Summering av avsnittet

AI summering. Längre ner finns hela avsnittet med komplett transkribering.

I veckans avsnitt av Tyngre Träningssnack gästas Wille och Jacob av Joakim Holmberg, teknologie doktor och lektor i mekanik vid Linköpings universitet. Joakim har en bakgrund som maskiningenjör men halkade i början av 2000-talet in på idrottsforskning och biomekanisk simulering, med särskilt fokus på längdskidåkning. I avsnittet berättar han om sin resa från traditionell maskinteknik till att modellera människokroppen i rörelse, och hur det är att som ingenjör kliva in i en forskningsvärld som traditionellt sett domineras av fysiologer.

En central del av samtalet handlar om hur biomekaniska datorsimuleringar faktiskt är uppbyggda. Genom att använda klassisk mekanik representeras skelettets ben som drygt 60 stelkroppar sammanlänkade med leder som har specifika tvångsvillkor, medan kroppens skelettmuskler delas upp i närmare 400 kraftlinjer mellan ursprung och fäste. Eftersom människan har fler muskler än vad som rent matematiskt krävs för att skapa en rörelse blir ekvationssystemet överbestämt. För att lösa detta använder forskarna matematisk optimering baserad på antaganden om hur hjärnan styr muskelrekryteringen, exempelvis genom att minimera muskulär utmattning vid uthållighetsidrott eller maximera kraftutveckling vid sprint.

Wille, Jacob och Joakim diskuterar även hur väl dessa matematiska modeller stämmer överens med verkligheten och traditionella mätmetoder som EMG och syreupptagningsmätningar. Även om grundläggande antaganden om musklers kraft-hastighets- och kraft-längdförhållanden fortfarande vilar på klassiska experiment från 1930-talet av A.V. Hill, visar jämförelser vid välavgränsade rörelser som stakning i längdskidåkning att modellernas beräknade muskelaktivering och verkningsgrad ofta följer EMG-data och fysiologiska mätningar förvånansvärt väl. De pratar också om framtida praktiska tillämpningar, såsom att optimera sittposition och vevarmslängd inom tempocykling eller att använda simuleringar som beslutsunderlag inför kirurgiska ingrepp.

Vidare tar Joakim upp det som ibland kallas för triathlonproblemet och hur specifik muskeladaption påverkar konditionsidrottare. Enligt teorin anpassar sig musklernas kraft-längdkurva efter de ledvinklar och muskellängder man oftast arbetar i, vilket gör att elitlöpare och elitcyklister får olika optimal arbetslängd i exempelvis vastus lateralis. Utifrån detta berättar Joakim om ett simuleringsprojekt där man jämförde muskelarbetet i benen vid löpning, cykling och längdskidåkning för att undersöka vilken barmarksträning som egentligen är mest lik skidåkning under sommaren. Resultaten tyder på att varken löpning eller cykling matchar längdskidåkningens krav på både muskellängd och kontraktionshastighet fullt ut, vilket talar för att rullskidor är överlägset som specifik sommarträning om man inte vill rikta träningen mot en enskild muskelgrupp efter exempelvis en skada.

Avslutningsvis berättar Joakim om sin pågående forskning som bihandledare åt doktoranden Marie Ohlsson inom paraidrott och sittande längdskidåkning. Projektet har två huvudsyften: dels att utvärdera och utforma kälkar och sittpositioner som minskar skaderisken och belastningen på ländryggen hos atleter som saknar känsel i underkroppen, och dels att bidra till ett mer rättvist och objektivt klassificeringssystem inom Paralympics. Genom att i datormodellen koppla bort eller försvaga specifika muskler utifrån var en ryggmärgsskada sitter hoppas man kunna beräkna hur mycket olika funktionsnedsättningar faktiskt påverkar prestationsförmågan, så att tävlande inte straffas i klassificeringen för att de har tränat hårt.

På Tyngre Träningssnacks instagram hittar du bilder och klipp från avsnittet.

Visa avsnittets hålltider
• (00:00:00) Introduktion och Jacobs fotbollsserie
• (00:02:21) Joakim Holmbergs bakgrund och väg in i biomekaniken
• (00:06:35) Stakning som helkroppsarbete och ergonomiska simuleringar
• (00:16:39) Mekanik kontra fysiologi inom idrottsforskningen
• (00:21:37) Hur nära verkligheten kommer biomekaniska simuleringar och EMG
• (00:27:48) Hur en biomekanisk datormodell av människokroppen byggs upp
• (00:35:23) Praktisk nytta av simuleringar inom idrott, medicin och cykling
• (00:42:53) Triathlonproblemet och musklers kraft-längdkurva
• (00:47:06) Löpning, cykling eller rullskidor som sommarträning för skidåkare
• (01:01:53) Biomekanisk simulering och rättvis klassificering inom paraidrott

Det här är en automatisk transkribering av detta avsnitt av podcasten Tyngre Träningssnack. Du kan trycka på varje tidpunkt i texten för att hoppa till precis den delen av avsnittet i youtubespelaren ovan.

Transkriberingen är genererad med hjälp av AI och innehåller därför vanligen några enklare fel.


Introduktion och Jacobs fotbollsserie

00:00:22 – Wille: Varmt välkomna ska ni vara till ännu ett avsnitt av Tyngre Träningssnack. Jag heter som vanligt Wille och med mig har jag Jacob Gudiol.

00:00:30 – Jacob: Goddag Wille.

00:00:32 – Wille: Ovanlig tid. Ja precis, det är halvtidigt idag. Men jag ligger redan ner som du ser. Du har ju varit uppe alldeles för länge redan. Ja det har jag, precis så är det. Hur är läget med dig då?

00:00:44 – Jacob: Ja, det är väl ganska gött. Det är ingenting att beklaga sig över. Vi vann vår match i serien som vi har pratat om tidigare. Det här kommer komma i fördröjning till alla. Men nu är det två matcher kvar. Vi leder med fyra poäng, så vinner vi på lördag så är det säkrat. Vi möter laget som ligger absolut sist i serien och vi leder, så det borde gå hem. Oh, det är farligt alltså. Ja, jo, men det är farligare att möta de som ligger tvåa.

00:01:10 – Wille: Nja, det beror på. Om man är väldigt psykologiskt betonad skulle man säga att det blir hjärnspöken.

00:01:16 – Jacob: Ja, det är lite för höga förhoppningar på att vi måste vinna den här lördagen. De har ju lagt sista matchen på en söndag. Varför gör man det? Kul att vinna serien på en söndag, och så bortamatch dessutom. Det är väl inget antiklimax om det ska bli så. Vi hoppas verkligen på att vi fixar det här nu. Det ska gå jämnt. Vi är ett rutinerat, gammalt lag, så jag tror ingen får svära.

00:01:39 – Wille: Blir det planstormning om ni vinner då? Ja. Alla 40 pers som jag tittar. Brukar ni ha 40 pers som kommer och tittar?

00:01:48 – Jacob: Nej. Det är ganska dålig uppslutning. Det är nog strax under 200. Det är vanligt. 150, omkring 200.

00:01:55 – Wille: Det är ju fett.

00:01:57 – Jacob: Nej, det är det inte.

00:01:59 – Wille: De tar med sig egna stolar, eller hur?

00:02:01 – Jacob: Nej, det är betongläktare. Kan vi skicka någon bild till dig, Wille? Det är ett idylliskt litet ställe. Stor fin bild på mig också på ett ställe.

00:02:12 – Wille: Den stora stjärnan eller?

00:02:14 – Jacob: Förr i tiden kanske, inte nu längre.

00:02:16 – Wille: Flest Instagram-följare om inte annat.

00:02:17 – Jacob: Flest år i klubben.

Joakim Holmbergs bakgrund och väg in i biomekaniken

00:02:21 – Wille: Vi har med oss en gäst idag, Joakim Holmberg. Välkommen. Tackar, tackar. Hur är läget med dig?

00:02:26 – Joakim: Jo, det är alldeles utmärkt. Solen skiner och tyvärr sitter jag inomhus.

00:02:32 – Wille: Ja, det är vårt fel. Du har ju också lite koll på fotbollen. Jag råkar veta att du är Hammarbyare. Ja. Förutom att du är Hammarbyare Joakim, så håller du på med en del forskning som vi tänkte att vi skulle prata om idag. Men innan vi kommer in på mer exakt vad det är som du håller på med, så tänkte jag att du ska få berätta om din bakgrund. Varför du började med det som du håller på med idag och kanske om du har någon idrottsbakgrund. Helt enkelt var du kommer ifrån.

00:02:58 – Joakim: Ja, jag är uppväxt i en liten ort som heter Söderfors, ligger i norra Uppland. Där jag hade en kort och klen bandykarriär, kan man väl säga. Gjorde några träningsmatcher i A-laget och lyckades pytsa dit ett mål, om jag minns rätt. Så det var väl min idrottshöjdpunkt, liksom division 2-bandy. Det är den stora sporten på orten. Man kvalade en gång till högsta serien på 40-talet, tror jag det var. Så det blev inte så mycket av någon idrottskarriär, så jag fick studera istället. Jag har ju som grundutbildning maskiningenjör, till skillnad från de flesta andra, vad jag har hört i den här podden, som brukar vara mer åt medicinhållet och så vidare. Jag är ju ingenjör som bakgrund och pluggade kandidat och magister som maskiningenjör.

Hamnade som diverseanställd på dåvarande Mitthögskolan kring millennieskiftet. Mitthögskolan i Östersund där jag var så fanns det ett samarbete inom matematisk optimering mellan Ålborgs universitet och Östersund och några andra ställen. Vi anordnade en konferens uppe i Åre där det var några från Ålborg som visade att de skulle tillverka en cykel som skulle vara bra att cykla på. Man gillar ju att cykla i Danmark. Och man kom på när man höll på med den där cykeln att det saknas någonting. Vi måste ju ha med människan också. Vi kan ju inte bara titta på cykeln. Om vi ska göra bästa möjliga cykel måste vi ha med människan också.

00:04:39 – Wille: Klassiskt sånt där misstag, att man ska optimera aerodynamiken eller någonting. Så har man glömt att det ska sitta någon jävel på den där också.

00:04:46 – Joakim: Nu var det inte just aerodynamiken man tittade på då. Det var styvheten i ramen och så vidare. Och då var det några stycken där som börja ta fram en utvecklad biomekaniksimulering där man kopplar cykeln och människan. Det har slutligen utmynnat i en kommersiell programvara som heter Anybody som jag använder idag. Men då kom man på att kan inte du börja doktorera här så kollar vi på biomekanik fast på längdskidåkning istället. För längdskidåkning är väldigt populärt i Jämtland. Inte bara utförsåkning, utan längdskidåkning är jättepopulärt i Östersund där jag var. Typ 75% av landslaget befann sig där ett tag i början på 00-talet. Det var väldigt populärt och så kom man på att kan inte du börja doktorera i det här. Så då gjorde jag det.

Mitthögskolan var ett litet ställe så vi hade inga egna rättigheter för doktorandstudier. Jag blev inskriven på avdelningen för mekanik i Linköping som extern doktorand. Gjorde lite egna mätningar på ett embryo till det som idag är Nationellt vintersportcentrum i Östersund.

00:06:07 – Jacob: Hade du läst lite biomekanik i grundutbildningen? För jag vet när jag läste. Nej, ingenting. I Lund har de det på grundutbildningen. När man får börja välja sina egna kurser så kan man välja lite biomekanik. Det är väl Ingrid Svensson bland annat nere i Lund som har sånt.

00:06:23 – Joakim: Om möjligt. som jag är bekant med. Men jag hade inte läst någonting då. Det här var ju typ 16 år sedan idag. 2001

Stakning som helkroppsarbete och ergonomiska simuleringar

00:06:35 – Joakim: blev jag inskriven som dexterndoktorand. Jag gjorde lite egna mätningar på några tjejer som var med i skidhögskolan som de har. Och kollade på stakning och det tänkte man sig. Det hade alla sagt att det är ett rent överkroppsarbete. filmade med vanlig videokamera, helt enkelt. Tjejer som åkte längdskidor på en så kallad stakargometer. Tänk er en roddargometer som man bygger om lite grann så man kan stå och staka på den. Och byggde till så att man kunde mäta kraften i stavarna och så vidare. Så vi, eller jag, byggde om den lite grann och så filmade vi med vanlig videokamera bara. Utifrån lite bildbehandling så tog jag fram hur rörelsen på överkroppen var och byggde då en biomekanisk simuleringsmodell på det här. Jag kan komma in lite grann på det senare, hur modellen funkar.

Men ungefär 2003 minns jag, jag kollade på VM i längdskidåkning och såg en tysk som hette Axel Teichmann som använde sina ben på ett helt annat sätt än vad jag hade sett traditionellt. kommit på att det är nog inte riktigt bara överkroppsarbete även om man står och stakar. Så jag började fundera på om det var dags att göra nya mätningar och kolla på hela kroppen. Det här tog lite tid. 2006, OS i Turin. Björn Lind gör en klassisk spurt där han drar ifrån motståndarna. Det kallas I den vitsen kallas det känguruhopp nästan, eller kängurustilen som man har när han åker ifrån allihopa på spurten. Då blev det fullständigt solklart att även om man kör stakning i regnskidåkning så är det definitivt ett helkroppsarbete. Samma vår gjorde jag nya mätningar på vindsportcentrum.

Då var det herråkare den här gången. för att få med hela kroppen och byggde en ny simuleringsmodell för helkropp. Baserat på den och på lite tidigare studier bara på överkroppsmodell så lyckades jag några år senare, 2008 lyckades jag ta en licentiatexamen på det. Det tog en väldigt lång tid ska jag erkänna. Så efter det var pengarna slut. Jag kom inte så mycket längre än en list den gången. Det var bara att hitta annat levebröd. Spendera ett och ett halvt år som ingenjörskonsult. Gick inget vidare upp i Östersundsområdet. Det var svårt. Svåra tider. Levde på resten av familjen kan man väl säga. Men sen var jag lite sugen på om man skulle försöka söka tillbaka till akademin igen. Samma höst så dels lyckades jag få en gästforskningstjänst ett halvår på någonting som hette Inretts i Lyon i Frankrike.

Alltså franska varianten av väg och transportinstitutet. ville utvärdera förarergonomi på sådana här biomekaniska modeller jag hade sysslat med, fast jag hade gjort det för skidåkning. Jag ville kolla om det skulle gå att simulera förarergonomi.

00:10:05 – Wille: Medan de sitter i bilarna? Ja, medan man kör. Man växlar och så vidare.

00:10:11 – Joakim: Vrider på ratten. Dramspedalen och så vidare.

00:10:15 – Wille: Jag tänker att det är ganska statiskt. Alltså relativt sett.

00:10:20 – Joakim: Ja, jo det är det, men det är ju krafter som påverkar kroppen i varje fall. Ska handbromsen vara utformad så att du har… Hur ska bristen vara vriden till exempel? Ska du ha ett sånt här grepp? Ja, vad blir det nu? Handbromsen traditionellt på de flesta bilar så håller man tummen ner rakt uppåt. Men det kanske vore bättre att det blir lite bättre om man vrider på vristen så att man har tummen till vänster istället när man drar. Sen drar man ju rätt många gånger innan det blir några belastningsskador. Det är det jag tänker också.

00:10:59 – Wille: Men man var intresserad av sånt här så man hyrde in mig ett halvår för att titta på lite sådana grejer.

00:11:06 – Joakim: Det var en väldigt rolig och trevlig upplevelse att få se hur det funkar i en forskningsmiljö utomlands och så vidare. Ett äventyr för hela familjen att bo i Frankrike i ett halvår. När man inte kan franska heller. Jag tänkte precis det. Du är helt övertygad över Frankrike. Men på jobbet pratar alla engelska. Jag var inte enda utlänningen heller, så det gick bra. Men samma höst sökte jag och fick faktiskt, med lite tur antar jag, medel från Centrum för idrottsforskning för att fortsätta doktorandstudierna. Då tog jag kontakt med min gamla huvudhandledare i Linköping Så jag blev doktorandanställd i Linköping, så jag flyttade från Östersund till Linköping. Och byggde fler modeller på mina gamla mätningar från 2006 där jag började kolla på olika stilar.

Alltså hur man rör benen. Typ om man åker skidor som Björn Lind eller om man kör som Wassberg gjorde på sin tid. vad som händer med verkningsgrad och prestation. Sen körde jag lite mer metodstudier i samband med min huvudhandledare, alltså mer matematiken bakom metoden och så vidare. Det är faktiskt den studien jag har klart flest citeringar på. Och just den metodutvecklingen är väl också någonting som kanske, kanske skulle ha värde om man säger tio år från nu. Mina rena skidstudier är lite mer Ja, vad har det för betydelse för mänskligheten? Ingenting.

00:12:49 – Wille: Men det är mer att man kan generalisera den här metoden som ni arbetat fram?

00:12:52 – Joakim: Ja, jag gjorde någonting som man faktiskt börjar bygga in numera i de kommersiella programvarorna. Hade ingenting med idrott att göra, men det var en grej. En sak som jag upptäckte när jag höll på att bygga mina modeller som hade med idrott att göra, att det var någonting som inte var rätt. Det tog också lite tid. Jag brukar inte vara speciellt snabb när jag håller på. Så 2012 lyckades jag disputera i varje fall. Med en avhandling som handlade mest om längdskidåkning och hur man bygger bilmekaniska modeller som lämpar sig för simulering. Disputerade 2012. Fick ett lektorat på avdelningen för mekanik i Linköping som jag har haft från januari 2013. Bland det första som hände när jag fick det här lektoratet var att de hörde av sig från Vetenskapens Värld faktiskt.

och undrar varför jag inte presenterade disputationen i samband med uppkommande VM. Disputationen var ju tvungen att vara klar när den var klar så då kunde man inte anpassa den. Men i varje fall fick jag vara med på Vetenskapens Värld februari 2013. Tyvärr finns inte den filmen ute längre på SVTs hemsida. Jag försökte höra av mig till dem, men jag fick faktiskt inget svar därifrån. Jag hade gärna velat haft den själv. Jag har ingen kopia själv. Jag har sex minuters inlägg på Vetenskapens Värld. Men det finns någon i deras arkiv. Jag måste höra av mig till dem igen. Men de sista tre åren har jag varit lektor i mekanik. Alltså en undervisningstjänst. Så jag undervisar, nej inte riktigt på heltid, men bra nära. Jag har tyvärr några misslyckade ansökningar till Vetenskapsrådet och Centrifiluftsforskning sedan dess.

Jag har lyckats med några små ansökningar så jag har fått in lite pengar på att göra lite smågrejer. Men, jag är också bihandledare till en doktorand som sitter i Östersund som heter Marie Olsson. Hon är tidigare VM-guldmedaljör i skidorientering. Hon håller på med parasport, det vill säga det man kallade för handikappidrott förut. Så den mesta forskningen jag gör är egentligen att handleda och sen lite grann på sidan av köra lite eget. Men det blir inte så mycket när man undervisar så pass mycket.

00:15:10 – Wille: Jag tänkte, kände de här Centrum för idrott och skadeforskning att de fick ut någonting eller kände de att de blev snuvade på konfekten när de kom på att du har egentligen bara jobbat med modeller? De tänker såhär, hur ska det här hjälpa oss?

00:15:22 – Joakim: Nej, de var jättenöjda när de fick en kopia på avhandlingen och så vidare, så det tror jag inte. Så jag hade ju doktorandmedel från dem. Sen kan man söka vanliga forskningspengar och där är konkurrensen ännu större. Konkurrensen om forskningsmedel ökar hela tiden ju längre upp man kommer. Jag lyckades då fram till disputationen. Sedan dess har jag inte riktigt tagit det sista steget än. Jag jobbade på det fortfarande.

00:15:54 – Jacob: Handlar det om att komma på en bra idé eller handlar det mer om att formulera det på rätt sätt vid rätt tidpunkt och ha intresse i media med sig samtidigt?

00:16:06 – Joakim: Rätt idé i rätt tidpunkt presenterad på ett smakfullt sätt. Ja, precis. Samarbete med rätt personer och så vidare. Det är än så länge sedan jag inte lyckats jättebra där. Från några andra ställen har jag fått lite småslantar i sammanhanget. 100 000 på något ställe och lite sådana saker. Det räcker tyvärr inte sådär jättelångt.

00:16:38 – Wille: Hur var det att komma

Mekanik kontra fysiologi inom idrottsforskningen

00:16:39 – Wille: från den klassiska mekaniken, nu säger jag ord för jag inte riktigt vet vad det är för någonting, men från mekanik där man kanske håller på mer med material och den typen av grejer, att komma in i biomekaniken? Du sa att du inte hade läst biomekanik innan, där man måste ta hänsyn till att det är levande vävnad och så. Hur var det?

00:16:58 – Joakim: Det var ju svårt. Jag har i princip på egen hand, eller någon doktorandkurs, läst anatomi, fysiologi, och sånt här, men mest läsa in det på egen hand och det är svårt. När man pratar med… Man har börjat vänja sig nu, men i kontakten med fysiologer, fysiologerna på Vintersportcentrum i Östersund till exempel, är det väldigt lätt att prata förbi varandra. Jag har försökt att sätta mig in i lära sig deras vokabulär etc. Men det är inte så lätt när man inte kommer därifrån och så har man vissa begrepp som är grundmurat hos en själv och så använder man de orden och begreppen och så märker man att de tolkar det helt annorlunda. Så det är inte helt lätt. Speciellt idrottsforskning i stort är traditionellt sett fysiologernas domän.

Så man kommer litegrann som en udda fågel, kan man säga. Så det är lite tufft. Det krävs att man läser på. anatomin och fysiologin litegrann. Det har jag försökt, framförallt anatomin. Fysiologin, där det fortfarande finns stora luckor, det är bara att erkänna.

00:18:20 – Wille: Jag kommer ihåg att jag läste någon av studierna som var med i din avhandling när den publicerades. Jag känner att jag inte alls hängde med i den mekaniken. Men då vill jag minnas att det var en hel del som du skrev om det här med effektivitet och vad det här borde innebära för prestation och så. Det var egentligen det jag tänkte, om det gränslandet mellan den rena mekaniken och hur det blir under en idrottsprestation. Hur pass nära man kan komma det, eller om man pratar om helt olika saker.

00:18:52 – Joakim: I mitt fall så handlar det om hur… Det är två grejer. För det första, fysiologerna mäter ju väldigt mycket. Och det är inget fel i det. Men det har ju sina begränsningar det också. Det går inte att mäta vad som helst. Och det är inte bara att mäta. Det är väldigt svårt att se alla felkällor och så vidare. Sen är det mycket saker som är väldigt svårt att mäta. Det finns vissa begränsningar där. Från min bakgrund, man bygger en modell som egentligen är matematisk i grunden. Då vilar det på några axiom, kraftlag, momentlag och sånt som det kallas. Min simuleringsmodell blir inte bättre än vad ingående data är och det finns ett antal detaljer i modellen där det är väldigt skakigt. Till exempel ekvationerna jag har med för hur muskler kontraherar och så vidare.

De bygger på experiment och så vidare.

00:20:02 – Jacob: Kom det alltid något nytt där? För bara 2-3 år sedan kom det en liten ny hypotes om att det var mer än bara aktin och myosin. Har det påverkat någon beräkningsmodell då? Släng allt det andra. Nej, det har det definitivt inte gjort.

00:20:18 – Joakim: Det är nästan ingen som modellerar det på den nivån med aktin och myosin. Jag vet inte om ni känner till HILL? AW Hill, jag minns inte vad initialerna står för. Men Arthur kanske det var. Han gjorde ett experiment som han publicerade 1938. Grunderna där är fortfarande den… Det handlar om vad… vad förkortnings eller förlängningshastigheten har för betydelse för muskel förmågan att producera kraft för muskeln att producera kraft. I princip så använder jag och de flesta andra inom mitt gebit använder ju kurvor, kraft hastighetskurvor baserade på de mätningarna. Det har inte kommit någonting som Någonting nyare som är värt att använda, som ger någonting. Det är en stor osäkerhet, men det har inte kommit någonting som det går att göra med större säkerhet i något nyare.

Hur nära verkligheten kommer biomekaniska simuleringar och EMG

00:21:37 – Jacob: Men hur nära kommer man verkligheten då? Om du skulle simulera någonting som man verkligen hade kunnat testa praktiskt senare, hur nära blir simuleringen då?

00:21:48 – Joakim: Frågan är, vad är verkligheten då? Det är inte så lätt.

00:21:53 – Jacob: Om du hade haft en idrottare och du bett honom göra någonting på två olika sätt. Hade du kunnat förutse vilket som blir statistiskt bäst om man haft en idrottare? Det vet man ju aldrig. Men om vi sagt 100 idrottare och den här tekniken borde vara bättre genomsnitt för idrottarna. Funkar det så?

00:22:12 – Joakim: Ja, alltså om det är någonting där vi har liksom… Där den rena… Någon väldigt fysisk idrott. Vi skippar fotbollen och ta med bollkänslan. Ren löpning eller längdskidåkning är ett jättefint exempel. Stakning som är i vissa delar tvådimensionellt så att det blir lätt så. Så tror jag definitivt. Jag sitter just nu och tittar på min tavla här. Kurvor som min doktorand har presterat. Räknar ut muskelkrafter för ett par muskler och jämfört med EMG-mätningar. Samma muskler, har mätt EMG på triceps, någon ryggmuskel, rector spinal och rectus abdomines, magen. Bra g. Ja, och mätt EMG så gott det går. Det är lite svårt på personer. Från en person här i kurvor. Och sen tagit fram rörelsen från exakt när EMG var mätt. Stoppat in det i simuleringsmodellen och räknat ut hur de här enskilda musklerna borde vara, vilken kraft de borde ge.

Kurvorna överlappar löjligt bra. De är inte perfekta, framförallt inte i ryggen, men magen Är det till och med så att man får in amplituden på EMG-kurvan relativt bra? Och det är ju inte lätt, speciellt som EMG. Att bestämma lager och vad som är rätt amplitud där är ju jättesvårt. EMG är ju inte en sån där jätteexakt vetenskap själv direkt heller.

00:24:11 – Jacob: Jag hade ju det i min masteruppsats tyvärr. Det var lite kaos kan man väl säga. Ja, mage och triceps ser löjligt bra ut. Jag har bett henne att dubbelkolla det, för det kommer folk att ifrågasätta för att det ser så bra ut.

00:24:26 – Joakim: Det håller hon på att jobba med nu och det verkar stämma rätt bra. Ryggen blir det. Då ser man att musklerna, det simulerade då, så är musklerna aktiva ibland under en rörelse, när den inte är det enligt EMG. Men det är någon enstaka liten puckel i kraftkurvan som dyker upp som inte är med i EMG. Så det är väldigt bra överensstämmelse. Det går att komma relativt långt om det är en väldigt tydlig, specificerad och enkel rörelse i någon bemärkelse.

00:25:01 – Wille: Här har du ju en marknad med kroppsbyggarna, tänker jag, och de skulle ju vara jätteintresserade av det här och veta liksom såhär, men hur ska man hålla armbågarna för att bänkpressen ska bli som mest effektiv för pectoralis major, eller vad det nu är för någonting?

00:25:13 – Jacob: Finns det någon som har gjort liknande det du har gjort här på stakning i skidåker, som har tittat mer på… Bänkpress då till exempel. Jag vet att det publiceras lite sådana här biomekaniska analyser av marklyft och bänkpress. Men det känns ju nästan som att de har filmat och sen gjort streckgubbar så har de räknat vinklar. Jag läser dem och jag förstår allting och jag har inte så mycket biomekanik i grunden.

00:25:39 – Joakim: Det börjar komma men jag är osäker på om det är just bänkpress. Det börjar komma mer och mer. Faktiskt, men det är inte så mycket idrottstillämpning, de flesta är ju mer medicinska tillämpningar. Det är många som börjar på rullstol. Ofta får man ju problem med axlarna. Hur ska den här yttre ringen vara utformad, vad ska det vara för avstånd lagom för att minska belastningarna i axeln och så vidare. Jag har inte sett att det har faktiskt gjort någon på just marklyft eller bänkpress men det är möjligt att det har hunnit komma ut. Det kommer mer och mer, jag är inte helt ajour med alla som dyker upp nuförtiden. För tio år sedan hade jag koll på alla konkurrenter, men det har jag inte längre. Vi börjar bli rätt många som håller på med det ändå.

Inte så många i Sverige än. På KTH är det någon enstaka. Men internationellt så börjar det dyka upp. Det är fler och fler som även kör idrottstillämpningar.

00:26:53 – Jacob: Men är inte KTH ett dumt ställe att hålla till på? De har nära samarbete med de andra Stockholmsuniversiteten. Det känns som att där blir man låst vid ingenjörsvärlden. Det känns ändå som Linköping. Där har ni allt möjligt på det universitetet. Ja, jo.

00:27:09 – Joakim: Det har vi, men… Ja, jag vet inte. Det är några stycken där som har delade tjänster på Karolinska och KTH. Sen är det väl, vet jag inte riktigt. Det finns en doktorand på GIH som nyligen har börjat kolla på just Sprint faktiskt. Med den här signeringsmetoden och samma programvara som jag använder. Fast han har ingen direkt koppling till KTH så vitt jag vet. Men det är en doktorand till Tony Arndt som vissa här har träffat tidigare.

00:27:41 – Jacob: Ja, just det. Ja, Tony. Jag har inte träffat honom men jag känner till honom. Ja. Han var med i Fysioprogrammet. Jajamen.

00:27:46 – Wille: Men du kanske får, nu

Hur en biomekanisk datormodell av människokroppen byggs upp

00:27:48 – Wille: har vi pratat ganska mycket om den här metoden och det är ju verkligen, man ska förklara för folk så är det ju ett sätt att simulera hur kroppen fungerar utifrån en hel del antaganden och sånt där. Men du ska få förklara vad det är för något.

00:28:01 – Joakim: Det är alltså ren… Ja, klassisk mekanik är ett bra ord faktiskt som du använde tidigare. För det är klassisk mekanik i grunden. Det handlar om det som Newton sysslade med och senare en schweizare vid namn Euler, tar fram någonting som kallas för kraftlag och momentlag. Man bygger en mekanisk modell av, om vi tar människokroppen, så bygger man en mekanisk modell av människokroppen och benbitarna i kroppen, bensegmenten, påstår man, modellerar man som en så kallad stelkropp. Muskler som fäster i de benbitarna får vara krafter som drar i benbitarna. Och sen om vi har en led så sätter man så kallade tvångsvillkor som gör att till exempel att Hittills har jag bara använt ett väldigt förenklat knä, så knät funkar som en gångjärnsled.

Ändstumpen på lårbenet, nedre ändstumpen och högre på underbenet, de kan bara röra sig i förhållande till varandra som en gångjärnsled. På det viset bygger man upp hela kroppen. Vad blir det nu? Ungefär mellan 60 och 70 så kallade stelkroppar. Som då är överben, underben, ett par benar i armarna, ryggrad etc. och så vidare, pelvis. Så jag får undan att det är 64 stycken i senaste modellen. Och sen så ett antal ekvationer som beskriver lederna. Alltså hur benbitarna kan röra sig i förhållande till varandra. Höftkulan kan fungera som en sfär, ball-in-socket joint på engelska. Sväringsled och så är det knappt 400 muskler. Att det är knappt 400 muskler beror på att det finns många muskler som är väldigt breda i ena fästpunkten och väldigt smala i andra.

Om vi tar deltoidus så sitter det mot axeln. Jag måste bara avbryta.

00:30:20 – Wille: Man märker att du inte är medicinare i grunden när du säger deltoidus.

00:30:26 – Joakim: Nej, jag vet inte hur man nu ska göra. Deltamuskeln. Den är väldigt bred i övre delen. Och vad man gör då, eftersom musklerna modelleras som en linje i princip mellan ursprung och fäste, så får man dela upp deltamuskeln i nio delar. Alla nio fäster på samma ställe nere på överarmen. Medan uppe på axeln sitter de på nio stycken olika fästpunkter och så täcker man in hela deltamuskeln.

00:31:02 – Jacob: Hur många muskler är det som ni egentligen täcker in då? Om vi tar drygt 60 för ben. I princip alla större skelettmuskler. Ja, man skippar sånt här smått mellan fingrarna och i ansiktet och ögonkontrollen. Ja, om man säger från nacken och uppåt så är det ingenting.

00:31:22 – Joakim: Det är bara en stor massa där huvudet är.

00:31:24 – Jacob: En köttklump där uppe. Ja, precis. Foten som jag har använt är i princip helt stel också. Det är det? För där tycker man ändå att där borde man kunna jobba lite?

00:31:33 – Joakim: Ja, det finns sådana som har utvecklat betydligt bättre modeller av foten, men jag har inte använt någon av dem än.

00:31:41 – Jacob: Nej. Är det modulbaserat? Ja. Det är precis så du kan liksom… Då får du betala för en fotomodul. Så kan du addera det till din egna modell utan att behöva ta rådatan och knappa in det i ditt system.

00:31:53 – Joakim: Jag använder ju en kommersiell programvara. Men i princip alla modeller är öppna. Det är forskare som bygger en ny fot till exempel och så lägger de ut den. Så fort någon använder deras fot då pingar det in citeringar. Det är hårdvalutan. Men jag har inte använt någon av dem än. Jag har inte byggt någon egen kroppsmodell riktigt. Jag har tagit det jag har behövt och tagit. Från när jag började köra helkroppsmodeller så har jag bara kört det andra och byggt och så har jag anpassat dem efter mina behov. Man har gjort lite små förändringar, man har skalat om en del saker och så vidare. Men det är en mekanisk modell där musklerna är krafter som drar i benbitarna.

00:32:49 – Jacob: Har man möjlighet att dra så att lårbenet blir två centimeter längre så följer allting annat med automatiskt? Ja, precis.

00:32:58 – Joakim: Det kan jag göra. Jag kan ställa in att lårbenet ska vara en liten bit längre och då följer alla muskelfästen och så med. Det skalar efter det. Sen hur pass noga det skalar efter verkligheten, det är ju inte helt solklart. Men det skalar med. Vad det blir i slutändan, det är ett helt gäng med ekvationer. Så det blir ett gigantiskt ekvationssystem som man försöker lösa. Ett problem är att för de flesta rörelser så har vi fler muskler än vad man egentligen behöver för att utföra den här rörelsen. Matematiskt så blir det ett överbestämt system. Då kör man matematisk optimering för att räkna fram vilka muskler som måste jobba och när. Då har man en sorts funktion som kallas objektsfunktion eller kostfunktion. Då kan man välja olika.

Kör man på en uthållighetsidrott, då tror man att det bästa är att välja en kostfunktion som försöker minimera utmattningen totalt sett i muskulaturen. Skulle man simulera sprint, till exempel sprintlöpning, då kanske man ska ha en objektsfunktion som låter de starkare musklerna jobba så mycket som möjligt och så struntar man i utmattningen.

00:34:16 – Wille: Men då väljer man vilka antaganden man vill göra, eller?

00:34:19 – Joakim: Antaganden om hur hjärnan försöker styra musklerna, helt enkelt. Och där är ju också en jättestor osäkerhet, såklart, för det är ju ingen som vet hur hjärnan gör.

00:34:29 – Wille: Men är det baserat på någon experimentell data, eller är det bara vad man har observerat mekaniskt?

00:34:34 – Joakim: Ja, man har observerat och försökt jämföra utfallen med vad som verkar hända i verkligheten. Till exempel med att jämföra med EMG som är problematisk i sig. Och se att för sprint så verkar det funka om vi optimerar mot det här målet. Och för uthållighetsidrotter så verkar det funka hyfsat om vi optimerar mot det här målet.

00:35:02 – Wille: Så man validerar det mot en prestation?

00:35:05 – Joakim: Ja, och det finns ju jättemycket på valideringsfonten att göra fortfarande. Det kan man villigt erkänna. Jag har ju inte den noggrannheten så att jag skulle våga säga åt en viss person att du ska göra så här därför att så har jag räknat.

Praktisk nytta av simuleringar inom idrott, medicin och cykling

00:35:24 – Joakim: Så är det inte.

00:35:25 – Jacob: Men har du provat det liksom? Eller vet du om någon har provat det här praktiskt? Alltså, istället för att inte säga som du sa det nu, utan man kan formulera det lite snällare och säga att du har inte provat så här, för det kanske skulle kunna vara bättre. Så har man liksom sett om det hjälpt något. Vet du om de här modellerna används för att försöka förbättra tekniken hos någon typ av idrottare? Jag vet inte om du har kommit så långt.

00:35:46 – Joakim: Jag hade ju då tidigare kontakt med personer som i sin tur hade Jag hade kontakt med personer som typ tränare inom längdskidåkningen på Östersund. Men jag har inte haft någon direktkontakt. Jag har inte känt att metodiken har varit mogen för att det ska vara någon idé, än så länge, för att gå in närmare. Där man har kollat på mycket mer avgränsade saker i medicinska sammanhang så börjar det användas för ifall man behöver göra någon sorts operation och flytta något muskelfäste och så. Då börjar samma metod användas som i beslutsunderlaget för hur man ska göra.

00:36:33 – Wille: Om vi gör så här, vad borde hända då?

00:36:35 – Joakim: Ja, vi har problem här, men om vi flyttar det muskelfästet dit istället då kommer den här rörelsen då antagligen att fungera bättre och för att veta var man ska flytta muskelfästet så har man bland annat då tagit hjälp av samma typ av modeller som jag använder och samma typ av simulering. i beslutsunderlaget. Jag vet inte än om någon har direkt försökt påverka atleter att förändra sitt rörelsemönster från stimulerande. Det vet jag faktiskt inte.

00:37:07 – Jacob: Kanske någon ny typ av doping där också. Störst processor. Flyttar hela deltamuskeln till framsidan och så är man riktigt bra på enkel. Det gjorde ju ryssarna på någonting, talet, när de flyttade pektoralisfästena för att spjutkastarna skulle bli så starka som möjligt.

00:37:23 – Wille: Nej. Nu säger jag ryssarna, jag vet inte vem som gjorde det här.

00:37:26 – Jacob: Jag säger du gjorde också, det låter som en skröna.

00:37:31 – Wille: Det måste vi kolla upp. Ja, det är mycket möjligt att det är en skröna. Hade jag suttit med de här modellerna hade jag bara suttit och lekt hela tiden. Jag såg en rolig animation när de hade tagit en sån här modell. Det finns ju det här populära att “Your glutes aren’t fireing” eller gluteus aktiveras inte. Så hade de gjort en person som skulle sprinta utan att gluteus aktiverades och lårbenet bara flög åt helvete. Det var ingen kontroll. Jag tänker i det fallet kanske man kunde ha gissat sig till det, men det är bra att veta på riktigt att det funkar så.

00:38:01 – Jacob: Man kan förkasta dumma idéer med hjälp av modellerna kanske?

00:38:05 – Joakim: Ja, jag hoppas ju på att inom inte alltför lång framtid, att de ska bli så pass säkra som man faktiskt kan ge, åtminstone generella råd. Sen är det ju alltid upp till coachen eller tränaren och atleten i sig. och göra en bedömning om de tror på det, om de vill prova eller inte.

00:38:25 – Jacob: Precis, för det känns som att det verkligen borde kunna göra nytta. När man har en idrottare som är ganska duktig på sin nivå så kan man analysera och se att det här är kanske energislöseri eller vad som helst. Den typen av metoder används ju redan, men där chansar man vad som är bra och dåligt. Man gör ju redan löpanalyser. Där man tittar och benet flyger ut åt det hållet. Så bara antar man att det är dåligt för att det flyger ut åt det hållet och så säger man sluta med det. Det hade varit bättre om man då kunnat på något sätt verkligen simulera det. Lite kanske från den personens förutsättningar med lårbenslängd och sådana här saker. Och då kunna… Ja, ja, visst.

00:39:09 – Wille: Jag tänker till exempel på tempocykling. Där håller man på väldigt mycket med det här med att optimera hur folk sitter på cyklarna. Dels för att det ska bli så aerodynamiskt effektivt som möjligt, men också för att man tänker att man får ut mer kraft om man sitter på ett visst sätt. Det är också bara antaganden. Det vore väldigt mycket lättare att sätta personen i en modell i den positionen och se vad som händer.

00:39:30 – Joakim: Jag vet inte om det faktiskt har skett där, men det borde faktiskt kunna ske. Jag har bara sett en väldigt förenklad modell, men det borde gå att ha en lite mer avancerad tredimensionell modell som kollar till exempel hur lång ska optimal crank length, alltså vad kallas det? V-varmen. V-varmen, ja. Hur lång ska V-varmen vara då? Där har man gjort enkla, lite förenklade simuleringar faktiskt och kolla att om man ökar vevarmens längd så blir då momentet om man är bättre hävarm så att man trampar ner då. Men ju längre vevarmen är desto sämre hamnar man då på kraftlängdkurvan för några viktiga muskler till exempel. Och nu sa jag kraftlängdkurvan så jag tänkte att vi skulle kunna prata lite grann om dem sen, för det är lite intressant.

00:40:20 – Jacob: Men jag har inte sett

00:40:24 – Joakim: Någon som faktiskt har gjort det, men det borde definitivt gå att optimera sig fram för en specifik individ hur långa V-varven ska vara på cykeln.

00:40:35 – Jacob: Ja, och där hade man kunnat validera det hyfsat kvickt.

00:40:39 – Wille: Kör några varv på en bana.

00:40:42 – Jacob: Kanske lite van också i muskelarbete, men visst. Jo, men visst.

00:40:47 – Joakim: Det borde inte vara något problem. Jag har inte letat. Det kanske har kommit någon sådan studie där man har gjort det. Eller också har man gjort det och inte släppt någon studie av det. Det sitter Sky Sport på det också. Jag vet inte. Men det borde man definitivt kunna göra redan idag. Med den mognadsgrad som finns på metoden. Det är väldigt lätt att specificera vad som är…

00:41:14 – Jacob: Kolla prestationen, om det är bra eller dåligt. Det är en ganska lätt led också, knäleden och höftleden. Det är ganska tvådimensionellt. Ja, styrningen av…

00:41:25 – Joakim: Styrningen av kroppen blir väldigt lätt att specificera på ett väldigt bra sätt. Sen gäller det att anpassa kroppsmodellen så att man har rätt längder på överben och underben och var musklerna fäster någonstans mer noggrant på den personen. Släng in ett par cyklister i en datortomograf så ser man det. Ja, precis. Nu säger jag att det är jättelätt, men det borde åtminstone vara ett möjligt doktorandarbete att göra det noggrant och faktiskt få fram nånting som stämmer jättebra med verkligheten. Jag tycker vi är bra på att komma på en massa fantastiska doktorand och masersstudier här hela tiden.

00:42:06 – Jacob: Det är nästan varje avsnitt. Vi har nånting som de borde studera.

00:42:09 – Joakim: Jag har andra idéer här också, men det gäller att få ihop pengar och personer att göra dem.

00:42:16 – Jacob: Alltså maskiningenjörer, ingenjörer överlag tror jag, de brukar vara lite fascinerade av träning och… De är nog lite överrepresenterade där. Träning, styrketräning, konditionshållet. Det är min väldigt egna uppfattning. Min bror är faktiskt också maskiningenjör. Så jag har lite bekanta att se där omkring. Styrkelyft är också jättemycket ingenjörer, tycker jag. Gillar att planera och skriva upp saker väldigt noggrant och räkna och sådär. Ja, det tror jag nog man skulle kunna hitta.

00:42:45 – Joakim: Jag gillar att räkna, men att skriva upp saker och planera är inte alls lika roligt.

Triathlonproblemet och musklers kraft-längdkurva

00:42:53 – Wille: Ska vi komma in på ett område som du var lite sugen på att ta upp Joakim? Där man skulle kunna använda sig av sådana här modeller för att avgöra hur det borde fungera.

00:43:05 – Joakim: Vi kan väl ta… Ja, just det. Jag berättade lite om metoden. Jag vet inte hur mycket det gav. ett gigantiskt ekvationssystem blir det då matematiskt och så optimerar man fram hur musklerna bör jobba för att det ska stämma med rörelse och externa laster. Jag läste någon gång, det finns en person som har hållit till i Kanada nu för tiden, han kanske har gått i pension nu, men han heter Walter Herzog som har gjort, väl pionjär lite grann inom biomekaniksimulering och så. Jag läste lite artiklar av honom och upptäckte något som jag kallar för triathlonproblemet. Oavsett hur duktig man är som triatlet så har man svårt att hävda sig mot eliten, yttersta eliten i löpning respektive cykling. Simning tar vi inte upp här. Orsaken ska tydligen vara att man använder benmuskulaturen så pass olika sätt i löpning och cykling.

Och att om man tränar väldigt mycket, hårt under flera år, så kommer muskulaturen att anpassa sig för att vara bra för just löpning eller för cykling. Och att det blir lite motstridiga krav där. Vilket gör att en triatlet, även om de är OS-mästare, har svårt att hävda sig mot eliten i löpning respektive eliten i cykling. Vad är det som skiljer då?

00:44:42 – Jacob: Vad är det som är den stora skillnaden där? Är det att det excentriska momentet i löpningen eller är det att det är mer cykliskt i cyklingen? Nja, till att börja med så… På någon sorts femonologisk nivå så kan man ju ta fram en kraftlängdkurva för en muskel.

00:45:03 – Joakim: Alltså, det är… En muskel har då… Då menar jag inte på sakromernivå, utan… helmuskeln med, så har den någon sorts optimal längd där den kan prestera som mest kraft. Och om muskeln blir mycket kortare än den optimala längden så kan man inte prestera så mycket kraft längre. Och blir muskeln också längre än den optimala längden så går också den aktiva kraften man kan producera ner. Så det blir som en puckel, där mitten på puckeln är den optimala längden för muskeln.

00:45:38 – Jacob: Vi lägger upp en bild med detta på vårt Instagramkonto samtidigt. Ja, det här är en gammal känsla.

00:45:46 – Joakim: I mina ekvationer, som jag har för hur muskler funkar, så har jag en kurva för varje enskild muskel. Då är det så att tydligen, enligt Herzog, och jag har sett även andra, om vi tar vasstus lateralis till exempel, framsida lår, fram utsida. Så för en löpare så jobbar den muskeln oftast lite under den optimala längden. Medan en cyklist jobbar lite längre än den optimala längden. Om man då tror på det här att om man tränar hårt och länge så kommer den här pucken att förskjutas antingen åt vänster eller höger. Beroende på om man är löpare så skulle pucken förskjutas litegrann åt vänster. Den optimala längden kommer att bli lite kortare än vad den var för en otränad. Medan för en cyklist som tränar hårt och länge så kommer den optimala längden på muskeln, alltså bastus lateral i det här fallet, att bli lite längre än vad den är för en medelsvensson.

Så att kurvan skjuts antingen åt vänster eller höger beroende på långvarig träning, om man är löpare eller cyklist. Så har det funnits någon teori. Det tyckte jag var väldigt intressant, så jag funderade på det där. Det skulle man ju kunna simulera litegrann också.

Löpning, cykling eller rullskidor som sommarträning för skidåkare

00:47:06 – Joakim: Sen så, nu ska jag vara noga och inte nämna några namn. Jag var ju verksam på, jag var rätt mycket på Vintersportcentrum i Östersund för ett antal år sedan. Då höll eliten i skidskytte till där. Mycket, de var där och testade sig och så vidare. Det var ju några som var yttersta elit, de var med i landslaget och sådär. Men det började gå lite, inte fullt lika bra för dem. Och samtidigt så såg man att på sommaren när man läste lokalpressen så hade de varit med i lokala cykellopp och gjort väldigt bra ifrån sig. Det verkade som att de började cykelträna jättehårt på sommaren. Och då undrar jag… Kan det vara så att om man cykeltränar jättehårt på sommaren och sen ska man åka skidor på vintern, kommer man då att förändra förutsättningarna för några viktiga muskler via cykelträningen som gör att man inte kommer att vara riktigt lika bra sen på skidåkningen?

Så det där fick mig att börja tänka att det skulle vara jätteintressant att kolla hur några viktiga muskler i benen, framförallt, beter sig för löpare, cyklister och längdskidåkare. Delvis för att se vad man ska göra på sommaren som längdskidåkare. Ska man åka rullskidor för att det liknar vanlig längdskidåkning jättebra? Eller funkar det lika bra att löpa? Eller är det cyklar man ska göra? Så där gick jag och mal. Jag hade liksom inga… pengar för att utföra någonting. Men det gick och malde under flera års tid faktiskt. Till slut så fick jag en student här i Linköping som skulle göra ett projektarbete. Då tänkte jag, kom och fråga mig om jag hade något spännande och hade sett någon bild på att jag hade lite roliga grejer.

Då tänkte jag, nu ska vi sätta händerna på henne. Hon fick ta mina gamla längdskidåkningsmodeller och så letade vi upp… Vi hade inte möjlighet att göra några nya experiment själva. Men från cykel så fanns det relativt bra så vi kunde plocka in vad andra hade gjort. och så gjorde vi i princip kopiera modellen och så anpassade vi den så att det stämde bra överens med våran modell. Vi skalade om så att kroppsstorleken var likadan och så vidare. Sedan hittade vi även motsvarande för löpning, råkade vara sprint. Det var det enda vi hittade. Någon kinesisk studie, det var den enda vi hittade. Där blev det inte sådär jättebra, men vi fick till någonting i varje fall. Det är ju inte samma person som har utfört de här tre olika sakerna och vi har inte mätt själva, så det är väldigt stora osäkerheter.

00:49:57 – Wille: Men mest för skojs skull, för att se vad som hände.

00:50:01 – Joakim: Kolla var befinner sig några relevanta muskler för de här tre rörelserna. För löpning, cykel och längdskidåkning. För att se om min lilla hypotes där stämde. Att de här skidskyttarna inte skulle ha åkt så mycket cykel på sommaren. Att det var därför de blev sämre. Alltså gå från att vara ett hopp 10 till ett hopp 30. Så att det är sämre inom citationstecken. Det är det. Men jag menar, lite lite. Alltså på Marie, det är ju topp 30 eller topp 10. Det är ju jättelite som skiljer liksom.

00:50:33 – Jacob: Så att man måste ju ta alla fördelar man kan då.

00:50:37 – Joakim: Så att då tillsammans med henne så jämförde vi, hon gjorde väl grovgörat då. Så kollade vi då vad som hände då. Det visade sig ju till att börja med då att det som Herzog och några andra har påstått att t.ex. vastus lateralis och några andra muskler skiljer sig väldigt mycket åt vad det gäller cykel och löpning. De jobbar på olika delar av den här kraft-längdkurvan. Så det kunde vi bekräfta att löpning och cykel inte går ihop riktigt om man tror på teorin att muskler kan adapteras vid hård träning.

00:51:13 – Jacob: Det har man ju visat i styrketräningsstudier. Jo, man har visat det på en massa olika sätt.

00:51:21 – Joakim: Det är inte konditionsidrott? Antagligen stämmer det. Jag skulle inte ha påstått att det är fakta än, men antagligen stämmer det.

00:51:31 – Wille: Vi ska berätta vad vi pratar om. För cyklister jobbar man i en ganska böjd höftposition. Då kan man se att lårmusklerna jobbar bättre i den positionen, medan löpare har en mer sträckt höft. Det har man framförallt visat om du tittar på två grupper. En grupp med löpare och en grupp med cyklister. Då kan man se de här sakerna. Sen är det lite oklart om det är så att Det blir så därför att man har förutsättningar för att bli cyklist och därför blir man cyklist. Eller om det är så att man blir bra på det därför att man tränar cykling. Men det Jacob pratade om var att det finns studier till exempel på när man tränar Nordic hamstrings, eller finnen då, där man tränar hamstrings excentriskt. Eller när man tränar muskler i ett längre rörelseomfång överlag.

Då ser man att peakkraften, eller det man producerar som mest kraft, förskjuts. Till skillnad från om man tränar i ett mindre rörelseomfång, eller om man har varit skadad eller inte tränat i det rörelseomfånget. Så det finns tydliga indikationer på att man kan förändra hur musklerna jobbar, så att det inte bara är att du är född på det viset.

00:52:28 – Joakim: Nej, precis. Generna har säkert sin betydelse, men det är antagligen jättemycket man blir bra på det man tränar. Även rent muskulärt, vilka längder muskeln jobbar bra på. Antagligen stämmer den där adaptionsteorin, eller adaptionshypotesen skulle jag vilja säga. Jag måste nästan flika in med det. Jag tycker det är lite slarviga skillnader på teori och hypoteser. Ja, det är vi. Så är det.

00:52:55 – Wille: Det är mer vardagligt prat på det sättet.

00:52:57 – Joakim: Ja, jag vet. Det är lite skillnad på hypotes och teori. Teori är ju någonting som nästan är att betrakta som fakta. En hypotes är ju någonting som… Har man en hypotes så testar man det och funkar det. Då kallar man det för teori sen. Men i dagligt tal är det helt annorlunda. Ja, förlåt. Det var en liten…

00:53:20 – Jacob: Har vi haft utbudet innan Wille? Nej, det har vi aldrig pratat om.

00:53:25 – Joakim: Jo, vi såg i varje fall att för vasstus lateralis, de flesta större muskler på både framsida lår och baksida lår så ligger cykling och löpning, de ligger lite olika i vilken arbetslängd de har. Vilket gör att, alltså stämmer adoptionshypotesen då så är det svårt att bli riktigt bra löpare och riktigt, riktigt bra cyklist. Alltså om man säger världselit då liksom. Men så jämförde vi med längdskidåkning också och det nedslående resultatet från vår lilla studie som Observera är en ren simuleringsstudie och ytterst osäker så studien är hypotesgrundande på sin höjd. Men det är det att det passar vare sig med löpning eller cykling riktigt bra. Framsida lår passar löpning och skidor hyfsat bra ihop. Att de jobbar på både löpning och skidor, då pratar jag stakning, så jobbar vastus lateralis till vänster om pucken.

Det vill säga att de jobbar något mer förkortat än optimal längd på vastus lateralis. Däremot är det så att kollar man på krafthastighetskurvan, det vill säga vad muskeln har för kontraktionshastighet, förkortnings eller förlängningshastighet, så passar det inte alls bra med längd och löpning. Utan då, vad heter det, i löpning, nu var det här sprint i och för sig, då är förlängnings och förkortningshastigheterna på muskeln nästan en tiopotens högre än vad den är för längdskidåkning.

00:55:08 – Jacob: Längdskidåkning är mer att man tar i en längre stund varje fotinsättning. Kontra vid löpning.

00:55:14 – Joakim: Nu jämförde du med sprintlöpning. Det var inte maraton, vilket borde ha varit det rätta.

00:55:20 – Jacob: De springer jävligt fort. Är man duktig på maraton så springer man fort då också. Det är det som är så sjukt.

00:55:27 – Joakim: Kontraktionshastigheten på muskeln, vaste saterialis, är mycket högre för löpning jämförelsevis med längdskidåkning. Om det har någon betydelse eller inte, det vet jag inte, men där passar det inte så bra ihop. Men vad det gäller lårets baksida, biceps för moris till exempel Då passar cykel och skidåkning ihop lite halvhyfsat. Både på längd och fart, alltså kontraktionshastigheten. Även baksida underben, alltså soleus och gastrognemius, passar cykel och skidor ihop lite halvhyfsat. Vad det gäller både arbetslängden på muskeln och kontraktionshastigheten. För delar av benet passar det bra med cykel som sommar och delar av benet passade hyfsat bra med löpning. Så slutsatsen jag mår bra där är väl att det är nog bäst att hålla sig på rullskidorna.

Om det inte är så att man har skadat någon muskel som behöver tränas specifikt mycket så kanske man ska löpa lite grann om man vill träna framsida lår eller cykla om man ska träna baksida lår. Alltså om man behöver träna upp den muskeln lite mer. Men annars verkar det som att varken cykel eller löpning passar jättebra om man är längdskidåkare som sommarträning. Utan man kanske ska hålla sig till rullskidorna. Och det ser man ju på de flesta i landslag, på lantlagsnivå, de kör ju jättemycket rullskidor. När jag bodde i Östersund tidigare var man tvungen att hålla sig, på somrarna var man tvungen att vara beredd på att det kom några av de där på cykelbanorna.

00:57:10 – Jacob: Kan de bromsa ordentligt när de kör med dem? Nej, man fick flytta på sig.

00:57:16 – Joakim: Det är inte bromsar. De körde ofta i en backe som var alldeles nära där jag bodde. De körde barnen i en cykelkärra uppför en lång backe från dagis upp till huset. Då kom man där med barnen i cykelkärran. Så kom ett helt gäng, halva landslaget, med en jädra fart. Det var bara att köra ner i diket i princip.

00:57:37 – Wille: Jävla douchebags.

00:57:40 – Joakim: De har förkörsrätt i Östersund.

00:57:42 – Wille: Ja, det är så. Det är väldigt spännande, för det här är lite det som vi pratade om. Nu var det mycket begränsningar med just den här studien som ni gjorde. En fysiolog skulle kunna resonera om det här och säga att det inte är samma fysiologiska krav. Därför borde man inte träna cykling om man är skidåkare, till exempel. Men du kan ändå komma med fördelarna, precis som du säger, om du är skadad eller behöver träna på svagheterna. Det här är det enda alternativet du har. Vad är minst sämst då, till exempel? Den typen av grejer är väldigt värdefullt från den här typen av analyser.

00:58:20 – Joakim: Ja, det tror jag också. Det som saknas är att jag med flera andra skulle behöva göra fler noggrannare studier och påvisa ännu trovärdigare resultat så att man ser att det är värt att lyssna på. Om man ska vara frank.

00:58:37 – Jacob: Mätningarna görs på samma vis.

00:58:45 – Joakim: Men i de mätningar jag har gjort själv tidigare på längdskidåkning så har jag inte haft EMG samtidigt och så vidare. Jag har inte mätt syreupptag eller sådana saker. Men min doktorand som är bihandledare för Östersund, hon har faktiskt gjort det. Och det är jätteintressant att se nu när resultaten börjar trilla in här nu under hösten. I vissa aspekter hur långt ifrån vi är med simuleringsmodellerna, men i vissa aspekter är jättenära med de här mer traditionella fysiologiska mätningarna. Det är långt ifrån klart, det hon håller på med här nu, men det ser lovande ut och det är jättespännande.

00:59:25 – Wille: Det är kul. Snart kommer man kanske kunna göra så att man bara gör en datortomografi på alla atleterna i OS och så får de mäta syreupptagningsförmåga och kanske köra en maximal benpress eller någonting. Så drar du in det här i en dator så kan du skita i att ha OS för du kan veta vilka som vinner i alla fall. Du kan simulera det.

00:59:44 – Jacob: Något psykologtest också?

00:59:47 – Joakim: Så långt tror jag det är svårt att hamna någon gång. Det krävs ett antal genombrott. Skulle man komma så långt att man med simuleringar kan vara ett stöd till de andra mer etablerade fysiologiska testerna. Så att man var ett faktiskt stöd. Då skulle jag bli väldigt, väldigt nöjd. Jag är ju inte så fånig i varje fall så jag tror att det här kan ersätta någonting annat. Utan det är ju bara ett stöd. Men det här med det som jag kallar för tredjeplansproblemet. Jag tycker det är jätteintressant. Det som vissa har hävdat och trott. Jag har inte sett någon riktigt definitiv studie som har visat samma sak som vi gjorde på vår lilla enkla här. Det skulle vara kul att göra någon ordentlig. Att man har ett antal personer som utför. alla tre grenar och mäta in det ordentligt med ordentlig motion capture, lite EMG och så vidare.

Göra några modeller och kunna belägga det lite mer. Där är jag inte än idag. Men det kanske vore värt att skriva upp en ansökan i alla fall. Nu när jag har det här som grund.

01:00:58 – Wille: Så är det. Jag har inte gjort det än. Jag tänker att det finns många fördelar med det. Framförallt med hypotesgenererande. Inför att man kanske ska planera något träningsprogram eller göra någon studie där man behöver följa folk över en längre tid, så är det ganska bra att ha något som visar att det finns en möjlighet till ett positivt utfall om vi gör på det här sättet. En simulering som tar mindre tid och är mindre kostsam kan vara en bra grund för det.

01:01:24 – Joakim: Ja, precis. Är det så att man skulle vilja… Man tror att det här går att förbättra jättemycket genom att ändra rörelsemönster eller bygga starkare muskler någonstans. Så istället för att börja med trial and error så kan man börja med några simuleringar och kanske åtminstone få bort de värsta avarterna som definitivt hade lett fel. Så man kan korta ner hela processen och försöka komma fram till något som är bättre.

01:01:51 – Wille: Så är det. Ska

Biomekanisk simulering och rättvis klassificering inom paraidrott

01:01:53 – Wille: vi hoppa vidare till paraidrotten, som du också är inblandad i?

01:01:57 – Joakim: Jag kom in på det en gång. Jag är bihandledare för en doktorand i Östersund, som sitter på Vintersportcentrum i Östersund, som kollar på paraidrotter. Faktum är att det är specifikt sittande längdskidåkning. Det är mycket skidåkning i Östersund, som ni förstår. Och inte bara… Dels… i ett eventuellt klassificeringsperspektiv, det vill säga hur ska man dela in paratleterna så att det blir rättvisa tävlingar, men även ur ett hälsoperspektiv. Vissa av de här, beroende på vilken typ av funktionell nedsättning man har, bygger man sin kärke som man sitter på när man åker längdskidåkning lite olika. Hypotesen är väl att vissa av de här sittställningarna inte är så bra för längdryggen i längden. Så ska man ha det i motionssyfte eller så så ska man helst inte ha någon sittställning som är jättedålig för den lilla fungerande rygg man har.

Speciellt inte om man inte känner att, om man inte har någon känsel i den nedre ländryggen så kan ju risken börja gå sönder innan man känner att, innan man ser att det blir något problem. Då blir det lite tråkigt. Så lite från det perspektivet, hälsoperspektivet och eventuellt att kunna hjälpa till med klassificering av sittande skidåkare inför Paralympics och så vidare. Så har hon börjat jobba med det här. Hon har delvis byggt en helt ny kälke, en ny sits, som hon trodde skulle kunna vara lite bättre. Och så har hon, till att börja med, tagit in icke funktionsnedsatta skidåkare. Framförallt från skidhögskolan, men även några andra. Riktigt duktiga skidåkare, kvinnor, tio stycken. Och satt och dels kört i två stycken olika sittpositioner och filmat, eller mätt in rörelsen med hjälp av lotion capture.

Alltså man sätter markörer och så filmar man, så att säga.

01:04:01 – Jacob: Jag tror de flesta har sett det. När man sätter det på en blå bakgrund så ser det ut som ett skelett.

01:04:06 – Joakim: Wipan är ett stort system och Colossys är en stor svensk. Det används för diverse olika saker nu för tiden. Filminspelningar och allt möjligt.

01:04:18 – Wille: Gollum är bland annat Jönsson. Ja, precis.

01:04:20 – Joakim: Gollum var ett gammalt praktexempel på det. Har vi fått in fler referenser? Men ett sådant rörelsemätsystem helt enkelt. Så mäter hon stavkraften, mäter lungkapacitet. Hon är ju mycket bättre fysiolog än vad jag är, jag vet inte riktigt vad det heter. Man mäter syreupptagförmågan, mäter andelen syre som kommer ut och så vidare. Och EMG på musklerna. För det första, vad det gäller metodens giltighet så får vi inte samma numeriska värden såklart, men när man mäter verkningsgraden enligt ett gammalt fysiologiskt mått som kallas gross efficiency och verkningsgrad skelettmuskulärt, som jag har räknat tidigare i en artikel jag har publicerat, så ser man precis samma tendenser. Det är inte samma numeriska värden för att man inte mäter samma sak riktigt.

Men man ser att det stämmer överens jättebra. Även när man kollar på EMG-resultaten så de muskler som är framräknat bör generera hög kraft i en viss tidpunkt. Även om man kollar i EMG-datat så är de väldigt aktiva inom EMG-datat på precis samma tidpunkt. Så det talar ju för att att metoden inte är helt ute och cyklar, utan att man kommer relativt nära någon sorts verklighet, eller åtminstone någon sorts nära vad man kan mäta med EMG. Så det känns jättekul. Och sen så är det inte riktigt klart än, huruvida hennes nya sits ger lägre eller högre belastning på diskarna eller ländryggen till exempel. De beräkningarna är inte färdiga ännu. Jag har inte fått se dem än i alla fall. Men det är jättespännande. Planen är att om det här verkar funka bra så ska man ta in några paraatleter och göra ytterligare tester på sen.

Man vill ju inte börja med att sätta några funktionsnedsatta i den här. Om det visar sig att belastningen på diskarna och ländryggen verkar bli jättemycket högre med den nya sitsen, då vill man inte sätta någon som inte känner smärta där och köra en massa. Då kanske det blir skador eftersom de inte känner att de ska sluta åka om det börjar göra ont. Så att vi börjar på icke funktionsnedsatta för att göra en första utvärdering. Än så länge ser det jättebra ut. Tanken där också, vad det gäller paraidrotten, man delas ju in. Dels är det att man kan delas in beroende på om man har synskada eller inte och så vidare. Men även om man har olika mer muskulära skador. Vid sittande skidåkning delas man in lite grann var skadan på ryggen sitter, det vill säga vilka muskler fungerar och inte.

Så får man tidstillägg olika mycket. Det är inte alltid helt lätt att veta. Det går ju att kolla vilka muskler som fungerar och inte, men vad som är ett rimligt tidstillägg och inte, det är så lätt att veta. Så där hoppas vi på att i slutändan kunna hitta ett bra prestationsmått och sen simulera olika muskelskador, vilket är jättelätt i programvaran. Det är bara att plocka bort funktionen med musklerna. Det är perfekt anpassat för att studera funktionsnedsättningar på muskler som antingen är svagare, så går det att ställa precis som man vill, eller att de inte fungerar alls. Så kopplar man helt enkelt bort dem i koden. Har vi ett bra prestationsmått så skulle vi kunna se att sitter skadan i T12 mellan ländrygg och thorax så är det dubbelt så mycket sämre än om den sitter i T5.

Alltså rätt högt upp i thorax. Förhoppningsvis i slutändan skulle det kunna bli en lite mer objektiv bedömning om hur mycket en viss skada försämrar resultatet.

01:08:29 – Wille: Men hur har man tagit fram det idag? Man blöter ett finger och stoppar upp i luften. Ja, lite så. Jag tänker att om du skulle försöka göra så att alla som är skadade på samma nivå får tävla mot varandra. Jag gissar att det inte finns tillräckligt med underlag.

01:08:47 – Joakim: Det gör ju inte det, för då räcker ju inte atleterna till helt enkelt. Utan man måste ju klumpa ihop dem så mycket det går så att det ska bli några att tävla mot. Jag menar, de är ju med och tävlar därför att det är kul att tävla. Och de flesta av oss tycker det är jättekul att tävla. Även om jag inte varit så bra så tycker jag fortfarande det är jättekul att tävla. Så man vill ju tävla. Men man vill gärna tävla så rättvist som det går. Men det måste finnas några att tävla mot med. Det vore ju jättebra om man kan ha ett relativt rättvist system. Är du mer skadad så får du avdrag på din tid till exempel eller vad det nu må vara. Det är som handikapp i golf i princip.

01:09:25 – Jacob: Ungefär. Fast det är oftast mer en träningsgrej.

01:09:29 – Joakim: Precis, och skillnaden med den klassificeringen som är i Paralympics, som IPC, Internationella Paralympiska Kommittén har bestämt, det är ju inte att den ska vara som i golf, där ju mer man tränar, ju bättre personer får man tävla mot. Utan i Paralympics är det att ju mer man tränar, ju bättre man blir. Då kommer man att vinna mer. Man ska inte straffa, för idag är det lätt hänt att när man gör tester först för att dela in dem i olika grupper eller med olika tidsavdrag och så. Om man presterar bra där, då kan man riskera att hamna Så att man får mycket tidspålägg till exempel. När det egentligen bara är att man har tränat mycket hårdare än de andra.

01:10:14 – Jacob: Ja, precis. Man har en muskel som är försvagad anatomiskt eller på grund av en skada. Men man har ändå tränat upp den så mycket att den kanske funkar bättre än hos vissa andra som inte har samma förutsättningar från början.

01:10:28 – Joakim: Ju mer man tränar, då ska man vinna mer. Man ska inte bli uppflyttad i en svårare klass. Jag tycker det är lätt sunt och det är den linjen man har hos IPC, Paralympiska kommittén. Så förhoppningen är att i framtiden, inte alltför lång framtid, dels har vi begynnande samarbete med Anna Bjerkefors på GIH som är direkt involverad med IPC och har klassificerat kanotister inför Rio till exempel. Vi har samtal med henne om att kunna vara med och stötta i klassificeringsarbetet. För att kunna bidra och ge ett bredare och mer underlag till den här klassificeringen. På ett objektivt sätt förhoppningsvis.

01:11:21 – Jacob: Det måste ju vara bättre än som du sa nu, att man chansar. Ja, det var ju klart överdrivet. Ja, det blir väl praktisk erfarenhet och lite mer sådär… Man försöker göra funktionstester experimentellt, men det är ju svårt.

01:11:36 – Joakim: Det är jättesvårt. Även om man vet var skadan sitter via medicinska läkarutlåtanden och så vidare, så hur stor del det påverkar prestationen i just den specifika idrotten är jättesvårt att säga. Speciellt om det är liksom… Sitter skadan i T7 eller T6? Spelar det någon roll? Vilka muskler påverkar det? Har de musklerna någon betydelse för prestationen i just den här idrotten eller inte? Det är inte lätt om man ska utföra det rent experimentellt endast.

01:12:07 – Jacob: Nej, det finns ju inte så många att experimentera med.

01:12:10 – Joakim: Nej, och även om det fanns många så är det inte så lätt ändå. Vår förhoppning är att vi kan vara med och bidra där. Det kommer ju aldrig vara någon ersättning för det här, men att man kan vara med och bidra. Det tycker jag är jättespännande. Förhoppningsvis kommer vi iväg. Det är OS i skidforskning snart här. I Sankt Anton-trakten i december. Vi siktar på att åka dit och presentera preliminära data och se hur det bemöts. Då är det skidforskning, men ändå. Det ska bli väldigt spännande.

01:12:52 – Jacob: Det låter som en väldigt smart idé. Vi får se vad andra tror.

01:12:56 – Wille: Hur mycket kontakt har du med de som är mer renodlat idrottsinriktade? Har du någon koll på vilket intresse de har för det som ni håller på med?

01:13:09 – Joakim: I nuläget har jag inte det personligen alls utan det är via min doktorand. Eftersom jag inte driver något eget projekt så har jag tyvärr inte det i dagsläget.

01:13:25 – Wille: Nej. För jag tänker att det känns som att det måste till det på något sätt. Att den kontakten finns. Jag tänker att båda kommer med idéer från bägge hållen. Eftersom man kommer från helt olika bakgrunder om vad man behöver och vad man kan leverera. Ja, nej men visst. Det var en uppmaning. Du får skärpa dig helt enkelt.

01:13:49 – Joakim: Det gäller att gilla mer bara. Så är det. Det är kort. Undervisning och annat och sådär. Så nej, men visst. Oavsett hur mycket forskning jag skulle göra, idrottsforskning, om jag inte skulle nå ut med de resultaten till några avnämare så var det inte så mycket mening med det. Så visst, det är en bra uppmaning och jag ska ta till mig.

01:14:20 – Wille: Ja, Joakim, det har varit sjukt kul att prata om det här. Jag känner att det blir väldigt lätt väldigt nördigt här. Jacob har verkligen suttit och såhär, är det moduler du håller på med, eller?

01:14:29 – Jacob: Jag var väldigt nära att läsa biomekanik, faktiskt. Eller väldigt nära, beror på hur man ser på det. Jag läste ju civilingenjör, och när jag var inne på, jag tror det var tredje året, så hade jag lite, jag hade lite kris då och då när jag läste det där, för jag visste aldrig om jag ville jobba med det. Men just då så såg jag att de hade den här biomekanikkursen i, byggnaden bredvid, där min bror studerade bland maskiningenjörerna. Då började jag kolla upp vilka kurser behöver jag läsa extra för att hoppa på. Jag började faktiskt läsa två kurser extra där. Det var en vanlig mekanikkurs och så var det någon kring hållfasthetslära.

01:15:04 – Joakim: Det var det säkert, för jag vet att de har den biomekanik… Jag är lite bekant med Ingrid Svensson, en av de som är Jag tror hon har hållit eventuellt någon av de kurserna du pratar om. Jag vet att jag kollade upp för ett tag sedan och såg att det var… Det var inte bara den typen av biomekanik som jag använder. Man kollar även på när benbitarna förlängs eller förkortas. Alltså när man komprimerar. Då behöver man lite hållfasthetslärare som tar hand om destinationen. Jag hoppar i alla fall på…

01:15:38 – Jacob: Jag hoppade på kurserna, men sen så började jag läsa sjukgymnast precis samtidigt, så då blev det liksom 230% eller vad det var i studier. Till sist, och så insåg jag när jag väl hade kommit halvvägs in i de här kurserna, så insåg jag att det blev mycket jobb, och så kom jag på att sen är det liksom en introduktionskurs i biomekanik. Jag tänkte, jag blir inte så bra ändå. Så tänkte jag, nej, det får vara så. Det hade varit väldigt kul att kunna lite mer simuleringar. Det får man kanske ta tag i någon gång i livet.

01:16:06 – Wille: Verkligen. Det ska bli kul att se vad som händer framöver inom det här fältet. Jag tycker verkligen att den här kopplingen mellan det som ni håller på med, med modelleringen och den lite mer rena mekaniken, och det fysiologiska och tränarbiten är väldigt spännande. Så tack för att du tog dig tid och ha det gött.

01:16:27 – Joakim: Tack för att jag fick vara med. Ha det bra, hej.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *