Summering av avsnittet
AI summering. Längre ner finns hela avsnittet med komplett transkribering.
I det här avsnittet av Tyngre Träningssnack gästas Wille och Jacob av den tidigare olympiske tyngdlyftaren och erfarne tränaren Anders Lindsjö. Anders berättar om hur han av en slump halkade in på tyngdlyftning som tolvåring i Helsingborg på 1980-talet, efter att tränaren Nils-Erik Sollevi lockat över hela hans kompisgäng från bänkpressen till lyftarpodiet. Han skildrar den unika kamratskapen och den starka träningsmiljön i AK Greppet och Helsingborg vid den här tiden, där många av Sveriges främsta lyftare samlades och sporrade varandra till toppresultat.
Samtalet går vidare in på hur puberteten ger ungdomar en enorm, nästintill gratis styrkeutveckling, vilket för Anders del innebar en explosionsartad resultatökning i slutet av tonåren som tog honom hela vägen till medaljer på junior-VM. Samtidigt reflekterar han kritiskt över hur extremt hårt och oplanerat de tränade under de åren, med maxningar på nästan varje pass och ständiga smärtor i knän och höfter. När pubertetens naturliga tillväxtboost väl avtog saknades kunskapen om återhämtning, periodisering och smart träningsplanering för seniorer, vilket ledde till skador, platåer och sviktande motivation.
Utifrån sina egna erfarenheter och den internationella tränarutbildning han gick efter den aktiva karriären resonerar Anders kring hur tränarskap och inlärning bör fungera idag. Han betonar att prestationsutveckling är tvärvetenskapligt och att en bra tränare måste finnas på plats i lokalen för att löpande kunna anpassa träningsvolymen efter individens dagsform. När det gäller nybörjare och unga menar han att tyngdlyftning ofta görs onödigt komplicerat och tekniskt exkluderande. Istället för att sträva efter perfekt teknik från dag ett bör fokus ligga på rörelseglädje, lek och motivation som får utövaren att vilja komma tillbaka till träningslokalen hundra gånger.
Anders och programledarna diskuterar även hur CrossFit-rörelsen har lyft tyngdlyftningen ur källarlokalerna och gjort sporten socialt accepterad för en bred allmänhet, även om det ibland finns en övertro på hur snabbt man blir fullärd som coach. För motionärer som vill använda olympiska lyft i sin träning ger Anders konkreta råd: lyft så djupt som rörligheten tillåter utan att det gör ont, fånga gärna stången i styrkevarianter om djupa sitt är begränsande och kom ihåg att det är långvarig överbelastning snarare än akuta lyft som sliter på kroppen.
Avslutningsvis besvaras lyssnarfrågor om bland annat höftkontakt och stångbana vid ryck och vändning, där Anders förklarar den kinesiska principen om att hålla stången nära, snabbt och lågt samt hur lyftarens kroppsproportioner avgör tekniken. Det blir också en diskussion om utrustningens betydelse, varför dam- och herrstänger har olika vikt och dimensioner, vikten av bra kullager för att skona lederna samt vad som skiljer dagens specialiserade atleter i olika viktklasser från förr i tiden.
På Tyngre Träningssnacks instagram hittar du bilder och klipp från avsnittet.
Visa avsnittets hålltider
Det här är en automatisk transkribering av detta avsnitt av podcasten Tyngre Träningssnack. Du kan trycka på varje tidpunkt i texten för att hoppa till precis den delen av avsnittet i youtubespelaren ovan.
Transkriberingen är genererad med hjälp av AI och innehåller därför vanligen några enklare fel.
Introduktion och presentation av Anders Lindsjö
00:00:23 – Wille: Hallå gott folk och välkomna till ännu ett avsnitt av Tyngre träningssnack. Jag heter Wille och med mig som vanligt har jag Jacob Gudiol.
00:00:32 – Jacob: God kväll Wille.
00:00:34 – Wille: God kväll. Hur är läget med dig?
00:00:37 – Jacob: Det är väl bra, det ska jag inte klaga. Jag spelade match igår och känner mig förvånansvärt fräsch i kroppen idag. Det är man inte bortskämd med numera, så jag är nöjd. Hur är det själv? Jag såg att du redan hade haft uppe spriten på en söndagseftermiddag.
00:00:54 – Wille: Klockan är sex nu, så tidsmässigt. Det var inte då Instagram-bilden kom upp, så nu ska jag dubbelkolla dig direkt bara för att du påstår saker. Jag satt och kollade lite på cykling nu i eftermiddag, så då kände jag att det var rimligt att ta en bourbon.
00:01:11 – Jacob: Tre timmar sedan, så det var strax efter lunchtid som vi var på det klara med hur det går till.
00:01:20 – Wille: Bra, då har vi det tydligt. Jag tänkte på det där med fotbollen. Ska du gå ut med att det är din sista säsong nu, eller kommer du göra en comeback nästa år också?
00:01:29 – Jacob: Nej, jag håller det på is tillsvidare. – Det är så?
00:01:32 – Wille: – Ja, det är kul när man spelar. – Då ser vi fram emot den följetongen. Vi är inte ensamma idag, utan vi har med oss, jag tror det blir den tredje Olympiern som vi har med i den här podcasten. Nämligen Anders Lindsjö, välkommen. – Tack så mycket. – Hur är läget med dig?
00:01:56 – Anders: Det är mycket bra nu efter all teknik så känns det mycket tryggt att sitta här framför datorn. Så det känns jättebra. – Det är det.
00:02:06 – Wille: Vi ska väl prata en hel del teknik idag tänkte jag. Men du ska få presentera dig lite mer ingående vem du är. Jag sa ju att du var Olympier till exempel. Vi börjar inte där utan vi börjar lite tidigare med vem du är och varför du är med i den här podcasten.
00:02:21 – Anders: Jag är Anders Lindsjö, en helsingborgare som brinner rakt av för tyngdlyftning. Anledningen till det är ju att man hållit på med det sedan man var 12-13 år. Så det har byggts upp en liten passion för lyftning. Jag har ett gäng fyra barn och hund och en fru, så jag är trygg på den sidan. Har fått till hela livet på den sidan. Jobbar idag med tyngdlyftning och lever tyngdlyftning och ska prata tyngdlyftning. Ja, det är nog jag ganska kort.
00:02:54 – Jacob: Du och gymmet liksom?
00:02:56 – Anders: Ja, det känns faktiskt så ibland. Ibland känns det som att profilkläder och träningsställen, det släpper aldrig sitt grepp om mig. Man är alltid klädd i träningskläder. Och det känns ju faktiskt lite sorgligt ibland. Man vill ju vara en vanlig människa också.
00:03:12 – Jacob: Vi lunchar ibland faktiskt Anders, det gör vi ju. Då går vi ju till arenan som ligger 200-300 meter därifrån.
00:03:21 – Anders: I träningskläder? Ja, i träningskläder. Så det känns skönt. Så det är nog jag i korta drag, förutom tyngdlyftning och träning alltså.
00:03:33 – Jacob: Ska vi ge folk en liten relation? Du sa att du började när du var 12-13. När är du född på ett ungefär då? Du är sextiotalist va? Slutet där.
00:03:43 – Anders: Väldigt sent, nästan sjuttio. Så sextionio är jag.
00:03:46 – Jacob: Okej.
00:03:47 – Anders: Så att jag började ju på det fina åttiotalet. Så det är ju länge sedan luftningen kom in i mitt liv.
00:03:53 – Jacob: Ja, du började när jag föddes.
00:03:56 – Anders: Ja, det verkar så. Det är inte bra men det verkar så.
00:04:01 – Jacob: Ja då har man ett par timmar.
00:04:02 – Anders: Det har varit en del av ens liv så länge ju. Det är ingen ny trend för mig eller en ny träningsform utan det är ju nästan ett liv.
Hur Anders började med tyngdlyftning och kulturen i Helsingborg på 80-talet
00:04:15 – Jacob: Hur kom du in på det då? 12-13, det är ju inte vanligt nu för tiden att man kommer in på tyngdlyftning så tidigt. Hur hände det med dig? Vad drog in dig?
00:04:30 – Anders: Med mycket annat så är det slumpen. Vi var ett gäng killar som spelade fotboll och var nog som alla andra killar. Sen hade vi en kille i klassen som inte var som alla andra. Han var ju tyngdlyftare. Ulf Mårtensson hette han. Och hans bror Tor och far Arne var också tyngdlyftare. Vi var inte så imponerade av dem faktiskt. Det var mer än… Tyngdlyftning var någonting konstigt. Vi var ju vanliga killar. Så vi tränade på ett ställe som hette Norra Hed. Där det är en skola idag, där var en träningslokal. Lite var det öppet, förr i tiden var allting öppet. Idag är allting stängt. Så vi gick in där en dag och så körde vi den enda övningen som finns egentligen. Och det är ju bänkpress. Och då körde vi den. Och då kommer det en liten gubbe fram till oss som heter Nils-Erik Sollevi och frågar om vi inte var intresserade att köra tyngdlyftning.
00:05:29 – Jacob: Det var Nisse som fick in dig alltså?
00:05:31 – Anders: Vi var nog ganska överens allihopa att det var vi inte. Vi var extremt nöjda med vår bänkpress. 20 killar, alla från samma klass. Man fick väl, ibland fick man nog två set kanske. Sen var det en friskvårdskänsla man satt där. Till sist så fick han ju faktiskt till att börja med det, för det blir ju otroligt tråkigt med tyngdlyftning. Eller med bänkpressen. Så det bara flög över till lite lyftning. Så vi var 20 man som började samtidigt. Så alla våra killar i vår klass och kompisskap, vi började samtidigt. Så det blev ju en otrolig social effekt av det, att man gick ju till träning för att man ville vara med sina kompisar. Så det var en häftig resa och jag var ganska dålig faktiskt. Det var inte det att det drog mig för att jag var bra utan det är nog mer för att det var den sociala grejen.
Så det var en häftig resa. Så 20 stycken och sen fortsatte väl tre av dem. Mark Wihlborg som är fortfarande aktiv. Han har väl varit med på något SM bara för något år sedan.
00:06:35 – Jacob: Två år sedan tror jag.
00:06:36 – Anders: Två år sedan, ja.
00:06:37 – Jacob: Han tog medalj till och med.
00:06:38 – Anders: Ja, så han har ju varit otroligt länge i min värld av tyngdlyftning. Så att vi fortsatte. Och han var ju en supertalang. Alltså han var jätteduktig redan när han var ung.
00:06:50 – Jacob: Han fattade tyngdlyftning väldigt snabbt.
00:06:53 – Anders: Det tog mycket längre tid för mig. Så det var nog mer så att slumpen kom igång där. Så det kändes bra. Till sist blev ju tyngdlyftning… Det folk inte vet om tyngdlyftning, det är ju att kamratskapen är ju otroligt stark. Oftast finns det inga åldersgränser, utan alla tränar tillsammans, alla umgås tillsammans. Det blir en ganska stark familj. Och du är ju del av det nu, Gatob, så du vet lite grann om det.
00:07:20 – Jacob: Ja, det är ju faktiskt så. När jag började så var jag den enda aktiva nästan mellan 20 och 30 då tror jag, men det var liksom inga besvär på det sättet. Det tog två dagar så satt man och snackade skit med torrmodar.
00:07:32 – Anders: Ja, men det är faktiskt så. Det är en otroligt familjär idrott. Jag tror att jag var ganska duktig.
00:07:37 – Jacob: Egentligen var jag skitbra på alla andra idrotter nu efteråt. Jag måste förstå att egentligen hade jag varit duktig i allting annat, självklart. Nu låter jag jättetaskig här som intervjuar dig och asgarvar, men jag känner dig bra Anders. Jag vet inte riktigt om jag köper.
00:08:05 – Anders: Vi var nog mediokra, goa fotbollskillar. Jag minns när jag sa till min pappa att nu ska jag sluta med fotboll och nu ska jag bli tyngdlyftare. Då är jag helt ärligt, han tyckte jag var helt dum i huvudet. Då sa han att jag aldrig kommer bli någonting. Och sen nu i efterhand så är det ju en sån här mental saga. Min pappa sa att jag aldrig skulle bli någonting och det gjorde att jag blev jättebra. Fast så tror jag inte det var. Utan mina kompisar körde tyngdlyft. Jag tror inte det spelar någon roll. Vi hade ett fantastiskt kul gäng. Inte bara vi killar utan det var mycket runtomkring. Duktiga idrottare i lyftklubben som tränade jävligt hårt. Och så givetvis muskler. Alltså det är ju häftigt med muskler när man är 12, 13, 14 år. Det är det.
Jag tror att det var svårt att inte gilla när man väl började få känna den här effekten av att man hade lite, lite, lite större underarmar än alla andra. Det var en god känsla. Folk började titta på en. Men det tog lång tid för mig att få resultat.
00:09:12 – Jacob: Men Nisse Solevi, han var väl väldigt duktig han med, så ni hade goa förebilder där också ju.
00:09:20 – Anders: Vi hade ett gäng förebilder som var där. AK-greppet som jag började med… Det fanns två klubbar i Helsingborg då. Helsingborgs atletklubb och AK-greppet. Det har varit lite rivalisering mellan dem. Men greppet har alltid varit en väldigt stark klubb i dubbel bemärkelse. De har varit framgångsrika och givetvis starka också. Jag hade AK-greppet och det var ju alltid någon form av olympier med där. På min tid var det mycket Stefan Jonsson som sen blev bodybuildare. Han var ju otroligt duktig. Han var där i den tiden när vi tyckte det var lite roligt. Lars-Erik Källström var också på väg in mot OS, en 135-kilos kille som sen blev vår tränare. Så det var mycket duktiga människor. Det var riktiga idrottsmän på den tiden.
Det är ju inte samma, en idrottsman på 80-talet är ju inte riktigt samma som en idrottsman på 2015-16. Nej. Då har det ändrats lite grann.
00:10:25 – Jacob: Ja, precis. Det var mycket annat man ändå behövde ha koll på i livet förutom idrotten även när man körde liksom all in eller vad man säger.
00:10:35 – Anders: Ja, alltså en idrottare på min tid, alltså man kan ju vara ärlig på det och idag är ju inte alls samma sak. Det kräver ju helt andra saker idag.
00:10:43 – Jacob: Och de som var i greppet då var vanliga knegare som tränade på kvällarna.
00:10:51 – Anders: Oftast var det kroppsarbete, stensättare och allt vad de nu jobbade med. Så det var ju människor som jobbade hårt och tränade hårt. Och idag finns det väl inte så många riktiga kneg och det finns inte så många som tränar hårt heller. Det är väl det som har hänt. Det var en stor, stark klubb. Det var häftigt att få vara med i det, det var en otrolig upplevelse i sig.
00:11:15 – Jacob: Arne, Mats Lindqvist, hur gammal är han i förhållande till dig?
00:11:19 – Anders: Han är ju snart 75. Kan han vara det?
00:11:24 – Jacob: Nej.
00:11:26 – Anders: Jag tror han är 62.
00:11:28 – Jacob: Ja alltså han var så mycket före det.
00:11:31 – Anders: Han var ju, han är ju Helsingborg, han var ju då i HRK. Alltså han var Helsingborgsatlett. Så att de som är som Ola och Mats Lindkvist de hade ju en demontränare som Reino Heino. Som var väldigt, väldigt duktig på att rekrytera tyngdlyftare och träna den. Alltså han tränade faktiskt modern teknik på 80-talet. Så nästan alla som fick med Lars Rinse och det var mycket folk. Ralf Scott, Kent Olsson, de fick en känsla av Reino Heinitz. Många som har blivit skolade i hans teknik och den var väldigt, väldigt bra. Så han var ju duktig på det. Och där kom ju Mats Lindqvist ifrån det här gänget och han lyfter fortfarande idag otroligt bra, fast han är gammal.
00:12:18 – Jacob: Ja jag vet jag la upp något i instagramklipp där han ryckte 95 kilo i finskor och jeans.
00:12:24 – Anders: Ja det är helt fantastiskt. Och det var en produkt av Reino Heino som då var fritidsledare tror jag uppe på Elinebergsskolan med en gubbe där som hette Stress som var gymnastiklärare och som hade intresse för tyngdlyftning. Det krävs liksom någon sån här eldsjäl i de här trikåidrotterna för att man ska börja med dem.
00:12:46 – Jacob: Hur var resten av Sverige där? För jag vet ju, det var ju många, som du sa precis, olympier nere i Helsingborg och Skånehållet. Men hur var liksom resten av Sverige? Var det lika stort över hela Sverige där? Eller lika stort skulle det ha varit en jättestor sport. Men var det lika många duktiga över hela Sverige där på 80-90?
00:13:06 – Anders: Alltså greppet under min tid, det var ju i särklass den bästa klubben i Sverige. Det var ju alltid någon som var med i varje OS. Sen var det ju Mats Lindqvist som inte tävlade för Greppet eller HAK. Han tävlade ju för Södertälje. Men han tränade i Helsingborg och sen bodde han stundtals också i Stockholm. Det var väldigt många från Helsingborgshållet eller Skånedistriktet här som var duktiga i tyngdlyftning. Jag tror det har lite grann med det här Talent Code, alltså med att miljöer skapar stjärnor. Och vi kan inte skapa miljön utan den bara sker. Och på den tiden var det en god miljö att träna tyngdlyftning i Helsingborg.
00:13:52 – Wille: Fanns det ett väldigt starkt förbund då eller någon central organisation som drev fram utvecklingen? Nej.
00:13:59 – Anders: Jag tycker fortfarande att… Förbundet idag är fortfarande lika svagt och så kan man vända på det. Förbundet består utav klubbarna, så om förbundet är svagt är det väl en produkt av att klubbarna är svaga. Men AK-greppet, atletklubb-greppet, det var en stark klubb som hade många framgångar och mycket lyftare. Så då blev de en maktfaktor i Sverige. Det var fler klubbar som var duktiga men greppet var väldigt, väldigt bra. Det var en kul… Det var starkt. Det var många som var engagerade och det var bra folk och många som tränade hårt. Sen blev det ju ännu bättre när vi började träna, jag och Mark och Johan, när vi kom in på ungdom och junior då var det otrolig träningsmiljö i Helsingborg.
00:14:53 – Jacob: Ja då hade ni de som var Aronsson, höll han till där nere också då? Han är ju också äldre.
00:14:59 – Anders: Han är också 62, han är då Eskilstuna-kille, och de flyttade ner till Helsingborg. Framförallt för en kille som hette Lars-Erik Källström, som var en fantastisk tränare men inte så bra på träning, om man får lov att säga så.
00:15:14 – Jacob: Ja, coach.
00:15:16 – Anders: Han var det. Han kunde entusiasmera människor. Han ordnade och fixade. På den tiden var det JC, en stor sponsor. Vi fick jeans av dem och tröjor. Det var fantastiskt att kunna få en tröja gratis. Han fixade sådana grejer. Det drogs ganska mycket folk till Helsingborg. Tom Kielikoski från Uddevalla kom ner, också otroligt hög nivå. Sen hade vi Mats Aronsson från Eskilstuna, Arne Larsson från Mellerud. Det kom folk till Helsingborg för att det var väldigt bra.
00:15:50 – Jacob: Nu släpper vi mycket namn här på lyssnarna. Vi kan ju inte berätta vem alla är men vi kan väl berätta att de verkligen kunde lyfta det om man säger. Jag vet både Mats Adamsson och Tormo de har väl stött över 200. Och det har du själv gjort. Vi kommer in mer på dig sen. Lindqvist gjorde ju inte det men han gjorde ju väl en lättare klass. Han har ju fortfarande det svenska rekordet, har han inte det? Lindqvist stötte 180
00:16:15 – Anders: Jag tror den stod i 180 i 82an. Och 175-170 där någonstans i 75 kilo. Det var lite andra klasser på den tiden ju. Men det var otroligt kompetenta idrottare i tyngdlyftning. Alltså på min tid, idag är det lite sorgligt att se tyngdlyftning på ett sätt och fantastiskt kul att det är så många som håller på. Gick man ner en träning när vi var som bäst här i Helsingborg, då var det alltid någon som lyfte över 180 kg. Det var aldrig pass där ingen lyfte det. Ibland kunde det vara två, tre stycken. Knäböjningar idag när man går ner på vår lokal, då öppnar man ögon och höjer på ögonbrynen för att det är någon som knäböjer 200. Det var ju inte så förr. Det var ju väldigt många som gjorde 200 knäböjningar utan att det var något tungt. Det var en annan miljö.
Idag är man nästan imponerad om någon rycker 100 fast det kunde man inte vara då för då ryckte alla 150. Man hade hela tiden någon annan att jaga och det tror jag är en brist idag faktiskt i alla idrotter. Har man ingen att jaga så får man dra det lasset själv och det är jobbigt.
00:17:36 – Jacob: Ja, då får man hjärnspöken också hela tiden. Kan man göra så mycket? Hur kan man göra så mycket? Men gör kompisen det bredvid så löser det sig liksom.
00:17:46 – Anders: Ja, så är det faktiskt. Och samma Arne Larsson då som kom från Mellerud. Han var också 180, stötte dig i 90-kilosklassen. Det var bra lyftare. Det var väldigt, väldigt, väldigt många som lyfte över 160-170 kilo. I stöt. Så det var en speciell tid och folk levde tyngdlyftning. Alla satsade för att komma till EM, VM och OS. Så det var inte så konstigt att man ville göra det. Det var ingen som sa att det kommer du inte klara. Det gjorde ju alla. Alla försökte det. Så det var ingen som tyckte att man var konstig. Därför blir den här familjen ännu starkare. Man blev otroligt bundis för att alla trodde på en och man var i den här familjen.
00:18:36 – Wille: – Kan jag ställa en dum fråga? Vi har pratat ganska mycket om olika
Damernas intåg i tyngdlyftningen och de höga kraven för att nå OS
00:18:42 – Wille: duktiga lyftare nu som har siktat på OS och varit med på OS och gjort fantastiska resultat. Men ingenstans här dök det upp ett kvinnonamn. Var det så att damer fick hålla på med det här på den tiden? Jag har verkligen ingen koll på det.
00:18:57 – Anders: Jo, fast jag tror att det första värnet för damer var 89.
00:19:01 – Jacob: Det är så?
00:19:02 – Anders: Ja.
00:19:03 – Jacob: OS är ju ännu mindre det, det var 90-talet det kom med, var det inte det?
00:19:08 – Anders: Jag tror, men säg att det är slutet på 80-90 där någonstans. Det fanns inga kvinnor som höll på med tyngdlyftning. Så det var otroligt mansdominerat och därav blev mycket humor och allt sånt. Det är ju extremt mycket den typen av humor. Alltså det blir manshumor. Men det har hänt jättemycket nu. Nu är ju tjejerna… Jag och Mats Lindkvist, den här killen, vi gjorde en utbildningsbok eller utbildningsserie till förbundet vid 2005-2006 tror jag. Då skrev vi en liten ingress eller i mitten av den att nästa mål är att få fler tjejer till tyngdlyftningen. Och tio år senare kan man nästan vända på det och säga att nu är målet att få fler killar. För tjejerna… Som det är nu så har väl damerna närmast till OS nu? Ja, absolut. Det finns ju ingen kille.
Det är några få. Men i OS är det nog ingen kille som… Som kommer… Alltså till Rio finns det ju inte en chans. Men alltså eventuellt kan det ju komma sen till nästa OS 2020. Det kanske det gör. Men resan att komma till OS det är inte bara för att man tränar hårt och man har en duktig tränare och att man tycker livet är häftigt. Det är ganska tuff resa. Går man in och kollar vad som krävs för att komma till OS. så ser man att det är otroligt invecklat och det är mycket mycket svårt. Att Sverige skulle få OS-deltagare i tyngdlyftning, det kommer bli en tuff resa. Även för tjejerna nu som är jätteduktiga. De konkurrerar, jag vet inte, både Patricia, Carita, Angelica blev där runt 20 plats nu. Det krävs av SOK, Sveriges olympiska kommitté, då har det oftast…
Man måste vara lite bättre än så för att få en…
00:21:03 – Jacob: Topp åtta man ska konkurrera om, är det vanliga?
00:21:06 – Anders: Ja, så man ska konkurrera om en åttondeplats och går man då och tittar vad krävs det för resultat för att göra det? Då är det inte många som är jättenära. Det är jättetufft. Och då är det inte så mycket privata eller personliga platser. Sen i nästa steg, för att ett land ska få platser till ett OS så måste många vara duktiga. Så man blir tilldelad platser och många poäng som varje land får. Och så kan man få det på wildcards och kan man få det på andra sätt. Så resan för Sverige att få OS-deltagare är ganska tuff. Det är en tuff idrott att komma till OS. Det är höga resultat.
00:21:47 – Jacob: Det är höga resultat och sen är det ju en nackdel med alla styrkesporterna att det är svårt att kontrollera vad folk gör under karriären. Du kan ju dyka upp som 23-åring och ingen vet vad du har gjort tidigare. Det är ganska fri bana för att fuska sig fram. Absolut. Medans det i Sverige, i Sverige har vi ju ganska hård kontroll men man kan ju göra samma bana i Sverige om man inte är med i en klubb. Men då får man inte den här, då är det nog svårt att lära sig det kunskapsmässigt eller teknikmässigt. Jag tror liksom i Ryssland, har du en pappa som har varit en duktig lyftare så kan han köra med dig tills du är 24. Då börjar du tävla på något sätt. Då dyker de upp från ingenstans hela tiden.
00:22:31 – Anders: Det är inte samma regler för alla. Så kan man säga. Det är inte samma. Det är tufft. Men jag hoppas verkligen att någon av tjejerna får det för jag tycker de är extremt duktiga. Jag tycker det är jättehäftigt att de lyfter så mycket. Det är många kilo på stången nu oavsett om man är man eller kvinna.
00:22:52 – Jacob: Ja Carita var ju nere och körde det här nu i på greppet i veckan. Jag var nere och tittade. Hon gjorde ett par vändningar där över 120 kilo. Och det såg ganska, alltså. De sista var inte lätta men det var ändå alltså det var inte, det kändes inte som att hon var på gränsen för någonting på det sättet.
00:23:13 – Anders: Nej.
00:23:14 – Jacob: Utan det var lite mer kvar.
00:23:16 – Anders: Tar man hennes kroppsvikt, tyngdlyftning är ju en kroppsvikt och då är det inte så många killar som vänder 120 i Sverige.
00:23:24 – Jacob: Nej, det är det inte.
00:23:26 – Anders: Där är ju några som är 90 kilo men man ska förstå de väger ganska lite de här tjejerna nu, Angelica, Patricia och Carita.
00:23:34 – Jacob: De är helt otroligt duktiga.
00:23:37 – Anders: Jag är jätteimponerad över dem. Det är kul. Det är kul att det är någon som, det brukar alltid vara någon varje år i någon vikklass som är bra. Men killarna var ju länge sedan nu. Det var ju Jim Gyllenhammar som var bra sist ju.
00:23:53 – Jacob: Han hade ju lite otur.
00:23:54 – Anders: Ja, då var han mer eller mindre helt ensam. Det är fantastiskt att orka med det helt själv. Det är bra jobbat. Det är kul. Så är det väl i de här små idrotterna. Man blir lite nördig och sen så lever man sin idrott och då går det ändå. På något sätt. Svårt att förklara.
Anders snabba resultatutveckling under tonåren och medaljer på junior-VM
00:24:24 – Jacob: Men vi ska hoppa tillbaka till dig lite Anders. Det egentligen enda vi fick höra här om dig det var att du inte var så bra från början. Men du fortsatte ju ändå när du var 12-13 år. Hur jobbade du upp dig och hur mycket träning var det från början? Hur hade ni det med tränare? Var det alltid någon lokal som coachade eller är det lite olika människor varje gång ni kom dit? Hur fungerade det på den tiden och hur gick det för dig framförallt?
00:24:50 – Anders: Tyngdlyftning har lite konstiga saker för sig. Åtminstone här i Helsingborg. Träningstider är inte så vanligt. Utan man bestämmer mellan lyftarna när man ska träna. Vi hade inte någon tränare. När vi var unga var det Nisse Solleby. Han är en extremt entusiasmerande människa. Han kämpar för sin idrott och det gjorde han då med. Då var han gymnastiklärare i Landskrona. Han gav nog oss en ganska bra grund. Han var duktig på att vara där. Sen var det en kille som hette Cindy som lärde oss att göra volter, handstående och alla de här… Ja, som gjorde att det var lite roligt att vara där också. Inte bara tyngdlyftning. I och med att jag hade då slatter, alltså man har lite ont i knäna, växtvärk. Då blev det att man… Man blev inte så bra på tyngdlyftning.
Så att Nisse Sollevi var en viktig person för att jag skulle fortsätta. Men framförallt var det kompisarna. Mark Wihlborg, Johan Pettersson och Johan Barkentin heter han nu. Karlsson skulle jag vilja säga igen.
00:25:57 – Jacob: Han har ju gjort comeback.
00:25:58 – Anders: Ja, det är helt fantastiskt.
00:25:59 – Jacob: Det är en till som… Han rycker ju också 100 kilo nu. Är han lika gammal som dig? Jag tror han är ett år äldre.
00:26:04 – Anders: Hoppas det. Så du har ett år på dig att slå honom? Det är många som har kommit tillbaka igen nu. Det är accepterat att vara tyngdlyftare idag. Där har ju crossfiten gjort en otrolig nytta för tyngdlyftning. Vi har fått acceptans. Vi har blivit upplyfta lite grann från källaren. Folk kommer ner och hälsar på för att se vad som sysslas i tyngdlyftning. På min tid var det ingen som gillade tyngdlyftning. Det var inte så det var. Det var kompisar som kom och tittade på tävlingar såklart. Men det var inte för lyftningens skull. Det var för de som lyfte. Jag är jätteimponerad över min resa. Extremt mycket ideella krafter. Sen ska man veta att när jag började så fick man traktamente. Man var 13-14 år gammal och skulle åka på en tävling.
Så fick man 50 kronor i traktamente för att man var hemifrån. Bara det. Helt fantastiskt. Alla resor var gratis och man fick allt. Man betalade licens och sen fick man allt. Så det är en otroligt billig idrott. Nu är det inte riktigt lika bra eller dåligt, men det var extremt trevligt. Så vi åkte iväg och så kom man hem med 20 kronor för att man hade varit och tävlat. Det var många ideella krafter som var väldigt, väldigt duktiga. De jobbade för att vi skulle fortsätta. Det är nog när idealismen fungerar som bäst. Anledningen är nog hjärtat till idrotten. Börjar man gilla tyngdlyftning så är det lätt att man blir fast. Det är mycket kärlek i den på något sätt. Det är en häftig känsla att få vara med i tyngdlyftningens värld. Själen.
Det var kul. Så vi tränade hårt.
00:27:59 – Jacob: Hur gick det för dig då?
00:28:02 – Anders: Ja, det gick ju bra.
00:28:03 – Jacob: Ja, till sist.
00:28:05 – Anders: Jag gillar hård träning. Jag anser att tyngdlyftning är en väldigt enkel idrott. Om man börjar när man är lite yngre och inte har några direkta skadeproblem och inte stelheter och sånt så är tyngdlyftning ganska lätt att behärska. Sen är problemet att ska man rycka 150 kilo så är det någonting annat som saknas. Det är inte bara teknik som krävs för att lyfta 150. Det är där problemet kommer. Det gäller att lyfta tungt. Att lära sig lyfta helt okej om man är 14-15 år, det är en snabb resa. Jag var ganska dålig. Jag lyfte helt okej. Slattret gjorde att jag körde utfallsryck. För då hade jag mindre belastningar på mitt onda knä. Så jag började med det. Och det var inte konstigt på den tiden att man gjorde det. Det var så nära. Tekniken förändrades i lyftningen ungefär på 50-60-talet.
Jag var så nära det, så det var lite okej att köra utfall. Det var lyftare som fortfarande tävlade med utfall. Det innebär att då kunde man ändå vara kvar och träna utan att man kände sig skitdålig. Kan man inte göra ett sittryck idag så blir man ganska snabbt borttagen från idrotten. Så ska man inte göra. Man ska göra så som de bästa gör på nätet. Och så försöker man härma det. Har man inte den rörligheten då så får man ont och så tappar man faktiskt motivation. Så jag började med utfallsryck och utfallsvändningar och lyfte lite. Du gjorde utfallsvändningar också alltså? Ja. Vägde 51,4 kilo min första tävling. På den tiden var man tvungen att vara 14 år för att börja tävla. Idag har ju förbundet nollgräns. Utan man måste kunna lyfta stången som är på podiet.
Och det känns ju mer rimligt egentligen. Så vi var 14 år. Så då vägde jag 51,4 kilo och gjorde 32,37. Och det är bra tycker jag. Och det var troligtvis skitdåligt med. Men det var så det såg ut. Och då minns jag en sån här anekdot roligt att min bästa kompis Mark han var jättemycket bättre än mig. Han ryckte ju det jag stötte lätt säkert. Och då skulle han och jag bestämma vem som skulle gå upp i 56-kilosklassen. Och då sa jag att i och med att jag inte var så bra så var det bättre att jag gick ner så kunde han gå ut. För det var mycket tuffare konkurrens i de högre, de här 56, 60, 62 eller 67 som det hette då. Det var bara det att nästa gång vi tävlade så hade jag ju gått om han i vikt. Så jag fick ju en viktökning där som är puberteten som skapar muskler.
Och det gjorde att jag gick ut väldigt, väldigt mycket i vikt när jag började med tyngdlyftning.
00:30:52 – Jacob: Och det gjorde att man blev stark.
00:30:54 – Anders: Men jag lyckades ju inte. Min första JSM tror jag att jag blev 37 på. Då var det mycket folk. Jag tävlade mitt i natten i Kil. Det är 80-talet nån gång igen. Jag var bara dålig. Den största förändringen som hände för mig var 1987. Då bara hände det. Plötsligt en dag hände det. Det var ett grymt år, för övrigt. 87 var jag sistaårsungdom och då vann jag mitt första ungdoms-SM. Jag gjorde 125-155 i 90-kilosklassen. Då var man 17 år. Då vägde jag 90 kilo, ryckte 125 och stötte 155. Det var mitt stora genombrott. Sen efter det så blev jag nog en av de bättre juniorerna som Sverige har haft. Sen gick det väldigt snabbt för mig. Året därpå tror jag att jag gjorde 150-190 och året därpå gjorde jag 167-207.
00:32:04 – Wille: Det är helt sjuka ökningar.
00:32:06 – Anders: Ja, det gick otroligt snabbt och idag kan man ju se, det är ju när musklerna kommer på pojkar. Jag fick gratis där. Det blev otroligt bra. Så det kändes faktiskt jättejättekul.
00:32:18 – Jacob: Vad vägde du då? Då var du i plus ändå om man säger när du sista där på…
00:32:23 – Anders: Från 90 upp till 104,5 på JVM så tog jag medalj 1989. Det var mitt sista junior-VM. Då gjorde jag 162,207 och blev faktiskt tvåa i stöt och trea i sammanlagt och ryck. Så då vägde jag 104 kilo.
00:32:42 – Jacob: Så du hade ätit på ganska bra de åren också där ju?
00:32:45 – Anders: Jag kan säga att det är gymnasieåren där man har tillgång till gratis mat. Det är ju otroligt dyrt att äta. Man bodde hemma, man käkade mycket, man gjorde det som krävdes. Det var en häftig resa för mig där mellan 87 till 89. Och där blev jag ju väldigt övertygad om att man skulle bli hur bra som helst. Att det fanns inget stopp någonstans. Det är den övervinnerliga känslan man hade i den åldern ju.
00:33:16 – Wille: – När började du tänka på OS då?
00:33:21 – Anders: – Min tränare Lasse Källström, han var ju ganska rolig. Om man ryckte 150 så sa han att det hade varit bra om man hade ryckt 200. Ungefär 50 kilo framför. Så när han sa att jag skulle ta… Jag tror att jag gjorde runt 300 där. Det var nog det här 87. Då sa han att jag skulle vara med på OS 88. Och det var helt omöjligt att förstå. Det trodde han på. Och det roliga är att jag var B-kandidat till OS 88. Till soul. Och gjorde faktiskt 62-100 där som 18-åring. Så jag var på väg att få åka till Seoul 88. Men tur kan den ju vara också. Så fick man stanna hemma istället. Han var otroligt duktig på att sätta mål som var nästan Big Assaulted Harry Goal. Otroligt tuffa mål. Och han trodde på det så mycket så att man trodde på det själv också. Så det var helt otroligt.
Han gjorde allting för mig och Mark framförallt då. Han ställde upp till, ja, det är helt otroligt, insats han har gjort i mitt liv där i tre, fyra år. Så det var en häftig resa mellan 87, 88, 89. Så det var kul. Man vill komma tillbaks till det.
00:34:43 – Jacob: Så är det ofta i tonåren. Man jobbar hårt och tränar mycket.
00:34:48 – Anders: Jag tror faktiskt det är helt avgörande i tyngdlyftning. Det är att man får den här styrkeboosten när man är i slutet av sin pubertet, när den är gratis. Jag har aldrig varit med om en så fantastisk ökning. Man gick ner och ökade i resultat varje pass nästan. Det är helt orimligt att förstå. Jag tror att man måste träna ganska hårt för att komma in i den boosten. Det gör man tyvärr inte riktigt idag. Idag kommer man in om man tränar för hårt för sent. Man kan bli hur stark som helst, tror jag, men där är den gratis. Det är lätt att motivera sig. Det är tufft att säga till någon att du kommer att rycka 150 om 23 år. Det är ingen rolig målsättning.
00:35:37 – Jacob: Det är inte det, nej.
00:35:40 – Anders: Det är ju så det är, det vet jag. Resultatutveckling är extremt tidskrävande.
00:35:47 – Jacob: Och tittar man på de som finns idag, både inom crossfit, fitness och idrott, det är ju platåerna som kommer.
00:35:54 – Anders: De kommer ju snabbt. De kom ju inte på oss där när vi var 16, 17, 18, 19 år. De kom inte. De kom ju när puberteten var slut, kan man säga. Då kom platån. Men då hade vi ändå tagit oss ganska… Jag hade ryckt lite över 170 kg och stött upp mot 210 kg. Det är klart att man var bra då. Då var man motiverad för att man hade tagit sig över den gränsen. Så jag tror att det är tufft idag att inte få de här boostarna från puberteten. Som vi hade, Mark också. Vi var ett gäng som fick den. Det var gratis.
Extrem träningsvolym, utebliven återhämtning och platån efter puberteten
00:36:45 – Jacob: Men du sa att ni tränar hårt. Skulle du ge ett exempel? Jag vet att du har berättat någon gång från din träningsdagbok att du hade en vilodag så joggade du till gymmet och så gjorde du en mark på 300 och så joggade du hem igen. Men kan du ge ett exempel på ett riktigt pass då om man säger? Om det var en vilodag. Du är den som berättar det är bara vetenskap så att vi är överens om det. Ja precis. Allt rätt. Gör bara så här så.
00:37:14 – Anders: Alltså, vi tränade något orimligt hårt faktiskt. Och det var exakt så att vi maxar ofta. Jag tror att jag har haft rekord. Jag hade 23 pass på över 250 kilo knäböjningar. Och då gjorde jag det varje pass.
00:37:34 – Jacob: Och hur många pass var det i veckan?
00:37:36 – Anders: Ja, vi körde ju tio pass i veckan. För då gjorde man i två veckors tid lite drygt minst 250 i varje pass. Och då blir man ju lätt hängig i knäna fast det fattar man ju inte. Utan då värmde man upp längre och det var så självklart att man För det var de ryktena som gick att var man inte stark så kunde man inte bli det. Det fanns ingen långsiktighet i träningen alls utan vi körde fantastiskt hårt. Och just på grund av att vi var så många, lite crossfit. Man peppade varandra. Man peppade varandra och det var alltid någon som lyfte bra. Och där, 88, 89, 90, 91 för mig också egentligen. Otroligt starkt. Ja, sinnessjukt konstigt. Så jag har faktiskt, jag har gjort som du sa, jag har faktiskt dragit 300 helt kall. I joggingkläder, bara gått runt och dragit det i en reps.
Så intensitet blir ju då 300 kilo, det är bra. Och sen kan man ju vända på det, hur bra var det för vadå? Det är ju applåder på gymmet. Lasse Källström, alltså det var roligt med han. Han var ju jättestor alltså. Det var en gigantisk människa.
00:39:01 – Jacob: Jag har sett bilder på han. Han var väldigt lång också, var han inte det? 1,95 kanske och så 135 kilo.
00:39:04 – Anders: Inte fet. Alltså en stor människa, lite Hulken över honom. Han kunde göra vad som helst när som helst. Så vi åkte runt ibland för att han tyckte det var kul. Vi åkte ner på gymmet när det var folk som trodde att de var starka så åkte vi ner där. Han framförallt, han kunde gå fram till folk som körde 200 kg knäböj och fråga om han fick vara med. Och så gjorde han en femma på det i barfota och bar överkropp och sen satte han tillbaka vikterna och gick igen. Det fanns inga gränser. Det var jättemycket show. Det gjorde att det blev kul. Det var det jag menade med idrotten då och nu. Det var mycket mer show då. Man tränade för att det var kul. Det var inte så vetenskapligt. Det fanns vetenskap ute i Europa, fast vi körde inte så vetenskapligt.
Vi körde för att det var kul, och det funkade bra. Det var många som blev duktiga. Det var seriöst, fast på ett kul sätt. Så hårdträning var det. Vi tränade väldigt, väldigt mycket. Eller åtminstone jag. Jag och Mark körde också mycket. Vi hade en som hette Jonas Pettersson och han körde otroligt hårt.
00:40:28 – Jacob: Jag pratar ju mycket med Mark, du vet ju hur jag är på gymmet. Trots att jag tränar inte så mycket, jag pratar mycket. Det var ju Mark faktiskt som hjälpte mig när jag började, han är ju sjukgymnast som mig och Wille här. Jag träffade honom på jobbet och så sa han att han tränar så hängde jag på. Men jag pratade med honom och han brukar ju säga precis det du säger att vi tränar hårt och så gör han en sån här grimas där han liksom Där han typ har ont medan han pratar om det. Sen så pratar han lite så säger han liksom att det var kanske inte. Han har väl i efterhand så har han tänkt att man hade kanske inte behövt att köra så väldigt hårt. Och så brukar han ta upp Lindqvist då som exempel på en Som tränar ju hårt givetvis men som inte körde så mycket som du och Mark gjorde kanske.
Vad tror du om det själv? Tror du också att ni, kanske då om man säger vi tar förbi tonåring kanske speciellt, alltså när det var 21-22 kanske det blev för mycket där?
00:41:24 – Anders: Jag tror att det funkade bra för oss när vi var på den här boost-tiden. Alltså då gick det. Då var det naturligt mycket tillväxt i kroppen. Alltså återhämtning fungerar. Men så fort du blir lite lite äldre så kommer det att kosta. Och där blir Mats Lindqvist med hans… Jag ska inte säga att han var lat, men han var inte den som lyfte mest. Alltså volymmässigt mest. Han körde ettor. Han gillade det. Men jag kunde köra dubbelövningar. Jag kunde köra knäböjningar och drag samtidigt bara för att det var skönt. Crossfit. Jag håller med Mark. Vi körde alltid med smärta. Vi var aldrig pigga och fräscha. Vi bara tränade. Alltså det är otroligt. Det är kul studier gjort och se hur mycket träning tål man utan att vara smart.
00:42:22 – Jacob: Utan att vara smart?
00:42:25 – Anders: Ja men det är ju det det handlar om. Man pratar om periodisering, pulsering och sånt. Det gjordes ju inte på det sättet. Det var ingen som hade en lättare vecka var fjärde vecka. Utan gick det bra så tränade man max hela tiden. Och sen skadar man sig, då vilar man. Det var en otroligt hård tid och det var inte så många som gjorde på något annat sätt. För att vi var ju bäst, så många följde det vi gjorde. Vi var ju otroligt duktiga när vi var i slutet på junioråldern. Vi tillhörde ju världseliten. Och det är ju jätteroligt att göra det. Ja, det är klart det är. Och de resultaten som jag gjorde som junior då, de räcker till medaljer även idag. Vi var ju på rätt spår. Frågan var vad händer sen när inte puberteten finns? Då hade vi ingen koll alls längre.
Då är det som du pratar, då går det in till att vissa länder kanske löser det på andra sätt. Då på den tiden var det mer accepterat med pillerträsket och allt detta. Jag är testad 85 gånger. Det fanns inte möjlighet att göra någonting. Otroligt tråkigt och det innebär att sakta sakta skadar man sig. Sakta sakta blir man platåer. För vi kunde inte träna smart. Vi hade inte det. Vi hade inte den kunskapen.
00:43:53 – Jacob: ALF-GUSTAF Det är ju nackdelen då med inte någon riktigt tränade som alltid är där som liksom kanske har koll på det till en. För det är svårt också när man tränar själv. Man kan ju inte riktigt bromsa sig själv förrän man har blivit för gammal för att bli bra känner jag. Jag kan bromsa mig själv nu, men det är alldeles för sent liksom.
00:44:15 – Anders: Ja, men jag håller med dig. Jag håller med dig. Man behöver hjälp framförallt när man är över 20 år om vi nu säger att det är gränsen för puberteten. Där behöver man verkligen hjälp. Det är många duktiga tränare i Sverige idag fast vi har inte lika bra koll på seniorträning. Det är svårt. Tittar man idag om man kollar på de som är bäst idag. Återhämtningsfaktorn är ju det som är för viktigt med det idag. Hur återhämtar vi oss för att kunna träna hårt? Det är svårt att hinna med återhämtning. Framförallt om det är sådana tyngdlyftningsidrotter där du ska jobba heltid dessutom. Det är tufft att få ihop sju pass i veckan och jobba 40 timmar. Det är redan där. Det går inte att få ihop det. Då måste man bromsa utvecklingen.
00:45:08 – Jacob: Eller så får man ju pausa hela livet där och köra liksom jobba på deltid och så strunta i att man egentligen ska växa upp efter 20. Utan för att köra på och liksom familj och allt det där får man ta när lyftningen är slut liksom.
00:45:21 – Anders: Ja men lite grann så är det. Så att det ser jag också. Det är det jag tycker tjejerna ändå har gjort. De är ändå lite grann, nu är de där också plus 20 år allihopa va?
00:45:32 – Jacob: Riktigt koll på Angelica, hur gammal hon är. Jag tror hon ligger där plus runt 20.
00:45:37 – Anders: Men jag kan tänka mig att de ligger där. De har också haft sin goda tid där. Det hoppas jag att de verkligen tar sig vidare. Men sen är det inte gratis längre att träna. Jag ser ju på de killarna vi har i skolan att de ökar i knäböjningar fast de inte tränar.
00:45:55 – Jacob: Ja det är ju som mina killar där i HIF. Jag körde dem en gång i veckan och så missade de någon träning då och då men de gjorde ju ändå liksom. Alltså om man jämför dem. Jag testade ju ett gäng när de skulle bli 16 utan att de hade tränat med mig. De tränade med mig i tre veckor sen testade jag dem bara så de skulle kunna tekniskt och sådär. Sen testade jag ju jämngamla killar två år senare alltså när de skulle bli 16 och de tog ju en 40-50 kilo mer i snitt. på kanske 35 pass om året?
00:46:28 – Anders: Jag ser det. Jag har ju halvtid på idrottsgymnasiet i Helsingborg. Alltså man ser det. Träning i den åldern den boostar oavsett vad du gör. Det är många som tar åt sig äran åt det. Det är den bästa åldern att få vara delaktig i någons liv. Hur dum du än är eller hur dålig du än är på träning så kommer det vara positivt resultat. Det är skador som man kan undvika. Det är helt omöjligt att inte utveckla en 14-åring i bänkpress. Det går inte. De ökar. Och när de kommer in i trean i gymnasiet och fyran som vi har på vår skola, då bara smäller det till. Då har de sin riktiga… Man märker det just trean i slutet på gymnasiet och det är exakt samma tid som jag hade. trean på gymnasiet var där 88-89 för mig. Det var mina fantastiska år. Så trean på gymnasiet är en otrolig muskeltopp.
Alltså min erfarenhet. Och tittar man på lite kronologisk ålder, biologisk ålder så är det ungefär då när… Ja, det är bra.
00:47:37 – Okänd talare: A.
00:47:37 – Jacob: Man har växt till sig och sen så kommer kilona ifatt. Man har fått en decimeter på en sommar.
00:47:44 – Anders: Ja. Ja, det är bra att vara där. Man ska passa på att vara i den åldern. Man ska helst ha aktiva som är i den åldern i tyngdlyftning för de blir bra oavsett. Och det är det som händer i många idrotter i Sverige. Man blir bra där 18-19 och sen kommer seniorverksamheten och då blir det tufft.
00:48:06 – Jacob: Trelleborg hade ju en liten sån kull här för en, vad är det nu, fyra-fem år sedan nu? Med Oskar Svensson och Emil, vad heter han i efternamn där? De hade ju ett par där i alla fall som var ute och ja, i alla fall stötte en 150, 160, 170 just i den åldern. Men det är väl ingen som är kvar som kör längre, tror jag.
00:48:29 – Anders: Nej, för att senioråldern blir för tuff. För att motivationen tas bort för att man ökar inte 30 kilo i månaden längre. Alltså, det gör inte det. Alltså, grejen är så att de som är… Tittar man på utvecklingskurva i tyngdlyftning, när du väl har kommit upp till det här riktiga resultaten så är det bara 1-5% per år man utvecklas. Det ska man motiveras att fortsätta med det. Har man inte kommit så pass högt upp så man får åka på EM och VM så är det inga tävlingar att åka till. Då ska du träna 7-10 gånger i veckan för att Det gäller att verkligen ta tag i den här Oskar Svensson-åldern. Han är ett typiskt exempel på det med. Jävligt duktig där, skulle kunna bli hur bra som helst. Men sen går man in i motivationsträsket. Man blir 20. Ingenting är gratis längre.
00:49:27 – Jacob: Ja, du slutade ganska tidigt va?
00:49:30 – Anders: Jag slutade tidigt. Jag slutade tidigt på grund av att jag kände att jag inte kunde bli bättre. Jag kände att motivationen, man tränade så hårt och fel. För vi tränar ju fortfarande på samma sätt som man gjorde när det gick bra. Vi är ju duktiga på att ha goda exempel i livet och det var ju ett gott exempel att tränar man så otroligt hårt så kommer det ge ett lyftresultat. Men det funkar inte när man är förbi puberteten. Då kommer alla förslitningar, skador, man hade ont i knäna, man var inte så smart, man analyserar inte vad det är du ska träna på, vad är det du inte ska träna på. Utan hur mycket träning orkar du med? Utan man kör på likadant som det goda exemplet. Och det kan man ju förstå nu i efterhand varför man gjorde det. Ja, det är självklart.
Där hade man ju trygghet. Alltså man var trygg i det och man tyckte, ja, det var ju en dröm att få göra dem. För på den tiden där då åker man från 150 till 170 på ett halvår. Då vill man ju komma igen. Tänk att åka från 170 till 190. Det är ju jättebra. Plötsligt är man från en medelmåtta på ett VM till att trampa om medaljer på ett halvår. Men så är det ju inte. Det är ju tio års träning kanske för att ta den resan. Och där hade inte de som var runtom mig tillräckligt med kompetens. Utan vi tränade oss själva. Och då använder man alltid goda exempel. Idag skulle man kanske varit mer ute på internet och googlat och sånt. Men det var ganska Google-fritt 1989-1990. Det var en speciell tid. Så det var häftigt. Otroligt lärorikt för mig. Idag är det det jag…
Jag tror inte att vi hade blivit bättre om vi hade tagit det lugnt. Men vi skulle tränat bättre när vi blev gamla, äldre.
00:51:33 – Jacob: När ni blev bra liksom?
00:51:35 – Anders: Ja, jag tror att Lasse Källströms träning med mig och Mark gjorde oss till att komma till världseliten för juniorer. Det var bara det sen. För det vi gjorde där var bra. Det räckte ju för att komma till världseliten. Det kan ju inte vara dåligt. Problemet blev att sen ändrade vi inte det. Utan vi fortsatte likadant. Och det dödade nog min motivation och Sen blir man ju drabbad av personliga saker. Min mamma dog där i samma veva när det började gå jobbigt på tyngdlyftningen så dör ens mamma. Så tar det också hårt på en ju. Och då kommer man in i de här, varför håller jag på med detta? Så där tror jag att det är framtiden också för Sverige, för tyngdlyftning. Hur tränar man efter 20? Det är tufft alltså. Hur mycket träning orkar man med?
Precis.
00:52:35 – Wille: Men när är tanken att man ska peaka i tyngdlyftning? Är det kring typ 27, 28, 29 någon gång som man är som bäst?
00:52:41 – Anders: Ja, till och med i tyngre klasser 35. Alltså det är många i de tyngre klasserna som har varit väldigt framgångsrika i uppemot 40 år. Så ju lättare viktklass, ju yngre är man kan man säga. Men jag gick ju den här 110 på den tiden. Jag skulle kunna lätt hålla på 5-6 år till. Från där jag slutade, jag slutade elitsatsa där. Så vi skulle kunna dragit ut på tiden och tagit det lugnt. Det där jag tror tålamodet Tålamodet i Sverige och bland tränare är att man ska lyckas varje år och man ska öka mycket istället för att skynda långsamt. Kroppen ska tillvänja sig ny stress. Klarar jag av detta här och träna så hårt utan att skada mig? Vi har alltid ont i knäna. Vi leder av hopparknä varje dag. Det var helt otroligt. Då fick man stretcha det för att bli bort och man värmde upp i flera timmar för att man skulle köra knäböjning.
Sen kändes det helt okej när man var varm. Det var bara det att… Ja, ni vet, det blir inte bra. Det var en rolig väg. Det var otroligt korkat. Så är det fortfarande, tycker jag. Jag läste om styrkelyft. Upp till 70 % av styrkelyftarna i Sverige, eller den gruppen, har ont. Alltså det är ju läskig information. Jag tror att man ska vara… Det där behöver vi hjälp. Och där behöver vi hjälp av sjukgymnasterna. Vi behöver hjälp att titta ner och diskutera saker. Hur håller man sig frisk på olika sätt? Och för att vi kan inte bara mesa oss. Vi behöver hjälpen i idrotten, tror jag, med fler åsikter. Med fler kunskapsområden. Jag tror personligen väldigt mycket på att idrott och prestation är tvärvetenskapligt. Det är jättekul med fysiologi och anatomi, men det är också mentalt och socialt.
Många faktorer som gör att man faktiskt lyckas. Vi behöver hjälp av många i lyftningen eller idrotten generellt sett. Vi tränar hårt och så tränar vi likadant, tyvärr.
00:55:09 – Wille: Jag tänkte på det här, hur såg
Inspiratörer på gymmet och vikten av en närvarande tränare i lokalen
00:55:12 – Wille: ni på omvärlden när du höll på som mästare? Jag menar, sneglade ni på hur andra tränade? Eller var det bara att ni hade ert sätt att köra på och så körde ni?
00:55:22 – Anders: Nej, vi hade Inge Johansson som förbundskapten som var otroligt duktig på att titta på omvärlden. Problemet var väl att han berättade för oss hur alla andra tränade. Fast om man tar en världsmästares träning en vecka, så är frågan vad han gjorde de andra 51 veckorna. En vecka kommer inte lösa någonting. Han kom ju och sa att såhär tränar bulgarerna. Och då sa han att då skulle vi också göra det. Och då provade vi att köra fem pass om dagen. Det var bara det att vi visste inte riktigt hur de hade lagt upp träningen. Vi visste bara att de tränade fem gånger och de körde max varje pass. Och då gjorde vi det. Och det gick jättebra ju. Från att vara jättetrött till att bli ännu mer trött. Sen kom det något nytt därifrån. Vi fick alltså aldrig den här djupare informationen som krävdes för att ta oss nästa steg.
Det fanns inte på det sättet. Det var många som pratade om hur det skulle göras och modern lyftteknik och det görs det än idag. Många som pratar om hur vi ska planera och periodisera träningar och sånt. Fast vi har ju ingen att träna i.
00:56:41 – Jacob: Nej.
00:56:44 – Anders: Jag vet inte hur många experter vi behöver just nu. De som är experter idag har aldrig tränat någon och de har inte lyft själv heller. Men de har läst… Det är det här tvärvetenskapliga igen. Man ska vara som du Jacob. Man måste vara i lokalen. Det händer i lokalen. Är man inte i lokalen och ser människor utvecklas och kan stoppa dem och pusha dem när det behövs. Det är där själva träningsprogrammeringen sitter. Det är så många faktorer som påverkar återhämtning. Det är så mycket faktorer som påverkar hur mycket vi kan lyfta. Jag tror de flesta som har varit och tränat hårt någon gång vet det. Kommer det in nya människor i lokalen så lyfter man plötsligt lite mer. Det är svårt att förklara. Och vi hade det så, för vi hade också Westin Hafsteinsson ju.
Så nästan hela min idrottskarriär så tränade vi i Helsingborg tillsammans med…
00:57:42 – Jacob: Han var aktiv då eller?
00:57:44 – Anders: Han var aktiv då ja.
00:57:45 – Jacob: Du kanske berättar för lyssnarna här också att det var estländare, kastare eller vad höll han på med? Det var kast i friidrott.
00:57:52 – Anders: Island, isländare. Island, isländare. Otroligt duktig diskuskastare. Han drog hit till Helsingborg tillsammans med Lasse, men framför allt med Vésteinn som drog hit världseliten i kast. Han ville vara här med sin tjej eller fru. Han ville bo här på somrarna och träna. Då kom 10–15 världselitkastare till Helsingborg varje sommar och tränade. Om vi är starka, så är de nästan ännu starkare. De är ju riktigt starka. Vi kan göra mycket knäböjningar, men de är bra på allt. Och de väger ju 120 plus, allihopa. Det var så det var. Där fick vi omvärldsinformation, hur de tränar och sånt. Fast de körde ju också otroligt hårt. Westin var duktig på att träna. Han är ju en otroligt framgångsrik tränare idag. Han är nog den förste som jag har träffat som pratar svenska, om man säger så.
Som verkligen gör det han säger han gör när han programmerar ett program. Han gör det som han säger. Han är i lokalen och han styr allting. Det är en riktigt professionell tränare som finns i Helsingborg just nu faktiskt. Så det är häftigt.
00:59:17 – Jacob: Han är generös med sina program också. Jag lyssnade på en föreläsning med honom och så mejlade han efter och så skickade han mig hela Kanters program. Det var diskus också va? OS-medaljör. Skickade han programmet till mig. Läste du det?
00:59:34 – Anders: Han ser ju det så att Vésteinn är otroligt bra för att han fattar ju att Bara för att man får ett program som en världsmästare har gjort så är det inte säkert att man blir en världsmästare för det. Det krävs att man ska träna, det krävs att man ska förstå det, man ska ha vant sig vid det. Det är så många faktorer igen. Tvärvetenskapen går in hela tiden. Och där är han väldigt, väldigt duktig. Det är kul att han är tillbaks i Helsingborg. För oss som gillar prestationsutveckling så är han en tillgång.
01:00:08 – Jacob: Jag har inte sett honom på gymmet än. Jag har bara sett hans kastare där nere. Jag har inte sett honom.
01:00:14 – Anders: Nej, han är där ganska ofta. Ja, det är jag som är där på samtiden. Han går ju inte fram och rättar. Han styr ju det mer på att ta bort lite, lägga till lite och allting är nerskrivet fast han justerar det så att det blir bra just nu. Och det är det jag tror är lite grann… en liten kod. Ser man att någon är trött så tar man bort ett set. Är de pigga kan man lägga till men vi körde slaviskt hela tiden för att köra så mycket som möjligt. Vi tog aldrig hänsyn till någonting. Och det tror jag man måste bli bättre på. I Sverige. Så det är kul. Kul att han är här. Det är bra. Får nog säga att där vi är nu. Du också Jacob. Det är nästan en av de kunskapstätaste gymmen i Sverige, tror jag. Hjalmar – Du hör det Wille, Skåne?
01:01:12 – Wille: Wille – Jag tror det, jag tror det.
01:01:17 – Jacob: Jag brukar skryta om det faktiskt. Det är ganska sjukt när man går ner där nere. Det är ju nästan alltid någon som har varit med i OS där nere. Sollevi, var han med? Eller hans bror var med?
01:01:27 – Anders: Sollevis bror var med ja. Fast han har ju varit med på EM och VM. Alla de här har ju… Det är ju många där som har varit med på många mästerskap. Det är ju en mängd terapeuter. Alltså det är mycket hög kunskapsnivå.
01:01:43 – Jacob: Jag tror vi har sju sjukgymnaster.
01:01:45 – Anders: Ja med det och alla är ganska, det är många som är framgångsrika inom sina gebit. Alltså de är duktiga på, jag tycker det är en häftig värld. Och alla enas där lite grann i tyngdlyftning, det är kul.
01:01:58 – Jacob: Min favoritanekdot därifrån det är Ola Christoffersson, han är äldre än dig, han är 54 och sånt. Jag pratade med han någon gång om Om han var duktig på lyftning, för han hoppade väl, han höll på med byggning och allt möjligt, sa han. Nej, jag var inte så bra. Så frågade jag vad han hade gjort och då hade han ryckt 135 eller 140 och så hade han stött 170 eller 180, något sånt där. Det säger väl en del. Han var inte så bra på gymmet tyckte han. Han hade tittat på någon gammal tävlings… I DM hade han kommit sexa. Och han hade vunnit SM typ fem år i rad med de vikterna nu de senaste fem år tillbaka hade han tittat på.
01:02:42 – Anders: Ja men så är det. Men han anser då själv inte att han är så bra.
01:02:46 – Jacob: Nej precis.
01:02:47 – Anders: Jag tror ändå att han stötte 170 eller 180 eller något sånt.
01:02:50 – Jacob: Ja precis. Och han rycker fortfarande. Jag tror han rycker 95 där. Han gjorde det för ett halvår sedan kanske.
01:02:58 – Anders: Ja det är helt fantastiskt. Ja. Nej, det är en rolig värld. Så det är ett bra ställe att vara på. Det tycker jag.
Vägen till tränarutbildning, Eleiko och självcoachning
01:03:12 – Jacob: Men om vi hoppar tillbaka till dig Anders. Ja. När du slutade, vad gjorde du sen? Vad hände då? Tränings och tyngdlyftningsmässigt. Sen började jag spela golf. Nej, det gjorde du inte.
01:03:24 – Anders: Redan då så var det så att det var ganska stor faktor att folk kom och tränade med oss. Alltså både friidrottare och mycket hockeyspelare. Alltså de kom och tränade med oss. Så vi gav ju dem hela tiden träningstips när det gällde vår lilla unkna värld. Alltså vi var ju bra på att lyfta. Alltså helt okej i alla fall. Och då ville folk veta hur vi gjorde. Hockeyn var väl de som man anammade först. Sen kom handbollen. Och sen givetvis friidrotten var ganska tidiga med på att de var först av icke-tyngdlyftare att börja lyfta. Så jag tänkte att man brukar ha ett sånt ordspråk att man ska gräva där man bor. Så det var lite grann det jag gjorde. Jag fick chansen att gå en utbildning under tre år i tyngdlyftning, prestation och tyngdlyftning som arrangerades av internationella tyngdlyftningsförbundet tillsammans med SOK och Svenska Tyngdlyftningsförbundet där IVF då tyckte att det var dags för Sverige att ta sig tillbaks till världsmarknaden inom tyngdlyftning.
Sverige har haft en tradition och var väldigt duktiga förr ju. På 70-talet så fanns det ju… Det var bra lyftare på 70-talet, 60-70-talet, som både vann på OS och VM-nivå. Så att vi skulle komma tillbaks där. Så vi fick chansen att gå den utbildningen. Och den vände faktiskt. Alla de svaren som jag… Jag visste ingenting. Jag utbildade mig då i den här under tre år och kunde ingenting om tyngdlyftning. Så det kändes ganska jobbigt. Och jag blev mer förvånad över hur vi hade kunnat träna så hårt. De här ryska… Han var från Windgate-institutet. Genadij Hiske hette han tillsammans med Alexander Kurlovic som höll i den här och var huvudföreläsare. Då förstår man att de tränade tyngdlyftning utifrån vetenskap. De var mycket bättre på massor med grejer.
De planerade hur många lyft man skulle ha, tungt och lätt, i olika zoner. Vi körde skiten ur oss. Vi var verkligen urlakade. Det blev nästan en liten nytändning för mig. Tyngdlyftningen, det är så mycket kvar som vi inte kunde i Sverige. Så efter det så bestämde jag mig för att då var jag lite landslagscoach. Det var jättesvårt att agera som landslagscoach. Kommer man och har lite nya idéer och det var inte att det var nytt, det var ju inte mina grejer. Det var ju att det är ingen som vill ändra på sig. Man vill inte det. Man vill träna som man alltid gjort. Det var ganska svårt att hitta någon att träna egentligen i Sverige. Jag fick chansen att träna en kille som heter Christoffer Modig som kom. Stötte också 200 som jag hjälpte.
Jag tränade ingen för att jag anser att ska man träna en person ska man vara med på samtliga pass i lokalen. Annars är man mer en konsult. Han flyttade till Helsingborg och tränade. Ganska snabbt så gick det inte så bra. Han fortsatte att göra och jag kunde inte varit på träningarna. Jag jobbade ju också. Man kan ju inte dedikera sitt liv åt tyngdlyftning om man inte tjänar pengar på det. Framförallt inte om man är aktiv eller tränar. Och sen fick jag möjlighet att vara med Jim Gyllenhammar också i några år och hjälpte honom. Då blev han också tränad av Alexander Kurnovic. Det var kul att vara med på hans resa där ett tag. Han var otroligt duktig själv och sökte kunskap både i Sverige och utomlands. Han gjorde en häftig resa. Där min påverkan var väl inte så stor men det fungerade i alla fall som ett bollplank.
Så det var roligt att se. Sen dess har det knappt funnits någon att träna tycker jag. Det är svårt att hitta någon att träna i Sverige idag. Så det har varit tufft. Så då började jag tillsammans med Mats Lindquist att Har man ingen att träna så kan vi i alla fall utbilda tränare. Så vi satte ihop en ny utbildningsserie till förbundet och vi sålde också in en utbildning till Leiko som hette Exklusiv styrkecoach. Som vi marknadsförde där och det blev väl en succé några gånger. Sen hade ju alla de som ville gå kursen gått kursen, så var det ju inte fler.
01:07:50 – Jacob: Fel tid.
01:07:52 – Anders: Det var lite grann så.
01:07:53 – Jacob: Var det på 90 eller är det slutet på 90?
01:07:56 – Anders: Nej, det är precis in på 2000-talet är det faktiskt. Men vi gjorde det ändå och vi gjorde det bra tyckte jag. Vi försökte sprida kunskapen till tränarna istället. För de når ju ut mycket, mycket mer än vi kunde göra. Så jag tror att vi i Sverige måste ha bättre utbildade tränare som kan, framförallt både i ungdomsåren såklart. Det har hänt mycket på marknaden som kan hjälpa dem förbi puberteten. Att ha rimliga träningar och stressa dem rimligt mycket. Förstå att det kommer att ta lång tid att lyckas. Sen blev det utbildning för mig. Sen blev det Leiko Strength Coach som jag satte ihop och sålde. Eller jag sålde inte, jag sålde… LACO började marknadsföra den. Så idag är det samma utbildning som har gått där snart i lite drygt 10 år som heter LACO Strength Coach i tre levlar.
Som vi driver då via Olympic Lifting School som är mitt företag, eller vårt företag, och Lisette då. Så det är det vi gör idag, vi försöker utbilda marknadens tränare. Det är det som jag brinner mest för just nu i väntan på att få någon att träna.
01:09:13 – Jacob: Men ni har lite läger och så också, har ni inte det? Absolut! Tyngdlyftningsläger.
01:09:19 – Anders: Grunden är egentligen självcoachning. Det är samma sak igen att träna någon via Skype eller träna någon på program. Hade det varit så lätt att bli världsmästare att man får program, då hade ju alla varit världsmästare. Så det handlar om att förstå sitt träningsprogram. Det är jätteviktigt att göra det. Vi utbildar dem i självcoachning. De ska förstå självbestämmande. De måste välja saker och ting efterhand. Hur de mår i sina kroppar och lite autokorrigeringar. Har man ont i knäna kan det vara bort att ta bort vissa grejer. Det är väldigt sällan man kan träna bort hopparknä genom att öka belastningen.
01:10:05 – Jacob: Ja, inte om man har fått det genom att träna liksom. Det är ju klurigt där får man säga. Folk, tar du andra idrottare som får hopparknä, de kan ju faktiskt hjälpas av att just börja köra knäböj. Men har man kört knäböj för att få hopparknäna då löser ju inte mer volym det utan då är det ju liksom…
01:10:23 – Okänd talare: Nej.
01:10:24 – Jacob: Då är det klurigare faktiskt. Det är svårare att hitta lösningar för dem.
01:10:27 – Anders: Och det är just det som händer med tyngdlyftning. Alltså vi försökte träna bort någonting som vi hade fått genom att Kakor på kakor. Vi försöker få dem att bestämma själva, förstå vad och varför nyttan. Varför ska man köra? Varför ska man träna? Vårt mål har gått mer till att bli det tvärvetenskapliga utbildningsspektrat. Det finns redan experter inom fysiologi. Jag ska inte fjäska för dig, Jacob. Man kan gå ut och läsa på träningslära.se eller tyngre.se. Det finns mängder med bra kunskap där. Problemet är att vara där med den aktive, ta besluten på plats. Det är där det är tunga saker som vi måste ha mer hjälp med som aktiv. Men fysiologiskt så kommer det en ny… Det finns andra som är mycket bättre på det. Så vi har inte riktat in oss på det, eller jag har inte gjort det, eller vi, vårt utbildningsteam.
Vi tror på det, hur vi förstår människan. Målsättningar och… Jag är väldigt, väldigt fascinerad över inlärning. Jag tror vi har jättemycket att hämta där. nervernas förmåga att styra. Hur vi kan effektivisera det, hur vi kan påverka det. Jag tror det är massor med tid att tjäna genom att ha rätt inlärningssätt. För hur det än är, ska vi öka i vikt eller vi ska öka i resultat så måste vi lära oss att klara av den nya belastningen. Och det krävs mycket motivation i det. Så vi har ett bra utbildningsteam där nu tycker jag. Där vi försöker utbilda tränare att bli ännu bättre. Så det är trevligt.
01:12:09 – Jacob: Vad har du för syn på det här? Alltså om vi tar din syn
Hur man lär ut tyngdlyftning till nybörjare genom motivation och lekfullhet
01:12:12 – Jacob: just nu. När det gäller, om man har nybörjare framför sig, hur tycker du man ska börja? Är det liksom bara visa en video på det och sen låta dem köra repetitioner eller ska man vara aktiv i början och försöka liksom hitta in dem på en lite snävare bana från start? Vad tycker du funkar? Du har ju ändå ganska många där på skolan, ettorna kommer varje år. Vissa vill inte lära sig men
01:12:35 – Anders: Det finns ett bra svar till det. Det jag tror man ska göra är att kolla vad det finns för begränsningar. Har man så på skolan så är det ganska svårt att göra en bra fribändning om man inte kan göra en knäböj fram. Jag tror att vi glömmer bort att vi vill så gärna lära ut ryck och stöt så vi glömmer bort de här grundläggande övningarna ibland. Och man kan se ganska tydligt att de som är bra på knäböjningar, de är ganska bra på att lyfta. Alltså det hänger ihop ganska bra. Och sen handlar det för min del att, hur ska vi få dem vidare? Det handlar inte bara om att de ska lära sig idag, de ska bli intresserade av att komma tillbaks imorgon. Det enda vi kan med säkerhet säga är att det är få människor som lär sig lyfta på ett träningspass. Så det innebär att i det här passet så måste det också finnas, hur får jag den här stackars människan att komma tillbaks på onsdag igen?
Hur får jag dem intresserade av att vilja vara där och lära sig mer om ryck, om stöt?
01:13:35 – Jacob: Det är där jag kan tycka ibland att man kör skiten ur folk igen.
01:13:39 – Anders: Folk blir jättetrötta och får massor med träningsvärk. Det är kul lite grann men det har ingenting med inlärning att göra. Det har att göra med att man vill skapa träningsvärk. Jag tror att vi ska se det utifrån motivationsfaktorn. Hur fick du dig själv till att gå tillbaks in och träna igen? Det är där jag tror inlärningen sitter. Rätt övning är inte bara för rätt övning hur man lär sig just då utan rätt övning är också hur man kommer tillbaks till lokalen. Sen måste den vara socialt accepterad. Säger jag att man ska köra från golvet så säger alla att man ska köra från hängande. Så måste man fatta att Man kan inte gå emot det sociala heller, det här etablissemanget på marknaden. För min del handlar det om hur för jag människor till att komma tillbaka till lokalen.
Och då kan jag säga så här, när det gäller killar så är bänkpress bra. Alltså det är en fantastisk övning. Den fastnade ju vi för. Det var ju därför vi var i lokalen. Det var ju inte ryck och stöt, det var bänkpress. Så ibland tror jag att vi har glömt bort det här specifika att vi ska ryck och stöt, alla vill lära sig det. Men bänkpress är en rolig övning om man är 16 år. Alltså, tyvärr. Sen kan man skada sig i axlarna, det är säkert jättefarligt, men det är en rolig övning.
01:14:54 – Jacob: Jättefarligt är det.
01:14:56 – Anders: Ja, det är jättefarligt. Det finns de som dör.
01:14:58 – Jacob: Ja, det gör det ju faktiskt.
01:15:00 – Anders: Jag tror hitta liksom en… Tittar man då på ryska träningsprogram, de började med fotboll. Alltså de hade ju fotboll som uppvärmning precis som alla andra brottning. Gå ut och titta på en brottningsträning. De har ju fotboll som uppvärmning. Det är därför många kommer tillbaks kanske. Brottningen i sig också kul och trevlig fast det är fotbollen. Sen körde man på ryska nybörjare så körde man runt 20 minuter ryck och stöt och sen Sen gjorde man nåt kul. Sen gjorde man nånting annat. Sen körde man lite sprint och hopp och kast. Jag tror att det här handlade om att crossfiten har gjort det ganska bra. Sen har de kanske gått över på andra sidan ibland. De försöker lära ut gamla människor att lyfta som inte har rätt kapacitet.
Det är jätteinvecklat. Så jag tror vi måste göra det lite mer fotbollsaktigt, lite mer lustbetingat att få människor tillbaks till lokalen. Så skulle jag få ett barn till att lyfta hundra gånger så skulle det barnet kunna lyfta riktigt, riktigt bra. Så frågan är hur får jag barnet till att lyfta hundra gånger?
01:16:08 – Jacob: Jag har försökt få min dotter, hon vill ha pinnen ibland men hon lyfter inte.
01:16:13 – Anders: Nej, man kanske får göra en rosa pinne. Men säg att det är 100 gånger. Då lyckas man garanterat. Får jag ner en ungdom eller en vuxen människa med 100 gånger då kommer de garanterat lyfta riktigt bra. De kommer inte bli världsmästare på 100 gånger men de kommer kunna köra ryck och stöt på helt okej nivå. Det vet ju du själv. Det krävs några gånger och man måste upprepa det, upprepa det, upprepa det. Repetition är viktigt. Passet i sig självt, så hundra pass. Det är utmaningen i dag, där tyngdlyftningen i Sverige fallerar mest. Man kör häftiga workshops där man berättar hur man korrigerar små vinklar i ryggen med en pinne och flyttar ut fötter och sånt. Det har ingenting med framtiden att göra. Det är otroligt svårt. Det ger lite inspiration, men inte kunskap.
01:17:12 – Jacob: Man måste ju ha det också. Man måste kunna det med, men man måste ha det andra också. Man glömmer kanske det andra och får med sig folk.
01:17:19 – Anders: Absolut. Jag säger inte att det som de gör idag är fel. Jag säger att det inte är tillräckligt. Utan det måste, precis det här tvärvetenskapliga, det här adderandet med kryddor. Alltså hur får vi dem till att komma tillbaks igen? Där är fotboll så fantastiskt duktiga för att den här bollen är ju rolig i sig. Men stången är ju inte kul.
01:17:39 – Jacob: Men sen samtidigt tittar du på småbarn som ska börja spela fotboll. Det är inga övningar där. Utan det är bara ut med bollen och så spring efter den. Det kanske är lite så man ska göra liksom. Här har du träningslokalen, hitta något som du tycker är kul här inne ungefär. Istället för att säga exakt vad de ska göra.
01:17:56 – Anders: Vi körde bänkpress. Det var det som gjorde att vi kom tillbaka om och om igen till lokalen. Då lär man sig sakta. Jag ser ju det på mina egna barn. De har inte tränat så mycket själv, men de är ganska bra på ryck och stöt. Jag tror det har att göra med att de har fått vara med ibland och tittat. Det är en otrolig resa. Jag tror att man måste se det, hur får vi in människorna i lokalen? Tillbaks igen. Och det har med all inlärning att göra. Jag är väldigt fixerad vid inlärning och motivation. Vad som driver människor att vilja lära sig. Och framförallt hur man kan effektivisera det. För har man lärt sig någonting så är det mycket lättare att vilja fortsätta. Man vill inte känna sig dålig. Vad tror du om…
01:18:45 – Wille: Jag kan uppleva när man lyssnar på folk
Är tyngdlyftning farligt? Om teknikfokus, slitage och råd för motionärer
01:18:49 – Wille: som pratar om tyngdlyftning eller när man pratar med tyngdlyftare och folk som håller på med det så är det väldigt mycket fokus på teknik. Att det ska utföras på ett visst sätt och det är väldigt farligt att göra på annat sätt än det mest optimala. Jag tänker som utomstående så blir det verkligen exkluderande. Det känns som att det knappt är värt att börja med för att man måste vara världsmästare innan man ens får röra stången. Jag tycker personligen att det är en skittråkig inställning till idrott. Jag är också lite mer för att här har du en boll, lattja lite. Jag tror att det kan vara något som hindrar folk från att börja med. Att man blir rädd för att göra fel.
01:19:26 – Anders: Jag håller med dig helt och hållet. Alltså titta på statistik hur farligt det är med tyngdlyftning. Jag vet inte han Halil hade väl 0,0017 skador va? Ja. Det är väldigt få människor som skadas av en pinne. Alltså jag håller med. Det är ju för att anledningen jag tror att många tyngdlyftningstränare vill göra det svårt är för att de vill höja sin egen kunskap högt upp. För att de ska betyda någonting. Vi är ju jätteglada nu. Det är jag med ju. När jag höll på med tyngdlyftning var det ingen som ville veta det jag kan förutom vissa handbollsspelare, ishockeyspelare och friidrottare. Idag är det alla. Så vi har blivit ganska attraktiva på marknaden. Då vill vi inte sälja ut den här otroligt svåra kunskapen. Då vill vi hålla oss på den här piedestalen att vi är bättre än alla andra.
Och där ingår jag med ju. Alltså tyvärr. Men jag anser att tyngdlyftning är en av de lättaste idrotterna som finns. Man kan förklara det lite grann med att det är ingen som stjäl stången till exempel. Man behöver aldrig vara rädd för att någonting oförutsett händer. Stången ligger stilla, underlaget är stilla, allting är förutbestämt. Så för mig är det ganska enkelt. Problemet är att man ska lyfta 200 kilo, det är ett problem. Men att lära någon lyfta och ha kul och leka med stången. Låt folk vara istället. Men de ska inte lyfta tungt för då är det skadligt. Men de ska få lov att göra saker. Det behöver inte alltid vara… Det behöver aldrig vara det perfekta. Det är som folk direkt säger som jag pratar med som är tyngdlyftare, men lär man sig fel så är det så svårt att ändra.
Då borde ingen kunna göra någonting. Hur ska man kunna spela golf? Ska man slå perfekt slag direkt? Annars är det så svårt att ändra. Så funkar inte inlärningsprocessen. Det är folk som hittar på bara. Så jag håller med dig helt. Tyngdlyftning har gjort tyngdlyftning lite för svårt. Och det jämför man också. Det är ganska kul att varje gång man gör ett lyft så är det någon som tar upp sin coach's eye och jämför lyftet med världens bästa tyngdlyftare. Hur snällt är det? Alltså hur schysst är det? Det är ungefär som man sitter och spelar lite piano och säger att du är ganska dålig jämfört med han som är bäst. Ja, det är jag. Får jag inte spela för det? Jag tycker att det är väldigt många som analyserar EM och VM och lyftning och trippelexstationer och det är sådana häftiga grejer.
Men det är otroligt stor skillnad att lära sig lyfta 40 kg och rycka 200. Det är inte samma sak. Men det är lika roligt för de som håller på. Jag är helt övertygad om att det här svårigheterna att göra lyften svårt. Att problematisera det. Det gör att människor inte vill vara där. De vill inte känna sig dåliga. Och det hör man i mycket amerikansk litteratur står det att olympiska lyft är så pass svåra och farliga så ta kontakt med en väldigt duktig tränare för att genomföra det. Ja. Ja, får man inte spela basketboll då heller? Precis. Alltså, basket är väl också höga krafter?
01:22:53 – Jacob: Tänk om friidrottarna hade tänkt så, då hade ingen av dem lyft längre, för de lyfter inte snyggt. Det är det jag tänker, hur dålig kan man vara och ändå få någon typ av nytta av det?
01:23:02 – Wille: Uppenbarligen kan man vara ganska dålig på att göra frivändningar, för man får ändå mycket nytta av det.
01:23:07 – Jacob: Så du drar ju stången ändå, det är ju det som är det viktiga för friidrottarna just, det är ju den explosiva extensionen. Ja.
01:23:16 – Anders: Svårare än så är det inte. Hög hastighet på stången är bra och ju tyngre den är roligare är det för dig. Men sen kan det visst komma skaderisker och sånt om du ska fånga vikten. Igen 150 kilo och du ska fånga vikten i ett djupt sitt. Då krävs det lite andra grejer faktiskt. Det gör det. Men det är väldigt få som börjar göra gymnastik med att göra fyra volter. Alltså man börjar ju på sin lägstanivå och då är det inte farligt.
01:23:46 – Jacob: Kullerbytta kan väl alla göra?
01:23:48 – Anders: Jag är säker på att effekten av träningen även är bra när man inte är helt perfekt. Men självklart så är det bra om man ska lyfta tungt att man lyfter på ett skonsamt sätt. Om man ska göra det mycket. Annars blir slitaget väldigt stort på kroppen.
01:24:04 – Jacob: Vad tror du där annars? Jag ställer båda frågorna ihop. Tyngdlyftning är i längden på kroppen. Vi har ju många på gymmet som har höftopererat sig. Om vi tar 60-plussarna. Där är ju många med en plastik, två plastik. Det är väl de som är lite yngre som har sina krämpor också. Sen samtidigt vet de, de beklagar sig att de har lite krämpor sen rycker de 85 kilo. Alltså att det gör lite ont när de rycker 85 kilo. Det de gör i vardagen det gör ju ingen annan i deras ålder liksom utan smärta. Men vad tror du om det där alltså just höfterna? Tror du det är Är det bara mycket, mycket träning lång, lång tid? Eller tror du det är något tekniskt som gör det där att till exempel att knäna, att man får inåtrotation där knäna slår i varandra? Tror du det är något sådant?
Har du sett något? Eller, det är ju ingen vetenskap på det, men du vet ju mer hur de har lyft de äldre på gymmet? Ja, fast jag tror fortfarande att när de äldre som är igen på gymmet, inklusive mig själv, så har vi ju tränat för hårt.
01:25:15 – Anders: Det är det som är grejen, att faran med tyngdlyftning om man tränar för hårt lite fel, det blir inte bra. Men om man tränar tre gånger i veckan så tror jag inte det finns några skaderisker alls med tyngdlyftning jämfört med andra idrotter. Ska man gå ut på att bli lite som Morgan Ask, helt ärligt. Du ser ju, han tränar nu. Det spelar ingen roll hur bra teknik han hade haft. Han har alltid lyft bra. Men han är ju helt tokig i huvudet. Alltså det är ju häftigt att se hur man kan vara så pass gammal och vara så otroligt orädd om sig.
01:25:57 – Jacob: Ja, han har ju riktig skalle alltså. Det är helt sjukt ibland ja.
01:26:01 – Anders: Det hänger ju inte i tekniken eller idrotten eller så. Det hänger i människan. Jag tror att problemet är om man har kört för mycket träning igen på lite fel så blir det felet lite för stort och då får man stora slitage.
01:26:20 – Jacob: Hur mår din kropp då? Du tränar ju inte så mycket.
01:26:22 – Anders: Nej, men jag har för ont i en höft. Det är samma produkter. Vi kommer ju… Och det är för att vi tränade för hårt. Vi tog inte riktigt hänsyn till återhämtning. Vi körde när vi var trötta. Alltså, det är ingen bra kod. Och det tror jag inte spelar roll om det är tyngdlyftning eller friidrott eller fotboll. Alltså, när man har ont ska man vila eller bli frisk. Jag tror att vi glömmer bort att all idrott är ungefär likadan. Vill man ha ett långt smart idrottande så måste man ta hänsyn till sin kropp. Jag tror att smartheten är det viktigaste. Att man måste vara smart oavsett vad man gör. Man ska gå ner och köra lyftning varje pass utan att ha ont i kroppen. Kör så hårt du kan. Men det är det som jag tycker man ska ta hänsyn till. Du ska vilja vara där utan att du behöver smörja in dig med liniment i 40 minuter och ha knäskydd överallt och gå på Voltaren och Treo.
Det är inte en sund träningsform.
01:27:26 – Wille: Om man är nybörjare och inte har ambitionen att sikta på någon elitsatsning och ändå vill leka lite med stången, är det något man ska akta sig för som man kan tänka lite extra på när man väl sätter igång med lyftningarna?
01:27:41 – Anders: Jag tror den enklaste regeln är gå så djupt du kan utan att det känns för jävligt om man får använda det ordet. Alltså djupa knäböjningar är bra för de som kan. Men känner man att man håller på att dö så kanske man ska starta lite innan. Och styrkeryck då när man inte går hela vägen ner. Det här overhead squat eller ryckna böj. Alla kan inte göra det första gången. Alltså det är inte naturligt. Varför ska man sitta med händerna ovanför huvudet nere i ett djupt sitt? Det är ju ingen människa som har gjort det i djungeln. Alltså det finns inte någonting som är bra med det. Förutom om man vill bli bra på tyngdlyft såklart. Så att om man måste fånga vikten lite högre upp då kan man väl få göra det. Då har man roligt och då får man ut det här som Jacob sa innan med hög hastighet på stången.
Alltså man får ut alla kvalitéer ändå men man blir inte världsmästare.
01:28:33 – Jacob: Och det är jobbigare än…
01:28:35 – Anders: Världsmästare är jobbigt i alla fall. Så jag tror man ska vara duktig. Ryggen tror jag man ska vara försiktig med. Men hur försiktig vet jag inte. Men man ska i alla fall inte lyfta med som en ostbåge. Man ska känna att det är en säker stil som man gör och har roligt. Jag har sett så många dåliga lyft utan att folk skadar sig. Jag har inte sett så många dåliga skador överhuvudtaget under när de lyfte. Men otroligt mycket överbelastningsskador. Alla har mycket överbelastning. Men inte akuta skador där det har hänt nånting. Det är slitage. Det är långvarigt slitage och överbelastning. Jag tror inte det är nåt farligt med tyngdlyftning om man är rimlig. Men var går den gränsen?
01:29:26 – Jacob: Med… Morgan är förbi.
01:29:29 – Anders: Alltså det är rimligt för han är ju det som är väldigt orimligt för alla andra. Jag tror man ska förstå det. Det är en rolig träningsform, det går fort och man blir lite trött och det är utmanande. Ja, där är lite balans och där är lite koordination och där är lite… Den är ganska rolig styrketräningsövning om man får säga så. Det är betydligt roligare att köra ryck, styrkeryck, än att köra bicepscurl.
01:29:56 – Jacob: Alltså varianterna är ju hur roliga som helst också liksom. Ja, jag håller med. Enarms och kettobälts och…
01:30:04 – Anders: Det är så mycket roliga grejer runt omkring det. Så ryck är jättebra för världsmästare men där är mycket rolig träningsform i tyngdlyftning. Alltså idrottens tyngdlyftning. Och det är bara att göra det.
Träning för barn och ungdomar samt CrossFit-rörelsens betydelse för sporten
01:30:23 – Jacob: Först så kombinerar man ju mycket. Som du sa att ni fick lära er lite gymnastik samtidigt. Det är ju ingenting som finns i tyngdlyftningen nu mer. Tror du det är något man liksom ska försöka få in igen att man liksom samarbetar med. För ofta är ju brottarklubbarna i närheten. Så det är oftast på samma anläggningar. Det är ju idrottshuset i stan liksom.
01:30:45 – Anders: Jag tror ju på att tyngdlyftning är en gammal idrott. Alltså man behöver inte vara sju år när man börjar med den. Det är till och med att det är mycket bättre att vara lite senare. Vill man ändå ha det i tyngdlyftningsregi så är det akrobatik, gymnastik och brottning. Det är väldigt bra. Alltså kroppsviktsträning, det är väldigt bra för barn. Det är lite roligare med. Mycket rörelse och de hoppar och studsar. Det är det barn gillar. Och nu generaliserar jag såklart för det är alltid några barn som tycker det är kul med att lyfta en pinne eller en stång. Men generellt sett, barn vill hoppa och leka. Och där är brottning och gymnastik bra samarbetspartners för tyngdlyftning. Och vi har inte lokaler idag. Alltså på min tid fanns det lite bättre lokaler, det var inte lika mycket folk.
Går man ner i HAKG1s lokal idag en tisdag så går det knappt att vara där. Det är så mycket folk idag. Det går inte att bedriva knatteträning idag. Det är fullt. Det är värre än gymmet på sina värsta tider nästan. Det är otroligt mycket folk. Och det är ingen bra miljö att lära sig. Så går man till vad krävs det för att ha en bra lärmiljö så är det definitivt inte hög musik och skrammel och det är ju rädsla. Man är nästan rädd när man är där nere. Jag tror att vi måste ha hjälp. Alltså idrotten, tyngdlyftning. Med fotboll med. Alltså ha roligt. Alltså samordna mer idrott. För tyngdlyftningens skull, nu bryr jag mig inte om fotbollen, utan för tyngdlyftningens skull. Spelar man fotboll, det är bra för tyngdlyftaren. Man behöver inte vara…
Det är bra att vara 13, 14, 15 år och börja med tyngdlyftning. Ha bra fått snabbhet, tror jag är jättebra att ha fått i andra idrotter. Och akrobatiken med. De flesta duktiga tyngdlyftare i Sverige idag är bra på akrobatik också. För de har fått det.
01:32:39 – Jacob: Ja, det är ju gamla gymnaster som kommer in och är duktiga direkt.
01:32:44 – Anders: De lär sig det otroligt snabbt för det är så enkelt. Alltså det är enkelt med tyngdlyftning. Man står stilla. Det är otroligt få rörelseplan. Det är ganska simpelt. Men det är mycket bilaterala saker. Ja, det märker man ju direkt så fort det är någon som gör enbensryck eller enarmsryck. Då är det svårt. Då är det mycket svårare än tvåarmsryck. Men jag tror man ska träna det också. Man ska inte vara för sugen på att ta fram ungdomsmästare när han är 16 år utan man ska vara sugen på att ta fram mästare när de är 30. Och det handlar all idrott om tror jag. Generellt. Man ska stressa rätt saker i rätt ålder och låta folk ha tid på sig. Det är en lång resa att bli bäst i världen. Det är alltid lätt att titta på Zlatan och Henke Larsson och hur de gjort.
Det är en lång resa att bli bäst. Det är mycket viktigare för tyngdlyftning och för träning att folk lär sig träna och har en hälsosam träning i framtiden. Där har tyngdlyftning gjort fel. Vi tränar för hårt, för länge med fel teknik. Det sliter. Det sliter otroligt mycket i kroppen.
01:33:59 – Wille: Vad tycker du om CrossFiten och hur den rörelsen har behandlat tyngdlyftning? För de senaste tio åren har tyngdlyftning lyfts upp genom CrossFiten och det har skapats en egen variant av tyngdlyftning genom CrossFit. Vad tycker du om den kulturen?
01:34:19 – Anders: Crossfiten har ju fått massor med hjälp utav crossfiten att popularisera idrotten. Det kan ju inte vara fel. Det kommer ju folk och tittar på tyngdlyftningsträningarna nu. Tyngdlyftning har ju mått väldigt bra av crossfiten. Jag tror inte att crossfiten kommer att ge så många tyngdlyftare i framtiden. Fördelen är att när jag skulle börja med tyngdlyftning tyckte min pappa att jag inte skulle göra det. Medan idag tror jag att om det kommer en 15-årig son eller dotter och frågar sin mamma eller pappa som är crossfit om det är okej att jag börjar med tyngdlyftning så kommer de säga ja. Och det kommer vi tjäna på i längden. Det kommer vara väldigt viktigt för tyngdlyftning. Vi kommer ha en acceptans. Sen är det ju många som har börjat med crossfit som sen går över till tyngdlyftningen men det är få som kommer ta medaljer på OS.
Så lätt är det inte. Det är en otroligt tuff resa att ta medalj på OS. Sen är det alltid de undantagen som finns och det är oftast de man arbetar med. Häftiga historier från Kazakstan där någon har lyckats och sånt. Men jag tror att crossfiten är bara bra för tyngdlyftning. Det är bara nyttigt. Sen tror jag ibland att många crossfitare kanske måste inse att de inte är experter på tyngdlyftning. Det är nästa steg. Man måste förstå tyngdlyftning. Jag läste ett bra citat för ett tag sedan. Det tar 15 minuter att berätta allt jag vet om tyngdlyftning. Det kommer ta 15 år för dig att förstå. Jag kan gilla den typen av uttalanden ibland. Crossfiten har ju ett högt tempo, high intensity på allt. Även inlärning. Det känns som att de vill bli bästa tränarna på kortast tid och de vill bli fittast på bästa tid.
Allting ska gå så otroligt fort men vissa grejer måste ta tid. Där måste de också inse att de behöver mer träning i att vara tränare. Det tar lång tid att vara tränare. Jag tror de flesta vet det som är tränare.
01:36:30 – Jacob: Man märker det väldigt fort när man börjar, om inget annat ska jag säga.
01:36:34 – Anders: Ja, men man gör det. Det tar sin tid. Man vet allt fast man inte förstått det. Det är svårt att förstå all idrott oavsett. Även om man är fotbollsspelare på hög nivå och ska bli tränare. Det är inte samma sak. Det tar sin tid. Man ska få människor till att vilja komma tillbaks och vilja göra det och förstå varför de gör det. Det är en ny utmaning. Där är det svårt för kanske Många personliga tränare går en helgkurs och är färdiga. Jag hoppas att det i framtiden blir bättre utbildningssystem inom tränarskap överlag. Att det tar sin tid, att folk ger sig tid att bli tränare. Att man säger att det inte gör nåt om det tar fem år. Jag är nöjd med det, bara jag blir bra sen. Jag tror väldigt mycket på bildning, fortbildning. Utbildningar utan stopp.
Bildningen som sådan att den sker kontinuerligt alltid med mentorskap. Det tror jag är en ny framtid.
01:37:39 – Jacob: Det gör ju mycket, då behöver man ju gärna vara fler tränade runt omkring. Även om man skulle gå ner och sätta sig och börja coacha på ett gym eller en förening eller klubb så kanske man sitter där själv och då reflekterar man inte över det man gör på samma sätt. Nej. Det vet jag väldigt bra i HIF. Vi var ju minst tre tränare per grupp. Så var det egentligen en tränare som höll i övningen och sen de två andra står och observerar mest på vad spelarna gör givetvis. Men sen efter varje övning så gick man fram och sa någonting till den andra tränaren. Det här förstod inte ens jag vad du ville ha sagt eller sådana saker. Man får feedback direkt på något sätt. Det upplevde jag och gjorde väldigt mycket de åren jag var i HIF. Man fick en annan förståelse för att det var inte bara du tycker och säger det vettigt men de fattar inte vad de är på.
01:38:39 – Anders: Fast där är fortbildningen när den är som bäst. Det är ingen som har bestämt att du skulle lära dig det utan det bara skedde hela tiden. Det är så jag tror att vi måste bli öppna. Idag är det väldigt många tränare som är hemlighetsmakeri. Man vill inte berätta sina hemliga knep och sånt. Och hitta på egna ord som vi pratade om i förra avsnittet.
01:39:00 – Jacob: Helt ärligt, vi går tillbaka igen, det blir så roliga ord så ingen förstår det.
01:39:05 – Anders: Men jag tror att vi måste vara öppna och diskutera saker och våga tänka varför och våga ha fel ibland och släppa på prestigen. Det är många grejer kvar. Och så är det ju i de mesta yrkeskategorier där det är hög kunskapsnivå. Där är det ju ganska högt i tak om man säger så. Folk vågar ju prata i alla fall. De diskuterar och det är inget underligt. Man frågar second opinion. Det är inget konstigt inom många yrken. Men inom tyngdlyftning så ska man veta alla svar själv. Så där finns mycket att göra. Och där är det crossfiten med. De är ändå lite bättre ibland. Tyngdlyftningstränare kan jag tycka var… Jag har haft tyngdlyftningskurser nu på Lake of Strength-coach där sedan 2005. Och jag tror vi har haft tre tyngdlyftare på elva år.
Så det är ju inte en stor drivkraft att vilja lyssna på vad andra tycker. Och de kurserna vi håller där, de är inte bara till för att vi ska förmedla sanningar. Gruppen ska tillsammans komma fram till sanningar. Alltså prata med tränare som kommer från andra idrotter eller andra businessar. Bara prata träning och se vad kan vi lära oss av från andra. Det där är otroligt mycket värt. För att personliga tränare är ändå väldigt duktiga på att få tillbaka sina kunder. De är ju bra på det. Hur entusiasmerar de sina kunder att komma tillbaka och träna vidare? Det finns ju tränare i Sverige idag i PT-branschen som har haft kunder i 15 år. Samma kund. Det är otroligt häftigt.
01:40:44 – Jacob: För att vi har mycket vi kan lära.
Lyssnarfråga om tillslag, höftkontakt och stångbana i ryck och vändning
01:40:57 – Jacob: Vi fick ett par frågor på Instagram, vi kör väl inte igenom alla, men det var i alla fall två som jag själv är nyfiken på så jag tyckte vi tar dem till en början. Jag har fått en fråga från Daniel Sjöö. Det kanske du vet vem det är Anders, han är duktig. Jag tror han kom tvåa på SM i Moseberga-lyftare. Han har skrivit här Vad är din åsikt om kraftigt tillslag i ryck och vändning kontra ett mer traditionellt mjukare tillslag? Och så skrev han då förutsatt att man ändå har kontakt med stången och inte slår den utåt. Alltså att man kanske inte juckar till den riktigt. Tycker du att den ska slå till där eller tycker du att man liksom får hitta vad som passar? Eller ska man köra som kineserna och bara mer eller mindre dra ett rakt streck ut på luften?
Ni får nästan förklara vad ni menar med tillslag för oss som inte är insatta. Alltså det är egentligen att man smäller till den med höften. Många som börjar med just framförallt ryck ser man att de vill nästan slå till den. Stången går rakt från marken upp till höften och sen smäller man till den så att den går fram i ett litet C runt. Det låter smärtsamt. Hängde du med på vad jag menade? Det kan göra ont om man träffar fel, annars kan det vara en ganska skön känsla. Man känner sig stark när man gör det, men det kanske inte är det effektivaste.
01:42:15 – Anders: Både pubis och ryggula kan drabbas. Enkelhetens skull så är det kraft vi vill åt. Om man tar bort, som jag gillar med den kinesiska filosofin, där är det nära, snabbt och lågt. Det innebär att vi ska lyfta stången nära kroppen och vi ska göra det i hög hastighet och vi ska fånga den lågt. Det är de principerna som om man nu kopplar det till fysisk vetenskap, alltså fysikens värld, hur löser jag då det? Är det någon som på något sätt skulle kunna slunga vikten ut eller studsa vikten ut och att det löser det problemet bättre så är det ju bättre. Men jag har väldigt svårt för att se hur man kan ändra riktning på stången. Och alltså att den går ut från kroppen. Då bryter man både mot nära och stångens riktning ändras ju. Den går ju inte rakt upp längre.
Den går framåt istället. Och det kommer ju bli troligtvis ganska svårt att fånga den lågt. För när man sen böjer sig och stången gör en stor S-kurva så kommer den ju fortsätta någonstans. Då måste vi stanna den kraften också. Och då kan man gå in och kolla lite grann vad studierna har sagt. Man brukar ha en acceptans på 10 cm i det horisontella planet. Så håller man sig inom det och man får upp stångens hastighet i den vertikala riktningen. Då kommer det faktiskt vara bra för tekniken. Alltså då är det bra för lyftet. Om det blir sämre hastighet, då är det dåligt. För mig är det hyfsat enkelt. Det är en vektor vi vill åt. Vi vill att kraften och dess riktning ska gå helst uppåt. För det är lättast för oss att fånga vikten neråt. Det är jättesvårt att fånga stången i luften.
Så vi måste bromsa den på något sätt. Sen är det många tyngdlyftare, många som kör höftlyft till exempel. Friidrotten så lägger man in den i höften och slungar runt den och de lyfter väldigt mycket. De lyfter 170-180 ryck men de som är bäst i världen rycker i 2,10-2,15. Tittar du på EM, VM och OS så är det väldigt få som slungar vikten. Alltså det är ingen som slungar runt 210 kilo.
01:44:39 – Jacob: Men tycker du man, om vi bara tar kontaktbiten där. Så du tycker det liksom kontakt, ryssarna har väl lite mer kontakt? Ja. Det jag tittar på. Men man ska ändå hålla stången nära kroppen hela tiden. Om kontakten innebär att den sticker fram så är det fel. Ja, antagligen mindre effektivt.
01:44:59 – Anders: Stången går ju, om du har höften böjd, då går ju stången lite snett bakåt. Fast när höften sen sträcker sig så kommer ju höften röra sig framåt. Och då, där är ju en stång i vägen. Då kommer ju stången vara tvungen att flytta på sig. Eller så måste vi flytta, alltså lyftaren flyttar sig. Så det måste bli någon form av kontakt annars lyfter man för långt ifrån sig. Sen är frågan hur mycket kontakt ska man ha? Och där är det personligt för det är jättemånga som jag tror kan slunga den lite grann, ha mycket kontakt för att de fångar den ganska långt bakom sig. För de använder liksom en fångteknik där de roterar ihop armarna och trycker ihop skulderblad och trycker huvudet framåt och fångar vikten på det sättet. Det är ju lite bra för dem om stången kommer i nästkurva.
Sen finns det ju de som fångar vikten helt rakt upp och ner. Alltså de sitter väldigt, väldigt där överkroppen är otroligt upprest. Och de lutar sig inte framåt. De har ju inget behov alls av att få en slung. Så slungen eller kontakten med stången styrs ju också hur det kommer fånga vikten. Det handlar om att det är en individuell syn på det och du måste förstå att i tyngdlyftning handlar det om att skapa kraft i stången uppåt. Men det handlar också om att fånga den. Det hade varit mycket bättre om vi bara skulle fått hög hastighet på stången så hade vi kunnat strunta i att fånga den. Men så är det ju inte. Många gånger när man pratar teknik, om du tittar på alla kurvor som är gjort, så är det alltid bara uppkraften man fångar. Man pratar mest om det.
Alltså draghastighet. Man pratar inte så mycket om hur fort det går ner under stången, hur vi fångar vikten, men det är väldigt mycket fokus på hur fort stången går upp i luften. Fast tyngdlyftning är ju både upp och ner. Där tror jag att den största konflikten blir att de som fångar den mycket framåtlut kan acceptera acceptansen med lite större slung medan de som fångar den väldigt rakt upp och ner, då är det mindre acceptans på en förändrad kurva i det horisontella planet. Och då går vi till kineserna. De är ju oftast ganska kortväxta med korta ben.
01:47:16 – Jacob: Ja, så de blir upprätta?
01:47:18 – Anders: Ja, de är upprätta i sig själv, i sin kroppssammansättning. Så då ser man det, ja då har de ju skapat en teknik baserat på sina kroppar. För det är ju nästa problem som jag tycker man glömmer bort. Hur ser lyftaren ut? Har han långa ben, korta ben? Har han god rörlighet i fotleden eller dålig rörlighet i fotleden? Alltså det är många parametrar innan vi kan säga det här är rätt eller fel. Och det är där tränarskapet igen. Då vill man ha de här cuesen och man vill ha de här lagarna där man kan säga att alla ska lyfta likadant. Så för min del är det att ja, jag tror att stången ska röra vid kroppen. Frågan är hur mycket.
01:48:00 – Jacob: A. Grymt svar, Anders. Nu har vi ett helt annat. Hur stor är
Dåtida styrkeatleter jämfört med dagens specialister och utrustningens utveckling
01:48:05 – Jacob: skillnaden på en man som Viggo Jensen och nutidens styrkeatleter? Viggo Jensen vet jag nästan att du vet vem det är. Men det är en gammal OS-vinnare från 1896, är inte det? Han som vann första. A. Jo, han som vann första.
01:48:18 – Anders: Han vann det första OSet. Man ska ju fatta det att jag tror de var väldigt, väldigt starka. Jag tror han vägde runt 75-80 kilo. Och då gjorde de 111 eller 113 kilo i stöt. De hade fast stång utan kullager. De hade liksom fyllda vikter. Det fanns inte så många alternativ att ha teknik. Man var ju tvungen att rulla vikten ut. Det går ju inte att rulla runt i en snabb frivändning för att det är inga kullager som korrigerar kraften. Så jag tror faktiskt att de var väldigt, väldigt starka. Men jag tror inte i närheten så starka som de är idag. För att de träningsmetoderna, det fanns inte tid igen att träna så hårt och utveckla styrka som det är idag. Det är ju 67 60 kilos killar som gör 250-300 kilo knäböjningar. Alltså man fattar inte hur starka de är.
01:49:22 – Jacob: Nej, det är sjuka grejer. Det är nästan roligare nu när det är VM, EM och OS såhär när de lägger ut video från träningslokalen. Där blir man överraskad liksom på tävlingen, ja det är den vikten, så går han upp och så vet man att han antagligen klarar det eller han kommer vara nära. Men i träningslokalen bara, kolla vad han lägger upp där, vad ska han göra med den vikten liksom.
01:49:43 – Anders: De var starka på ett sätt förr i tiden. Idag är de så specifikt mycket, mycket starkare i det de ska vara starka i. Men Viggo Jensen tävlar också i repklättring. Han tävlar också i stående gevärsskytte. Och jag tror inte att Liu från 77an är bra på repklättring och gevärsskytte. Han var ju nutidens crossfitare. Alltså dåtidens crossfitare. Man kan vända det på håll. De var starka som attan förr, men idag är vi specifikt mycket starka på allt.
01:50:20 – Jacob: Jag har en annan häftig kuriosa där. Jag pratade med Anders Eriksson på Liko nu för någon månad sedan och pratade lite med vikterna. Vi pratade just om det här vad de håller på med bakom i träningslokalen. De har ju fått börja producera speciella 25 kilos vikter nu för de är inte tillräckligt, de är för tjocka de här gamla 25 kilos gummivikterna så de får inte plats på stången längre. Så man har liksom smalare 25 kilos gummivikter nu för att man ska kunna lasta på stången tillräckligt tungt för de starkaste lyftarna. Och det är ju också helt sjukt.
01:50:56 – Anders: Det är ett problem som inte gemene man har kan man säga.
01:51:03 – Jacob: Nej, det kan man säga. Jag har en sista fråga. Jag fick bara plats på fem 25-åringar idag. Jävla skit-gym. Det blev bara det. Jag körde 320 kilo. Hur ska man kunna göra på något annat sätt?
01:51:21 – Anders: Hjälp mig.
01:51:24 – Wille: Om jag får ta en fråga relaterat till det här med utrustningen så
Skillnaden mellan dam- och herrstänger samt betydelsen av bra kullager
01:51:28 – Wille: har jag alltid funderat på varför det finns en skillnad på dam och herrstänger i tyngdlyftningen. På något sätt kan jag förstå skillnaden i dimension, att damstången är lite tunnare, men jag kan inte fatta varför den ska väga 15 kilo. Finns det några bra svar på det?
01:51:44 – Anders: Ja, det har den nog för att om man har ett stålstycke och man gör det tunnare så väger den nog mindre.
01:51:52 – Wille: Men den är ju också kortare.
01:51:55 – Anders: Ja, fast anledningen är ju för att den blir tunnare och är den längre då och den är tunnare så blir ju oscilleringen felaktig. Den svikten i stången. Så just för att den är smala gör ju att man inte kan ha den lika lång. Och då måste man ta bort vikt. Så det är en ganska naturlig lösning på fysik igen. Så det är svårt att ha en smal stång som har samma hållfasthet eller elasticitet. Det går ju inte för det har ju med ämnet att göra i sig.
01:52:30 – Jacob: Ja vi har fått lite utrustningsfrågor från Eliko. Jag funderar på om vi kanske ska bjuda in dem i något sånt där ett halvt avsnitt någon gång och prata om just olika stängare. Men jag kan ju fråga dig här. Märker du någon skillnad? Nu kör du inte lyftning varje dag direkt, men hade du märkt någon skillnad om du plockat upp en tävlingsstång kontra en träningsstång om de båda varit relativt nya? Märker du skillnad på kullager och sådana här saker eller är det mer hur mycket de pallar med i belastning och träningsmängd?
01:53:04 – Anders: Nej, det gör man inte. Alltså man, det gör jag inte. Kullagren har väl lite grann med hållfasthet att göra och säkerhet. Ju fler kullager av desto mindre kraft blir det per kullager. Och då blir ju risken att ett kullager går sönder kommer att minska. Så jag känner inte skillnaden alls. Det man kan känna ibland är de stängerna som rullar långsamt eller snabbt. Där känner man skillnad. Greppet känner man mycket skillnad på. Och sen känner man lite skillnad faktiskt också i ostlevingen om man har tunga vikter. För min del var det ut mot 160-170 kg. Då kände man om man hade en bra eller dålig stång. Innan dess var det jättesvårt att känna om det var bra eller dålig svikt i stången. Stången är så pass styv så utan belastningen så blir det ingen svikt.
Det krävs ganska mycket vikt innan man känner skillnader på utrustning. Så säkerheten är det som jag kan med Leiko-stången idag, det är att man vet att den håller. Och det är en trygghet när man ska träna mycket och lyfta mycket, framförallt i kullagerna. Man vill inte att den hackar upp sig för den kraften som man får i som stannar i kullagret måste gå någon annanstans. Och det går ju ut i lederna.
01:54:29 – Jacob: Ja, det gör ont att vända med… Ja, det går inte.
01:54:34 – Anders: Jag tycker det är den största bristen på marknaden ibland att Man pratar om säkerhet, teknik, man måste hålla tre punkter ryggen och man får inte göra inåt med knäna fast man skiter i hur stången är. Det är ju väldigt underligt. Det borde vara ganska stort fokus på att använda sig av okej stång. Den ska vara träningssäker. Och vissa stänger på marknaden idag är inte tillräckligt bra. De är faktiskt för dåliga. Så där bör ju gymägare och tyngdlyftningsklubbar med som köper in billiga saker och crossfittare bör ju se över sin utrustning. Är detta tillräckligt säkert? Det tycker jag man ska göra. Säkerheten bör ju alltid gå först och det gör den i de flesta idrotter ju. Det är väldigt få som vill åka skidor med dåliga bildningar.
Alltså, det vill man inte. Det är okej så länge man åker långsamt ju. Problemet är när det är tungt. Så jag hoppas att de ändrar det lite grann, att man köper in lite, lite bättre utrustning.
01:55:34 – Jacob: Sista
Anders personbästa, kroppslängdens betydelse och viktklasser i tyngdlyftning
01:55:35 – Jacob: frågan Anders, jag fick ett sms här precis att jag måste lägga dottern, hon vägrar lägga sig med mamma. Vad har du tagit för något i dina max? Tränings-pb kan vi ta rakt igenom, inte bara ryck och stöt utan även om du hittat på någon egen rolig övning. Men annars är det ju knäböj, knäböj fram, marklyft om du har maxat i det och så här. Vad låg du på?
01:56:00 – Anders: Jag har gjort 360 i marklyft och då körde jag sumostil. För det passar mig. Jag har gjort 350 vanliga marklyft. Jag har gjort 300 i knäböj bak. 252 i knäböj fram. Jag har ståpressat 150. Jag har gjort 180 i bänkpress. Jag har ryckt 175 och stött 215 på träning. Vad är det mer? 3,42 i stående längd har jag gjort, 97 i vertikalhopp. Det är nog de resultaten som vi hade.
01:56:35 – Wille: – Hade du det här uppskrivet på handen eller hur kommer det sig att du kan de här i huvudet? – Nej, vet du vad?
01:56:43 – Anders: Just dessa övningarna här, det är så in… Det är så inristat i ens… Det var ju det man tränade för. Alltså det är ungefär som… Jag tror alla vet sina tider om de har gjort någonting väldigt, väldigt mycket. Så de här resultaten är ju både att man kan dem för att många frågar ju. Det är en anledning att man plockar fram dem lite då och då. Plus att de var väldigt viktiga för en som tyngdlyftare. Man kunde nästan alla sina resultat. Så man visste vad man gjorde i styrkryck. Man visste att styrkryck 160 var jättebra i styrkryck för jag hade en annan teknik i det. Jag har styrkeryggsteknik, inte ryckteknik. 200 i styrkefrivändning har jag gjort. Så man hade en massa… De var man bara bra på att minnas. Plus att folk frågar såklart.
Så vi var ganska starka. Oftast vägde jag mellan 105 och 110 kilo.
01:57:42 – Jacob: Då är det bra vikter.
01:57:43 – Anders: Det var min viktplats då. Och då ska man veta det, går man till gammal litteratur inom Sovjetunionen framförallt, då är jag ju för lång för den viktklassen. Så jag tror de hade sitt slut, det är att 1,78, sen är man supertungviktare. Och jag är 1,82. Nästan alla lyftare är 10 cm kortare än de svenska lyftarna. Så de som är 1,70 de… Vi har killar som går i 60-kilosklasserna runt omkring som internationellt sett kanske skulle väga 85-90 kilo. Så de är ganska korta, kompakta. Det är mycket info om det faktiskt. Där vi glömmer bort att det finns ett längd och styrkeförhållande. Hur stark kan man vara i förhållande till längd? Ryssarna var otroligt bra på att plocka fram sån här information. Så där är en bra bok, Super Training med Werko Chansky med en siffra.
Där är mycket rolig information. Nu är den inte uppdaterad för den är ifrån…
01:58:53 – Jacob: Det är inte den mest lättlästa boken heller ska man säga, att man får ta den i bitar.
01:58:57 – Anders: Det är inte Kalle Anka-boken.
01:58:58 – Jacob: Nej, det är det verkligen inte. Nej, den är väldigt, väldigt svår, fast där är mycket rolig information där man kan ha vissa… Vissa svar förstår man att man kan inte vara för lång i tyngdlyftning.
01:59:09 – Anders: Det är ganska tydligt. De är ganska bra på att hålla vikten och de är bra på att styra saker. Men längden är ett viktigt förhållande. De var duktiga och vi hade inte alls den kollen utan vi tränade och så blev det den viktklassen det blev. Så jag borde gått i supertungvikt och då hade jag troligtvis fått en ny utveckling igen. Då hade man kunnat fortsätta. Så idag pratas det alltid om vem som har stött mest. Jag tror Jim eller Bergström är väl de som har stött mest. Men det är också de som har vägt mest. Det är ju liksom så det är. Man är ju tyngre och tjockare, ju mer stöter man. Där kan jag vara mer imponerad ibland av de som har gått i 67 och 75. De här som lyfter otroligt mycket vikt i förhållande till sin egen vikt.
02:00:02 – Jacob: Alltså nettorelativ styrka. Det är häftigt.
02:00:06 – Anders: Så att det där är många, lyftning är ju uppdelad i åtta viktklasser. Fast när vi jämför så jämför vi bara den tjockaste.
02:00:14 – Jacob: Ja så är det ju faktiskt lite.
02:00:16 – Anders: Ja man är mest imponerad över han som har stött mest. Fast det är ju inte så många som väger 150 kilo som tränar på crossfit. De borde ju varit mer intresserade vem som är bäst i deras viktklass.
02:00:30 – Jacob: Det är lite roligt det där också för liksom inom lyftningen så blir man ju fascinerad av supertyngdviktarna men tar man utifrån så har jag nästan fått uppfattningen att de är dålig reklam för sporten. Berättar jag för folk att jag har kört tyngdlyftning så tror ju de att jag ska bli stor och fet. Det är det folk tror, de tror att alla tyngdlyftare ser ut sådär. Medan om man tittar på 85-kilosklassen så ser de ut som stenhårt muskelberg.
02:01:05 – Anders: Ja, jag tycker där är den bästa. Jag tror brytpunkten mellan relativ styrka och absolut styrka är runt 85 kilo. Enligt de här Verkostianskij-modellerna. Och där är man egentligen den optimala kleten ju. Man är stark i förhållande till sin kroppsvikt men också stark i förhållande till absolut styrka. Det är liksom mitt emellan. Och det är 85 kilo. Och det är den häftigaste viktklassen i tyngdlyftning tycker jag. Det är otroligt bra kvalitet. Men absolut styrka, det är ju de som väger 150. Världens starkaste män och supertyngdvikterna. Och vi är ju fascinerade av vem som lyfter mest. Fast vi ska förstå att de tränar ju inte likadant som de som väger lite mindre. De har inte samma metodik. Det är en annan sak. Men de är fantastiskt duktiga.
Så ibland ska man, tyngdlyftning är uppdelad i viktklasser av en anledning. Det är för att den som väger 70 kilo kan inte lyfta teoretiskt lika mycket som den som väger 170 kilo. Där är kunskapen väldigt låg fortfarande idag. Man åker runt och tittar på många stora starka människor och är imponerad över dem. Men man ska vara lite imponerad över de små killarna också tycker jag. Eller tvärtom, riktigt imponerad. Framförallt 85-orna.
02:02:28 – Wille: Ja, vi får väl ta och avrunda där. Det har varit otroligt kul att lyssna. Jag har suttit och varit ganska tyst här känner jag, men jäkligt kul att lyssna på någon som är insatt och uppenbarligen brinner för den här sporten. Jag måste säga att det var lite befriande att höra dig beskriva just ditt synsätt på nybörjare. Att det ska vara lek, att det ska vara kul, att det på något sätt ska vara en inkluderande sport. Det känns som att det verkligen behövs, att tyngdlyftning behöver Få folk att förstå att man kan börja med det även fast man inte har några proffsambitioner. Så otroligt kul att lyssna på och verkligen tack för att du var med Anders. Riktigt kul. Tack, tack.
02:03:07 – Okänd talare: Tack, tack Anders. Kul att få vara med.
02:03:08 – Anders: Det var det. Ha det bra! Ha det gött! Hej, hej!
02:03:09 – Okänd talare: Hej!
