Summering av avsnittet
AI summering. Längre ner finns hela avsnittet med komplett transkribering.
I det här avsnittet av Tyngre Träningssnack gästas Wille och Jacob av epidemiologen och vetenskapskommunikatören Emma Frans, som forskar vid Oxford och Karolinska Institutet. Samtalet inleds med en diskussion om hur Sverige och de nordiska länderna har unika förutsättningar för epidemiologisk forskning tack vare omfattande befolknings- och hälsoregister. De berör även den då aktuella Macchiarini-skandalen på Karolinska Institutet och hur den akademiska tävlingskulturen och pressen att ständigt publicera i prestigefyllda tidskrifter riskerar att skada vetenskapen.
Vidare förklarar Emma vad epidemiologi egentligen innebär och reder ut begrepp som prevalens, incidens samt skillnaden mellan deskriptiv och analytisk epidemiologi. Hon beskriver sin egen väg från biomedicin och laboratoriearbete till registerforskning inom psykiatri och reproduktion, där hon bland annat studerat hur faderns ålder och samspelet mellan arv och miljö påverkar risken för diagnoser som autism och ADHD.
En central del av avsnittet handlar om skillnaden mellan randomiserade kontrollerade studier (RCT) och observationsstudier, samt varför observationsstudier trots sina svagheter är nödvändiga för att upptäcka sällsynta biverkningar eller långsiktiga utfall som sambandet mellan rökning och lungcancer. De diskuterar begreppet confounders (störfaktorer) och hur vi människor ofta har svårt att värdera risker i vardagen. Här lyfts den avgörande skillnaden mellan relativ risk och absolut risk, där stora procentuella riskökningar i rubriker i själva verket kan innebära en mycket liten faktisk risk för den enskilda individen.
Samtalet går sedan in på forskarens tredje uppgift – att kommunicera vetenskap och folkbilda allmänheten. Trots att det saknas formella akademiska incitament för att nå ut i sociala medier menar Emma att det är viktigt att forskare själva deltar i debatten för att nyansera den alarmistiska rapporteringen i traditionell media, som ofta drivs av klickjakt och människans evolutionära benägenhet att se orsakssamband överallt.
Därefter riktas fokus mot nutritionsepidemiologi och varför kostforskning så ofta ger motstridiga rubriker, med de uppmärksammade svenska mjölkstudierna som tydligt exempel. De går igenom metodologiska utmaningar som omvänd kausalitet (reverse causation), recall bias och systematisk underrapportering i kostundersökningar. Dessutom diskuteras hur hälsomedvetna personer tenderar att samla på sig många goda vanor samtidigt, hur dygnsrytm och sömn hänger ihop med matval, samt varför det är viktigt att invänta systematiska översiktsartiklar istället för att dra långtgående slutsatser av enstaka studier.
Avslutningsvis diskuterar de könsstrukturer inom akademin och klimatet på sociala medier, innan Jacob introducerar veckans logiska felslut: choice-supportive bias. De resonerar kring hur vi människor tenderar att i efterhand försvara och rationalisera val vi har gjort – oavsett om det gäller dyra bostadsköp, kosttillskott via multilevel marketing, dieter eller forskningshypoteser – för att slippa erkänna att vi har haft fel.
På Tyngre Träningssnacks instagram hittar du bilder och klipp från avsnittet.
Visa avsnittets hålltider
Det här är en automatisk transkribering av detta avsnitt av podcasten Tyngre Träningssnack. Du kan trycka på varje tidpunkt i texten för att hoppa till precis den delen av avsnittet i youtubespelaren ovan.
Transkriberingen är genererad med hjälp av AI och innehåller därför vanligen några enklare fel.
Introduktion och gäst Emma Frans
00:00:24 – Wille: Hallå, hallå! Välkomna till ännu ett avsnitt av Tyngre Träningssnack. Jag heter Wille och med mig som vanligt har jag Jacob Gudiol.
00:00:31 – Jacob: Goddag Wille!
00:00:32 – Wille: Goddag, goddag! Hur är läget?
00:00:34 – Jacob: Det är väl bra. Jag har precis kommit hem från fotbollsträning med dottern.
00:00:39 – Wille: Spelar hon fotboll?
00:00:40 – Jacob: Ja, två träningar har hon gjort. Alright. Går det bra? Fast de spelar inte fotboll. Alltså, vid gympasalen så bara slänger vi ut massor med mattor och så ligger där bollar lite här och där med mål. Så då och då sparkar de på dem liksom.
00:00:50 – Wille: Men det är ju så man ska spela fotboll när man är i den åldern.
00:00:53 – Jacob: Ja, men det är ingen utveckling alltså. Nej, jag skojar. Okej. Nej, nej. Jo, men det är jätteskoj. Hon brukar somna direkt efter oss och det gör hon aldrig annars när hon är med oss. Hon blir väl trött av det i alla fall.
00:01:04 – Wille: Ja, men det är någonting. Det är någonting.
00:01:07 – Jacob: Hur är det själv? Det är bra, det är bra.
00:01:09 – Wille: Det har varit en rätt lugn dag idag, så jag får försöka vakna till lite nu så det blir någonting av det här.
00:01:14 – Jacob: Du har inte varit på din whisky innan idag?
00:01:17 – Wille: Nej, det var ett jävla tjat om min alkoholkonsumtion förra veckan. Jag vet inte vad du har emot det, men nej, det har jag inte. Nyfiken bara. Det har jag inte. Vi är inte ensamma idag, utan med oss idag har vi en gäst, otroligt känd från internet och som jag förstår även roligast i Sverige. Emma Frans, välkommen!
00:01:39 – Emma: Oj, vilken fin presentation!
00:01:42 – Wille: Ja, jag har googlat lite innan här, så jag har koll.
00:01:45 – Jacob: Har en egen topplista på lajkat.
00:01:48 – Okänd talare: Exakt!
00:01:51 – Wille: Det officiella humororganet lajkat har utnämnt dig till Sveriges roligaste tjej, eller var det Sveriges roligaste person?
00:01:57 – Emma: Det var nog tjejroligast.
00:02:00 – Wille: Tjejroligast, okej. Nej, det är en egen kategori. Det är gött om man har en egen kategori som har gjort någonting. Yes. Hur är läget med dig då?
00:02:11 – Emma: Det är fint. Jag är lite förkyld. Jag är lite känslig för jag har varit tvungen att göra annat än att bara sitta framför min dator den här veckan. Jag klarar inte riktigt av det märker jag.
00:02:20 – Jacob: Alltså på jobbet menar du?
00:02:21 – Emma: Ja men exakt. Jag är ständigt exponerad för de här dagisbakterierna och virusen. Så jag är lite klen när jag inte får sitta framför min dator och bara vara själv på veckorna. Men det här ska nog gå bra ändå.
00:02:35 – Wille: Det låter som ett roligt jobb där du får sitta framför datorn och gå själv.
00:02:41 – Emma: Jag längtar bort ganska ofta, men när jag väl gör nåt annat längtar jag bara tillbaka till ensamheten.
00:02:48 – Wille: Ja, det låter lockande. Men vad är det du gör, förutom att du är
Svenska registerdata, KI och pressen att publicera
00:02:53 – Wille: rolig på Twitter?
00:02:55 – Emma: Just det. Jag är forskare inom epidemiologi. Det är ett ganska brett forskningsområde, men det jag gör mer specifikt är att jag jobbar med registerdata. Alltså med svenska hälso och befolkningsregister. Jag sitter med väldigt mycket data och bearbetar det. Det jag i princip försöker göra är att hitta olika typer av samband för att förklara varför vi blir sjuka. Också vad man kan göra åt de olika typerna av sjukdom och det är framförallt inom psykiatri och reproduktion som jag jobbar.
00:03:31 – Wille: Just det, och du är på KI nu, visst är det så?
00:03:34 – Emma: Jag är anställd på Oxford, men jag jobbar också via Karolinska.
00:03:42 – Jacob: Men är du i Oxford då och då? Yes, jag är där då och då.
00:03:47 – Emma: Men oftast sitter jag på Karolinska. Det är där jag spenderar mestadels av min tid och det är där jag har de här registren.
00:03:54 – Jacob: Men det är svenska register du sitter med. Och så är det ändå Oxford som betalar din lön. Vad hjälper du dem med?
00:03:59 – Emma: Just nu är det faktiskt Hjärnfonden som finansierar mig mestadels. Men jag har också en deltidsframställning i Oxford. Men grejen är att i Sverige är vi väldigt unika i och med att vi har så bra koll på vår befolkning. Vi har ju de här personnumren och de här registren som gör att vi kan länka samman jättemycket information om olika individer. Och det är liksom så vi bedriver forskning. I England har man inte den här typen av register. Vi har dem i de nordiska länderna och eftersom att Sverige är det största landet i Norden så är vi de som kan göra de största och bästa studierna.
00:04:36 – Jacob: Okej.
00:04:38 – Wille: Men KI står kvar. Det är inte så att det har rasat till marken nu, eller?
00:04:43 – Emma: Man kan ju säga att KIs rykte verkligen är naggat i kanten. KI har ju ansetts vara det finaste medicinska universitetet i Sverige, vilket har inneburit att man har haft lite förtur när man har sökt pengar och så där, för att det har haft en väldigt fin klang. Det har nog försvunnit i ganska stor utsträckning. Jag tror inte att man kommer att fortsätta att se Karolinska som något lite finare eller bättre universitet faktiskt. Så det är jättetråkigt för det finns ju väldigt många på Karolinska som inte försöker operera in plastflaskor i folk. Bland annat jag själv.
00:05:20 – Jacob: Flera av våra gäster har faktiskt varit från KI. Det är nog tredje eller fjärde.
00:05:25 – Emma: Okej, ja.
00:05:27 – Jacob: Ja, det är KI och GIH som vi har varit på än så länge. Lund har vi en.
00:05:33 – Emma: Det är mycket bra forskning som kommer ur Karolinska och vi har en hög ranking internationellt. Men sen så händer sådana här grejer och det är supertråkigt. Tyvärr så är det ett system som uppmuntrar till att man… Det är väldigt tävlingsinriktat och precis som med idrott så leder det till att man fuskar, att man dopar sig och gör saker som man… Man har bara fokus på vinsten.
00:05:58 – Wille: Precis. Ja, precis. Kan du märka av det där själv på något sätt? För det är Macchiarini-skandalen som vi pratar om nu. De sakerna som har lett fram till det, kan du själv märka av det? Den här hetsen att producera resultat och så.
00:06:11 – Emma: Definitivt. Jag har upplevt en hel del ångest inför detta. Jag är egentligen inte en tävlingsmänniska och min styrka som forskare kanske inte primärt ligger på att producera så mycket som möjligt och i så fina tidskrifter som möjligt. Jag gillar ju undervisning och vetenskapskommunikation väldigt mycket. Jag är en helt okej forskare men jag tror att jag är Mina främsta egenskaper ligger på att jag är ganska bra på att prata om grejer och tycka att det är kul att göra det på det sättet. För att man ska kunna hänga kvar inom forskningen så måste man ju… Det är ju en hets för att faktiskt publicera. Jag skulle aldrig fuska själv men jag kan ändå förstå att systemet uppmuntrar till det. Annars ryker man kanske, om man inte lever upp till de förväntningar som finns.
Och även ur ett mer vetenskapligt plan, att komma till nya kunskaper innebär ju också att man ska vara väldigt försiktig, man ska ha ett väldigt objektivt förhållningssätt till sina resultat och det man producerar samtidigt som det uppmuntras väldigt mycket till att man ska försöka sälja in sina resultat, att man ska Det är problematiskt det här systemet där man hela tiden jagar poäng och fina publikationer när vetenskapen faktiskt tar skada av det.
00:07:47 – Jacob: Jo, vi har varit inne på det ett par gånger innan också. Det är en svår balansgång på något sätt.
00:07:52 – Emma: Verkligen, och jag vet inte vad alternativet skulle vara. Jag önskar att jag skulle kunna säga att vi borde göra så här istället. Men det är väldigt svårt. Vi måste ha någon sorts meritokratisk tillvaro.
00:08:05 – Jacob: Annars kommer det bara sitta en massa glidare till sist
Vägen till epidemiologin och vad ämnet innebär
00:08:07 – Jacob: som inte gör någonting. Men om vi börjar från början lite här med dig. Hur hamnade du där du hamnade? Varför blev du liksom epidemiolog? Det känns ju inte som det man säger till sina föräldrar när man är åtta år.
00:08:21 – Emma: Jag ska sitta med data. Nej, verkligen inte. Tyvärr så, jag träffade en kompis för inte så länge sedan som hade känt mig när jag var 15 och hon berättade att jag hade velat bli forskare redan då vilket låter som om jag var världens mest sorgliga lillgamla 15-åring. Och det är inte det minnet jag har av mig själv men jag menar jag har nog velat, just det här liksom någon sorts dröm om att bli forskare har nog funnits ganska länge. Sen så har jag nog alltid varit liksom, jag tror att alla har någon sorts grundläggande intresse av att förstå världen. Medan då kanske andra människor har intresserat sig för politik och statsvetenskap så har jag alltid varit väldigt intresserad av hur människan, den lilla människan, funkar. Och varit tidigt intresserad av biologi och sådana ämnen.
Jag läste biomedicin på universitetet och det är ju liksom en ganska Det är en utbildning som är ganska forskningsinriktad väldigt tidigt, så en väldigt stor andel av de som jag pluggade med började forska, så det blev ganska naturligt att komma in på det. Och sen så var jag lite på labb ett tag, men hittade väl inte helt. Jag höll på lite med neuro och sådana grejer. Sen sökte de folk till Karolinska för doktorandtjänster inom epidemiologi. sökte jag det och var där och hade någon forskningsintroduktionstermin. Och det kändes väldigt bra, det passade mig väldigt bra också faktiskt att sitta framför en dator istället för att stå på labb. Och det är ett väldigt effektivt forskningssätt tycker jag eftersom man behöver liksom inte samla in data utan det finns redan där så att man analyserar och skriver och det passar mig väldigt bra faktiskt.
00:10:10 – Jacob: Det måste vara ganska skönt om man har en fråga att man på något sätt kan få svar på den. Hyfsat liksom. Annars har man kanske en fråga. Ja men det är en studie som tar 15 år. Nej jag orkar inte.
00:10:22 – Emma: Det är lite min svaghet som forskare också att jag blir ganska rastlös ganska snabbt. Den här typen av forskning kan jag hålla på med för då har vi kanske ett års perspektiv från att man formulerar en frågeställning till att man faktiskt får svar. Medan då med annan typ av forskning, tioåriga projekt eller kanske livslånga projekt till och med. Det tror jag inte att jag skulle
00:10:45 – Jacob: Precis. Man startar när man är 30, sen får man lämna över – till någon annan när man är 60. Fortsätt du med det här.
00:10:51 – Emma: Verkligen, och inom vissa forskningsområden, – så är det till och med någonting, som begränsar utvecklingen, – så att man faktiskt inte kan komma hur långt som helst under en livstid, – och folk är ju inte beredda att dra igång projekt, – som man aldrig kommer att få se slutet av.
00:11:07 – Wille: Men finns det problem med det, att det kan produceras för mycket epidemiologi, – just för att man ser att det är relativt lätt att få fram resultat?
00:11:15 – Emma: Det är ju det som är lite problemet med epidemiologi också att det finns väldigt mycket dålig epidemiologi vilket också gör att epidemiologi har en ganska låg ställning i jämförelse med många andra forskningsområden just för att det finns mycket exempel på dåliga epidemiologiska studier Det finns väldigt stor variation. Det finns väldigt bra epidemiologi och det finns väldigt dåligt, så det är på något sätt fel att dra alla över en kam.
00:11:44 – Wille: Vi kanske ska förklara vad epidemiologi är, eller du ska förklara vad epidemiologi är, för det är nog inte helt självklart för alla.
00:11:51 – Emma: Nej. Ja, alltså ordet epidemiologi kommer från de grekiska orden epidemos och logos, och det betyder egentligen läran om det som finns i befolkningen. Epidemiologi, ofta tänker man på att det är också den här läran om epidemiska sjukdomar, det vill säga smittsamma sjukdomar. Men det är också generellt att man kollar på sjukdomar och sjukdomsprevalens inom befolkningen. Så det finns dels deskriptiv epidemiologi som helt enkelt beskriver hur det ser ut i befolkningen. Och då jobbar man ganska mycket med prevalens och incidens. Känner ni till de begreppen?
00:12:34 – Jacob: Vi gör det, men lyssnarna tror jag inte gör det.
00:12:37 – Emma: Prevalens är till exempel hur vanlig en sjukdom är i befolkningen. Man kan specificera inom en grupp också. Man kan säga hur stor andel av pojkar i skolåldern har ADHD till exempel. Då uppskattar man en prevalens. Incidens är istället hur många som insjuknar under en given tidsperiod. Så då är det kanske hur många pojkar mellan 7 och 10 år får ADHD-diagnos varje år. Så det är helt enkelt beskrivande epidemiologi. Sen så finns det den analytiska epidemiologin också. Analytisk epidemiologi är istället att man försöker undersöka samband, så hur en faktor påverkar en annan faktor. Det kan vara till exempel då om vi studerar ADHD igen så vill vi kanske ta reda på huruvida risken för ADHD ökar om man föds så tidigt. Det kan också vara att vi till exempel vill ta reda på om personer som har en släkting med schizofreni har en högre risk att drabbas av schizofreni själv eller andra psykiska sjukdomar.
Så det är liksom en övergripande sammanfattning lite om vad epidemiologi kan vara. Sen så finns det ganska mycket problem med den här typen av analyser just det här som jag pratade om att vi kollar på samband och vad ett samband innebär kan bero lite på man använder sig av.
00:14:08 – Wille: Du drogs direkt till den analytiska typen av epidemiologi. Du ville hitta orsakssambanden mera.
00:14:16 – Emma: Alltså grejen är att jag tycker att den deskriptiva epidemiologin faktiskt är ganska intressant. Oftast så brukar man liksom, just i och med att man beskriver hur saker ser ut så kanske man inte liksom får så himla mycket nya kunskaper. Men jag tycker liksom att den här, att den deskriptiva är väldigt intressant. Men sen när vi ska på något sätt förstå hur vi ska kunna förebygga sjukdom, för det är ju egentligen det vi är intresserad av hur man förebygger och hur man behandlar sjukdomar. Och då får man inte så mycket Då har man inte så mycket nytta av att bara beskriva hur saker ser ut. Däremot kan de här vara hypotesgenererande om man till exempel ser Säg till exempel då att skolsystemet påverkar adhd-prevalensen eller till och med att man kan se att personer som föds sent på året att de har en högre incidens av adhd så kan ju sån information kanske sedan resulterar i att man gör andra typer av analytiska studier, – för att ta reda på hur de här sambanden är.
00:15:18 – Wille: Kan man säga att en deskriptiv epidemiologi, – det är lite Hans Rosling då? Det är olika bubblor, – som är olika stora i olika delar av Afrika, kan man säga.
00:15:27 – Emma: Det är precis det han håller på med. Han är professor inom folkhälsa men folkhälsa och epidemiologi är väldigt närbesläktat. Folkhälsa är ofta också att man försöker aktivt göra interventioner för att påverka
00:15:43 – Jacob: Precis. Förhoppningsvis är det bara att förbättra. Påverka låter lite som man kan göra åt båda hållen. Men det finns ju epidemiologi som också är mer interventionsepidemiologi.
00:15:54 – Emma: Det kan vara till exempel sådana här saker som att man försöker ta reda på att man analyserar vad som händer om vi bygger högre staket på Västerbron. Minskar det självmordsrisken? Så den typen av studier innefattas också av epidemiologibegreppet.
Observationsstudier, RCT och störfaktorer (confounders)
00:16:15 – Wille: Ska man komma in lite på vad det finns för problem när man försöker hitta samband mellan olika saker? För det är väl lite det vi kommer att prata om nu och kanske lite mer inom nutrition och träning kanske. Så vad finns det för problem då när man genom epidemiologin försöker hitta samband mellan till exempel mjölkkonsumtion och någon hälso-outcome? Vad finns det för problem med det, förutom att det kanske är konstig fråga att ställa?
00:16:37 – Emma: Ja, men vi kan ju försöka ta det en grej i taget, för det är ganska mycket som vi kämpar med. Men jag menar, det stora problemet från början, det är ju med de studierna som vi gör, för de är ju så kallade observationsstudier. Och det kan man då jämföra med randomiserade, sådana här RCT, randomiserade kliniska prövningar. Den typen av studier använder man ofta när man ska undersöka kortsiktiga effekter av ett läkemedel. I sådana typer av studier är det slumpen som får avgöra vilken av de här två olika grupperna som man jämför som får den här aktiva behandlingen. och vilka individer som inte får den. Så det är slumpen som avgör det. Så sen om man ser då skillnad mellan de här grupperna i till exempel tillfrisknande eller insjuknande eller vad det nu är vi har för utfall, så kan man vara säker på att det är då den här skillnaden i exponering som har orsakat det här utfallet.
I observationsstudier så är det istället så att man inte styr vem som får den ena behandlingen eller som får den ena exponeringen. Så skillnader sen i utfall kan bero på andra faktorer. Det kan till exempel vara så att, säg då det här med mjölkkonsumtion till exempel. Att de personer som väljer att dricka väldigt mycket mjölk, de skiljer sig avsevärt mot de som inte väljer att dricka mjölk. Så sen när de i senare skede skiljer sig från varandra, till exempel i sjukdomsrisk, så kan vi inte veta om det är mjölken som har orsakat det här eller om det är bakomliggande faktorer. De här bakomliggande faktorerna brukar man kalla för confounders.
00:18:16 – Jacob: Och då finns det väldigt mycket när det gäller hälsa egentligen hos folk. Alltså livsstilsvanor.
00:18:23 – Emma: Verkligen! Just den här mjölkstudien som kom ut förra året. Där kan man till exempel tänka sig att personer som vet att de har benskörhet i släkten. Eller att de har förstadier till benskörhet. De har fått lära sig att då är det bra att dricka mjölk. Vilket gör att de dricker jättemycket mjölk. Och sen har de ändå högre risk i slutändan att få benskörhet. Så då ser vi samband som förklaras av helt andra faktorer än till exempel mjölk.
00:18:50 – Jacob: Kanske ett ännu sämre ben om de inte druckit mjölken, det vet vi inte. Det vet vi inte, precis.
00:18:55 – Emma: Men däremot om det var slumpen som hade fått avgöra vem som hade fått Då skulle ju sådana här faktorer som en benägenhet i släkten för benskörhet, då skulle den fördela sig jämnt över de här grupperna. Så sen när vi skulle kunna se skillnader så skulle vi kunna säga med säkerhet att mjölken är den enda som skiljer de här grupperna åt.
00:19:17 – Wille: Och anledningen till att man inte gör den studien från början då, det är för att dels att det tar en livstid att hålla på och planera och genomföra och sen för att det förmodligen är svindyrt att göra på det sättet.
00:19:24 – Emma: Ja, men precis. Så jag menar, randomiserade prövningar är superbra när man ska testa effekterna av ett vitt piller på kort sikt. För det man gärna vill kontrollera för är ju också det som kallas för placeboeffekten. Så att man ska egentligen inte veta, försöksdeltagaren ska egentligen inte veta huruvida den får den här aktiva behandlingen eller inte. För vi vet att just den här placeboeffekten är viktig. Men sen så finns det ju som du säger andra aspekter att sådana här studier kostar jättemycket pengar. Om vi vill hitta till exempel ovanliga utfall. Om vi tar till exempel det här vaccinet som man fick Pandemrix. Svininfluensavaccinet som man fick veta senare ökade risken för narkolepsi. Det fick man ju veta tack vare då epidemiologiska studier.
För att narkolepsi är ett sådant ovanligt utfall, så även om man skulle ha kunnat göra, nu hade man ju väldigt bråttom, men även om man hade gjort sådana här stora RCT så hade det ju krävts ett oerhört många försökspersoner för att man skulle kunna hitta ett sådant här utfall. De är väldigt bra i teorin men de har väldigt mycket praktiska begränsningar, RCT.
00:20:46 – Jacob: Men tycker du att det är liksom… När det är så liten skillnad i ökad risk, är det nåt man behöver bry sig om? Tänker du på narkolepsi nu? Ja, jag menar allmänt. Om man inte kan hitta det i en större RCT, där det liksom är, men man kan hitta det i en epideologisk studie med 100 000 pers Men är det liksom… Eller det är klart, det beror ju lite på utfallet.
00:21:12 – Emma: Det beror på vad det är. Men jag menar, om vi kollar på rökning till exempel, så är ju det ett sånt exempel. Det har man ju inte kunnat fastställa i nån RCT att rökning orsakar lungcancer. Utan det har man ju fått veta genom epidemiologiska studier. Och det är ju ändå nånting som… Dels har man ju en lag time på typ 20 år. Vilket innebär att det tar från att man exponeras till att man får cancer, så tar det 20 år. Det finns inga RCT som pågår i 20 år. Och även då också att lungcancer är ju ändå ett ganska ovanligt utfall. Men jag menar rökning är ju ändå någonting som väldigt dramatiskt ökar risken. Så jag tror ändå på något sätt att undvika rökning kan vara en viktig kunskap att veta att rökning orsakar lungcancer. Så det tycker jag nog.
00:22:00 – Wille: Skönt, där försvarade du hela epidemiologin. Hade du inte haft ett svar där så hade det varit jobbigt.
00:22:05 – Emma: Nej, men jag menar just med rökning. Kritiken som man ofta får inom epidemiologi är just att vi kan aldrig veta att samband är orsakssamband. Det är helt sant, men samtidigt har vi väldigt mycket bevis. Rökning och lungcancer är ett typexempel. Den kunskapen har vi från epidemiologiska studier i kombination med djurstudier. Allting hänger ihop.
00:22:37 – Jacob: Där pekar allting åt exakt samma håll.
00:22:41 – Emma: Nu har det pratats ganska mycket om det här med rött kött och cancerrisk. Jag tror ju på det sambandet, men jag menar… Jacob, du tror inte på det sambandet?
00:22:53 – Wille: Jodå.
00:22:54 – Emma: Tror du på det?
00:22:55 – Jacob: Ja, det är samma sak där. Du har ju både mekanism och du har det i pironologin som visar det konsekvent. Där är jag väl mer att riskökningen är… För mig är det okej att ta den risken. Rökning tycker jag är en stor höjning i risk samtidigt som det är inga vinster i att göra det. Medans kött faktiskt innehåller näringsämnen som är bra för oss och det är gott. Men sen behöver man inte överdriva det.
00:23:27 – Emma: Alltså grejen är att jag tycker ju typ att när det kommer till kött och framförallt nötkött då tycker jag att argumenten mer… Alltså det mest övertygande argumentet för mig att dra ner på sitt kött det är ju av miljöskäl. Men jag menar delvis av hälsoskäl också skulle jag nog vilja påstå även om det är baserat på liksom observationsstudier.
00:23:49 – Wille: Men eftersom du sitter på
Hur vi uppfattar risker samt relativ kontra absolut risk
00:23:51 – Wille: sjukt mycket kunskaper om minimala riskökningar, går du runt på äggskal hela tiden, eller hur lever du? Nej, men snarare tvärtom, tror jag.
00:24:00 – Emma: Men sen så, jag menar, jag tycker det är väldigt intressant om, alltså dels det här med hur man, för jag tror att många på något sätt, särskilt då när det kommer till nutrition och nutritionsepidemiologi, så är ju jag snarare åt andra hållet, tror jag. Och folk bara käkar blåbär och… Du vet såhär, tror att blåbär är värsta hälso… Det tycker jag man stöter på ganska mycket. Eller som min pappa tycker att ketchup är supernyttigt för att det innehåller någon lykopen.
00:24:32 – Jacob: Lykopen.
00:24:36 – Emma: Jag tror att jag faktiskt är mer realistisk i min riskuppskattning på något sätt. Men jag tycker att just hur man upplever risker och sånt där tycker jag är oerhört intressant och de psykologiska aspekterna av det också. Hur vi oroar oss, till exempel det här att vi är extremt Vi är inte särskilt oroliga när det kommer till att köra bil och trafik och sådana saker, när det egentligen är sådant vi borde oroa oss för. Om vi tar att flyga, folk är jävligt flygrädda trots att risken att dö är större på väg till flygplatsen än när vi sitter uppe i ett flygplan. Sådant är egentligen ganska intressant, hur vissa risker, alltså vissa saker är vi superrädda för. Trots att vi inte borde vara det medans vi underskattar andra risker oerhört mycket.
00:25:27 – Jacob: Hur är det där med ditt, alltså nu när du håller på. Det är ju psykiatri egentligen som du forskar mest på med epidemiologin då. Men också har du läst biobedicin. Har du fått liksom bara sätta dig med psykiatrins ABC där liksom, kvinnopsykiatriska psykologerna, bara för att liksom läsa ifatt? Eller hur mycket vet du om själva sjukdomarna? Eller är det mer liksom bara du vet vad som ökar risken och minskar risken men du kan inte så mycket om vad det innebär egentligen? Eller hur är det?
00:25:54 – Emma: Alltså jag ser nog mig själv som en metodare. Jag är mer intresserad på vetenskaplig metod än vad jag är på psykisk ohälsa. Sen samarbetar jag med kliniker. Jag frågar folk om råd. Till viss del skulle jag kunna ersätta psykiatrin med vad som helst. Kolla på cancerrisker eller använda liknande typer av metoder. Och det är nog egentligen metod som är mitt huvudintresse.
00:26:26 – Wille: Det låter supertråkigt.
00:26:29 – Emma: Men sen så kommer jag också från… Jag har faktiskt två föräldrar som är psykologer. Så jag kommer lite från, och de var ju sådana psykologer som utbildade sig på 70 och 80-tal Vilket alltså innebär att de har ett ganska psykoterapeutiskt förhållningssätt till beteende och psykisk hälsa Och jag har alltid varit väldigt skeptisk till det Och väldigt tidigt så har jag intresserat mig för de biologiska förklaringsmodellerna till psykiatri och beteende Jag tror att det här lite har varit någon sorts motreaktion. Jag kommer ihåg när jag var liten att mina föräldrar sa att schizofreni får man när ens föräldrar ger en dubbla budskap. Det var väldigt roligt för mig när jag läste biomedicin och förstod att det kan ju faktiskt vara rent biokemiska saker, medfödda strukturella skillnader i hjärnan och sådana där saker.
Men i och för sig så har jag lite på äldre dar fått ett lite mer öppet sinne till också Det jag jobbar med är också tvillingregister och tvillingmodeller där vi undersöker hur miljö och gener samverkar för att påverka psykisk hälsa och mänskligt beteende. Så jag menar, jag har nog ändå på något sätt, från att ha ett väldigt biologistiskt synsätt på psykisk hälsa så tror jag att jag har landat på något sätt i att det faktiskt är både vår biologi och det vi utsätts för. som formar vårt beteende och vår psykiska hälsa.
00:28:16 – Wille: Får jag hoppa tillbaka till en grej som du sa, – med hur folk uppfattar risker? För det här är någonting som jag tycker vi ofta kommer in på, – det här med just hur man värderar risker. Kan du utveckla någonting om det här konceptet med relativ och absolut risk? För jag brukar tänka att det kanske ligger till botten för ganska mycket av det här med att man är mer rädd för flygplansresan än bilresan. Eller om det kommer till att man är mer rädd för att äta rött kött än för att röka till exempel.
00:28:45 – Emma: Alltså den relativa risken är ju hur mycket då en sorts exponering ökar ens risk jämfört med folk som inte är exponerade. Så det säger egentligen ingenting om den individuella risken. Medan då den absoluta risken är ju individens risk givet då olika typer av vilken miljö man befinner sig i och vad prevalensen i populationen är. På något sätt är ju absolut risk det egentligen som är intressanta för en person som till exempel läser en forskningsstudie och på det sättet är det kanske dumt att man nästan alltid presenterar de relativa riskerna hela tiden.
00:29:32 – Wille: Det blir större siffror. De är större ja.
00:29:36 – Emma: Ja, min avhandling handlade till exempel om pappans ålder och hur det ökar risken för psykisk ohälsa. Och där är det ju väldigt intressant för där kunde vi ju se till exempel att då pappor som är över 50 år att deras barn har liksom en fördubblad risk för autism. Men på individnivå så är det ju så uppenbart att de allra flesta äldre män får ju helt friska barn. Även om man på något sätt, i vissa studier har man kunnat se fyra gånger ökad risk men man måste ju komma ihåg att autism är en ovanlig sjukdom och det är också väldigt ovanligt med pappor som är över 50 och så vidare. Mycket av de risker som vi tittar på är ju liksom mer intressanta för att vi vill ta reda på hur olika typer av sjukdomar uppstår. Men sen så blir det väldigt lätt att de blåser upp dem, att det blir väldigt såhär alarmistiskt när man skriver om det och när man läser om det.
00:30:35 – Jacob: Det är väl där jag tycker rött kött hamnar. Den absoluta höjningen i procentuell risk den ligger liksom på 1-2 % som risken att du ska få en viss typ av cancer är. Tarmcancern är ganska vanlig förstås. Det höjs liksom bara med 1 % jämfört med den som inte äter kött. Det tar jag.
00:30:57 – Emma: När det gäller rökning är det lite så också just med lungcancer. Det är bara att vi vet att rökning ökar risken också för väldigt vanliga sjukdomar som hjärtkärlsjukdomar och KOL är ju ganska vanligt också. Så jag menar egentligen är rökning, att bara fokusera på lungcancer, tycker jag är dumt. För rökning är ju en riskfaktor för väldigt många typer av sjukdomar. Och det kanske inte rött kött är på samma sätt.
00:31:24 – Jacob: Det är egentligen strupe, mage och tarmar. Det är där köttet går igenom. De andra hjärt-kärl och så. Ibland hittar man samband, ibland inte. Det känns lite mer som en korrelation än en orsak-verkan tycker jag iallafall.
00:31:39 – Emma: Jag tycker också att man måste vara lite pragmatisk när man pratar om risker. Jag tycker det är ganska intressant nu med den här snusdebatten som pågår. Att man på något sätt, jag menar visst kanske i en perfekt värld så skulle ingen använda tobak överhuvudtaget. Men man får också tänka på att rökning är värre än snus. Det tror jag de flesta kan enas om. Så frågan är vad ska vi göra? Ska vi förbjuda all tobak eller ska vi på något sätt särskilja de här och vara hårdare när det kommer till cigarettrökning jämfört med
00:32:13 – Jacob: Snus? Tycker jag självklart.
00:32:16 – Emma: Ja men alltså jag tycker ju egentligen det också men jag tror att… Och det där är ju liksom inget indirekt där heller.
00:32:21 – Jacob: Jag blir inte påverkad om någon snusar bredvid mig. Mer än att vissa har svårt att slänga det i papperskorgen efter.
00:32:28 – Emma: Men det kan ju också vara hur man förhåller sig till liksom om man tänker sig att snus är någon sorts liksom… Gay to way.
00:32:34 – Jacob: Men precis.
00:32:36 – Emma: Men det är ju väldigt mycket att folk sitter och gissar. Sen så handlar det ju också om hur mycket man… Vilken typ av politik man vill föra.
00:32:45 – Wille: – Att det är omoraliskt att snusa liksom?
00:32:50 – Emma: Ja, men lite så. Eller framförallt att man kanske inte accepterar att människor kanske behöver vissa konstgjorda preparat för att må bra. Att man är emot det generellt. Jag menar, jag jobbar nu med ADHD-medicinering och häromveckan blev jag intervjuad av en kvinna och hennes… Hon bara, jag vill bara att du ska veta, jag är emot medicinering. Och att ha den ingången i allting som man håller på med tycker jag är problematiskt. Jag tycker att man ska försöka vara lite objektiv och pragmatisk när man förhåller sig till allt möjligt kanske. Men jag menar med snus är det ju lite så också att man måste vara lite pragmatisk. Ska vi förbjuda allt som ökar risken lite grann eller ska vi fokusera på de riktigt stora problemen i samhället?
Jag tycker vi ska fokusera på de stora.
00:33:48 – Jacob: Ja, folk hittar ju på annat som är risk istället. Se till att hålla borta det värsta.
00:33:56 – Emma: Om vi går tillbaka till det här med bilkörning och hur man uppfattar risk så är det ju intressant också att saker som vi gör varje dag upplever vi som mycket mer riskfritt än sånt som vi gör någon gång ibland. typexemplet är ju bilkörning och flygning. Men sen också att när vi kan kontrollera och styra saker själv så kanske vi också underskattar, till exempel det här med bilkörning och bilbälte så vet man ju att när folk kör bilen själva så tror ju alla att deras risk är mindre för bilolyckor då. Vilket är konstigt liksom för att alla kan inte vara… Någon måste vara dålig på att köra. Precis. Så är du det Wille?
00:34:46 – Wille: Alltså ja.
00:34:49 – Emma: Men framförallt män tenderar att överskatta sin försörjningsförmåga.
00:34:52 – Jacob: Nej det tror jag inte fullständigt. Det känns inte rimligt.
Medierapportering, klickjakt och forskarens tredje uppgift
00:35:02 – Wille: Ja, men jag tänker att du måste stöta på det här ganska ofta. Jag upplever att media blåser upp risker som kanske egentligen är obefintliga om man tänker absolut sett. Hur brukar du tackla det? Vad brukar du säga när du får sånt här, att det höjer risken med 50 procent?
00:35:20 – Emma: Just när jag har skrivit studierna om pappans ålder, då har det blivit väldigt mycket mediasnack om det. Då har jag väl egentligen… bara försökt säga att det här har ingen större betydelse på individnivå. Utan de allra flesta äldre pappor får friska barn. Jag vet inte om vi har beräknat absolut risk i de här studierna. Utan vi har nog kollat på de relativa riskerna. Och det är också som ni säger att media vill gärna ha de här stora siffrorna. Jag har varit med om det själv att jag har varit väldigt missnöjd med hur saker har rapporterats i media. Just det här också att det verkar vara svårt att få folk att förstå skillnaden på korrelation och kausalitet. För att vi har ju också, rent psykologiskt så har vi en benägenhet att tolka samband som orsakssamband.
Jag har ett biologiskt förhållningssätt till saker och jag tror att det rent evolutionärt har funnits fördelar med det här tankefelet. Att vi är på något sätt programmerade att se samband och mönster i vår tillvaro och orsakssamband. Jag tror att det förmodligen har varit fördelaktigt för oss historiskt att kunna dra samband mellan den där flugsvampen och att någon
00:36:49 – Jacob: Min vän dog när han åt den.
00:36:51 – Emma: Det var nog inte bara att han fick en stroke samtidigt utan det var nog på grund av den. Ja men precis.
00:36:57 – Jacob: Men det är lurigt det där.
00:36:58 – Emma: Det är lurigt och jag menar det är förmodligen den här övertolkningen som också resulterar till att vi har folk som tror på konspirationsteorier och som är vidskepliga och religiösa och så vidare. Vi har både för och nackdelar tror jag.
00:37:11 – Jacob: Jag tror folk nyttjar det väldigt mycket idag när man kan nå ut på internet som man gör. Skriv ett inlägg där du skrämmer upp folk så kommer de ju dela det som galningar liksom. Skriv någonting att det är ingen fara så får du inte ens en tiondel av de delningarna. Det tilltalar liksom inte. Utan det här att skrämma upp folk. Du kan ju leva på det i princip.
00:37:34 – Emma: Men jag menar vi ser ju skadeverkningarna av det också. Det här klicksamhället. Till exempel att folk går omkring och tror att tillvaron är superfarlig och att allt kommer gå åt helvete. Det är ju där vi lever nu. Det finns ju forskningsstudier som visar det. Vi klickar mycket mer på de här beskrivelserna av hemska våldsbrott. Och det resulterar på sikt till att vi tror att vi går omkring och är otrygga.
00:38:00 – Jacob: Exakt.
00:38:03 – Wille: Hur ser du på ditt ansvar här som epidemiolog som ändå producerar de här sakerna som folk sedan garanterat felciterar?
00:38:10 – Jacob: Exakt. Det som skrämmer upp folk.
00:38:12 – Emma: Jag tycker att jag tar mitt kommunikativa ansvar ganska mycket och jag är ganska nöjd med det också. Jag har kunnat få en egen kanal ut så jag behöver inte ta vägen genom journalister anser jag i alla fall. Men jag känner ju till jättemycket kollegor som vägrar att prata med media för att de har blivit felciterade någon gång. De skärmar ju av sig och jag tror att det är ett jättestort problem. Jag menar, vi tappar bort… Det är ju forskarens tredje uppdrag att vara ute och kommunicera. Och jag tycker att många tappar bort det och att folk är onödigt fega faktiskt. För jag tycker att det är viktigt också att forskare pratar direkt till allmänheten.
00:38:58 – Wille: Men uppmuntras det någonting, typ som sådana här saker, att man ska gå ut och informera om vad man håller på med och vad det finns att veta och så vidare?
00:39:08 – Emma: Alltså det är ju forskarens tredje uppdrag, eller tredje uppgift att kommunicera. Men vi har ju som du säger, vi har inget riktigt incitament för det. När vi forskar då får vi ju de här poängen som gör att vi har fördelar när vi söker nya forskningsanslag och när vi undervisar så får vi ju betalt för det också. Men kommunikationen får vi ju egentligen ingenting för.
00:39:34 – Wille: Så du menar att du tar inte upp det här på ditt CV sen då?
00:39:40 – Emma: Jag tror inte vetenskapsrådet kommer vara imponerade, men jag tror inte de kommer vara imponerade av hur många följare jag har på Twitter heller, tyvärr.
00:39:50 – Wille: Det är egentligen ganska konstigt måste jag säga, för det är inflytande.
00:39:53 – Emma: Precis, det är jättestort inflytande och jag menar i nästan alla branscher tror jag att det skulle ha betytt någonting. Men jag menar, det här ger ju mig någonting i och med att jag tycker att, som sagt var, att jag tycker att det är viktigt och jag tycker också att det är lärorikt att höra vad man får för reaktioner på det man gör. Jag är inte, alltså jag menar, jag är intresserad av hur det uppfattas, det man gör uppfattas av andra än de som bara läser ens vetenskapliga artiklar.
00:40:24 – Wille: Har du funderat på att göra någon metastudie på det på något sätt och kartlägga vad du har för impact liksom?
00:40:32 – Emma: Ja, jag läste om den. Fast jag skulle nog bara få ångest av det och känna att shit, jag twittrar alldeles för mycket. Jag måste publicera lite mer vetenskap.
00:40:44 – Jacob: Du twittrar ju bara på svenska också. Det är en jädra bra… Vi kan berätta för folk här. 14 000 är du uppe i snart. Det är Jonas Gardell-klass på den ju. Nej, det är inte det.
00:40:56 – Emma: Men med tanke på att alla tycker att vetenskap är det tråkigaste som finns så är det väl en bedrift på något sätt.
00:41:02 – Jacob: Ja, jag tror att bland svenskar jag följer så ligger du nog i topp. Alltså bland de som ändå har… Agnes Wold har 16, snart 17, så hon är ju liksom… Ah, du håller koll på oss! Jag går in och kollar nu. Vi kan googla samtidigt. Det är inte så att jag kan det utantill.
00:41:18 – Emma: Jag tävlar med er, visste du inte det?
00:41:19 – Jacob: Allt är tävling. Är det så?
00:41:21 – Emma: Okej, sorry. Men jag tror att Hans Rothling är väl den som… Han ligger väl extremt högt.
00:41:27 – Jacob: Rosling? Ja, men han twittrar väl inte på svenska?
00:41:30 – Emma: Han är kompis med Gates.
00:41:32 – Jacob: Ja, precis. Men alltså… Alltså nu menar jag… Hade man kört på den engelska marknaden. Tänk så många som kan engelska som kan följa ändå. Hur svårt kan det vara då, eller hur, Emma?
00:41:43 – Emma: Jag vet inte om jag skulle kunna vara rolig och sådär på engelska.
00:41:45 – Jacob: Det känns som man måste liksom ha sitt modersmål för att man ska kunna… Någon som misstolkar, översätter fel.
00:41:55 – Wille: Ja, sen är ju inte Hans Rosling rolig. Så man kan ju gå den vägen också.
00:42:00 – Emma: Han kan väl sluka svärd, tror jag. Jag tror att det är hans lilla.
00:42:03 – Jacob: Jaha. Ska se om han har twittrat något om det. Nej. Inte det. Men nej, det borde finnas med där på något sätt att man når ut till folk, att man gör någonting. Det är ju de man hör talas om till slut, alltså gemene man. Det är ju de studierna som folk talar om, även om de kanske inte är de bästa. Det vet man ju i USA, där är många inom tränings och fitness. Där är en klick, vad säger jag, cirka. De promotar varandra och de är väldigt aktiva. De får jättemycket följare. Då får ju de mycket konferens. De blir poppis att bjuda in.
00:42:42 – Emma: Jag tror säkert att man kan få nytta av det i slutändan. Nu finns det till och med, jag tror inte de gör så i Sverige, men i andra länder kollar de också på en annan typ av algoritm som är hur mycket det skrivs om det och hur mycket det twittras. Just när man får ut en artikel.
00:43:02 – Jacob: Alimetric.
00:43:04 – Emma: Ja men exakt, du kan det här. Wow!
00:43:06 – Jacob: Ja, det är mitt jobb att hålla koll på vad de andra gör.
00:43:11 – Emma: Men jag tror att i Sverige så är det ingen som tar hänsyn till det måttet. Men jag vet att i Storbritannien har man börjat prata om det allt mer sen när man ska bedöma anslag att man kollar på sådana scores också. Jag tror att det kommer förändras. Jag tror att universiteten också kommer ställa andra krav på det som man kallar för public outreach, alltså vetenskapskommunikation. Vi får hoppas att jag har nån nytta av det i framtiden.
00:43:38 – Jacob: Då ligger du i framkant där. Och så
Problemen med nutritionsepidemiologi och mjölkstudierna
00:43:40 – Jacob: hoppas vi att Twitter inte dör.
00:43:42 – Emma: Gud, jag är så rädd för det.
00:43:56 – Jacob: Vi tänkte diskutera en hel del med dig här kring… Eller vi tänkte diskutera lite epidemiologi just när det handlar om kost. För det är ju ett väldigt stort område när det gäller publicerade studier. Samtidigt är det också ett område med mycket kaotiskt. Framförallt ett exempel som nog många känner till är mjölk. Och mortalitet alltså risken att dö i förtid i princip. Vet du en bra översättning på mortalitet?
00:44:28 – Emma: Alltså man säger väl typ dödlighet men det låter ju jättekonstigt.
00:44:32 – Jacob: Ja precis. Risken att dö.
00:44:34 – Emma: Risk att det far. Nej jag vet inte.
00:44:36 – Jacob: Nej. Mortalitet är det riktiga ordet men man kan inte skriva det som jag gör när jag skriver till vanliga människor. Men det är i alla fall om snittmänniskan som är 50 år lever tills den är 80. Så om du har en högre mortalitet så kommer du antagligen dö tidigare kan man säga. Om vi förklarar det kort här. Men just kring mjölk så finns det ju många studier. Det var ju 2014 här från Uppsala runt mjölk. Och den fick ju mycket rubriker i Sverige för det var ju en svensk studie. Och då är den ju bättre. Är det inte så? Då visar den på högre mortalitet. Men det finns ju andra studier som visar på raka motsatsen. Just kring mjölk så är det ju väldigt, väldigt stor variation i vad studierna pekar på. Vissa visar liksom ett U-förhållande att 1-2 glas är bra, 4-5-6 mer än det är dåligt.
Vissa visar bara på en rak kurva rakt uppåt liksom. 1 glas dåligt, 2 glas sämre, 3 glas jättedåligt. Andra visar bara på att Ett glas är ganska bra. Två glas är bättre och sen tre glas fortsätter vara lika bra som två glas. Och så håller den sig där nere. Det är väldigt mycket upp och ner. Varför är det så när det gäller kost?
00:45:48 – Emma: Alltså det finns ju ganska många problem med just nutritionsepidemiologi. Vi var ju inne och nosa på det lite tidigare. Just det här begreppet confounding by indication. Som helt enkelt innebär då att Anledningen till att du är exponerad av någonting kan bero på så extremt många olika faktorer. Det finns också det här reversed causation som också är ett problem här. Och det var vi också inne och pratade lite om just det här att om du vet att du har en förhöjd risk för vissa saker. och att du har fått lära dig att mjölk kan motverka det här, till exempel med benskörhet, så kan ju det i sig påverka din konsumtion. Så att sambandet blir på något sätt omvänt, så det är kanske benskörheten eller dödlighetsrisken som orsakar att du dricker mycket mjölk.
Och inte tvärtom. Men sen så vet man ju också att vi är extremt dåliga på att uppskatta vad vi stoppar i oss. Ofta så har de här studierna på något sätt, ibland handlar det helt enkelt om att man ska uppge hur mycket mjölk har du druckit de senaste åren. Hur mycket mjölk brukar du dricka och så vidare. Och det är ganska svårt för folk att uppskatta. Det finns också något som man brukar, på epispråk kallar man det för recall bias, som helt enkelt innebär att det finns ett systematiskt fel i att vi faktiskt är extremt dåliga på att komma ihåg vad vi gjorde.
00:47:26 – Jacob: Så man kan säga att det är problemen från epidemiologi plus att vi inte har bra indata. Om du tar din, när du har indatan ADHD-diagnos så är det en doktor som har satt diagnosen och skrivit in det i en journal. Det är liksom ganska svartvitt ja och nej. Om vi har indatan i epidemiologi och vi fortsätter på mjölk så Ja personen säger att han eller hon dricker en halvliter men det kan vara en liter och det kan vara två deciliter. Personen säger att han eller hon dricker det varje dag i veckan när det kanske bara är var tredje dag eller tre gånger i veckan. Då blir det ett problem till.
00:48:05 – Emma: Precis, och det kan ju också förklara varför det skiljer sig mellan olika studier. För i vissa studier så kanske man bara får fylla i en enkät där man ska på något sätt uppskatta hur jag åt och vad jag gjorde för flera år sedan och de senaste tio åren. Medan man då i andra studier kanske för någon sorts kostdagbok. Vilket förmodligen i och för sig är en bättre metod eftersom då behöver man inte minnas tillbaka.
00:48:30 – Jacob: Nackdelen med kostdagböckerna är att när de skriver ner vad de äter så struntar de i att äta chokladkakan.
00:48:37 – Emma: Precis, det är så man ofta gör. Dels så beter man sig bättre. Jag har gjort det själv. Det fick jag göra någon gång på min grundutbildning. Samtliga personer i min kurs angav att vi åt jävligt lite, så vi skötte oss ju väldigt bra då.
00:48:59 – Wille: När vi gjorde det där så räknade en klasskamrat ut att om vi fortsatte leva på det sättet som vi hade rapporterat så skulle inte klassen finnas när vi gick ut två år senare.
00:49:07 – Emma: Exakt så var det ju. Så vi skärpte till oss, men det kan ju också vara precis som Jacob säger att man faktiskt inte anger allt man äter. Det finns också studier som visar att personer som äter väldigt mycket
00:49:22 – Jacob: Mycket kalorier är också just de personerna som underrapporterar mest.
00:49:28 – Emma: Så det finns ju liksom någon sorts bias där också. Alltså ett systematiskt fel beroende på hur mycket man faktiskt äter. Om den typen av rapporteringsfel sker slumpmässigt då är problemet förmodligen inte så stort och det skulle bara spä ut resultaten. Men när det är så här systematiskt så kan det leda till alla möjliga problem i våra resultat. Det är så oerhört svårt att få bra data helt enkelt när man håller på med nutritionsepidemiologi och det är ju också fördelen med de här registren som vi har att vi kan gå tillbaka i tiden till 70-talet men det här är data som har legat i våra register från den tiden så vi har inte de här systematiska felen.
00:50:18 – Jacob: Jag är mer och mer luttrad när det gäller epidemiologi. Alltså när det gäller kost. Man tror mindre och mindre på den och så. Men det börjar komma. Jag vet uppe i Umeå så har de något litet studie. De börjar i alla fall titta. Folk börjar kunna använda mobilerna. Där finns vissa sådana saker. Man sätter typ som ett plåster på käkmuskeln eller över käken. Alltså det är inte ett plåster men det är en liten sensor som kan känna hur många gånger du tuggar varje dag ungefär. Man sätter ihop många mått. Man har en kamera, man har koll på att nu går käkarna men han har inte fotat någonting. Bara för att kunna försöka höja tillförlitligheten i de här sakerna.
00:50:58 – Emma: Jo men det är ju intressant också för att jag menar det finns ett sådant oerhört stort intresse bland allmänheten att få veta hur kosten påverkar oss. Och det gör ju också att den här forskningen får så otroligt mycket medial uppmärksamhet trots att det också är den typ av epidemiologi som faktiskt rent metodologiskt är den sämsta.
00:51:20 – Jacob: Ja, den luckrar ut förtroendet hos folk på vetenskap i allmänhet. Absolut. Allt ger cancer, den här klassiska repliken som man brukar få.
Hälsosamma vanor, dygnsrytm och normalfördelning i koststudier
00:51:30 – Emma: Förutom blåbär.
00:51:31 – Jacob: Ja, förutom blåbär. Det är det och spirulina och lite annat magiskt.
00:51:38 – Emma: Det finns ju mycket sådana där… Jag menar… Fisk är väl ett sådant exempel? Fisk och intelligens. Är inte det ett typiskt exempel där man… Just det här att vår tro på kostens effekter också påverkar väldigt mycket vad vi äter. Om man får lära sig att man blir smart när man äter fisk så kommer personer som bryr sig om sånt. Överhuvudtaget sånt här hälsofrämjande beteende, det vi fått lära oss är hälsosamt. Att äta frukost är väl också ett sånt exempel.
00:52:15 – Jacob: Ja, det har ju faktiskt kommit två, tre kontrollerade studier nu på sista tiden. Senaste kom bara för någon dag sedan och det var ingen effekt där heller. Jag tror de bara kollar vikt, lite sådana här vanliga hälsomarkörer. Men det spelar ingen roll om du gav folk frukost eller inte, det påverkar inte deras vikt mer än något annat. Nej precis och det är ju en sån där typisk grej att folk som är generellt lite slarviga och inte bryr sig så mycket om hälsan, de kanske hoppar frukosten hit och dit och äter jättemycket på kvällen.
00:52:42 – Emma: Men i slutändan så är det ju liksom vad man äter och antal kalorier som man får i sig under en dag som spelar någon roll. Det handlar inte så jättemycket om tajming.
00:52:54 – Jacob: Nej, mitt i natten ska man faktiskt undvika. Är det så? Ja, alltså. Sen är det ju också underordnat ändå. Äter du glass bara dagtid och du äter sallad bara kvällstid så kommer du må bättre än att äta sallad på kvällstid. Men det finns faktiskt lite där i dygnsrytmen. Men det är framförallt, ska jag säga, det är framförallt epidemiologi. Och det tror vi inte på, så att det… Nej, precis. Nej, men… Där är det samma sak. Där visar ju allting som finns, pekar ju på det. Man har korttidsstudier där folk får bo i labb och man väcker dem under natten. Så får de äta, så då pratar vi liksom två, tre veckor kanske. Och sen så finns det långtidsdjursstudier som pekar på samma sak. Och sen har vi epidemiologi på alla som jobbar skift och sådana här saker.
Där tycker jag i alla fall också att det är ganska väl visat att det är bättre att äta när… Alltså de vakna timmarna egentligen när man ska vara vaken. Så är man vaken till klockan tre på natten så skippa att äta om du kan. Och om du äter så ät inte en familjepizza liksom.
00:53:55 – Emma: Men handlar det också om… Då spelar kalorierna… Då är det tajmingen som gäller. Eller handlar det om att om man äter så här oregelbundet så blir det liksom ett större intag?
00:54:05 – Jacob: Alltså de går ihop med varandra ska man säga. Även djur och människor. Om du väcker dem när de är trötta egentligen så är de mer benägna att välja skitmaten som jag brukar kalla det. Sover folk lite så kommer de äta mer snacks överlag på dagarna om du ger dem tillgång till mat och sådär. Men man vet, där är det ju nästan bara uteslutande djurstudier men det spelar ingen roll om du ger dem exakt samma mat. Om du liksom väcker dem på natten och du stör dem med ljuset helt enkelt. Att det är ljust på natten när det ska vara mörkt och så här. Så kommer de ändå utveckla sämre hälsovärden än de som äter samma mat men äter vid rätt tidpunkter. Även dygnsrytmen spelar lite roll, men det går in i vartannat. Sover du sämre eller du är vaken på nätterna så är du mer benägen att välja dålig mat och då påverkar den i sin tur direkt hälsan.
Det är klurigt också med kosten där att det finns mycket som går runt. Sömnen påverkar orken och så påverkar orken vad du gör för mat. Så påverkar maten hur du sover och så går det runt i en cirkel. Så den är knepig, men lite påverkar det. Men var var vi nu? Det var du som hoppade in på frukost som ett exempel, sen spelade jag.
00:55:24 – Emma: Jag tror att jag generellt menade bara att saker som vi får lära oss är nyttiga för oss är också sådana som folk som är generellt väldigt hälsomedvetna som motionerar och gör sådant. De anammar den typen av matbeteende vilket också gör att det blir svårt genom epidemiologiska studier att ta reda på vad som egentligen är förknippat med god hälsa och vad som mer är förknippat med att den typ av mat som hälsosamma personer äter.
00:55:55 – Jacob: Precis, man vill nästan göra studierna eller man vill ha samlat in datan innan någonting blir poppis. Hade du kört, i alla fall inne i Stockholm, hade du kört någon studie där på att kolla hälsan hos de som äter gluten och de som inte äter gluten? Så hade säkert de som inte äter gluten varit i bättre hälsa. Men det är inte för att de slutade äta gluten utan de var redan från början intresserade av allting. De var ute och tränade och rörde på sig och åt mer sallad och skippade… Framförallt så är det ju liksom de som hoppar på de här trenderna också. De är ju noga med att inte äta… Ja, dricka läsk och käka pizza och sådana här saker. Alltså lösgodis och chips och popcorn och hela kakor. Det är det som har den stora inverkan.
00:56:36 – Emma: Precis, så att jag menar det finns vissa saker som man undersöker hälsoeffekter av är mycket mycket lättare i och med att det inte finns såna här dramatiska skillnader mellan hur hälsosamma, eller personer som har ett väldigt hälsosamt liv, hur de exponeras jämfört med de som Det är inte lika stor variation mellan de grupperna helt enkelt. Vilket också gör nutritionsepidemiologi ganska problematiskt.
00:57:06 – Jacob: En annan sak som jag tycker försvinner mycket när man pratar nutritionsepidemiologi. Det är spridningen. Vi tar det här med kolhydrater och fett. Där vet man. Det har varit så genomgående alla tider. I alla fall vad jag har hittat i USA. Folk som väger mer äter en större andel fett i kosten. Men det handlar liksom om att de äter kanske 38 energiprocents fett medan de som är smala äter 35 energiprocents fett. Det är ju medelvärdena där. Du kommer säkert hitta någon som är tjock som liksom äter 25 energiprocents fett och så hittar du någon som är väldigt smal som kan ligga upp mot 55 energiprocents fett. Då visar det på något sätt att det går att vara smal med i princip alla fördelningar och det går att vara tjock med i princip alla fördelningar.
Det kommer inte fram tycker jag ibland när man säger till folk att de som äter mer fett är tjocka. Och så tror folk att man blir tjock av fett. Det tycker jag också, men där vet jag inte vem man ska klandra på där. Vi har varit inne på lite här innan med medierapportering och så. Nej, men det tycker jag är något som man måste tänka på i alla fall.
00:58:16 – Wille: Det tänker jag är en statistikgrej överlag, att folk är väldigt dåliga på att veta vad ett medelvärde är. De tänker att man är antingen i den ena gruppen eller den andra och att det är jättestor skillnad mellan dem. Ja, exakt.
00:58:27 – Jacob: Jag har faktiskt en bild när jag föreläser ibland. Jag brukar ha två normalfördelningskurvor. Och så har jag en som ser ut som det brukar se ut i verkligheten. Alltså du har en kurva och så är det en annan kurva som i princip ligger över den. Fast medelvärdena skiljer sig med någon enhet eller två. Och så har jag liksom på andra där på högersidan på den här Powerpointen. Så skriver jag hur folk tror det är. Så har jag en kulle på vänstersidan och en kulle på högersidan. För så fort du säger till någon att det här programmet är bättre än det här programmet. det är visat i en studie så tror folk att liksom alla som kör det här programmet kommer få bättre resultat än alla som kör det här programmet. Men så är det liksom inte utan i snitt så blir resultatet bättre när man gör så.
Men det är det också. Det var väl det du sa Wille där exakt. Den är klurig att få fram till folk.
00:59:14 – Wille: Alla har ju hört att det är större fördelning inom grupperna än mellan grupperna, men det är ingen som vet vad det betyder på något sätt, utan det tar man bara som så här, okej, bra, det finns, då vet vi det, men om man inte lär sig statistik någon gång så blir det svårt att veta vad det exakt betyder.
00:59:28 – Jacob: Exakt.
00:59:30 – Wille: Men jag tänkte på en grej som Jacob tog upp, när det gäller mjölkstudier,
Tilltron till vetenskap och vikten av översiktsartiklar
00:59:35 – Wille: att det kan orsaka cancer i en studie och så kan det bota cancer i en annan studie. Hur tänker du att det leder till folks allmänna uppfattning om vetenskap? Om man bara skulle gå in på Aftonbladet, så kan du på samma sida se båda de studierna, att det orsakar och botar cancer. Hur påverkar det folks tilltro till vetenskap? Generellt vad man tror att ni håller på med.
01:00:01 – Emma: Ja, alltså det där är ju lite svårt för att jag tycker ju på något sätt också att det finns någon sorts missuppfattning om vad kanske vetenskap är, för jag menar på något sätt så Det kommer alltid finnas studier som visar motstridiga resultat och det är lite det som är… Jag menar oavsett vad sanningen är så har vi statistiska metoder som bedömer sannolikheter och det finns alltid en sannolikhet att vissa resultat uppkommer av slumpen. Vi har ju dels alltid slumpfaktorn som… Jag menar, i en av 20 studier så kommer vi få ett felaktigt resultat oavsett hur vi gör och det där kanske kan vara svårt för folk att greppa. Att folk tror att vetenskap blir Det blir inte trovärdigt om inte alla forskningsstudier kommer fram till samma sak exakt varje gång.
Men det är ju inte så statistik funkar.
01:01:02 – Jacob: Det är typ fysiken som funkar.
01:01:04 – Emma: Ja, men precis. Varje gång du släpper en sten så kommer den falla till marken. Men när det kommer till associationer så är det ju inte så, och det är ju inte så det ska vara heller, utan jag menar…
01:01:13 – Wille: Då är det ju något fel om alla studier visar samma sak. Eller så är det en jätteeffekt. Annars är det något väldigt solklart.
01:01:22 – Emma: Jag blir alltid otroligt misstänksam när samma forskare gång på gång får exakt samma resultat som stöder hans hypotes, eller hennes hypotes. Vetenskap handlar ju om att man ibland får motstridiga resultat. Till exempel med cigarettrökning och lungcancer så tog det ju otroligt lång tid innan man förstod att det här sambandet verkligen fanns. Sen efter ett tag så blir det en vedertagen sanning. Men man måste ju förstå på något sätt att vetenskap är en väldigt lång process och det krävs väldigt många replikationer som vi brukar kalla det. Alltså att man upprepar resultaten innan man faktiskt kommer fram till att det här förmodligen är sant.
01:02:08 – Jacob: Det tycker jag också är ett problem. När de väl publiceras, när man sammanfattar, som du sa, det är oftast metaanalyser eller systematiska översiktsartiklar. Systematic Review heter de oftast. Men det är väldigt sällan de får rubriker tycker jag. Det är nästan aldrig de får rubriker utan det som får rubriker är liksom den här individuella studien som vi tar här nu. Vi tar mjölkstudien igen. Vi har ändå hängt upp oss på den redan. Den fick ju jättemycket rubriker och sen var det faktiskt ett annat gäng svenska forskare som förra året, alltså nu i höstas, släppte en översiktsartikel då på just mjölk och mortalitet. Oj! Ja, men precis. Jag hittade det nånstans i någon tidningsartikel. Den är ju egentligen mer intressant.
01:02:54 – Emma: Alltså, på nåt sätt så skulle man ju… Men jag menar, för oss forskare så handlar det ju på nåt sätt om att marknadsföra våra publikationer. Men egentligen så kanske man borde fundera lite på det. Man kanske inte ska kommunicera resultat förrän man faktiskt har kommit till I alla fall inte när det är saker som påverkar hur folk beter sig och deras livsstilsval så kanske man faktiskt inte skulle kommunicera det förrän man faktiskt har de här systematiska översiktsstudierna.
01:03:22 – Jacob: Nej, samtidigt så den här svenska studien den får så stora rubriker som den har fått. Är det någon annan som försöker studera samma sak i Sverige nu så får han ju göra en ny mätning på hur mycket mjölk folk dricker ett halvår senare om han ska ha tillförlitlig data. För annars har ju liksom han… Säg han börjar mätningarna 2010 där hur mycket folk dricker mjölk. Och så får liksom 90% av hans deltagare läsa den här stora rubriken i tidningarna. Sen den datan han har på hur mycket mjölk folk dricker, den är ju helt ogiltig för antagligen så kommer väldigt många av dem förändra sitt ätmönster på grund av den här rubriken. Och då blir det svårare data.
01:03:58 – Emma: Det är ett problem också tycker jag med det här som vi kallar för den tredje uppgiften och att vara ute och kommunicera vetenskap. Det är så himla mycket fokus på att man ska marknadsföra sig själv som forskare eller sin studie. Medan jag tycker att vår stora uppgift det är ju faktiskt att folkbilda. Och den rollen tycker jag har försvunnit väldigt mycket från forskare. Folkbilder handlar dels om hur ska man förhålla sig till vetenskap och sådana här larmrapporter men också sen när vi väl har fått de här systematiska översikterna det är kanske först då vi kan börja kommunicera till folk hur de bör leva och vilka typer av livsstilsval de bör göra.
01:04:44 – Jacob: Nu trackar vi kanske lite på media här och jag tycker media är ett problem men det är inte bara media här. Just den här som jag nämnde, den här studien från Sverige som kom ut förra året. Den sista författaren på den brukar vara en forskare som sitter på institutionen ungefär. Men det är ju Karl Mikaelsson som släppte den här egna studien då 2014. Där han då visade att mjölk höjde risken att dö i förtid ganska rejält. Samtidigt som han visade att yoghurt gjorde motsatt utan att kunna ge en bra förklaring. Och då var han ute i media och liksom uttalade sig och sa ja, jag har slutat dricka mjölk på grund av det här. Och liksom, jag tycker det här är solid data. Och sen så är han med som då en av författarna till den här översiktsartikeln som kommer ett år senare.
Där alla andra verkar ha kommit från KI faktiskt. Men han är ju från Uppsala. Men som sagt, jag har inte sett en enda rubrik om det här och jag har inte sett han ute i media heller och kommenterade. Och det är lite också, det tycker jag liksom att på något sätt… Om man som forskare gått ut i media och sagt liksom oj, sluta, akta. Och liksom, för jag tyckte inte alltså… Det var inte så att han liksom stod där och predikade och skrämde upp folk. Tycker jag inte han uttalade sig. Men jag tyckte ändå han var lite väl… Mot sina resultat i när han uttalar sig i media och sen så ingenting när nästa studie kommer ut. Han summerar all forskning istället för bara sina egna och finner att de andra inte har hittat samma sak som mig.
01:06:13 – Emma: Nej, men det är jättedåligt. Bara för någon vecka sedan så var det något liknande på Aktuellt när de skulle debattera huruvida alkohol var positivt för hälsan eller inte. Ganska länge har man haft uppfattningen om att ett måttligt alkoholintag är bra för hälsan men sen nu verkar man allt mer inse att det här förmodligen också är någon sorts confounding by indication, förklaras av andra faktorer. Man kan tänka sig att folk som är totalnykterister kanske är avvikande som grupp på något sätt jämfört med de som dricker lite alkohol då och då. Så förmodligen så verkar inte som om alkohol har någon direkt positiv påverkan på hälsan. Då diskuterades det här och då var det en forskare där som hade gjort en studie där de hade sett positiva effekter.
Han diskuterade mot en forskare som objektivt hade bedömt hela forskningsfältet och gjort någon sorts översiktsartikel på det. Där var det otroligt märkligt att se den här mannen som försvarade sin egna studie så otroligt starkt.
01:07:30 – Jacob: Men det är väl så man fungerar. Man vill ju inte tro att… Alltså man tycker man har gjort allting rätt själv och så får man ett resultat. Då antar jag att om någon annan får ett annat resultat så har de gjort något fel. Det tror jag nog kan vara ganska naturligt att liksom ändå hamna i den situationen. Men jag tror det är ju liksom något som man ska vara vaksam på. Man måste vara liksom observant på, tror jag själv, att man liksom… Även om man fortsätter tro på sitt gamla resultat så måste man ändå erkänna att jag har inte bevisat det tillräckligt bra än för att jag ska kunna säga till andra att det är sant. Alltså man kan ju själv tro att det är sant fortfarande. Det tycker jag är helt okej att man tror. Men då får man ju liksom, ja men bra, tillbaka, forska mer och bevisa det för alla andra för resten är inte övertygade liksom.
01:08:10 – Emma: Ja men jag tror också man får, man måste på något sätt också kunna motbevisa sig själv. Och det är också någonting som jag tycker är väldigt Jag tycker att forskare blir väldigt trovärdiga också när de på något sätt kan komma till motstridiga resultat och faktiskt komma tillbaka då, som i det här exemplet som du tog Jacob, om han skulle komma tillbaka och säga att i vår nya artikel så verkar det som om våra tidigare fynd inte håller. För mig så tycker jag att det ger en forskare otrolig trovärdighet.
01:08:49 – Jacob: Det tycker jag med faktiskt. Sen finns det ju de som svänger för mycket om du vet vem Professor Timothy Nokes är.
01:08:54 – Emma: Nej, det vet jag inte.
01:08:55 – Jacob: Nej, det är skönt för dig.
01:08:58 – Wille: Men med tanke på alla de här metodologiska problemen och allt trams som man kan lyckas hitta inom nutritionsepidemiologin, är de de svarta fåren på epidemiologikonferensen? Alltså de som ingen vill prata med?
01:09:11 – Emma: Nutritionsepidemiologerna har nog inte så jättehög ställning, skulle jag tro. Och jag har ju tidigare sagt att vi epidemiologer inte har så hög ställning inom medicin, så nej, det är nog inte det finaste man kan vara, tyvärr. Samtidigt så tänker jag lite såhär att det här med stamcellsforskning och sånt där har varit superhajpat. Jag menar, vi epidemiologer vi håller ju på med väldigt, alltså i de allra flesta fall så är våra studier väldigt etiskt försvarbara. Det är ju inga som dör när vi gör våra forskningsstudier. Det är ju sällan, eller jag tror aldrig en epidemiolog har fått ett nobelpris.
01:09:54 – Wille: Men samtidigt så tar vi ju inte död på folk. Men jag tänker att just impacten på studierna kan ju bli väldigt stor, för det låter ju väldigt coolt att säga att vi har studerat 10 000 personer och nu har vi hittat att mjölk är farligt.
01:10:10 – Emma: Ja alltså jag menar vi blir ju publicerade i ganska fina tidskrifter, det blir vi ju. Och särskilt då i Sverige är vi väldigt konkurrenskraftiga när det gäller epidemiologi. I och med att vi har så fina register så vi kan ju göra forskning här i Sverige som vi inte kan göra någon annanstans. Vilket också är en anledning till att jag tycker att man inom Sverige borde prioritera epidemiologi mer än vad man gör nu. Man satsar väldigt mycket pengar på den typen av forskning som Jag tänker såhär att ett land som Sverige kan ändå inte konkurrera med USA när det kommer till preklinisk forskning. Så jag tycker att om man skulle vilja satsa på någonting för att framhäva Sverige som ett forskningsland så tycker jag att man borde satsa på den mer kliniska och den epidemiologiska forskningen.
Men jag kanske talar… Du har en liten bias där.
01:11:02 – Jacob: Ja, men jag har ju såklart det.
01:11:04 – Emma: Nej, jag menar, jag tycker ändå att mina argument är logiska.
Könsstrukturer inom akademin och tonen i sociala medier
01:11:23 – Wille: Jag hade en annan fråga. Det här är helt orelaterat introduktionsepidemiologi. Vi var inne lite på det här förut med vad man behöver göra för att ta sig fram inom forskningsvärlden. Det är väldigt mycket så här, man måste publicera, man måste synas, man måste få resultat. Men jag tänker också på andra maktstrukturer som till exempel, för du har skrivit en del om det här med könsstrukturen inom forskning. Hur ser du på det, just det här med manligt och kvinnligt inom forskning och vilka problem som det kan finnas?
01:11:53 – Emma: Ja, jag menar det har ju traditionellt varit en väldigt stor manlig dominans. Och det finns vissa som hävdar att det här bara är en kohorteffekt, alltså innebär att tidigare så var det väldigt mycket män som utbildade sig inom medicin och sådär. Och att det här förmodligen kommer försvinna på sikt. Så det kan man ju hoppas att det är så, men jag menar samtidigt så finns det ju väldigt mycket studier som faktiskt visar att kvinnor bedöms mycket hårdare och när man söker om anslag att kvinnor behöver liksom mer meriter för att få anslag då jämfört med män. Så jag menar Agnes Wold publicerade ju om det här för, vad är det, 20 år sedan eller vad det nu är. Och i och med det så har ju till exempel vetenskapsrådet blivit mycket bättre, att de har en väldigt jämn könsbalans nu.
Men jag menar, det är ett stort problem som vi har inom att det har varit ganska mycket på KI, att det har varit väldigt manlig dominans och särskilt då manlig läkardominans och jag tror att det blir väldigt lätt så att man ger fördelar till personer som man tycker påminner om en själv som man känner att man har mycket gemensamt med. Så jag tror att den strukturen håller i sig om man inte aktivt motverkar den.
01:13:18 – Wille: Men tror du att det är ett problem inom forskningen, – eller är det ett problem i samhället i stort, – eller upplever du att just forskningen har det problemet med manligt och kvinnligt?
01:13:30 – Emma: Jag tror att det är ett problem som finns i hela samhället, – men så finns det inom vissa yrkeskategorier ett större problem än i andra. Men jag menar, grejen är att jag känner inte till så många andra branscher. Jag har förstått att inom mediebranschen så är det samma problematik. Och jag menar, jag tycker att jag själv har varit väldigt lyckligt lottad också. För jag har inte känt mig särskilt diskriminerad. Och jag har varit på en arbetsplats där man har blivit… Alltså jag har hört så mycket skräckexempel men jag har inte upplevt det själv. Och jag tycker att jag personligen har fått väldigt mycket stöd från män också. Manliga chefer. Jag menar prefekten på min institution har uppmuntrat både män och kvinnor att ta föräldraledigt och gärna skaffa barn under doktorandtiden.
Men däremot så hör man ju mycket historier om också att mycket unga, det blir ju också mycket så att de seniora är män och de juniora forskarna är kvinnor, att det har varit väldigt mycket sexuella trakasserier, sådana saker. När jag var på ett labb i Uppsala så var det ju väldigt mycket sådär att handledarna var ihop med kvinnliga doktorander och på papper bytte man handledare. Det finns ju regler som reglerar det där nu för tiden. Jag tror att det är ett stort problem men jag har varit lyckligt lottad faktiskt och jag har inte känt att mitt kön har påverkat min karriär negativt på något sätt faktiskt.
01:15:12 – Wille: Jag kan uppleva att man ser mycket färre kvinnliga forskare. Vi försöker leta gäster till de flesta av våra avsnitt, – och det är ju svårare att hitta kvinnliga akademiker, – som kan uttala sig om till exempel träning och nutrition och sådana saker, – för på Twitter så är det framförallt män som syns lite mer, – där jag kommer från den sjukgymnastiska forskningen, – är det nästan lite tvärtom. På min institution var det mest gamla tanter som satt,
01:15:38 – Jacob: Jag vet inte hur det var när du läste, Wilhelm, men när jag läste så tror jag vi var sex män på 33 kvinnor i klassen.
01:15:44 – Wille: Ja, det var något liknande.
01:15:45 – Jacob: Det hade varit riktigt konstigt om männen dominerat den där uppe.
01:15:51 – Emma: Det är ju det också att man kan ju hoppas att det på något sätt att den här… Jag menar, inom medicin så blir det ju nu mer och mer. Tidigare var det mer män på utbildningen. Nu är det mer kvinnor. Inom epidemiologi är det också ganska mycket kvinnor, men man ser ju att ju högre upp man kommer i hierarkin, desto mer män blir det. Och det är väldigt tydligt. Jag tror ju delvis då att många kvinnor skräms bort av att det är så hög… Alltså just det här tävlingsmomentet tror jag skrämmer iväg en del kvinnor och det är väl också det som jag har känt är den största farhågan jag har, just det här tävlingsmomentet, jag vill inte tävla, jag är ingen tävlingsmänniska, jag vill göra bra forskning på mina egna villkor på något sätt.
01:16:38 – Wille: Det är intressant att höra. Jag tycker att man märker av det utifrån. Man tänker att det finns det här problemet i samhället. Så det undrar lite om du upplever att just forskningen har ett specifikt problem. Alla branscher har sina specifika problem. Men jag får ändå uppfattningen av att det faktiskt finns ett problem där. Att man inte når ut riktigt som kvinnlig forskare. Kanske för att man inte är intresserad av att tävla till exempel.
01:17:01 – Emma: Så kan det nog vara. Men det finns också… Många människor försöker lyfta fram unga kvinnliga forskare. Jag hoppas i alla fall att det kommer förändras framöver. Kollar man på den äldre generationen så har det varit en väldigt stor manlig dominans.
01:17:23 – Jacob: Hur är det på sociala medier tror du? Tror du fler kvinnor drar sig för att gå ut där också?
01:17:30 – Emma: Jag tror som sagt var att kvinnor kanske blir väldigt trakasserade på nätet. Jag har inte upplevt att jag blivit det särskilt mycket. Jag har fått ett väldigt positivt mottagande. Jag är verkligen överväldigad över Hur mycket uppskattning jag får. Sen har du en bild där du är vitmålad i ansiktet med ett basebollträ.
01:17:50 – Jacob: Har du inte det?
01:17:51 – Emma: Jo, det har jag.
01:17:52 – Jacob: Ja, precis. Det kanske skräcker. Du ser inte så skön ut. Nej, men jag tror det också.
01:17:58 – Emma: Jag tror att min ton är lite så också. Sen så tror jag ju också att det är mycket värre för kvinnor som uttrycker väldigt starka åsikter. Vilket jag inte gör. Utan jag skriver ganska mycket fakta och jag har liksom en ganska Jag vet inte om man ska kalla det positiv ton, men jag menar raljant ton kanske. Så jag tror att det är mycket värre för kvinnor som kanske skriver om politiska saker och som har mycket starka åsikter och sådär. Så på det sättet så tycker jag att jag har fått ett väldigt positivt mottagande. Men sen, jag menar, det finns ju vetenskapliga studier som visar att män retweetas mycket mer på Twitter och att män får större utrymme på sådana medier också. Men jag menar, jag kan bara utgå från mig själv Jag har inte upplevt det alls, utan jag tycker att jag har fått ett väldigt positivt mottagande faktiskt.
01:18:53 – Jacob: Vi berättar här, eller jag berättar för er innan vi börjar spela in, att jag är också lite bekanta eller folk som jag känner lite ytligt som är väldigt duktiga inom framförallt kost. Men de är liksom… De säger i alla fall till mig att de skulle inte kunna uttrycka sig som jag gör utan att få ett par olämpliga mejl. Jag är ju inte helt förskonad från att få lite sådär halvt hotfulla kommentarer och sådär. Men det är väldigt, väldigt sällan. Det är ännu mer sällan som man på något sätt tar det på allvar, men jag tror att det är mycket värre där som kvinna att säga något lite kontroversiellt inom kost, tror jag, och ta plats på det. Det blir mycket på person då, tycker jag.
01:19:37 – Emma: Man märker ju också hur ens hierarki ökar också på något sätt. Så jag menar, du har väl också hamnat i en position där du har vunnit folks respekt. För när jag var ny på Twitter och inte hade lika mycket följare så fick jag mycket mer mothugg faktiskt.
01:19:56 – Wille: Har du en svans nu som du kan skicka på följare? Dels har jag en svans.
01:20:01 – Emma: Min svans består av feministiska skeptiker på något sätt. De är ganska harmlösa. Men jag har absolut folk som försvarar mig.
01:20:16 – Jacob: Ja, jo men det har jag också framförallt på Facebook. Det är där man får de korkade kommentarerna. Men där har jag också folk som brukar kunna städa lite till en. Det är ganska skönt att behöva bemöta allt.
01:20:28 – Wille: Men det är ganska tråkigt när man tänker att du har inte stött på så mycket negativt. Men det är för att du inte uttrycker så mycket åsikter. Men då är det lösningen. Då ska inte kvinnor ha åsikter på sociala medier. För då får de inte så mycket skit. Det är ganska tråkigt om det skulle bli slutsatsen.
01:20:45 – Emma: Ja, det är jättetråkigt, men jag tror att det är sant. Jag vet inte hur det hjälper män. Överlag tror jag åsikter väcker mer ilska hos folk än att skriva skämt och skriva om vetenskap. Men jag tror nog att kvinnor är lite värre drabbade. Att kvinnor med åsikter provocerar folk något oerhört.
Choice-supportive bias och svårigheten att erkänna fel
01:21:22 – Jacob: Vi brukar ha det då och då. Oftast när vi har någon forskare som gäst så brukar vi ha ett litet inslag i slutet där vi diskuterar logiska felslut eller olika typer av bias. Ska ni sätta dit mig nu? Ja, nu ska jag ta upp vad du sa fel här innan. Nej, exakt. Nej, jag tänkte… Vet du vad… Eller vet ni vad choice supportive bias är för någonting? Nej.
01:21:49 – Wille: Det är första gången du lyckas knäcka mig nu. Ja.
01:21:53 – Jacob: Jag trodde också jag kunde alla systematiska tankefel.
01:21:56 – Emma: Jag känner inte igen den där. Nej, det är inget egentligen.
01:22:00 – Jacob: Eller jo, det är en typ av tankefel. Men det är precis som en amerikansk bias. Det är i princip att när man har gjort ett val och det sedan visar sig vara fel eller mindre bra. Så är man väldigt benägen att ändå försvara det. Dels för att förstöra sin egna självbild. Dels för att man liksom inte vill verka… Alltså att man gjorde ett dumt val helt enkelt. Utan man säger liksom att det var nog ganska bra ändå. Man har ju liksom typiska studier på det här i princip att man bara låter folk… Ja men vad skulle du betala för den här grejen då? Och så lägger de ut nån summa då. Så säger man att man kunde ha fått det för halva priset och så börjar de ändå försvara… Eller nåt liknande för halva priset och så börjar de ändå försvara sitt köp. Jo, men den här är ju röd färg och den har ju…
Att man liksom…
01:22:50 – Emma: Det där är ju det som alla som bor i Stockholms innerstad håller på med.
01:22:54 – Jacob: Ja, kanske det.
01:22:57 – Emma: Alla som köpt bostadsrätter de senaste åren.
01:22:59 – Jacob: Ja. Ja, men det är skönt att bo nära centrum och såna saker.
01:23:04 – Wille: Jag känner det där som sunk cost bias. Det är något liknande. Har du simmat halvvägs då är det ovärt att simma tillbaka. Då kan du lika gärna simma hela vägen trots att det är… Exakt, precis.
01:23:14 – Jacob: Trots att man har insett att man har fel så liksom… Nej, men jag fortsätter på det här spåret nu för det är mitt spår. Precis. Istället för att jag känner att det kanske inte är så jag skulle gjort. Det jag tycker liksom mest, man ska säga, där jag märker det mest, det är väl kanske mer när det handlar om dyra kosttillskott, multilever marketing framförallt skulle jag säga. Multilever marketing är ju i princip, ja det finns nästan inget vettigt som säljs den vägen. Det är mer eller mindre att jag ska sälja till mina vänner. Ofta av de här multilever marketing går ju ut på att jag tjänar mer pengar om jag får mina vänner att börja sälja också. Man ska få ett träd nedåt och så de på toppen tjänar jättemycket bara genom att ha folk som säljer under dem.
Där är det oftast att för att kunna börja sälja så får du betala 10 000 för det här paketet. När folk väl har betalat de här 10 000 så kommer du liksom inte få dem att erkänna att de har blivit blåsta. Så de bara fortsätter och just när det är den här typen av marknadsföring. Det är inte lagligt att ljuga egentligen på det sättet men det är ju liksom ingen som kan kontrollera dig. Ica Maxi kan inte skriva att det här pulvret kommer ge dig 10 kilo muskler garanterat och göra dig fri från diabetes. Medans om du bara står och pratar med din vän så kan du göra det hur lätt som helst. Det är också ett signum för munterlever marketing. De är väldigt beredda på att säga väldigt stora grejer när de väl säljer det och sen i efterhand så nej men det var bra jag bara det passar inte mig säger de liksom bara nej det var inte bra du blir lurad, erkänn.
Men det är de inte särskilt sugna på att göra kan man väl säga. Samma sak när folk ska berätta om dieter de har gjort som har varit helt misslyckade eller de har följt kostråd. Liksom så här, jag åt LCHF, det funkade skitbra men jag äter inte det längre. Det är också ofta där kan det också vara att de vill inte erkänna för sig själv i efterhand att det här blev inte rätt. Utan vi är väldigt, väldigt benägna att hålla kvar vid det här, vill man säga.
01:25:14 – Wille: Man kan testa det här om man tror att man är helt immun mot att råka ut för bio så kan man testa det här själv. Om man har gjort den här klassiska som man gjorde när man gick i grundskolan, att man tvingas att försvara en position i en debatt, alltså att man blev tilldelad en position som man skulle försvara. då kommer man i slutet av den debatten stå där och skrika, – att jag tar mig fan rätt att globala uppvärmningen finns inte, – därför att jag har blivit vald att försvara det, – och det är just för att man har stått och kanske argumenterat för det i 10-20 minuter, – och när man väl är klar med det, då måste man tro på det, – för annars har man haft fel hela tiden, – så det är ett väldigt effektivt sätt att testa det där på.
01:25:52 – Jacob: Så det får man vara vaksam på, både på sig själv och andra man följer. När de väl har satt ner foten riktigt tydligt i någon fråga så är det inte så lätt att ångra sig och lyfta upp det och säga att vi går åt ett annat håll istället.
01:26:09 – Emma: Det är intressant ur ett vetenskapsperspektiv också just de här som faktiskt blir motbevisade när man har trott på nåt väldigt starkt. Får man veta nåt annat kan det vara ganska svårt att ändra uppfattning. Typ mjölk.
01:26:23 – Jacob: Ja. Mycket mjölk och mjölksnubben.
01:26:30 – Emma: Jag är lite dålig på namn så jag kallar folk för mjölksnubbar och sånt där.
01:26:35 – Jacob: Absolut, det kan ju vara en av orsakerna till att det inte blir lika mycket åt andra hållet. Man ser ju även det hos folk som gör väldigt dåliga hälsoval. Föräldrar som valt att inte vaccinera sina barn och så blir det ett utbrott där de bor och så får deras barn mässling eller vad som helst. När man intervjuar dem i efterhand så är det väldigt sällan de säger att de har gjort fel. Eller att det kanske inte var något bra val. Utan det blir andra motiveringar där. Men om jag hade vaccinerat så hade hon haft autism nu eller vad som helst. Man ser det jätteofta överallt.
01:27:10 – Emma: Det är intressant i den här Macchiarini-skandalen också. När det kommer till att hantera dålig press i KI. Man kan tänka varför pudlar de inte på en gång? För att pudla är ett väldigt bra grepp i en sån här skandal. Men det handlar nog mycket om det här. Att det är så otroligt svårt att erkänna att man har gjort fel. Eller gjort en missbedömning.
01:27:35 – Wille: Det är därför man diskuterar med någon som man inte är överens med. I princip kan man aldrig förvänta sig att man ska lyckas övertyga den personen om man har rätt, för de kommer aldrig säga att du hade rätt, jag hade fel och sen avslutar man där. Det kan ta år innan de kommer fram till den slutsatsen. Man måste hela tiden berättiga att man har haft fel. Man tappar ansiktet om man skulle erkänna att man har haft fel.
01:28:02 – Emma: Undra om det finns någon könsskillnad där? Jag skulle gissa på det.
01:28:05 – Jacob: Vad menar du? Att kvinnor är mer benägna och inte… Jag tror du vet vad jag syftar på. Ja, jag tror nog att du har rätt. Jag vet faktiskt inte hur det finns, men jag vet att ju äldre man blir desto mer enkelspårig blir man. Ju äldre man blir desto mer blir man benägen att förklara varför man gjorde som man gjorde utan att säga att det var fel. Man försöker hitta förklaringar. Oftast handlar det inte om att säga att jag hade rätt eller fel. Utan det handlar oftast om varför gjorde du det här valet när du hade de här möjligheterna. Så försöker man hitta. Jag gjorde det här valet för att jag ville bli det här och jag ville göra det här. Men det är ofta inte…
01:28:52 – Emma: Det är någon sorts efterkonstruktion.
01:28:55 – Jacob: Ja, efterkonstruktion. Man bygger upp en bild i efterhand varför man agerade som man gjorde eller varför man gjorde som man gjorde. Det är också svårt att veta vad som drivit folk i förhand. Även om folk säger att de själva vet varför de gjorde någonting så är det inte så tillförlitligt det heller.
01:29:15 – Wille: Nej, vi hittar ju på allt möjligt skit. Typexemplet är när man pratar med en dement person. Jag minns något tillfälle när jag jobbade på sjukhus och så var det en dement person som låg inne då, som hade tagit en annan persons rullator. Det stod den personens namn på. och så sa jag så här, ja men du, det här är Roberts rullator eller någonting, – och så skulle den här dementa personen förklara – varför det var hennes rullator i det här fallet, – så kom hon på värsta historien om varför det var hennes rullator, – när det helt uppenbarligen inte var på det sättet, – och då var det ju på något sätt att hon hittade på en historia om varför det blev så, – istället för att bara säga, whoops, nej, det blev fel här. Så våra hjärnor funkar ju verkligen på det sättet, – eller inte funkar, eller vad man ska säga.
01:29:56 – Jacob: Precis, det beror på vad man ska säga.
01:29:59 – Wille: Men vi får väl ta och avrunda där. Det har varit otroligt kul att ha er med hemma. Och ja, verkligen skitkul att du ville vara med. Ja, det var så trevligt så. Tack så mycket. Grymt.
01:30:10 – Jacob: Ha det bra, Ayla. Hej, hej.
