Summering av avsnittet

AI summering. Längre ner finns hela avsnittet med komplett transkribering.

I det här avsnittet av Tyngre Träningssnack gästas Wille och Jacob Gudiol av Emma Forsén, legitimerad psykolog och doktorand vid Karolinska Institutet. Emma berättar om sin bakgrund inom ätstörningsforskningen, som började med ett projekt om prevention i gymnasieskolor baserat på en amerikansk metodik med fokus på självacceptans, kognitiv dissonans och kritisk granskning av kroppsideal i media. Även om fysiska träffar visade sig svåra att rekrytera riskindivider till, har samma upplägg senare nått betydligt fler deltagare i en randomiserad kontrollerad internetstudie vid Karolinska Institutet.

Samtalet går vidare till de olika typerna av ätstörningar enligt DSM-5 – där andra specificerade ätstörningar (tidigare UNS) är vanligast, följt av bulimia nervosa, hetsätningsstörning och den mer sällsynta men ofta mest synliga anorexia nervosa. Emma redogör för den första delstudien i sin avhandling, som undersökte sambandet mellan självbild och ätstörningssymptom hos 11–13-åringar i både en normalgrupp och en klinisk grupp med både flickor och pojkar. Resultaten visade att även friska unga flickor hade starka samband mellan självkritik, låg självacceptans och ätstörningssymptom, medan sambanden i den kliniska gruppen var extremt starka för både flickor och pojkar.

Vidare diskuteras om ätstörningar har blivit vanligare i takt med sociala medier som Instagram och Snapchat. Emma konstaterar att forskningen visar något motstridiga resultat: fler söker vård i dag – däribland en ökande andel män – men det beror sannolikt till stor del på ökad medvetenhet och minskat tabu snarare än att sjukdomen nödvändigtvis ökat. Hon betonar att sårbarhet beror på ett samspel mellan genetik, psykosocial miljö och förmåga till emotionsreglering. I hennes andra studie på unga kvinnor i åldrarna 16–19 och 19–25 bekräftades att just självkritik och bristande självacceptans var de tydligaste markörerna, särskilt vid anorexi, samt att sambandet mellan självbild och ätstörningssymptom var något svagare i den äldre åldersgruppen.

I de två sista delstudierna undersökte Emma om själva ätstörningen kan förstås som en inre relation. Eftersom patienter ofta beskriver sin sjukdom som en yttre röst – en hård domare, tyrann eller beskyddare – fick 150 patienter skatta hur ätstörningen agerar mot dem och hur de själva reagerar tillbaka. Det visade sig att upplevd kontroll från ätstörningen och individens underkastelse inför den hade starkast koppling till högre symtomnivå och längre sjukdomstid. I den fjärde studien kopplades detta till anknytningsteori, där preliminära resultat tyder på att själva relationen till ätstörningen kan vara en drivande kraft bakom att självbilden bryts ned.

En stor del av avsnittet ägnas åt gränslandet mellan idrott, träning och ätstörningar, där Emma bland annat arbetat med utbildningsinsatser för idrottslärare och satsningen Aktiv omtanke tillsammans med Frisk och Fri. Hon lyfter att välmenande kommentarer från tränare eller ledare om vikt, utseende eller sommarform kan trigga sårbara individer, och att man istället bör uppmuntra prestation, utveckling, rörelseglädje och de psykologiska fördelarna med fysisk aktivitet. Samtidigt bör ledare vara vaksamma på varningstecken som att träningen blir alltmer tvångsmässig och oflexibel, att aktiva tränar i smyg utöver schemalagda pass eller drar sig undan socialt.

Avsnittet tar också upp begreppet ortorexi, som introducerades av läkaren Steven Brattman på 1990-talet för att beskriva ett fixerat och rent ätande utan tillsatser. Emma förklarar att ortorexi inte är en psykiatrisk diagnos och att man i Sverige ofta blandar in överdriven träning i begreppet, vilket skapar förvirring eftersom det redan finns gedigen forskning på träningsberoende. De diskuterar även hur modern hälsomarknadsföring som bygger på rädsla och uteslutning av livsmedel – som clean eating och raw food – kan påverka hur ätstörda regler tar sig uttryck, även om andelen som drabbas av exempelvis anorexia nervosa enligt svenska register legat stabil över tid.

Avslutningsvis diskuteras möjligheterna att förebygga ätstörningar i framtiden, exempelvis genom bredare kunskapsspridning, tidigare upptäckt och pågående genetisk forskning, samt hur effektiv dagens vård är. Emma lyfter fram evidensbaserade behandlingar som KBT anpassad för ätstörningar, interpersonell psykoterapi och familjeterapi för unga. Sett över en tioårsperiod tillfrisknar över 70 procent av patienterna med bulimi och hetsätningsstörning, medan prognosen för anorexi ofta är mer utdragen och varierande.

På Tyngre Träningssnacks instagram hittar du bilder och klipp från avsnittet.

Visa avsnittets hålltider
• (00:00:00) Introduktion och presentation av Emma Forsén
• (00:06:16) Prevention av ätstörningar och digitala insatser
• (00:12:05) Studie 1: Självbild, diagnoser och unga med ätstörningar
• (00:21:24) Förekomst över tid, sociala medier och riskfaktorer
• (00:27:34) Studie 2: Självkritik, självacceptans och åldersgrupper
• (00:35:06) Studie 3: Ätstörningen som en inre relation
• (00:46:02) Studie 4: Anknytning, självbild och prevalenssiffror
• (00:52:31) Klimatet inom idrotten, ledarskap och varningstecken
• (01:06:21) Ortorexi, träningsberoende och hälsotrender
• (01:19:10) Förebyggande arbete, behandling och prognos

Det här är en automatisk transkribering av detta avsnitt av podcasten Tyngre Träningssnack. Du kan trycka på varje tidpunkt i texten för att hoppa till precis den delen av avsnittet i youtubespelaren ovan.

Transkriberingen är genererad med hjälp av AI och innehåller därför vanligen några enklare fel.


Introduktion och presentation av Emma Forsén

00:00:21 – Wille: Hallå och varmt välkomna till tyngre träningssnack med mig Wille och Jacob Gudiol.

00:00:27 – Emma: Hej Wille.

00:00:29 – Wille: Hej. Hur är läget? Trött.

00:00:32 – Emma: Sommartid. Sliter.

00:00:35 – Wille: Barnen fattar ju inte det där.

00:00:38 – Emma: Man vill inte gå och lägga sig liksom. Jag försökte ändå. Fick lägga sig en halvtimme senare. Men det var ju ändå en halvtimme tidigare. Så tog det en timme extra att somna istället. Så blev man straffad. Men annars är det väl okej.

00:00:50 – Wille: Själv? Jag hade också lite där, fast det berodde inte på det. Det berodde på att jag hade hamnat i osynk av andra skäl. Bland annat på grund av att ni var hos mig i fredags så blev det jättestökigt med min sömn. Oj, tufft. Jag var uppe sent, till klockan tio eller nåt sånt där. Ja, precis. Ja. Vi har med oss en gäst i dag. Det är Emma Forsén som är med oss. Välkommen.

00:01:14 – Jacob: Tack så mycket.

00:01:15 – Wille: Hur är läget med dig?

00:01:16 – Jacob: Det är bra, tack. Jag är också lite trött.

00:01:19 – Wille: Är det bara vanliga måndagen, eller vill du skylla på sommartiderna?

00:01:22 – Jacob: Jag skyller också på sommartiden.

00:01:24 – Wille: Ja, det är bra.

00:01:25 – Emma: Jävla grej det där att det finns kvar.

00:01:27 – Wille: Det är skit. Jag fattar inte det.

00:01:28 – Jacob: Ta bort den.

00:01:31 – Emma: Det måste ju innebära en hel del missade möten och sånt också för folk. Bara trubbel.

00:01:37 – Wille: Ja, precis.

00:01:37 – Emma: Verkligen. Och hjärtinfarkter. Ja, precis. Det är ju en ökad risk. Men den är jättejätteliten. Men det är ändå ganska sjukt. Bara att man kan flytta dygnet en timme så kommer det in lite, lite fler folk till akuten.

00:01:47 – Wille: Ja, men det är inte så att vi får någon direkt vinst av det, känns det som. Jag förstår inte riktigt vad vi ska ha det för.

00:01:53 – Emma: Vi får ju vintertid. Vi får en timme extra på hösten. Det kan skita i.

00:02:01 – Wille: Ja, vi ska inte prata om det hela dagen. Vi ska göra så här att Emma, du ska få presentera dig själv. Vi kommer komma in på vad du har forskat på och vad du är intresserad av framöver, men för att vi ska få en bra ingång så vill vi veta lite mer om din bakgrund, vad det är du har forskat med och hur du har kommit fram till det.

00:02:20 – Jacob: Absolut. Jag är psykolog i grunden, anställd på Stockholms läns landsting. Sedan 2011 har jag också doktorerat vid KI. Det där har varit en lite svängig resa. Jag började med att doktorera på ett projekt som handlade om att förebygga ätstörningar i särskilda högriskgrupper. Då jobbade jag med gymnasieskolor och försökte på olika sätt implementera förebyggande insatser. Men det visade sig vara väldigt svårt för att individer som är i en riskzon, som har vissa problembeteenden men inte är fullt ut sjuka, De har inte riktigt kommit fram till att det är så stora negativa konsekvenser med det här. Så de var inte så jättepeppade på att engagera sig i diverse förebyggande insatser. Så rekryteringen var trög och svår och det blev inte det som blev doktorandprojektet i slutändan.

Men det var i alla fall så jag började tänka mycket kring prevention och förebyggande insatser. Såklart är det så himla viktigt och nånting som vi alla på olika sätt kan engagera oss i. Nästan vad man än jobbar med. Det är klart att jobbar man i en skola eller i en idrottsförening så har man väldigt stor möjlighet att påverka. Men även som medmänniska finns det mycket man kan göra för att bygga psykisk ohälsa i stort. Men mitt område är ätstörningar, det jag pysslar med. När avhandlingen sedan inte kom att handla om prevention av ätstörningar – så blev det istället en slags, man kan kalla det lite mer teoretisk grundforskning, – så jag tittar på självbild framförallt och hur självbilden påverkar individerna, – eller hur den påverkas av ätstörningen snarare, och ätstörningen påverkar självbilden, – så relationen däremellan är min huvudfråga.

Men sedan har vi även utvecklat det där i avhandlingen och tittar på Ja, andra aspekter som har med det hela att göra. Så det är min forskning, väldigt kort så. Och sen utöver det så har jag sen 2010 ungefär haft ett litet sidospår som handlar om det här med fysisk aktivitet och träning och ätstörning då. Gränslandet helt enkelt. Det började med att vi gjorde en stor satsning för idrottslärare i Stockholm. Där vi först hade små fokusgrupper för att fråga vad de faktiskt kunde om ätstörning ätstörningsrelaterad problematik och det visade sig väl kanske att de inte kunde så jättemycket och var ganska osäkra på hur man kan bemöta det, hur man kan tänka kring sin egen roll som lärare då och hur man kan uttrycka sig om kropp och vikt och så vidare.

Så det började med att vi förstod att behovet fanns att lära sig mer i den gruppen. Så då skapade vi en utbildning, en heldagsutbildning var det först, för idrottslärare i Stockholm. Vi bjöd in alla idrottslärare på alla gymnasieskolor i Storstockholmsområdet under ett år. Vi hade olika föreläsningar för dem kring Gränslandet, mellan ätstörning och träning, överdrivet tränande och så. Men sedan har det där utvecklats och istället så nu är vi på GIH och föreläser vid olika tillfällen om den här problematiken. Sedan ett par år tillbaka har jag samarbetat väldigt mycket med Frisk &ampbsp, Riksföreningen mot ätstörningar. Där vi har tagit fram en stor satsning som heter Aktiv omtanke. Som handlar om att utbilda tränare och ledare inom föreningsidrotten.

Men även motionsidrotten, gymanläggningar och så vidare. Om det här med ätstörningar. Och särskilt ätstörningar kopplat till träning. Så det var nog lite om vad jag har hållit på med och mina intresseområden.

00:06:14 – Wille: Jag tänkte på det du började med

Prevention av ätstörningar och digitala insatser

00:06:16 – Wille: i din avhandling med att sätta in prevention. Jag tänker på inom idrottsskadevetenskapen så brukar man, när man väl kommit till att man sätter in prevention, då ska man ha väldigt bra koll på vad riskfaktorerna är. Helt enkelt att man får ha koll på vad det är man ska studera. Men då antar jag att man har väldigt bra koll på vilka riskfaktorer det finns och vilka som kan finnas i riskgrupp och så vidare.

00:06:43 – Jacob: Absolut, det har man. Såklart kan man alltid lära sig mer och utveckla saker. Men sedan 80 och 90-talet har man forskat väldigt mycket på prevention av ätstörningar. Man vet vad man inte ska göra och man vet vad som fungerar bättre än annat. Det kom en väldigt stor metaanalys, välgjord, 2007. Som var mer eller mindre ett recept på, kan man väl säga, för att uttrycka sig kanske lite klumpigt. Men det var ganska konkret beskrivet vilka insatser som ger bäst och mest långvarig effekt. Och det var utifrån den metaanalysen som vi utformade vårt program. Och det var väldigt inspirerat av ett program som man rekommenderade helt enkelt i och med att analysen, som kommer från USA ursprungligen, Och det är jättespännande för nu i dagsläget och sen ett år eller två tillbaka så håller man…

Det är en annan forskargrupp på KI som leds av Ata Ghaderi där man faktiskt har gjort om precis det där preventionsprogrammet från USA till en internetintervention. Där man alltså kan erbjuda den preventionen på internet och det har ju lyckats mycket bättre rent rekryteringsmässigt.

00:07:58 – Emma: Ja, det kan man förstå.

00:07:59 – Jacob: Ja, precis. Vi hade ju fysiska träffar som man faktiskt skulle komma till. Vi var väldigt flexibla, vi åkte till ungdomarna så att säga. Men det var ändå så att det var sju tillfällen och i alla fall en timme per gång. Det krävs en insats av individen som inte alltid är helt självklar.

00:08:22 – Wille: – Ungefär när var det här?

00:08:24 – Jacob: – Det här var 2011, 2012, 2013 ungefär som vi pysslade med det.

00:08:29 – Wille: Jag tänker att det är efter att smartphonen kom. Det känns som att efter det blev fysiska träffar helt orimligt på något sätt.

00:08:37 – Jacob: Ja, precis. Framförallt är det ett väldigt bra bevis på att de lyckas så bra just nu med samma typ av insats. Det är exakt samma individer man är ute efter. Men de har fått in… Sist jag hörde var det över 400 rekryterade deltagare. Det är jättemånga, verkligen.

00:08:56 – Wille: Vad är det de gör ungefär?

00:08:58 – Jacob: Jag kan inte redogöra exakt för hur deras upplägg ser ut. Men jag tror att det är ganska snarlikt vårt. Men såklart omarbetat för att passa webben. Det man framförallt fokuserar på är att stärka självkänsla. Då är det inte självkänsla brett, utan mera självacceptans. Att försöka värdera sig själv utifrån andra aspekter – än bara kropp, vikt, figur, mat, hur man äter och sådär. Fokusera på annat. En annan viktig del är att skapa dissonans. Alltså att man mer eller mindre ska gå emot det man själv har trott på tidigare. Eller om man är väldigt inkörd på att kroppen ska se ut på ett visst sätt så ska man få testa att hålla en annan värdering ett tag. Så liksom gå emot sig själv. Det skapar ju då är tanken så sakteligen en förändring i även sin egen värdering.

Att man går mer mot det beteendet som man har tvingats att prova på så att säga. Sen är det också stort fokus på att granska ideal i media och ha ett mer kritiskt förhållningssätt till sin omvärld och vad vi matas med för meddelanden om kropp och vikt och mat och så vidare. Så det är väl de tre stora delarna skulle jag säga i förebyggande arbetet

00:10:22 – Emma: Hur utvärderar man det där? Det känns ju som en lurig sak att veta. Vet man på något sätt, om man har en viss riskgrupp, naturförloppet? Vad som skulle hända om man inte gjorde något med dem och så har man ingen kontrollgrupp? Sitter de ändå och randomiserar när de ska utvärdera den här applikationen? Som sagt, jag kan inte helt svara för satsningen.

00:10:45 – Jacob: Internetsatsningen. Jag är rätt säker på att de har kontrollgrupp. Faktiskt. Att de har väntelista och har jämförelse. För det är väldigt noggrant, projektet generellt.

00:10:58 – Emma: Precis, för det är ju alltid lurigt när man kommer… Som det lät här så lät det ändå som att man hade på något sätt ändå visat ganska väl att man kan förebygga det här. Att då ha en kontrollgrupp där man inte på något sätt gör någonting aktivt. Det kan ju vara lite svårt etiskt när man kommer. Men det är klart, det kanske är nytt verktyg om man ska göra det online istället för i person.

00:11:20 – Jacob: Det är en randomiserad, kontrollerad studie. Man har tre olika interventioner. Den ena är den här dissonansbaserade interventionen som är den som studeras främst då. Den som jag precis beskrev lite grann. Den andra är en kontrollgrupp där man anammar expressivt skrivande. Det är en metod som har visat sig värdefull för att komma till rätta med tankar och emotioner, men det är inte ätstörningsspecifikt på samma sätt som den andra. interventionen. Slutligen har man en väntelista och den pågår i ett halvår. Man får ta del av dissonansbaserade interventionen efter ett halvår på väntelistan.

Studie 1: Självbild, diagnoser och unga med ätstörningar

00:12:05 – Wille: Ska vi hoppa vidare till det som du faktiskt gjorde din avhandling på sen då? Om du vill beskriva lite vad det var ni kom fram till där?

00:12:12 – Jacob: Precis. Min avhandling är inte helt klar. Den är precis på upploppet.

00:12:16 – Wille: Jaha, så pass alltså?

00:12:18 – Jacob: Ja. Jag håller på att skriva den här inledande kappan precis i detta nu. Så i höst ska jag disputera. Men jag har ändå gjort de fyra delstudierna som var planen. Så jag kan absolut berätta vad den handlar om. De första två studierna så tittar vi specifikt på samband mellan självbild och ätstörningssymptom. Och när jag säger självbild så menar jag sättet som en individ behandlar sig själv. Är jag väldigt kontrollerande eller tillåter jag mig själv vara ganska så fri och spontan och liksom följa det som jag känner för i stunden, till exempel. Andra aspekter är, tycker jag om mig själv precis som jag är eller är jag väldigt självkritisk och tycker att jag kanske borde förändra mig själv på olika sätt. Man tittar också på om jag har förmåga att ta hand om mig själv och se efter mina egna behov och följa Till exempel, är jag sugen på att utmana mig själv och utbilda mig själv?

Gör jag det då eller håller jag mig själv tillbaka? Det är massa såna olika aspekter kring hur man behandlar sig själv – som vi har tittat på i relation till ätstörningssymptom. I den allra första studien tittade vi på barn egentligen. De var 11-13 år om jag kommer ihåg rätt. 11-13, 12-14 nånstans där. Vi hade en normalgrupp med flickor och pojkar och en grupp som var klinisk där man hade en diagnostiserbar ätstörning. Det var också både flickor och pojkar. Så det är lite unikt att ha med pojkar eftersom de är underrepresenterade särskilt inom vården, ätstörningsvården. Vi tittade då på samband mellan ätstörningssymptom och självbildsaspekter i de här olika grupperna. Då fann vi diverse resultat. Ett ganska så ledsamt resultat var att flickor i normalgrupp, unga tjejer som inte har ätstörning, hade väldigt starka samband faktiskt mellan självacceptans, självkritik och ätstörningssymptom.

Det vill säga även bland friska tjejer så är det här med kropp och vikt en väldigt stor del av hur man värderar sig själv. Bland pojkarna såg det inte alls ut så. De friska pojkarna hade jättesvaga samband där. Så där kan man verkligen tänka sig att tjejer i mycket tidigare ålder – och utan att vara sjuka i en ätstörning har en större press kring – hur kroppen ska se ut, hur figuren ska se ut och hur man ska äta. I de kliniska grupperna, och sen är det viktigt att komma ihåg att här pratar vi om Ganska unga individer, vi har inte kommit upp i pubertet knappt. Eller ja, väldigt precist kanske. I den kliniska gruppen var de här sambanden väldigt starka. Det var lika starkt för både tjejer och killar. Det verkar som att det är i princip det enda som betyder något för en person som har en ätstörning.

Det enda sättet jag kan värdera mig själv är utifrån hur bra det går med min ätstörning. Om siffran på vågen är det jag har tänkt mig, då kommer jag tycka om mig själv den dagen. Är den inte det så kommer jag vara kritisk och tycka illa om mig själv, pressa mig själv hårdare och så vidare. Det här gällde för både tjejer och killar i den kliniska gruppen. Så det var den första studien. Sen ville vi veta lite mer om det här och se om det såg likadant ut i äldre grupper. Vi ville kolla lite på olika diagnoser, – för när de är så unga är det svårt att titta på diagnosskillnader, – för de allra flesta unga barn och ungdomar med ätstörning, – de är ganska restriktiva, man ser ganska sällan andra ätstörningar – i så unga åldrar. Och sen ville vi också titta på så kallade högriskindivider, – alltså individer som inte var helt fullt ”normala” inom citationstecken och inte heller hade en utvecklad ätstörning.

Utan den hade problembeteenden men inte diagnos helt enkelt.

00:16:35 – Emma: Uppfyllde inte alla, vad är det, den DSM ni kör på? Precis. Vi kanske ska säga det också vad vi syftar på med ätstörningar. Är det bulimi och anorexia du är inne på? Ja, förlåt. Det kan ju vara bra att dra det först.

00:16:49 – Jacob: Ja, alltså ätstörningar finns ju många olika varianter. Och man tänker kanske ofta på en individ som är kraftigt avmagrad och som inte äter särskilt mycket. Men anorexia nervosa då som är när man är väldigt restriktiv och lågviktig. Det är den egentligen mest ovanliga ätstörningen. Så de allra flesta ätstörningar syns faktiskt inte utanpå. Utan man är normalt överviktig. Den grupp av ätstörningar som kallas andra specificerade ätstörningar, födorelaterade och ätstörningar. DSM-5 kom här bara för ett par år sedan. Så de här kriterierna har ändrats lite och även diagnosnamnen. Så det är därför det är lite oklart. Men ätstörning UNS hette det förut. Den gruppen är egentligen störst. Sen har vi bulimia nervosa.

Där man då äter stora mängder mat och kompenserar på något sätt med kräkning, laxermedel eller överdriven träning. Sen har vi även en ätstörningsdiagnos som heter hetsätningsstörning, bin sheeting disorder på engelska. Där man inte kompenserar men äter stora mängder mat och upplever en kontrollförlust helt enkelt. Så det finns olika varianter på den här problematiken.

00:18:16 – Wille: I den här första studien så studerade ni sambanden mellan självbild och ätstörningssymptom. Var det bara sådana saker som gällde relationen till kroppen eller kunde det gälla andra saker som till exempel hur man presterade i skolan eller andra typer av hur man kände på sin prestation i andra områden?

00:18:34 – Jacob: Det är en jättebra fråga. Vi tittade inte på det. Vi tittade specifikt på hur man upplever kroppen, vad man tycker om sin figur, hur man äter. vilka ätbekymmer man kan tänkas ha. Men det hade ju varit väldigt spännande att se hur den andra delen av självvärderandet såg ut. Man kan ju tänka sig då att de här individerna som har en ätstörning och som i princip bara värderar ätstörningssymptom eller baserar sin egen självacceptans på ätstörningssymptom att de kanske har väldigt svårt att uppskatta andra typer av prestationer eller kvalitéer hos sig själva. Till exempel att man kanske egentligen är en väldigt fin vän eller att man är en omtänksam storasyster eller att man presterar bra i skolan och så vidare. Så det är ju faktiskt en väldigt spännande framtidsstudie att kunna kolla på andra sätt att värdera sig själv och se hur de ligger till där i förhållande då till ätstörnings…

symtomen, så att säga.

00:19:40 – Wille: Det har inte vi gjort ännu. – Vet du om det finns någon annan studie på det? Eller om du kanske själv har någon erfarenhet, om det brukar vara så att de individerna som är väldigt kritiska mot sig själva när det gäller sin ätstörning, att de kanske är det i de här andra områdena också? Eller kan det finnas de som ändå känner att de kan vara en bra vän, eller att de kan värdera sig högt på andra områden, men samtidigt har den här andra problematiken?

00:20:04 – Jacob: Jag vet inte någon studie på rak arm, men det man kan säga är att om ens självacceptans till nästan 70% baseras på utseende, kropp och figur, då finns det inte så många procent kvar att fylla med någonting annat. Så förmodligen har de svårt att tycka bra om sig själva utifrån någon annan aspekt istället. Men jag kan inte svara på det rent statistiskt hur det skulle se ut. Men en gissning är ju att man inte, det går inte att väga upp så att säga med att tycka att man är en bra långdistanslöpare. Eller så.

00:20:47 – Wille: Det är så pass stor del som tas upp av den här kroppsbilden och sånt där?

00:20:51 – Jacob: Precis, det är så pass stor del. Det är nästan så att man kan säga att, och särskilt i den här yngsta gruppen, för där är sambanden allra, allra starkast, Där kan man nästan säga att det är som att ätstörningen är liksom självacceptansen eller självkritiken. Det beror på vilken aspekt man vill se, men det är ju två sidor av samma mynt. Men det är som samma sak nästan. Det går inte att urskilja. Det är det här som är viktigast för hur de ser sig själva. För annars skulle inte sambanden vara så extremt starka.

Förekomst över tid, sociala medier och riskfaktorer

00:21:24 – Emma: Hur är det då? Hur är prevalensen, alltså förekomsten? Är det lika vanligt idag som det var för 20 år sedan eller har det ökat, minskat? Vad vet man om det?

00:21:36 – Jacob: Det är lite svårt att svara på för det ser lite olika ut i olika studier. Det man generellt brukar säga är att vi tror inte riktigt att det har ökat. Men vi tror att medvetenheten har ökat och att fler människor söker vård. För vi vet att fler individer söker vård och det är superbra. Därmed inte sagt att det är fler individer som är sjuka. Så det är lite klurigt. Men sen finns det också internationella studier som antyder att det kan ha ökat något. Så det är lite motstridiga resultat sådär. Det går inte riktigt att svara på. Men en sak som vi faktiskt har sett är ju att andel män som i alla fall söker ätstörningsvården har ökat ganska så mycket bara senaste fem åren. Och det kan man ju tänka är negativt men man kan också se det som någonting positivt.

Som sagt, tabun kanske Tabun kanske är lite bortsuddad. Man kanske har fått upp ögonen för att det här inte bara är en tjejsjukdom inom citationstecken. Och att man faktiskt även som man kan behöva få hjälp med problematiska tankar om kropp och mat och så vidare.

00:22:50 – Emma: Jag tänkte här, du sa ju innan här, ett av de sätten man jobbar med i den här applikationen. Det var ju det här med hur man förhåller sig till mediabild och omgivningen på något sätt. Alltså vad man ser runt omkring sig.

00:23:03 – Wille: Ja.

00:23:04 – Emma: Och där tycker man ju ändå att exponeringen har ökat där. Så om det ska vara någonting Eller det kanske bara är att man måste ha läggningen för det här och då har vi nått den här tröskeln för länge sedan och de med läggningen får rätstörningen. Men normalt sett så brukar ju befolkningen vara någon typ av en normalfördelning där vissa är känsligare än andra, som är känsligare än andra och så vidare. Tills de kan stå emot vad som helst i just den aspekten. Borde det inte vara så att när den här exponeringen ökar att man får några fler som faller dit eller som kanske får någon lättare ätstörning? Eller tror du att det har varit så stor exponering så länge nu så att det inte förändras, utan det är bara mediet? Om man tar Instagram till exempel, har ju alla människor nu för tiden.

Eller alla. Men det är väldigt många, särskilt unga, som har Instagram. Det är Snapchat.

00:23:57 – Wille: Du är gammal, Jacob. Alla har Snapchat. Ja.

00:24:01 – Emma: Nej, poängen är att där kan man skrolla igenom ett flöde och få 50 bilder på folk som man kanske själv i alla fall tänker att man har som förebilder men som kanske inte är de bästa förebilderna för den personen egentligen. Kontra att först så var det kanske bara dagstidningarna eller att man köpte något modemagasin en gång i veckan.

00:24:22 – Jacob: Ja, det är jättespännande frågor. Helt klart så matas vi med mycket fler bilder nu. Men kanske är det också så att vi är lite bättre på att förhålla oss till. Det vet inte jag någonting om. Jag bara spekulerar. Men det kan ju också vara så att man faktiskt förstår lite mer om att vara kritisk. Och diskutera hemma kanske med föräldrar eller med vänner och så om vad som faktiskt är en verklig kropp och vad som inte är det. Om vi nu fortsätter med ätstörningsspåret så att säga. Men jo, den andra delen i din reflektion tror jag handlar om att Även fast vi exponeras för de här idealen så får ju inte alla en ätstörning. Jag menar det är ganska liten procentandel egentligen som faktiskt utvecklar ätstörning om vi tittar på populationen i stort.

Då är det ju väldigt viktigt att komma ihåg att det är klart att det är många andra faktorer som ska till för att man faktiskt utvecklar en ätstörning. till exempel om genetik och biologi. Det finns en jättestor studie som är internationell som pågår via KI, men även massa andra universitet runt om i världen, som handlar om att helt enkelt ta reda på genuppsättningen i patienter med anorexia nervosa och det ska även fortsätta, man ska även titta på de andra ätstörningarna för att se hur, om det sticker ut på något sätt, om det finns något mönster som kan vara relevant för den här problematiken då. Så gener är absolut ett inslag att räkna med. Det andra är psykosociala faktorer helt enkelt. Vilken familjemiljö man har växt upp i, hur man har det med sina vänner.

Hur har man blivit mobbad? Hur pratar man kring bantning i sitt kompisgäng? Hur pratar man kring kropp och mat generellt? Det är också andra faktorer som verkligen spelar in. Det finns ju andra saker också, hur man har det med emotionsreglering till exempel. Det är också en sådan jätteviktig del. Har man fått lära sig från början hur man tar hand om sig själv och när man mår sämre och bättre och hur man reglerar stress och ångest till exempel. Eller har man väldigt svårt med det. Då finns det ju ganska tydliga kopplingar mellan dysfunktionell emotionsreglering och ätstörningssymptom då. Det finns ju massa sådana andra både psykologiska, biologiska och sociala aspekter som absolut samverkar för att en individ ska då utveckla en ätstörning.

Men medias ideal, skönhetsidealen generellt är ju inte direkt en skyddsfaktor kan man ju inte påstå. Utan det är klart att det har negativ inverkan på individer som är sårbara. Men även på massa andra individer som kanske aldrig utvecklar en ätstörning, men som konstant går runt och känner sig missnöjda med sin kropp och sitt utseende. Jag vet inte om det var svar på din fråga riktigt.

00:27:26 – Emma: – Jo, det var en luddig fråga. Får skylla mig själv. – Utläggning. – Ett svävande svar. – Vi var inne på din

Studie 2: Självkritik, självacceptans och åldersgrupper

00:27:34 – Emma: andra studie.

00:27:35 – Wille: Jacob avbröt dig där och bad dig definiera vad vi pratade om. Vad kom ni fram till där?

00:27:42 – Jacob: Ja, nu ska vi se. Egentligen bekräftades det vi hade funnit i den första studien i den andra studien och kanske att mönstret gjordes lite tydligare. För vi kollade återigen på självbildsaspekter och ätstörningssymptom. Det som verkligen blev tydligt var att det här med självkritik och självacceptans… Som jag nämnde i början så är det ju en massa andra aspekter som ingår i självbild. Det här med att till exempel kontrollera sig själv eller vara spontan och fri och kunna ta hand om sig själv. Sådana andra aspekter. Det som blev tydligt var att inget av det här andra har särskilt stor betydelse. Utan återigen bekräftades det stenhårt att självkritiken och brist på självacceptans är det som är väldigt starkt kopplat med ätstörning.

Det här såg vi återigen i den normala gruppen av unga kvinnor kan vi säga att det här var. De var 16-19 och 19-25. i de här grupperna. Vi hade inga män, för männen var för få helt enkelt i de här grupperna. Och då bekräftades bilden. Man kan säga att de hade något svagare samband, de här lite äldre, än de här yngsta som vi hade i första studien. Men det var ändå ganska starkt för att vara en normal population. I riskindividerna då, som var mitt emellan att ha en diagnos och vara friska, var det betydligt starkare samband, men återigen så är det kritik och acceptans – som är the shit liksom. Och slutligen i den kliniska gruppen så såg vi att det var ganska olika – beroende på diagnos, men anorexia nervosa de grupperna hade i både 16-19 spannet – och 19-25 spannet så hade anorexia nervosa de starkaste kopplingarna.

Så för de patienterna så verkar det vara väldigt lite annat som har betydelse för självbilden. Alltså det är ätstörningen och hur det går i den helt enkelt. Medan för bulimigruppen så var sambanden snarlika normalgrupp nästan. Och det är ju lite spännande att där verkar man ha fler strängar på sin lyra. Alltså man kanske värderar sig själv utifrån andra aspekter också. Ätstörningen är inte precis allt. Och det kan man ju se som Som positivt. Alltså att det kanske är lite lättare att få tag i en sådan individ. Få tag i någon slags friskt. Det friska så att säga. Under det som är så svårt. Det är bara en spekulation alltså från mitt håll. Sedan såg vi då generellt att de äldre grupperna. Alltså 19-25 jämfört med 16-18. De hade svagare samband.

Så någonstans är det ändå så att med åldern så blir det här med kropp och viktfigur något mindre avgörande för hur jag ser på mig själv, hur jag värderar mig själv. Det kan man också tycka är ett positivt fynd.

00:30:46 – Wille: Har de också mindre symtom från sin ätstörning? De har helt enkelt mindre symtom eller är det bara någonting att det förändras?

00:30:55 – Jacob: Om man tänker på kliniska gruppen? Nej, alla har diagnoserbara ätstörningar och symtomnivåerna är ganska snarlika egentligen. Så det är inte riktigt förklaringen. Det skulle annars vara spännande, eller det skulle vara lätt.

00:31:11 – Wille: Man växer ifrån det. Ja, precis.

00:31:14 – Jacob: Att de helt enkelt var lite mindre sjuka. Nej, utan det är snarare så att de fortsätter att ha de här problemen. Men det är inte lika avgörande för hur jag tycker om mig själv. Det är fortfarande väldigt viktigt för dem. Eller viktigt, det kanske är klumpigt uttryckt. Det är fortfarande väldigt stora delar av deras liv, för de har ju diagnoser allihop, – och är ju alltså på ätstörningsenheter, så de har ju verkligen den här problematiken. Sedan är det viktigt också att säga att jag har ju inte följt en och samma grupp över tid, – utan det här är två olika grupper. Två olika kohorter, så att säga, som har jämförts. Det kan ju också helt enkelt vara så att just de här två grupperna, – så ser det ut såhär. Medan om man skulle följa en yngre grupp, över tid, så kanske det inte skulle minska med ålder.

Men vi drar den slutsatsen. Vi har ganska stora patientgrupper så vi tror att vi kan stå för det. Men som sagt, vi har inte direkt testat om ålder reducerar kopplingen själv vid ätstörning.

00:32:23 – Emma: Kanske ännu mer problematiska personer med ätstörning om 10 år som är 22 istället för de här 12-åringarna. Om 6 år blir det väl då? Du började på 4 år.

00:32:35 – Jacob: Precis, om man har otur. Men förmodligen är det snarare så att ålder faktiskt på något sätt försvagar sambanden något i alla fall.

00:32:49 – Emma: Har ni bibehållen kontakt med de här eller de kanske fortfarande är inom vården en hel del? Det hade varit kul att göra en uppföljning om tio år. Har du din postdoc också? Precis.

00:32:58 – Jacob: Det här är till stor del registerdata från kvalitetsregister som vi har inom ätstörningsvården. Där följer man, jag tror att som max följer man individer upp till tre år efter avslutad behandling. Men vanligast är ett år efter. Vi har inte riktigt så långtida uppföljningar. Inte att tillgå bara sådär, då skulle det behöva vara en separat studie som man gör ordentlig ansökan för och så.

00:33:26 – Wille: Men skulle man kunna spekulera i varför det ändå ser annorlunda ut mellan åldersgrupper? Att det kanske är att man befinner sig i olika kontexter i livet? Jag tänker att de här yngre går i skolan. Det är ju väldigt annorlunda från att vara ute i arbetslivet till exempel. Eller att plugga på högskola. Det är ju olika saker. Man relaterar till sina kamrater helt olika. Kan det påverka?

00:33:48 – Jacob: Det tror jag säkert. Absolut. Det är ju väldigt olika omgivningar man befinner sig i. Det handlar också om att fortfarande vara i en familj. Man har inte riktigt separerat sig ännu från de närmsta anknytningsfigurerna. Man har inte börjat forma de sociala kontakterna som i vuxen ålder – har lite större möjlighet att välja vilka man umgås med och bor med och så vidare. Jag tror absolut att det finns anledningar där. Sen är det också det här med puberteten, alltså tonårstiden. Man vet att den vanligaste debutåldern är någonstans mellan 14-16. Alltså debutåldern för ätstörning. Så någonting händer också där. Då är man som mest känslig eller sårbar verkar det som. Det spelar ju också in då.

00:34:57 – Wille: Gymnasiet. Ta bort det.

00:34:59 – Emma: Högstadievärlden. Ja, i och för sig.

Studie 3: Ätstörningen som en inre relation

00:35:06 – Emma: Studie fyra.

00:35:07 – Jacob: Studie fyra.

00:35:08 – Emma: Eller studie tre. Studie tre, förlåt. Ja, okej.

00:35:11 – Jacob: Nu blir det lite teoretiskt. Så nu får ni hålla andan.

00:35:16 – Emma: Fokusera.

00:35:16 – Jacob: Fokusera och hålla andan. Nej, men så här. Självbild. När man pratar om det så lutar man sig mot en interpersonell teori som handlar om att självbilden utvecklas i relation till andra. Så beroende på hur andra människor behandlar mig när jag är liten så börjar jag behandla mig själv. Så har jag då föräldrar eller pedagoger på förskolan kan det också tänkas vara, eller mormor och morfar och så vidare som är väldigt skuldbeläggande, kritiska kontrollerande kanske, då kommer jag ha en tendens att fortsätta det beteendet mot mig själv. Och vara överdrivet kanske perfektionistisk, ställa höga krav på mig själv och så vidare. För det är så det tenderar att se ut. Då började vi fundera såhär, att om man har en ätstörning och ätstörningen är så himla starkt kopplad till sin självbild.

Kan det vara så att ätstörningen faktiskt på ett sätt är som en relation Att ätstörningen gör att den här självbilden blir så svart. Det här är inte helt taget ur luften. Det är inte bara ett teoretiskt resonemang. Utan det grundar sig också på att väldigt många individer med ätstörning – beskriver sin sjukdom som en annan person. Som en hård domare på axeln. Som en tyrann. Som ett spöke. Vissa beskriver det också i positiva ord. som en ledsagare eller en beskyddare och så.

00:36:52 – Emma: Är det här något som är alla kulturer? För det är många sådana saker. Om man tar vida andra ämnen så brukar det vara väldigt kulturellt vad man lägger för… Vad man har för person eller vad man har för säger det där. Vi tar en jättekonstig parallell. Hur ett ufo ska se ut, det är ju väldigt påverkat av vilka filmer som är populära för tiden. Alla människor som säger sig ha sett ett ufo, de beskriver det ungefär som senaste actionfilmen som var poppis i deras område. Så frågar du någon som säger att de ser ett ufo i Asien så kommer det se helt annorlunda ut. Men de har ju sett ett ufo säger de. Men det ser annorlunda ut för de har en annan populärkulturell. Jag tänker det här du pratar om att man har ledsagare på axeln. Jag tänker bara på Kalle Anka.

En ond kille på ena sidan och en snäll kille på andra sidan.

00:37:37 – Jacob: Ja, absolut. Det har jag ingen aning om var det kommer sig ifrån. Men det som är lite spännande är att det inte är så många andra psykiatriska sjukdomar som man externaliserar på det här sättet. Man pratar inte så jätteofta om sin depression som en domare. Det är nånting lite udda med att ätstörningar ofta blir beskrivna som personer på nåt sätt. Men absolut, man vet inte. Det kanske är skapat av ett samhälle där man… Nej, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det.

00:38:17 – Emma: Nej, men alla kan ju säkert få det här. Det kan ju vara så globalt ändå att man sätter det till en extern person eller vad man säger. En extern avatar eller vad man vill ha det till. Men att bara en annorlunda, det var ju bara en väldigt sidofråga. Jag bara tyckte det blev så intressant när de hade en figur som pratade bredvid sig. Så fick jag den här bilden framför mig. Det är ju väldigt vanligt att vi får se det. När folk ska liksom, deras samvete pratar med dem så är det ju alltid den här bilden som man har.

00:38:44 – Jacob: uppe till i seriefigurer.

00:38:46 – Emma: Jag tänkte att det kanske bara är att de har samvetet på något sätt. De upplever att samvetet pratar med dem, men sen tillskriver de bilden baserat på vad de tror att det ska vara. Ja, precis.

00:38:57 – Jacob: Det är ju flummigt. Det är jag ju medveten om, hela grejen. Men det har ju gjorts en hel del kvalitativa studier där man helt enkelt har pratat med patienter och intervjuat dem och fått veta att många tänker så. Ja, men det här är någonting som har fått mig att bli mer social, bli mer säker på mig själv. Det här ger mig vägledning i livet. Nu vet jag vart jag ska. Jag ska göra såhär med min mat och jag ska kontrollera min kropp på det här viset och så vidare. Man uttrycker sig på ett sätt som låter som att det här är en psykiatrisk sjukdom. Det är ju inte en högre makt som talar om för dig. Så det var ju också utifrån det då att det finns både självbiografiska texter och kvalitativa studier där patienter beskriver väldigt väl hur de relaterar till sin ätstörning.

Men ingen hade ju då testat om man faktiskt kan mäta vad patienten relaterar till sin ätstörning. Och eftersom vi ändå hade börjat på det här spåret med självbild och tänkte att självbild i sig utvecklas i relation, är det här då en slags relation som gör att självbilden blir så kritisk som den ju verkar bli? Så då bestämde vi oss för att helt enkelt testa det kvantitativt då. Så vi lät 150 patienter med olika diagnoser av ätstörningar – helt enkelt skatta hur de relaterar till sin ätstörning. Så vad gör ätstörningen mot mig? Hur agerar ätstörningen mot mig? Är den kontrollerande, hård, är den arg? Är den kanske snäll, tar den hand om mig och så vidare? Alla de olika aspekterna, både positiva och negativa. Och hur reagerar jag i relation till min ätstörning?

Är jag väldigt undergiven? Jag gör alltid som den säger. Nej, men det är bäst att lyssna på den. Eller vågar jag stå emot och kanske göra lite uppror och så vidare. Så det är två sådana ytor i relationen, så att säga. Mätte vi, helt enkelt. Och i studie tre då så lät vi… Dels så ville vi helt enkelt se hur det såg ut, de här mönstren. De här relationsmönstren. Blev det förståeliga mönster? såg det ut som en relation ska se ut. Det var första checkpunkten. Sen ville vi se att om det såg rimligt ut så hade det nån påverkan på symtom och hur länge man var sjuk och självbild då förstås. Då visade det sig att för det första så hade de väldigt tjusiga relationsmönster. Alltså de stämde profilerna såg ut som profiler gör i en helt vanlig relation mellan två nära individer.

Så det var lite spännande. Sen testade vi om ätstörningen agerar på olika sätt. Vad i ätstörningens agerande kan tänkas ha effekt på hur man faktiskt mår, symtom och hur länge man har varit sjuk. Och då visade det sig att ätstörningskontroll slog ut allt i den tävlingen. Eller hur jag ska uttrycka mig? Så ju mer ätstörningskontroll och ju mer också individen underkastade sig kontrollen, då hade man högre ätstörningssymptom och även längre sjukdomssituation. Så det var det.

00:42:29 – Emma: Hur reagerar de på frågorna där? Jag tänker, var det någon som… Eller ni var inte med när de fick svara på formuläret kanske. Men jag tänker, hajade de till när frågeformuläret var skrivet? Kändes det naturligt för dem att svara på frågorna? Typ, hur är ditt förhållande med din ätstörning? Och som om ätstörningen var en person då? För det är ju inget sätt man kanske normalt pratar i fikarummet om en annan person i sig själv. Ja, precis.

00:42:55 – Jacob: Men nej, jag tror att jag fick Vi hade närmare 170 individer som faktiskt skickade in formulär. Men av olika anledningar var det formulär som inte var fulltaliga – eller någon sida som fattades som vi var tvungna att plocka bort – ur själva slutliga stickprovet. Men jag tror att det faktiskt var, om jag minns rätt, bara tre individer som skrev – att det här känns svårt. Jag förstår inte riktigt hur jag ska tänka. Ungefär, i andra ord då kanske. Så från tre personer förstod vi att det här var lite klurigt. Men resterande har på olika sätt lyckats fylla i allting. Och det har inte alls avvikit särskilt mycket från hur det borde se ut rent teoretiskt. Så spännande.

00:43:51 – Wille: Det kanske visar på, som du säger, att de själva resonerar på det här sättet. De kanske inte är så främmande för att de känner att det nästan är en fysisk figur.

00:43:59 – Jacob: Nej, men precis. Det är ju det vi tror. Men det är klart, man vet inte. Det finns ju alltid bortfall i sådana här studier. Det finns ju alltid människor som har kontaktats men som av olika anledningar inte svarar eller inte skickar in formulär. Och då vet man ju inte. Alla de individerna kanske bara var såhär, men vad är det här för för märkligt sätt att se på den här sjukdomen. Jag vill inte vara med, men den informationen har inte nått oss så det är svårt att uttala sig om. Men det är klart att det är fullt möjligt att vi har fått den gruppen som faktiskt tycker att det här är ett sätt som man kan se sin sjukdom på.

00:44:40 – Emma: Hur många formulär skickar ni ut då?

00:44:42 – Jacob: Ja, du, jag har inte exakt siffran i huvudet, men vi har kontaktat rätt många. Det var ju över 200 individer som kontaktades, alltså via telefon då i första skedet. Då kan det ju vara personer som inte har svarat alls, någonsin. Det kan vara personer som bara har svarat att de inte är intresserade av att vara med i någon undersökning utan att veta särskilt mycket om undersökningen. Och så kan det vara individer som helt enkelt hör vad undersökningen handlar om, men som inte vill vara med. Eller som tackar ja, men inte skickar in formulären.

00:45:17 – Emma: Ja, det är ju de som hade varit intressanta, de som tackar ja, men som sedan inte skickar in när de väl får läsa frågan.

00:45:22 – Jacob: Så där gjorde vi ju såklart bortfallsanalyser för att se. För vi har ju annan data för de här individerna som aldrig skickade in. Till exempel då ätstörningssymptomnivå vid första kontakt på ätstörningsenhet. självbild förstås och sjukdomssturation och så. Och då har vi ju gjort enkla jämförelser bara mellan den gruppen som vi faktiskt har i slutändan och den gruppen som föll bort av olika anledningar. Och det finns i alla fall inga signifikanta skillnader där. Så det vet vi. Men det är klart att Helt fullt ut vet vi ju inte om de skiljer sig från de andra. Sista studien.

00:46:01 – Emma: Just det, sista

Studie 4: Anknytning, självbild och prevalenssiffror

00:46:02 – Emma: studien.

00:46:04 – Jacob: Ja, men den är en följd då helt enkelt på den här tredje studien där vi försöker ta reda på lite mera grundteoretiska, kan man säga. Vi helt enkelt applicerar anknytningsramverket och försöker ta reda på om den här relationen i princip kan liknas vid en anknytningsrelation. Det vill säga, triggas de här mest basala sätten att relatera till sin omgivning även i relationen till en ätstörning. Så då har vi låtit samma 150 individer skatta hur de relaterar i stort med ett anknytningsformulär. Så då är det inte specifikt ätstörningen. Utan hur fungerar de i relation till andra? Känner de sig trygga? Har de svårt att kontakta andra? Eller är de väldigt måna om att ha mycket närhet med andra? Och så vidare. Det är många olika frågor om relaterande.

Och sen så har vi tittat på hur det då kan på olika sätt kopplas till relationen till ätstörningen. Och det vi har sett är väl att framförallt så verkar anknytningssystemet vara triggat även i den här relationen, för det är väldigt, återigen, starka samband mellan aspekter av patient-ätstörningsrelationen och anknytningsmekanismer. Ett exempel är att personer som skattar högt på ambivalens i relationer. Att man vill vara nära andra men man är hela tiden väldigt osäker på om man faktiskt får andras kärlek. De har också skattat väldigt låg kärlek från ätstörningen. De upplever ätstörningen som inte särskilt snäll. Det är ett ganska klassiskt och ambivalent ambivalent känsla, att man inte riktigt känner sig älskad helt enkelt.

Så det är ett exempel på hur det kan hänga ihop då, vad vi ser. En annan spännande grej är att vi testade att mediera då och se om anknytning faktiskt är kopplat till ätstörningssymtom via just relationen och via självbild, alltså då kritik. väldigt statistiskt kluriga grejer, så jag ska försöka att inte gå in på detalj. Men det ser ut som preliminärt att det här med relationen, det har en roll att spela. Det är inte bara anknytning som ger en viss självbild som ger ätstörningssymptom, så att säga. Utan själva relationen däremellan verkar, mellan patienter med ätstörningar alltså, verkar ha betydelse. Så på ett sätt kan man då säga att det Ätstörningen förmodligen påverkar självbilden väldigt mycket i sig. Så det behöver inte vara så att jag kom in i min ätstörning med en jättekass självbild som jag utvecklade i relation till mina närstående som liten.

Utan jag kanske hade en ganska okej självbild. Men sen hamnade jag i en ätstörning på grund av massa andra olika faktorer. Och den har helt raserat mitt sätt att se på mig själv. Det kan man säga skulle kunna vara lite av en slutsats. Det här är en spekulation utifrån det vi kan se. Men det är inte helt orimligt helt enkelt.

00:49:28 – Emma: Det hade ju varit lite kul med en prospektiv studie där man börjar fråga kanske 10-åringarna och sen följer de till och med 15-20 i alla fall för att se vad som kommer först. Det är ju det man vill och det är så dyrt. Hur vanligt är ätstörningar om man tar procentuellt? Om vi bara har en vanlig skolklass, kommer det vara en, två stycken eller hur är det?

00:49:52 – Jacob: Ja, det där är en jättesvår fråga att svara på. För det handlar ju väldigt mycket om olika åldersspann och könsfördelning förstås. Och det ser lite olika ut med de olika diagnosfördelningarna också. Men jag kan säga en sak. Det är inte riktigt svar på frågan hur många i en skolklass. Men jag kan ta lite prevalenssiffror bara snabbt. Okej. Om vi till exempel tittar på flickor och unga kvinnor som ändå är den största gruppen. Om vi tar riskåldern eller det spannet som är vanligast att man är drabbad av ätstörning som är 13-30 år då, så förekommer anorexia nervosa ungefär hos 1% av tjejer och unga kvinnor i den åldern. Vad gäller bulimi så är det lite högre. Det är ungefär 2% av tjejer och unga kvinnor i den åldern som drabbas av bulimi då.

Sen har vi UNS som är i alla fall Ungefär Ätstörning utan närmare specifikation som de här andra grupperna där är ungefär bulimiprocenten lite under kanske. Så 1,5 procent kanske.

00:51:03 – Emma: Men då är det ju ändå en hyfsat procentandel. Då tycker man ju att det borde kanske räcka med att följa några tusen. Så får man en siffra. Det borde ju någon kunna spotta in pengar på. Precis, ja. Det är ju värre med de här sakerna som är jätteovanliga. Du behöver kanske följa varenda skolbarn i två år i hela Sverige.

00:51:25 – Jacob: Jo, men en sak som är ändå… Det är ju knasigt att säga fördel när man pratar om psykisk ohälsa. Men en sak som ändå är… är en slags fördel vad gäller ätstörningar är att många har ju en relation till det här med kropp och mat och hälsa och även fast man inte har en ätstörning så finns det ju rätt många individer som har det lite bekymmersamt med de här sakerna och det betyder ju att det finns ändå många personer som är i den här riskzonen eller som har iallafall under en tid i sitt liv problem som kan liknas med att vara i en riskzon När man pratar prevention av ätstörningar så pratar man ganska brett för att just väldigt många har relation till problematiken på något sätt. Så utöver de ganska små procentsatserna av faktiskt drabbade individer så är det ju många som påverkas av hur vi ser på kropp och hälsa, mat, träning, allt det där.

Som vi var inne på också i början av samtalet.

00:52:28 – Wille: Man tänker på det som det här mynnar ut

Klimatet inom idrotten, ledarskap och varningstecken

00:52:31 – Wille: i. Nu sitter du och skriver på det här, så det kanske inte är nånting som du drömmer efter att hålla på med jättemycket framöver, när du väl är klar med det. Men vad vill du att det ska mynna ut i, eller vad tänker du att du ska fortsätta med efter det här?

00:52:46 – Jacob: Först ska det bara bli den här lilla boken, så man blir klar med själva avhandlingen. Nej, jag vill absolut fortsätta att fördjupa mig inom ätstörningsområdet. Det är klart att när man är disputerad forskare kan det vara bra att bredda sig men det är också bra att förvalta den kunskap som man har haft möjlighet att förvärva under en ganska lång tid. Det finns jättemycket kvar att göra inom ätstörningsområdet och inte minst i Sverige så är det den här inriktningen mot träning, fysisk aktivitet och ätstörning. Som jag tycker är väldigt intressant och som… Det finns ju en hel del gjort men det är mycket som behöver göras. Och i andra länder, om vi tittar på våra grannar Norge till exempel, har man kommit mycket längre med satsningar kring att helt enkelt förbättra klimat inom träning och idrottsvärlden.

Klimatet inom träning och idrottsvärlden. Så det är ju en sån sak som jag gärna skulle fortsätta jobba med på nåt sätt när jag väl har skrivit klart min avhandling. – Vad är det som är problematiskt där då?

00:53:55 – Wille: Eller vad som behöver förbättras?

00:53:57 – Jacob: – Ja, generellt så är det väl framförallt okunskap. Alltså om vi tänker, nu pratar inte jag elitidrotten utan nu pratar jag träning och idrott generellt. Barn och unga men även vi medelålders individer som tränar på anläggningar eller man kanske är med i någon löparklubb eller man har någon idrott man pysslar med. Många som tränar och är volontärer i sådana sammanhang de gör ju det för en väldigt liten ersättning eller helt frivillig basis. Man har inte riktigt tid att sätta sig in i all problematik som kan uppstå i relation till träning och idrott utöver själva det Alltså den fysiska aktivitet och träning som man håller på med. Det är såklart mycket bara det. Så en kunskapsbrist tror jag är ganska vanlig. Man tänker inte på hur man uttrycker sig kring vikt, kropp och mat.

Man tänker kanske att man är uppmuntrad när man säger att någon har gått ner i vikt. Wow, du ser så lätt ut i steget. Du har gått ner i vikt eller vad fin din kropp är nu eller så. Ja, eller vanliga peppord också. Nu satsar vi, beach 2017. Det hörde jag senast på ett pass förra veckan. Då tänker man kanske peppande. Man tänker kanske att folk … Ja, man är där för att pressa sin kropp. Men det finns sårbara individer som det här kan verka triggande för. Att det är sånt fokus på hur kroppen ser ut snarare än vad det faktiskt … används till och klarar av och hur man kan utmana den på olika sätt. Ofta i tränings och idrottssammanhang så tror jag att det är en okunskap kring vad det kan väcka att uttrycka sig på vissa sätt kring kropp och mat och så.

00:55:50 – Emma: Vad säger man istället? Det är alltid en svår balansgång. Jag vet alltid när man börjar prata om sånt här så är det vissa falanger som alltid säger att vi kommer väl ta lite om ortorexi, vad det är och inte är sen. Det här med att man har, många har kanske ett litet stort förhållande både till träning och kosten tillsammans eller bara till kosten. Men samtidigt så har vi ändå ett samhälle där det kanske är för många som äter för mycket också eller som har dåliga livsstilsval. Det är alltid svårt där. Hur ska man förmedla budskapet? Hur ska man nå majoriteten utan att drabba de här som kanske är i riskfaktorer till ätstörningar? Finns det konkreta förslag? Eller är det bara, säg inte så här. För man vill ju ändå på något sätt pusha.

Man vill ju ändå trycka på. Vad tycker du man kan, hur formulerar man sig istället? För att få fram samma budskap men inte tippa dem över kanten. Jag tror jag förstår din fråga rätt.

00:56:59 – Jacob: Ja, vad säger man helt enkelt om man inte ska kommentera kropp eller hur … Ja, hur man vill se ut eller förändra sig. Vad kan man säga? Jag tänker väl att det mycket handlar om vad man faktiskt … Att uppmuntra … Att man överhuvudtaget vågar utmana sig själv. Att uppmuntra utveckling. Att man provade det förra veckan och nu lyckades man det gånger två. Eller vad det nu kan vara. Att man på olika sätt … Alltså att man pratar kring vad träningen faktiskt ger för goda effekter vad gäller energi, positiva affekter, alltså glädje, lycka, tillfredsställelse. Som djup forskning faktiskt väldigt tydligt har visat. Att träningen och fysisk aktivitet kan hjälpa till att minska depressiva symtom, nedstämdhet. Att man får bättre kvalitet på sömnen.

Det finns väldigt mycket positivt med träning som man kan lyfta fram utan att direkt prata om kroppen. Dessutom är det faktiskt så att folk som är fysiskt aktiva, har man sett också i studier, de har mindre kroppsmissnöje än de som inte är fysiskt aktiva alls. Så de är ganska okej. Nu är det väldigt generella termer här, men i alla fall i studier har man sett att de är mer okej med sin kropp. som det är. Plus att de också har något bättre självkänsla än de som inte är fysiskt aktiva. Så de har ju någonstans också de här skyddsfaktorerna mot ätstörning. Det är också någonting som är viktigt att komma ihåg. Det finns väldigt mycket annat att lyfta kring varför man tränar och vart man är på väg med sin träning. Förutom just att förändra kroppen.

00:58:49 – Emma: Man ska liksom bara strunta i det. Det stämmer ju bra. Tar man interversionsstudier när det gäller träningseffekt på vikten så är den ju ganska dålig. Men det är fortfarande många som har det här synsättet att träning är väldigt viktigt om man vill gå ner i vikt. Eller träning är väldigt viktigt för vikten. Folk får skylla sig själva när de går upp i vikt för de tränar inte. Det sambandet är ju nästan helt frånvarande. Om det finns är det väldigt svagt. Det verkar mer vara att folk blir inaktiva för att de har gått upp i vikt. De går upp i vikt först och sen slutar de röra på sig för att det blir jobbigt. Man kanske har lite för mycket den här fixeringen inom idrotten, att man ska vara smal när man håller på med det. Ja, precis.

00:59:30 – Jacob: Det är sådana stereotyper kring hur en viss kropp ser ut som utövare av en viss sport. Det är klart att det finns massa olika varianter och man kan vara väldigt framgångsrik i en sport utan att se ut som stereotypen. Men det är klart att vi matas med bilder av hur man ser ut när man är en längdskidåkare eller långdistanslöpare eller så. Vi har ju alla en föreställning om hur de individerna ser ut.

01:00:01 – Wille: Tycker du att det är problematiskt att det finns överhuvudtaget, det här med kroppsideal, eller att man nämner det överhuvudtaget? Eller finns det ett sätt som man kan ha det, men ändå göra så att individer som är känsliga inte trillar dit på grund av det, eller att de inte påverkas så mycket av det? Jag tänker att det är ganska svårt att undvika det här, om man visar idrott på tv, så kommer man ju se de här vältränade individerna, och de är ju idoler, och barnen får ju gladiatorerna och allt möjligt. Skulle man då försöka visa motsatsen, eller finns det andra medel som föräldrar eller ledare kan använda för att de vet att de här sakerna finns, men gör vi så här så minskar risken för att det blir något problem med det?

01:00:45 – Jacob: Jag fattar hur du menar. Man kan inte på nåt sätt ta bort eller ändra. Det handlar mer om att vara medveten om och kunna ha en öppen dialog med sina aktörer. Om man då är tränare eller ledare. Att man kunna ha en dialog om vad… Alltså att de här stereotyperna finns helt enkelt. Och att det kanske inte alltid är så det måste se ut eller vara. Även om de flesta kanske inom en viss sport har den typen av kroppsbyggnad. Så behöver det inte vara nödvändigtvis så för alla. Och att vi är olika individer med olika förutsättningar och olika muskelsammansättning. Olika sätt att återhämta oss på. Behöver olika typer av mat. träningsupplägg och så vidare. Så det är väl viktigt kanske bara att lyfta helt enkelt och ställa sig lite frågande tillsammans med de aktiva, om man nu har den möjligheten, kring vad står det här för och vad betyder det och går det att se annorlunda ut och ändå lyckas och så vidare.

Att man resonerar kring de här frågorna helt enkelt. Jag tycker att det är lite samma kring dieter och så. Alltså att man faktiskt har ett ansvar att att vara lite kritisk och diskutera kring olika kosthållningar och okej, vad vet vi egentligen rent vetenskapligt? Vad funkar? Eller vad behöver kroppen snarare? Vad funkar för dig, för dig, för dig? Återigen, alla individer och man kan äta på olika sätt och ändå må bra. Och att det ser olika ut. Så det är väl också en sån grej att man kanske behöver ifrågasätta lite knasiga värderingar hos personer man jobbar med och så. bara lyfta upp det till ytan och diskutera om de här sakerna.

01:02:33 – Emma: Hur fångar man upp de här i risk? Om man är tränare, finns det… Anorexia brukar de flesta kunna hitta. Men bulimi, finns det något sätt att hitta de här, misstänka? Vi hade Anna Melin här och pratade relativ energibrist. De hade ett frågeformulär som var ganska Sensitivt var det. Nej, specifikt. Nej, sensitivt var det inte. Det var ganska bra. Nej, men man hittade dem. Det är jag som mixar ihop termerna. Man hittade ju de som var i risk. Sen hittade man många som inte var i risk också. Men i alla fall så fick man med alla, eller nästan alla som verkligen hade problemet? Finns det något vis att liksom… Om man har en grupp på… Säg att man tränar 30 tjejer eller kvinnor beroende på ålder. Finns det något sätt att kunna liksom isolera kanske då fem av dem och säga att bland dessa så…

Om jag har någon med ätstörning här så är det bland dessa fem.

01:03:40 – Jacob: Jag tror att du… Det finns lite olika sätt att svara på den här frågan. För ett sätt är ju, tänker jag, om du undrar om något slags screeningverktyg då som är ganska lätt att dela ut och bara läsa av. Men jag tror mer på att man lär sig mer om problematiken och hur man kan bemöta den och helt enkelt uppmärksamma beteenden som avviker lite grann. Och då vill jag ju passa på att marknadsföra aktiv omtanke då som Frisk och Fri och vi på Kunskapscentrum för ätstörningar har tagit fram tillsammans. Det är en utbildning för tränare och ledare. där man får lära sig väldigt mycket om hälsosamt ledarskap, om bemötande, om generellt om ätstörningar helt enkelt i relation till idrott då. Och den kommer lanseras alldeles snart som en webbutbildning också så det kommer vara lättillgängligt runt om i landet och inte varken särskilt dyrt eller särskilt krävande att få en sån grundkunskap ändå på ett så lätt sätt.

Så att jag vill passa på att nämna den. För det jag tror i alla fall och det som man får lära sig däri är ju att man behöver kunna lite om varningstecken helt enkelt. Man behöver veta att ett tränande som stiger i frekvens blir alltmer oflexibelt och tvångsmässigt. Så man kanske noterar att en individ inte nöjer sig med de schemalagda träningarna utan även är ute och och joggar eller cyklar på fritiden. Att personen kanske drar sig undan, inte är lika social. Kanske verkar lite lägre energimässigt. Alltså tröttare. Det finns sådana andra saker att hålla utkik efter. Och även såklart lyssna efter. Det kan ju vara svårare. Det beror helt på vilken kontakt man har med de aktiva. Lyssna lite efter motivet kring träning. Handlar det fortfarande om att det är kul?

Den här lagsporten kanske, om det är det man håller på med. Och att man faktiskt kämpar tillsammans. Det är rolig stämning och samarbete. Eller har det börjat gå över i att jag måste göra det här. För annars kan jag inte äta. Annars kommer jag bli nedstämd och irriterad. Det här är väldigt viktigt för mig. Själva tränandet i sig. Så det är någonstans att lära sig mer om den här gränsen. när träningen blir mer än någonting negativt, än någonting positivt helt enkelt.

Ortorexi, träningsberoende och hälsotrender

01:06:21 – Wille: Ja, Jacob nämnde ortorexi där tidigare och det är ju inte en ätstörning. Men det kanske är någonting som det rör sig väldigt mycket i media ändå och det verkar ju vara väldigt olika från vilket land man kommer vad det betyder för någonting. Men vill du presentera, vad är ortorexi för någonting och vad är det stora problemet med att det inte finns någon riktig definition på det?

01:06:43 – Jacob: Ja, absolut. Alltså ortorexi då från början, som begrepp introducerades det av en läkare som hette Steven Brattman på 90-talet. Och han hade observerat individer, då jobbade han på restaurang, då var han inte läkare ännu tror jag, men då jobbade han på restaurang. Då hade han observerat individer som hade ett väldigt så rent ätande. Att man ville ha, det fick inte vara några tillsatser, det skulle vara närodlat, det skulle vara Kanske inte upphettat. Alltså att man hade massa idéer om vad den allra mest rena kosten var och att det var bra då för en. Och det här var det som han från början kallade ortorexi. Och det är även det som man än idag internationellt kallar ortorexi. Det är alltså ingen diagnos. Det finns inte i DSM eller ICD-10.

Men det är ändå ett begrepp som har fluktuerat sedan 90-talet då. I Sverige har det här kommit att på något sätt involverar träning. Så många, när man googlar på svenska sajter och så, så står träning som ett av symtomen på ortorexi. Ett överdrivet tränande då och rent ätande. Träning har aldrig ingått i ursprungsbegreppet. Och det som är lite klurigt med den här definitionen i Sverige kontra resten av världen är ju att dels så är det svårt att kommunicera över gränserna om man menar olika saker. Dels är det så att kliniker och kanske patienter har olika uppfattning om vad det här ska vara. Beroende på hur pass påläst man är som kliniker förstås. Men ja, det är en grej. Sen är det faktiskt så att om vi till exempel istället tar träningsberoende som term.

Så finns det rätt mycket forskning kring det. Hela det fältet missar man ju om man bara tänker på ortorexi som problematiskt tränande. För att jag vill absolut påpeka att vi är fullt medvetna om övertidigt tränande som problematik. Dels ingår ju övertidigt tränande som en del i flera av ätstörningsdiagnoserna. Men sen också finns det ju personer som tränar på ett väldigt ångestladdat sätt och mår dåligt av det men inte kan sluta helt enkelt. Vi missar ju massa kunskap om det som redan finns om vi snöar in på ett begrepp där inte den kunskapen finns. Så det är väl det som är problematiskt med den här begreppsförvirringen, så att säga. Men ja, och sen för övrigt då om ortorexi och det som faktiskt är ortorexi internationellt, det vill säga rent ätande, så har det inte gjorts särskilt mycket studier.

Några fåtal finns det. Jag tror att det är runt 12 totalt eller någonting. Det är kanske inte så jättehög kvalitativ forskning, det som finns.

01:09:36 – Wille: Det är lite kul för att när du nämnde det som den här läkaren hade observerat, nu är det säkert värre än det jag tänker på, men det jag tänker på när jag hör det, det låter ju rätt normalt idag. Alltså att det är såhär, det får inte vara några tillsatser och det får knappt vara upphettat och det ska vara närodlat och hit och dit.

01:09:52 – Emma: Men det är ju hela det, clean food och raw food-rörelserna, det är ju i princip, det är ju definitionen, de har gjort en kokbok av det. Ja, absolut.

01:10:00 – Jacob: Och det är ju jättespännande när ni tar upp det, för en av de här studierna hade ju just, jag tror att det var i Turkiet eller Italien, men där hade man just försökt mäta rent ätande då och då hade man som population använt läkarstudenter. Så individer som förmodligen har ganska bra koll på vad kroppen mår bra av och inte mår bra av. Det var långt över hälften som då skulle ha diagnostiserbar ”ortorexi”. Så det blir problematiskt. Dessutom är det väldigt få studier som ens har tittat på om man mår dåligt av det här renätandet. För det blir nästa steg. Om man ska kalla det för psykiatrisk sjukdom måste det finnas nånting skadligt. Alltså att man på nåt sätt har en påverkan på sin sociala miljö. Att man kanske inte längre har relationer som man hade innan.

Att man faktiskt blir nedstämd eller blir lättirriterad. har det svårare helt enkelt. Både psykologiskt, socialt och på andra sätt också kanske.

01:11:06 – Wille: Jag känner att det drabbar väl mer omgivningen om man är en sån här jobbig människa som ska äta rent hela tiden än något annat. Men jag tänkte på den här svenska definitionen. Du sa ju att vi missar ganska mycket när vi säger att det inte finns någon kunskap om det här när det faktiskt är de här delarna av det med träningsberoende och sånt. Det finns mycket. Men behövs det en sån definition av det tillståndet, att man har alla de här komponenterna eller täcks det in genom att man kanske har nån ångest, man kanske har träningsberoende, man kanske har lite dålig relation till sitt ätande och så? Behövs det här nya helt enkelt?

01:11:41 – Jacob: Ja. Det är en jätteklurig fråga, för uppenbarligen så behövs det för folk. För att väldigt många identifierar sig som att de har haft ortorexi-problematiken. Man har läst otaliga reportage med individer som har haft problem med överträning och ja, i media och sådär. Så att det finns ju patienter eller individer generellt som tycker att det här begreppet passar dem på något sätt. Och det är ju inte att förringa förstås. Problemet är väl bara att det är svårt att … Det kan också vara svårt för sådana personer att komma till vården och få veta att det här finns inte. Det här är bara hittepå. Du kommer klassas som någonting annat. För i dina papper står det någonting annat. Bara så du vet det. Det kan ju också kännas som en kränkning eller att man inte blir lyssnad på.

För det här … I media och som man läser om det så uppfattar man det ju som att det finns. Jag tycker det där är en jättesvår fråga. Det kanske är så att det behövs men … att det behöver verkligen stramas åt och definieras bättre – och man ska verkligen ta hänsyn till den forskningen som ändå faktiskt är gjord – på de olika delarna av begreppet då så att säga. Så ja, jag kan inte riktigt svara på det.

01:12:55 – Emma: Vet man om de här trenderna överlag? Det känns ju… Spontant tänker jag alltid att de här stora uteslutnings… Kanske framförallt som de är nu. Det mesta idag som marknadsförs, det marknadsförs inte för att det här är nyttigt. Utan det marknadsförs genom att säga att allt det andra är farligt. Om du tar clean eating. Akta dig för gluten. Akta dig för mjölk. Du får cancer om du värmer upp maten för mycket. Och så vidare. Det känner jag spontant, det borde ju ge mer den här ångesten. Om man ändå skulle äta. Alltså om man tror på det som sägs. Om man ändå skulle äta det. Och just det här som du säger. Det är ju folk som beskriver att de har varit i den här situationen. Och de själva då tycker i efterhand, som du sa, reportage och så här.

Det har ju varit ett problem för dem på något vis.

01:13:47 – Jacob: Ja, jag vet inte om jag uppfattade frågan riktigt.

01:13:50 – Emma: Inte jag heller. Frågan är väl i princip, vad tror du? Tror du att det är ett problem att man marknadsför det på det här viset? Marknadsför med rädsla brukar jag använda som uttryck. Man skrämmer upp folk till att inte äta någonting istället för att uppmuntra folk att äta på det viset. Ja, till viss del.

01:14:14 – Jacob: Det här är också väldigt mycket upp till individen vad man har för sårbarhetsfaktorer och särskilt då kanske ålder och hur mycket man påverkar så att säga. Alltså unga är ju lättare att påverka och man har inte hunnit samla på sig så mycket kunskap själv om vad kroppen faktiskt behöver och vad man mår bra av och så vidare. Då är man ju förmodligen ganska mottaglig för budskap kring att äta det här men inte det och så vidare. Återigen, det här är bara spekulationer, men äldre personer som kanske har hunnit utforska lite vad man själv mår bra av och vad som funkar för mig och så vidare. Man kanske inte är riktigt lika snabb på att hoppa på allt nytt som kommer. Sen kan man ju absolut intressera sig och läsa in sig och kanske testa något nytt och så.

Men man kanske inte är riktigt lika sårbar helt enkelt för nya trender och skrämseltaktiken.

01:15:13 – Wille: Men har man gjort någon forskning där man ser om ortorexi överlappar med ätstörningar eller med andra psykiatriska diagnoser? – Ja.

01:15:26 – Jacob: Jag vill dra mig till minnes att man har det. Men jag kan inte på rak arm komma ihåg resultat av det. Det jag minns starkast är att man väldigt sällan har kollat just hur man mår. faktiskt har någon slags psykisk påverkan. Men jag tror att det kan vara någon studie som har faktiskt också tittat på annan psykisk ohälsa. Men jag kan inte svara på det på rak arm.

01:15:57 – Wille: Nej, jag tänkte på det som Jacob sa, om det nu är så att man blir väldigt begränsad i sitt ätande, att det kanske är en trigger som skulle kunna vara, funkar kanske som med andra diagnoser då, att man får ett kontrollbehov eller ett konstigt förhållande till sitt liv i stort?

01:16:15 – Jacob: Absolut, och en vanlig missuppfattning är ju att man som en patient med anorexia nervosa, så är det en vanlig missuppfattning om att de här patienterna bara äter väldigt lite, väldigt restriktivt. Men så är det faktiskt inte, utan de här individerna är ju på ett sätt rena ätare om man nu ska använda de termerna. I anorexidiagnosen, eller patienter som har den diagnosen, har ju oftast väldigt klara regler över vad de får och inte får äta och hur maten ska tillagas och vad den får innehålla och så vidare. Så på ett sätt kan man säga att det här rena ätandet är ju faktiskt en del av anorexia nervosa i sig. Verkligen inte bara om restriktivitet utan också om typ av mat som man äter. Förut på 80 och 90-talet så vet jag att då var fett den stora boven.

Så då var det den näringsgrupp som patienter undvek. Medan nu ser det annorlunda ut. Nu är det inte endast fett. Det kan vara fett också men framförallt kolhydrater som pekas ut som boven. Så det här är också känsligt för trender i samhället, kan man säga.

01:17:30 – Emma: Det intressanta är om det skulle öka på förekomsten eller om det bara är Bara lika många fast de har andra regler. Om fler skulle kunna få anorexia när den här trenden pågår med clean eating och raw food. Det kanske inte är så mycket i Sverige än så länge. Ekologiskt. Jo, det har man visat marknadsföringsmässigt också. Hela deras marknadsföring går ut på att skrämma folk på något sätt. Men där är det väl inte… Jag vet inte vad det skulle vara för ätstörning om du äter och väljer ett äpple istället för ett annat. Finns det någonting på det? Om man kollar triggers på ätstörning?

01:18:14 – Jacob: Om man säger att patienterna kanske har lite andra sätt att tänka kring vad de äter och hur de äter nu. Eller nu, men att det förändras i relation till hur det ser ut i samhället. I alla fall så finns det ju ingen skillnad i andelen som får anorexi till exempel. Utan det är ganska stadigt. Den siffran har varit ganska så exakt väldigt länge. Nu utgår jag bara från våra register över ätstörningsvården i Sverige. Så jag kan ju inte prata om något annat land än så. Men ätstörningsgruppen har varit, eller anorexigruppen har varit ganska så intakt. Alltså procentmässigt över tid. Så det verkar i alla fall inte bli fler för att innehållet i kosten förmodligen förändras i relation till trender.

Förebyggande arbete, behandling och prognos

01:19:10 – Emma: Det är ändå intressant. Jo, det är ett svar. Det tycker jag absolut var ett svar på frågan. Tror du man skulle kunna minska förekomsten av, eller handlar det mycket mer om att identifiera dem och ge dem hjälp snabbare så att de inte får, framförallt kanske anorexia har ju långtgående effekter på hälsan på sikt. Även om man skulle bli frisk från det så har man ätit för lite kalorier under en hel del av tonåren där som ung, kanske framförallt tjej, så har man ju fysiologiska besvär senare i livet också. Ja, precis.

01:19:43 – Jacob: Om man kan minska?

01:19:44 – Emma: Tror du att vi skulle kunna minska förekomsten i samhället bara genom att bli mer medvetna och kanske förändra hur information når unga människor eller tror du att det ligger där statiskt och så ska vi hjälpa dem? Det vore väldigt sorgligt om jag trodde att det inte gick att förebygga.

01:20:03 – Jacob: Det är mitt jobb. Jag tror att det går och att man måste på något sätt behålla ett hopp om att det här är problem som går att arbeta effektivt med. Så det tror jag absolut utifrån preventionsforskning men också utifrån de här stora genetiska studierna som pågår. Det här är ju långt fram i tiden men hittar man genetiska profiler eller hur man ska uttrycka sig som är i tydlig riskzon då kan man ju screena för det mycket tidigare i livet och sätta in insatser innan det finns minsta lilla vad ska man säga, långt innan första symtom uppstår så att säga. Men ja, man vet ju inte. Genforskningen är ju verkligen i sin linda vad gäller ätstörningar. Men som sagt, det satsas mycket på det. Så jag hoppas att det kommer bidra till att såklart minska förekomsten.

Det är ju det ultimata målet. Men sen såklart också att identifiera upptäcka i ett tidigt stadie och hjälpa individer till vård. Det är ju minst lika viktigt förstås att tidig upptäckt och vård ger förmodligen bättre prognos.

01:21:25 – Wille: Det är viktigt då.

01:21:27 – Jacob: Och öka kunskapen generellt i samhället egentligen så att man kan hjälpas åt att få individer på rätt ställe.

01:21:35 – Emma: Hur effektiv är vården idag? Hur många blir hjälpta?

01:21:38 – Wille: Stor fråga. Fyra minuter innan vi måste avsluta.

01:21:43 – Emma: Nej, men har man bra behandlingsmetoder ändå som verkligen kan hjälpa? För det finns ju faktiskt psykologiska besvär där det inte… Ja, både ja och nej.

01:21:56 – Jacob: Det finns metoder som är evidensbaserade för viss problematik. Interpersonell Psykoterapi till exempel och KBT specifikt utvecklat för ätstörningar är sådana metoder. Familjeterapi är en annan för unga med anorexia nervosa. Man har evidens för viss metodik men samtidigt så är det väl lite så att … Att överhuvudtaget få individer till vården, vad det än är, är ju bättre än ingenting. Det är bra att personer upptäcks och får ett socialt sammanhang, får någon som lyssnar på dem och så vidare.

01:22:42 – Wille: Det var ett jättebra svar på Jacobs enorma fråga där, hur vården fungerar. Jag tänker gå in på ersättningssystem och allt möjligt här.

01:22:51 – Emma: Ja, det var inte det jag undrade. Jag undrade mer om procentuellt hur många som klarar sig ur det och för hur många det blev ett långvarigt problem över livet, eller kanske över lång tid.

01:23:06 – Jacob: Jo, men där har man ändå hyfsade… prognostiskt så ser det inte så hemskt ut som man kan tänka sig att det gör. Alltså bulimi och hetsätningsstörning där är det ganska god prognos över 10 års sikt så är det ändå över 70% tillfrisknande. Medan anorexi ser lite sämre ut. Dels kan det ta mycket längre tid än 10 år att bli frisk men också så, ja det finns ju individer som så att säga får väldigt långvariga långvarig problematik helt enkelt. Så där är siffran lägre än drygt 70. Men det är ändå en bra siffra. Ja, bulimi och hetsätningsdörr är bra. Anorexi, ja, lite sämre.

01:23:50 – Wille: Jättebra. Nu måste vi avsluta. Men Emma, det var jättekul att du ville vara med. Det är ett stort ämne, så vi hade säkert kunnat fortsätta en timme till med det här. Men verkligen jättekul att du ville ta dig tid.

01:24:02 – Jacob: Tack så mycket för att jag fick vara med.

01:24:04 – Wille: Bra. Ha det så bra.

01:24:05 – Jacob: Tack. Hej.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *