon artikel om det, just det här med att man får böja lite olika och just på antro retrotorsionen där i höften. Det var lite det du hintade på. Det är liksom vad dess ytterläge är. För vissa är neutralläget när knäna pekar utåt. Medan det för andra kan vara neutral läge när de pekar framåt faktiskt.

Men det är också olika där från person till person. Det skrev jag också någon artikel om att det kan vara olika. Det är ju svårt det där också för då blir folk osäkra på, men är jag rätt där då? Många gånger är det ju där det känns bra, tror väl jag.

01:11:34 – Lars: Jo precis, ja exakt. Och då kanske man inte… Och det är ju svårt då. Även om man bara är tränande eller motionär eller om man är patient och veta… Eller alltså om man har ont någonstans helt enkelt. Och veta vem ska man lyssna på och vad ska man göra. Och här står det ju att man ska göra såhär. Så sitter man där.

01:11:53 – Jacob: Precis. Jag är bara nyfiken. Jag måste kolla hur många han har på YouTube här. 200 000 prenumeranter har han på Kelly Starret på Youtube.

01:12:05 – Wille: Ja, det är bisarrt.

01:12:06 – Jacob: Men alltså, tittar du på hans videos så ligger de uppe på, där är det några som har en halv mille utan problem. Så det är inte liksom så att han inte har någon outreach. Alltså en halv miljon, jag har väl typ två miljoner totalt på ett år på alla, på hela träningsledaren.

01:12:26 – Wille: Jag trodde du skulle säga två miljoner på den där hallon-videon.

01:12:29 – Jacob: Ska vi kolla? För den var ändå poppis. Du får se hur mycket du låter vara kvar här sen Wille. Beror på hur många views du har. Ja, precis. Är det typ tio så skiter vi i det. Nja, 7800.

01:12:49 – Wille: Ja, men det är en bråkdel.

01:12:52 – Jacob: Det är pondus. Ja, precis. Jag är bara en knapp halvmiljon efter.

Neutralläge i ryggen och problem med översvankning

01:13:02 – Wille: Vad tycker ni? Ska vi gå in på buttwinken? Jag hade en här förut, men det kommer in lite med buttwinken här.

01:13:08 – Jacob: Om vi kommer tillbaka till ryggen. Du kallar det mittenläget. Jag har alltid pratat om neutral läge. Men nu när du säger mittenläget så funderar jag på om det kanske är bättre. Men samtidigt så känner jag väl ibland att Jag vet inte om mitten är bättre, men skit i det.

01:13:27 – Wille: Alltså du menar att det skiljer på mittenläget och neutralläget? Men det behöver inte vara samma sak. Behöver det det?

01:13:31 – Jacob: Alltså neutralläge känner jag väl det mer där folk har sin rygg när de står upp avslappnat. Om de inte är de här som liksom slappnar, alltså som bara liksom står och hänger. Men de flesta ser jag väl ett neutral läge. Det är en liten svank hos de flesta, men vissa har lite mer, vissa har lite plats. Medan mittenläget är egentligen bara, du kan börja så mycket framåt och så mycket bakåt och mittenläget är mittemellan. Mittenläget för mig är på något sätt lite mer åt fliktionshållet. Eller är det bara jag som tänker så? Jo, det bör ju bli det.

01:14:04 – Wille: Ja, men det måste ju bli det om det ska vara mitten mellan fliktionshållet. Om det verkligen är mitten på graderna.

01:14:08 – Jacob: Hur tänker du Lars? Du är med här.

01:14:11 – Lars: Ja, nejdå. Det var därför jag använde mittläge sist. Det är lite olika hur det skrivs kanske. Men framförallt de som lyssnar tänkte också kanske Jag brukar också säga neutralläget, och med neutralläget menar jag någon typ av mitterst rörelseomfång, mellan två ytterlägen. Det är väl så det definieras också i de flesta böcker. Det man ska skilja mot däremot är något som många skriver och blandar ihop i många texter. Det är neutralposition och idealposition, eller ideal alignment eller ideal posture. Det finns en bok av författaren som heter Kendall som heter Muscles testing and function with posture. De här bilderna florerar ju vilt på internet också och så finns det en känd sjukgymnast från Det är USA som heter Shirley Salman också som använder de här hållningsmönstren ordentligt.

Men där finns det i alla fall bilder på personer, bilder från sidan. Det beskrivs olika hållningstyper helt enkelt. Då finns det något som heter Ideal Alignment. Där har man alltså neutral position i ländryggen. För den här personen med Ideal Alignment är det alltså en lätt svank i ländryggen. Men det var därför jag sa mittläget. Vi har ju till exempel en person i klubben här i Umeå. Om man ställer honom på alla fyra, eller om han är i stående bara helt enkelt, så har han ju… Om man bara skulle titta på honom så skulle man tänka, vad fan står du med böjd rygg för? Men han har inget mer… Han har ingen mer extension än så. Han står i sitt mittläge, det är bara det att han är plan helt enkelt. Så att det råder kanske lite begreppsförvirring ibland.

Men jag skulle säga att det är ju… Ja, definitionen i boken är nog neutral position mitt emellan två ytterlägen.

01:16:18 – Jacob: Jacob – Jag upplever att de flesta har väl egentligen mest besvär med att de kanske tappar till flexion då. Alltså som buttwing som vi pratade om här. Men som jag ser det, där är ändå en del som är motsatsen. oftare tjejer eller kvinnor men att de liksom extenderar för mycket. Det verkar ge nästan mer värkbesvär, alltså kroniska saker medan de här som smäller ryggarna så har de ont i tre månader sen så går det bra ett tag till och så smäller de dem igen. Hur försöker du hjälpa dem på något sätt som extenderar för mycket? De tycker jag är svårare på något sätt att få rätt både instruktionsmässigt och få dem att bibehålla det när det blir tungt.

01:17:07 – Lars: Ofta tycker jag i alla fall, de som ser ut som att de, om man tittar från sidan eller bakifrån, översvankar. Och hänger nästan lite framåt med magen kan man säga. Om man tittar från sidan. Då tycker jag ofta att de ser ut som att de har svanken placerad alldeles för högt upp i ryggen. Det är inte en svank nere i ländryggen. Utan i så fall är det kanske delvis det, möjligen. Men också en överdriven svank ända upp i en väldigt stor svank upp till övergången mellan ländrygg och bröstrygg och så står de och hänger där. I ett extensions ytterläge, vilket känns dumt. Sen när man böjer så kan det hända till och med att Ju djupare de kommer ner så börjar bäckenet rundas bakåt och så får de den här böjningen i ländryggen. Och så försöker de för glatta livet hålla någon form av svank.

Men svanken den blir likt förbannat upp i bröstryggen och övergången bröstrygg-ländrygg. Så sitter de i två ytterlägen. Dels ytterläget i böjning i ländryggen och så ytterläget i svank högre upp i ryggen. Och så är de ändå kanske inte ens djupare. Så det jag brukar instruera då för att bli av med den här överdrivna svanken som ofta instrueras också kanske lite missriktat av vissa att man ska ju svanka när man lyfter och så står man och svankar hela ryggen, järnet. Så det jag brukar på något vis försöka instruera då är att de får Stå utan stång kan man göra, och så får de stå som de står helt enkelt i deras normalhållning. Så kan man tänka sig att här någonstans ska du försöka vara. Du kanske ska sträcka lite på bröstryggen, men du ska inte svanka mer i ländryggen.

Då kan man prova det. Alternativt måste man kanske prova att spänna oblikerna, de här musklerna på sidan av bålen. För det är de som ska hålla emot så att man inte översvankar i ländryggen. Man försöker hålla den spänningen ordentligt. Så att man inte glider in i extension i ryggen. Men det är väl ungefär de två varianterna. Överhuvudtaget brukar det vara ganska tydligt när de går in under stången om de ska göra en knäböj. Om de har det här mönstret att de vill översvanka så syns det ganska tydligt hur de spänner upp sig under stången. De kanske till och med har stångens vikt placerad, om man tittar från sidan, att stången ligger över främre delen av foten. Inte helt ovanligt om man står och översvankar sådär. när man lyfter av och sen när man står med stången också när man har backat ut.

Att då försöka på något vis komma bak där och centrera stången över mitten av foten brukar också kunna hjälpa. Helt klart så hänger det ihop, hållningen högre upp i ryggen med hur den blir nere kring bäcken och ländrygg.

01:19:39 – Wille: Det känns ju ofta som att det blir så att man försöker att få bak tyngdpunkten och då gör man det genom att brösta upp lite mer. Som du säger, om man har den för långt fram över foten så försöker man trycka upp den bak och framförallt när man börjar fälla i höften i en knäböj så försöker man motverka det genom att trycka fram bröstkorgen ännu mer och som du säger, räta ut bröstryggen och så får man svanken ännu högre upp.

01:20:00 – Lars: Och det är ju inte bara när man tittar på knäböj eller marklyft för den delen. man gör sådana kompensationer när det gäller att korrigera hållningen som lyftare. Det är även vanligt bland ländryggspatienter Det är väl något återkommande mönster som finns hur man som människa vill kompensera för olika saker och ting. En vanlig sittande hållnings kompensation som är en dålig strategi är att man sitter ner och så vet man att man ska sträcka på sig och inte sitta och krumma ryggen och så sträcker man på bröstet och så får man en fin och jättefin och stark aktivering av ryggsträckarna i bröstryggen och övre delen av ländryggen. Men längst ner i ländryggen så sitter man lik förbannat med böjd rygg och Och ingen aktivering av ryggsträckan i ländryggen.

Och så får man ont och det känns som att man får pump i ryggen då. För att man har suttit fem minuter.

01:20:53 – Jacob: Man brukar få något, som att de har ett bälte över ryggen där bak. Smärtan ligger som en… En linje eller som en liten ellips eller vad man ska säga runt omkring där. Tycker jag att de brukar beskriva det. Många gånger är det precis när de ska starta och komma upp från botten. Då blir det att rumpan kommer uppåt men det veckar till lite extra i ländryggen. Eller ja, ländrygg bröstrygg övergång kanske mer då.

01:21:18 – Lars: Så att, ja nej men om man inte är svag i rubrikerna så då har du mer att göra med ett tyngdpunktsproblem kan jag tycka. Eller att man kanske inte vet vart man ska överhuvudtaget ha ländrygg och bröstrygg. Då får man kanske som snäll hjälpreda titta på människan när den bara står upp och kanske tippar fram bäckenet, tippar bak bäckenet. Det är lite klurigt det där för de flesta har ju besväret att de tappar svanken.

01:21:43 – Jacob: Då blir ju oftast direktivet att de tappar den naturliga svanken kanske man ska säga då. Inte att de har överdrivit svanken från början men att de har det neutralt och så börjar de tappa det just i buttwinken eller när de börjar gå ner. Det man säger till dem det är ju alltid svanka, svanka, svanka. Alltså man säger till dem att kämpa för långt för att de ska komma halvvägs så att de blir rätt. Men det man egentligen kanske borde skrika då är håll ryggen, håll ryggen. Så hade det blivit rätt också för står de här och lyssnar på som tenderar att göra fel åt andra hållet så blir det ju att de tänker de samma sak för sig och så kommer de för långt. Det har jag ju märkt när jag spelade med mina fotbollskillar. Jag hade ju två killar där av 16 som var såhär.

Jag fick hela tiden säga till dem att när jag hade sagt någonting till någon så sa de att du lyssnar inte på det. Nej, just det. Nej, men det är ju rimligt. Men det är ju väldigt svårt liksom. Tror jag om folk. Alltså om man bara rör sig på ett gym och liksom lyssnar på vad andra gör medan att man liksom är med och får direktiv själv så kanske man också får fel budskap. Mm, det är klart.

01:22:47 – Lars: Men sen också när det gäller de här grejerna, om man ska korrigera teknik eller om man nu vill korrigera någonting. Hur man än instruerar på ett eller annat sätt så inser man ju snart att Jaha, nu vill jag korrigera. Nu vill jag göra någonting så att den här personen inte tappar ländryggen i böjning. Och då kan man ju tänka sig att, ja okej, vad är det för någonting som går fel här då? Det kan ju vara fler än bara en sak. Och då är det ju således så att det kan ju vara fler än bara en instruktion eller feedback som den här personen kan göra att det blir mycket bättre. Sen kanske man kan börja i vilken ände som helst och så blir det bättre ändå. Det är roligt med direktiv.

01:23:26 – Jacob: Jag hade problem med att köra mina ryck och så startade jag upp lite nu. Jag kör ju alltid egentligen, men det är väldigt på is när jag spelar fotboll och så skulle jag köra lite bättre nu i oktober och november. Så hade jag problem, för stången gick framför mig hela tiden. Och jag visste om det. Jag gav honom mina egna direktiv och så kom det en annan kille bara förbi och liksom sa det på ett annat sätt. Och så blev jag lite butter. Ja, jag vet. Men sen så tänkte jag ändå precis det han sa så blev det ju rätt direkt. Så oavsett hur medveten man är så är det ibland bra att bara säga det på ett annat sätt. Så klickar det till och så blir det bättre.

01:24:03 – Lars: Jo, och så ska man vara medveten om om man är en sån där som jag som som har filmat varenda träningspass i fem år, höll jag på att säga. Jag har extremt mycket film på mig själv när jag står och kör. Det beror kanske på att jag har haft problem lite varstans och så har jag försökt lösa dem. Men hur det än är så… Det man tänker när man lyfter och så vidare, det kan ju påverka något dramatiskt. Men att det som absolut inte går att ersätta, hur duktig man själv än är, vad man ens har för kompetens och hur bra man själv kan ställa upp kameran och filma. Så är det något helt annat när någon annan kommer och ser i 3D, höll jag på att säga, och verkligen kan säga det. Kanske till och med på ett annat sätt, eller bara se någonting som man inte kan se helt enkelt, själv då.

Det är ju ett handikapp man har om man ska försöka träna sig själv egentligen. Man kan aldrig få så bra feedback, såtillvida, från någon utomstående. Som är kunnig då, så då gäller det att man litar på den personen.

01:25:06 – Jacob: Jag har en fråga

Kan bättre teknik förebygga skador hos elitlyftare?

01:25:08 – Jacob: till er angående er studie innan vi går till Willes buttwink. Wille har velat snacka buttwink sedan en månad innan vi startade den här podcasten. Så han är otålig nu. Er studie här, tror du verkligen att man kommer att minska skadorna hos dem som elitsatsar? Tror du bara att du kommer ge dem tips så att de kan träna mer innan de skadar sig? För det är så jag tror det kommer bli. Du klarar tio set istället för fem innan du börjar göra ont, så gör de tio. Det jag spontant tänker direkt är att överbelastningsskador är svåra att ta bort. Ett beteende som blir svårare.

01:25:48 – Wille: Ja, det är mer ett beteende kanske.

01:25:53 – Jacob: Där det är teknikbesvär som gör att de medvetet går över skaderiskgränser bara för att de är tvungna till det. Och det kanske de inte blir tvungna till om de kanske hittar en annan teknik. Men jag tror nog att många kanske bara går vidare.

01:26:08 – Lars: Vad tror du? Ja, det är ju så. Särskilt om man… Det är det vi vill komma fram till också när vi går vidare till vår nästa delstudie. Att försöka ringa in vad det är för typ av problem egentligen. Många har ont, som framkommer i den här artikeln som vi skrev i Svensk idrottsforskning. Många styrkelyftare har ont och de har besvär och de är begränsade när de ska utföra sina tävlingsmoment, så att säga. Eller träna knäböj, bänkpress, marklyft. Men Det återstår att se huruvida besvären och smärtan som de har, och beskriver att de har i enkäten, huruvida det är kopplat till någon typ av funktionsbegränsning. Om de är svaga i någon muskel eller om de har inskränkt rörlighet i höftleden till exempel, som gör att de tappar ryggen i flexion och börjar få ont i ländryggen.

Eller vad det nu kan vara. Alltså att deras besvär, om det nu är så. Om deras besvär kan kopplas till hur de lyfter. Då är jag övertygad om att man på sikt också kan minska utsträckningen av besvären de får på ett eller annat sätt. Om inte annat så kan man behandla dem då. För det är så man jobbar kliniskt. så specifikt som möjligt. Om jag har en stryklyftare på rummet och så säger de att de får ont i bänkpress. Då undersöker jag givetvis allt jag kan på rummet och funderar kring funktionen kring axeln och kopplar till de aktiviteter de får besvär av när de gör t.ex. bänkpress. Men sen tittar jag också. Gör bänkpress då. Visa hur du gör. Och då kanske det visar sig att nu får jag ont. Och så tittar man. Vad är det för rörelsemönster som sker här nu då?

Jo men skuldran tippar framåt här och här blir det inklämning i inåtslutation i axelleden. Jaha, det gör ont då. Men om jag håller fast det här nu? Om jag avlastar det här? Ja, det gör inte ont då? Ja, så börjar man fundera och så får man provbehandla och så får man göra någon träningsperiod och så ser man om det blir bättre. Den aspekten tror jag i så fall, om vi nu kan komma fram till det på en så storskalig nivå. Det är alltid lättare att jobba individuellt med på kliniken med patienter på det här viset.

01:28:19 – Jacob: Så har man lite confirmation bias där att det var ens egna intervention som gjorde det och inte vila. Eller operation som de kallar det i fysikbråden.

01:28:28 – Lars: Ja, så är det ju. Men också att det blir ju mer utslagsgivande också en sån här typ av intervention. Om man pratar om teknik och rörelsemönster och sådär. Om vi tar de här patienterna till exempel. Jag hade en patient i Boden till exempel. Han hade haft ont i ryggen i 25 år. Det gjorde ont när han böjde sig framåt. Han höll på att fiska med båt och sånt där. Det enda jag hittade var att det gör ont när du böjer dig framåt. Han hade urusel kontroll. Han kunde inte böja sig framåt i höften överhuvudtaget. Han böjde bara i ländryggen. Och belastade bara ländryggen i ett ytterläge. Hela tiden, hela dagarna. Gå hem och träna på det här då. Sitt rakt. Ländryggen i neutral position. Böj dig framåt i höfterna. Ländryggen får inte rundas.

Gör det sittande, stående. Bara det här superbasic. Så kommer man tillbaka. Två veckor senare, och ville krama om mig för att han var ju så fantastiskt bra. Han var som en hård gubbe från Boden som skulle berätta för sina fiskarkompisar att Jag ska berätta för grabbarna att du knäckte till mig så att det blev bra. Jag bara, vänta nu. Jag knäckte inte till någonting här. Det var ju du själv som tränade de här övningarna här. Ja, men du vet. Man måste ju säga någonting.

01:29:53 – Jacob: Har han inte varit i vården någon gång innan? Det var ingen som hade kommenterat om det var så uppenbart.

01:29:59 – Lars: Men det är det som är problemet också med hur man som sjukgymnast kanske undersöker saker och ting också Man kanske snöar in på att, jaha men han är ju 60 år Ja men han kanske har ett diskbråck här, en diskbuktning här som gör ont när han sitter Han får ju ont när han sitter, det måste ju vara disken det är fel på Jaha, ja men då okej Ta lite promenader, du får leva med det här Och så kanske det är det han har fått, vem vet? Det är ju inte jätteovanligt att det är så Och sen kanske det var så att det här problemet inte skulle påverkas av någonting. Vad jag än hade gjort så hade han bara gått och varit dålig ändå. Men då har man ju inte ens försökt. Är det någonting med det här hur du belastar din ländrygg, ditt rörelsemönster? Hur du belastar din ländrygg som gör att du får ont?

Vi tittar och testar. Åh, det vart bättre! Ja, men okej, det kanske var det. Vem vet? Om det här problemen kommer åter nu då kan vi ju tänka oss att det var det. Och så har man på något vis i alla fall fått en hint om det utan att kunna säga helt säkert. Jag upplever att det är väldigt vanligt att sjukgymnaster resonerar på det viset. Att man gärna vill hitta en strukturorsak. Ja, man vill lätt hitta diagnosen tidigt. Och gärna en patoanatomisk diagnos. Alltså att det är något som är fel på den här vävnaden, den här strukturen. Vilket kanske kan vara svårt, särskilt i ländryggen. Det finns mycket där. Men det jag skulle säga, min poäng var att om styrkelyftarna återkommande har besvär med till exempel höften eller ryggen. Om man där kan hitta de här mönstren.

Det är viktigt för en styrkelyftare att vara rörlig kring höften så att man kan böja tillräckligt djupt utan att det blir ett ytterläge i höften. Om man kan hitta sådana riktlinjer, då kanske man på sikt kan minska skador och förekomst. Eller åtminstone, vem vet? Möjligen bara uppenbarelsen att alla kanske inte kan lyfta likadant, om vi nu kommer fram till det. Det kan ju vara en aspekt i det här också.

01:31:51 – Jacob: Ja, kan man bevisa det så hade det varit ganska skönt det också. Alltså svart på vitt på något sätt. Om ni bevisar det så skriv det i titeln på studien så att folk läser titeln i alla fall när man ska dela vidare den.

01:32:02 – Lars: Ja, alla måste lyfta olika.

01:32:04 – Jacob: Ja, precis. Ha det som titel så att de inte kommer undan det när man länkar till det sen. Nej, precis.

01:32:10 – Wille: Men det blir ett bra bevisvärde på den. Det är en svensk studie gjord av en styrkelyftare. Då kan du komma över den på bloggen och alla kommer tro på den. Precis. Det är inte som Stew McGill. Man bara, nej men han är ju inte stor. Eller José Antonio.

01:32:29 – Lars: Det återstår väl att se som sagt. Det finns mycket där som sagt med teknik och besvär. Sen tangerar vi alltid det här området med vad gör en sjukgymnast när man undersöker patienter med smärta och besvär? Vad tittar vi på? Hur ställer vi diagnos? Det är också väldigt begränsat och svårbeskrivet också.

Vad beror buttwink i knäböj på?

01:33:03 – Jacob: Ja, nu ser jag det lysa i Willes ögon här så då hoppar vi väl vidare till…

01:33:07 – Wille: Nu har du hypat det här lite väl mycket tycker jag.

01:33:10 – Jacob: Jag förväntar mig att du ska hålla igång diskussionen här minst en halvtimme nu Wille. Ja, exakt. Men buttwink, det är ju en fråga som kommer konstant skulle jag säga. Det är ju många som har… Det ser bra ut i knäböjen tills de kommer till parallellt däromkring, och så får de en liten flexion längst ner. Det är väl mer höften som rundar, skulle man nästan säga. Ja, det är bäckenet som roterar bakåt, och med det så rätar man ju ut ländryggen, om man inte gör den ordentlig, för då får man en liten utbuktning i ländryggen till och med.

01:33:52 – Wille: Man kan tänka på det typ som när man sitter på en stol, då har man ju ofta en rätt kraftig buttwink, för då är bäckenet ofta lite bakåtroterat och så får man en rundning i ländryggen då, när man ser åt andra hållet. Men min tanke egentligen bara, vad tänker ni att det här beror på? Eller egentligen så här, kan man säga att det beror på en sak hos alla människor? Ja, men hur tänker ni på det liksom?

01:34:14 – Jacob: Lars får börja. Jag tror inte jag låter dum. Nej, rädda dig.

01:34:21 – Lars: Konkret så beror det ju på att rörligheten i höften tar stopp och sen börjar rörligheten i ländryggen istället att tas ut. Det kan ju bero på massa olika saker i tekniken, eller i anatomin för den delen. Så jag har försökt spalta upp det egentligen. Jag försöker göra det för mig själv och så när jag har kurserna i styrkelyft för sjukgymnaster Då försöker jag spalta upp det här. Dels så kan det bero på alltså. Men det korta svaret är att jag tror inte att det beror på en sak bara. Så till vida rent tekniskt. Vad tror du Jacob? – Jag tror bara det är en sak.

01:35:02 – Jacob: Kelly Starret-sak. Nej förlåt. Nej men jag tror så här att.

01:35:17 – Lars: Ett alternativ kan ju vara att höftleden kan inte böjas. Man kan inte böja upp knät mot magen tillräckligt mycket. Och så vill man ändå göra en djup knäböj. Om man vill sätta sig djupt, då kommer det ta stopp i höften. Det finns ingen rörlighet kvar där. Sen kommer bäckenet och ländryggen rundas. Det är en variant. Då kan ju den här restriktionen, varför det är stopp i höftleden, det kan ju bero på lite olika saker. Men det kanske vi inte ska gå in på nu då. Men man kan ju till exempel vara stel i leden, man kan ju ha artros eller vad det nu kan vara. Det kan vara impingement i leden, alltså benpålagringar i ledpannan och ledhuvudet. Om det nu skulle vara så. Eller ja, det kan vara så. Väldigt… Jag hade en… En tjej som jag hjälpte med att träna, hon hade faktiskt det i båda höfterna.

Det var stopp strax ovanför parallell i höften. På senare år kunde hon inte ens lyfta knät mer än 40 grader mot bröstet. Hon hade extremt begränsad rörlighet. Det kunde man också koppla till sen när hon opererade och hyvlade bort en massa ben. Då gick det bättre helt enkelt. Hur som helst, det kan vara restriktion i leden. Alltså stopp i höftleden. Man kan säkert vara stram i musklerna kring höftleden också. Alltså rumpan i så fall, tänker jag. Krytesmaximus, tänker du? Ja, precis. Dock erfarenhetsmässigt kanske inte jättevanligt. Eller den dominerande orsaken, kan jag tycka. Någon typ av restriktion där. Någon typ av rörelsebegränsning i höften. Som är mer passivt i leden. Men sen kan det också vara som, för mig har det varit så i varje fall.

Jag böjer ofta och i perioder har jag böjt väldigt mycket med butt wink som det heter. Man är väldigt benägen att hitta på begrepp kan jag tycka också. Jag brukar säga att man rundar ryggen, men det är ju jag det. Hur som helst så kan man ju också skapa en aktiv restriktion i höften. Alltså en aktiv begränsning i rörlighet i höftleden till exempel. Om man exempelvis, som vi var inne och pratade om här nu. Om jag har höfter som inte är skapta för att stå och göra en knäböj med knäna rakt fram. Utan de ska vara lite mer utåt, som det är för mig. Då har du att göra med positioneringen av höften då. Hur jag ställer in höftleden kan man ju säga då. Så för mig, om jag skulle stå och knäböja med fötterna rakt fram, då skulle det ta stopp. Jag vet inte, jag skulle inte komma ner till parallell djup i alla fall.

Utan då tar det stopp i höften. Och sen om jag vill gå djupare, då rundar jag ryggen. Men det är ju inte för att jag är stel i höftleden. Det är ju inte för att jag har restriktioner i leden i höftleden. Det är ju för att den mesta rörligheten jag har i höftleden, det är när jag har fötterna utåt. Så då är det ju en fråga om positioneringen av höftleden snarare då. Och då tittar man ju på det bara. Okej, om jag vinklar ut fötterna och trycker knäna åt sidan så att de får följa med utåt. Och så kommer jag ner då. Då blir det ingen butt wink. Och så är allting frid och fröjd. Men sen kan det också vara att man får en begränsad rörlighet i höftleden på grund av att man aktivt skapar någon typ av inklämning i höften. Till exempel att, för mig då. Jag är skapt så att jag vill ha mina knän mer utåt.

De kan inte gå rakt fram, för då kommer jag inte ner. Jag vill ha mina knän utåt. Då måste vissa muskler också vara hyfsat starka där. Till exempel rumpans olika muskler. För att kunna hålla den där positionen. Om jag inte klarar att hålla den här positionen så att knäna åker in mot varandra redan på nedvägen i en knäböj. Knäna åker in mot varandra. Då kommer det också ta stopp i höftleden ganska snart för mig.

01:38:58 – Jacob: Och så gör det ont också. Jag har haft de problemen. Det går nog ut på många det.

01:39:02 – Lars: Precis. Då tar det stopp och så rundar jag ryggen istället. För jag vill ju ändå gå ner och göra min tävlingsdjupa knäböj. Men om jag istället på ett eller annat sätt ordnar så att mina rumpmuskler kan ta i eller om de är för svaga så tränar jag dem lite grann och så kan de ta i igen. Så att jag orkar hålla ut knäna där de ska vara. Då kommer jag ner i fullt djup då. Men då berodde det ju inte på att det var stopp i leden utan det var snarare så att jag aktivt skapade det här stoppet i leden. Och så där är det ju skillnad då. Hittills kan det alltså vara positioneringen, alltså hur jag står. Det kan ju vara att det är någon form av inskränkt rörlighet i själva leden. Det kan ju vara muskelsvaghet som leder till en indirekt inskränkt rörlighet i leden, hur man nu ska härleda det.

01:39:52 – Wille: Det blir en positioneringseffekt, att lårbenet kanske hamnar i en felposition, snarare än att man ställer den där?

01:39:58 – Lars: Ja, exakt. Men sen kan det ju också vara så, helt sonika, att det finns hur bra rörlighet som helst i höften och det händer jättebra saker i rumpan och alla möjliga saker. Men man är helt enkelt för dålig på att skapa någon form av styvhet i ländryggen. Så det är liksom musklerna som ska hålla den här lätt, beroende på hur man är skapt. Hålla den här positionen i ländryggen som man har när man står upp. Det vill säga ryggsträckorna till exempel. När man går djupt ner så av någon anledning så orkar man inte hålla den där aktiveringen. Då tappar man också ländryggen i flexion. Dock inte jättevanligt kan jag tycka att man är för dålig på att spänna ryggen. Sen kan det ju också vara det här med att man har tyngdpunkten fel på foten. Det är också en vanlig grej kan jag tycka.

Gärna att man har tyngden då, alltså stångens tyngd ligger för långt fram på foten. Stången, om man tittar från sidan på personen som gör sin knäböj då, så ligger stången kanske vid tårna ungefär. Då upplever jag också att de som har problem med att hålla tyngdpunkten mitt över foten ungefär då, då gör man också olika kompensationer då, och bland annat så kan man hamna i att man börjar runda ryggen då.

01:41:14 – Wille: Tror du det är för att man vill minska momentarmen på ländryggen då?

01:41:18 – Lars: Ja, eller för att överhuvudtaget hålla balansen kan jag tänka mig också. För om stångens tyngdhalva är alltför långt fram då kommer man ju kanske att ramla. Men för att man inte ska ramla då kanske kroppen är såhär smart att man rundar ryggen helt enkelt. Man skjuter bak övertroppen. Ja, och kanske rundar ryggen och toksvankar i bröstryggen för då får vi också bak i så fall. Det kan ju vara tyngdpunkten där också tänker jag då.

01:41:41 – Wille: Jag tänker att det kan vara lite som i ett marklyft om man sträcker på knäna lite för snabbt. Då hamnar ju stången gärna lite långt från kroppen och då kan det ju lätt bli att man kanske krummar i bröstryggen eller lite längre ner för att få in den mot kroppen. Jag tänker att det kanske är lite samma effekt där om du har stången för långt fram över fötterna i en knäböj.

01:42:00 – Lars: Ja, något åt det hållet. Det ändrar balansen eller för att överhuvudtaget kunna övervinna motståndet.

01:42:08 – Wille: Jag måste be om ursäkt till lyssnarna. Det blir jättesvårt att förstå det här tror jag, hur man ska beskriva det. Men jag tycker det är skitintressant, så fortsätt gärna.

01:42:15 – Jacob: Jag tror nog de flesta som är bekanta lite med svank och tyngdpunkt hänger med. Ja, det är bra. Det tror jag nog.

01:42:22 – Lars: Jag brukar kunna bli lite abstrakt i mina beskrivningar ibland. Jag ser att du ser det framför dig.

01:42:28 – Jacob: Du tittar mot de nya rörelserna i luften.

01:42:34 – Lars: Detta är ju mer videomaterial egentligen kan man väl säga.

01:42:36 – Jacob: Men det är alltid kul att höra och lyssna på också tror jag.

01:42:39 – Lars: Precis, men det som man kan ta med sig i alla fall kan jag tycka. Det här med att man rundar ryggen. Dels att det inte nödvändigtvis beror på en grej. Men också det jag tycker är intressant. Det kan ju vara att man är stel i höften. Det kan ju vara att man är svag någonstans. Det kan ju vara att man positionerar sig fel. Eller att man har tyngdpunkten fel och så vidare. Men det som är intressant och som man kanske inte vet så mycket om såtillvida. För det har man ju inte beskrivit någonstans. Vad ska jag säga nu till den här människan som har den här butt winken? Vad ska jag prova först? Ska jag säga åt den att Ska jag prova att behandla höften för att den ska få ökad rörlighet? Vad är det jag ska hugga på först? Om man är sjukgymnast kan man ju undersöka allt det här.

Är man svag eller är man inte det? Är det stelt eller inte? Då kan man provbehandla och testa om. Eller ska jag bara säga någonting åt den som gör det här? Eller vad är det som är den övergripande grejen som kommer att rätta till alla problem med lyfttekniken? Är det det här med tyngdpunkten? Det kanske är överordnat allting, vem vet? Och där är man ju jävligt duktig på givetvis, då man har lång erfarenhet av att instruera lyften. Intuitivt så ser man att det är någonting fel här, och så säger man att gör såhär. Och så blir det bra. De här riktigt vassa styrkelyftstränarna till exempel. Eller tyngdlyftning för den delen. Men det finns ju inte formaliserat någonstans. Återigen, de här generella riktlinjerna som kanske kommer i lite olika artiklar i form och i populärvetenskapliga tidningar eller artiklar och sådär.

Där det står att, ja, svanka. Jaha, okej. Och så är det slut så.

01:44:19 – Wille: Men vad tror ni om mekanismen att buttwinken blir mera framträdande eller att den uppkommer när det blir tungt? Alltså att man kan köra ganska hyfsade knäböjar på lite lättare vikter, men när man börjar närma sig sitt pers så börjar den komma in där. Håller ni med att det finns överhuvudtaget?

01:44:37 – Jacob: Ja, så tycker jag väl att det ser ut på jättemånga, men det kan ju… Där vill man kanske gärna tro att det är styrka, men det kan ju även vara tyngdpunkten där också. Alltså ligger tyngdpunkten lite fel och vikten är ganska lätt, då kan man liksom muskla det så att det funkar ändå. Det är liksom som i ett marklyft. Du kan göra marklyft där stången går en decimeter från smalbenen och få upp stången när det är lätt. Men sen när det blir tungt så funkar det inte längre, utan då börjar du antagligen böja ryggen eller så får du inte upp den. Men har du den längst med smalbenen hela vägen så kanske du inte tappar ryggen när det blir tungt. Då behöver det inte vara att du egentligen är klen, utan det är banan för stången.

01:45:17 – Lars: Men det är ju överhuvudtaget att minska momentarmen från stången till höften, oavsett om det är knäböj eller marklyft. Genom att runda ryggen. Det är ju en bra strategi för att lyfta mycket där och då. Kanske vanligare i marklyft, men jag betänker mig att det händer också i knäböj. Men framförallt i marklyft så är det ju fenomenalt vanligt. Smart kanske. Jag vet inte. Jag gör ju så. Eller jag har ju alltid gjort så. På tävling.

Runding av bröstryggen i marklyft och ryggens stabilitet

01:45:51 – Lars: Vad tror du liksom där då?

01:45:52 – Jacob: Alltså. Flektion i bröstryggen. Det är ju ovanligt egentligen med besvär från bröstryggen överlag. Och det är kanske ännu mer ovanligt att man på något sätt att det i alla fall upplevs som att det är diskbesvär från bröstryggen. Utan det är mer revbenslåsningar och sådana här saker. Tror du det? Spontant när folk frågar mig så brukar jag säga att jag liksom Om folk fläkterar lite på bröstryggen så brukar inte jag säga någonting. Om de inte är totala nybörjare för då försöker man alltid sätta in dem i mallen från början.

01:46:24 – Wille: Då ska det se ut som Kelly Starlet.

01:46:26 – Jacob: Ja lite, fast inte fötterna rakt fram. Man startar nästan lika med de flesta. Vissa märker man direkt att det här är helt off. Jag hade en kille i HIF. Hans lårben var liksom… Det var två tredjedelar av benen. Det var skitsvårt att få till något snyggt där. Men överlag så sätter de en liten modell och sen så får man jobba därifrån, känner jag själv.

01:46:54 – Wille: Men flexion i bröstryggen var vi på. – Ja precis.

01:46:57 – Jacob: – Just det. – Vad tror du om det?

01:47:00 – Lars: – Så som jag instruerar och så som jag lyfter själv också för den delen. I knäböj så är det ju lite annars. Jag hade inte sett någon som lyfter jättebra när de står med just flexion i bröstryggen för det blir inte så stabilt helt enkelt när stången ska ligga där. Så det är väl egentligen undantaget på något vis där man står och sträcker på bröstryggen när man tränar stryklyft. Men just i marklyft då. Och då är det klart, tränar man marklyft som styrkelyftare då… Jag och många med fler som är både styrkelyftare och sjukgymnaster brukar egentligen säga att det spelar ingen roll, för vi har inte erfarenhetsmässigt upptäckt och upplevt att det är någon som får besvär av det. Men däremot så Däremot så brukar jag inte möjligtvis instruera att man ska stå och hänga så mycket man bara kan i flexion i bröstryggen.

Så lätt resten hänger med det också, om det är en nybörjare.

01:47:54 – Jacob: Det börjar med flexion i bröstryggen och sen så börjar rörelsen så är det bara rumpan som går uppåt, stången och axlarna är kvar.

01:48:03 – Lars: Jag tror generellt, om man tänker på positionerna av ryggraden när man lyfter. En dålig grej kan ju vara att man startar redan böjd i ländryggen. Eller i ett ytterläge på något vis, när man väl startar. Men jag tror att en ännu sämre grej är att Man startar på ett vis och så rör det sig. Man böjer till exempel ryggen under tiden man lyfter. Det sker rörelser i ryggen under tiden man lyfter. Då tror jag att det är sämre. Man kan hålla en position hela lyftet. Tror du att det beror på att musklerna får jobba väldigt mycket excentriskt då? Jag vet inte riktigt. Jag tror det blir sämre styvhet kring segmenten i ryggen, eller hur man nu ska uttrycka det. Att det blir en sämre kontroll och stabilitet kring ryggens leder då, eller uppenbarligen eftersom de rör sig när man lyfter.

Och därigenom kan jag tänka mig att det blir mer belastning på de här passiva strukturerna som kanske går sönder och sådär, när man lyfter fel.

01:49:05 – Jacob: Jag vet faktiskt just McGill som var inne här som hade sitt mönster. Han har ju faktiskt gjort en hel del coola studier på både styrkelyft och biomekaniskt. Han har gjort några ultraljudslive medans folk har lyft. Han har ju sett att duktiga styrkelyftare som håller den här de har liksom inte ytterläge i någon kota. Utan att de flekterar. De går inte till ett ytterläge. Men sen så hade han någon medans de lyfte. Som liksom tappade den här kontrollen och hamnade i ytterläge mellan en kota. Fick ett diskbråck liksom live på ultraljudet. En jävla freakgrej att liksom lyckas få ett ultraljud när de gör. Men det är väl liksom kanske just precis som du beskrev det där då Lars. Om man lyckas hålla det stadigt så är det kanske stabilt även om det är lite åt något håll böjt.

Men om det är lite böjt och man tappar det där så kanske det lätt brister.

01:50:06 – Lars: Men annars också om man tänker bröstryggsbesvär och varför de skulle uppkomma i så fall när man kör marklyft. Så i Edits studie, den här enkätstudien, så var det ju faktiskt en del som hade både nacke och bröstryggsbesvär av styrkelyftarna. Nu vet vi ju inte vad de berodde på och när de hade dem och så vidare. Men när man skulle dra någon erfarenhetsmässig koppling så kan jag tro att man kan ha ont i bröstryggen av massa olika anledningar. Det kan vara refererat från nacken och skuldran och så vidare. Så det kan ju snarast vara sådana orsaker i så fall. Men jag är nog inne på ditt spår också att det är snarast ovanligt att man får besvär i bröstryggen av att man rundar den för mycket i marklyft. Så tyder det.

01:50:49 – Jacob: Om vi hoppar tillbaka till buttwinken

Praktiska tester och övningar för att motverka buttwink

01:50:51 – Jacob: här. Jag har en grej som jag brukar köra. Jag tycker det funkar ganska bra för att testa folk lite slarvigt sådär på gymmet när jag inte orkar gå ner och kolla rotation i höft och så här. Just för att hitta lite fotsättning. De tar tag i en stolpe framför sig och så sätter de sig ungefär i en djup böj. Och så får de liksom ligga där och gunga lite så liksom flyttar fötterna lite ut och in och hela tiden försöka hålla så att de verkligen… Man kan ju ta hjälp med armarna då och dra sig in i en svankposition eller en neutral position. Jag tycker det kan vara ganska… Jag vet inte om det kanske är något konkret råd man vågar ge ut till folk såhär att de ska känna på det. Gå ner och sitta där. Sätta sig upp nu. Kanske gå upp till parallellt och gå ner igen och känna liksom var behöver jag dra mig minst med armarna för att hålla mig i rätt position.

Så kanske man har en vinkel att börja med där i alla fall, hur man har fötterna.

01:51:46 – Lars: Och kanske dels då, jag vet inte om man ska gå på smärta så mycket, men jag tänker mig där det känns bekvämt då.

01:51:54 – Jacob: Ja, det är det jag menar. Mindre drag, mindre motstånd. När man sätter sig i den här positionen, även jag som har… Jag kan ändå sitta i fulldjup i ett ryck. Så jag har någotsånär bra rörlighet. Jag hade gärna haft några grader till just för rycken, men… Humble brag där.

01:52:14 – Wille: Ja, jag kan ju ändå sitta i fulldjup.

01:52:17 – Jacob: Det är väl bra för en 33-årig. Låt mig vara villig. När jag sätter mig där och drar in mig i så börjar det ändå dra framförallt kring höften på mig. Ljumskregionen. Men jag märker stor skillnad där på hur jag sätter fötterna även då. Jag har ju gjort så för att försöka hitta mitt. Framförallt för böjen ska jag säga, för i rycket så står jag extra Kalle Anka just för att få bort knäna. Jag är inte lång egentligen men jag är väl lång för att vara tyngdlyftare på något sätt ändå. Det är inte många som är två meter där. Är du två meter? Nej, nej, nej. Men jag menar det. Jag menar att jag är 1,83. Det är väl ganska långt för att vara tyngdlyftare. Jag hade ju varit i 105 om jag skulle varit bra på tyngdlyftning med min längd. Jag är 1,85. De som är bäst i plusen, de är väl runt 1,85 tänker jag.

Ja, precis. Så där är inte så många som är så väldigt långa. Just i tyngdlyftningen så är det ju en jävla fördel att vara förbi knäna från början. Jag hade ju den här Zulli Maluglu eller vad han hette. Det är väl någon form av dvärg. Han var väl kanske 1,50, jag vet inte. Men han började ju med stången förbi knäna. Han bara drog rakt upp.

01:53:32 – Lars: Nej men en annan grej. Hålla in stolpe känns ju rätt bra för då står man ju också. Men en annan grej som man kan göra. Då kopplar man ju bort vissa saker. Det beror på vad man vill diffa mellan för orsaker till att man rundar ryggen. Men om man bara tittar på höften. En annan grej som kan vara bra att göra är att stå på alla fyra. Dels ha först knäna pekandes rakt fram och sen gunga rumpan bakåt mot fötterna. Trycka sig bakåt med armarna. Då blir det helt avlastat om man tittar på rörligheten i höften egentligen.

01:54:01 – Jacob: Menar du att man ligger ner?

01:54:03 – Lars: Stå på alla fyra.

01:54:04 – Jacob: Stå på händer och knän. Och så tårna pekandes neråt? Ja, precis. Som att de är i marken? Ja. Eller ställ dig på en bänk så att fötterna bara hänger helt fritt.

01:54:19 – Lars: Stå på alla fyra och gunga bakåt. Sen kan man göra det i olika vinklar med knäna. Inåt eller utåt. Då får man också en uppfattning. Men det är bra med enkla test helt enkelt. Inga invändningar där. Men en grej tycker jag i alla fall. Man undersöker ju inte folk så grundligt. Bara man ska ge någon bra tips. Var ska jag vara? Jag kan ju tycka att om det gör ont och känns obehagligt i det där läget. I något läge när man gör din övning till exempel. Då är det kanske i regel. Om det gör det hela tiden. Man kanske till och med får ont efteråt. Återkommande. Särskilt också om man börjar belasta sig i det där läget när man tänker sig att här kanske jag ska vara. Då kanske det inte är rätt helt enkelt. Utan då kanske det är fel. Det kanske ska kännas lite mer bekvämt.

Man kan ju tänka sig att man ska kunna ta i med full kraft från det där läget. Måste man kämpa sig stenhårt dit och att det gör ont både här och där för att komma dit, då kanske man inte ens kommer att kunna träna upp att man kan göra det där behagligt. Det beror lite på också som sagt, vad som stoppar och sådana saker.

01:55:30 – Wille: Ja, för att det där är ju två ganska bra sätt för att ta reda på vad ens utgångsposition bör vara om man vill undvika det här. Dels då för att buttwinkern, då tänker man ju att man tappar kraft också, förutom att man eventuellt tänker att man kan skada sig på grund av det. Så att om man vill bli bra på det så kan man hitta ett läge, som du säger, dit man hittar bekvämt. Men vad tror ni om det här med att försöka träna bort buttwinkern? När du har den, att försöka stärka någon muskel eller sådär. Är det någonting som du brukar jobba med, Lars, när du ska försöka hjälpa folk med det här?

01:55:59 – Lars: Det beror lite på vad man har kommit fram till, vad orsaken är. Är det just att det är pallstopp i höften, då får man göra det bästa man kan. Det beror på vilken knäböjsstil man har också för den delen. Är det så att man har den här ryggfällarstilen där man också fäller ihop överkroppen mot låren och det blir mycket rörelseuttag i höften där det kanske inte finns rörelseuttag då kanske man måste fundera på en annan stil där man använder lite mer knän som en tyngdlyftare. Eller, så då är det kanske mer en sån grej. Om man inser att här kommer det inte bli någon bättre rörlighet om jag gör det. Så det beror ju alldeles på vad problemet är. Är det styrningen, alltså kontrollen, styrkan i rumpans muskler? Är det bålens muskler? Är det positioneringen?

Eller är det tyngdpunkten?

01:56:48 – Wille: Ja, för det jag har tänkt på, jag har hört ganska mycket om det här med att det ska vara just styrkan i rumpan, att man ska ha gluteus för att hålla allting på plats. Men det jag tänker är att gluteus, om den får jobba i det läget, bör ju egentligen dra bäckenet bakåt. Det bör ju orsaka en butt wink, om man säger, som då ska motsvaras av ryggsträckarmusklerna till exempel, eller rektospinar som ska hålla bäckenet på andra platsen. Men vad tycker ni om det då, just det här med att det är rumpan som ska hålla allting på plats?

01:57:18 – Jacob: Rumpan är väl mer rotation, alltså hålla höften på plats kan man säga så eller liksom lårbenet kanske.

01:57:26 – Wille: Jag menar, ifall den drar i lårbenet, då bör ju den också dra bäckenet bakåt. Där kan man ju se i biomekaniska studier att det är den effekten den har. Så då tar du i med rumpan, som jag tänker händer när man börjar lyfta tungt. Här måste du panga på med allt du har och rumpan är ju den muskeln som du ska använda för att få upp vikten i en knäböj. Så kanske det kommer då, så att säga.

01:57:46 – Lars: Men jag menar, när du går ner i en knäböj så jobbar ju rumpan för att kontrollera höften på ett bra sätt. Men du jobbar ju excentriskt där. Den jobbar ju under förlängning så då ska det inte bli någon buttwink av det.

01:58:01 – Wille: Jag tyckte man givit den fel. Men det är precis, det är lite så jag tänker. Är det någonting i motoriken, i ens rörelsemönster som är vajkall? Att det är därför man får till den så att säga? Om man då skulle kunna träna bort det? Det kanske bara är jag som tänker fem varv för långt? Det är därför du inte kan böja.

01:58:24 – Jacob: Det kan man ju uppleva en del som kommer och säger att de spänner rumpan.

01:58:28 – Lars: Eller man har gett dem någon övning kanske för att Här ser vi att det är svagt här i rumpan. Jaha okej, och så börjar de spänna rumpan. För om du bara står upp och spänner rumpan allt vad du har, och gluteus maxus och sådär. Ja men då kan man ju få så att bäckenet börjar rotera bakåt bara när man står rakt upp och ner sådär.

01:58:46 – Wille: Framförallt är det väldigt svårt att spänna rumpan om man svankar något fruktansvärt. Då får man ingen aktivering alls i den liksom. Det kan ni testa nu när ni sitter där hemma också. Ja, jag gjorde det precis.

01:58:57 – Lars: Men det kanske också är så att det är olika delar av rumpan som jobbar också. Beroende på om du har. Det vet jag inte. Den är ju stor. Det är ju flera fiberriktningar också i gluteus maximus. Jag tänker mig det. Och det finns ju också djupa delar av gluteus maxus. Men jag är nog inne på det spåret som det är nu. Då får man i så fall tona ner det här att du ska spänna rumpan, järnet. Och så får vi styra in det från början. Den här positionen på ländryggen ska du ha. Och så ska du kunna hålla den ner och så får man känna att nu spänner du rumpan så att det inte blir något överdrivet som du är inne på att man spänner rumpan och så glömmer man bort att ryggen skulle vara i ett visst läge också så ser man bara på att spänna rumpan och så rundar man ryggen istället.

01:59:47 – Jacob: Så jag brukar faktiskt den här som jag sa övningen där man håller i en stång alltså. Om man går ner och sätter sig där när man har svårt att sitta i den positionen och så liksom drar man sig rätt. Och sen så försöker man släppa, lätta på draget. Då får man jobba väldigt hårt för att hålla sig kvar i positionen. Det blir väl lite isometriskt excentriskt. Man tappar det väl efter en stund. Det är en ganska god övning det också. Det är väl ungefär som man kör liksom. Har du svårt att sitta ner med en ryckböj så kör ryckböj. Så vikten tvingar dig ner. Det är lättare att gå ner med en stång än med en pinne. Och sen försöker du liksom bara hålla dig kvar när du sitter där nere. Ibland kanske någon hjälper dig till och med. dra ut rörligheten och sen så jobbar man statiskt för att utveckla styrka.

Men det är om det brister i styrkan som sagt. Jag tror det kan vara bra för många att sitta där och jobba. Om man verkligen vill ha en djup sitt.

02:00:42 – Lars: Rent allmänt så Brukar jag lägga in varianter på olika sätt och vis. För att vara i det där bottenläget. Om det nu känns obekvämt eller att man haft något problem som gjort att man får problem just i vändningen eller vad det nu kan vara. Överhuvudtaget lägga in varianter där man ska sitta. Då kan det vara med belastning också. Stoppböj eller knäböj med lång excentrisk. Sådana varianter. Tycker jag är bra. För på något vis stimulerar det också någon typ av rörlighet. På ett eller annat sätt.

02:01:13 – Wille: Bra. Har vi löst frågan med buttwink nu för evigt eller? Ja, precis. Inga fler frågor om detta nu alltså.

02:01:19 – Jacob: Nej, men det är skitbra. Vi skapade flera frågor kanske.

02:01:25 – Wille: Jag har försökt lösa in mig på det här, men tyvärr är det ingen som har gjort en studie på buttwink och styrkelyftare när de knäböjer. Det finns ingen som har hittat en bra RCT för hur man ska lösa det här på något vettigt sätt. Man får gissa sig fram. Jag tycker ändå att vi har kommit fram till någonting idag.

02:01:44 – Lars: Vi får använda våra OMT-kunskaper och resonera oss fram.

02:01:53 – Jacob: Men vi är väl nöjda här. Vi är över två timmar nu, är vi inte det? Jo, det är vi. Jo, absolut. Vi passerar precis det strecket. Precis. Vi brukar ju ha den här… Har du lyssnat på några avsnitt innan?

02:02:03 – Lars: Ja, jag lyssnade faktiskt på det här med… Vi hade ju med han Fredrik.

02:02:07 – Jacob: Ja, ja. Ja, vi brukar i alla fall ha den här avslutningsgrejen, men jag tror vi skippar den idag, va, Wille? Ja det tycker jag. Vi brukar ha en sån här med lite, vi har ju redan varit på Kelly här så han får vara… Det är han veckans logiska felslut.

02:02:22 – Wille: Logiska felslut, en lösning till alla människor för allting liksom ungefär.

02:02:27 – Lars: Och så mycket påhittade tarmar. Jag lyssnade på det förra gången, det

Orsak och verkan vid rehabilitering och avslutning

02:02:34 – Lars: avsnittet pratade vi då om, det var ju det här med vad som är orsak och effekt kan man säga då med behandling. Ja precis.

02:02:41 – Jacob: Det går alltid mot det normala på något sätt. Många oftast söker hjälp när de har som ondast eller de försöker ändra någonting när de har som störst problem. Då blir det oftast bättre av sig själv och då tillskriver de den här förändringen till, eller ja att de blir bättre till förändringen.

02:02:59 – Lars: Ja, det var intressant. Men det jag tänkte på var att jo det är klart, och det vi var inne på nu också, det som du var inne på med stryklyftsstudier med teknik och besvär överhuvudtaget, förebyggande åtgärder och sånt där. Det är ju intressant, eller där det blir intressant att utvärdera en åtgärd på något vis, det är ju om det, tänker jag då, om det är återkommande, någonting återkommande och så att man gör olika saker och det funkar dåligt men det är återkommande. Men också gör man Man kan hitta någonting, ett mönster. Du var inne på det lite grann, så jag var lite orolig när vi började prata om det förra gången. Tror de inte på någon typ av interventionseffekt någon gång? Eller vad är det frågan om?

02:03:43 – Jacob: Vad händer? Man får ju tro på en interventionseffekt på något sätt. Om man bara gör det på sig själv så ska man inte tillskriva för mycket till det. Ungefär som Ola Wallengren sa i avsnitt 2. Det funkar för mig. Det är så man ska marknadsföra det. Man ska inte gå ut och säga till alla andra att gör det här, det funkar skitbra. Man vet faktiskt inte förrän man verkligen kontrollerat det med lite mer strikta förhållanden. Precis som ni gjorde med er ryggstudie här nu. Nu vet vi att motorkontroll fungerar lika bra som marklyft eller att marklyft fungerar lika bra som motorkontroll på den här typen av patienter.

02:04:19 – Wille: Men vi vet inte om det funkar lika bra som tiden eftersom ni inte hade någon kontrollgrupp som var obehandlad.

02:04:24 – Jacob: Nej, men de var ändå kroniska hur länge som helst. Jo, precis.

02:04:27 – Wille: Men vill man dra det till den spetsen så är det ju det man måste ha, så att säga.

02:04:32 – Jacob: Men just att om kanske David bara hade kommit här och sagt att jag kör märklyft med mina klienter på vårdcentralen, jag tycker det funkar bra. Jo, precis. Då är det ju mer lite åt det här… Ja, felargumentet. Inte om man säger att jag tycker det funkar bra, men de hade sagt marklyft funkar skitbra för jag har testat det. Och så skriver han en bok på det.

02:04:54 – Wille: Ja, ungefär. Det funkar på allt.

02:04:57 – Jacob: Det är då det blir fel. Ja, exakt. Att man vet tyngden bakom ens bevis.

02:05:03 – Lars: Exakt, absolut. Rimliga slutsatser och så vidare. Ja, precis. Så att man inte tillskriver det för stor…

02:05:11 – Jacob: Exakt. Då blir det lätt det här som vi sa. Om man ändå skulle bli sjuk eller om man ändå skulle få ont så är det. Oj, tänk så sjuk eller så ont jag hade fått om jag inte hade gjort det här. Ja, just det. Trots att det man gör inte har någon effekt. Man bara fortsätter och tänker att. Jag har ju redan bevisat för mig själv att det har effekt. Så bara fortsätter man och spä på det. Tänk om jag inte hade gjort det denna gången. Då hade jag varit riktigt sjuk.

02:05:37 – Lars: Ja, exakt. Då är man illa ute. Jag är illa ute.

02:05:40 – Jacob: Det beror på vad det är för något. Men vissa grejer kostar ju verkligen pengar. Det är inte bra att folk tror att det verkligen fungerar om det inte finns evidens för det.

02:05:49 – Lars: Men då fick vi en liten diskussion här ändå ju.

02:05:51 – Jacob: Ja, men precis.

02:05:52 – Wille: Det var ju perfekt. Det här kanske blir en återkommande grej. Gästerna får kritisera lite.

02:05:55 – Jacob: Så fort det kommer något från vården så tar vi upp den igen. Det är så klassiskt.

02:06:00 – Wille: Tror ni inte på någonting?

02:06:02 – Lars: Exakt. Ja, nej men visst. Det är ju så. Men det är det som jag vill säga. Vi har inte pratat om det jättemycket. Eller indirekt har vi pratat om det. Det här med kopplingen mellan motorisk kontroll eller rörelsemönster och utvecklandet av besvär. Eller huruvida motorisk kontroll eller vilket rörelsemönster man har på grund av att man har besvär. Det har vi inte pratat om direkt. Men det är det vi var inne på lite grann med buttwink. Det är där någonstans man hamnar också och börjar fundera kring när man ska ta fram någon form av riktlinjer kring hur man ska göra någonting eller överhuvudtaget varför man ens pratar om varför det inte är bra att vara i ett ytterläge i en led när man belastar den gång på gång. Det blir lite mer sjukgymnastisk diskussion att ha den.

02:06:55 – Jacob: Ja, det blir det precis. Den kluriga. Den är klurig. Vi får ta ett nytt avsnitt Lars när ni har kommit lite med studierna.

02:07:03 – Lars: Eller om vi vill diskutera Bengt kanske.

02:07:05 – Jacob: Är du haj på det också?

02:07:07 – Lars: Jag är inte jättebra själv. Jag kan diskutera Bengt precis i samma aspekt som jag kan diskutera kväve och marklyftare och teknik.

02:07:14 – Jacob: Ja, precis. Ja, men det är härligt. Nu får jag gå upp och sätta mig och titta på TV med frun.

02:07:24 – Wille: Det har varit skitkul att ha dig med. Ja, det var jätteskoj. Super, applåder.

02:07:29 – Lars: 2 juni kan ni skriva in i den här kalendern.

02:07:33 – Wille: Vad händer då?

02:07:34 – Lars: Blir du doktor då? Då ska jag disputera i Umeå Jajamen I Umeå? Ja Så det är bara att åka till Norrland Absolut, Björkarna stad Björkarnas stad, exakt Då ska jag försvara min avhandling mot Hannu Lomayoki

02:07:50 – Jacob: Kommer du ner till Lund nu då den 11? Då ska jag försvara min master.

02:07:53 – Wille: Givetvis. Givetvis precis. Var det Lomayoki som skulle opponera?

02:08:01 – Jacob: Ja.

02:08:02 – Wille: Ja, coolt.

02:08:03 – Jacob: Vet du vem det är Wille?

02:08:05 – Wille: Det här är ju mitt ämne om man ska säga.

02:08:07 – Lars: Det vet alla Schyffertlöpare. Ja men precis.

02:08:08 – Okänd talare: Uppenbarligen inte. Nej då, så är det.

02:08:09 – Wille: Men just det, det var kul.

02:08:10 – Jacob: Du får höra av dig om det är något annat. Ja. Ha det gott! Nu får jag spinna igen. Hejdå!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *