Summering av avsnittet

AI summering. Längre ner finns hela avsnittet med komplett transkribering.

I det här avsnittet av Tyngre Träningssnack gästas podden av Håkan Andersson, en av Sveriges mest erfarna och framgångsrika sprinttränare. Håkan har varit verksam som tränare i närmare 30 år vid sidan av sitt yrke som insatsledare på räddningstjänsten i Sundsvall. Han inleder med att berätta om sin egen bakgrund inom skridsko och sprint samt hur mötet med läkaren och patologen Peter Pitkänen i slutet av 1980-talet totalt förändrade hans syn på tränarskap. Pitkänen fick Håkan att börja studera vetenskaplig litteratur på djupet och bygga ett stort internationellt nätverk med forskare och elittränare som Carmelo Bosco, Henk Kraaijenhof och Charlie Francis.

Under samtalet går Håkan igenom några av de främsta svenska sprinters han har tränat genom åren, däribland Torbjörn Eriksson, svenska rekordhållaren Peter Karlsson, Stefan Tärnhuvud, Tom Kling-Baptiste och Johan Wissman. Han delar även med sig av sina erfarenheter som fystränare och konsult i andra idrotter, exempelvis sitt mångåriga samarbete med simmaren Anna-Karin Kammerling samt uppdrag inom engelsk toppfotboll, boxning och rullstolsåkning.

Vidare diskuteras varför ett litet land som Jamaica är så överlägset i världstoppen på sprint. Håkan lyfter fram kombinationen av en enorm sprintkultur där skolmästerskapen lockar tiotusentals åskådare, genetiska förutsättningar med hög förekomst av snabba muskelfibrer och gynnsamma hävstänger, samt det faktum att jamaicanska löpare tränar mycket på gräs. Att springa på mjukare underlag minskar risken för överbelastningsskador och stressfrakturer jämfört med de hårda allvädersbanor som ofta används året runt i Europa.

En stor del av avsnittet ägnas åt biomekaniken bakom acceleration och maximal löphastighet. Håkan förklarar varför markkontakttiden och förmågan att producera kraft i marken är helt avgörande, där världseliten har markkontakter på under 90 millisekunder. Han beskriver hur löparen under accelerationsfasen måste ha en spetsig vinkel mellan underbenet och marken samt en styv fotled för att effektivt kunna driva kroppen framåt, och han passar samtidigt på att såga användningen av så kallade frekvensstegar (agility ladders) eftersom de lär idrottare att lyfta fötterna snabbt istället för att applicera kraft i marken.

När löparen når toppfart och övergår till sista delen av ett 100-meterslopp handlar mycket om elastisk energi i senor och bindväv, höftsträckning via hamstrings samt förmågan att slappna av i hög fart. Håkan belyser även vad som gör Usain Bolt helt unik, där Bolts längd på 196 centimeter i kombination med en exceptionell accelerationsförmåga ger honom en enorm fördel i varje steg. Därefter jämförs kraven på 100 meter med 200 och 400 meter, där maximal hastighet och så kallad skoningstid spelar en central roll tillsammans med mentala faktorer och smärttolerans när mjölksyran slår till.

Avslutningsvis diskuteras hur styrketräning, plyometri och träningsplanering bör läggas upp för sprinters och lagidrottare. Håkan menar att tung styrketräning som knäböj ofta överdrivs inom friidrotten och att fokus bör ligga på att få ut maximal neural effekt utan att dra på sig onödig kroppsvikt som hämmar toppfarten. Han betonar vikten av att börja med hopp och koordinationsövningar i ung ålder, att våga träna så lite som krävs med hög kvalitet och låg densitet för att undvika skador, samt varför nästan alla kosttillskott utöver koffein är ointressanta eller för riskabla för elitaktiva sprinters.

På Tyngre Träningssnacks instagram hittar du bilder och klipp från avsnittet.

Visa avsnittets hålltider
• (00:00:00) Introduktion och Håkan Anderssons bakgrund
• (00:07:35) Stela fotleder och fysiska förutsättningar för sprint
• (00:09:33) Hur Peter Pitkänen förändrade Håkans syn på träning och vetenskap
• (00:18:02) Tankar om vibrationsträning och internationellt kunskapsutbyte
• (00:25:53) Doping under 80- och 90-talet och lärdomar från Charlie Francis
• (00:34:19) Svenska sprinters som Håkan har tränat genom åren
• (00:41:26) Erfarenheter av fysträning i andra idrotter som simning och fotboll
• (00:45:19) Varför Jamaica dominerar världseliten på 100 och 200 meter
• (00:55:19) Biomekaniken bakom acceleration och maximal löphastighet
• (01:10:54) Varför farten sjunker på slutet och vikten av avslappning
• (01:15:14) Vad som gör Usain Bolt så unik
• (01:19:53) Krav och begränsande faktorer på 200 och 400 meter
• (01:28:59) Styrketräning och plyometri för att utveckla acceleration och snabbhet
• (01:35:10) Träningsvolym, intensitet och hur man undviker skador
• (01:39:05) Kosttillskott inom sprint och risken för kontaminering

Det här är en automatisk transkribering av detta avsnitt av podcasten Tyngre Träningssnack. Du kan trycka på varje tidpunkt i texten för att hoppa till precis den delen av avsnittet i youtubespelaren ovan.

Transkriberingen är genererad med hjälp av AI och innehåller därför vanligen några enklare fel.


Introduktion och Håkan Anderssons bakgrund

00:00:22 – Wille: Varmt välkomna till ännu ett avsnitt av Tyngre Träningssnack. Jag heter Wille och med mig som vanligt har jag Jacob Gudiol. Goddag Wille, hur är det med dig idag? Ska vi vända på frågan? Jo, det är bra. Det är vackert väder här i Stockholm, så allting är fint. Ja, det är fint här i Helsingborg med. Tror jag ska ner till stranden sen faktiskt till och med. Ja men shit, gud vad härligt. Då får vi passa på att fråga hur det är i Norrland då antar jag. Håkan Andersson, hur är läget?

00:00:51 – Jacob: Det är bra, tjena grabbar. Lite trött idag, kom hem sent i natt från friidrottstävlingar uppe i Umeå.

00:00:58 – Håkan: Idag är det en fin dag. Det är nog en 18-19 grader, men där uppe var det 10 och regn. Det var inget riktigt hett.

00:01:06 – Jacob: Men nu är man hemma.

00:01:09 – Wille: Ja, det är gött. Ja, men det är bra. Då är det förutsättningar för ett bra samtal här när alla sitter och kan mysa lite i värmen. Jag tänker såhär, du ska få berätta vem du är och din bakgrund och sådär. Framförallt för mig. Jag har inte alls jättebra koll på var du kommer ifrån och sådär. Så du får jättegärna berätta.

00:01:27 – Jacob: Ja, som sagt, jag heter Håkan Andersson och mina polare säger att jag har världens enklaste fritidssysselsättningar.

00:01:34 – Håkan: Jag sitter på mållinjen och säger bra tid, dålig tid. Jag är sprintertränare. Jag är en riktig dinosaurie. Jag har hållit på med det här i 30 år som aktiv tränare. Man kan säga att min bakgrund… När jag var ung höll jag på mycket med oorganiserad idrott. Jag spelade mycket hockey och fotboll med kompisarna hemma. Det var inte så mycket organiserat. Jag höll på en del med kampsport, med judo och jujutsu när jag var… 13, 14, 15, 16 år. Och sen så utav någon anledning så hittade jag skridskosporten. Jag höll på att vara skridskosprinter några år. Upp till jag var väl ungefär en 19 år som när jag hittade friidrotten och sprinterlöpning. Och sen hade jag väl en…

00:02:25 – Jacob: En blygsam karriär som sprinterlöpare själv då fram till att jag… Ja, så småningom vart mer och mer tränad då i mitten på 80-talet då.

00:02:36 – Håkan: Jag är 57 år, jag är gift med en kanadensisk tjej som heter Maria. Hon säger “You’re bloody boring, you’ve got one track mine”. Hon säger “Jag har åtminstone två intressen, 100 och 200 mer”.

00:02:50 – Jacob: Så är det med det, så det är väl min bakgrund som aktiv då. Men som sagt var, närmare 30 år har jag funkat som sprintertränare.

00:03:00 – Håkan: Så har jag väl, som många andra friidrottstränare, prostituerat mig i lite andra sporter också. Ja, det är väl där man får pengarna på något sätt.

00:03:07 – Wille: Det brukar vara så.

00:03:10 – Jacob: Man kan säga att friidrott och friidrotten har väl påverkat många val som jag har gjort i livet.

00:03:17 – Håkan: Till och med mitt yrke. Jag jobbar som insatsledare på räddningstjänsten. Jag utbildade mig egentligen till att bli drifttekniker. Jag skulle suttit på något kraftverk och hantera reglering utav styrsystem och sådana saker.

00:03:32 – Jacob: Men jag var nere i Östhammar då och på Forsmark då. Funderade på att börja jobba där då men upptäckte att det kunde man ju inte hålla på med friidrott så.

00:03:43 – Håkan: Åkte hem till Sundsvall och tänkte vad ska jag göra nu då innan jag söker jobb på Forsmark då. Då annonserar de efter vikarierande brandmän på räddningstjänsten i Svansvall. Det kan väl vara en kul grej att jobba med under sommaren. Ofta är det så i tre-fyra månader som man jobbar som sommarvikarie. Nu har det gått 33 år och jag är fortfarande kvar. Jag kan gå i pension i höst som vi brandmän kan göra.

00:04:12 – Jacob: – Ska du bli tränare på heltid istället? – Vi får se vad som händer. Jag kan jobba något år till också på räddningstjänsten. Jag trivs väldigt bra med det yrket för övrigt.

00:04:24 – Håkan: Men idrotten har alltid varit min passion och mitt stora intresse vid sidan om. Haft en del möjligheter att kunna jobba professionellt också. Men jag har valt att ha det som mitt fritidsintresse och min passion i livet istället för yrke. Även om det ibland har flutit ihop. Vissa perioder har man lagt ner väldigt mycket tid på det så att säga. Men jag har fått det på något sätt att funka med min civila karriär också.

00:04:53 – Jacob: Sen var det också så att jag har ju, faktiskt kan man väl säga, min kanadensiska fru, hon träffade jag faktiskt nere i Australien när jag var där och tränade.

00:05:01 – Håkan: Jag var ambitiös. Man tränar utomlands några vintrar. Jag var i Australien och hon läste till lärare och jag lyckades locka med henne till Sverige. Så vi har två fina barn som börjar bli vuxna. Och ja, så är det. Har du fått dem snabba?

00:05:20 – Jacob: Nja, de var väl lite snabba, men de blev lite miljöskadade. Jag kommer ihåg väldigt väl en gång med min son. Han har ju växt upp i längdhoppsgropar runt hela världen. Han har ju suttit där och grävt och tittat på mina killar och tränat med världseliten. Så skulle jag vara med på en friidrottstävling när han… Vad kan han ha varit?

00:05:40 – Håkan: Kanske en… Han var nio år och sprang jättebra på 60 meter och blev tvåa. Jag rusade ju fram och var exalterad. Fan vad bra Jens liksom. Han tittade på mig och så började han storgråta. ”Jag är värdelös!” Han skulle vinna då.

00:05:57 – Jacob: Jag har aldrig sagt att det är viktigt att vinna, men han har väl sett hur glad man blir när det går bra ibland. Ja, precis. Sett hur deppig man kan bli vid en andraplats ibland.

00:06:05 – Håkan: Då fick man ju en riktig smäll i skallen. ”Vad fasen är du för pappa?” Det där håller ju inte.

00:06:14 – Wille: Hur kom det att det blev just sprint när du kom in på friidrotten?

00:06:17 – Jacob: När jag höll på med skridskor så var jag alltid först i 100 meter.

00:06:21 – Håkan: Jag var explosiv och snabb och sådär. Jag märkte när jag tränade med skridskoåkarna att jag var bättre att springa än dem. Jag ställde väl upp på någon friidrottstävling och sprang ganska snabbt ganska direkt. Så småningom då ganska snart så fick jag kontakt med en läkare i Sundsvall som var väldigt passionerad. En tandläkare, han hette Rolf Lanton och var från Nedre Soppo. Som tyckte att jag skulle satsa på det här. Så han hade stor betydelse initialt när jag var 19 år att försöka satsa på det här. Jag kände ganska direkt att jag hade större möjligheter i löpning än vad jag hade i skridskor. Det var vissa sådana saker som kan vara en talang i sprint. En orörlig fotled till exempel. Det är inte en talang i skridskor där man måste sitta i en djupsitt.

Om ni jämför med en djup knäböj till exempel. Många sprinterlöpare kan inte komma i en djup sits för de är så orörliga i fotleden. Då blir det bara som good morning. Det funkar inte att åka snabbt på skridskor med de problemen.

00:07:24 – Jacob: Det var en tillfällighet. Ofta vill man hålla på med det som man har lite fallenhet för.

00:07:31 – Håkan: Jag tyckte det var en kul utmaning.

Stela fotleder och fysiska förutsättningar för sprint

00:07:35 – Wille: Intressant det där med fotleder om man säger. Är det alla sprinters eller är det bara mer överrepresenterat med lite stela fotleder?

00:07:46 – Jacob: Jag skulle vilja säga att det är överrepresenterat. Det kan finnas undantag också. Men du ser ofta de här snabba sprinterlöparna med väldigt outvecklade vader. Väldigt tunna vader men antagligen schyssta hävstänger ändå.

00:08:00 – Håkan: Så de kan producera kraft med en liten muskelvolym. Men de har ofta problem att köra djupa knäböj med stången bak. Det finns vissa undantag, men de allra flesta har problem med det.

00:08:14 – Wille: Jag har varit på föreläsning med Malmös lagläkare. Och han tycker han observerar samma sak hos fotbollsspelare. Att de liksom tenderar att vara… Nu kan det vara att de stökar fötterna hela tiden. Men han tycker att de bra fotbollsspelarna, alltså de som är explosiva och skjuter hårt, att de också brukar ha lite stela fotleder.

00:08:31 – Håkan: Ja.

00:08:33 – Wille: Då kanske man inte ska jobba för mycket med det. Eller tror du liksom att det… Även om man jobbar upp rörligheten på den, tror du någon tappar lite av sin kapacitet då för den här rekylen eller vad man ska kalla det?

00:08:44 – Jacob: Det är klart, en viss del sitter ju liksom i de icke-kontraktila delarna. Jag menar, att öka rörligheten i de här starka scenkomplexen, det är nog fasen tufft alltså.

00:08:58 – Håkan: Då får man ligga i.

00:08:59 – Wille: Precis. Ja. Ja, nu hoppar vi tillbaka. Det var jag som spårade iväg redan från början. Ja, det är bra. Det är schysst. Jag har ju lite koll på dig sedan tidigare, så det här på distans som man säger. Jag har ju inte varit uppe i norr. Jag har aldrig varit norr om Stockholm nästan. Jag har varit i Sundsvall en gång. Men i alla fall. Jag vet här att jag läste någon intervju med dig där du sa att du liksom mer eller mindre allting vändes på upp och ner för dig som tränare här. Efter när du ändå hade hållit på i

Hur Peter Pitkänen förändrade Håkans syn på träning och vetenskap

00:09:33 – Wille: nästan tio år. Det var någon annan doktor. Kan det ha varit lätt eller finne? Pitkänen?

00:09:40 – Jacob: Ja, precis. Det är en ganska lång story faktiskt. Ja, den kan du dra. Har man hållit på så här Många olika människor påverkar ju en i olika riktningar och vissa människor påverkar väl mer än andra.

00:09:56 – Håkan: Och den där första tränaren som jag hade, Rolf Lantto, han betydde ju mycket för mig som aktiv. Jag hade också en tränare som hette Gustav Larell, en fantastisk gentleman, finlandssvensk och väldigt ödmjuk och ständigt utvecklande.

00:10:12 – Jacob: Vi var faktiskt på ett Vi hade en rundabordssamtal på SOK med Verzjanskij, ryska forskaren.

00:10:22 – Håkan: Då tror jag att han var 84-85 år och han drog på sig en hjärtinfarkt då som han tyvärr dog. Men just det här intresset att vara nyfiken, ständigt utvecklande.

00:10:38 – Jacob: Det lärde jag mig av han. Men Peter Pitkinen som du nämnde, han kom väl som en bomb in i mitt liv kan man säga. Jag hade ju hållit på som tränare några år där och tränade en del killar och tjejer här i Sundsvall på lokal distriktsnivå.

00:10:59 – Håkan: Och jag hade väl inte någon erfarenhet just utav elitträning. Men jag höll på, det började mer och mer att bli tränare kan man säga.

00:11:07 – Jacob: Och då var det här, det var 1987.

00:11:11 – Håkan: Och det var VM i Rom. Och min kanadensiska fru stod och hoppade upp och ner och skrek ”Go Ben Go!” när Ben Johnson slog Carl Lewis på 100 meter och slog världsrekord.

00:11:24 – Jacob: 1988 i Seoul var hon inte lika glad, men just då skrev hon stort. Den kvällen i alla fall så ringde det sent på kvällen och det var en fantastisk dialekt då. Finlandssvensk dialekt. En man som sa ”Hej, mitt namn är Peter Pitkinen.

00:11:42 – Håkan: Du vet inte vem jag är, men jag vet vem du är, sa han. Jag är väl läkare och patologen i Sundsvall, sa han. Och då vart man ju iskall. Vem är det som har dött nu, tänkte jag. Och varför ringer han så här sent?

00:11:54 – Jacob: Det går ju tusen frågor genom huvudet på en.

00:11:58 – Wille: Jag tycker att någon med det yrket borde veta att det inte är det du ska dra först i ett telefonsamtal i alla fall. Jag vet vem du är. Det är ett jävla sätt att presentera sig på.

00:12:11 – Jacob: I alla fall så sa han så här, jag har en dotter som är ganska snabb, skulle kunna titta på henne, sa han. Ja, vadå, hur gammal är hon då?

00:12:18 – Håkan: Hon är tio år, sa hon. Hon är fantastisk talang. Hon håller på med dans och hon håller på med balett.

00:12:24 – Jacob: Hon är koordinativ och hon har intresse för friidrott. Jag var också sprinter till att jag satsade på medicin, sa hon. Så jag tror att hon har talang, sa hon. Jag sa, jag har ju ingen erfarenhet av ungdomsträning. Jag tränar ett gäng

00:12:40 – Håkan: 19-20-åriga killar som sprang 11 blankt på 100 meter. Jag har inte haft så stort intresse för det här med ungdomsidrott. ”Du måste titta på henne, det här är din stora chans”, sa han.

00:12:56 – Jacob: Han märkte direkt att den här mannen säger man inte nej till. Så vi åkte upp på Baldershov, som idrottsplatsen heter i Sundsvall.

00:13:04 – Håkan: Vi körde något pass och han hade ju rätt. Hon var ju ett koordinativt fenomen. Och han var superintresserad och entusiastisk.

00:13:13 – Jacob: Och han sa, jag förstår att du kan inte lägga ner all tid där på henne, men jag kan också hjälpa till. Så jag kunde inte säga nej, utan vi började köra henne. Han och jag började köra henne. Och vi tränade henne som en vuxen i stort sett.

00:13:30 – Håkan: Ingen av oss hade erfarenhet av ungdomsträning och vi gjorde alla misstag man kan göra. Vi hade full koll på all östtysk litteratur. Han hade läst medicin i Tyskland och Basel. Han prenumererade på alla de här östtyska statistiktidningar och allt vad det var. Så vi visste att hon var bättre än någon flicka i DDR när hon var 11 år.

00:13:55 – Jacob: Ja, ja. Vi hetsade på där och körde med henne. När jag kanske hållit på ett år sådär så kommer Peter en dag och då säger han – Håkan, nu har jag studerat dig under ett års tid, sa han. Det du håller på med är bara skit. Endera så tar du reda på saker, det är lika bra att du slutar nu, sa han. Och jag vart ju liksom lite sur.

00:14:19 – Håkan: Jag har ju hållit på med sprint, vid det här laget hade jag hållit på nästan i tio år. Och jag hade ju gått alla Svenska Friidrottsförbundets tränarkurser som det fanns. Jag hade läst och följt med en del och tyckte jag hade ganska bra koll. Jag var lite förbannad. Vad vet du egentligen? Låg jag hemma i sängen och tänkte. Men framåt morgonsidan hade jag kommit till den insikten. Han har ju fan rätt. Jag har inte mycket koll. Då åkte jag upp till Sundsvalls sjukhus och gick in och knackade på. Satt mig på hans kontor och sa. Fan, Peter, vad ska jag göra då? Du måste börja studera, sa jag. Vad menar du då studerare? Du måste läsa litteraturen, sa han. Jag har ju alla de här böckerna som är utgivna av Svenska Friluftsförbundet och CISU.

Det är inte sådana böcker du ska läsa, sa han.

00:15:12 – Jacob: Då får du visa mig, sa jag. Han började med en hel drös med forskningsrapporter som han trodde jag skulle ha intresse av.

00:15:25 – Håkan: Jag förstod inte ens vad som stod i abstrakterna i början.

00:15:28 – Jacob: Men han hjälpte mig att börja traggla igenom det här. Just den här tiden också hade det getts ut en bok av en finsk professor som heter Antimero som har forskat mycket om sprint.

00:15:40 – Håkan: En fantastisk bok på 350-400 sidor. Jag skulle säga att det är den bästa bok som har skrivits om sprint. Fortfarande så här 30 år senare. Det var ett problem.

00:15:52 – Jacob: Den är på finska och den finns i 200 exemplar. Den översatte han åt mig på drygt en vecka. Han handöversatte den. Med grafer och bilder och allt ritade han. Det här är ingen vanlig man alltså. För att jag skulle få läsa den där boken då. Så det var råd nummer ett, du måste börja studera. Sen också pratade vi ganska mycket om det här med idrott är ju inte bara hardcore. Man kan ju säga att jag ska låta min träning vila på forskning och etablerad kunskap och så vidare. Det ska vara någon slags evidensbaserat allting jag gör. Han lärde mig på något sätt att det kanske ska vara så att den är lite mer vetenskapligt influerad. Att man får influenser lite här och där. Sen är det ju så att det mesta som producerar den vetenskapliga världen har ju ganska kort halveringstid.

Det vi tror är en sanning idag är inte säkert en sanning imorgon. Men man lär sig mycket att läsa. Han lärde mig också att ta kontakt med forskare. Så vi började i Finland i Veskylä där med mera och Häkinen och hela det gänget som var hur öppna som helst.

00:17:08 – Håkan: Det var också en fantastisk kontakt.

00:17:11 – Jacob: Jag fick kontakt också genom finnarna med Camelo Boscoro som tyvärr dog något år sedan också. Han är en italienare egentligen som är disputerad i Veskylä som gjorde mycket jobb tillsammans med Med Paavo Komi när det gäller stretchåkning. Det är han som ligger bakom egentligen alla de här olika testerna. Jag säger, det finns till och med ett test som heter Bosco-test.

00:17:33 – Wille: Ja, det är ett samlingsnamn på de här testerna.

00:17:38 – Jacob: Han var också en sån där fantastisk kontakt. En otroligt holistisk forskare. Han var inte så intresserad av cellen egentligen.

00:17:45 – Håkan: Han var intresserad av applied science. Gjorde väldigt mycket sådana saker. Tyckte om att göra pilotstudier och var den som lyfte upp det här med vibrationsträning. Det var ju han som väckte liv här i början på 90-talet. Han var också en sån där häftig kontakt.

Tankar om vibrationsträning och internationellt kunskapsutbyte

00:18:02 – Wille: Är det nånting ni nyttjar, vibrationsträning? För jag vet, vad heter han, Henk Kraja? Vad heter han?

00:18:06 – Jacob: Henk Kraaijenhof, Kraaijenhof.

00:18:08 – Wille: Kraaijenhof är det efternamn. Han talar ju också lite om det. Men han tycker väl att det som folk gör på gymmet, de har ju liksom bara satt det på random värde där. Men han påstår väl att det funkar om man får till det rätt.

00:18:20 – Jacob: Just det, det är rätt i en sån här grej. Vad jag förstår, jag har ju också mycket kontakt med Karmel Oboskos lärjunge som hette Marco Cardinale.

00:18:29 – Wille: Ja, han som var i Storbritannien under OS. Ja, precis.

00:18:32 – Jacob: Han var i två OS-cyklar där. Nu tjänar han fina pengar nere i Qatar.

00:18:36 – Wille: Ja, precis. Men han var ju med och gjorde mycket av de här vibrationsstudierna.

00:18:41 – Jacob: Han säger att det är så otroligt stor skillnad på det som säljs. Vissa av de här har inte alls amplituder på vibrationerna som överhuvudtaget ger någonting. Utan du står där och skakar. Jag tänkte bara skaka. Precis. Det är fortfarande en hel del outrett.

00:18:58 – Håkan: Det finns någonting säkert i det där. Nu har det planat ut. Nu är det ointressant helt plötsligt. Ett tag var det ju…

00:19:04 – Wille: Det blir lite så. Det kan finnas någonting som stämmer men så blandas det in så mycket trams runtomkring. Till slut blir det bara en enda röra. Om man skulle säga att det kan finnas något intressant så blir man väl… Då tänker man att man är… Då tappar man trovärdighet på något sätt för att man associeras med allt det andra. Det är bara att gå in på YouTube och kolla på de här filmerna när folk står och vurpar runt och bara ”eeeeh”. Du ser ju inte imponerad ut liksom. Ja, precis. Om du säger att du håller på med vibrationsträning då så tror de att du gör det. Ja, och sätter de sig dessutom på det så är det varningsflaggat.

00:19:40 – Jacob: Vi vet ju att alla interna organ har en egen frekvens. Råkar du vibrera dem i samma frekvens så bryter du ner vävnaden.

00:19:51 – Håkan: Stå gärna, men sätt er för fan inte på vibrationsplattan. Det kan hända otäcka saker. Ja, så det var i Finland.

00:20:03 – Jacob: Genom Pitkinen hämtade jag mycket kunskap där faktiskt tyckte jag.

00:20:07 – Håkan: Mycket inspiration. Sen körde Johnny Nilsson och Alf Torstensson på idrottshögskolan i Stockholm. Och Per Tesch på Karolinska. Det är också killar som man har bollat mycket idéer med. De har haft en otrolig tålamod. Han lärde väl egentligen Pitfin att det finns inga dörrar som är stängda egentligen. Är du bara okej i bemötandet och visar intresse, då är de allra flesta ganska intresserade av att dela med sig. Dela med sig av sina rapporter och doktorsavhandlingar och så vidare som inte så många läser kanske.

00:20:40 – Wille: Jag tycker det är lite, lite ändå, det verkar vara lite mer kring friidrotten. Det här med, om man säger, internationella biten. Du nämnde italienarna här, jag vet. Du sa också, vad heter han, vad är det, Sokadji, ryssen där? Verkoianskij.

00:20:52 – Jacob: Verkoianskij, ja det uttalas i Udde.

00:20:55 – Wille: Men han har ju också, han var väl i Italien i slutet där, var han inte det också?

00:20:58 – Håkan: Jo precis, när de upplöste Sovjetunionen så köpte ju… Italienarna in honom och satte honom i en skrubb i stort sett. Då betalade han nästan ingenting för att dokumentera i stort sett allting som hade gjorts under Sovjettiden. De fick mycket kunskap till en billig penning kan man säga.

00:21:19 – Wille: Ja, precis. Men han var ju också runt och det har varit lite andra svenska coacher. Vad heter han? Nils som håller på med volleyboll?

00:21:26 – Jacob: Nils Holmdahl. Nils Holmdahl, ja precis.

00:21:28 – Wille: Han också liksom. Nu kanske jag, men i fotbollen tycker jag inte man stöter på det utan då är det mer att man kanske kommunicerar inom Skåne ungefär. Kanske lite inom Sverige. När man kommer en liten bit upp i tränarutbildningen så får man en mentor. Och då är det ju någon som är lite högre upp, kanske en allsvensk tränare eller någon förbundskapten eller sånt som hjälper en lite. Men jag har liksom inte stött på det här att det är så tydligt ändå. Alltså de är ju de främsta. Som du tar Häkkinen också här och Bosch. Det är ju de som har gjort studierna. Att de är så inblandade med tränarna på mattan, eller vad man ska säga, det är inte så vanligt tror jag.

00:22:08 – Håkan: Det är ju den stora utmaningen egentligen att mötas på halva vägen. Att försöka… Det är inte riktigt välutvecklat faktiskt med kunskapsutbytet. Och det har väl att göra med också tror jag lite grann att… Idrottforskning blir mer och mer längre och längre in i cellen och mindre och mindre applied. Idrottforskning i Sverige existerar ju snart inte. Det är ju en väldigt, väldigt liten del av den totala forskning som har med idrott att göra. Men man kan ju alltid nappa saker från andra områden också. Om man tycker om att läsa sådär. Mm. Så att, ja, det finns ganska mycket kunskap. Det reproduceras i fruktansvärda mängder. Det gäller ju bara att orka och sortera också. Det är också en sån där sak som jag lärde mig av Pittgren, att försöka vara ganska kritisk till det man läser och det man hör.

Det är som sagt, det som är sanning idag är inte nödvändigtvis en sanning imorgon.

00:23:12 – Wille: Nej, precis. Det är ju liksom ofta så att man tror, baserat på någonting man har hittat, att då måste det vara så här. Alltså att någonting följer av någonting man har hittat. Men det man tror följer, det visar sig inte stämma. Då blir det lätt snurrigt och man hänger upp sig för mycket på det.

00:23:30 – Jacob: Ibland känner man nästan som att idrotten är ibland ett litet steg före. Just den här empiriska erfarenheten är ofta intressant.

00:23:39 – Wille: Ja, ja. Så tror jag att de flesta tränarna är väl lite mer som du är. Att de liksom ändå tar till sig saker efterhand eller provar det praktiskt. Alltså när det kommer från vetenskapen. Då blir det ju att träningen på en hög nivå är ju i något sätt ganska evidensbaserad. Och sen så provar man en väldig massa annat. över det, alltså tillagt till det. Så testar man vad som funkar där och sen får vetenskapen bekräfta det i efterhand. Men det är ju inte så att man går rakt emot vad vetenskapen säger så ofta. Utan det är oftast att man adderar till. Ja, det tror jag.

00:24:10 – Jacob: Han tyckte ju också, Peter Pitkin, att du måste ju lära dig av de tränare som har lyckats. Det räcker nu inte med den kunskap som du hämtar på SFIFs kurser, utan du måste ut internationellt. Det var också en sån där push jag fick. Nära till hands var, ni känner ju inte honom, han heter Petter Joosten. En fantastisk finnsprinttränare som har hållit på i 30 år och tagit medelmåttiga finska tjejer upp till europeisk toppelit på sprint.

00:24:39 – Håkan: En fantastisk kille på alla sätt.

00:24:41 – Jacob: En av mina allra bästa vänner har blivit Leif-Ola Valne som var tränare för Game OM på 90-talet.

00:24:48 – Håkan: Vi träffades tidigt, det var väl kring 1990-91 och sen vart ju Geir Europamästare och VM-finalist och så vidare. Och han är biomekaniker i grunden och han lärde jag också väldigt mycket av faktiskt när det gäller den biten. Mm. Amerikanerna Dan Pfaff och Luren Ziegerwe är ju också sådana här välkända namn för allmänheten som också, ja, öppna killar som är beredda att dela med sig.

00:25:15 – Wille: Han verkar vara med i en podcast varje vecka.

00:25:18 – Jacob: Det är sjukt vad han ställer upp.

00:25:21 – Wille: Ja, ibland förstår jag inte riktigt vad han säger.

00:25:25 – Håkan: Väldigt mustigt språk.

00:25:26 – Wille: Ja, det är det.

00:25:29 – Håkan: Han är härlig. Alltid ett centrum de håller på och bygger upp. Jag tror att det är Arizona. Jag tror det, jag har inte varit dit. Där man vill samla toppidrottare från olika sporter från hela världen. Det finns all anledning att synas för honom. Det är väl på något sätt PR för den verksamhet man håller på med.

00:25:50 – Wille: Ja, precis. Jag tänker på kontakten

Doping under 80- och 90-talet och lärdomar från Charlie Francis

00:25:53 – Wille: med andra tränare, framförallt för kanske 20-30 år sedan. Hur var det med dopingen? Om man ska lära sig hur andra funkar med deras adepter som kanske går på saker som du inte vill använda med dina adepter. Hur funkar ändå utbytet på något sätt?

00:26:09 – Håkan: Så är det ju såklart. Men det är ingenting som folk pratar öppet om. Det har man ju aldrig pratat öppet om egentligen. Men ibland så får man en känsla när folk kanske beskriver vad de gör. Jag bara tänker ibland att det här skulle inte vi kunna göra. Och när vi pratar om Antimeros bok här som var den fantastiska boken. Den är fantastisk tills man kommer till den här delen om praktisk träning. För då tror jag att han var väldigt influerad av DDR och Sovjet. Så man ser att de här volymerna går inte att göra. Så den delen av den boken är inte så värdefull kanske. Det är en annan grej att träna drogfria idrottare såklart. Man får alltid ha med det i beräkningarna. Som alla sprintertränare i min generation så vart vi influerade av Charlie Francis.

00:27:06 – Wille: Ja, han hängde till och med i Amy. Han hade ett internetforum.

00:27:09 – Håkan: Precis, det var ju Ben Johnsons coach på 80-talet. En kanadensisk coach. Det var mycket för att jag hade en kanadensisk fru. Jag hade access till det genom en kille som hette Brent McVarlin som var tränare. Jag fick bra inblick i vad de höll på med ganska tidigt. Han var väl på många sätt banbrytare. Framförallt i Nordamerika var han en av de första som började predika med det här med specificitet. Vill man bli bra och springa fort, då måste man springa fort. Och så kryddar man det med lite tung styrketräning. Amerikansk sprintskola från början handlade väldigt mycket, eller nordamerikansk, om att rekrytera rätt. Och sen köra en jäkla massa uthållighet. Och då vart det världseliten. Men han förespråkade mer intensitet.

Det insåg jag ganska snart. Med de killar som jag jobbar med som begränsade snabbhetstalanger egentligen. Är det så att vi inte är specifika? Då blir det ingenting. Försöker vi träna som supertalangfulla amerikaner gjorde på 70 och 80-talet. Mycket intervaller och sådana saker. Då slutar man på 10-80, det blir ingenting utav det. Men det är klart att det är tråkigt att han tog den här vägen och använde otillåtna preparat. Men han hade väl, precis som många andra som fuskar, en övertygelse om att alla andra gör det. Då rättfärdigar man det man håller på med på något sätt.

00:28:42 – Wille: Han gjorde det väl till och med två gånger om. Han tog väl hand om, vad heter han, den här lille amerikanen. Tim Montgomery var han väl inne i?

00:28:49 – Jacob: Ja.

00:28:49 – Wille: Ja, han hade väl honom en kort stund där också precis innan han åkte fast.

00:28:53 – Jacob: Marion Jones tror jag var där. Det var massor. Han är ju död, Charles. Han dog ju här för ett par år sedan i cancer. Han är borta nu. Men en väldigt intelligent man.

00:29:01 – Wille: Jag tycker hans bok. Han har ju någon bok där om träning. Den är faktiskt läsvärd, tycker jag. Bra. Nu har ju inte jag applicerat det på sprint.

00:29:09 – Håkan: Deetrap är en fantastisk, det är egentligen en bibliografi. Han berättar storyn om när Ben Johnson åkte dit 1988. Det är en väldigt intressant bok. Det beskriver ganska mycket om träningen också. Helt klart en intelligent man, tråkigt att han valde den vägen.

00:29:31 – Jacob: En annan tränare som betydde väldigt mycket för mig var Henk Reinhoff, som du nämnde förut, holländaren. Det var egentligen en tillfällighet. Jag tror att det var typ 91 någonting som jag hade läst en intressant artikel i en amerikansk tränartidning, tidskrift då.

00:29:51 – Håkan: Som stack ut liksom. Den var på en annan nivå än de andra. Och då var det en holländsk tränare som hette Henk Reinhold. Så jag tänkte att den där mannen måste jag ju träffa liksom. Efter många om och men fick jag tag på hans telefonnummer och ringde ner till Holland och sa vem jag var. Att jag heter Håkan Andersson från Sverige och att jag är intresserad av sprinterlöpning och har några talanger här som jag vill försöka hjälpa och stötta på bästa sätt. Skulle jag kunna få besöka dig liksom? Det går bra. Du kan komma imorgon, sa han.

00:30:28 – Jacob: Imorgon kan det bli svårt. Jag tror jag var där, i alla fall inom 72 timmar.

00:30:34 – Håkan: Vi satt i stort sett två dygn och pratade sprint. Han var fantastiskt öppen. Och var väl den första tränaren som jag träffade som var riktigt, riktigt genuint intresserad utav allt som har med idrott att göra. Och forskning också. Också superintelligent på alla sätt. Väldigt holistisk på alla sätt. Han är behålld som en mentor under alla de här åren. Vi behåller ofta idéer faktiskt. Alla de här kontakterna, det hade jag antagligen inte gjort om det inte varit för Peter Pittginen som stressade mig i bakgrunden. Att jag skulle söka de här kontakterna och försöka utveckla mig själv hela tiden. Han betyder jättemycket, Peter. Tyvärr så dog han i sviter av en allvarlig sjukdom för några år sedan. Det var en tung förlust.

Han var en riktigt god vän. Härlig på alla sätt. Och dotter Nora kanske undrar, vad fasen hände med henne då?

00:31:30 – Jacob: Ja. Blev hon elit eller?

00:31:33 – Wille: Östtyskorna gick ifatt henne när de började sina cykler sen 16-17-årsåldern. För där på 80-talet var det ju jävligt. Alla världsrekorden på damsidan är ju nästan från 80 och ni i början på 90 fortfarande.

00:31:48 – Håkan: Så var det nog. Det tog inte så lång tid. Det tog ungefär två år tills hon insåg att det vi håller på med är helt vansinnigt. Jag har två gubbar här som tränar mig som en vuxen.

00:32:00 – Jacob: Jag vill ju vara ute och leka liksom.

00:32:02 – Håkan: Så hon sa liksom att nej, jag tycker inte det här är något roligt nu längre. Det tog två år. Jag vill börja med dans igen. Hon gjorde det. Det finns ingen bitterhet. Vi är fortfarande goda vänner. Hon har två barn och jurist i Danmark. Så det har gått bra i livet, men hon vart inget sprinter.

00:32:23 – Wille: Du hade ju en person som hjälpte dig med en brytpunkt i din karriär, så att du ändrade hela din approach verkar det som. Är det så att jobbar du på något sätt med yngre tränare, eller finns det den typen av stöd i Sverige? Gör du så att folk ringer upp olika tränare i Holland och frågar om de kan komma på studiebesök och sådana grejer? Finns det den typen av krafter?

00:32:48 – Håkan: Jag har ganska många som hör av sig faktiskt. Jag tycker alltid det är kul att dela med sig. Jag tycker att jag… Jag försöker ta… Man lär sig ju liksom. Det man inser, precis som Gustav Laurell sa när han var 85 år liksom. När jag var 30 visste jag allt. När jag är 85 vet jag ingenting. Det är en känsla jag också har ibland. Det finns så fruktansvärt mycket som vi inte har någon riktig koll på liksom. Så otroligt mycket som man… Snart så bygger man ju hus som är en kilometer. Bukar Kalif i Dubai är nästan en kilometer. Läkare sitter och opererar med robotar på andra sidan jordklotet.

00:33:33 – Wille: Det händer grejer.

00:33:34 – Håkan: Ja, vi vet inte varför farten avtar på slutet av ett hundrameterslopp. Det kan vi återkomma till. Vi vet inte varför man inte kan lyfta ett RM två gånger. Har ni tänkt på den någon gång? Varför kan vi inte lyfta en maximal belastning två gånger?

00:33:51 – Wille: Ja, precis. För att det är omöjligt.

00:33:54 – Jacob: Ja, vi kan återkomma till det. Men just det här med att försöka fundera på att aldrig slappna av och tycka att man kan allt och att det finns ingenting att utveckla.

00:34:05 – Håkan: Den dagen jag skulle ha gett något uns av den känslan då skulle jag lägga av direkt. Då är det inte kul längre. Jag tycker det är utvecklingen som är det stimulerande, det som är kul.

00:34:17 – Wille: Ja, det är det. Ska vi försöka hoppa till

Svenska sprinters som Håkan har tränat genom åren

00:34:19 – Wille: lite mer sprint, sprint liksom? Vi kan väl ta lite kort vad du har haft för några sprinters genom åren och liksom vad du är nöjd med prestationsmässigt. Alltså inte din prestation då, men liksom vilka, kanske några du tycker du har lyckats väldigt bra med som liksom förbättrar sig mycket och sådär.

00:34:37 – Jacob: Ja, det är klart. Förutom Nora då, som jag misslyckades med.

00:34:43 – Håkan: Jag har haft mycket tur på något sätt. Jag har snubblat på en del talanger och en del har vänt sig till mig och så vidare. Kanske de första riktigt duktiga sprinterlöparna på 90-talet var Torbjörn Eriksson som var svensk rekordhållare och bronsmedalj på EM. Han vann väl en, jag vet inte hur många SM-tecken, men mellan 10 och 15. Jag brukar inte räkna som något.

00:35:10 – Jacob: Han tillsammans med Peter Karlsson då. Torben tränade jag i elva år.

00:35:15 – Håkan: Peter Karlsson tränade väl två, två och en halv, nästan tre år tror jag. Peter Karlsson har ju fortfarande svenska rekordet på 100 meter på 10,18. Så det var väl de jag hade på 90-talet och det var en liten guldera i svensk sprint. Det var stafett också? Precis, vi var i alla mästerskapsfinaler i stort sett under hela 90-talet och kronan på verket var väl femteplats i Atlanta 1996 då de slog svenskt rekord. Det var en liten gulderare.

00:35:45 – Jacob: På 2000-talet har jag också haft ett gäng duktiga sprinters. Den som jag har tränat längst alla kategorier är Sundsvallskillen Stefan Tärnhuvud. Han är en fantastisk idrottsman och person. Han har flera SM och Finnkampssegrar på meritlistan. Viktigaste utmaningen just nu är att få tillbaka Stefan på banan efter två operationer på ett år. Den första var en så kallad kamoperation utav höfterna som krånglat i flera år och för drygt ett år sedan så skadade han den sena allvarligt i rehabträningen efter den där höftoperationen då. Det känns som det, Stefan förtjänar en bra avslutning på sin fina karriär och jag tror just att hans personliga drag och extrem noggrannhet och vilja gör att han kommer att lyckas med det. Sedan fyra år tillbaka så tränar jag i Sundsvall också Tom Klimd-Aptist.

En Södertäljekille som tävlar för Huddinge. Tom har i år satt personbästa på 100 meter med 10,27 och är klar för EM på både 100 och 200. Tom är en riktigt skön, avslappnad kille med stor talang som består utav 65 kg och snabba muskelceller brukar jag säga.

00:36:49 – Wille: Tomas – Det här är inte stort.

00:36:50 – Håkan: Tomas – Nej, han har mycket kvaliteter faktiskt, så det är kul. Sen i fjol då så, den stora utmaningen just nu, det är väl Johan Wissman då. Som kände att efter alla år med Kent Ohlsson och alla framgångar som de hade tillsammans. Kände att den skulle vilja göra någonting annat då. Som ett alternativ till att sluta helt enkelt. Så att han har tränat med oss i två år och… Han köpte en lägenhet i fjol höst för att satsa på den här säsongen i Sundsvall då. 33 år.

00:37:24 – Wille: Jag tänkte precis säga, han är lika gammal som mig va? Han är född 82? Eller han är 83?

00:37:28 – Håkan: Han fyller 34 i år.

00:37:30 – Wille: Ja, 82 ja. Vi är från Helsingborg båda två här. Jag ska inte säga att jag känner honom, men vi sågs väldigt, väldigt mycket. Jag spelade Helsingborgs IF fotboll där. Planen ligger bredvid friidrottshallen. Man såg honom väldigt mycket förr när vi var unga. Snabb. Ja, precis.

00:37:47 – Håkan: Väldigt snabb. Ja, han är en sådan där hybrid han, Johan Wissman. När han var 15 år sprang han milen på 38. Oj. Han springer 11,2 meter per sekund. Maxflygande och det är väl det som är anledningen till att han har varit den bästa svenska 400-meterslöparen genom alla tider. Överlägset bäst med både OS och VM-final. Han är ju fantastisk. Men är det 400 han satsar på nu eller 200 när det är med dig?

00:38:14 – Wille: För du var ju bara intresserad av 100 och 200.

00:38:16 – Håkan: Ja precis och det är mer 200 nu som vi kör. Kör mot EM nu som går i nästa, ja om två veckor börjar EM i 4-18.

00:38:25 – Wille: Är det för att han bara orkar satsa på ett nu när han är lite äldre? Eller är det mer att man säger att… Är det därför? Eller är det någon speciell orsak till att han bara kör 200?

00:38:35 – Jacob: Han var ju 200 meterslöpare från början. Sen hade han en lång framgångsrik karriär på 400 som gick i stå de sista åren på grund av skador och så vidare.

00:38:46 – Håkan: Jag tror att han fick lite nog av den typen av träning.

00:38:51 – Wille: Det är en väldigt speciell typ av träning och väldigt speciell sträcka att tävla också.

00:38:57 – Håkan: Det är mer kortsprint och stafett nu för honom. Jag skulle inte förvåna mig om han vill göra en resa till på 400 igen. Vi får se. Han är fortfarande ung i sinnet Johan.

00:39:08 – Wille: Hur funkar det att förkorta ner distanserna när man blir äldre?

00:39:14 – Jacob: Många har faktiskt lyckats ganska bra med det. Man har ju en gedigen träningsbakgrund. Ofta de som har tränat överdistans har en bra arbetskapacitet och brukar normalt tåla ganska stora mängder högintensiv löpning på grund av att de är så pass vältränade. Det behöver inte bara vara en nackdel.

00:39:37 – Håkan: Han är ju extremt vältränad. Sen är det ju klart att om man är 34 år så är inte återhämtningen likadan som om man är 24. Så det måste man ju också ta hänsyn till hela tiden.

00:39:48 – Jacob: Så det är väl det gänget. Men jag har också några andra. Någon duktig Stefan Ternöver-tjej från Malmö.

00:39:54 – Håkan: Pernilla Torneklint, landslagstjej, tränar med oss. Vi har en gammal elitsimmare som fick för sig att han skulle bli sprintlöpare för något år sedan. Så vi är ett litet gäng uppe i Safa nu. Det är kul.

00:40:06 – Wille: Är det något idrottsgymnasium och sånt där eller folk söker sig upp ändå? De här äldre killarna är ju klart men… Ja, nej vi har inget idrottsgymnasium.

00:40:16 – Håkan: Nej, vi har en lokal förening här och drägliga träningsförhållanden för just sprint. Vi har en lång korridor där man, en träningshall egentligen som man kan springa upp till 120-130 meter. Så för kortsprint så funkar det utmärkt.

00:40:30 – Wille: Men ni verkar vara iväg och resa mycket tycker jag. Jag följer ju dig på Instagram här. Det är mycket trevliga omgivningar också.

00:40:40 – Jacob: Oavsett hur bra träning man har hemma.

00:40:42 – Håkan: Den nackdelen vi har i Norden är ju klimatet ändå. Det är ju brist på sol och värme i långa perioder. Men miljöombyte i sig är också ett värde där. Det blir ofta bättre, det blir högre intensitet när man kommer på ett ställe där det är många andra högpresterande samtidigt. Framförallt om det är det motsatta könet. Killar som håller på med sprint är ofta tuppar och tycker om det. Det brukar gå lite extra fort då.

00:41:12 – Wille: Det är för jävligt att det är så egentligen. Ska vara proffs liksom. Det är verkligheten. Ja, det är väl så tyvärr.

00:41:24 – Jacob: Ska jag nämna någonting om

Erfarenheter av fysträning i andra idrotter som simning och fotboll

00:41:26 – Jacob: andra idrotter liksom, eller ska vi?

00:41:28 – Wille: Ja, absolut! Du har ju gjort lite annat, sidan om, som du sa. Ja, precis.

00:41:32 – Jacob: Jag har ju jobbat som sagt var, alltså de som jag har jobbat längst med egentligen, det är väl Anna-Karin Kammerling, gamla världsrekordhållaren på 50 fjäril. Henne hjälpte jag landträning i, ja nästan i tio år, nio, tio år liksom.

00:41:45 – Håkan: Det var fantastiskt kul på många sätt. Det finns många likheter i individuell idrott med stora behov av explosiv styrka. Så det var ju inte löpning man ville ha utan det var väl mer den explosiva styrkebiten. Så det var kul.

00:42:00 – Jacob: Samtidigt som det är stora skillnader mellan friidrott och simning. Anna-Karin simmar i 25 sekunder men de tränar sju kilometer om dagen.

00:42:10 – Håkan: Det är en helt annan värld och väldigt svårt att förstå. Det verkar på något sätt att de kommer fram till det rent empiriskt. Det är så man gör.

00:42:17 – Wille: Ja, de har ju enorma träningsmängder. Normalt ligger de över 1000 timmar om året. Ja, det är helt galet alltså faktiskt.

00:42:25 – Jacob: Det är väl inte lika slitsamt som löpning så därför är det väl lite mer förlåtande kanske.

00:42:30 – Wille: Ja, distanslöparna är ju inte i närheten av den mängden. Men det är det anmärkningsmärta att så fort man pratar med någon som är utanför simningen så är det alltid så här, ja, man fattar inte hur det lyckas, men de verkar tycka att det funkar. Jag tycker det är lite spännande att just simningen skulle vara ett sådant undantag, att det är helt okej att gå från specificitetsprincipen så mycket som de faktiskt gör. Ja. Men det är ju en konstig sport, alltså. Ju mer du tar i, desto mer motstånd får du. Ja.

00:42:58 – Håkan: Ingen stretchorting alls. Nej, precis.

00:43:03 – Wille: Vi får ta någon simcoach och ställa honom inför väggen och bara “Vad sysslar ni med?” liksom. “Varför tycker ni att det här funkar?”.

00:43:10 – Jacob: Ja, precis.

00:43:12 – Wille: Det hade varit spännande. Det får vi hitta, Wille.

00:43:15 – Jacob: Sen har jag hjälpt en kille som heter Otto Wallin som är Sveriges bästa tungviktsboxare nu.

00:43:20 – Håkan: Något år innan han flyttade ner till Köpenhamn. Några professionella hockeyspelare och Paul Bolson som är fysiolog i I fotbollslandslaget tog jag med mig när han jobbade i Bolton. Nu är han ju i Leicester City och gör en stor succé där nere. Vinner Premier League och så vidare. Men han tog med mig till Bolton ett par säsonger som lite konsult. Så det var också en sån här häftig upplevelse att få inblick i ett Premier League-lag i fotboll. Det var lite basket och så vidare.

00:43:48 – Jacob: Jag har jobbat en del med funktionshindrade idrottare.

00:43:52 – Håkan: Ett tag jobbade jag lite grann på Svenskt utvecklingscenter för handikappidrotter. Alla olika typer av funktionshinder, men det var mest mot rullstolsåkare som jag jobbade och hjälpte till att skriva en bok på det här om rullstolsåkning. Tillsammans med Jonny Nilsson och några till. Det var också sådär, jag lärde mig mycket utav faktiskt att jobba lite grann i andra sporter.

00:44:16 – Wille: Jonny Nilsson är fysiologen där, G.E och han. Ja precis, ja. Vad tycker du att… Det verkar vara väldigt poppis det här med att ta in folk från friidrottsvärlden när det gäller just fysträning. Vad tycker du att ni kan bidra med när det gäller någonting som är så annorlunda som rullstolsåkning till exempel?

00:44:34 – Håkan: Jag tror att det framförallt är just det där med styrketräningsbiten. Det är väl det man är intresserad av. Och sen en sport som… Kan man väl säga att vi har rationaliserat styrketräning på något sätt. Den är mer inriktad mot prestation. än kanske många andra som tränar styrketräning. Vi har liksom inte tid att träna lilltån och stortån, utan vi använder oss av de olympiska lyften. Styrkepass får inte ta så mycket. Vi vill ha mycket pengar för insatsen, om ni förstår vad jag menar.

00:45:09 – Wille: Effekt utan trötthet på något sätt. Ja, precis.

00:45:12 – Håkan: Utan massa.

Varför Jamaica dominerar världseliten på 100 och 200 meter

00:45:19 – Wille: Nu har vi staplat upp tio punkter här också som vi tänkte vi skulle gå igenom. Som har med sprint att göra, eller snabbhet att göra får jag väl i alla fall säga. Så då tänkte vi att vi börjar på punkt ett direkt här. Som säkert många undrar. Varför har vi då inga svenskar med i absoluta toppen på VM och OS och så här i 100-200 meter? Varför är ett sånt litet land som Jamaica så väldigt bra?

00:45:45 – Jacob: Ja, det är en sån där one million dollar question det. Det är ju Stefan Thernu som jag har tränat. Han har varit några svängar på Jamaica och tränat där med Steven Francis. Det är ju Sherylian Fraser och Asafa Pawels gamla coach.

00:46:03 – Håkan: Mm. Han kommer hem och berättar ungefär hur det går till. De har alltså en grupp med 60-70 stycken. Bara i en grupp. Han säger att du skulle älska att träna den som har minst talang i den gruppen.

00:46:17 – Jacob: Och det finns ganska många sådana grupper. Sprint på Jamaica är ju en nationalsport. Det är cricket, sen är det sprint och sen är det i stort sett ingenting.

00:46:28 – Håkan: När de har sina skolmästerskap, alltså de jamaicanska skolmästerskapen, så är det 35 000-40 000 på läktaren. Och sitter och tokskriker åt 14-15-åringar som ska springa 100 meter. I tio sekunder.

00:46:41 – Jacob: Ja, och vi vågar nästan inte släppa ut våra barn för vi tror att de ska stanna växten när de tävlar innan de är 20 år. Då har man lite annan inställning. Men just det här med att det är så många som håller på. Och sen måste det ju vara genetik. Det är klart att det är så. Det är klart att det föds sprinttalanger i Sverige också.

00:47:01 – Håkan: De är antagligen mycket mer frekventa på Jamaica. Och sen ska man ju hitta dem också.

00:47:06 – Wille: Ja, innan de väljer fotbollen.

00:47:08 – Håkan: Innan de väljer fotbollen såklart.

00:47:10 – Wille: Ja, precis. Så det är ju säkert lite om man säger… Om vi säger att vi får fem sprinttalanger per år i Sverige så kanske Jamaica får hundra. För deras genpool är så mycket bättre.

00:47:20 – Jacob: Ja, precis.

00:47:21 – Wille: Och då är det klart att då är det lättare att hitta en. Särskilt när det är kultur att alla ska vara sprinters.

00:47:27 – Jacob: De brukar ju komma. Vi har ju en tävling i Sundsvall varje år som heter Sundsvall Windsprint. En internationell sprintertävling. Då brukar vi bjuda in ett gäng jamaicaner varje år.

00:47:36 – Håkan: Vi brukar sitta och prata ganska mycket med coacherna.

00:47:38 – Jacob: De säger själva att det har att göra med slavhandeln. Kingston-Jamaica var första hamnen dit båtarna kom. De största, bästa slavarna anser de är grunden till deras befolkning.

00:47:54 – Håkan: Och det är klart, är du stor muskulärt utvecklad så är det ofta mycket snabba muskelceller och det är bra på hundra meter. Så isolerar man dem på en ör och under hundra år så händer det grejer antagligen. Ja, jo, kanske det.

00:48:07 – Wille: Men är det någon som har kollat på det? Har de mätt upp deras fibersammansättning eller kollat deras ledvinklar och muskelfästen och sådana grejer för att kunna hitta om det finns någon sådan?

00:48:18 – Jacob: De har ju tittat på det här med, det har ni säkert hört om, man har försökt att hitta gener som har bäring på prestation. Man har hittat den där alfaktinin 3 eller vad den heter. Ja, ACTN3. Ja, ACTN3. Då påstår man att det finns tre olika varianter. Det finns X, RX eller XX-varianten. XX-varianten hittar man hos uthållighetsidrottare. Men X och RX hittar man i snabba muskelceller hos snabba individer. Och bland européer, det är ganska många av oss som har det också, men på Jamaica har alla det. Man tror ju att det är antagligen någon nyckel igen. Sen finns det säkert fler. Sen så, just när det gäller fibersammansättning och sådana saker så det är ju faktiskt så att det finns inga biopsier i stort sett på världens snabbaste

00:49:14 – Håkan: personer, varken kvinnor eller män. Det finns ytterst, ytterst få. Precis. Så det kan man ju bara spekulera om hur det är. När det gäller hävstänger och sådana saker så finns det inte heller speciellt mycket gjort. Men man kan ju titta på de som springer snabbast. Som jag sa, ofta har de väldigt smäckra vader. och ligger högt på tå ändå. Så de är antagligen starka och det är klart att det blir mindre tröghet i systemet om man inte har någon massa perifert. Så det finns säkert någonting där också. Men det finns inte någon direkt forskning vad jag vet om.

00:49:48 – Wille: Det är så svårt när det handlar om hundradelar på hundra meter. Vad är det som avgör? Ja, precis. Vi måste hitta den faktorn som är det som avgör. I och för sig, just nu är det ju nationstillhörighet, så det har vi redan hittat då, men… Ja, precis. Ja, de flesta, alltså även amerikanerna som brukar liknas där, de har ju oftast rötter just från Västafrika.

00:50:10 – Jacob: Ja, precis. Sen är det klart att det dyker upp. Jag har ju en fransman som heter Lemaitre, en engelsk arabkille som heter Gemili.

00:50:20 – Håkan: Det finns ju de udda figurerna också. Men frekvensen bland dem verkar vara större på de som har västafrikanskt ursprung på något sätt.

00:50:31 – Wille: Men finns det några hemligheter när det gäller träning? Finns det någonting som de vet som vi inte vet?

00:50:38 – Jacob: När vi höll på Pitkinen och jag då trodde man att öststatsländerna tränade mycket bättre.

00:50:44 – Håkan: Nu insåg man sig efteråt att det var andra mekanismer som gjorde det. Nu är ju världen mycket mer transparent. Jag tror det finns inga hemliga träningsrecept längre. Det är ganska öppet. De har väl vissa fördelar, just det här med klimatet. Men det har man på många andra ställen också. En intressant grej tycker jag, om vi har tid att prata om det på slutet.

00:51:09 – Jacob: Det är det här med skador och så vidare. De springer väldigt mycket på gräs. Det har att göra med att de har i stort sett bara en allvädersbana. Så det vill de inte slita ut. Och just det här med att förbereda sig på att springa på ett mjukt underlag.

00:51:23 – Håkan: Där man inte kan utnyttja stretchorting på ett lika effektivt sätt utan man får springa och utveckla styrka mer. Kanske ha en bäring till prestation. Kanske också att det är skonsammare så att man kan springa större mängder med hög intensitet utan att gå sönder. Så där tror jag att vi har en nackdel just det med att vi springer hela tiden på hårt underlag. Och de här banorna som vi springer på, de kom ju för hästkapplöpning i Florida på 60-talet. Men man förbjöd dem, vad jag förstår, redan efter en säsong för alla hästarna gick sönder. När vi fortsätter 50 år senare och tränar och tävlar precis på samma underlag så tycker jag att det är konstigt att folk får stressfrakturer. Antagligen har det jättemycket att göra med underlaget.

Och det är inget problem på Jamaica än så länge. Nej.

00:52:14 – Wille: Det är faktiskt en intressant aspekt på det hela, som man inte diskuterar kanske. Som en oinsatt, vi spelade in ett avsnitt igår också med en cykeltränare inom proffscykling. Då sa jag att jag följer en hel del personer på Twitter som är väldigt snabba med att slänga ut doping-anklagelser. Det gäller ju även just på Jamaica, att man menar på att de har väldigt dåliga off-season-kontroller och sånt där. Är det nånting som du har reflekterat över, att våra system för hur vi kontrollerar doping skiljer sig åt, att man skulle kunna få fram dopade talanger på Jamaica helt enkelt?

00:52:47 – Jacob: Stefan och jag har ju pratat mycket om det eftersom han är ju därifrån. Alltså hans reflektioner är ju att det är ett extremt fattigt land. Och att klara sig igenom det här nätet nu så tror jag inte liksom… Då måste man ha resurser utöver det vanliga.

00:53:11 – Håkan: Jag tror inte man kan… Man kan inte dopa ett helt land på det sättet.

00:53:15 – Jacob: Jag är ganska övertygad också om att systematiken finns inte när det gäller det. Däremot så är det ju Ibland blir man förvånad. Kommer ni ihåg Shelly-Ann Fraser-Pryce? En av de allra bästa genom alla tider. Hon åkte dit i en dopingtest för oxikodon. Ett starkt smärtlindrande preparat som hon fick av sin coach för att hon hade tandvärk när hon flög till Asien. Det är så jäkla dumt. Men det är inte prestationshöjande utan prestationssänkande. Men hon är på samma bild och stämplar sig i Aftonbladet precis som Ben Johnson och Tyson Gay och Gatin och allihopa. Samma sak var det med Asafa Pavel när han åkte dit för några… stimulerande, om jag minns, det var någon sån här effedrin. Pre-workout-grej, ja. Ja, det var en sån här som finns i skalet på Bitter Lemon, tror jag.

Som ska liksom ge stimulans, för att man ska gå ner i vikt, va. Det är såna här idiotiska positiva dokument med resultat, liksom. Så att, ja. Och faktum är ju, jag tror inte en enda jamaican som tränar på Jamaica har åkt dit för steroider än.

00:54:23 – Håkan: Nej. Utan de som har åkt dit, de är verksamma i USA. Där jag tror att det absolut största problemet är.

00:54:31 – Wille: Ja, det är väl det som… Det verkar vara… Alltså college i USA har ju inget gott rykte kring sig kan man väl säga.

00:54:38 – Jacob: Nej, där har de en riktigt dålig testapparat liksom. Och med de professionella idrotterna så är ju liksom testsystemen och straffen patetiska. Det är ju NFL och NHL och så vidare.

00:54:52 – Håkan: Det är patetiskt. Precis.

00:54:54 – Wille: Jag tror att NBA fick man väl… Jag vet inte exakt nu. De ändrar ju lite varje år. Men förr fick man ju en varning första gången. Ja, jag tror det. Aja baja. Liksom. Sluta. De verkar vara lite hårdare på sådana här recreational drugs också. När de råkar fast för att röka gräs där. Ja, det är dålig PR det.

00:55:12 – Jacob: Prestationssänkande preparat.

00:55:14 – Wille: omoraliska preparat i det. Ja, just det.

00:55:15 – Jacob: Ja.

00:55:18 – Wille: Ja, men ska vi gå vidare

Biomekaniken bakom acceleration och maximal löphastighet

00:55:19 – Wille: då? Den andra frågan var vad som rent generellt begränsar maximal accelerationsförmåga och toppfart?

00:55:26 – Jacob: Jag ska försöka beskriva. Det här hade varit enklare om man hade haft en tavla att rita eller bilder, men jag ska försöka.

00:55:34 – Wille: Har du någon bra bild så maila den till oss så slänger vi upp den. Vi har ett Instagramkonto också. Vi kan göra det. Där folk kan titta på bilderna efterhand.

00:55:41 – Jacob: Det som ni säkert har hört är att löphastighet är en produkt av steglängdsfrekvens. Det har ni hört någon gång, va?

00:55:46 – Wille: Nej, det brukar man prata om. Ja, det är klassiskt.

00:55:49 – Jacob: Har du ett steg på två och en halv meter och du har fem steg per sekund. Då ska du teoretiskt kunna springa tolv meter per sekund.

00:55:56 – Wille: Då är du Bolt.

00:55:57 – Jacob: Det råkar vara den toppfart som Usain Bolt har sprungit med. Han är den enda som har sprungit där bak. Steglängden i sig är ju hur långt förflyttar du tyngdpunkten i marken och hur långt flyger du. Det är ju sammanlagt marken och flyget. Och frekvensen bygger ju på sammanlagda tiden i marken och flygfasen. Det som skiljer en toppsprinter är ju framförallt markkontakten mot en sämre sprinter. De allra bästa ligger på 80-90 millisekunder. Alltså en bit under en tiondels sekund. Flygfasen däremot, den är ganska konstant. Den ligger på 120 millisekunder oavsett om du springer på 10 blankt eller 12 blankt. Det som skiljer då, det är ju att den som springer snabbare flyger ju längre. Han flyger längre och han är snabbare i allting han gör så han hinner ju reportionera sina ben på ett annat sätt.

Så han har möjlighet att attackera marken på ett annat sätt också.

00:57:00 – Wille: Och då går det liksom snabbare igen? Det går snabbare igen.

00:57:04 – Jacob: Jag tycker egentligen att det är ett bättre uttryck för löphastighet. Hur långt man förflyttar tyngdpunkten i marken och på vilken tid man gör det. Säg att du är en lång person som Ushain Bolt. Du kan förflytta tyngdpunkten en meter i markkontakten. Och så gör du det på 0,08, alltså 80 millisekunder. Då blir det också 12 meter per sekund. Och då förstår man egentligen vad det handlar om. Allting handlar om egentligen vad du gör i marken.

00:57:31 – Håkan: Det är liksom vilken kraft som du kan producera i marken. och på vilken tid som du gör det. Det är både storleken på kraften och det är tiden som har betydelse. Så det är egentligen power mer än kraft som man pratar om.

00:57:45 – Jacob: När det gäller krafter i löpning, tyngdkraften är jobbig. Det är den största kraften. Det är gravitationen och kroppsmassan som vi har att jobba mot.

00:57:54 – Håkan: Luftmotståndet som ökar med hastigheten, om det är medvind eller motvind är också nånting som vi jobbar mot.

00:58:00 – Jacob: Sen är det friktion. Friktion är egentligen bromsimpulsen. Alltså den broms som vi har när vi sätter i foten framför tyngdpunkten. Sen har man en pådrivande impuls bakom tyngdpunkten egentligen.

00:58:13 – Wille: Hur mycket sätter de i foten framför vid normal fotisättning? Strävar man på något sätt att komma och minska den impulsen? Eller vinner man ändå mer på att sätta fram foten en bit framför?

00:58:25 – Jacob: A. Grejen är ju det att du måste kunna jobba i vertikal led också. Det låter ju idealiskt att sätta foten under tyngdpunkten, för då har du ingen broms.

00:58:34 – Håkan: Men i det läget kan du inte jobba i stretchordning. Utan du vill ju liksom ladda muskulaturen i ett visst excentriskt läge framför tyngdpunkten så att du studsar upp igen va? Precis. Men blir det för långt fram liksom, och framförallt med för rakt ben, då har du ju extremt stor broms.

00:58:51 – Jacob: Och då sjunker farten väldigt mycket. Och då får du ägna stor energi på att bygga upp farten i bakre stödfasen. Så då blir markkontakten så lång att då sjunker farten på grund utav det.

00:59:03 – Håkan: Ska man fortsätta accelerera måste den här kontakten bli kortare och kortare och kortare. När farten blir högre.

00:59:10 – Jacob: När det gäller ett sprinterlopp så brukar man alltid dela in det i tre olika faser. Det är acceleration, det är toppfart och sen är det retardation när farten sjunker på slutet. Om man tittar på Newtons lagar så är acceleration ganska lätt att förstå. Det är så länge man har en pådrivande impuls som är större än när man bromsar. Det var precis det som vi tangerade litegrann.

00:59:34 – Wille: Ja, precis.

00:59:34 – Jacob: Och Gudiolchin Bolt han har ju en förmåga att accelerera upp till nästan 70 meter. Och någonstans där så träffar han 12,5 meter per sekund. Och Peter Karlsson när han sprang sitt svenska rekord, han träffade kanske sin toppfart vid 55 meter. Och hans toppfart var 11,5 meter per sekund. Och det handlar ju, de bredvid varandra så ser det ut som Peter Karlsson har mycket sämre uthållighet. Men det handlar egentligen om att Bolt fortsätter att accelerera upp till en högre nivå. Peter Karlsson planar av och dör så småningom. En snabb fotbollsspelare, de allra snabbaste kanske kommer upp i en fart på 9-10 meter per sekund. De träffar någonstans vid 25-30 meter av de tester som vi har gjort.

01:00:18 – Wille: Ja, precis. Men de tränar ju inte någonting på att fortsätta accelerera. Nej, precis.

01:00:23 – Jacob: Och när det gäller accelerationsfasen upp till den här 60-70, 50-60 meter så ser man ju om man står på sidan om att det ser lite olika ut. Första steget mot 50 meter är helt olika när det gäller kroppshållning och hur det sätter i och så vidare. Det är ju de allra första stegen när man ligger på väldigt kraftigt. Då har man ju… Eftersom kroppslutningen är så brant så har du förmåga att sätta i foten bakom tyngdpunkten. Så då har du i stort sett ingen bromsimpuls. Utan då har du en väldigt hög grad av acceleration.

01:01:00 – Wille: Och längre fotkontakt.

01:01:02 – Jacob: Ja, precis. Längre fotkontakt är också första steget. Det utvecklar stor kraft framförallt i horisontell led. Sen vad jag brukar säga i accelerationsfas två, det är väl från de stegen kanske upp till 20 meter där man gradvis reser sig upp. Det som man ser då är att en viktig faktor, för alla är så fokuserade på det här med kroppslutningen. Men det absolut viktigaste är egentligen vinkeln mellan underbenet och marken. Sätter du i foten och har ett underben som är 90 grader mot marken. Då har du väldigt svårt i det läget att kunna använda knäcksensorerna för att trycka framåt. Så vad du vill göra är att ha en liten vinkel på underbenet. Mellan underbenet och marken så du kan använda knäcksensorerna. Det är därför du är i gymmet och tränar knäböj.

Sätter du i för långt fram så får du en stor broms och du kan egentligen bara använda gluteus för att sträcka i höften. Så det är en sån där viktig punkt. Vad ska man säga? För att få en maximal acceleration i början så ska man definitivt inte sträva efter att förkorta markkontakten och allting vad gäller instruktioner och korta snabba steg och lägga ut steg.

01:02:17 – Wille: Men jag tänkte säga, det irriterar jag mig på mycket inom fotboll, de här jävla stegarna som man stöter ut tid och otid i.

01:02:24 – Jacob: Jag spyr när jag ser det här. Ja, det är bra.

01:02:26 – Wille: Det är skönt.

01:02:27 – Jacob: Därför att det blir ju precis tvärtemot vad man vill.

01:02:30 – Wille: Ska jag klippa ut detta och lägga ut det för sig själv i tio sekunder?

01:02:36 – Jacob: Du vill ju ha en kraftig… Du vill ju applicera kraft. Du vill inte komma loss från marken så snabbt som möjligt. Vad de gör då är att lära barnen att försöka påverka snabbheten genom att vara i luften. Det är inte så, utan du vill liksom attackera marken och det gör man genom att sträcka i fotled, knäled och höftled. Och alla sådana här tankar på att förkorta stegen med stegar och sådana där. Det är väl någon som blir rik på de där stegarna, men de har ju inte förståelse av accelerationer i alla fall. Så är det.

01:03:10 – Wille: Kan vi bara stanna upp lite då? Vi pratade ju till en början där om rörligheten i fotleden och att det kanske var så att sprinters hade lite sämre dorsalflektion då. Men jag tänker, om underbenets vinkel ska vara så horisontell som möjligt, borde det inte krävas ganska mycket rörlighet i fotleden? Eller siktar man på att ha en ganska plantarflekterad fotled? Om du ser när folk accelererar, de som är bäst sjunker nästan inte ner.

01:03:35 – Jacob: Du springer ju på tå. Okej. Så de första stegen är ju som en knäböj fast på tå. Och är det så att du inte är tillräckligt stark då sjunker du ner på hela foten. Men då kan du inte använda det stretchsorting som du har och du har inte liksom Kraftutvecklingen blir mycket sämre. Framförallt i början så har du ju… Du ser, de som är bättre sjunker inte ner. De är helt styv i fotleden. Så det finns inget krav egentligen på rörlighet där eftersom hälen touchar aldrig marken i accelerationen. Utan de är helt på tå. Framförallt de första stegen. Sen blir det svårare och svårare liksom senare delen av loppen. Men man springer ju aldrig liksom på hela foten. Utan det kanske finns en viss härdkontakt. Men det är ingen kraftutveckling där.

Utan det blir bara en touch. Så att det är ju liksom den elastiteten och den reaktiva styrkan i vad komplexet är ju otroligt viktigt för sprint.

01:04:39 – Wille: Vad tror du om coachningen där? För det är ju också ett ganska vanligt man brukar säga till folk, liksom upp på tå, upp på tå. Men det känns ju som att det kan ju motverka det här med att man liksom kanske först och främst ska tänka i med kraften i marken. Är det bättre att bara säga till folk att trycka ifrån allt vad de kan på något sätt och liksom sen träna fotledsstyrka eller vad man säger? Lite hopp på tårna eller vad som helst för att försöka få det att hända av sig själv. Eller är det något man försöker coacha?

01:05:08 – Jacob: Teknik är ju begränsad av fysiska parametrar ofta.

01:05:13 – Håkan: Har du inte den fysiska styrkan som du indikerar nu, det spelar ingen roll vad du säger. Det går ju inte. Det är därför barn till exempel har otroligt svårt att starta i block och ligga på det sättet.

01:05:26 – Jacob: Det har att göra med att förutom att du… Farten, om du tar en kratta ut i trädgården och låter den falla framåt. Ju snabbare du springer med krattan, ju större lutning kan det vara. Det är en parameter. Ju snabbare, ju mer kan du ligga på. Den andra parametern är att från första steget är det ett visst mått av vertikalt arbete också. Det är jäkligt svårt för barn att ligga på och producera vertikal kraft

01:05:53 – Håkan: i den här knepiga positionen som acceleration är. Så därför kan du ju säga åt barn hur mycket som helst att de ska ligga på. De har ju inte den fysiska kapaciteten att göra det. Ibland så måste man justera lite fysiken innan man kan förändra tekniken.

01:06:10 – Jacob: Precis som du sa där i början.

01:06:13 – Wille: Ja, precis. Så det är liksom bara kör sprint och sen så får man liksom jobba med fotlederna så. Successivt, ja. Ja, precis. Tror du det kommer av sig själv sen då att de liksom hamnar mer på tå när de blir starkare? Alltså är det något man spontant märker av för att det går fortare? Eller är det liksom ändå någonting som man lär in senare?

01:06:30 – Jacob: En del har ju från start…

01:06:32 – Håkan: Det finns ju barn som går nästan på tå hela tiden.

01:06:34 – Wille: Ja.

01:06:35 – Håkan: Ja, så att det är ju… Men… De som inte har det måste alla snabba hjul röra sig på tå. Det finns inga helgångare i världseliten på 100 meter.

01:06:49 – Jacob: Utan det är studsigt. Just det här med elasticiteten är väldigt intressant. excentris, concentris och så vidare. Jag tror egentligen i sprint framförallt när det är maxfart.

01:07:01 – Håkan: Det är nästan så att det är en isometrisk kontraktion i vadmuskulaturen och att arbetet sker så att säga som en gummi… Alla de elastiska komponenterna som man har i senor och bindväv och så vidare. Studsen sker i icke-kontraktiva delar och musklerna bara håller sig samman. Framförallt i upprätt läge när det är frågan om att studsa helt enkelt.

01:07:27 – Wille: Är det träningsbart överhuvudtaget?

01:07:30 – Håkan: Dels är det ju så att det är en styrkesak. Är det så att du inte är tillräckligt stark då får du så stor hämning. Då funkar inte den där mekanismen. Då sjunker du ner.

01:07:40 – Jacob: Sen är det väl så också att de som… Man vet ju att just när man pratar om de här Lasse-komponenterna

01:07:47 – Håkan: Titin är ju ett sånt protein som är väldigt elastiskt som ligger runt fibrerna och så vidare. Det verkar ju också finnas en koppling mot snabba muskelceller. Dels är det säkert genetiskt också men definitivt är det träningsbart.

01:08:04 – Wille: Referensmaterial eller vad händer? Nej, jag tänkte precis det du sa här med isometriskt. Jag vet att jag har någon här. Det är Franz Borsch och Ronald Klomp. De har ju någon bok som heter Running Biomechanics. Ja, just det. De är också mycket inne på det här att det är nog mest isometriskt när man håller på med sprintdelen i det. Alltså när man väl har fått upp farten.

01:08:23 – Jacob: Precis. Det han inte alls beskriver egentligen i sin bok, det är acceleration.

01:08:29 – Håkan: Det är inte så att man hoppar ner från en helikopter och springer maxsprint. Utan man måste ju ta sig upp till den där farten. Och det är det som är den stora frågan egentligen.

01:08:38 – Jacob: Nästan alla studier som är gjorda är ju gjorda, man filmar från sidan, man kör på en treadmill eller någonting. Men just vad är det som händer under accelerationen? Det är det som är det svåra. Och att man ser någonstans vid 20 meter är ju nästan alla ganska upprätt. Och då har du ju inte den här förmågan längre att använda knäextern och höfterna på samma läge som när du ligger på och trycker nästan i samma läge som i knäböj. Utan i det läget när du börjar upprätt, då är det ju mer frågan om hamstring. Alltså hamstring, inte flexionsgrejen i knät utan mer som en höftsträckare. Ja, precis. Hamstring är ju en sån där nyckelmuskel som är ofta… Det är ju också ett problemområde för många sprinter. Även om de horisontella krafterna inte är så jättehöga och inte alls lika stora som de vertikala så…

så har de jättestor betydelse för den sena delen av accelerationen. Att en snabb sträckning i höften som jobbar synkront med den här studsen som man har i vertikal led.

01:09:45 – Håkan: Det är den tajmingen som är viktig. Och just det här problemet att ju snabbare man springer ju kortare och kortare blir ju markkontakten och bromsimpulsen ökar mer och mer. Så det är motsägelsefullt och svårt att hantera.

01:10:00 – Wille: Och det är väl mer man säger, ju kortare kontakten blir desto mer gener blir det hur bra man är på att göra det. Det är lättare att träna upp accelerationen för folk, är det inte det?

01:10:10 – Jacob: Lätt, och det finns ett mycket, mycket större samband mellan tunga knäböj och första 10 meter. Än det finns mellan tunga knäböj och hur fort du springer vid 70 meter. Det är nästan så att det finns ett negativt samband.

01:10:25 – Håkan: För många. Genom allt styrketräning så blir det bättre att accelerera initialt. Men du får problem med toppfarten istället. Det är väldigt många som har gått i den här fällan. Det blir bättre och bättre på 60 meter, men sämre och sämre på 100 meter.

01:10:37 – Wille: Man satsar på inomhus?

01:10:39 – Håkan: Ja, precis. Det är en sån där klassisk grej. Man blir lite äldre.

01:10:42 – Jacob: Och sen retardationsfasen rent mekaniskt. Då har man ju alltså en bromsande kraftinförsel som är större än den pådrivande. Rent mekaniskt är det lätt att förstå det.

01:10:51 – Håkan: Varför? Det är lite svårare att veta.

Varför farten sjunker på slutet och vikten av avslappning

01:10:54 – Wille: Precis. Varför man tappar? Det är ju fråga tre. Varför sjunker farten? Varför kan man inte bibehålla det i alla fall? Det är ju bara 2-3 sekunder kvar då, i alla fall för Bolt.

01:11:08 – Jacob: Maxfarten håller de flesta. Det är två, tre, fyra steg. Sen börjar det plana ut eller sjunker.

01:11:15 – Håkan: Sjunker gör det för alla, till och med för Usain Bolt. Då börjar bromsen bli större. Vi har inte förmågan att attackera marken på samma sätt.

01:11:24 – Jacob: Rörelserna blir lite långsammare. Men som jag sa förut, det är fortfarande stor osäkerhet. Det är klart att successivt börjar tanken på de omedelbart tillgängliga energikällorna sjunka. Vi har inte hur mycket ATP direkt och kreativimport vad som helst. Någonstans börjar det sina lite grann där. Det finns säkert någonting neuralt som händer som vi inte har riktigt koll på. En viktig parameter som vi jobbar väldigt mycket med, som jag tror har stor betydelse, det är just teknik och avslappning.

01:11:59 – Håkan: Att röra sig rätt även när man börjar närma sig trötthet. Då får du mindre broms, det blir mer rulle, mer ekonomi och så vidare. Och just det att slå av och på som avslappning är, så gör du av med mindre energi. Det är också lite motsägelsefullt mot gymmet.

01:12:18 – Jacob: Allting som vi gör i gymmet är maximalt. Maximal anspänning på allting som vi gör. Med sprint är det motsägelsefullt. Det är slå av, slå på, slå av, slå på jättejättesnabbt under 10 sekunder.

01:12:31 – Håkan: Avslappningsförmåga är en riktig nyckelparameter för sprint rent generellt. Men definitivt för både toppfart och uthållighet. Hur jobbar man med det? – Det jobbar man med varje dag.

01:12:47 – Wille: – Men hur? Är det bara att försöka inprinta det eller är det övningar?

01:12:52 – Jacob: – Man påpekar det hela tiden. Man jobbar med det medvetet hela tiden. Sen är det ofta så att i stress är det väldigt svårt att slappna av. I sprint handlar det nästan om att våga tänka 98 procent.

01:13:07 – Håkan: Även fast du simmar i ett hav i adrenalin. Och du springer i en stor tävling med massa publik. Att våga tänka 98%. Att inte gå mot 100%. För då spänner du. Och då blir rörelsen långsam och då sjunker farten.

01:13:21 – Wille: – Ser man samma mönster när man springer 200 meter? Att de här faserna är ungefär lika långa och sådär? Att man kan bibehålla maxfarten lika länge och så?

01:13:30 – Jacob: – På 200 meter så kommer man inte upp i riktigt lika hög fart som på 100 meter. Så fasen utav maxfart är något längre där istället innan man börjar tröttas.

01:13:42 – Håkan: Det har ju dels att göra med att man accelererar en kurva som gör att det blir svårare att komma upp till de riktigt höga farterna. Men det har också att göra med att det finns någon slags mental spärr. Som i allting som vi gör, oavsett om det är 200, 400 eller maraton. Att man tar inte i max om det inte är de riktigt korta sträckorna. Så därför får man en maxhastighetsfas som är längre på 200 meters lopp. Men graden av avslappning kanske är ännu viktigare där. Att hushålla med den energi som finns då.

01:14:17 – Wille: Jag tänkte också att det skulle kunna vara någon typ av omedveten pacing, det här med att farten avtar, just att man börjar närma sig mållinjen. Så jag tänkte, har man testat på något sätt att man varierar längden på loppet? Att man ger en signal när man ska sluta springa, snarare än att man springer över en mållinje och ser om det påverkar hur de här faserna ser ut på något sätt.

01:14:37 – Jacob: Det finns en del tränare som gör så. Istället för att springa en given sträcka så springer de en given tid istället. De blåser en signal. Jag har aldrig jobbat på det sättet, det har jag inte gjort.

01:14:49 – Wille: Nej, jag bara tänker att det kanske är korkat liksom.

01:14:52 – Jacob: Pacing är intressant faktiskt. Jag tänkte vi kunde diskutera lite grann senare kring 400 meter och kanske lite grann kring det med central government theory.

01:15:02 – Håkan: Jag tror att det finns lite grann att hämta där faktiskt. Och lite att fundera på också faktiskt, just på de längre sprintsträckorna.

01:15:11 – Wille: Ja. Men då hoppar vi till nästa då. Varför är

Vad som gör Usain Bolt så unik

01:15:14 – Wille: Usain Bolt så dominant som han ändå är? Även om han var mer dominant förr kanske. Det känns som att han fortfarande är dominant när han vill vara det. Men det kanske är en imagegrej.

01:15:25 – Jacob: Han är ju vår Karelin liksom. Han sticker ju ut till och med bland de jamaicanska supertalangerna. Det som alla ser är att han är 1,96 lång. Det är ganska jävla ovanligt. Och han är en lång kille som kan accelerera. Det är ganska ovanligt. Det har ju funnits ganska många långa sprinters på 200 meter och 400 meter. Men den här mannen är bäst i alla avsnitt. Han passerar 60 meter på 6.31. Det är 800 meter under världsrekordet på 60 meter. Han är först redan vid 30 meter. Och han accelererar upp till 12,5 meter per sekund. Han är helt jävla unik. Så det är klart som fasen att man skulle vilja veta lite mer om han. Men vi är hela tiden hänvisade till yttre med att vara variabler. Vi kan göra vissa enkla biomekaniska analyser och vi kan väga och mäta.

Men han vill inte att någon ska in med någon biocyanod i hans muskler. Man kan ju bara ana att han har en hel del snabba muskelceller såklart.

01:16:27 – Håkan: Han har väldigt gynnsamma hävsträngar både här och där.

01:16:31 – Wille: Man kan hoppas nu när han lägger av att han tillåter lite då. För jag vet att det släpptes någon studie faktiskt för bara ett och ett halvt år sedan just på en elitsprinter. Alltså direkt efter ett OS. Det var Colin Jackman. Det stod ju inte vem det var de hade testat. Det var britten Colin Jackson som jobbade i BBC.

01:16:53 – Håkan: Så han gjorde ju liksom en… Han ville undersöka vad hemligheten med sprint var egentligen. Han ställer upp på en biopsi. Det som var intressant med honom var att han, förutom att han hade 75% fast feature, så hade han väldigt stor andel typ 2x, de tunga senorna av myosin.

01:17:16 – Wille: Och där har man ju traditionellt synen att oavsett vad du tränar så tappar du dem. Uppenbarligen är det inte så med sprint.

01:17:22 – Jacob: Fast det var ju faktiskt så att det här var väl ganska långt efter att han hade slutat. Vi vet ju också så att just typ 2X-proteinet får en boost vid vila. Men han ligger ju helt klart åt det snabba hållet. Otvivelaktigt.

01:17:43 – Wille: Det visste vi i och för sig innan vi provade att testa honom.

01:17:46 – Jacob: Han var ju en av världens bästa häcklöpare. Han har ju vunnit VM-guld på 60 meter slätt, Colin Jackson.

01:17:52 – Håkan: Så han var ju en extremt explosiv kille. 110 meter häck var för långt för honom. Det var tydligt. Han dog på sista häckarna. Ja, det är intressant.

01:18:01 – Wille: Men man kan ju hoppas att det kommer fler sådana än just bara den här fallstudien. Att det kommer ännu mer på äldre sprinters som ställer upp. Så vi får veta lite. Det borde ju inte vara några problem.

01:18:11 – Jacob: Det är väl därför han är så unik. Sen så verkar han ju rent mentalt ha en klar edge också.

01:18:21 – Wille: Eller så har den kommit av att han märkt att han varit bäst hela vägen från han var 12 i Jamaica. Han började vinna inför 40 000 när han var 12 och sen har han bara lärt sig att jag vinner. Ja, precis. Man säger alltid att han är lång, och jag tycker man brukar prata om att just längden blir att hans kapacitet, eftersom han ändå kan accelerera som han gör, att hans kapacitet blir högre. Men vad ligger en sprinter på i form av längd och vikt vanligtvis då?

01:18:48 – Jacob: Det är faktiskt en kul gren. Det finns ju de som har sprungit 10 sekunder som har 1,65 till 1,96. Så de är inte så uniforma. Om man tittar i många andra sporter ser de mer likadana ut. Men i sprint verkar det gå att lösa det på lite olika sätt. De allra flesta är ju högt kluvna. De har långa ben i förhållande till kroppslängden som springer fort. Det finns liksom inga taxar i världseliten på 100 meter. Men ligger det någonting i det, just att hans längd gör att hans maxfart blir högre? Han är ju på det sättet att han har sex växlar i växellådan. I och med att han kan transportera sin tyngdpunkt längre än de som är kortare i stödfasen.

01:19:37 – Håkan: Med en väldigt explosiv muskulatur så går det fort helt enkelt. Han tjänar fem centimeter, en decimeter på varje steg. Bara genom att han är längre.

01:19:49 – Wille: Ja, där ligger man i lä alltså. Om

Krav och begränsande faktorer på 200 och 400 meter

01:19:53 – Wille: vi går över till 200 meter då. Vad är de viktigaste begränsande faktorerna där?

01:19:59 – Jacob: Den viktigaste begränsande faktorn är ju ändå en maximal snabbhetskapacitet. Även om det är lite mer uthållig på 200 än 100. Ni kan ju enkelt, man brukar Man brukar göra såhär om man ska bedöma en 200 meters-löpares uthållighet i förhållande till sin kapacitet så brukar man dubbla förmågan på 100 meter och jämföra den med resultatet på 200. Och så får man en skillnad då. Vispan har gjort 10.44 på 100 meter. Om du dubblar det så har du 20.88 när han har gjort 20.30 på 200. Han tjänar alltså 0.58 sekunder. Bolt har gjort 9,58. Det blir 9,16 och en dubblare och hans svärsrekord är 19,19. Det är plus 0,03. Skulle Bolt ha samma uthållighet som Johan Wissman, 0,58, då skulle han springa 200 meter på 18,58. I alla fall under 1860. Så man kan ju säga att den maximala hastigheten är den absolut viktigaste.

Sen uthålligheten har en viss betydelse, men inte det viktigaste. – Men det är också ganska skönt att man kan säga att Usain Bolt är en relativ sopa på 200 meter.

01:21:12 – Wille: – Uthållighet, ja precis. Så är det. Om vi stegrar upp det ännu mer. Om vi tar 400-meters då. Det känns ju spontant som något man inte vill syssla med. 400-800-meters känner jag ju bara att, nej. Här kommer man må illa alltså.

01:21:31 – Jacob: Det är smärta. Det är klart maximala kapaciteten har stor betydelse där. Men på 400-meters-vägar pratar man mer om skoningstiden än den maximala förmågan då. Ska du springa ett 400-meterslopp på 44 blankt då måste du passera ungefär på 21. Och Johan Wissman när han var som allra bäst med kapacitet på 20.30 då. Det innebär att då ligger han 7 tiondelar över sitt pers. Om Bolt då skulle få för sig att springa 400 meter på 44 sekunder med ett pers på 19.19 då kan han passera 200 meter på 21 och då har han en skoningstid på 1.81. Så han har ju allt kvar i tanken då. Så den maximala kapaciteten på sträckan under är alltid väldigt intressant. Ja, precis. Så att den maximala snabbheten har stor betydelse även på 400 meter. Sen är det självklart så finns det liksom metabola begränsningar där också.

Det är tillgång till bränsle, enzymer och så vidare. Hur väl man buffrar vätejoner och kört en viss mån av aerobförmåga också. Som jag sa tidigare, Johan Wissman är ju en sån där hybrid. Han kan springa 11,3 meters per kund men har ett testvärde på 67. Det finns inte så många sådana. Är man så, då är man i världseliv på 400 meter. 44,5 som han har gjort, då är man ganska extrem. Om man inte är extremt snabb som Eugène Bolt då.

01:22:57 – Håkan: Eller extremt aerob uthållig som Juanturena som vann en gång 400-800. Oj, jag visste inte att det fanns någon. Ja, en kuban som gjorde det på 70-talet. Ja, det är imponerande på något sätt.

01:23:14 – Wille: Men jag tänker att man måste på något sätt ganska snabbt komma fram till att man är eller inte är lämpad för 400 meter. För jag vet att folk pratar alltid om att det gör så ont att springa 400 meter och att det är den här mjölksyran och sånt. Men jag har aldrig lyckats uppleva det för att jag kräks innan det händer något sånt.

01:23:32 – Jacob: Det är ju så här faktiskt att ju bättre form en sprinterlöpare är, ju mer laktat kan de producera.

01:23:43 – Håkan: Och ju ondare det gör när vätejonerna produceras och pH sjunker i musklerna.

01:23:49 – Jacob: Så det är på något sätt när du är som allra bäst form, det är då det är som mest smärtsamt också. Det är också taskigt, det ska ju vara tvärtom.

01:23:59 – Wille: Skitsport.

01:24:05 – Jacob: 400 meter är extremt intressant. Jag har läst en del, jag har säkert också pratat om det, kanske förut i era poddar, just om det med Ting Noges och hans teorier från 90-talet om det här med central government. Har ni pratat om det någon gång? Ja.

01:24:19 – Wille: Vi har varit inne på Central Governors, som Notes tog fram den så är den ju motbevisad. Men just vi har varit inne på de här mentala aspekterna. Absolut. I det hela, hur viktigt det faktiskt är någonstans att inte lyssna på sina omedvetna bromsar på något sätt.

01:24:38 – Jacob: Nej, precis. Det är ju definitivt både medvetna och omedvetna såklart. Det har man ju vetat ganska tidigt att just det här med kroppstemperaturen är ju en Du är medveten men samtidigt så är det en omedveten mekanism. Att man i stort sett dör ju om kroppstemperaturen går över 41 grader. Ja. Så att det finns någon slags skyddsmekanism. Så därvid är han ju. Att vi inte dör på mållinjen också är ju något slags bevis på att vi… Att vi har inte tagit ut allting vi har egentligen. Och det har vi en sån där häftig faktiskt anekdot som jag kan berätta för er. Michael Johnson kommer ni ihåg? Han var ju Bolt på 90-talet han.

01:25:18 – Håkan: Han slängde världsrekord i Atlanta på 200 och världsrekord fortfarande på 400.

01:25:26 – Jacob: Så efter att han vann där så bjöd vi in hans tränare Clive Hart till Malmö faktiskt.

01:25:32 – Håkan: Och prata om träningen liksom.

01:25:35 – Jacob: Det var intressant på många sätt. Men det var inget sensationellt. Men en grej som jag fastnar väldigt mycket för som han berättade.

01:25:41 – Håkan: Michael Johnson var ju den största favoriten på olympiska spelen. Han skulle vinna. Han skulle också kunna slå världsrekord. Men att han skulle göra det med fyra tiondelar, det var inget som man vågade drömma om.

01:25:55 – Jacob: Men han berättade så här efteråt för coachen att den känslan han hade när han gick ner i startbocken var att han drabbades av panik. Det slog han. Tänk om det här går åt helvete. Och hela världen tittar. Så han sprang, säger han såhär efteråt, i ren skräck. Han kommer in efter målet och firar allting. Han är på det jävla stoj där. Efter en timme så känner han att han har ont i bägge baksidorna. Det visar sig att han har fått en bristning i varje baksida. Han har inte ens känt det på grund av adrenalinet.

01:26:29 – Håkan: De flesta av oss kunde få gummiben i den situationen, men just att kunna hantera det där till någonting positivt, till prestation. Begränsning sitter ju någon annanstans. Så är det ju.

01:26:43 – Jacob: Just det här med… Med hur begränsad vi är liksom. Jag menar, hur motiverade är vi liksom? Jonas – Ja precis, det är ju de flesta de stoppat innan de fått två bristningar.

01:26:53 – Wille: Jonas – Ja precis, och jag tror, 400 medelslöpare brukar säga att de ska ha helst ett minne som en guldfisk.

01:27:01 – Jacob: Extremt plågsam träning och extrem viljeinsats när man tävlar. Jag tror att man… Många 400-meterslöpare har inte så jättelånga karriärer. Jag tror inte att de blir uteslitna mer än någon annan.

01:27:14 – Håkan: Utan jag tror de blir mentalt utslitna helt enkelt. Jag tror många skulle tjäna på att ta en pulsering i sin 400-meterssatsning. Med kortsprint några år och sådär ibland. Att glömma bort helt enkelt hur det känns.

01:27:30 – Jacob: Så jag tror det finns bäring. Kanske… Tim Nokes Central Gamery Theor kanske inte, vad jag vet är det fortfarande kontroversiellt, men just när det gäller det undermedvetna tror jag att det finns en stark begränsande faktor, inte bara i råbyidrott utan också kanske extra mycket i de här sporterna.

01:27:48 – Håkan: Som vi snackade om nu.

01:27:49 – Wille: Jo. Det har man ju. Vi har ju tagit upp det som exempel ett par gånger. En ganska klassisk studieupplägg nuförtiden. Man låter folk cykla så fort de kan på en viss sträcka. Nästa gång de kommer in på labbet så sätter man upp en skärm framför dem och så säger man ”Detta är du”. Förra gången.

01:28:04 – Håkan: Ja.

01:28:05 – Wille: Och så skruvar man upp hastigheten med 2-4 procent på den här figuren som man tittar på.

01:28:10 – Jacob: Ja.

01:28:10 – Wille: Och nästan alla följer efter figuren för att de har ju liksom… Ja men det kan ju jag för det har jag ju gjort. Det är jag.

01:28:17 – Jacob: Så förbättrar de sina pass med 2-4 procent.

01:28:19 – Wille: Precis.

01:28:20 – Jacob: Jag är ju brandman så jag läste också som är intressant. Det har ju också med minne att göra. Brännskadeoffer, alltså de som har bränt sig jävligt illa i lägenhet eller villa eller vad det är. Långt, långt efter det som att deras smärta är borta eller när de har läkt deras sår. Så kan man vid röklukt känna smärta. Jag tror, jag säger det igen, att en fyrameterslöpare ska ha minne som en guldfisk. Det tror jag hjälper.

01:28:52 – Wille: Du ska inte stå där på startlinjen och veta att det kommer göra ont. Nej, precis. Känna lukten av den här gummimattan

Styrketräning och plyometri för att utveckla acceleration och snabbhet

01:28:59 – Wille: liksom och känna att det gör ont. Punkt sju vi hade, hur tränar man då? Alltså vi tar styrketräning eller kanske även har med lite hopp och så. Men hur tränar man styrketräning för att utveckla acceleration och även snabbhet då? Kanske främst acceleration är väl det som gäller för andra idrottare.

01:29:19 – Jacob: Det handlar ju väldigt mycket om hur långt man ska accelerera.

01:29:23 – Håkan: Är det så att du håller på med en idrott där kroppsmassan inte har så stor betydelse som i hockey till exempel. Då kan du väga lite grann. Det har inte så stor betydelse för du jobbar inte mot gravitationen på samma sätt. Då är det några få explosiva skär. Då har du något bra transfer om man inte överdriver allt för mycket. Men jag tror faktiskt i friidrotten har man överdrivit just det här med den tunga styrketräningen. Framförallt ett evigt knäböjande.

01:29:53 – Jacob: Jag har sett några exempel. Men till exempel Tom Krimbaptist som jag tränar nu. Han är absolut världselit att accelerera. Han har en fruktansvärd acceleration i 30 meter.

01:30:02 – Håkan: Han knäböjer ju knappt 125 kilo. Men han är exklusiv, han kan hoppa långt, han har andra egenskaper.

01:30:14 – Jacob: Men så vägde han 65 kg?

01:30:15 – Wille: 65 kg, ja precis. Ja, så han har ju nästan dubbla kroppsvikter. Ja, men i en sprintervärld är det ju noll.

01:30:22 – Håkan: De allra flesta är mycket starkare än det.

01:30:25 – Wille: Men det är inte hans fotleder som är begränsade?

01:30:28 – Håkan: Ja, han har ju vissa begränsningar också. Han kan inte transportera tyngdpunkten lika långt som Usain Bolt såklart. Han har 1,69-1,70. Just det där kravet på en absolut extremt tung knäböj för accelererat. Jag blir mer och mer tveksam faktiskt. Jag tror att vi kör för mycket styrka.

01:30:51 – Wille: Vad tror du om alternativa övningar? Man börjar prata om hip-thrust och sådana grejer som ska utveckla horisontell styrka.

01:31:00 – Jacob: Man brukar ju prata om det här med specifikt. Det insåg jag för länge sedan att man kan inte vara

01:31:07 – Håkan: Specifik i ett gym alltså. Det vi gör i ett gym är ljusår ifrån vad vi gör på en bana. I viss mån kan man vara muskelspecifik. Man kan i det här fallet bombardera höftsträckorna. Till en viss… Få en viss hypertrofi på muskler som du tycker är relevanta. I viss mån kan det vara styrketräning och neural. Men just det här med att vara grenspecifik i gymmet är ju helt omöjligt. Det är ju till och med så att när vi hoppar och sådana här saker är det ju inte riktigt grenspecifikt heller. Däremot så är det ju liksom en överbelastning. Alltså de krafter som vi utsätter oss för är ju större än när vi sprintar. Så det kan ju finnas en viss adaptioner när det gäller den apparaten. Men det är inte specifikt specifikt. Det enda som är specifikt är ju att springa i full fart.

Kanske med lätt motstånd och sådana saker att man kan kalla det specifikt. Men i gymmet går det nog inte att vara specifikt.

01:32:15 – Wille: Finns det någon typ av person eller någon del av ens karriär där styrketräningen ska ha en större del än någon annan?

01:32:24 – Jacob: Jag tror i ungdomsåren, en generell styrka måste man ju ha.

01:32:29 – Håkan: Så är det ju. Du kan ju inte vara som en studsboll i benen och vara som en degklump upptill. Du måste ju ha balans på det här systemet. En viss generell styrka måste man ju ha och upprätthålla det också genom hela karriären såklart. Sen är det kanske man ska… Jag tror att just det här med plyometri och hoppstyrka, jag tycker väldigt mycket om det. Men det går inte att börja med sådana saker när man är 27. Utan det ska man börja med när man är 10. Med att hoppa hopprep och hoppa hage och skapa den här liksom… Elastiteten och den här koordinationen och den här tekniken. Alltså går man ju nästan i nio fall av tio sonder. Om du får för dig att du ska börja med 25-åringen och bedriva effektiv hoppträning. Det funkar liksom inte. Så är det ju nästan med all träning egentligen.

Börjar man för sent så är det svårt. Elaciteten och hoppkoordinationen tror jag att man ska introducera väldigt tidigt. Det är en form av styrketräning.

01:33:33 – Wille: Om vi tar styrka generellt. Tror du att det är någon form av tröskel som man behöver komma över? Det är givetvis så att är du väldigt svag så får du mer tillbaka i effekt eftersom du blir starkare. Om vi tar baptismen som du nämnde. Det var nästan dubbla kroppsvikten. Är det där någonstans du tror att det kanske är dags att inte fokusera så mycket på styrka? Eller tror du att det är något individuellt per sprinter?

01:33:58 – Jacob: Den viktigaste faktorn tror jag egentligen är kroppsvikten.

01:34:03 – Håkan: När du kommer upp till en viss gräns och när du har fått ut jäkligt mycket av den neurala delen. Ska du bli starkare då så betyder det nästan alltid att lägga på sig kroppsmassa. Och ofta har det negativ inverkan på toppfart och uthållighet. Så det är en balans det där på något sätt. Och det är klart, det är lite individuellt. Och det finns ju vissa som bara tittar på en skivstång så växer de. De är extrema respondent med just styrketräning. Och många är extremt starka utan att ha tränat speciellt mycket styrka också. Så det är lite olika. Jag tror tjejer generellt, det är den stora skillnaden mellan tjejer och killar. är ju ofta styrka och de kanske man kan kosta på sig att köra lite mer styrka kanske än vad man gör med killar egentligen.

För de har ju också lite svårare att få hyptofi. Så länge styrketändningen är neural, att man inte går upp i vikt, så är det ganska lugnt. Jag tror inte man behöver sätta en absolut gräns vad gäller frivändningar eller kickstötar eller djupa knäböj för Tom. Men däremot så fort det betyder att han ska gå upp i vikt

Träningsvolym, intensitet och hur man undviker skador

01:35:10 – Håkan: då är jag lite mer försiktig.

01:35:12 – Wille: Om vi har nästa punkt. Det var det vi var inne lite kortare på innan som du nämnde. Vi ska komma tillbaka till det här med skador. Alltså träningsvolym, träningsintensitet. Vi har haft väldigt mycket skador inom svensk elitidrott samtidigt som vi var bäst. Faktiskt nästan. Alltså om vi tar de explosiva grenarna i alla fall. Ja.

01:35:30 – Jacob: Jag tror egentligen, vi är ju lutheraner liksom. En av de första grejerna som Henk sa till mig är att när man tränar så tycker han det är mycket mer intressant att se hur lite kan man göra och bli bra.

01:35:43 – Håkan: Inte hur mycket man kan göra innan man går sönder. Och jag tror att vi är på något sätt, vi är uppväxta i den här skolan att det ska vara blodsmak, det ska vara liksom, man ska träna hårt så in i helvete. Och varje år ska du lägga på lite mer. Då glömmer man ofta bort det här, ju snabbare du blir, ju större belastning blir det på allting du gör. Exakt. Bara det gör ju att du kanske behöver mer återhämtning, att allting är mer belastande och mer slitsamt. Att våga träna så lite som behövs tycker jag är ett intressant koncept. Och det var en av de första sakerna som han sa till mig. Och just det här med intensiteten, det är jag helt inne på. Jag tror att man blir bra på det man gör. Och ett visst mått utav volym, alltså repetera rörelserna är ju också viktigt.

Men jag tror att det man ofta glömmer bort är det här med densiteten. Hur frekvent kan man träna? Ofta är vi hänvisade till mikrocyklar på en vecka där vi försöker klämma ihop allting. Och det är för kort. Jag tror att sprint som vi håller på med Det kan man träna två gånger på sju dagar eller kanske tre gånger på tio dagar. Försöker man gå över det och då pratar jag om sprint över 95 procent. Det går inte. Det spelar ingen roll hur vältränad man är, så får man problem. Just det här med densiteten är något man ofta glömmer bort. Man klämmer in allting. Jag tror att man ofta tränar för mycket.

01:37:19 – Wille: Vad gör man övriga dagar då? För det är väl inte så att de sitter hemma i soffan fyra dagar av sju?

01:37:28 – Håkan: Vi rullar ju ofta på tio dagar eller så. Alltså en grundträningsperiod tränar vi ytterst sällan två gånger om dagen. Då handlar det ofta om att träna snabbhet, dag två tränar man styrka, tränar återhämtning. Alltså regenererande träning, allmän träning, viss aerobträning kanske. Vissa styrkeformer som inte är så stridsamma. Och så kan man komma tillbaka och göra samma sak igen. Men när intensiteten börjar bli riktigt hög, när man närmar sig tävlingsförberedelseperioderna. Då brukar det vara snabbhet, styrka, återhämtning, vila och sen rullar man på så. Så att en strinterlöpare tränar inte jättemycket i volym. Det finns inte de som jag tränar. Nej, nej.

01:38:13 – Wille: Det är klart det sliter. Ja, det gör det. Mer än man tror. Då förstår man ju att de måste vara så otroliga talanger också med tanke på att det blir inte så mycket träningsvolym. Man har inte så mycket tid att förbättra det som finns inom individen.

01:38:25 – Jacob: Nej, så är det ju. Men jag tror att det lätt blir för mycket.

01:38:31 – Håkan: Det blir repetitioner. Vi pratade ju om det här med skifte av muskelceller. Det är säkert inte bara i gymmet man tränar två ex. Det gör man säkert genom att springa stora volymer med sprint också. När jag höll på så paschade man ofta i september. Det var alldeles för sent. Då hade man ju inte tränat på tre månader, det var ju muskulaturen äntligen återhämtande och uttrött antagligen ganska mycket snabbt med Jussin då.

01:38:57 – Wille: Ja, precis. Taskigt. Doping, vi har i och för sig varit inne lite på det. Hade vi någonting om doping

Kosttillskott inom sprint och risken för kontaminering

01:39:05 – Wille: och kosttillskott? Doping och kosttillskott hade vi som en punkt också. Ja. Nyttjade kosttillskott? Nu är du mer 100-200 meter men 400 meters löpning känner jag att bikarbonat borde kunna vara någonting som kanske kan hjälpa där. Men det är ingenting man nyttjar? På 90-talet var ju kreatin hett.

01:39:25 – Håkan: Vi fick ju direkt från forskningsvärlden kreatin att testa. Vi märkte ganska snart att de gjorde samma resultat. Och jag vet inte om det har någonting att göra med den träning som vi bedriver, att muskeln blir saturerad ändå. Att du kan inte lagra in mer kreatin. Jag vet inte. Men vi såg ingen effekt. Det finns ju hur mycket studier som helst på att det visar sig vara jättefin effekt på På idrottshögskolestudenter och så vidare. Men på toppsprinters verkar det inte ha någon effekt. Och dessutom verkar de allra flesta binda vätska. Så det är passé. Jag vet inte någon som tar kreativmedel.

01:40:06 – Wille: Kreatin är ju, där har man väl mest, det är ju muskelbyggningseffekt och kanske upprepad uthållighet. Inte riktigt ett pass, som man säger. Ett maxlyft i gymmet eller en sprint. Utan hade du gjort en sprint och vilat två minuter och göra en sprint till så hade man kanske kunnat se en effekt. Men det gör man ju inte i friidrotten.

01:40:27 – Jacob: Nej, och det kanske är så i den perioden när du springer stora volymer.

01:40:30 – Håkan: Då kanske du inte vill skämma bort kroppen. Alltså är det så att du har ett överskott på kreatin så kanske du inte får samma adaption.

01:40:36 – Wille: Anpassning. Ja, precis. Exakt.

01:40:39 – Håkan: Och samma sak är det med beta-alanin. Det var ju också lite lovande när det kom. Det skulle öka halten karnosin och buffra vätejoner och så vidare. Det har i studier visat sig fungera, men på banan verkar det inte som att någon är intresserad av det. Och sen återstår det med bikarbonat. Det kommer och går. Jag vet inte.

01:41:03 – Wille: Magen ja.

01:41:04 – Håkan: En del får ju problem med magen och diarréer. Men det finns ju kapselformer så det borde kunna passera det systemet så att det inte skapar oro i magen. Jag vet inte. Jag har aldrig riktigt testat det. Koffein är det ganska många sprinterlöpare som tycker att de får bra effekt utav. Ja, just det. Som ett stimuler innan man ska prestera. Men i övrigt så tror jag att det som har effekt när det gäller. Det här är ju en biljonmarknad med kosttillskott. Jag tror att 99 procent är skräp. Jag tror att det som fungerar är redan på vardagslistan. Ja, lite. Jag tror att det här är en industri som spolas ner en massa ordnade toaletter.

01:41:53 – Wille: Just med koffeinet, där kommer ju de här PVO-erna in. Det verkar som att… Om man tar till exempel SACCO i Liverpool som åkte fast för någon oren PVO till exempel. Det känns som att det är många idrottare som stoppar i sig saker som de inte vet vad det är.

01:42:07 – Håkan: Ja, alla de här Nandrolon-fallorna som var liksom. Det var ju också säkert. Det var ju sådana här provhormoner som såldes som kosttillskott på amerikanska Nutrition Store. Och så står man där tillsammans med Benny Jansson och hela gänget. Det är för osäkert, så det är väl största anledningen att mina killar väljer bort det. Just det här med risken för kontaminering, att det inte finns läkemedelskvalitet på någonting.

01:42:30 – Wille: Kör de kaffe då när det är koffein eller?

01:42:32 – Håkan: Det brukar väl vara… Man får inte nämna, men det finns en del energidrycker de gillar. Så det är lite socker också. Det är väl det de brukar drista sig till att tala om. I övrigt så brukar de… Under alla år har jag haft de som har kört exemplariska och sponsrat. Men jag har inte sett någon skillnad. Man pratar om kost ibland. Min fru är gudmor och en liten nigeriansk kille som är fem år. Jag har sett honom under hans uppväxt. Han äter fruktansvärt ensidigt.

01:43:15 – Jacob: Han äter bara någon slags gröt som han äter. Han äter ingenting annat. Han utvecklas enormt. Lägger på muskulatur och hjärnan utvecklas och allting. I den ålder där man tycker att näringen borde vara det absolut viktigaste. Då verkar han funka på gröt. Bara. Men vi vuxna människor, det är så fruktansvärt viktigt vad vi äter.

01:43:39 – Håkan: Ibland undrar jag vad det är vi håller på med.

01:43:42 – Wille: Jacob har gjort en karriär på det här. Vi får prata off record någon dag om det. Ja, det kan vi göra. Super, Håkan. Vi får nästan låta Wille gå tillbaka till jobbet. Ja, det var väldigt roligt det här faktiskt. Det här var ett område som jag inte alls har någon koll på. Det känns som att man har fått en liten inblick i hur man kan tänka kring det här.

01:44:07 – Håkan: Ja, det var kul att få chans att vara med. Jag hoppas inte att släktförsäljning eller kosttillskott blir jag väl mördad.

01:44:15 – Wille: Vi brukar dissa det ganska friskt här ändå. Ja, det är proteinpulver. Ja, det är okej. Okej, men ha det gött! Detsamma! Ha det fint! Hejdå!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *