Summering av avsnittet
AI summering. Längre ner finns hela avsnittet med komplett transkribering.
I det här avsnittet av Tyngre Träningssnack gästas Wille och Jacob av idrottsfysiologen Mikael Mattsson, som pendlar mellan Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm och Stanford University i Kalifornien. Samtalet inleds med Mikaels bakgrund på det klassiska Åstrandlaboratoriet under mentorer som P-O Åstrand och Björn Ekblom, där hans tidiga forskning fokuserade på multisport och ultrauthållighet. Han förklarar hur traditionell läroboksfysiologi stämmer väl upp till ungefär tre till sex timmars arbete, men att kroppens ämnesomsättning och cirkulation anpassar sig på helt andra sätt under tävlingar som pågår i flera dygn. Dessutom diskuteras skillnaderna mellan löpare på 10 000 meter och maraton, där en hög arbetseffektivitet ofta står i motsatsförhållande till ett extremt högt maximalt syreupptag (VO2max), samt hur tillskott som nitrat (rödbetsjuice) påverkar dessa parametrar.
Vidare berättar Mikael om sitt praktiska arbete med träningsstyrning inom lagidrotter, bland annat med svenska landslag i handboll inför och under långa mästerskap. Genom enkla dagliga skattningsskalor för sömn, mat, upplevd ansträngning och slitenhet kan tränarstaben anpassa den kompletterande fysträningen på individ- eller gruppnivå så att nyckelspelare inte körs i botten tidigt i en turnering. Jacob delar med sig av sina egna erfarenheter från ett liknande projekt i Helsingborgs IF och lyfter utmaningarna med att omsätta insamlad data till konkreta åtgärder i vardagen.
Diskussionen går sedan in på konsumentteknik som pulsklockor, aktivitetsarmband, sömnmätare och mätning av hjärtvariabilitet (HRV). Mikael konstaterar att dagens appar och algoritmer tar in för få variabler och använder alldeles för grova generella mallar för exempelvis pulszoner och sömnkvalitet för att ge tillförlitliga besked om återhämtning. Istället lyfts värdet av subjektiv känsla, erfarna tränare och enkla funktionella förscreeningar – såsom spänsthopp eller dagliga rörlighetskontroller – för att upptäcka avvikelser från en idrottares normalnivå och styra kvantitet och kvalitet i träningen.
Mikael ger även en inblick i skillnaderna mellan amerikansk universitetsidrott och europeisk elitfotboll. Trots enorma ekonomiska resurser och stora staber inom exempelvis amerikansk collegefotboll menar han att de främsta europeiska fotbollsklubbarna ligger längre fram när det gäller daglig screening och individanpassad belastningsstyrning. De berör också varför så lite av klubbarnas interna data och metoder publiceras vetenskapligt, då kunskapen ofta betraktas som en ren konkurrensfördel, något som även syntes tydligt hos den brittiska olympiska kommittén inför OS i London.
Avsnittets andra halva fokuserar på genetik, muskelfibertyper och det stora forskningsprojekt vid Stanford där Mikael analyserar hela genomet hos världens främsta konditionsidrottare med ett VO2max över 75 ml/kg/min. Han förklarar varför äldre studier på enskilda kandidatgener, som den så kallade sprintgenen ACTN3, har varit naiva och varför kommersiella gentester som säljs för dyra pengar är helt värdelösa för att styra träning eller välja idrott. Eftersom hundratals eller tusentals genvarianter samverkar i komplexa nätverk förklarar ett fåtal gener bara en bråkdel av variationen, men genom modern helgenomsekvensering och avancerad databearbetning hoppas forskarna i framtiden kunna identifiera genetiska profiler som förutsäger vilka träningsformer olika individer svarar bäst på.
Avslutningsvis tar Jacob och Wille upp veckans argumentationsfel: Gish gallop. De beskriver hur debattörer i brist på sakliga motargument vräker ur sig tiotals nya påståenden eller timslånga videoklipp för att dränka motparten och undvika att erkänna fel i den ursprungliga frågan, samt går igenom grundläggande principer för hur man för en konstruktiv och evidensbaserad diskussion.
På Tyngre Träningssnacks instagram hittar du bilder och klipp från avsnittet.
Visa avsnittets hålltider
Det här är en automatisk transkribering av detta avsnitt av podcasten Tyngre Träningssnack. Du kan trycka på varje tidpunkt i texten för att hoppa till precis den delen av avsnittet i youtubespelaren ovan.
Transkriberingen är genererad med hjälp av AI och innehåller därför vanligen några enklare fel.
Introduktion och Jacobs snabba comeback i fotbollen
00:00:23 – Wille: Hallå, hallå! Välkomna till ännu ett avsnitt av tyngre träningssnack. Jag heter Wille och med mig har jag som vanligt Jacob Gudiol. Hur är läget Jacob?
00:00:31 – Jacob: God kväll Wille! Jodå, det är finfint med mig ska jag säga. Vi börjar träna fotboll nu, så nu börjar det göra ont i kroppen igen. Man känner att man är gammal. Som gatan snart för fotbollsspelandet. Men har du börjat? Skulle inte du slutat träna fotboll? Jo, jag hade slutat. Sen blev det comeback. Väldigt fort. Det hände lite grejer där i livet. Nu är det egentligen det jag gör på kvällstid. Innan var jag i Helsingborgs IF också, men det strök jag också inför i år. Så jag skulle sluta med allt, och sen helt plötsligt inser jag att jag har ändå tid så det räcker. Det är fotbollen som gäller. Då blir det en liten comeback igen. Jag hann egentligen inte missa en enda träning. Jag hade slutat under uppehållet. Det var ju en värdelös comeback måste jag säga.
00:01:12 – Wille: Skulle jag ha lämnat ett år och dopat det ordentligt och sedan kommit tillbaka.
00:01:16 – Jacob: Det är så man gör. Den enda frågan jag fick på spelarna var varför jag hade med mig väskan med alla grejer och inte grejerna i lokalskåpet.
Mikael Mattsson och vägen in i idrottsfysiologin på GIH
00:01:25 – Wille: Det är bra. Men vi är inte ensamma idag, utan med oss har vi en international man of mystery. Mikael Mattsson. Välkommen Mikael. Du är precis hemkommen från USA, där du pendlar mellan Sverige och USA som jag förstår det.
00:01:39 – Mikael: Ja, jag har en extrem veckopendling, så jag landade från Kalifornien precis. Jag var i Sverige i en vecka och sen tillbaka igen.
00:01:47 – Wille: Hur känns kroppen då?
00:01:49 – Mikael: Än så länge är det ingen fara alls. Jag har lyckligtvis inga större problem med jetlag, så jag hanterar det bra.
00:01:57 – Jacob: Gött. Men du kör en vecka på var ställe hela tiden, växelvis?
00:02:01 – Mikael: Nej, det skulle jag inte säga. Kanske en vecka i Sverige och tre veckor i USA i snitt nu de senaste åren.
00:02:09 – Jacob: Okej. Men då har vi väl redan ett spår här. Vi kan väl… Vem är du? Jag skulle gissa att vi fortfarande har lite överbetoning på styrkeintresserade människor. Jag skulle tro att du är mer känd hos konditionsidrottarna i allmänhet i Sverige.
00:02:25 – Mikael: Ja, det får man väl säga. Jag har jobbat mycket med konditionsidrott i alla möjliga sammanhang. Från ultralånga till mer traditionella cyklister och löpare och sådär. Litegrann mot lagbollspel också, men ingenting egentligen mot ren styrka. Jag jobbar på Gymnastik och idrottshögskolan i Sverige så då får man såklart undervisa i allting som har med träningslära och idrottsfysiologi att göra. Lite koll på styrkan har jag, men klart mindre än konditionssidan.
00:02:55 – Wille: Det är bra. Då vet vi vad vi ska inrikta oss på idag. Men nu försvann du i och för sig lite här. Jag tror varken jag eller Jacob hörde direkt vad du sa. Men du sa någonting om Gymnastik och idrottshögskolan, vill jag minnas. Hur hamnade du där? Om vi börjar i den änden.
00:03:10 – Mikael: Det var en slump egentligen. Jag hade tänkt att jag skulle göra en egentligen bara en kandidatexamen i fysiologi. Jag gjorde C-uppsatsen på Gymnastik och idrottshögskolan som då var en del av Karolinska. Tredje avdelningen för fysiologi på Karolinska var utlokaliserad till Gymnastik och idrottshögskolan. Så de som gjorde mer praktiskt idrottsrelevanta grejer hamnade där. Så då var jag i Björn Ekbloms forskningsgrupp. Så rullade det på. Det gick rätt bra. Jag hade P.O. Åstrand som någon form av överhuvud. Han tyckte väl att de grejerna jag skrev var okej.
00:04:00 – Wille: Ja, det är i och för sig bra praise från den mannen.
00:04:02 – Jacob: Ja, precis. Fick du något bra också?
00:04:07 – Mikael: Jag tror att… Största anledningen till att jag fortsatte och fick möjligheterna var att på min C-uppsats så av någon anledning så fick P-O läsa igenom dem och kolla igenom. Vi var två stycken som gjorde det tillsammans, gjorde det samtidigt. Vi gjorde inte exakt samma grejer, men vi gjorde det samtidigt. Den andra killen fick tillbaka sitt arbete och det var helt rödstruket överallt. Det var såklart en massa rött i minnet också, men på framsidan stod det ”dra upphöjt till två”. Det var antagligen bland det högsta man kunde få i betyg.
00:04:40 – Wille: Hur nervös blev du när du visste att han skulle läsa igenom din selepsats?
00:04:45 – Mikael: Jag har lite dålig koll på vilka man behöver vara nervös för generellt. Så jag tänkte inte så mycket på det i förväg. Det var bara att skriva det som skulle skrivas.
00:04:58 – Jacob: Jag kan berätta för lyssnarna att P-O Åstrand är en av de största legenderna här i Sverige när det gäller idrottsfysiologi. Det är väl egentligen han och Bengt Saltin som är de större som var med från början. När man började studera träning, för det var ingen självklarhet från början, alltså träning för att prestera på något sätt. De första konditionstesterna och sådana saker. Började mäta syreupptagningsförmåga. Har en väldigt känd fysiologibok också. Den är väl fortfarande med sista utlagan. Jag vet inte om den fortfarande är med så mycket.
00:05:31 – Mikael: Jag vet inte. Jag vet att den är översatt till någonstans 17 olika språk eller någonting sånt där. Jag fattar senare hur stor han var. För att var man än är någonstans i världen så vet man vem han var. Eftersom labbet på Gymnastik och idrottshögskolan heter Åstrandlaboratoriet. Så det blir liksom… Ja, det borde vara en hit.
00:05:53 – Jacob: Man har det med sig hela tiden.
00:05:55 – Mikael: Det är ganska många dörrar som öppnas bara av att man är ifrån det labbet. Både när jag varit i Japan eller i USA nu också så vet de någon så vet de vem Åstrand var när det handlar om idrottsfysiologi.
00:06:08 – Jacob: Ja, det är häftigt. Det var kul att stöta på honom med. Bengt Saltin fick jag möta någon gång där, men inget att jobba under eller något sånt. Nej, det är häftigt. Lite traditionsbit. Men du kan ju fortsätta där. Vi avbröt ju dig där i din C-uppsats.
Ultrauthållighet, arbetseffektivitet och 10 km kontra maraton
00:06:25 – Mikael: Nej, det var bara… Sen rullade det på egentligen. Det började faktiskt projekt redan då på C-uppsatsen med ultrauthållighetsidrottare. Multisport många dygn. Fysiologiskt borde det inte funka att göra det man gör. Vi tittade på att om Om samma saker händer som händer vid en timme som fortsätter hända vid tre timmar. Om det skulle fortsätta i samma utveckling i 136 timmar så skulle folk dö eller åtminstone krypa. Men det gör man inte.
00:07:01 – Jacob: Så det är något som förändras i ämnesomsättningen?
00:07:03 – Mikael: Bland annat ämnesomsättning och cirkulation och det jag tittade mest på. Det måste vara något annat som anpassas på ett annat sätt. Vilket gjorde att det finns intresse att fortsätta jobba med det.
00:07:15 – Wille: Vad kom du fram till då? Varför funkar det?
00:07:19 – Mikael: Den korta versionen är att i stort sett all fysiologi, all läroboksfysiologi funkar till tre timmar, kanske till sex timmar. Men därefter ser det lite annorlunda ut. Så det blir också att någon som håller på med traditionella konditionsidrotter är ju sällan och håller på längre än 3-4 timmar. Men Ironman-triathlon och motorsport och ultradistanser, det är annorlunda. Det måste man tänka lite annorlunda på. Både i näringsintag och hur man laddar och hur man tränar och vad som är viktigt, vad som kommer vara prestationsparametrar.
00:07:54 – Jacob: Men om vi tar 10 kilometer till ett maraton. Nu går vi direkt på en fråga mitt i din karriär. Jag vill inte ha ett svar, det kanske jag inte ska begära. Men jag vill höra vad du tror om det. När man tittar på data så verkar det skilja väldigt lite rent fysiologiskt mellan en 10 kilometers löpare och maraton. Det verkar som att maratonlöparna bara står ut med smärtan lite längre. Och det är ju också väldigt ofta löpare just från 10 kilometer som tar steget till maraton. Det var vanligare förr i alla fall, innan maraton fick man in mer pengar. Men är det några, liksom, känner man till några större skillnader på dem?
00:08:35 – Mikael: Nej, egentligen inte. Det enda som kommer till som största skillnaden är energi. Så om man ska titta på de som blir riktigt bra på 10 000 meter så behöver inte de egentligen fokusera på arbetseffektivitet. Du kommer att ha tillräckligt för att överleva det. Men tittar man på halvmaraton till maraton så har de som är riktigt bra väldigt bra arbetseffektivitet också.
00:09:01 – Jacob: Så de slösar inte så mycket energi. Kanske lite snällare fotosättningar också?
00:09:07 – Mikael: Faktum är att teknikmässigt, man kan tänka sig som arbetseffektivitet som flera delar. Dels så har man biomekaniken som du är född med och dels tekniken som du kanske kan träna upp. Men biokemiska, mitokondriella effektiviteten kommer också skilja mellan personer. De som har högre syreupptag kommer att ha nästan per automatik sämre biokemisk arbetseffektivitet.
00:09:35 – Jacob: Det var Philip Larsen som publicerade något kring det, var det inte det? Eller du var med på den studien också? Nej, men du ska definitivt ge Philip kredd för det.
00:09:46 – Mikael: Men vi har jobbat vidare lite med det för att se hur stor spridning det är till exempel. Man tittar ofta på konditionsidrotter så mäter man maximal syreupptagningsförmåga. Det är fair. Det är stor skillnad om man är bra om man har höga värden och någon som är motionär har lägre och någon som är otränad har ännu lägre. Men man vet också att inom ett snävt spann, säg de som springer milen på 30 minuter ungefär, så säger syreupptagningsförmågan ingenting. Då måste det vara något annat som spelar in också. Om man lägger ihop det med hur bra arbetseffektivitet man har så får man ett bättre mått på hur bra man är. Det visar sig att de som har bäst arbetseffektivitet har sämst syreupptagningsförmåga och tvärtom.
00:10:29 – Jacob: Okej, så man ska försöka få båda två bra trots att det inte riktigt går? så blir det bra idrottande.
00:10:36 – Mikael: Ja, eller kanske välja distans efter vad man är bra på. Eller se till att justera det. Det Philip gjorde till exempel var med nitrat. Rödbetsjuicen är det som är mest känt. Man fick bättre arbetsavgift och gjorde av med mindre energi på submaximala belastningar. Det är superbra. Då tänker man att man kan köra fortare på max också. Så var det inte. Maxet försämrades lika mycket som man blev mer effektiv. Det blir jätterelevant för någon som kör maraton eller någon som kör Ironman. Man spelar ingen som helst roll för någon som kör 10 000 meter.
00:11:13 – Jacob: Nej, precis. Rödbetsljusen är kanske mer för de riktiga ihärdiga personerna.
00:11:19 – Mikael: Ja, och för motionärer kan man tänka sig att ska du köra Vätternrundan eller Vasaloppet så är det relevant. Men om du håller på med ditt femkilometerslopp så kanske det inte är det som är ditt prio.
00:11:29 – Jacob: Häftigt. Vi har tänkt bjuda in Filip här också så vi kanske kan få med det ännu djupare framöver. Jag hade en fråga till här. Men hur tror du det kommer sig då att det är så många som ändå går från 10 kilometer till ett maraton? Borde det inte bli mer specialiserat? Alltså givetvis är man bra på det ena så kommer man vara väldigt bra på det andra också. Men borde det ändå inte vara så att de som är Det kanske har redan visat sig, så det är inte så vanligt. Men först var det i alla fall, om vi tar tio år tillbaka, så var det oftast 10-kilometerslöparna som gick över och så var de bäst på maraton. Gabriel Selassie är väl typexemplet där. Ja. Är det liksom så att det är en viktig sak kanske, eller något som spelar in, men de är så mycket talanger på allting så det är ändå svårt att slå dem?
Eller man har ingen aning?
00:12:23 – Mikael: Det är svårt att säga. Man kan säga att generellt så när man blir äldre så tappar man någonting, eller man tappar garanterat i snabbhet. Så 10 000 meter, om man tänker arenaloppen, så kommer spurten att vara viktig och relevant. Du kommer ha sämre spurt när du blir äldre, men däremot så din förmåga att hålla jämn högfart kommer inte vara så mycket sämre. Så att du kan vara konkurrenskraftig i äldre dagar på längre distanser, så att det är rimligt att gå uppåt. Även de som är medeldistansare kommer ju gå uppåt, men de kanske inte går från 10 000 till maraton, de kanske går från 1 500 till 3 000 eller 5 000.
00:13:06 – Wille: Ser man det på ultralöparna, att de kan vara väldigt mycket bättre?
00:13:09 – Mikael: Ja, definitivt. Om vi tar multisport, som jag har som bäst koll på, så där är det ganska vanligt att de som vinner VM är en bit över 40 år. Och så kan man ju dra linjen neråt. 100 meter, om man tar någon löpning som drar hela vägen, så är det någonstans 25, 26, 27 år som de bästa tiderna görs oftast.
00:13:32 – Jacob: Ja, det är ju bara Gatlin som sticker ut där som har åkt fast för doping två gånger. Så kanske man ska…
00:13:39 – Mikael: Det är ju ingen slump där. Både Marilyn 80 och Linnford Christie åker fast för doping när de är över 40. Nej, precis.
00:13:47 – Jacob: Det är väl inte så. Men vi fortsätter. Vi var inne på vad du höll på när du doktorerade. Det var multisporterna. Vad har du gjort sen?
00:14:00 – Mikael: Sen så har det varit fortsatt på Ultra. Så jag har jobbat en del. Dels jobbat praktiskt med med multisportarna och ultralöpare och tittat på,
Styrning av träningsbelastning och återhämtning i lagidrott
00:14:10 – Mikael: just eftersom vi såg att det är skillnad med vad man behöver. Så det går inte att göra bara de traditionella testerna för att få fram vem som kan bli bästa ultralöparen till exempel. Sen har det varit en del mot handboll faktiskt. Inte så mycket fotboll, men mot handboll. Det började egentligen med hur man individualiserar med få resurser i ett lag. Det är svårt. Och så krockar det med hur man gör för långa mästerskap. haft en del pilotstudier med juniorhandbollslandslag och så, där man ska ha en tvåveckors turnering där man helst ska vara bäst i sista matchen, men man måste komma till sista matchen också. Oftast så är spelarna i de situationerna tränade för en match i veckan eller så. Inte match varannan eller var tredje dag.
00:15:11 – Wille: Vad var det för problem som ni försökte lösa, så att säga?
00:15:14 – Mikael: Vi försökte framförallt se till att man måste fortsätta träna. Man kan inte sluta träna och bara spela matcher i två veckor om man ska vara bäst i sista matchen. Inga konstigheter, men det ska anpassas också. Nästa steg blir att se att vissa individer kommer att ha 40 minuters matchning på en 60-minutersmatch och vissa kommer att ha ingenting. Dagen efter-träningen bör se helt olika ut. fem år sedan nu som började med det här. Så nu är det ju de flesta lagen som skulle behandla det så, men då var det inte jättevanligt i alla fall.
00:15:51 – Jacob: Lagen, då menar du landslag?
00:15:54 – Mikael: Ja, just då svenska landslag. Just då tror jag inte ens att Premier League-lagen i fotboll hade den typen av uppföljning i veckorna heller. Man insåg att vi har många matcher, men hade inte system för att utvärdera och sätta ihop allting. Det finns väl faktiskt inte ens en, utan det är lätt att mäta. Lätt att mäta med en GPS eller så hur många strutscher man gör, hur snabbt det går och sen så är det första steget i att se ut hur hög var den belastningen. Det är fortfarande svårt.
00:16:29 – Jacob: Det är väldigt, väldigt svårt.
00:16:32 – Mikael: Nästa steg är att sätta ihop det med varje spelares resten av livet. Hur mycket sover de? Hur bra återhämtningsstrategi har de? Hur många poäng minus gör en bra återhämtningsstrategi jämfört med hur många belastningspoäng man hade? Det är fortfarande svårt.
00:16:50 – Wille: Ja, lös det. Ja, precis.
00:16:53 – Mikael: Men vi började redan då med att titta på, om vi gör det väldigt enkelt och bara tittar på hur hårt upplevde du att du körde igår? Hur sliten känner du dig? Hur bra har du sovit? Hur bra har du ätit? Och sen så få en väldigt enkel procentskala på det och se om en person går neråt eller uppåt under en treveckorsperiod där det är förläge i ett mästerskap. Så är det lättare då att bromsa i tid i alla fall. Bara någonting sådant enkelt kan göra att man inte kör ner de viktigaste spelarna i botten efter första veckan av turneringen.
00:17:27 – Jacob: Fick ni ut någonting praktiskt? Hur många vann ni som hjälpte till med den här datan? Just det du beskriver där, det gav jag mig på. Jag har ju varit i Helsingborgs IF i, jag tror det blev fem år totalt. Jag försökte mig på det här lite pilotprojekt och då hade jag två trupper. Undantaget maten så gjorde vi ungefär precis det att de fick gå in på mobilen efter varje träning och skatta träningen. Och sen på morgonen fick de berätta hur många timmar ungefär legat i sängen och hur deras kroppar kändes ungefär. Det var en väldig massa data att gå igenom. Just det du pratar om här med stress utanför. Ibland förstod man inte någonting. Så var det någon som kom till träningen och ritade en fyra av tio. De fick ju bara skriva fyra av tio. Jag hade inte någon extra rad och berättade om de kunde gissa sig till varför.
Då satt jag själv med den här datan. Jag är inte så van vid att jobba med den typen av data. Jag hade väldigt svårt med att verkligen hitta något. När jag satt med allting i efterhand kunde jag summera det och se ganska fint att när de sovit lite sämre så var de lite tröttare vid träningen och de skattar sig också lite lägre. Men det var ju ett snittvärde.
00:18:45 – Wille: Det blir väldigt grovt också. Jag kunde säga till dem en månad senare att, ja, titta här.
00:18:50 – Jacob: Det är bra att sova. De femton spelarna som sov lite sämre, de ritade också sin träning lite sämre än de femton som sov bra. Jag kunde inte gå och säga till en spelare inför eller efter träningen att idag var du lite trött på grund av det här. Det är klart, det kommer man kanske aldrig kunna. Jag kunde inte heller plocka ut vem som låg i risk, kände jag själv. Jag fick bra medelvärden så jag kunde köra den här, vad ska jag säga, lektorn och står och berättar för dem i klädrummet att ni behöver sova mer. Men jag fick inget för att jobba med dem individuellt, tyckte jag.
00:19:26 – Wille: Jag skrev typ min magister och masteruppsats på något liknande. Det var inte idrott, det handlade om lite annat. Men det jag kom fram till var att man mår ganska dåligt när det är måndag och lite bättre när det är fredag. Det var generande. Ja, precis. Men där kunde man faktiskt plocka ut en riskfaktor. Det handlar bara om att kunna göra nånting åt det. Ja, just det.
00:19:47 – Mikael: Faktum var att vi gjorde det lite enklare än så. Precis som du är inne på, man måste skala ner det till vad man kan hantera. Jag har det som käpphäst, att om man inte kan Om man inte kan göra någonting med datan så ska man inte ta upp det i analysen. Man kan ju samla in det för att göra någonting med det senare. Men om vi nu var på idrottare, i det här fallet praktiker, så ska de inte ha mer information än vad de behöver, för det ger ingenting extra. Första steget är att de fyller i varje frukost dagen innan. Här blir det internatläger, så det är lite skillnad om man har dem på plats hela tiden än när de är utanför vanlig klubbverksamhet.
00:20:33 – Jacob: Ja, det var många påminnelsemejl kan jag säga. Ja, precis. Så att, satt där klockan tio på morgonen så var det att skicka ut till sju av stycken, du har inte svarat på dina morgonfrågor. Lite mer stress.
00:20:45 – Mikael: Jag vet att det var Elvira Akovic som var fystränare för seniordamerna på den tiden. och jag som gjorde det på juniordamerna. Vi såg dels att det inte är så svårt att få folk att fylla i på morgonen i början. Tänk på ett nytt läge eller så om man är intresserad. Det som var viktigt var att man får en feedback direkt som känns relevant. Annars fortsätter man inte att fylla i ärligt. Och också att den feedbacken, vill man ha ärliga svar så får det inte passeras. Det får inte ligga till grund för hur mycket en spelare får spela till exempel. Då blir det också problematiskt.
00:21:27 – Jacob: Det hade vi i princip sekretess på det. Jag körde lite fysiskt. Jag var inte med i någon av tränarstaben. Jag mejlade och tog spelarna och snackade lite individuellt. Det enda tränarna fick reda på var ett medelvärde. Jag mejlade dem efter träningen och sa att idag skattar dina spelare träningen som Sjua av tio då, ungefär. Så att de kunde på något sätt få lite feedback. För om de visste om de tränade spelarna hårt eller inte. För ibland tror man ju att det är en tuff träning för att spelarna liksom går runt och hänger med huvudet kanske. Men de är ju bra på att fejka att det är jobbigt också när de inte tycker det är så skoj.
00:22:03 – Mikael: Ja. Så…
00:22:06 – Jacob: Det är ett sätt att göra det på, men då har man missat hela individualiseringen.
00:22:11 – Mikael: Det vi gjorde på nästa nivå var att inte matchsituationerna, utan extraträningen. Det som eventuellt gick att byta bort eller den typ som man gjorde efter i form av fys. Det var den som anpassades i förväg. De spelare skattade varje morgon och sen har de två dagar när totalratingen går utförst så fick de lugnare träning eller återhämtning eller bara rehabträning sista halvtimmen av det gemensamma träningspasset. Men det spelade ingen roll hur mycket matchtid de fick, de var alltid med på de viktiga bolldelarna. Sen kanske man inte hade individ-individ, utan kanske tre eller fyra grupper. Så att några fick pausa, några fick rehaba, några fick sprintträning och några fick styrketräning.
00:23:08 – Jacob: Hur försökte ni, försökte ni på något sätt utvärdera allting? Alltså om det var bättre, man antar ju att det är bättre, men liksom hade ni något sätt hårda data där, liksom att de var bättre på något fystet efter hela turneringen, eller om ni fick färre skador under turneringen, eller om de liksom själva kanske skattade sin egna fysiska prestation under tävlingen bättre än vanligt? Var det någonting så?
00:23:38 – Mikael: Ja, vi hade några kontrollpunkter. Det är ingenting som skulle hålla, som jag skulle säga håller i vetenskapliga sammanhang. När man bara pratar om ett lag och någon eller några tillfällen. Men däremot så första steget man kunde se när det var meningen att det skulle vara hård period eller några dagars hård träning på läger inför mästerskapet så såg man att spelarna skattade sig som mer slitna. Som första steg, som bevis på att de i alla fall kände att det syns när de är slitna. Som andra steg som spelar en roll var att om man släppte på träningen eller inte gjorde den här extraträningen utan såg till att någon fick vila mer så kom de tillbaka eller återhämtade sig på ratingen också. Tredje steget var att de var betydligt piggare än motståndarna i slutet av turneringarna och vann finalerna med Många mål.
00:24:46 – Jacob: Har man gjort det så har man gjort rätt. Då funkar det bra.
00:24:48 – Mikael: Men sen exakt.
00:24:51 – Wille: Men det är rätt häftigt för det är väldigt enkla medel det där. Alltså just skattningsskalor och den typen av styrning. Det är ju inte som du säger GPSer och pulsband och sånt där. Utan det är något som alla kan använda på något sätt.
00:25:03 – Jacob: Ja, vem som helst. Jag körde bara Google Forms. Det är gratis, det jag körde via med mina killar. Det var ingenting. Det var lite jobb. Men att jobba med datan dagligen, det är det som kräver… Var du där på heltid när du gjorde det här projektet?
00:25:20 – Mikael: Nej, absolut inte. Utan då hade vi ett… Jag ska säga så här. Fotbollslandslagen har haft ett system i flera år nu med att De varje kväll sitter med medicinska teamet. Både fysioterapeuterna, fystränaren, läkarna och det kanske är någon till. De går igenom varje enskild spelare och sen ger en samlad bedömning på hur hårt den spelaren kan belastas nästkommande dag. Så på samma light-variant så fick jag skattningarna. Eftersom det är data så går det in direkt. Jag fick skattningarna efter frukost. Går igenom vilka som ska hamna i vilka grupper. Och så får tränarna tillbaka det en timme senare. Första mästerskapet var i Dominikanska republiken. Då satt jag i Sverige. Andra var i Tjeckien och då var jag inte med på plats första veckan.
Det är egentligen inga klurigheter. Får man in data… Det handlar mycket om att ha byggt algoritmerna för hur mycket minus varje ska göra i förväg.
00:26:29 – Jacob: Precis. Det var väl det jag var dålig på.
00:26:34 – Mikael: Om vi ska gå in på lite mer seriös forskning så är det där mycket av nästa steg kommer att tas. Det är inget svårt att samla in data. Algoritmbyggandet behöver man mycket data för och det går att samla in nu. Man behöver stora dataset över tid och då kan man faktiskt göra riktigt bra algoritmer för varje enskild person egentligen.
Pulsklockor, sömnappar och hjärtvariabilitet för att styra träning
00:27:00 – Mikael: Hur mycket den kan belastas innan det blir för mycket.
00:27:02 – Jacob: Nu har jag ett relaterat, men ändå ett jättesteg här. Om vi tar pulsklockor, de brukar ju ha sådana här, nu pratar jag för konditionsidrottare. Det är många av de här, jag tror nästan alla, de stora pulsklockemarkerna nu. Du har ju en sådan här, antingen är det app, de flesta kör väl en app eller något online-verktyg nu för tiden. Man laddar upp sin dator och sen så får man tillbaka då hur tufft passet var och hur man ligger i sin träning. Man kan till och med bli coachad av programmen. Finns det några studier som verkligen har utvärderat det där? Hur bra fungerar de bara genom pulsen egentligen? Skatta hur man ligger till i träning och var man borde träna den närmsta tiden och så där.
00:27:44 – Mikael: Ja, men det är kul att du tar upp, för det är en stor del av det min forskning numera handlar om. Så koppla ihop det här algoritmbyggandet med att samla in data och hur bra data behöver man. Ska man vara lite krass så, i teorin är det Alldeles utmärkt, men inget av de appar som finns ute nu är i närheten av korrekta. Helt enkelt för att de tar in för få två variabler och ger ett säkert svar tillbaka. Jag har jobbat en del med pulser och pulszoner. Fortfarande är det så att de flesta klockorna och appföretagen har någon riktigt grov indelning på 50-70% av maxpuls. Vilket ni såklart har koll på att det stämmer inte. Någon som är vältränad kan ju köra på 85 procent utan att det sliter ett dugg. Medan någon som är otränad uppe på 85 procent så är det mjölksyra i öronen.
00:28:47 – Okänd talare: Japp.
00:28:48 – Jacob: Det är jag nu. I alla fall ett par veckor till efter.
00:28:52 – Mikael: Ja, precis. Så innan man ens har löst den delen så kommer det inte att funka. Nej, precis.
00:28:59 – Jacob: Vad tror du skulle behövas då? Hjärtvaliditet, hur använder man det? Det borde ju funka via pulsklocka. Skulle det vara att man… knappar in egna värden eller skulle det behövas att man gör någon typ av andras fysiologiska tester då? Räcker det tror du med sömn och kanske någon egen RPE-skattning och möjligen kanske ett sömntimmar eller något sånt där?
00:29:25 – Mikael: Ja, men redan där kommer du mycket längre. Många appar försöker lägga in sömnen också. De är i dagsläget okej för tid i sängen. Men när de anger kvalitet på sömn så har de skjutit över vad de har stöd för.
00:29:42 – Jacob: Ja, de här… Tänker du på aktivitetsarmbanden när man har på sig dem eller bara när man knappar in själv?
00:29:50 – Mikael: Ja, precis. Egentligen vilket av dem du vill så har de samma problem.
00:29:57 – Wille: Jag har ju både ett aktivitetsarmband och en telefon som ligger i sängen varje natt. För de mäter ju hur mycket man rör på sig i princip. Vad säger det egentligen om sömnkvalitet?
00:30:10 – Mikael: Jag har suttit med flera olika sömnforskare på det där och de säger att det är en kul grej, men det stämmer inte.
00:30:19 – Jacob: Det finns till och med någon madrass man lägger in hela alltet under så får man en snygg flashig skala.
00:30:25 – Wille: Någon procentsats, det är det som är det bästa. 73 procent. Det har jag på min hjärtvaliditetsmätare.
00:30:31 – Jacob: Det ger mig en siffra från ett till hundra.
00:30:37 – Mikael: Det är det första de säger, att det stämmer inte. Men om man pratar lite till så kan man säga att den där procentsatsen kan man strunta i. Men det som man kanske kan få en uppfattning om är hur många gånger man har vaknat under natten. Då är det helt plötsligt, har du haft en sömn där du har sovit åtta timmar i sträck eller har du en sömn där du har vaknat varje halvtimme? Det är rätt stor skillnad.
00:31:00 – Jacob: Då blir det ingen djupsug.
00:31:04 – Mikael: Då har du mycket bättre information på en gång. Men de bästa sömnapparna kanske inte knyter ihop med de bästa träningsapparna nödvändigtvis och värderar ihop. Förändring i vilopuls är något som är välkänt sedan länge. Det kommer vara ett bra tecken på om du är mer sliten eller inte. Och så kan du koppla på förändringar i variabilitet också. Men den känner bara vissa delar, inte alla delar av hur återhämtad du är. Jag har råd med att testa det nu när jag flyger huller om buller över världen och har nio timmars jetlag. Vet ju av erfarenhet att jag inte ska träna speciellt hårt dagen efter för det kommer vara slitsamt. Jag blir ganska trött och grinig iallafall. Men det känner inte hjärtvariabiliteten av överhuvudtaget.
Sådana saker som blir extra. Som kanske är viktigt för någon som är på elitnivå och flyger mellan olika tidszoner och ska träna. Hur mycket man kan träna och så, när det blir extra viktigt.
00:32:14 – Wille: Så det är fortfarande så att den känsla man har, om man är van vid att träna, är bra mycket bättre än alla procentsatser och siffror man kan få från de här apparna.
00:32:25 – Mikael: Ja, definitivt. Man kan också säga att har man en erfaren personlig tränare eller coach så kommer den att ha betydligt bättre koll än alla appar och artificiella intelligenser. Det är inte där det är intressant än. Det är intressant kanske om man har mycket folk, ett helt lag att kunna inviga och passa eller om man tränar på hälsa och inte har möjlighet att ha någon som håller koll på en.
00:32:51 – Jacob: Vad tror du om sådana här tester när man
Förscreening med hopptester, rörlighet och träningsfrekvens
00:32:54 – Jacob: gör något form av fejstest innan? Jag vet i tyngdlyftningen har det, jag ska inte säga att det har varit populärt, men det förekommer att man till exempel efter en uppvärmning så gör man ett jämfotahopp. Och så ser man liksom hur nära mitt personbästa är jag idag. Är det en decimeter back så tar man det som ett tecken att man är lite sliten eller inte riktigt igång det passet. Och så kanske man kör lite lugnare än vad som var tanken. Man kanske går in och skulle kört det lite lugnare. Så helt plötsligt så smäller man till och så har man ett nytt personbästa. Så känner man att kroppen kan hantera mer. Den typen av… Det är ju på något sätt ändå den här egna känslan som idrottare, men ändå lite mer objektivt. Kanske?
00:33:44 – Mikael: Absolut. Jag är faktiskt ett stort fan av den typen av förscreening. Ja. Så ett hopptest för att se maximal förmåga. Där finns det… Det kommer också mer och mer forskning på samma tanke. Hur mycket sämre kan jag vara och det fortfarande är okej, bra träning? Ju mer teknikdriven sport, desto viktigare är det att vara tillräckligt pigg för att kunna utföra sin idrott i rätt teknik.
00:34:12 – Jacob: Ja, det diskuterade vi en hel del med Tommy, just med fotbollsträning. Ungdomsspelare i Sverige kan väl ligga på en sju, åtta träningspass. Vi var inne lite på att det kanske är för mycket att begära. Man ska ha alla som ett kvalitetsfotbollspass. Särskilt av tonåringarna som sitter och spelar FIFA 15. Jag tror jag hade fyra i mitt lag som låg och tältade hela natten innan träning för att köpa FIFA 2015. Då vet man att de sover inte nätterna efter heller när de väl har fått spelet.
00:34:48 – Mikael: Nej, men då kommer vi in på en annan klurighet. Det kanske egentligen hade varit bättre att köra sju pass i veckan, men köra varje pass 35-40 minuter än att köra tre pass som är två timmar.
00:35:00 – Jacob: Ja, det är ju så man gör i de individuella sporterna. Tyngdlyftare kan ligga på 10-12 pass i veckan. Men då är det ju inte som vad folk tänker sig sitt vanliga gympass, utan du kan gå dit och göra en övning. Du tänker kanske något liknande i fotboll ändå? Att man skulle köra väldigt kort tid och försöka hålla sig pigg varje gång.
00:35:24 – Mikael: Ja, rent träningsfysiologiskt, principmässigt, så fler impulser, hög kvalitet på flera av dem, hög intensitet. Då pallar du inte att hålla på i två timmar utan du måste ha kortare. Men om du har en Stockholmsidrottare som jag har bäst koll på. Har du en timme enkel resa till din anläggning så är inte det hanterbart på ett bra sätt. Nej, då får man kompensera.
00:35:52 – Jacob: Det är väl som med det mesta. Ju mer intensitet desto mindre träning får man ha. Så får man hitta en balansgång där. Har man mer tid så får man ha mer lågintensivt.
00:36:04 – Mikael: Men tillbaka till din fråga där. Det var ju om man skulle göra den här typen av screeningtester före. Det kan man göra dels på prestation. Jag pratade med några Premier League-klubbar och där har man liknande typ av screening inför varje träning. Varje morgon har man rörlighetstestscreening till exempel. Den absoluta siffran är inte speciellt intressant. Det är svårt att veta hur rörlig man ska vara. Men däremot, förändring i rörlighet är ett tecken på att du är mer sliten eller mer trött eller ökad risk för skada.
00:36:39 – Wille: Vad tror du om FMS och den typen av grejer förutvärderade? Jacob gjorde tummen ner här i webcamen.
00:36:52 – Mikael: Faktiskt är det lite samma som den här typen av utvärdering av återhämtningsnivå, träningsstart och träningsbelastning. I teorin är det alldeles utmärkt. Men jag skulle inte hävda att det är tillräckligt bra stöd för vad varje siffra eller varje övning betyder.
00:37:14 – Wille: Nej, det är ju hittepå från början, men jag bara tänkte en förändring i det. Alltså snarare det.
00:37:20 – Jacob: Men då gör man väl mer specifikt för de musklerna som man använder i idrott. Jag försöker bara ge dig lite djävulens avokado. Det här jävla nine-screen-battery och så ska vi trasha bosen lite här också. Nine plus? Ja, precis. Samma grej, fast fler övningar och mer tid.
00:37:40 – Mikael: Jag tänkte då kanske vara lite diplomatisk.
00:37:43 – Jacob: Det är okej. Jag förstår.
00:37:44 – Mikael: Även om det inte är tillräckligt bra i dagsläget så finns det nånting där bakom. Det är farligt att tro på siffran. Det är farligt att tro på 73 procent. Det är inte relevant. Det är inte ärligt att säga att om man… vilket screeningprotokoll du än använder, att man har löst alla problem med det. Vilket ibland riskerar att bli de sammanhangen.
00:38:14 – Wille: Vad tror
Individuella gränsvärden och akut kontra kronisk träningsbelastning
00:38:15 – Wille: du om just den tanken överlag, det här med att man försöker leta efter var finns det en risk någonstans? Var går kataffen för någonting? Alltså typ så här meter sprungna eller antalet snabba löpningar om man har GPS eller liksom tid i en viss pulszon. Alltså den typen av tankar man ska kunna generalisera för att se när börjar någon gå över gränsen eller på när blir skadad eller någonting sånt där. Vad tycker du om det?
00:38:39 – Mikael: Jag tänker att det är superintressant också, men jag är stor motståndare mot generella gränsvärden. Men om man skulle kunna få det till någon form av individuella gränsvärden. Man kan tänka sig att backa det till träningsbelastning. Om du har haft en viss träningsbelastning en månad eller en vecka så kan du inte dubblera den nästa vecka eller nästa månad, utan du får en progression i På samma sätt, man kan inte tänka sig att någon som är superotränad eller har låg kondition kommer inte att klara lika många meter innan sin individuella katagog som någon som är vältränad till exempel. Men om man kan baka ihop allting till en mer komplex sammanvägning så tror jag det finns mycket att vinna i det.
00:39:34 – Wille: Jag tycker att det kom någon studie på typ den frågeställningen ganska nyligen, där man kollade på folk som hade olika träningsbelastningar kroniskt, alltså över längre tid, och sen så hade de någon peak, och så såg de på ratiot mellan om man hade en hög kronisk belastning och sen fick en hög akutbelastning eller en låg akutbelastning, för att kolla på skaderisken. Jag tycker alltid att det blir såhär när man läser slutsatserna i de studierna, så tänker man att det här är en no-brainer. Men samtidigt så tänker man, men tänker folk verkligen på det här? Är det verkligen så här man planerar sin träning? Det känns egentligen inte som att man gör det.
00:40:07 – Jacob: Om vi tar fotbollen där jag kommer ifrån så skulle jag vilja säga att mentaliteten, i alla fall om vi går ner lite under elitnivå, där man kanske inte har någon hetsanställd duktig som säger till. Och det är ju faktiskt inte många. I Skåne i fotbollen är det ju Malmö HIF som har en hetsanställd fystränare. Och det är ju då en fystränare som ska hålla koll på 25 spelare. Men andra klubbar har inte ens det. Men överlag så är det ju det, där gör man ju fystesterna. De som är dåliga då, de blir ju tillsagda att träna extra. Det är ju den klassiska lösningen. Du är vältränad, du kan ta det lugnt, du behöver inte göra detta. Ni som har det dåligt, ni ska springa extra efter passet. Det kanske egentligen man skulle… Det är ju tvärtom mot vad de pallar med då.
Man straffar dem extra och då kommer de… Har de tur och kommer ut det så… Kommer de ur det så kanske de blir bättre tränade, men då är det ju risken att de bara åker på en skada där så är de ännu sämre den här säsongen. Precis.
00:41:00 – Mikael: Japp. Det är väl en sak man kan säga med stor säkerhet. Det är sällan forskare säger någonting med stor säkerhet. Att utgå från sin individuella nivå för tillfället och träna på den belastningen och progression därifrån kommer att ge bättre resultat. Både än att träna för lite, än att träna för mycket.
00:41:23 – Jacob: Ja, precis. Träna optimalt, inte maximalt. Det har jag till och med sagt i TV4 Nyhetsmorgon. Det är något som jag verkligen tjatar om när jag är ute och snackar. Just det här att folk, särskilt i fitnessvärlden på något sätt, så är det lite så här att man går till gymmet och så ska man gärna få skriva på Facebook efter att man verkligen har kört stenhårt. Att idag är jag helt slut, jag orkar inte mer. Jag har världens bästa PT som har gjort mig helt, så jag spydde nästan. Och sen kan de inte göra någonting på tre dagar. Istället då, som du sa innan Mikael, att man liksom… Du kör den dagen och sen nästa dag kan du gå dit igen. Visst, du kan ju känna av att du tränade dagen innan, men du kan ändå göra någonting mer. Så får du fler doser med kvalitet.
00:42:05 – Mikael: Om det inte är någon då som bara har valt att investera två pass i veckan, då får man köra så hårt varje år. Det får man ta i. Så är det i och för sig.
00:42:14 – Jacob: Det är där, återigen. Tränar man ofta så får man ha fler lågintensiva.
00:42:19 – Mikael: Ja, någonstans där. Men det som är det, och det första är att så bör man göra. Men för att veta hur mycket man kan belasta någon så måste man veta hur mycket den tål och hur mycket den har belastats. Och där skulle jag vilja säga att Det görs mycket jobb nu och man samlar in mycket data på fotbollsklubbarna med fler och fler som har GPS-tracking på spelarna och hur snabbt det går. Fler och fler som börjar med screeningar i olika sammanhang. Det finns rätt många steg kvar att jobba med som kommer att kunna göra att det blir bättre, färre skadade och bättre spelare.
00:42:56 – Wille: Just nu känns det bara som att man försöker validera de här sakerna mot den subjektiva upplevelsen. Som du sa lite, om du får skatta att du känner dig trött, korrelerar det också med att du körde ett hårt pass? Våra metoder för att samla data ska stämma med det vi känner.
00:43:12 – Mikael: Jag har lite lyxigt där, kan man väl säga. Där jag jobbar i Kalifornien, på Stamsjöuniversitetet, så är det ett av de, ska vi kalla det, mest datateknologiskt kunniga områdena i världen. Att bearbeta stora mängder data och få ut någonting av det ligger längre fram där om vi jämför med generell idrottsforskning. Om man tar hjälp av det så kommer det att kunna gå framåt mycket snabbare.
00:43:47 – Jacob: Nu
Amerikansk collegeidrott jämfört med europeisk elitfotboll
00:43:48 – Jacob: har jag två frågor här. Vi börjar med lagidrottarna på universiteten. De har det lite lyxigt där i USA. De är ju bättre på att publicera studier på lagidrottare, tycker jag. Oftast amerikansk fotboll, givetvis, men att man har lite inflytande kanske från forskare lite mer över vad tränaren i alla fall ska vara lite bemötlig mot hur man har i Europa där det är en idrottsklubb och så kommer du från universitetet och ska hitta din plats där inne medan du är lite mer uppsatt på universitetet på Stanford och så går du ner och berättar. Är det så eller är det alltid Konditionsidrottare har jag väl uppfattningen att de är villiga att testa det mesta. Triathlon är väl nästan ännu värre. Att de vill vara med i det här medan fotboll kanske är lite anti.
Men hur fungerar det där i USA för er? Oj! Det är så många nivåer. Jag skulle väl kanske säga att det är
00:44:51 – Mikael: På ett sätt tvärtom, att konditionsidrottarna på universiteten är inte nödvändigtvis bättre på att ta hjälp av forskarna. Utan där är det mer att man lyssnar på en tränare. Och det är inte nödvändigtvis så att de tränarna är bättre utbildade än vad tränarna i Sverige är. Snarare tvärtom kanske. Men de har löjligt bra material att jobba med. Så att vara på friidrottslaget på Stanford nu så finns det väl en tre-fyra killar som springer mile på fyra minuter. Det vill säga det som var drömgräns för 30-40 år sedan. Men de blir inte så mycket bättre, så de gör inte jätteimponerande jobb utan de jobbar med fruktansvärt bra material. Om man tittar på amerikansk fotboll däremot på college-nivå så går det inte att förstå hur stort det är.
Man kan bara tänka att på universitetet är det 65 000 på läktaren varje match de spelar.
00:45:56 – Jacob: Det är helt sjukt. Och så får inte spelarna några pengar. Så det måste gå till forskare och tränare.
00:46:01 – Mikael: Det finns någon tokig USA-karta där den högst betalda kommunala, statligt eller statsanställda personen i delstaterna är oftast fotbollscoacher eller basketcoacher. Där är också resurserna enorma, så om de hade en fystränare på fotbollslagen i Malmö eller Helsingborg så kanske de har 10 eller 20 i staden som tar hand om allt sånt där. Eftersom de har så mycket pengar och det är så liten skillnad. Man kanske inte tänker sig att det är de skarpaste hjärnorna som hamnar i fotbollslagen. Så det är fortfarande väldigt styrt med varje spel. Man måste göra på bestämda sätt och varje spelare har Exakt vad de ska göra i varje tillfälle och sådär.
00:46:53 – Wille: Precis.
00:46:55 – Mikael: De har filmer och genomgångar och analyser och allting sånt. Så den delen är betydligt mer utvecklad än andra sporter i Europa skulle jag säga. Men jag skulle nog fortfarande hävda att europeisk vanlig fotboll på högsta nivå i Europa ligger långt längre fram i det här med att screena och analysera inför varje match. Lite mindre kör tills du dör, som det lätt blir i amerikansk fotboll och amerikansk kulturpanel.
00:47:32 – Jacob: Har du någon koll på rugby i Europa? Jag vet jag hade kontakt, jag har väl lite kontakt fortfarande, men han var väl mest inne på rugby. Jobbade i Storbritannien, på öarna där ute. Han kom in lite som konsult, han var både med City och United i Manchester. Han sa att han tyckte de låg efter. Men det kanske bara var att han tyckte de låg efter honom, eller så bara gjorde han marknadsföring på sig själv. De sporterna är mer fysiskt lagda, alltså rugby. Så man kanske kunde förstå att det tidigare blev lite mer betoning på hur utvecklar vi det fysiska? Eller hur håller vi dem fysiskt starka? Med det kanske fotbollen, där det i alla fall traditionellt alltid varit talang. Ja, just det.
00:48:23 – Mikael: Det är möjligt. Jag har ingen koll på rugby riktigt. Förutom att det är mycket pengar och stor idrott där de har bra… Bra koll på spelarna såklart. Jag tror att det har blivit mer och mer i fotboll i Storbritannien och Europa överhuvudtaget. Eftersom spelarna kostar så mycket pengar. För att en skadad spelare är pengaförlust. De största spelarna drar publiken, så de måste vara på planen.
00:48:49 – Jacob: Förutom i Arsenal, som vi tog upp som exempel i förra avsnittet. Man undrar vad Wenger håller på med där. Nu tappade jag bort den enda frågan här. Förlåt, Mikael.
00:49:05 – Mikael: Men anledningen till att jag sa att europeisk fotboll ligger längre fram är att vi kom över en av, vad ska jag säga, sportscience-killarna från Liverpool till en av de största klubbarna i USA. Där slås det på trumman som att det är revolutionerande att de tänker på återhämtning och skattar varje dag och har screeningprotokoll och individanpassad träning. Vilket jag tyckte var lite fascinerande, för allting annat är individanpassat i amerikanska fotbollslag.
Gentester, sprintgenen ACTN3 och fördelning av muskelfibrer
00:49:38 – Jacob: Ska vi hoppa lite in på… Vi har pratat lite inför vad du sysslar med. Vi var inne lite på gentestning. Vi kanske skulle ta ett steg in där. Wille har varit bättre på att göra hemläxan än mig. Även om jag kanske kunde lite från början så har jag inte hunnit komma igenom hela artikeln. Jag skyller på dottern. Det gör jag alltid nu. Du kan väl bara berätta kort om vad du försöker göra. Hur gentesterna kom in med det andra du gör på Stanford. Är det i Sverige du jobbar med genbilar?
00:50:15 – Mikael: Nej, det är i USA. Det projektet ligger helt i USA än så länge. Vi får väl flytta det till Sverige så småningom. Det handlar om att titta på genprofilerna hos de bästa konditionsidrottarna i världen. Det är mycket gener, mycket material och data på varje person. Tittar man på det från statistikernas håll eller från databearbetningshåll så har allt som är gjort hittills varit väldigt naivt. Man har tittat på någon enstaka gen och tittat på få personer, tiotal eller hundratal eller så. Och det räcker inte riktigt, utan det behövs stora studier och större analyser också.
00:51:04 – Wille: Men det är sådana där kandidatgener som man har tagit fram och så ser man, de har de här, därför borde det vara bra.
00:51:13 – Mikael: Ja, när man pratar om kandidatgener så har man Om vi säger att vi har drygt 21 000 gener kanske. Så har man inte tittat på hela generna utan man har tittat på varianter på baspar. Alltså när man har något annat än det som är den mest vanliga basen på en position. När jag säger position så kanske man har tre miljarder positioner ungefär. Så varje person har tre miljarder som sedan blir en massa skräp och sedan har någon tre procent av det är själva generna som kodar för någonting. Junk DNA säger man ibland för att man inte vet riktigt vad de andra 98 procenten sysslar med. Men när man har tittat på kandidatgener så har man letat på alla tre miljarderna baspar och så har man valt ut kanske hundratusen eller så där det finns varianter som oftast pratar man om mer än en procent av befolkningen har.
Och så brukar det benämnas SNPS. Alltså en singel nukleotidförändring. Att man har bytt ut en bas. Och så har man kört de här 100 000 som man har valt av nån anledning, och så har man jämfört idrottarna med en kontrollgrupp till exempel, eller sprintidrottare med konditionsidrottare. Och så ser man om det är så att det är flera av den mer ovanliga basen hos konditionsidrottarna i sprintidrottarna.
00:52:53 – Wille: Och så ser man, här har vi konditionsidrottsgenen.
00:52:57 – Mikael: Det största man har satt är sprintgen. Det är det som har varit det viktigaste. Där det faktiskt finns en fysiologisk förklaring. Man kan titta på alla de här basparen, snittarna som ändras. De kan ligga var som helst. De behöver inte ens sitta i en gen. De anges där de hamnar. Men sprintgenen är en gen där det faktiskt blir så att om man ändrar den varianten så får man inte möjlighet att göra ett visst protein som sitter i snabba muskelfibrer.
00:53:32 – Wille: – När du säger ändrar, då är det på möss som man gör det antar jag?
00:53:36 – Mikael: – Ja, där kan man titta på vad som händer om man slår ut den. Om man byter ut den basen så ser man vad som händer. Det spelar ingen roll, det kan man se i människa, det kan man se i djur. Man kan titta i en människas muskelbiopsi om de har det proteinet som ger den kodaxeln eller inte. Så i dagsläget slår man väl inte ut något. Då tittar man på det och så ser man att Om man inte kan göra protein som finns i snabba muskelfibrer så kommer man inte att bli snabb. Och så kallar man det att sprintgenen har vi då. Antingen har du sprintgenen eller så har du inte sprintgenen. Och så slog man på stora trumman och sa att alla på Jamaica har sprintgenen. Vilket är helt sant. Men det är också helt sant att 84 procent av alla vita britter också har sprintgenen.
Eller 84 procent av alla svenskar. Vi är inte så snabba på 100 meter för det. Första steget, då kan man kanske säga att om du ska bli riktigt snabb då är det bra om du kan göra protein som finns i snabba muskelfibrer. Det är inte så klurigt kanske. Det behöver man knappast göra gentester för. Tillbaka till att… Det är bara att springa.
00:54:51 – Jacob: Ser man att de är snabba? De sämsta 15 procenten blir inte bäst i världen på sprint.
00:55:00 – Mikael: Någonstans där. Och tillbaka till den här, zooma ut och säg att om du har en någorlunda erfaren friluftstränare som tittar på tioåringar så kommer man se att vissa är snabbare än andra. Och det är inte klurigare än så. Sen är det någon som har försökt få det här till att har man inte den snabba varianten då blir man bra på uthållighet istället. Och det finns det inget som helst bevis för. Däremot är det så att det är fler, ungefär en tredjedel av alla varianter, man kan ha Man har två varianter av varje gen för mamman och pappan i PNA-strängen. Så man kan antingen ha en snabb och en inte snabb eller så kan man ha två snabba eller två icke snabba. Då visar det sig att de som är konditionsidrottare så är det ungefär en tredjedel av varje.
Tittar man på olympier så spelar det ingen roll vilken du har. Du kan bli världsmästare på konditionsidrotter i alla fall. Men det visar sig att det är högre procent av de som har långsamma delandelar än vad som finns i befolkningen. Då säger man att det är för konditionsidrott om man har det ena och för sprint om man har det andra.
00:56:16 – Jacob: Så den praktiska nyttan är noll i princip. Om inte bettingbolagen säger att vilka hundra pers tror du i snitt kommer bli bäst på konditionsidrott?
00:56:28 – Mikael: Man kanske kan tänka också att det är en självselektion. Om du inte blir bäst på snabbhet så kanske du väljer att göra någonting där du har chans att bli bäst. Alltså mer åt konditionshållet.
00:56:38 – Jacob: Ja, och så springer man längre och längre så försvinner det fler och fler aktiva. Jag har en snabb fråga där. Det har liksom inte riktigt med det här att göra. Nej, det är inte den frågan. Jag har inte kommit på den än. “Laur of running”, Tim Nokes bok, den gamle. Vi ska inte snacka om att han har flippat ur nu. Jag kommer ihåg när jag läste den här boken för tio år sedan så hade han som hypotes då uthållighetsidrottare skulle få en större andel typ 2-fiber ju snabbare de blev på något sätt. Alltså ju mer sporten utvecklades, ju snabbare de blev, desto mindre typ 1-dominanta skulle de vara. Vet du om det liksom, är det så? Alltså är det, för förr så, jag vet när jag började öppna fysiologiböcker för 15 år sedan kanske, så var det ju liksom den vanliga berättelsen där att det är mer typ 2 hos sprinters och mer typ 1 hos uthållighetsidrottarna.
Ser det fortfarande ut sådär? Jag har sett någon data på tennisspelare och de var inte riktigt… Det är ju någon form av mix, men de var ändå mer lagda åt, vad ska vi säga, sprinthållet tyckte jag.
00:57:45 – Mikael: Ja, de borde ju vara det, men oftast är spridningen ganska stor. Vi kanske ska skippa det, men hela metodologin med att titta på muskelfibrer och snabbhet. Det låter ju som att man har snabba eller långsamma fibrer i hela kroppen. Det är skillnad mellan olika muskler och det är bara för att göra det extra bökigt så är det skillnad på olika djup i samma muskel. Att ta en muskelgrop och säga om en person har snabba eller inte och hur många procent det är, det är lite klurigt. Det är lite fel marginal på det.
00:58:19 – Jacob: Kan man göra det via någon magnetkamera eller man kan inte få en rättvis bild på något smidigt sätt förutom kadaverstudier?
00:58:29 – Mikael: Ja, precis. Man kan ju få en uppfattning. Man kan säga att om det hade varit så att de som är bra på maraton har nästan bara typ 1 så kanske man inte behöver säga om det är 95 eller 83 procent. Det är väl möjligt. Och att man måste ha mycket typ 2x för att bli riktigt snabb. Det är inte så konstigt heller. Man kan ju titta på kontraktionshastigheter på muskelfibrerna. Det jag kan säga med säkerhet, eftersom vi har tittat på det, är att om det hade varit så att det är det som är mest avgörande så borde ultrauthållighetsfolket ha 99 procent typ 1. Men så är det inte alls. Utan de kanske ligger någonstans spridning mellan olika personer. Mellan 30 och 70 procent. Det är jättestort. Men däremot har de helt förstört typ 2X-delarna.
00:59:27 – Jacob: Nej, de hoppar inte.
00:59:34 – Mikael: Det man kan tänka sig att man förändrar med träning lättast är från typ 2X till typ 2A. Karaktäristiska åt det hållet. Det gör de för att se till att mer oxidativ förmåga även hos de två hår de har.
00:59:50 – Jacob: Så tar man biopsi på en otränad så kan de liksom inte… Det säger inte så mycket. Man kan träna även tvåorna till att bli uthålliga? Absolut. Hur funkar det att få ettorna? Blir de explosiva? Det har ju aldrig… Bara droppar jag på dig den frågan. Jag har inte funderat på det någonsin innan. Det beror lite på vem du frågar skulle jag säga. Jag vet att man inte kan föra över dem till typ 2-åringar. Det säger man väl att, eller ja, de flesta påstår att det inte går. Men om man kan få dem mer typ 2-lika så kan man få en typ 1-fiber och agera mer som en typ 2-fiber. Så att den blir lite större och starkare och explosivare.
01:00:31 – Mikael: Får jag säga såhär, du kan ju definitivt få den att bli mer glykolytisk. Du kan ju mäta att de glykolytiska enzymerna blir fler. Så du kan bli snabbare och mer anaerob på det sättet åtminstone. Kontraktionshastighet är mycket mer tveksamt.
01:00:49 – Jacob: Ja, men då fick vi Law of Running, Tim Nokes-avstickaren här. Då hoppar vi tillbaks
Varför kommersiella gentester för träning och hälsa inte håller måttet
01:00:54 – Jacob: till gener. Det finns ju lite gentester som man kan ta här på marknaden, som då ska på något sätt berätta för en om man är bra eller dålig på det ena. Framförallt så finns ju både det här på styrketräning och explosivitet. Vad är det? ACTN3, eller något sådant.
01:01:16 – Mikael: ACTM3. Det är den som brukar kallas sprintgening. Då hamnar den på sprint och styrka och allting.
01:01:22 – Jacob: Sen finns det väl den här mannen från Storbritannien. Jag kommer inte ihåg hans namn, men som var med i Vetenskapens Värld. Han sa att han kunde förutsäga om man fick effekt om man körde de här högintensiva intervallträningarna. James Timmens? Ja. Timmens syster, precis.
01:01:37 – Wille: Vänta, ska du fråga ifall de här testerna är värdefulla eller inte?
01:01:42 – Mikael: Jag kan köpa det där till Måns direkt. Alltså, den var ju bäst i världen enligt BBCs dokumentärer.
01:01:46 – Jacob: Vi vet ju att Mosley aldrig skulle ljuga. Nej, exakt. Not!
01:01:52 – Mikael: Det är jättesmart gjort av Timon såklart. De säljer fruktansvärt mycket tester på de där. De är löjligt dyra också. Jag såg att något företag i Sverige skulle börja sälja hälsotester eller motsvarande för 3 500-4 000 kronor. Jag kan tala om att en körning av gener skulle kanske kosta inte en hundring. De gör ju bra vinst på det där, kan jag säga.
01:02:25 – Jacob: Mosley gör ju bra vinst på att han får hålla i BBC-dokumentärerna överlag. Han körde ju intervallträningsavsnittet där och sen släppte han en bok om hur man gjorde de där intervallerna. Trots att det bara är cykla inte vad du kan i 30 sekunder och vila två minuter, så gör du det igen. Men där kom ändå en bok om det. Några månader senare kom 5-2. Ja, fy fan. Då släppte han en bok om det också. Han skriver säkert böckerna, gör dokumentären och kallar det Vetenskapens Värld. SVT köper in det också. Jag kan bli lite frustrerad ibland. Jag kan tänka att det är okej av SVT att köpa in vissa delar.
01:03:00 – Mikael: Det är BBC Horizon. Det är BBCs variant av Vetenskapens Värld som har funnits i 50 år. De har gjort fruktansvärt mycket bra dokumentärer genom åren. Om man väljer de riktigt bra. Men om vi tar gentesterna så är det bara skräp. Tittar man på fem, tio eller tjugo gener så spelar det ingen roll. Tittar man på hundra gener så kommer det fortfarande inte att ha en helbild som kan vara exkluderande på något sätt eller ge en bra profil på något sätt.
01:03:37 – Jacob: Jag gjorde ju något sånt här. Jag har ju gjort det där AC103 och sen har jag gjort ett så här. Man skulle kolla på om man hade anlag för övervikt och så där. Det fick jag också. Jag skulle säga att jag fick de här testerna. Jag skulle inte betala för dem. Men där hade jag ju liksom då tjockisgenerna och så. Men sen så kollade jag ju liksom upp det här. den där genen, det skilde i snitt, BMI skilde väl 1 i BMI mellan de som hade gener och de som inte hade det, alltså deras medel-BMI. Och så stor spridning. Och sen så var det någon studie där man försökte göra en ekvation med hjälp av de gener man kände till som påverkade. Och det var ju fortfarande så att de som hade sämst förutsättningar i den här ekvationen, det skilde bara ett antal kilo mot de som hade bäst förutsättningar.
Så det var liksom inte så att den här ekvationen plockar ut de som blir överviktiga och plockar ut de som är underviktiga. Visst, medelvärdet skiljer sig, men det blir precis som med sprinten här. Medelvärdet skiljer sig, men du kan fortfarande någon med jättedåliga förutsättningar som blir väldigt bra. Alltså dåliga förutsättningar då, enligt testet, inte i verkligheten.
01:04:44 – Mikael: Absolut. Det man brukar använda som exempel, man kan ju säga att du kan med Absolut bevisa att den genvarianten spelar roll. Det är en sak. Men hur stor roll den spelar brukar man sällan prata om. Exemplet man tar handlar oftast om längd. Kroppslängd. För det är någonting av det som är mest ärftligt av allting vi håller på med. Där kan man säga att ungefär 80% av hur lång du blir beror på dina gener. När man började titta på de här varianterna, genvarianterna, så hade man kanske 47 gener. Då fick man tillsammans fram fem procents förklaring av det. Du kan ju tänka dig de här generna som handlar om hälsa eller om man blir överviktig. Tio gener. Säg att det i bästa fall kan förklara en, två procent. Nu har man jobbat vidare med längd såklart.
Nu är man uppe i någonstans runt 300 000 genvarianter. Så om man slår ihop alla de som var och en bevisligen spelar roll för längd så är man uppe strax över 50 procent av försörjningen.
01:05:58 – Jacob: Så då är det bättre att titta på föräldrarna?
01:06:01 – Mikael: Definitivt. På konditionsidrott eller träningseffekt och så. Det finns en bra epigenetisk studie som kommer från Karolinska, Christian Sundbergs grupp, där man har tittat på hur många gener som förändras eller slås av och på när man tränar. Då kan man tänka sig att det ger en fingervisning om hur många gener som är inblandade i träningssvaret. Där handlar det om storleksordningen 800 minst 800 gener som det händer någonting med.
01:06:32 – Jacob: Precis, och då är det efter en typ av träning. Precis. Man kanske har kört ett annat intervall eller en annan dos.
01:06:41 – Mikael: Eller mer varierad träning eller i en annan grupp personer eller annan etnicitet eller vad ni vill. Men bara det att det enda man egentligen kan säga är att de här gentesterna med fem eller tio eller femtio för den delen, gener. Det kanske kan vara kul om man tycker det är roligt att få någon siffra på, men det är helt värdelöst ur ett tränings-styrningsperspektiv.
Helgenomsekvensering och stora datamängder för att förstå träningssvar
01:07:07 – Wille: Det låter som att det här med gener är rätt värdelöst. Det behöver man inte titta på, låter det som. Varför håller du på med det då?
01:07:14 – Mikael: Ja, tillbaka till det vi har pratat om här. I teorin spelar det roll och vi vet att någonstans 40-70% av träningssvaret kommer att vara beroende av vilken genprofil du har. Om man då tänker sig att det är olika, snarare än att säga att du har den här varianten. Du kan bli sprinter eller inte. Så man kan se olika profiler om man använder hela DNA-uppsättningen. Om vi nu tittar på tre miljarder punkter. Och vi kan se att personer som svarar bra på styrketräning har viss typ av profil och personer som har svarat bra på volymbaserad konditionsträning har en annan typ av profil. Så skulle det ur ett folkhälsoperspektiv vara ganska värdefullt För vi vet ju också med säkerhet att man kan träna någon. Det finns ju en klassisk studie av Clob och Charge Group.
De tränade personer tre gånger i veckan som verkligen var i gymmet och körde konditionsträning i nästan ett halvårs tid, tre gånger i veckan. Och det fanns folk som inte blev ett dugg bättre av den typen av träning. Då är det lite slöseri med tid. Det hade ju varit trevligt om man sa åt de personerna, när man gav dem fysisk aktivitet på recept, att de skulle göra någonting annat istället. Där tror jag att det finns ganska mycket potential.
01:08:44 – Jacob: Om vi tar de här non responder-studierna. Det finns ju både på styrketräning och konditionsträning. Känner du till något? Har man någonsin försökt att följa upp dem och ge dem någon annan typ av samma träning? Vi tänker om du kört bara de här intensiva cykelintervallerna. Har man försökt att ta non responder och kanske sätta dem på fyra minuters intervall eller distans på 70 procent av en och två max? något sådant här för att se om de kan förbättra sig inom samma gebit fast med en annan typ av träning.
01:09:19 – Mikael: Ja, det är det man vill göra. Men så vitt jag vet finns det ingen bra studie på det än. Det måste ju komma snart. Det kräver en del jobb såklart. Man vill gärna ha fler än de 500 personerna som man hade i originalstudierna. Så vill man ha kanske 500 personer som inte svarade på träningen. Eller svarade lite på träningen.
01:09:50 – Jacob: Nu dök polletten ner här till mig till den här frågan som jag hade som var väldigt bra. Det jag har funderat lite kring, nu när du berättar här om lagidrottarna och hur man kan i alla fall börja följa dem i de här större europeiska ligorna i fotboll och sådär. Något jag kanske har upplevt eller tänkt mer kring, det är väl egentligen de senaste åren nu när jag varit där i HIF, det är att jag Dels tycker jag det publiceras väldigt lite av det klubbarna gör. Och sen också på något sätt, hur ska man kunna publicera det? Om man helt plötsligt har de här egenuppbyggda, avancerade, vad säger jag, programmen där man tar in, inte bara en sak, utan man samlar in kanske 8, 10, 20 varianer efter varje träningspass eller dagligen. Hur ska man kunna summera det här och få ut det till folk?
Eller tror du bara att det blir så att De olika lagen kör på sitt sätt och så kanske de har assistans av ett visst universitet. Så man måste liksom hamna där som forskare för att kunna lära sig det här och sedan lära ut det någon annanstans. Hur tror du att det blir där? Finns det bra publicerade artiklar kring det här? I princip det du säger att du vill göra eller som du sysslar med i handbollen?
01:11:10 – Mikael: Det är flera delar i det här. Man kan se olika problem. Om man tänker sig fotbollsklubbarna i Europa så kanske de har kompetensen att göra studierna på ett bra sätt och jobba med data. Inte säkert att de har det, ens de har det. Men de är ganska tveksamma till att publicera det. Det ger inte dem någonting mer jämfört med att spara och hålla på sina kunskaper själva. Då struntar man i att göra det helt enkelt. Sen finns det de som är i Sverige och då kanske det inte är lika vanligt med att det är forskare som är inblandade i klubbverksamheten. Det är ett lite annorlunda sammanhang. Om man är forskare så kanske man vill publicera vetenskap på grund av det snarare än att bara få ett bättre jobb inom idrotten. Sen finns det här med konkurrensfördel.
Är det något som funkar bra så håller man gärna på det. Ett av de tydligaste och roligaste exemplen på senare år är London och brittiska olympiska kommittén. Man får OS, tilldelas man ungefär åtta år innan man får OS. Då satsar de jättemycket pengar, hela olympiska kommittén. Från staten och sådär. Men de publicerade ingenting fram till OS. Forskarna som var med fick lova att inte, eller skriva på antar jag att de fick göra, att inte säga någonting om det förrän OS var slut. Och sen fick de publicera det.
01:12:53 – Jacob: Är han släkt, Cardinalli med den andra Cardinalli? Jag vet han som Cardinalli sa helt stickfråga. Det är mycket som poppar upp här idag. Marco Cardinalli var väl han som var huvudansvarig för, som britterna tog in där. Jag har inte lyssnat någon gång när han har föreläst.
01:13:11 – Mikael: Ja, just det. Och så Daniele som precis är här i Sverige.
01:13:15 – Jacob: Eller är det bara som Svensson kanske?
01:13:18 – Mikael: Så vitt jag vet är de inte släkt. I alla fall inte pappa eller så.
01:13:23 – Jacob: Jag tänkte annars hade du haft god insyn.
01:13:27 – Mikael: Jag har träffat honom några gånger och sen så har jag jobbat med de som gör hjärtdelarna i brittiska olympiska kommittén. Som faktiskt är med i genteststudierna också.
01:13:45 – Jacob: Ni har brittiska idrottare där med?
01:13:49 – Mikael: Ja, vi har faktiskt… Nu har det blivit så stort att det är tio länder med. Nitton sites är det väl någonstans nu. Fyra delstater i USA.
01:13:58 – Wille: Vad är det för studier ni gör i genprojektet?
01:14:02 – Mikael: Det har egentligen varit att samla in och bygga upp en end court med idrottare så att det är tillräckligt många som är tillräckligt bra för att det ska Vad ska vi säga? Följa högre standard än vad idrotten har haft tidigare. Så det är att titta på hela gentrofilerna. Nu är vi uppe i 600 konditionsidrottare. Istället för att bara titta på att de har varit bra, så har vi tittat på en fysiologisk markör med allt vad det har för problem. Men att de har hög maximal syreupptagning. Så de med VH2-max över 75 ml per kilo kroppsvikt. får vara med i stearin.
01:14:43 – Wille: Rimligt. Ja, exakt. Det blir lätt att förstå.
01:14:48 – Mikael: Tanken att sätta den gränsen är att du inte ska kunna ha den bara medfödd. Sätter man den låg så finns det de som tränar lite grann och sen så har de superbra gener och så får de vara med. Eller så kan det vara de som har slitit sig till värdet. Om man ska säga att det är 70 eller 65. Men att man renodlar en fysiologisk parameter. Vi pratar om att man kan ha olika arbetseffektivitet och man kan ha högt syreupptag. Men om vi bara tittar på syreupptaget så kommer det vara vissa gener, färre gener som är involverade i det jämfört med det som är om man tittar på prestationsvärden och performance.
01:15:28 – Jacob: Jag är lite nyfiken här. Det dagliga arbetet. Jag känner när du berättar om det här och när man tänker kring det själv att det blir så otroligt stort. Det blir extremt mycket data. Det känns ju som något sätt… Du kommer ju ändå in som fysiolog och det känns som att det här är mer en datanörd som är grym på matte som får läsa på lite om gener. Sen hittar han på ett fräckt program där. Jobbar en data på det? Vad bidrar du med i det hela? Hur jobbar du med datan? Vad gör man på en daglig basis med det här? Det känns som att man trycker på start och så sitter datorn och jobbar i två veckor och sen så poppar den ut om du har hittat något samband.
01:16:17 – Mikael: Ja, men så är det. Det är precis rätt. Har du tre miljarder punkter och 500 personer… Jag fick ett dataark i fredags. …så bara tittade jag på genvarianter som aldrig tidigare är sedda i en liten grupp av de personer vi hade. Det ska vara 140 personer. Då är det 3000 genvarianter som aldrig tidigare är beskrivna. Det är inte så att de här personerna har en extra näsa, så det är därför. Det var bara dessutom en typ av genförändringar som gör att man har en förändring i genen. Man har ett baspar som ändrats som gör att det proteinet inte kan bildas, som gör att det blir bättre funktion. Det vill säga, slår man bort det där proteinet så blir det bättre.
01:17:16 – Wille: Hade ni valt ut de här personerna på grund av någon fenotypisk resa, ni hade sett att de var på ett visst sätt?
01:17:23 – Mikael: Nej, utan då var det ur det här Elite-projektet. De som har över 75 i testandet. En liten subgrupp av dem.
01:17:33 – Wille: Men just den subgruppen, varför hade de poppat upp? Var det just den här datan som hade skramlat ihop det?
01:17:38 – Mikael: Ja, just den subgruppen var i folk som hade över 80, så vi snävade till det ännu lite mer. Så de bästa av de bästa av de bästa kan jag säga. Bara som ett exempel på att du får ut en lista på 3000 gener eller 3000 positioner som har ändrats. Det blir för mycket för att man ska kunna göra någonting. Någon som bara kan datan kan inte värdera de här generna. Utan mitt jobb är att se till att det finns en rimlighet i att en förändring på en viss punkt skulle göra någonting som är fysiologiskt bra.
01:18:18 – Jacob: Så datakillarna är väl som något jättegrovt filter då? Det som faller igenom filtret, då får ni bedöma om det var vettigt att det kom igenom?
01:18:29 – Mikael: Lite så. Och sen får man göra vidare tester med labbet. Om vi går vidare och bygger en cell eller en mus som inte har den extra genvarianten. Och så ser vi hur bra de är att springa i ett hjul. Ja. Och så får man titta på fler människor som har just den varianten i det stora datasättet.
01:18:50 – Jacob: Ja, precis. Har ni tillgång till de här? Det finns ju studier gjorda där man har testat. Man har ju ändå tagit ett helt gentest. Man kanske inte tittar på de sakerna då, men det borde ju finnas hela deras… DNA i någon databas och då borde ni också ha en databas på hur de svarade på träningen. Om ni hittar elitidrottare med ett fint baspar så kanske ni kan kolla på motionärerna och hitta de som har samma förändring och så ser ni om de svarar bättre än resten. Alltså retrospektiv analys av gammal data.
01:19:27 – Mikael: Så kan man göra och då är det tyvärr så att de andra gamla studierna bara har tittat på ett antal gener. Alltså antingen valt en punkt från början, till exempel ACTN3, så har de ju bara koll på den. De har ju inte gjort hela analysen.
01:19:43 – Jacob: Okej, så har de inte tagit proverna heller på en ny?
01:19:46 – Mikael: Det kan vara, då får vi in sådana prover till exempel från Shodboshars grupp så skickar de alla de har fått in under sina 20 år så skickar de dem till oss och så ingår de också i vårt projekt. Men det är inte så lätt att jämföra. Men det som kommer fram är att det är ganska, även med alla En del i mitt jobb är också att se till att hålla koll på vad alla andra gör i världen. Det finns hundratals artiklar som kommer om träning och gener och sätta ihop en lista på vad andra har föreslagit. Den listan är en bit över 500-600 gener som ändå är rimligt rimligt bevisade eller åtminstone föreslagna i olika sammanhang. Det kan vara med råttor eller hundar eller vad som helst, men ändå ha med uthållighet och kondition att göra.
01:20:40 – Wille: Tror du att man kommer… Du började med att säga att man har varit ganska naiv och man kanske ser på det på ett annat sätt. Det var det som Bouchard skrev i den där artikeln som du skickade till oss innan, som lite rekommenderad läsning. Kamma er och gör bättre. Men vad tänker du inom vår…
01:20:59 – Jacob: Det var inte det Mikael sa till oss. Det blev syftningsställan vill jag. Den här artikeln handlade om att forskningsområdet behövde få pragmatism.
01:21:10 – Wille: Ja, precis. Men jag tänker, inom vår livstid, tror du att man kommer kunna komma till den punkten att man kan göra något vettigt med den här informationen? Typ styra folks träningar, veta vem som ska hamna på vilken sorts träning? Eller kommer det ta betydligt längre tid än så?
01:21:27 – Mikael: Vi får väl hoppas att vi lever ett antal år till. Jag tror att det går så fruktansvärt fort nu med databearbetningen. Sedan förstår ni kanske också att de här enskilda generna som vi tittar på nu, det kommer inte att vara det som är relevant, utan det kommer att vara hela nätverksanalyser. Där är det någon annan data datastjärnorna som knappar på en annan knapp och så får man fram nätverk av vilka gener som är viktigast och hur de sitter ihop med andra. Om man då kan visa profiler, säg att Vi säger att 3000 gener i en profil sitter ihop på ett visst sätt så kommer de att svara på viss typ av träning. Bouchards artikel som kom nyligen bygger mycket på det som de jag jobbar med har byggt upp inom hjärtsjukdom istället. Man för över den kunskapen som finns om alla problem och situationer inom hjärt och kärlhälsa.
Där man också från början hade den naiva tanken att en gen så hade man större risk att dö av hjärtinfarkt eller så. Den finns fortfarande, men då är det jätteovanliga genvarianter som har stor effekt. De kan man titta på och det är relevant. Men om man tittar på hälsa eller idrotts eller träningseffekt så är det väldigt få personer som har de här extrema varianterna. Så där är det inte så relevant att leta efter. Så svar på frågan. Jag är positiv till att man kommer att kunna ha det relativt snart och att man kan bli bättre och bättre på att värdera och ge råd baserat på gentrofiler.
01:23:10 – Jacob: Men du tror när det är bra att det blir något som sjukvården ger till patienter och inte något man betalar 3 000 till Tim.
01:23:20 – Mikael: Nej, definitivt. Redan nu blir det så att eftersom fler och fler sjukdomar, ovanliga medfödda sjukdomar, så gör man så att hel-genom-sekvensering, att man bestämmer hela genuppsättningen, är inte speciellt mycket dyrare. Så om det är någon som har en sjukdom som man skulle kunna ha ett botemedel för om det är en viss genförändring, så skickar man iväg provet på hel-genom och då har den personen den datan i sin sjukvårdsjournal för all framtid. Ju mer och mer det blir av det, desto mer och mer kommer man kunna använda och analysera genomen.
01:24:03 – Jacob: Då ska landstingen bara börja kommunicera data emellan. Ja, lycka till. Det tar väl en hundra år innan man måste gå till samma doktor.
01:24:14 – Mikael: Så är det. Och det är inget mindre problem i USA än det är i Sverige. I USA är de avundsjuka på Sverige där vi bara har i stort sett ett system. I USA har de ju olika försäkringssystem som äger sin data själva.
01:24:30 – Jacob: Ja, okej. Ja, det är klart. Där blir det ju ännu värre.
01:24:33 – Mikael: Men det kommer mer och mer. I England har de UK Biobank där de har 100 000 vanliga personer som har sina genom sekvenserade. Där forskare kan begära att få tillgång till genomet. och göra forskning på. Det kommer bli fler och fler sådana dataset som man dels kan titta på och försöka leta efter och sedan titta i ett annat dataset och se om det funkar där också. Alltså replikationsstudier.
01:25:10 – Jacob: Då får man hela genomet. Det är inte så att det är någon del av genomet som man redan isolerat som man vet kanske är känsligt. Att det kommer ut eller vad man ska säga. Så att man säkrar den biten eller något sånt. Nu är jag lite nojig här. Minority report. Ja, jag förstår.
01:25:32 – Mikael: Så har man gjort förut om man tänker sig att det finns tio genvarianter som kan göra ökad risk för plötslig hjärtdöd och så vill man veta till exempel vilken kalciumkanal det är som är påverkad och sätta in medicin efter det. Så förut har man tittat på just de tio punkterna för att vara säker på det. Men nu är det inte så mycket dyrare att titta på hela. Så då kan man börja med att titta på hela och sen kanske göra extraanalyser eller dubbelkolla de punkter där man faktiskt ser någon skillnad.
01:26:11 – Jacob: Är det någon som har något? Wille?
01:26:13 – Wille: På gener? Nej, jag är alldeles för lost för att ställa några vettiga frågor där.
01:26:18 – Mikael: Jag ber om ursäkt om det blir klurigt. Jag vill mest att ni får med er att om man tittar på fem eller säger någonting om en gen eller femtio gener så är det liksom Även om det kan vara vetenskapligt bevisat och vara helt sant att den spelar roll så är det försumbart ur ett helhetsperspektiv. Och därför…
01:26:37 – Jacob: Praktiskt relevant kontra statistiskt signifikant.
01:26:41 – Mikael: Absolut. Och då blir det, jag skulle säga att det är icke försvarbart att ge några rekommendationer för till exempel barn som ska hålla på med en viss idrott eller inte baserat på gentester. Men att det är lätt att folk använder gener som ett alibi till exempel. Om det skulle visa sig att man har fetma genom sig, för att ta det exemplet, så känns det som att man inte kan rå för om man är överviktig. Men så vill jag inte.
Veckans argumentationsfel: Gish gallop och regler för en saklig diskussion
01:27:13 – Jacob: Okej, då ska vi avsluta vår podcast som vanligt här med min och Willes lilla grej där vi tar upp, som vi brukar säga, vanliga sätt, argumentationsfält brukar man kalla det, logic of fantasies på engelska är nästan bättre. Egentligen hur folk försöker vinna diskussioner, ska man väl säga, på sätt och vis, utan att de egentligen bemöter ämnet eller utan att de håller sig i diskussionen saklig. Det jag tänkte ta upp idag, det är alltid jag som kommer med förslagen här när jag kokat upp på internet någon gång under veckan. Det jag tänkte ta upp kallas för Gish Gallop på engelska. Jag vet faktiskt inte om det finns en svensk term för det.
01:27:51 – Wille: Är det något du känner igen? Alltså Gish Gallop kommer ju från, det är ju ett namn, Dwayne Gish som var någon kreationist eller är någon kreationist i USA. Som är någon legendarisk skitsnackare antar jag. Så det är i efterhand som det är döpt. Men nej, jag vet inte. multipelt skitsnack eller vad man ska säga.
01:28:12 – Jacob: Skitsnack i potens. Det går ut på egentligen att när man har en debatt eller en diskussion, om du inte kan bemöta en sakfråga så börjar du slänga ut fråga på fråga på fråga på fråga. Och helt plötsligt så har du liksom, för att du ska kunna erkänna att du har fel så ska din motpart på något sätt bemöta 50 påståenden. Det är inte rimligt. Det här är en diskussion som förs inom politiken, men även inom träningsvärlden, fitness, kost och så här. Så blir det liksom att Säger jag skrivit om någonting, jag skriver om en specifik sak som kanske berör ett upplägg i storhet, men jag bara bemöter en sak som påstås inom det här. Och så får jag som replik, varför säger han då så här? Och så är det ett YouTube-klipp på två timmar med 200 påståenden.
Det är inte rimligt att begära av någon att man ska titta igenom först, bara lägga två timmar av sin tid på. Oftast är det totala… koko-grejer som de länkar till för det mesta. Men att titta igenom hela det här klippet och sen börja bemöta de här poängerna och då försöka leta upp referenser för det här. Om du skulle göra det så kommer oftast repliken att det är ett nytt YouTube-klipp. Det är oftast ett bra sätt att se. Vissa vet inte om det. Vissa gör inte det här medvetet. Men att man påpekar för folk att nu diskuterar vi den här saken. Det är också en intressant poäng du har kanske. Men vi kan inte Vi kan inte lämna den poängen vi hade innan, innan den är utrett. Oftast är det, istället för att erkänna att man har fel, så kommer man med två nya frågor om något som är relaterat.
Det är en ganska bra knep för de som hade velat erkänna att de hade felet. Har de ställt tio frågor, så bemöter man alla tio. Deras replik är att de tar vidare en av frågorna lite. Kanske flyttar målstoppen på en av frågorna och inte är nöjd med den. Så lämnar de de andra nio utan att erkänna att de hade fel på dem.
01:30:18 – Wille: Men oftast är det väl lite det här med att man kanske inte… Låt säga att man slänger upp ett påstående som du ger ett bra svar på och istället för att säga Okej, men då går vi väl hem då. Så slänger man upp någonting annat därför att man vill ju att du ska ha fel. Det spelar egentligen ingen roll i vad du har fel, utan man har någonting emot dig på det sättet. Eller just den diskussionen vill man vinna på något sätt. Så då drar man upp tio påståenden till. Varför orsakar margarin cancer? Och så drar man nästa grej.
01:30:48 – Jacob: Kostdoktorn, jag har ju en egen tråd där på Kostdoktorns forum. Där folk på något sätt då och då, jag går in och läser det bara, det blir länkat då och då bland mina kommentarer på min sida. Så går jag in och läser det senaste som har hänt. Och där är det ju väldigt mycket sådana här som har slängt upp. Har gett mig tio frågor och sen så kommer de in där och tycker de har vunnit på Crosstock. Han svarar bara på fem av dem. De här fem hade han inget svar på. Alltså är allt vi säger rätt på något sätt. Om du kan visa att kritikern har fel på, eller inte kan bemöta en punkt så förstår han inte allting. Då kan man inte lyssna på det. Det finns många varianter av det här. Bara vara vaksam på det. Jag har något väldigt bra, en liten infografik på min sida.
Kanske ska dela med det här, som heter hur man för en diskussion. Som är ganska klockren.
01:31:41 – Mikael: Det låter lite grann som motsatsen till vad man skulle kalla god forskning eller bra ingång för en forskare.
01:31:49 – Jacob: Ja, det är det.
01:31:51 – Mikael: Där man kanske själv bör vara sin egen största kritiker. Alltså att så fort du har hittat någonting så bör du försöka hitta sätt att motbevisa det du just har kommit fram till. Istället för att tro att du har rätt från steg ett.
01:32:05 – Wille: Och inte fokusera på den grejen tillräckligt, utan gå vidare till något annat och bara anta att det du har sagt stämmer.
01:32:11 – Jacob: Nu hittade jag det här. Punkt ett är jättebasic. Kan du tänka dig någon typ av fakta som kan få dig att ändra åsikt i den här frågan? Svarar du nej på den så är du inte beredd att gå in i en diskussion. Då kan du sluta prata för vi vill inte ha en diskussion med dig. Om du svarar ja så går du vidare här. Om ett av dina argument visar sig vara felaktigt kommer du att sluta använda dig av det. Om du svarar nej på den så är det återigen, då kickar du diskussionen. För då har du lämnat Återigen, då bryr du dig inte om det du säger är rätt eller fel. Det är väldigt vanligt. Den tillhör lite Gishgallop. Istället för att erkänna att du hade fel på den så slänger du in något annat i rutan och så ska man visa att det var fel. Så fastnar man i den lilla cirkeln.
Att du bara går runt, går runt. Istället för att gå vidare. Och så här är det liksom då, är du beredd att underkasta, om du svarar ja då, att du kan liksom acceptera att du har fel i någonting, även om det inte behöver vara helheten, men det är fel på en punkt. Så är det, är du beredd att underkasta dig enkla rimliga principer kring hur man för en diskussion? Och så är det liksom exempel där, det är liksom att det mest rimliga förklaringen som har mest evidens ska då accepteras som mest trolig eller sann. Och det är ju också något som har folk till svars. Alltså vetenskap, det handlar ju väldigt ofta om sannolikheter. Det kanske man gör lite för ofta, även jag. Folk har väldigt svårt med att man säger att antagligen är det så här. De vill ha ett ja eller nej.
Ska jag göra så här? Är detta bra? Är detta dåligt? Jo, men det är nog bra. Så kommer vi vidare och då säger du, kommer du diskutera det ämnet med dig om man följer de här reglerna? Att du inte introducerar nya argument innan tidigare argument har diskuterats klart. Där har vi Gishgallup rakt av. Och inte hoppar över till ett annat argument om det visar sig att faktan du förlitade på var felaktig. Det är också samma sak här. Inte bara, det var inte det som var det viktiga, utan det var det här som var viktigt. Det är väl lite att flytta målstolpen. Och sen, att man försöker lägga fram evidens som stödjer oss egna positioner. Så man inte hela tiden bara står, du har inget bevis för det här, du har inget bevis för det här, du har inget bevis för det här.
Men det är där YouTube-filmerna kommer in. Ja, precis. Motbevisa mig, säger de istället för att de ska belägga det de säger. Då länkar de till YouTube. YouTube räknas inte, gott folk. Det är inte evidens. Vissa YouTube-klipp tar det i och för sig upp evidens i. Det kan vi säga. Men då kan du leta upp det och så kan du lägga fram det. Vad fan, ordet evidens ska vi inte ens gå in på.
01:34:50 – Wille: Hur jävla urvattnat det är. Men du känner ju själv hur absurt det blir att man tänker sig att det där ska appliceras på en internetdiskussion. Att ha någon typ av algoritm för att få folk att uppföra sig.
01:35:02 – Jacob: Ja, men den är ju väldigt bra. Jättebra. Ibland så bara klistrar jag in den här bilden liksom och så säger jag du försvann ur skynket. Ja, men exakt. Du är diskad. Ut. Ja, men på något sätt. De fattar inte det. De tror ju de vann. Ja, det är bra. Det var väl vår finish för idag. Tack så hemskt mycket för att du var med, Mikael. Verkligen. Ja, tack själva. Kul. Somehow
