Summering av avsnittet

AI summering. Längre ner finns hela avsnittet med komplett transkribering.

I det här avsnittet av Tyngre Träningssnack gästar cykeltränaren Mattias Reck, som arbetar på heltid som tränare för proffsstallet Team Giant-Alpecin i World Tour. Samtidigt hoppar Tyngres Alex Danielsson in som vikarierande programledare bredvid Jacob Gudiol. Mattias berättar om sin brokiga idrottsbakgrund som började inom kampsporten, där han bland annat tog två SM-guld i taekwondo med nio års mellanrum och gick en minnesvärd match mot en ung Paolo Roberto, innan han i vuxen ålder sadlade om till landsvägscykling.

Samtalet går vidare in på kulturen inom svensk cykling och fenomenet Vätternrundan. Mattias delar med sig av sina egna erfarenheter av att köra loppet på under sju timmar och beskriver den stora kontrasten mellan hur tävlingscyklister och vanliga motionärer upplever de 30 milen runt sjön, samt hur tävlingscykling och motionslopp har närmat sig varandra under 2000-talet.

Därefter ger Mattias en fascinerande inblick i vardagen som tränare i ett av världens främsta cykelstall med stjärnor som John Degenkolb, Marcel Kittel, Tom Dumoulin och bröderna Tobias och Fredrik Ludvigsson. Han förklarar hur tävlingskalendern är uppbyggd från säsongsstarten i Australien och Mellanöstern till vårens klassiker och sommarens stora etapplopp som Tour de France, samt hur man använder kortare etapplopp som en form av blockträning för att bygga toppform.

En central del av diskussionen handlar om de enorma fysiologiska och taktiska skillnaderna mellan olika typer av cyklister. Medan bergsspecialister och etapploppsåkare är utpräglade ”dieslar” med hög tröskel och låg kroppsvikt, kan renodlade spurtare nå toppeffekter på uppemot 2000 watt men behöver skyddas av hjälpryttare i klungan under loppens gång. Mattias beskriver också det logistiska pusslet med att koordinera 28 cyklister utspridda över hela världen och hur tydliga rollbeskrivningar minskar risken för konflikter i laget.

När det gäller själva träningen på elitnivå reder Mattias och Jacob ut begreppen kring träningsvolym, polariserad träning, tröskelpass och styrketräning. Proffsen tränar mellan 800 och 1100 timmar per år, men upplägget skiljer sig tydligt mellan spurtare – som måste hålla distanspassen väldigt lugna för att inte slita ut sig – och tempodrivna etapploppsåkare som behöver betydligt mer tid i snabbdistans och runt mjölksyratröskeln. De går även igenom klassiska högintensiva cykelintervaller som 40/20 samt varför tung styrketräning har blivit en självklar del även för lätta bergscyklister.

Avsnittet berör också marginalerna kring värmehantering, nutrition, tillskott och antidoping. Mattias berättar hur laget använder kylvästar och nedkyld sportdryck i form av ”slush puppy” inför varma tempolopp, hur man periodiserar kolhydratintaget med pass på låga glykogendepåer respektive högt sockerintag, samt hur tillskott som koffein, bikarbonat och rödbetsjuice används i praktiken. Dessutom diskuteras cykelsportens arbete mot doping och hur effektdata från klungan visar att sporten har blivit betydligt renare sedan 1990-talet.

Avslutningsvis ger Mattias konkreta och handfasta råd till vanliga motionärer med begränsad tid som vill prestera på exempelvis Vätternrundan eller Cykelvasan. Han förklarar varför korta, hårda spinningpass ger en utmärkt grund under vintern, och hur man under åtta till tio veckor på våren enkelt kan bygga upp den grenspecifika uthålligheten med ett längre distanspass i veckan eller genom att samla långpassen i block under långhelger.

På Tyngre Träningssnacks instagram hittar du bilder och klipp från avsnittet.

Visa avsnittets hålltider
• (00:00:00) Introduktion med Alex Danielsson som vikarie och gästen Mattias Reck
• (00:02:36) Mattias bakgrund inom taekwondo, mötet med Paolo Roberto och bytet till cykel
• (00:15:08) Vätternrundan och mötet mellan motionscykling och tävlingscykling
• (00:24:11) Steget från SO-lärare till heltidsanställd tränare i proffsstallet Giant-Alpecin
• (00:28:40) Tävlingskalendern i World Tour och hur etapplopp används för att bygga form
• (00:33:50) Fysik och kravprofil hos spurtare, endagsspecialister och etapploppsåkare
• (00:44:48) Lagdynamik, rollfördelning och logistik med 28 proffscyklister i olika länder
• (00:54:45) Hjärta och ben, effektfiler samt styrketräningens roll inom proffscykling
• (01:05:14) Träningsvolym, polariserad träning, tröskelpass och 40/20-intervaller
• (01:24:19) Värmehantering och nedkylning med slush puppy inför tempolopp
• (01:32:14) Dopinghistorik, effektutveckling och en renare kultur i klungan
• (01:42:26) Koststrategier med låga kolhydratdepåer samt tillskott som koffein och bikarbonat
• (01:53:40) Praktiska träningsråd för motionärer inför Vätternrundan och andra långlopp

Det här är en automatisk transkribering av detta avsnitt av podcasten Tyngre Träningssnack. Du kan trycka på varje tidpunkt i texten för att hoppa till precis den delen av avsnittet i youtubespelaren ovan.

Transkriberingen är genererad med hjälp av AI och innehåller därför vanligen några enklare fel.


Introduktion med Alex Danielsson som vikarie och gästen Mattias Reck

00:00:22 – Mattias: Ja, då säger vi väl hjärtligt välkommen till ännu ett avsnitt av tyngre träningssnack. Det är inte exakt precis likadant som det brukar för att jag är nämligen någon sorts stand-in för en annars så välljudande Wille Valkioja som är den normala värden här tillsammans med Jacob. Men jag ska göra mitt allra yttersta för att bevaka hans lilla domän med den ljuva rösten.

00:00:45 – Wille: Ja, det var därför jag tänkte direkt på dig Alex. Vi vill ha en bra röst.

00:00:50 – Mattias: Ja, exakt. Wille är ju inte försvunnen. Han är bara utan internet en stund här.

00:00:56 – Wille: Ja, det körde ihop sig där lite. Vi hade planerat bra. Vi spelade in våra avsnitt och sen blev det problem med ljudslingan från en av gästerna. Så ett av avsnitten blev helt enkelt skrotade. Så nu blir det en snabbare inspelning och då var Wille borta tyvärr.

00:01:14 – Mattias: Okej, så är det. Jag är jätteglad att jag får vara med och leka i den här podcasten. Kul för dig också, lite utanför ditt element idag. Ja, exakt. Idag ska vi snacka om någonting helt annat än bicepscurl och det ska bli väldigt spännande faktiskt. Vi har ju en fantastisk gäst idag. Ingen mindre än Mattias Reck.

00:01:33 – Jacob: Hej. Hej, hej. Tack så jättemycket. Mycket trevligt att vara här.

00:01:39 – Mattias: Jacob känner ju dig sedan tidigare. Han har ju sett dig föreläsa bland annat. Han vet ju vem du är och vad du går för. Jag var ju tvungen att göra lite mer Google Research. Det första jag tänkte var att det är en göteborgare.

00:01:52 – Jacob: Eftersom du bor i Västra Frölunda. Men det var inte det.

00:01:55 – Mattias: Det är en skåning.

00:01:57 – Jacob: Det var otroligt trevligt att höra Jacobs röst att han var från Helsingborg. Jag har ju släkt i Ängelholm och Helsingborg. Men det är minst lika trevligt att höra en sån proffsig, du låter som en riktigt proffsig radiopratare.

00:02:12 – Mattias: Det här tar jag åt mig. Det här ska vi vara highlights av efteråt. Tack för det Mattias. Mattias, du har fått kaffe också ser vi. Fantastiskt. Och glad är du. Underbar. Jag vet egentligen inte så mycket om dig mer än att du är väldigt duktig. Du har ett långt förflutet inom bland annat kampsport, men kanske framför allt inom cyklistsporten.

Mattias bakgrund inom taekwondo, mötet med Paolo Roberto och bytet till cykel

00:02:37 – Mattias: Kan du dra lite grann om din bakgrund?

00:02:40 – Jacob: Om jag börjar framifrån och så går jag bakåt så kan man säga att jag är egentligen någonting så långsökt i det här sammanhanget som SO-lärare. Men mitt brinnande intresse för att liksom grotta ner mig i forskning om konditionsträning då och att jag älskar och plågar mig mycket, så till sist hamnade jag som cykeltränare. Då är man ju som en lärare fast för cyklister. Jag var ju betydligt bättre på att hjälpa andra att cykla än att cykla själv. Så kan man säga faktiskt.

00:03:15 – Mattias: Men du har ju ändå fina meriter. Kanske framförallt inom taekwondo när du har två SM-guld.

00:03:24 – Jacob: Ja, om man då backar bakåt. Jag hade betydligt lättare för mig i taekwondo. Men det gick så här till. Det är trevligt att bli intervjuad för då kommer man ihåg saker som man inte har tänkt på på länge. När jag höll på med taekwondo, det var så häftigt att se cykel på tv, de här proffstävlingarna och så. Och det såg inte så jobbigt ut som det sen var. Jag trodde sådär att om jag får några år på mig så ska jag nog kunna komma upp på landslagsnivå om jag har lite tur. Men det var ju betydligt tuffare än vad jag trodde. Jag hade inte alls samma fallenhet heller för cykel. Men ändå så kan ni förstå hur kul jag tyckte det var med cykel. När jag ändå inte hamnade där jag ville och ändå fortsatte jag cykla tills jag var 39.

00:04:12 – Mattias: Får jag ställa en fråga? Hur kom du på det greppet att kasta, om du ursäktar, pyjamasen och lägga den åt sidan och hoppa på cykeln?

00:04:25 – Jacob: Jag vet inte, min pappa tog ut mig på cykelturer redan när jag var liten. I Ängelholm så har vi ju Bjäre runt och det cyklade vi. Ja, klassiskt. Klassiskt. Och det cyklade vi där årligen. Och sen så… Men sen varför det aldrig drog igång på riktigt. Jag skulle tro att det fanns säkert ingen seriös stor ungdomsträning på den tiden. Det var väl kanske därför som jag aldrig hamnade i cykeln när jag var ung. Mitt andra stora intresse som jag hade när jag var yngre var allt som hade med Asien att göra. Det var det som förde in mig. Jag har ju tränat allting som går inom kampsport egentligen. Från judo, jujutsu till karate, knockdown, thaiboxning. Jag har provat på svärd och karatepinnar. Ja, det mesta. Men även det mättades. Svart.

Hur tränar man med svart?

00:05:21 – Wille: Kan du inte berätta det? Är det liksom plastsvart? Är det som att man är fem år igen och, fast man gör det på allvar, men ändå inte? Eller hur fungerar det?

00:05:31 – Jacob: Ja, den typen av svärdträning som jag provade på, där gjorde man det mest i luften och mer som mönster och sådär. Det var ingen större grej som jag gjorde heller. Men jag vet faktiskt inte. Jo, det är klart att det finns ju tävlingar med. Då har man ju stora rustar på sig och så svärd i form utav bambu. Men det har jag aldrig provat. Utan jag testade mer det här att försöka göra fina mönster i luften.

00:05:59 – Wille: Ja, men vi börjar lite. Vi får väl ge lyssnarna någon form av tidslinje ändå. Så vi kan väl börja ungefär tonåren med kampsport och sedan köra lite framåt.

00:06:13 – Jacob: En längre historia. På allvar blev det faktiskt inte förrän jag var 17 år. Då kom det en libanes till Ängelholm, Konstantin Zabal, som var väldigt karismatisk och startade upp en taekwondoklubb. Det är egentligen hans förtjänst som gjorde att jag då hittade en sån kampsport som jag tyckte otroligt mycket om och som jag dessutom hade väldigt lätt för. Det kom väldigt mycket av sig själv att jag vann då två SM-guld och vann en av Europas största tävlingar där. Det var alltså, ja, dels för att jag älskar att träna, men sen också för att jag hade ganska lätt för mig. Både vad gäller tajming och sådär, avståndsförmåga och bedömning och sådär. Och sen att jag inte blev… Många blir ju väldigt nervösa när man ska gå upp i en match i kampsport.

Det är väl lite speciellt och jag hade liksom förmågan att Kunna kontrollera den här nervositeten och rädslan. Skulle folk däremot se mig ute på krogen och det blir muck och sådär. Då är jag betydligt mera rädd av mig och sådär.

00:07:20 – Mattias: Underbart.

00:07:26 – Wille: Det jag tänkte direkt när du berättade att du höll på med taekwondo. Jag tänkte på en annan person. Det är Paolo Roberto. Han höll också på med taekwondo när han var ung.

00:07:35 – Jacob: Ja, vi är mer eller mindre jämngamla. Så då har du mött honom? Ja, det var kul att fråga, för det har jag faktiskt. Det är sånt som jag inte har tänkt på i evigheter, men när man blir intervjuad så kommer minnena tillbaka. Jag har faktiskt mött Paolo Roberto, jag tror bara att vi möttes en gång. Och det var ju, som du kan tänka dig, en liten Ängelholmare. Jag tror jag kan ha varit 19 år. blått bälte. Det kan till och med ha varit min allra första avancerade match. Jag kom upp där till Fryshuset, tror jag det var. På den tiden var det hatstämningar mellan olika falanger inom taekwondon. Vilka var falangerna då? Det var olika klubbar som var extra tuffa mot varandra. Det var attityd som Sören och sådär. Men på något sätt så visade väl…

Det var då jag nog märkte att jag kunde kontrollera sådana här saker. Många var ju så rädda att de förlorade nästan matchen innan hade börjat. Jag vet att han stod och stirrade på mig där och sur som Sören skulle han ta ut mig. Det är klart, för han hade ju redan då ett rykte om sig och ett namn. Kunde man vinna matchen nästan helt och hållet bara på mental styrka direkt. Men av någon anledning så blev jag bara taggad av det. Det är lättare att vara taggad av någonting när man vet att det är kontrollerade former ute på gatan. Jag skulle ju bara springa direkt. Men där, det blir liksom en sån kick. Nu kan jag säga direkt att jag förlorade matchen, men jag gjorde en väldigt bra match. Det kom fram folk efteråt och tackade och tyckte det var jättehäftigt.

Det är en sån grej. Jag får nästan gåshud bara jag pratar om det nu. Det var jätteroligt.

00:09:27 – Mattias: Har du pratat med Paolo om det här i efterhand? Har du träffat honom?

00:09:31 – Jacob: Jag har träffat honom ett antal gånger, men det är väldigt länge sedan nu. Jag vet inte om han skulle känna igen mig. För honom var denna matchen inget speciellt. Jag tror han var bäst i Sverige sedan ett par år tillbaka. Att jag kom där och kunde matcha upp honom lite hyfsat, det vet jag inte om han minns faktiskt.

00:09:52 – Mattias: En grej det här med att vara bäst i Sverige. Du var ju det både 93 och 02.

00:10:00 – Jacob: Det är nio år emellan.

00:10:03 – Mattias: Hur funkar det? Hade du någon, lade du ner och kom tillbaka? Vad hände?

00:10:11 – Jacob: Ja, det här har väl att göra med att jag var lite maratonsjuk. Jag var alltid tvungen att träna och tävla. Jag vann ju SM i taekwondo 1993 och jag hade ju olika medaljer 92, 94 och 95 också. Men 95 då sadlade jag om till cykel. Jag började alltså inte cykla på allvar förrän jag var 25 år och då blev det ett abrupt slut. på taekwondon och så satsade jag fullhjärtat på cykel. Och då trodde jag då att inom ett par år så kanske man kan vara i något landslag i cykel. Det här var ett häftigt landslag i både cykel och taekwondo, men det gick ju absolut inte. Jag blev utbränd på kuppen när jag skulle träna cykel fullt ut och sådär. Efter några år så tröttnade jag på cykel lite igen och så gjorde jag faktiskt comeback i taekwondo. Då tänkte jag att det är tio år nu.

Jag kanske skulle försöka bli svensk mästare i taekwondo igen och det lyckades. Otroligt bra. Som sagt, jag hade mycket lättare i taekwondo än i cykel.

00:11:10 – Mattias: Men efter 02 var du nöjd på riktigt?

00:11:13 – Jacob: Ja. Jag är egentligen ingen, Jag måste absolut inte vinna en massa hela tiden. Jag var ganska nöjd med, då 1994, då vann jag en av Europas största tävlingar. Sen efter det så var jag rätt så mätt. Sen började jag cykla. Även om inte jag märkte att jag kom vidare hela tiden så kan jag ändå hålla på och tävla för att det är roligt. Men jag behöver på något sätt Det kändes som att jag var tvungen att tävla och träna på ganska hög nivå för att vara nöjd med mig själv. Däremot vinna behöver jag inte göra så himla mycket. Det är mer någonting som händer för att jag tycker om att träna mycket och så har man då fallenhet för taekwondo så vinner man mycket. I cykel hade jag inte samma fallenhet så då vann jag mindre. Jag vann bara en enda gång. Vad var det för tävling då?

Det var en mindre tävling. Det var inte i elitklassen heller. Nej, men det är vinst. Ja, precis. En seger är alltid en seger. Så jag har väl haft det i mig. Och det kan jag säga, när jag väl slutade som 39-åring med cykel, för efter jag gjort comeback både i taekwondo och i cykel. När jag till sist slutade så var det många som tänkte att ja ja, Mattias han kommer vi att se i alla veteranklasser här nu. H40 och H50 och H60 och uppåt. Men på något sätt så tog det ändå ett slut. De sista åren så har jag haft fullt sjå med att bara hitta någon hälsosam nivå. Att jag inte bara jobbar för mycket. På ett sätt är det rätt bra för att många av de som jag har hjälpt genom åren med träning, de är ju på en nivå som jag förr kanske inte riktigt hade förståelse för.

Men det är klart att det alltid finns tid att träna och det är klart att det är bra att göra. Men det har jag förstått själv att det är inte alltid man är i den sitsen där det kommer av sig själv 10-12 timmar i veckan.

00:13:05 – Mattias: Kan det kännas så här för dig Mattias, att du nu i din roll som tränare, professionell tränare, upplåter lika mycket energi och omsorg åt din yrkesutövning som du tidigare gjorde åt din egen individuella idrott?

00:13:20 – Jacob: Ja, jag tror att det är en ganska bra beskrivning. Så är det nog. Precis så är det.

00:13:27 – Mattias: Vi har ju snackat om det här många gånger tidigare, att just det här vakuumet som uppstår efter att man lägger ner en elitverksamhet. Den tomheten och vad ska jag göra nu då? Det drivet som man då har upparbetat inom sig. Det måste på något sätt kanske kanalisera sig åt en annan riktning och här har du hittat en riktning som var minst lika bra.

00:13:50 – Jacob: Ja, och den enda baksidan på myntet då det är ju att jag sitter ju mycket på mitt kontor hemma. Och med hemma menas soffan. Jag får bara sämre och sämre hållning och jag rör mig sämre och sämre. Det känner jag igen. Så jag försöker ju hitta någon sån här hälsosam nivå igen där va. Och det tar sin lilla tid. Men jag tror att jag börjar hitta det nu. Men det är ju nu fem år sedan så det har ju inte gått snabbt.

00:14:18 – Mattias: Taekwondo och landsvägscykel, det är ganska stor skillnad. I varje fall ytligt sett. Finns det några likheter känner du?

00:14:28 – Jacob: Väldigt lite. Förutom att det naturligtvis är sporter där det handlar om allt vad som krävs i förberedelser och träning och att tänka på detaljer och allt möjligt. Det skulle vara att man använder benen otroligt mycket. Man använder ju benen väldigt mycket i cykel och taekwondo är ju nästan bara ben. Det är klart att du kan få poängförslag också i sån här olympisk WTF-taekwondo. Armarna används mest för att hålla balansen och att avvärja sparkar. Det är nästan ingenting annat. Som en T-rex. Som en T-rex. Exakt, som en T-rex.

Vätternrundan och mötet mellan motionscykling och tävlingscykling

00:15:08 – Mattias: Sen vet jag att du efter att du lade ner din aktiva cykelkarriär också har gjort en riktig vuxen historia. Du har tagit dig runt Vättern.

00:15:18 – Jacob: Precis. Allting i Sverige så är det bästa sättet att värdera hur bra man är som cyklist i Sverige, det är att fråga vad har du för tid på en Vätternrunda? Det är ungefär som, var tar du en bänk? Till och med Fredrik Kessiakov har tydligen fått sådana frågor ibland. Det är klart att alla vet ju inte. om hans proffskarriär. Cykel är inte så stort i Sverige. De vanliga frågorna är ju liksom, antingen har du kört Tour de France. Nu var det ju länge sedan postgirot gick, men annars kunde man ju få frågan, har du kört postgirot eller har du kört Vätternrundan? Även jag har gjort det. Hur upplevde du det?

00:16:01 – Mattias: I relation till att tävla på linjelopp och sånt där.

00:16:07 – Jacob: Det häftiga, det är ju det att när jag började cykla på 90-talet då hade den här bommen, då hade den fortfarande inte kommit. Så att om du var ute och tränade här i Göteborg, då träffade du knappt en enda cyklist. Men när jag väl körde Vättern runt, det var ju liksom i mitten på 2000-talet, då hade det dragit igång det här och det var så otroligt mycket mer vanligt folk som var ute och cyklade. Och elitcyklister tittade inte lika föraktfullt på de som körde Vättern. Förr har det alltid varit en otrolig skiljelinje mellan tävlingscykling och motionscykling. Men det har ju blivit mycket vanligare att tävlingscyklister är där och kör Vätternrundan. Det ligger ganska bra till 1,5-2 veckor före SM. Jag tyckte det var jättekul.

Svenska tävlingscyklister är ju inte vana vid att det finns publik på tävlingar. Det finns ju knappt någon. Gör du en tävling i Västerås då är du ofta två mil utanför och det är bara de närmast sörjande som kommer nästan. Och så kommer du till Vättern runt och det är fullt med folk. Inte längs 300 kilometer men det är förhållandevis mycket folk ändå. Det är jätteroligt. Det vill jag att andra har sagt också. Det tror jag är en av cykelns… Stora… Alltså, om de här två världarna kan mötas lite mer. Tävlingscykling och motionscykling, det kan man ju mycket lättare på längdskidor och löpning. I cykel är det lite svårare för att tävlingarna är så otroligt olika motionscykling. Det är ju ryck och stötar och grejer och så går det i 30 och sen går det i 70.

Medan ett motionslopp, det tuffar ju liksom bara på jämnt och fint hela tiden för det mesta. Men om de ändå kan mötas på något sätt så tror jag det hade varit kul för båda.

00:17:49 – Wille: Du kom väl runt Vätterna på sex timmar drygt eller? Ja, 6.52 och det hinner man verkligen njuta av det då. Jag är ingen cyklist men jag har en dyr cykel här hemma som jag köpte en gång. Jag var inspirerad i två år. Nu är det väl mer om det är fint väder och sådär. Men då var jag ute ganska flitigt även när det var lite sämre väder. Jag cyklade inte några längre sträckor utan det handlade om 4-5 mil vanligen. En gång så cyklade jag och en kompis till Åhus. Ja, det vet ju du. Det är från Helsingborg till Åhus. Det är liksom över Skåne, man ska säga. Från väst till östkusten. Jag tror det var 15 mil. Vi cyklade en liten omväg och det tog oss ungefär sex timmar. Och då tyckte jag ändå jag trampade lite. Det var inte så att vi skulle ha det som ett tävlingspass där vi njöt mer av turen.

Du var svettig i pannan. Ja, det hade jag väl till och från i alla fall. Men jag tänker om man cyklar dubbelt så fort, hinner man verkligen njuta av publik och omgivning och sådär? Är det inte mycket titta ner och titta upp då och då så man inte krockar med någonting? Eller hur är det när man verkligen trampar?

00:18:52 – Jacob: Jag kan säga att de här allra snabbaste fartgrupperna, det kräver ju nästan att man är tävlingscyklist för att kunna njuta av det. För att då måste du kunna slappna av fast att man ligger och kör lagtempo på en 20 man och då måste du ändå kunna liksom se vad som händer. Men för mig, okej, de sista tio milen, då kan jag vara ärlig. Jag hade nämligen redan då trappat ner och tävlade inte lika mycket. Det var inte nyttigt det jag gjorde. Jag var helt slut. De sista 5-6 milen minns jag knappt. Jag kunde inte sova på två dagar. Det är ingenting jag kan rekommendera. Det är otroligt häftigt att åka i en större grupp där man känner att man har kontroll och ser vad som händer. Det är ungefär som att om du är en rutinerad bilförare. Då kan man njuta av att köra på en motorväg i 120.

Samtidigt som du är på autobahn och sådär. Och det flyter på fint. Jag kan tänka mig att det är precis samma känsla. Det finns ju ganska många cykelklubbar. De har som mål att köra Vättern under 10 timmar och så är de ett bra, välsmort samarbete. Kanske 15-20 man och så swishar det på där i 30 kilometer i timmen och det är helt underbart. Men visst, de flesta som kör Vättern runt, när man har sett statistik, de tränar ju ungefär 70 mil. sammanlagt och då kanske det börjar då, alltså inräknat spinning och alltihopa från nyår. Och sen ska man köra 30 mil samma dag. Så det är klart att det är väldigt många som, det är en riktig själarensning kan jag tänka mig, de här 15-20 timmarna som man håller på. Helst om man har lite dåligt väder som det har varit nu för några år sedan.

Det är kanske fel kläder, man har inga skoöverdrag. För många tror jag det är en ren plåga och jag tror att fortfarande är det så att de flesta som kör Vettom, de gör det bara en gång.

00:20:50 – Wille: Det är så alltså? Ja, det är inte säkert att den statistiken gäller idag, men det gjorde det för några år sedan.

00:20:56 – Jacob: Då var det så att de flesta av alla som kör, de gör det en gång. Traumat blir för stort alltså?

00:21:03 – Wille: Vi hade väldigt trevligt på vägen till Åhus. Min kompis föräldrar bodde där så han hade satt igång grillen med god mat och så. Så skulle vi cykla hem dagen efter. Då började det också regna och ösa ner. Så missade vi någon väg så vi kom ut på en landsväg. Annars var det ganska trevligt men det var en landsväg och öste ner. Man var lite rädd för bilarna och det blåste lite så bilen och cykeln började. Så vi hade inte riktigt lika kul hem. Jag fick övertyga min kompis när vi ringde en taxi när vi var vid Åstorp. För då var det ändå bara 40 minuter kvar hem. Så då sa jag, nej för fan, nu ska vi liksom…

00:21:37 – Jacob: Jag kan tänka mig med. Och så gör det ont i häcken varje gång man stannar och ska sätta sig igen. Innan det domnar bort lite. Det är härliga minnen. Men jag kan säga, då har du cyklat rätt så fort. Det är ju lite speciellt att ha 30 elitcyklister som kan gå runt ihop och köra på 42 kilometer i timmen eller vad det kan bli.

00:22:00 – Wille: Jag tror vi snittade 26 något sånt där, för vi hade någon paus i och sådana här.

00:22:05 – Jacob: Det är väldigt högt att ha ett sådant snitt om man bara är några stycken. Då förstår jag att du ändå har tränat en del cykel. Annars slänger man inte bara ur sig en 15-milare med 26 i snitt. Det skulle jag ju inte gjort heller.

00:22:19 – Wille: Vänsterknät var dåligt i två, tre månader sedan. Det var lite överansträngt runt knäsenan. Jag var tvungen att värma för att spela fotboll. Det gör man ju annars också. Du ser väl Jacobs kryckor där bakom stolen? De var alltid bra att ha där. Mattias, jag har en sista fråga om Vätternrundan.

00:22:39 – Mattias: Vilken sträckning kör man? När man kommer neråt söderut mot Jönköping så är det en otroligt trevlig väg att åka bil på. Den här långa fina härliga backen där man har Vättern. Den är fantastisk. Åker man åt det hållet eller åt andra hållet?

00:22:57 – Jacob: Nej, man åker alltså från Motala ner till Jönköping, den vackra sträckan där. Under långa perioder så är man ju väldigt nära vattnet. Alltså ännu närmare än vad du är när du kör på motorvägen, så det är väldigt fint. Sen när man kommer ner i Jönköping, då har man ju verkligen kommit ner. Höjdmetervis. Sen är det rätt så goa backar upp mot Bankeryd. Det är beryktade backar. Då är smekmånaderna lite över. De flesta kan vara rätt så pigga ner till Jönköping. Man kan ofta överskatta sig lite grann. Jag har varit med i ganska många grupper när man väl har kommit ner till Jönköping och upp mot Bankeryd. Då är det ganska många som får släppa och så hamnar de i någon grupp längre bak. Det kan man säga, att det gäller verkligen att dosera sina krafter de första tio milen ner till Jönköping.

För det är otroligt lång väg hela vägen upp sen till Askersund. Otroligt lång.

00:23:56 – Mattias: What comes down must go up sen. Idag Mattias, du

Steget från SO-lärare till heltidsanställd tränare i proffsstallet Giant-Alpecin

00:24:11 – Mattias: är ju tränare i din profession. Jag vet inte i vilken omfattning som du är tränare för det här laget, Giant Alpecine. Hur stor del av din verksamhet lägger du på det proffsstallet?

00:24:27 – Jacob: Ja, det är en heltidstjänst och man kan säga att man jobbar ganska mycket. Jag förstår det. När jag sadlade om från att vara lärare till att bli cykeltränare, då var det ett litet steg sådär sakta men säkert. Jag tror det var när jag var sådär 37-38 år så skapade jag ett eget företag. Jag märkte helt enkelt att Jag håller ju på att hjälpa en massa folk ändå för jag tycker det är så kul. Jag kanske skulle starta ett företag och hjälpa folk att träna lite. Så började det lite grann sådär. Som lärare har man ju ofta den lyxen med att det är möjligt att jobba deltid. Du kan gå ner på 80%, på 70%, på 50%. Så sakta men säkert ökade mitt företag och så minskade jag ner på läraryrket. Det var inte så att jag bara kastade mig ut i tomma intet och chansade.

Jag är lite för trygg. Jag behöver mer trygghet än så. Det var stegvis förflyttning alltså? Stegvis förflyttning. Så när jag väl en dag sen gick in från mitt Ja, får man nog säga. Väldigt bra jobb att vara heltidsanställd SO-lärare på ett Komvux mitt inne i Göteborg. Så bara från en dag till en annan så bara, det har jag fattat i efterhand, att det var nog en del av en 40-årskris redan då. Jag hade precis fyllt 39 och man började tänka på livet där. Det är väl då man får perspektiv på livet runt den tiden, säger de. Ja. Då bara bestämde man för namnet. Lärare kan jag alltid vara igen, så jag bara sa upp mig.

00:25:58 – Mattias: Ja. Det är härligt.

00:26:00 – Jacob: Men då hade liksom mitt företag redan vuxit sig så pass mycket att jag kände inte att det var någon risk. Jag var tränare i Sveriges då bästa cykellag, Cream Cycle City. Då var jag expert, expertkommentator, eller träningsexpert på Vätternrundan. Jag hade ett antal kunder som jag hjälpte. Och sen gick det några år, det gick ganska snabbt. Rätt vad det är så hamnade jag på det här jobbet som tränare utomlands. Nu finns ju mitt företag egentligen bara på en 10-15 procent. Mest i form av att jag råkar runt. Det är så jag träffar Jacob ibland. Genom att vi syns på samma konvent och håller föredrag.

00:26:44 – Mattias: Men du, Giant Alpecine, det är ett tyskt stall.

00:26:48 – Jacob: Egentligen kan man säga att det är ett holländskt stall. Det är holländska ägare. Hela strukturen är holländsk. Men vi har tysk licens sedan förra året.

00:27:00 – Mattias: Det förklarar lite. Jag hade nämligen en följdfråga på det. Om jag har läst rätt så har Antalet ryttare i stallet är två amerikaner, fem tyskar, nio holländare, en belgare, en fransman, en österrikare, en kines. Wow. En dansk, en norrman och två svenskar. Då tänkte jag, hur kommer det sig att det är så många holländare? Holland är ett ganska litet land. Platt land.

00:27:26 – Wille: Trevligt att cykla i.

00:27:29 – Mattias: Mjuk start. Holland runt måste vara enklare än Vättern runt.

00:27:36 – Jacob: Ja, det är mycket holländare för att det egentligen är ett holländskt lag kan man säga. Från grunden. Att det har blivit tysk licens nu och därmed rent juridiskt sett så är det ett tyskt lag. Det beror på att förra året så kom det in en stor tysk sponsor. De största stjärnorna i laget har under flera år varit tyskar. Är det han Degenkolb som är största stjärnan i laget? Jajamen. Degenkolb tillsammans med en som heter Marcel Kittel, men han har bytt lag nu till i år. Så nu är det Degenkolb som är den största tyska stjärnan i laget.

00:28:18 – Mattias: Han har 40 etappsegrar tror jag. Jag har läst det någonstans. Vem är det?

00:28:22 – Jacob: Det är faktiskt mer än vad jag vet. Jag vet faktiskt inte exakt hur många segrar han har. Han är inte så gammal än, men han brukar rada upp 10-15 segrar på ett år ungefär. Tävlar de så mycket alltså? Ja, det är ju de

Tävlingskalendern i World Tour och hur etapplopp används för att bygga form

00:28:40 – Jacob: som är spurtare. Det är de som oftast vinner mest tävlingar. Jag vet till exempel en av våra största konkurrenter Alexander Christoff von Norge. Han vann nog till och med över 20 tävlingar 2015.

00:28:57 – Wille: Tävlar man en gång i veckan som cyklist eller är det kortare tävlingar de här? Jag inbillar mig att det var lite mer säsongsbetonat. Att man hade tre månader med mycket tävling och sen kanske en månad där det inte är någon tävling.

00:29:14 – Jacob: Av tradition så har proffscykling på den här nivån på landsvägssidan alltid varit sådant att man tävlar väldigt mycket. Nu har det gått ner lite grann. Om man backar kanske en 15-20 år så hade nästan alla över 100 starter på ett år. Medans man nu kanske ligger på en 80-90. Men det är mycket tävlingar. Det räcker ju att du kör ett av de största etapploppen så får du ju 21 etapper direkt. Då är det 21 dagars tävlingar bara på Tour de France eller JVM i Italien. Ja, det är klart. Apropå det här med… Jag vet inte varför man drog igång med etapplopp från första början. Men man har ju alltid märkt att folk bygger form väldigt bra med kortare etapplopp. Även för de som är endagarspecialister som Degenkolp så vill man ju gärna finslipa formen med veckolånga etapplopp så man får en helvetesvecka.

Det är tuffare att göra själv och framförallt på landsvägscykling är man lite mer beroende av den här farten som du får i en dynamisk klunga. Och att man då sätter sig på de här veckolånga etapploppen i mars månad inför stora endagslopp i början på april till exempel. Och nu har ju forskning också visat att Den här typen av blockträning funkar. Så det som man har märkt praktiskt innan och därför har det hängt kvar. Det har även fått bekräftelse nu genom forskning. Sen vet jag inte, det kan ju komma ny forskning sen. Men det känns ändå som att det är ganska stabilt det här sättet att bygga på. Hade det varit kasst att köra etapplopp för att komma i form då hade man ju inte kunnat ha så mycket etapplopp.

00:31:01 – Wille: Nej. Då hade ju någon kommit och vunnit OS där utan att kört två tävlingar innan under året. Så kommer man in och… Jaså är ni trötta ni andra? Nej det är inte jag. Men nästa vecka åker ni till Australien va?

00:31:12 – Mattias: Santos Tour. Du såg att det ska vara den 19 januari.

00:31:16 – Jacob: Jag har redan hunnit med att vara på träningsläger nere i… Runt Alicante har vi vårt camp. Där var jag på träningsläger 2-7. Sen var det teampresentation i Berlin och sen åkte de till Downanders. Så de är redan där och acklimatiserar sig. Det är ju en väldigt knepig tävling att ha i programmet för att den tillhör World Tour. Och World Tour, det är där du får dina rankingpoäng. till den här cirkusen kan man säga. Det är liksom vår Champions League. Det är 18 lag och för att då vara med där så måste du samla poäng. Downunder är en sådan tävling, men säsongen har ju nästan precis slutat i mitten på oktober. Sen behöver du ha folk som ska vara i riktigt bra form redan i mitten på januari. Plus att det då är varmt som Sörene och jetlag.

Och du vet ju inte heller riktigt Nu har man ju börjat lära sig mer och mer när du kan vara i form nästa gång. För sen när du kommer hem så kommer det ju viktiga tävlingar i Europa. Vilka cyklister kan satsa på detta och när kan de vara brukliga igen? Det tar ett tag innan man lär sig vad som funkar och inte.

00:32:31 – Mattias: Ni har väl en svensk där, Ludvig Ludvigsson Tobias. Det är två bröder Ludvigsson. Han ska vara med där tydligen.

00:32:38 – Jacob: Jajamen, och Tobias kommer att få sina chanser där för att han brukar ha ganska lätt för att komma i bra form. Överlag så är svenskar ganska bra på att komma i form tidigt för att med tanke på den vintern vi har här så kör man ganska mycket T-cykel. Många sitter på sina Monarker och kör och det är ju rena rama döden att köra lugnt och långt på en T-cykel inne. Det blir automatiskt mer kvalitet. Då blir vi klara på en timme. Och de här trapporna i Downander, det är ju rätt bra, de är inte så långa. Man kör ofta mellan 13 och 15 mil, vilket är ganska kort för att vara folkcykling. Du behöver liksom inte värsta jävla sextimmars uthålligheten där du ska köra ifrån folk efter fem och en halv timme. Utan här avgörs tävlingarna ofta på en tre timmar.

Vi har goda förhoppningar att Tobias ska kunna göra bra ifrån sig där.

00:33:31 – Mattias: Tobias är ganska lång och reslig va? Närmare 1,90 typ.

00:33:36 – Jacob: Du är banne mig bra påläst. Han har googlat. 1,93-1,95. Han väger bara 76 kilo. Det är ju bara stort hjärta, lungor och ben.

00:33:49 – Mattias: Jag tänkte

Fysik och kravprofil hos spurtare, endagsspecialister och etapploppsåkare

00:33:50 – Mattias: komma till den här frågan. Om man tittar på sprinters. Jag tänker på löparsprinters. På 60-talet var de generellt sett ganska korta och muskulösa, kraftfulla och så där. Sen kommer Jim Hines i slutet på 60-talet. Så svepte det här över till Carl Lewis, Leanfor Christie. Nu har vi Usain Bolt som alla är omkring 1,90. Usain Bolt har karaktäriserats som den ultimata sprintern av dem alla rent fysiskt eftersom han har den bensträckningen och de vinklarna. Finns det en optimal cykelfysik? Lance Armstrong var knappt 1,80. Indy Rain var väl närmare 1,90. Vilken är den optimala fysiken för en cyklist?

00:34:33 – Jacob: Det som gör att, nu har jag ingen statistik på det här, men jag är helt övertygad om att landsvägscykling är världens största och bredaste konditionsidrott. Anledningen till att det är det, på tävlingsnivå, det är att Dels för att du behöver ett lag. Alla tävlingarna har ju mellan sex och niomannalag och du behöver hjälpryttare för att spara dina stjärnor och så vidare. Det andra är ju att det finns så otroligt mycket olika banprofiler att tävla i. Om man jämför med längdskidor, nästan alla längdskidåkare, de är ju jämfört med cyklister mer muskulösa, väger lite mer. Men backarna är ju sällan kanske mer än en, jag vet inte, kanske tre-fyra minuter och sen går det ner. Sen går det upp och ner hela tiden. Den här avslutningen i Val di Fiemme, det är ju nästan enda gången där man har lite mera typiska cykelbackar.

Och där är ju liksom Therese Johaug helt överlägsen. Så cykel har ett bredare spektra av olika tävlingar och du kan vara stjärnor på din terräng. Magnus Bäckstedt som är en av Sveriges mesta proffscyklister. Han vägde ju liksom över 90 kilo. Men han var ju liksom… Där fanns plats för honom och sen så finns det de som väger 58 kilo och ser ut som Mustafa Mohamed. Och där finns tävlingar för dem också. Så att där är ju alla typer. Okej. Och det är det som är så häftigt och gör det så stort. Sen är det upp till laget att bestämma sig för, okej på den här tävlingen satsar vi på detta, på den tävlingen satsar vi på detta. Om vi går till de här som du pratar om, Lance Armstrong och Indo Reino. De är ju liksom världens mest kända cyklister i den delen av världen där cykel inte är så stort.

För då vet bara folk vad Tour de France är. Men åker du till Belgien, då är ju kanske den största cyklisten en endagarspecialist. Som väger, som ser ut som Peter Northug. Peter Northug-typer finns det ju ganska gott om i cykel. Degenkolp är ungefär som Peter Northug. Han är otroligt stark för att vara spurtare. Och sen är han, det är ganska svårt att hänga av honom i backar. Men om backarna blir 15-20 minuter långa, ja då orkar han inte längre. Det finns väldigt mycket stora endagstävlingar där backarna inte är jävligare än att han hänger med och sen spurtar han ifrån dem på slutet. Så jävla irriterande dock. Och Indorejn och Armstrong vinner de här största etapploppen. Och där kan man väl säga att det är lite svårt att säga vad som är den perfekta kroppen för att de har liksom varit alltifrån Ja, 65 kilo och upp till 80.

Men det vanligaste är väl att de väger någonstans mellan 65-66, kanske upp till en 72 kilo någonting. Det är väldigt ovanligt med en sådan som Indorain att de orkar köra upp och ner i både Pyrenéer och Alper med den kapaciteten. Någonstans 65-70 kilo. Sen Tour de France ändrar ju sig från år till år. Vissa år är det ju lite mera inriktat på enkelstart. Alltså tempolopp, lite plattare, som är bra för dem. Sen ibland är det extremt mycket backar. Då passar det lite bättre bergsspecialister. Men alla de är ju extrema dieslar med stora hjärtan. De är ju som en maratonlöpare. Alla de här bästa etapploppscyklisterna. De kan ju inte spurta speciellt bra.

00:38:01 – Mattias: Nej.

00:38:02 – Jacob: Och det behöver de inte heller.

00:38:04 – Wille: Nej, precis. Det är ju liksom insamlade tider ska man väl säga, över flera dagar. Ja. De andra lagen här som ni möter då, och vi tar nu när ni är i Australien, är det långt för alla? Är det bara USA och Europa som står för lagen eller finns där liksom asiatiska lag och kanske något från Nya Zeeland och Australien? Hur ser det ut på den fronten?

00:38:28 – Jacob: Det finns ju uppemot 100 lag som jobbar på någon form av professionell nivå med mer eller mindre lön. Men på den här allra högsta nivån, de här 18 lagen, där är det ganska så begränsat till ett lag från Australien. Två från USA och sen är de europeiska, inklusive Kazakstan och Ryssland och sådär. Men om du bara går ner ett hack, då finns det ju även lag från andra delar av världen. Men nu är ju den här Tour Down Under då, det är ju en World Tour-tävling och då är det alltså bara ett lag från Australien som har hemmaplan, kan man säga.

00:39:11 – Wille: Ja, okej. Men är ni över i alla andra världsdelar också? Det körs tävlingar i Asien, Afrika och sånt också. Dubai snart va, lät det?

00:39:19 – Jacob: Jajamän. Jag är imponerad av hur pålästa ni är. Det internationella cykelförbundet då, UCI, de har under de sista, kan man säga, Ja, det har nog sträckt sig ganska länge. Det är säkert över 10 år, så man har verkligen försökt att bredda sporten. Vilket betyder att man har haft World Tour-tävlingar i Kina. Man är med och försöker göra så att det blir fler tävlingar i alla världsdelar. Attar i Qatar och Dubai och Oman och sådär. Det är väl en kombination av att de som arrangerar Tour de France och Giro d'Italia. De är med och arrangerar de här tävlingarna i februari i Dubai och Qatar och sådär. Så att det har gjort det lite, det har ju underlättat. Jag kan tänka mig att det är ganska mycket kapital inblandat där också. Så det har ju blivit, det är ju där proffsen, börja köra sig i form kan man säga.

Det finns lite olika sätt att köra sig i form. Tävlingsprogrammet är liksom uppdelat så här att det finns en spansk linje i februari där du kan köra spanska tävlingar. Och så finns det en fransk och så finns det en italiensk mer eller mindre. Men längre söderut än så kommer man ju inte i Europa. Och då är det ganska många som väljer att åka till de här länderna i Mellanöstern i februari för att få bra väder och köra sig i form. Och sen börjar liksom de stora tävlingarna i Europa börjar i mars. Och då snärjs det in så att istället för att det är fyra olika tävlingslinjer så går man ner på två. Och då har vi två stora etapplopp, ett i Frankrike och ett i Italien. Och sen efter det så kommer de här största endagsloppen och då skärs det ner på ett.

Det börjar med att stjärnorna inte möts så ofta och sen så möts man lite mer och lite mer och sen så smäller det i de här första stora endagstävlingarna.

00:41:13 – Wille: Är det så att de undviker varandra lite då? För om man tar för friidrotten så får man ju detta lilla intrycket av att de som är bäst i vissa grenar nästan undviker att möta varandra tills det kommer ett VM eller ett OS eller kanske någon stor Golden Globe. Är det så inom cyklingen också att man liksom väljer, man ser att konkurrenten har valt det och så säger man nej, men jag vill inte riktigt blotta mig, min förmåga just nu för honom eller?

00:41:40 – Jacob: Så kan det säkert vara i vissa fall. Jag har ju inget speciellt exempel på det, men det vore inte konstigt alls. Däremot så kan det vara ganska svårt att ha koll på var konkurrenterna ska vara innan det mer eller mindre är för sent att veta vilka lineups där är och sådär. Så jag tror inte det är lika stor grej i cykel. Däremot kan man säga så här. Cykel, oftast så… Det vet jag även att till exempel Vacke Adamsson berättar på Eurosport att det är i stort sett aldrig Aldrig så att du har alla de bästa cyklisterna i världen som ställer upp på samma tävling. Och det är för att det finns liksom ingen banprofil som är så att den passar alla. Till exempel om du har, det gäller även på de stora etapploppen, om du vet med dig att du inte kan vinna Tour de France, ja men då kanske du satsar på att vinna Giro d'Italia istället för att bli femma i touren.

Bara femma liksom. Som exempel, du kanske har försökt att vinna touren ett par gånger och inte det har lyckats. Så säger man okej, fan då satsar jag på giro istället. Och om du har… Om du har VM, det är ett endagslopp. Ibland är det platt, ibland är det uppför som Sören. Det är väldigt olika och då får man den laguppställningen som banprofilen ger. Så det är egentligen aldrig, inte ens på Tour de France, så är alla världens bästa cyklister där alltid.

00:43:11 – Wille: Är inte det frustrerande som cyklist? Jag känner ju själv att jag hade haft svårt för en sån grej och så kanske man anser sig själv vara bäst och så blir det uppriggat för någonting som bara är dålig på en. Det känns som att om du är forward i fotboll så sätter tränaren dig som målvakt och så tycker alla du är skitdålig. Det måste vara en frustration i det att man inte får visa upp sig i det publiken alltid är.

00:43:40 – Jacob: Jag kan ta som exempel, om vi tar Tour de France. Tour de France är verkligen världens största cykelgrej. Det är verkligen det största. Det finns ju cyklister i vårt lag som egentligen skulle göra mer nytta på någon annan tävling. Men de vill så gärna vara med i touren ändå. Då är det en avvägning. De är inte tillräckligt bra för att vara förstaryttare i Tour de France. Så tar man med dem till touren, ja då kanske de ska vara hjälpryttare där. Men de är egentligen för bra för att vara hjälpryttare, så då vill vi hellre att de satsar på något annat. Och så blir det då en diskussion. Och det kan ju till och med bli så att vissa cyklister säger att, nej, då byter jag lag liksom. Om jag får köra touren här, men alla vill köra touren. Det är förståeligt i den här världen.

Alla vet ju vad det handlar om. Det är ju marknadsekonomi så långt ut det går. Du är aldrig bättre än din sista säsong. Om du inte har någon plats i ett lag eller om man inte är nöjd, då byter man. Det är en ganska ombytlig värld. Där kan det definitivt handla om tävlingsprogrammet också. Du vill ha dina egna chanser.

00:44:45 – Wille: Tränar de alltid ihop i grupp,

Lagdynamik, rollfördelning och logistik med 28 proffscyklister i olika länder

00:44:48 – Wille: laget? Svenskarna är hemma i Sverige när det inte är veckan inför en tävling som nu i Australien. Hur går det här till? Hur mycket kontakt har de med dig på sådana här basis?

00:45:05 – Jacob: Av tradition så. Det är rätt så stor skillnad. Om du spelar i Manchester United så räknar ju alla med att du måste flytta till Manchester och stå och träna med tillsammans. The old Trafford. Och så tränar man ihop dubbelpass fem dagar i veckan eller vad det kan vara. När man ska till flygplatsen sätter sig alla på samma buss och åker till flyget. Och det måste ju vara otroligt. Jag kan ju tänka det ibland. Tänk så skönt det var fystränare i IFK Göteborg eller någonting. Där allting är liksom här. Jag sitter ju i en situation där alla är utspridda över hela Europa. Det är ju så att de enda som flyttar in i Europa, det är ju amerikanerna till exempel, eller den här kinesen då. De kommer ofta i januari och sen så bor de här då mer eller mindre hela säsongen och sen i oktober åker de hem.

De har alltid lite permission och så för att komma hem. Men för övrigt är det så att Tyskarna bor i Tyskland, Holländarna i Holland och så vidare. Och så ses man egentligen bara på träningsläger och på tävlingar. Så att mitt jobb då liksom, man får ju ta till alla möjliga medel. Skype, telefon, telepati, allt möjligt. För att den här… Informationen och kommunikationen ska funka så bra som möjligt. Detsamma gäller alla sportdirektörerna, vi tränare och vi har ganska mycket experter. Det är doktor, kiropraktor, näringsexperter. Att rätt person får rätt information hela tiden. Det är verkligen en utmaning. Om jag har en cyklist som jag hjälper. Han bor i Bretagne och han är skadad i knäet. Då ska man som dels ha kontakt med honom.

vår läkare. Men sen får du även ha kontakt med den sjukgymnasten och den läkaren i Frankrike. Att få ihop allt det här då. Du kan tänka dig så mycket lättare att jobba i ett lag här i Göteborg. Då kan du träffa alla varje vecka hela tiden. Det måste vara så otroligt. Tvingar in dem till frukost till och med gör ju de flesta.

00:46:56 – Wille: Eller tvingar. Det är ju det flesta direktivet i klubbar nu för tiden. alla kommer in och äter frukost tillsammans eller att alla stannar över och äter lunchen. Man kan se dem fyra-fem timmar om dagen.

00:47:08 – Jacob: Det är jättebra, så vilken kvalitet. Vi får göra vad vi kan för att få ihop detta så bra som möjligt.

00:47:14 – Mattias: Det pusslet som du ska lägga där Mattias, det är ganska avancerat måste man säga.

00:47:20 – Jacob: Vi brukar inte säga problem, utan vi säger utmaning och det är det verkligen. Vi försöker ju ha möte ganska ofta. Att man har Skype-möte varje måndag och torsdag. Alla som är inblandade kring cyklister. Men även det är svårt, för det är alltid någon som är på väg till en tävling. Någon är på väg hem från en tävling. Någon är i Kina, någon i Australien, någon i Amerika. Man får ju sitta med olika dokument på nätet som alla kan nå och skriva i och sådär. Men det är ju inte lätt. Det är ju 28 cyklister. Alla tävlar 90 dagar på ett år. Bara att få ihop ett bra tävlingsprogram där alla känner, där du utnyttjar ett lag fullt så att du har rätt typ av laguppställning på rätt tävlingar för att få de här rankingpoängen då. Det tar sin tid och sen förra året så hade vi ju mycket otur.

Det var mycket krascher och skador och knäoperationer som tog längre tid än vad man trodde och så vidare. Det blir som en dominoeffekt på hela liksom Alla de här line-ups som gör att du får otroligt mycket extrajobb och det är ju liksom inte det mest roliga extrajobbet att sitta och prata med sjukgymnaster istället för att diskutera nästa intervall liksom.

00:48:29 – Mattias: Hur lyckades ni hålla ihop det här? Intressant, 28 stycken cyklister och alla ingår i ett lag, men det är ju faktiskt en individuell prestation som måste till där. Hur lyckas ni matcha deras personligheter med deras respektive scheman? Hur mycket konflikter är det i laget? Det är en väldigt bra fråga.

00:48:53 – Jacob: Jag kan säga så här. När jag kom till det här laget, det första som slog mig. Det allra första det var att, fast det här är världsstjärnor, så gud vilka unga, goa, enkla grabbar det är. Man kunde liksom inte tro att det var Marcel Kittel som har vunnit åtta etapper i Tour de France, som du står och snackar med. Det är ju miljonärer och stjärnor. Men de var otroligt… enkla och vardagliga. Sen har de ju något speciellt, så är det ju. Men det var verkligen det första. Det andra, det är att laget har varit väldigt bra och är väldigt bra på att se till att skapa sammanhållning och teamwork. Man vill inte att folk ska drifta iväg och skapa egna grupperingar och att egot ska bli för stort. Och det är man väldigt bra på. Så att när jag kom in så märkte man direkt att det här är ett lag där man är bra vänner och där man verkligen offrar sig för varandra.

Men det är ingenting som kommer gratis och man får verkligen se till att göra bra förarbete innan du anställer en ny cyklist. Så att du i alla fall gör vad du kan för att du ska känna att den här personen kan nog passa in. För det är klart att ju mer… Det är en lagsport, men den är ändå individuell. Det är ju stjärnorna som lyfts fram. Det är stjärnorna som tjänar stora pengar. Många hjälpryttare, de… De syns nästan aldrig. Och att få ihop det på ett bra sätt är inte alltid lätt. Sen kan man säga att våra stjärnor är väldigt bra på att vara generösa gentemot sina hjälpryttare. De försöker så mycket det går att häva fram dem också. Prispengar och sånt brukar ofta ges till hjälpryttare. För att den här obalansen ändå ska bli lite mer balanserad.

Det är ännu svårare på lägre nivå. För på lägre nivå så finns det sällan några pengar. Alla vill ju bara uppåt i hierarkin. Och då är det ännu svårare att hjälpa varandra. För om jag hjälper dig, då blir du proffs men inte jag. På den nivån som jag jobbar, då kan ju en hjälpryttare ändå ha det ganska bra. De kan ju hamna i någon form av comfort zone där de tjänar ganska bra, trivs med yrket. Alltså att det är som vilket yrke som helst. Ska du vara stjärna, då ska du hela tiden hålla på och ha press på dig och lägga press på. Alltså, där är det ju mera, det är ju inte alla som pallar det. Många försöker och sen efter ett tag så märker man att nej, Min nivå är här. Jag är hjälpryttare till din kropp. Det passar mig fint. Det är press, men det är inte jättemycket press.

Då hittar man en bra nivå. Det är ständigt en risk för konflikter. Det är det, men jag tycker vi hanterar det bra.

00:51:31 – Mattias: Finns det Mattias, i avtalen eller i överenskommelsen med ryttarna, en uttryckt Ambitionsnivå som är överenskommen. Du ska bara ha den här rollen. Du ska inte aspirera på att stå och skaka skumpa på podiet. Du ska bara hjälpa till här bak.

00:51:53 – Jacob: Jag vet inte hur det är i alla lag. Cykel är en ganska konservativ sport som har blivit modernare med åren. Det finns ju modernare lag där man har utvecklingssamtal och där man har rollbeskrivningar och sånt. Det har vi. Så jag har ju kommit in i ett lag som jag tror är ganska modernt. Där försöker man vara så tydlig som möjligt. Så att det inte ska bli missförstånd. Att det verkligen står. Du är anställd. Vi skriver tvåårskontrakt med dig för att du ska hjälpa Tom Dumoulin. Tommy de Moulin, det var han som nästan vann Spanien runt nu. Det är liksom nästa generations stjärna i Holland. Och då tar man in folk som man säger liksom att de närmaste två åren så vill vi utveckla dig och ditt främsta jobb att göra det, det är att hjälpa Tommy de Moulin.

Till exempel va?

00:52:38 – Mattias: En tydlig arbetsbeskrivning.

00:52:40 – Jacob: En tydlig arbetsbeskrivning. Men jag kan tänka mig att det finns jättemånga lag där det fortfarande är bara liksom fyndet i luften och så känner man efter. Jag går dit och så får jag en fet lön och sen blir det inte som man trodde.

00:52:52 – Mattias: Vad fattar han?

00:52:53 – Jacob: Det kan jag tänka mig. Men vi har ju väldigt mycket som, om du tar fotboll. Du är back. Och det är samma här. Du ska dra. Vårt lag har ju av tradition haft väldigt bra spurtare. Och om du har någon av världens bästa spurtare i ditt lag, då måste du ta ansvar att köra in utbrytningar. För varför ska andra lag köra in utbrytning bara för att du ska kunna spurta och vinna? Nej, då tittar de ju på dig. Det är ju väldigt utstuderad taktik. Om du sitter med världens bästa spurtare, då är de andra lagen korkade om de ligger och tätar allting till mål. Det betyder att vi har ju ganska många duktiga hjälpryttare som är experter på att bara ligga och köra i 45 hela jävla dagen. Bara. Apropå att köra 26 till Åhus. Ja, precis. Det var därför jag sa bara.

00:53:42 – Wille: Jag hade inte ens kunnat få upp hatet till 46, tror jag, inte på planet.

00:53:45 – Jacob: De är inte bra nog att själva kunna köra tre minuter på 600 watt som hade krävts för att bli en stjärna. Men de kan ligga och mölja hela dagen i 44, 45, 46. Och de behövs. De kan få hyfsat bra betalt på att göra det jobbet. Då sitter du i Tour de France. Och så går det en utbrytning och sen så ligger de och kör för att det ska bli klungspurt. Det är väldigt utstuderat sådär liksom att du ska vara siste man innan vår bästa spurtare spurtar. Du ska vara den siste man. Du ska vara den som styr upp när det är 10 kilometer kvar. Det är väldigt sådär, och där är ju cykel rätt unikt som konditionsidrott. Man har verkligen mycket nytta av taktik. Teknik finns det inte speciellt mycket. Det finns ju mycket mera tekniskt svåra sporter än vad landsvägscykling är.

Till exempel om du tar mountainbike. Löpteknik är svårt. Simning är allt möjligt. Men cyklar har ju otroligt mycket taktik. Det är skitmycket taktik.

00:54:44 – Mattias: Jag

Hjärta och ben, effektfiler samt styrketräningens roll inom proffscykling

00:54:45 – Mattias: tänkte på det förut. Du nämnde att en likhet mellan taekwondo och cyklistsporten är att man använder väldigt mycket ben. Vilken del i en cyklists fysik är egentligen den viktigaste? Är det lungorna, hjärtat eller benen? Vad är den mest avgörande faktorn?

00:55:05 – Jacob: Det är hjärta och ben. Sen pratar man väldigt sällan om hjärtat. Det blir liksom vad det blir. Jag vet att i Sverige så pratar man väldigt mycket. Det har varit en stor grej här att prata om hur tränar man VO2 max mest. Jag har varit inblandad i sånt också ganska mycket. Men när du kommer ut på den här nivån och utomlands. Det är liksom ingen som sitter och diskuterar hur får du VO2 max bäst. Ska jag köra 2010 eller 1020 eller 4020? Utan där är det mest att De tränar så mycket ändå, så att hjärtat blir det det blir. Utan det handlar mer om benen. Du ska ha bra ben. Hur tränar du så att kroppen är full av energi, mentalt i balans och du har bra ben? Det är rätt knepigt med. Jag vet att det är svårt att forska på återhämtning och hur mycket kroppen pallar.

Men man kan ju mycket väl, om du kör ett femdagars etapplopp så kan du ha bra ben dag två och fyra och fem, men inte ett och tre. Det var inte lätt att veta varför. Jag vet inte om Jacob har läst någon forskning om det heller. Men hur benen känns, det är alltid det stora fokuset. Att man har bra ben.

00:56:17 – Wille: Ja, det är en obehaglig känsla. Men visst är det så.

00:56:22 – Jacob: Lungor, den bör ju inte vara begränsande faktor. Det man pratar om är ofta hjärtats pumpkapacitet och benen. De flesta tävlingar är inte så extrema att ditt hjärta är

00:56:40 – Wille: i den begränsningen, utan det är egentligen bara på de stora etapploppen där man klättrar väldigt mycket, där VO2 max i kombination med lätt kroppsvikt blir det avgörande.

00:56:52 – Jacob: Men även där pratar man ju, även där handlar det väldigt mycket om vilken fart du kan hålla i varenda backe och då pratar man återigen om musklerna, den lokala kapaciteten. Hur länge kan du ligga på en viss kapacitet? Men det är klart, hjärta och ben. Det är enkelt förklarat. Hjärta och ben.

00:57:13 – Wille: Hur ligger de på puls under ett längre lopp? Om man tar långdistanslöpning till exempel. Vi snackade en mil där. De ligger nästan upp mot VH2 Max. De kan hålla samma tempo. Det är oftast plant. De trampar på. Om vi tar ett vanligt cykellopp. Vi tar de här kortare som du kallar dem på 15 mil. Hur ligger de då till i puls?

00:57:35 – Jacob: Det som är speciellt med cykel är att det nästan aldrig är någon jämn fart. Det kan vara jämn fart för att loppet är kontrollerat och så bara ligger 3-4 man och kontrollerar en utbrytning. Det är väldigt stor skillnad på han som ligger och drar och stjärnan som ligger gömd. Så att när man tittar på filer då, framförallt effektfiler men även puls. Då kan det vara så att hjälpryttarna, de har ju högre puls och högre snitteffekt. För att de ska ligga och dra liksom Kanske de första tre, fyra timmarna. Medan då stjärnorna som ska vinna, eller den här sista hjälpryttaren, de får ju en helt annan kurva. De kan ju ligga liksom med 120 i puls inbäddade i en klunga. Och sen när det är sista timmen så får de ju liksom gå på max hela tiden. Då är det liksom VO2 max i varenda jävla backe.

Nej, det kan vara ännu mer. De får liksom VO2 max kombinerat med mjölksyra. Och så bara full spätta i varenda jävla backe. Så att de kan ju få ett totalt annat utseende. Om man ska gå till jämförelsen med löpning. Det blir när man kör tempolopp. Då startar man en och en med en minuts mellanrum. Det är ofta alltifrån några få minuter upp till ungefär en timme. Där blir pulsen väldigt samma som du har i löpning.

00:59:03 – Mattias: Vi pratar lår här och vi pratar ben och att det är viktigt att ha bra ben. Vi har ju alla sett Robert Försteman exempelvis, hans lår, hur de ser ut. Han kör knäböj.

00:59:13 – Jacob: Kör man en tia på 200. Det är sinnessjukt.

00:59:16 – Mattias: Min fråga blir till dig. Vilken plats har vi för styrketräning inom proffscyklingen?

00:59:26 – Jacob: Ja, det är ni som är pålästa, ni känner väl till också Hickson från 1980 som väl visade att Styrketräning i alla fall inte hämmade uthålligheten, om jag inte minns fel. Det har liksom hela tiden forskats på. En konservativ sport som cykel, det tar ju tid innan den anammar vissa saker. Men är det någonting som har blivit bara tydligare och tydligare i forskning och också har blivit praxis i proffscykling, så är det att man styrketränar mer och mer. Och det gäller liksom även en 60 kilos bergsget. 60 going to 62. Det är ju så. Det är ju ganska så. Ingen tycker det är konstigt att Robert Försterman kör styrketräning. Han ska ju liksom cykla på en velodrom i tio sekunder. Han ska då klämma ur sig kanske 2200 watt eller något ditåt som peak.

Det är lite mera. Konstigt kanske att ett arbete där du ska köra knäböj i fem timmar. Vad har du för nytta av att köra knäböj? Ja, köra en femma på hundra kilo när du egentligen ska ligga med bara stången i fem timmar. Men det har ju visat sig då liksom att att du får bättre ekonomi. Alltså att du helt enkelt kan cykla fortare med mindre arbete. Du höjer dina trösklar, farthållighet. Förutom det här att du kan köra med lite mer mjölksyra och du blir lite bättre på alla ryck och spurter och så här. Cykel är som ett maratonlopp där du lägger in massa små ryck hela tiden.

01:01:13 – Wille: Jo det är det ju. Små backar och små… Om man attackerar och har grejer för att komma loss och så vidare.

01:01:20 – Jacob: Den är dynamisk. Däremot kan man säga så, nu i och med att vi har vattmätare. Vi kan ju mäta precis varenda träning. Var de gör allting. Så är det också så att

01:01:33 – Wille: Får du den datan direkt då? Jajamän. De rapporterar in det på det sättet?

01:01:37 – Jacob: Ja, jag får ett mail så fort den senaste filen har kommit. Det man kan säga är att alla reagerar inte likadant på styrketräningen. Även om forskningen säger att det är bra styrketränare för detta och detta och detta. Det är inte så att vi kan säga att om vi gör det med tio cyklister så reagerar alla jättebra. Men vi har aldrig sett någon som har reagerat dåligt, som har blivit sämre. Så att i värsta fall så har de bara liksom fått en starkare kropp och det är inte heller dåligt när du sitter med en sån konstig sittposition. Ska liksom träna tusen timmar om året. Så tror jag att alla har liksom nytta av att köra liksom Det blir som en rejäl styrketräning. Men sen kan man säga att det finns vissa som reagerar otroligt bra. De kan höja sin spurtförmåga från 1500 till 1700 watt över en vinter.

Om de lägger av med styrketräningen så minskar effekten direkt. Och så finns det andra bra spurtare på världsnivå. De behöver knappt styrketräna ett skit. Ändå kan de fortfarande klämma ur sig 18, 19, 2000 watt. Det är verkligen… Det är verkligen stor individuell skillnad. Vi kan än så länge inte mäta i förväg vem som behöver det mer och mindre, utan det får man bara testa sig fram.

01:02:54 – Mattias: Det här med att tävla i cykel känns som bland det tuffaste man kan utsätta sig själv för. Inte minst i de stora loppen där man måste vara på topp de här veckorna i sträck. Tror du att vi har nått gränsen för vad den mänskliga apparaten klarar av? Eller finns det utveckling kvar när det gäller träning, nutrition och återhämtning? Kanske inte minst det som du står för allra mest, nämligen planeringen.

01:03:22 – Jacob: Ja, det är en jättebra fråga. Jag kan tänka mig att i alla tider så har man väl trott att man ligger nära gränsen kanske. Jag kan ta ett exempel här. Jag sa innan att jag tyckte att de här killarna är väldigt normala på ett sätt. Men när man tar en sån som Degenkorpa, han har inte varit sjuk på fyra år. Han kan gå och lägga sig ganska sent, gå upp på morgonen, köra lite före frukostträning fastän forskning egentligen visar att om du kör före frukostträning då får du passa dig. Om du sen ska köra på kvällen så kan effekten minska och så. Han tål mycket och han återhämtar sig otroligt bra. Sen betyder inte det att man ska träna skitmycket bara för att man tål mycket. Man ska passa sig för att ligga på för mycket negativa saker. Tål otroligt mycket mentalt.

Han är som en humla som inte vet att han kan flyga. Tränar bra. Det flyter på som det ska och ändå. Hur mycket kan man göra? Det är skitsvårt, men jag har ju svårt att tro att man kan göra jättemycket. Men några få procent borde i alla fall gå om man kombinerar material, styrketräning, om vi lägger in rätt typ av protein under träningen, snabbprotein direkt efter träningen, lite kasein innan han går och lägger sig. Alla sådana smådetaljer hit och dit. Om det är en varm tävling, om vi kan se till att kyla ner honom ännu bättre med slushpapp i sportdryck. Sista timmen, rätt mängd koffein. Men logistiskt sett är det också banne mig inte lätt att få ihop allt det här. Jag tror att det finns att göra, men då måste man verkligen vara nästan fanatisk på detaljer.

Men det är vi med, så mycket vi hinner.

Träningsvolym, polariserad träning, tröskelpass och 40/20-intervaller

01:05:14 – Wille: Du får slänga dig lite siffror här så får vi faktiskt komma in lite på rent träning för andra. Vi hade tänkt det också. Vi har hållit på länge här nu med hur det går till. Hur mycket tränar de? Nu har de ju en hel del tävlingar, men hur ligger de i träningsmängd, alltså tid på en vecka ungefär?

01:05:33 – Jacob: Ja, om jag börjar med ett år så kan man säga att de som tränar minst tränar kanske 800 timmar på ett år och de som tränar mest kanske kommer upp på 1100 timmar. Det är 1100 ändå, ja. Ja, och anledningen till att det kan bli ganska mycket timmar det är för att du kan ju cykla i promenadtempo. Du lyfter din kropp. Det är mycket lättare att cykla fem timmar lugnt än det är att kuta några timmar lugnt. Så är det ju. Det finns ju inga etapplopp i löpning och det finns ju säkert en anledning att det springer sönder dig. Det finns till och med motionslopp. Laholm sex dagar. Det är liksom ett etapplopp för motionärer och det funkar ju bra även på den nivån. Det blir ganska mycket timmar. Bryter man ner det till en vecka så blir det ju sådär mellan 15 och 30.

Kanske ibland så har man riktigt lätta veckor då man knappt gör någonting. Då kanske man kommer ner på 4-5 dagar då man bara är ute och trampar 1-2 timmar lätt. Men under 10 timmar blir det ju sällan om inte det är så att de har Någon sån rejäl konstpaus, det har de ju ibland. Men sen mellan 15 och 30 och ibland en vilovecka på 10.

01:06:48 – Wille: Jag vet, jag har lite statistik på det. Det är väl simningen som ligger före egentligen tror jag. De ligger uppemot i snitt ungefär 1000 timmar på ett år. Sen är det cyklingen och sen tror jag det var skidor. Sen så går det ner och precis som du sa, löpning är ju det. De ligger minst, jag tror de ligger under 400 timmar. Inte mer alltså? Nej, det sliter antagligen för mycket. De brukar springa 15 mil i veckan och sånt där. Som är någon typ av max. Det är klart, det ligger de som ligger en bra bit över. Men de flesta brukar gå sönder efter 15 mil. Det är ju som du sa, det sliter. Även om man kör distanslopp som löpare så tror jag att det biter mycket mer. Man går liksom inte ut och gör det i tre, fyra timmar som man kan på en cykel.

01:07:37 – Jacob: Sen om man ska ta lite individuella skillnader rent generellt, nu tar jag det ganska generellt, så kan man säga att de som är mer spurtare, de tränar vi mer polariserat. Det betyder att man kör inte speciellt mycket klassisk snabbdistans. Du vet om du ska ut och cykla med någon och han är lite bättre än dig och så ligger han och trissar hela tiden. Då blir det liksom snabbdistans. Du kan liksom inte andas ordentligt. Du måste liksom ta djupa andetag och flåsa lite och du kan inte prata lika lätt. Den typen av snabbdistans, det kör man överlag inte jättemycket. Men framförallt inte med spurtare. Det här med att ligga och mala en massa på tröskel gör man inte heller så himla mycket med spurtar. Utan de kör antingen kort och hårt och så lugnt och långt.

Alltså mer så generellt. Medan de här etapploppsspecialisterna, stor med motor, dieslar, mycket långsamma fiber. De behöver överlag lite mer av det här liksom inslag av snabbdistans och det här i mellanskiktet för att komma upp på den nivån de behöver och kunna utnyttja hela sin potential. Detta är rent generellt då. Man brukar säga så här. It's easy to fuck up a sprinter. Om du på ett träningsläger låter en spurtare köra lite för mycket i fel grupp. Där han alltid ligger med en massa åkstarka typer. Då kan de ibland behöva vila lite fler dagar. Vilket betyder att du missar träning och så kan de inte spurta och köra styrketräning tillräckligt bra. För de har dödat sig själva lite med för hårda distanspass.

01:09:20 – Wille: Jag har skrivit lite om det och det kommer alltid någon som är sur och inte tror på det. Men just det här med att konditionsidrotta generellt sett om man kör det på ett snitt. Nu har jag inte så mycket data på cykling. Men skidåkning och löpning så brukar det vara ungefär 80-20. Alltså väldigt grovt. Där 80 procent av tiden är långdistans, lågintensivt. Medans Ja kanske 15% då eller däromkring ligger på det här VO2-max. Intensiva intervallerna är kortare. Kanske 2-minuters en-minuters intervaller. Och sen är det bara några enstaka procent där runt just mjölksyratröskeln och sånt. Det du nämnde nu var ju att det var skillnad mellan sprinters och arbetshästarna. Men även arbetshästarnas fördelning. Är det fortfarande så att det är mest distans och mer?

Att det fortfarande ser polariserat ut men inte lika polariserat eller är det mer jämnt?

01:10:14 – Jacob: Ja, man kan säga till den första början 80-20-90-10. Så mycket som vi cyklar. Jag har räknat på det lite mer i och med att det skrivits mycket om det. Det är nog snarare så att Det är nog närmare 90-10 än 80-20 rent generellt. Därför att snabbdistans ingår ju i definitionen för de här 80 procenten. Det är upp till Fatmax 2 millimol och en vältränad uthållighetsidrottare får köra på ganska snabbt. Det prattempot när han ligger på Fatmax och 2 millimol, då är det snabbdistanstempo.

01:10:54 – Wille: Om man kör via RPE då, alltså uppskattat. Är de förbi, man brukar lägga det lätt ansträngande och ansträngande. Ligger de där på lätt ansträngande då eller de kommer lite högre när de kör den här tempo-biten?

01:11:09 – Jacob: 11 till 13 brukar man väl ha sådär. Något ansträngande blir slutet på lätt distansträning och sen 14, det blir liksom det här mellantinget mellan distans och tröskel. Så att 14, det är snabb distans. Okej. Då är man fortfarande på de här 80-90 procenten. Under där ja, det låg inte så. Och de som då är lite mer dieslar. De kör lite mer på 14 medan en spurtare ska hålla sig mer på 11-12. Kittel och degenkål. De är experter på att ligga på lätt distans. De har inga problem att cykla långsamt. Det kan nästan inte gå för långsamt. Jag trivs. Och sen så finns det andra som i sig själva Jag kan ta Tobias Ludvigsson och Fredrik Ludvigsson. Ta alla svenska proffs de sista åren. Tomas Löfqvist, Gustav Larsson, Kessiakov. Det är världselit på att ha stort hjärta och dieselmotor.

Jag vet inte om Kessiakov skulle kalla sig dieselmotor bara. Han var ju rätt kvick. De kan inte bara ligga och köra distanspass på borgskala 11. Då kommer de aldrig att bli tillräckligt bra på att köra klättring efter klättring i Alperna. Utan där får det bli att man får köra lite mera snabb distans. Till din fråga då. Kör dieslar och sånt bara kort och hårt eller kör de även på tröskel?

01:12:36 – Wille: Så ligger de på 16-17 där. Det är liksom det.

01:12:39 – Jacob: Ja, alltså även om forskning nu visar att man kan byta ut tröskelträning. Alltså typiska typ 4×10 eller 8x2or och sådär klassiska tröskelintervaller. Att man kan byta ut det mot kortare grejer. Så vi kan i alla fall inte hitta någonting i våra wattfiler som tyder på att det skulle räcka. när man ska köra liksom som proffscyklist. Utan det vi har sett, vi har ju ett antal cyklister som kanske har varit sjuka och grejer och så försöker man göra någon liten quick fix. Och så kör man liksom lite mindre och hårdare och snabbare och sådär. Men det blir sällan tillräckligt hög nivå så att i cykel Även om det finns den här polariserade forskningen och sådär så i cykel verkar det ändå som att det krävs ganska mycket att ligga och mala.

Alltså 16-17 långa tröskelintervaller, stressad tröskel. Det körs ganska mycket sånt. Det är ungefär som maratonlöpare. Jag vet ju att löpekonomi i tävlingsfart är en otroligt viktig faktor. Det är väl den största faktorn till resultat som korrelerar. Om du hela tiden skulle liksom köra springa fortare än vad du ska göra i ett tävlingstempo så tappar du någonting i löpekonomi. Det kan hända att det är liknande faktorer som spelar in här. Det cyklas mycket och det cyklas också ganska mycket på tröskel, stressad tröskel och sådär.

01:14:11 – Wille: Hur ligger det procentmässigt då? Om ni ändå har det mesta där nertill på 11 till 14 eller 13 beror det på vem det är. Hur har du ungefär fördelningarna ovanför?

01:14:24 – Jacob: Ja, man kan säga så här att även om du tycker att du kör mycket intervaller så i tid blir det inte så himla mycket ändå. Så man hamnar kanske på en 10-15 procent ändå.

01:14:35 – Wille: Men det kan vara två pass i veckan eller tre pass i veckan utan problem?

01:14:40 – Jacob: Ja, inte mer än två-tre pass i veckan. Däremot är det så att Det räcker inte. I cykel räcker det absolut inte att köra upp till tröskel. Även våra bergsspecialister lägger in korta ryck och VO2-max-intervaller som är mer eller mindre all out. 40-20-intervaller är väl kanske den mest klassiska högintensiva intervallen. i cykeln.

01:15:07 – Wille: Så ni har det långt över VH2 Max tempo egentligen? Ni har sådana intervaller också? Jajamän. Jag tror inte det är så vanligt, om jag förstått det rätt, att de kör med intervaller på kanske 120 procent av VH2 Max och under. Men ni har liksom där de bara verkligen… Wingate ungefär. Ja, absolut. Nej, okej. Wingate.

01:15:32 – Jacob: Den är ju mer eller mindre all out. För att förklara lite. Wingate är ju bara att trampa allt vad du kan i 30 sekunder.

01:15:39 – Wille: Vi har fått lite kommentarer här. Jag märker att vi går in. Hänger du med Alex? Det låter lite brunt kan jag säga. Det är svårt att hänga på detta.

01:15:47 – Jacob: Då kör du allt vad du pallar och sen så bara droppar effekten tills du knappt orkar trampa de sista sekunderna. Nej, precis.

01:15:54 – Wille: Det är liksom inte så hårt, utan det kan vara mot… Ni håller uppe effekten mellan intervallerna ska man säga, ganska bra.

01:16:03 – Jacob: Ja, och om man ska ta, när vi med puls och VO2 max är kanske lite svårt. Pulsen hänger inte med och procent av VO2 max är kanske svårt för vanligt folk att förstå. Men om du tänker dig att du har en mjölksyratröskel på 400 watt. Du har det som en fyra watt. Ja. Då kan vi köra VO2-max-intervaller på 550. Och om du lägger upp dem rätt, kanske 3 x 10 eller 4 x 10. Då kan du i upp mot 30-40 minuter få ihop sådana här 40-20-intervaller. Procentuellt sett är det långt högre med 550 än 400. Det har visat sig ha en otroligt bra effekt. Sen om 45.15 är lika bra eller 38.22, då har det blivit 40.20. Det har blivit så och det funkar. Det är som en styrketräning.

01:16:56 – Wille: Det är aldrig någon som kör elvor. Det finns inte. Säger du att du kör sjuor eller elvor tittar folk bara på det. Vad fan har du hittat det programmet? Det är någon som inte kan någonting. Fan, ska jag börja med det? Men hur skulle en intervall kunna se ut om vi tar en 40-20 eller nåt sånt där? Hur hårt är det och hur många reps och set och… Eller sådär. Reps är det ju inte. Styrketränings…

01:17:27 – Jacob: Ja, jo men eftersom 40-20 intervallerna är väl liksom den gyllene intervallen när det gäller högintensivt på cykel. I alla fall ute i Europa så kan vi ta ett exempel här. Det finns egentligen två varianter. Vi har de som är otroligt hårda och då kör proffsen kanske fyra stycken. Fyra set med sex minuter i varje. Så man kör sex stycken 40-20 och så gör man det fyra gånger med kanske tio minuter emellan. Då är det mer eller mindre full gas. Man kör kanske 20-30 procent över VO2 max. Det blir verkligen det hårdaste man pallar med.

01:18:06 – Wille: Men då ska de bibehålla, när du säger hårdaste de pallar med. Då är det att de kan bibehålla den effekten under de 40 sekunderna. Annars är 20-30 procent över VO2 max. Det är ju inga problem att komma över den effekten i några sekunder. Så det ska inte vara som Wingate där man trampar på som en galning så går det fort i sex sekunder. Sen går det långsammare, långsammare, långsammare. Trots att man försöker köra maximalt.

01:18:35 – Jacob: Nej, det här är alltså… Det är lite svårt att förklara med RPE och borgskador och sådär. Men om man tänker sig bland våra proffs. Då är det många som har kanske 400 watt i tröskel. Då kan man lägga sig på 500 watt i 40 sekunder. Så vilar man i 20 och så kör man i 500 watt. Det kan ju låta som att det är otroligt jobbigt. Men 40 sekunder är sådär lagom långt arbete. Det blir liksom inte skitjobbigt för kanske de sista två. Det är därför det är en så himla bra kombination och har blivit så populär. Men det är klart att i slutet är det ju väldigt tufft. Jag skulle tro att en motionär som testar det här, han kanske ska börja med två gånger sex minuter. Och så kanske man testar då att det kanske ska kännas ungefär RPE, borgskala, kanske 16 i början och så avslutar man kanske på 18.

Det är inte mycket jobbigare än att köra andra typer av intervaller. Det är det som är så bra med dem. Den andra varianten Då kör man mycket längre men då kan man inte hålla samma intensitet. Vi kan till exempel lägga oss i två backar. 2 x 20 minuter. Då kör man något som man skulle kunna kalla hårt stressad tröskel. Om vi då tar den här proffscyklisten som har 400 watt i tröskel. Så lägger man sig kanske på en 440 watt. i 40 sekunder, vilar 20 och så håller man på så i sammanlagt 40 minuter. Med kanske 15-20 minuters vila emellan. Det kan ju låta otroligt tufft att ligga på 440 när man har en tröskel på 400. Men just för att arbetet ger en tredjedels vila varje minut så blir det liksom inte tufft förrän på slutet.

01:20:20 – Wille: Ja, men det är ändå ordentliga intervaller.

01:20:24 – Mattias: Ja, absolut. Hur mycket har de i maxeffekt då?

01:20:26 – Wille: Om vi säger att de kan ligga på 400 och de kör intervallerna 440 eller 500. Om de bara skulle trampa allt vad de kunnat i 10 sekunder, hur högt kommer de upp? Om det är en spurt, slutet på ett kort lopp,

01:20:42 – Jacob: Ja om vi tar våra, man kan säga att det är ju lite apropå polariserat som vi sa innan. Om vi tar liksom rena spurtare så har de ju otroligt bra peak upp mot kanske 17-18-2000 watt. Och sen har de en tröskel som ju inte är helt grymma. Utan den kanske är då 400-430 eller sådär. Och så har de en peak på 2000 watt. Har vi de här riktiga etapploppsspecialisterna, tempospecialisterna, de som har otroligt mycket långsamma fibrer och stora hjärta. De har ju lite mera utjämnat. De kan ju ha en tröskel på kanske 450-460 watt. Väga mindre än spurtaren och ändå har de en högre tröskel. Däremot så kanske de bara peakar 12-1300 watt. Så man vill ju inte ha med sig en spurtare till mål. Om man inte kan peaka bättre än 1200 och tvärtom. Det är därför det blir så olika tävlingar beroende på vilken banprofil man har.

Ja, intressant. Apropå polariserad träning. Polariserad träning är för mig klassisk formtoppning. När du väl har byggt den här stora starka motorn och i proffscykeln så är det även så att tävlingar står för en stor del av den här träningen. Och där är det ju så att det här mellanregistret får ju säkert en 20% Du ligger garanterat en 20% bara i rent snabb distanstempo. Man behöver inte vara lika rädd för det här. Det är ofta ett mantra till motionärer. Du måste bara träna lugnt och skithårt och däremellan är det inte bra. Det skulle jag vilja nyansera, den bilden. I alla fall på långdistanscykling. Men när allt är klart då. Klassisk formtoppning, det är ju definitivt polariserat. Då vilar du mer. Det lugna håller man lugnt och det hårda ska nästan bara vara, det går inte att göra det hårt nog.

Då ska du skita i allt det här i mitten. Vila mer, kort och hårt, lugnt och långt och så bara får du överskott. De som inte har is i magen och vilar tillräckligt mycket där och måste gneta på, de brukar ofta aldrig vara tillräckligt fräscha på tävlingar. Hur långa är de här perioderna då?

01:23:06 – Mattias: Där du ska skita i det i mitten?

01:23:08 – Jacob: Ja, det får ju inte vara mer än kanske två veckor. I alla fall inte i landsvägscykling där du har en lång säsong. Om du är en elitmotionär och kanske bara kör några få tävlingar på året så kan du säkert köra polariserat i fyra, fem veckor utan bekymmer och att formen är kvar. Det finns ju till och med studier som visar att Du kan skippa uthållighetsträning i uppemot 2-2,5 månader. Bara du har tillräckligt med intensitet så behålls uthålligheten.

01:23:39 – Wille: Man kan minska både träningstiden och träningsvolymen ner till en tredjedel av det tidigare och behålla det väldigt, väldigt länge.

01:23:50 – Jacob: Så två veckor, det var väl lite väl hårt. Det är väl mest det att vi har det sällan mycket mer än… Okej, nu ljuger jag lite. Vi kanske har, om du är riktigt upptränad och sen så har du en period kanske i fyra veckor då du ska vara i kalasform. Då blir det liksom fyra veckor polariserad träning och det har ju fungerat alldeles utmärkt och det kanske till och med på vår nivå skulle funka att sträcka den perioden ännu längre.

01:24:17 – Mattias: Du nämnde en sak lite hastigt och

Värmehantering och nedkylning med slush puppy inför tempolopp

01:24:19 – Mattias: nästan lite slarvigt så jag tänkte ta tag i det igen. Du nämnde det här med slush puppy som ni dricker eller äter. En iskall sörja som smakar sött. Det gör ni framförallt i syfte att kyla ner kroppen.

01:24:37 – Jacob: Ja, det var en av de här nyare sakerna. Jag kan tänka mig att forskningsmässigt så har man vetat detta en längre tid men det tar ju alltid ett tag innan det kommer ut rent praktiskt. Det är ju så att man har vetat ganska länge att värmeutsöndringen påverkar din prestation. I cykel är det så att av 100% energi som du gör av med så är det ju bara ungefär 23-24% som blir mekaniskt arbete. Allt annat blir bara värme. och eftersom den påverkar din prestation så blir det otroligt viktigt att försöka kyla ner sig. Än så länge så har man ju mest sett att man har fläktar, kalla handdukar och kylvästar och sådär. Men så har man nu börjat testa att kyla ner sig inifrån. Och om vi har mer än 25 grader ute så brukar vi köra liksom, då har man både fläkt och man har kylväst och så äter vi helt enkelt Det är sportdryck som vi har gjort i en slash puppy-maskin.

Och så äter man det, både innan uppvärmningen, i två portioner. Det är som att du tar kanske 1-2 deciliter och så äter man det. Skulle någon börja skaka så får man sluta, för det händer det med. Och sen så sätter man sig och värmer upp. Och om man förr i tiden satt och värmde upp kanske en hel timme, inte minst cyklister är ju liksom experter på att värma upp för länge. Man ska reka banan på förmiddagen och då kanske man cyklar kanske tre mil och kollar banan. Är det då dessutom för hett ute så är det rätt kasst. Och sen så sätter de sig och börjar trampa först en 20-30 minuter och sen börjar de stegra. Och det har vi minimerat otroligt mycket. Det kan se ut så här. Jag kan ta ett exempel på Tom Dumoulin nu när vi hade prologen i Utrecht på Tour de France.

Då var det liksom över 30 grader och de skulle kanske cykla i 7-8 kilometer eller om det var 10. Jag minns inte exakt. Men det var liksom ett kort lopp. Kanske 12-13 minuter eller något ditåt. Då är det 10-15 minuter lätt cykling bara för att få igång fettförbränningen. Med nervositet och allting så är det inga problem att få igång kroppen. Äter slush puppy och sen bara stegrar på 8 minuter. 2, 4, 6, 8. Då är han strax över tröskel. Några korta spurter, pang på startlinjen. och så full med bara liksom kyla ner sig så mycket han kan och sen är det bara full patte i 12 minuter. Efter en 12-15 minuter så är den här kylningseffekten väck. Alltså över 20 minuter tror jag inte att kylningseffekten är kvar alls. Men på de här korta tempoloppen så kan man verkligen sänka kroppstemperaturen under hela loppet.

01:27:18 – Wille: Det är framförallt då som kroppen blir varm. När man jobbar på hög effekt, ligger man och trampar i fyra timmar då cyklar man inte på den effekten och då blir inte kroppen varm. Precis. Det är också en rolig grej att folk, om man tar allmänt när folk ska kyla ner sig så tänker de att det är motionärer som springer maraton, måste dricka mycket för att kyla ner sig. Men det är inte då du får värmeslag utan det är om du ska springa fem kilometer och springa så fort du bara kan. En motionär som springer maraton, den effekten kommer aldrig höja kroppstemperaturen i princip. Det går ju så långsamt. Då är det ingen fara alls för att bli för varm. Så länge man är frisk såklart. Det kan ju säkert hända någon på grund av något besvär.

01:28:01 – Jacob: Ett bra exempel på det du säger är väl när på Göteborgsarvet för ett antal år sedan. Då var det ju kanske 30 personer som fick värmeslag och sådär. Och när de kollade lite mer noga. Då var det ju, jag tror det var överrepresentation på medelålders män som verkligen hade bestämt sig för att pressa järnet. Hade det varit så att alla liksom… Det kunde säkert vara alldeles fullt med folk som sprang på två och en halv timme lugnt och fint och de fick inget värmeslag. Men just det här att de som skulle pressa järnet, de fick värmeslag. Så är det ju. Vi har faktiskt funderat lite nu. Om du tänker dig att du kör i Alperna. Det är 30-35 grader och luften dallrar. Och så ska du komma till sista backen och sen är det som fullt järn på de här stjärnorna.

Kan man på något sätt fixa så att du kan stå liksom med någon kylväst på sista backen så att de kyler ner sig så mycket de bara kan i utförskörningen till sista backen? Ge dem slash pappi. Och sen att de kanske kan ha nytta av det på den här sista stigningen på 20-30 minuter. Så det är någonting som vi funderar på. Vi får väl se vart det här landar med intercooling.

01:29:16 – Wille: Man undrar hur de tänker på det. Just nerför kanske det är fördel med något kilo. Då kanske man säger att det här är inte tillåtet att hänga på dem grejer. Till sist så slänger man på dem västar som väger 20 kilo. Så kommer de ner nedkylda och så har de tumlat ner. Det är egentligen konstigt att vi inte har sett någon ta på sig en kylväst uppe på toppen.

01:29:40 – Jacob: Jag menar, för det mesta så blir du ju lite avkyld bara av att vara på 2000 meter och köra utför. Så ofta måste man ju ta på sig någonting istället. Men det finns ju sådana varma dagar när de inte behöver ta på sig. Och då kanske man, när man har kommit ner efter några hundra meter, kanske skulle ha nytta av att kyla ner sig lite mer. Så det är väl någonting som vi kanske kommer att se i framtiden.

01:30:01 – Wille: Man skulle kunna kyla ner kanske andra delar av kroppen. Det är vissa delar där man har mer omväxling. Som till exempel händerna. Där är det mer blodgenomströmning när man är varm. Där kommer det ökad genomströmning för att kroppen ska röra sig med värme. Då kan man kyla ner väldigt fort via händerna. Det är samma sak längs med… Det känner säkert de flesta till. Längs med ryggen och underarmarna. Där är också områden där man gärna inte vill bli kall. Där man fort blir kall om det kyler. Hur gör man i fotboll?

01:30:35 – Jacob: Där har man ju turen att ha en paus i mitten. Hur kyler man ner sig där om det är riktigt hett? Kylsprej.

01:30:43 – Wille: Nej, jag skulle säga att det inte är så många klubbar som jobbar så avancerat. Det är ju på hög nivå som man har de här resurserna runt omkring. Men det finns ju studier där man satt på folks kylväst i halvtid och så har de fått någon kall dryck. Jag vet Hammarby har köpt just sådana här handskar för att kyla ner hela kroppen via händerna. Det kan väl jag tycka är… När man är fotbollsspelare så kan man kyla ner hela kroppen. Då vet jag inte varför man bara skulle ta händerna egentligen kanske. Man har ju gjort studier på det där. Samtidigt finns det ju just att man har 15 minuters paus i fotboll. Det finns ju studier som också visat att det är för lång paus. Att de blir för kalla. Det är bättre att de går ut och kör en uppvärmning igen fem minuter innan andra halvlek ska börja.

Så där är det kanske lite klurigare att ha

01:31:34 – Jacob: Det är klart, vi värmer ju upp samtidigt som vi kyler ner oss. Annars kanske man blir för stilla. Jag förstår vad du menar. 15 minuter och bara kyla sig. Då står man kanske där som en jävla ispinne. Då fryser man.

01:31:47 – Wille: Det vet man ju på vintermatcherna här i Sverige att 15 minuter, det vill man inte ha i pausen för då kommer man ut som en isglass sen. Även om man är inomhus under själva pausen. Bara den här minuten då du lämnar planen ut på, liksom ut i, ja. Minusgrader när man är svettig redan, det går jättekvickt. Sen är man nedkyld. Då får man ha sportdrycken i termos istället.

Dopinghistorik, effektutveckling och en renare kultur i klungan

01:32:14 – Mattias: Mattias, jag måste ställa en annan fråga. Den är av en helt annan sort, men den måste ändå luftas. Proffscykling pratar vi om här. Vi har ju alla ihopa sett Pantani-filmen. Vi har läst om hans öde. Vi har också sett ett antal episoder av den här Armstrong-såpan. Man hamnar i ett läge där man måste ställa sig frågan, går det att förhålla sig till sporten utan att den här frågan om kemi överhuvudtaget kommer upp?

01:32:42 – Jacob: Nej, det vore nästan konstigt om vi skulle undvika den. Som svensk så är det väl så att det har tagit mig ett tag att veta hur jag ska förhålla mig till det här. Jag kan ju säga så här direkt att Jag är helt övertygad om att det fortfarande finns doping på den här nivån. Jag kan ta ett tydligt exempel på en massa rykten som gick. I Giro d'Italia förra året, när vi kollade i våra filer med, så var det verkligen de här första tio dagarna, det var liksom det värsta de flesta hade varit med om. Och man kunde se på Twitter med liksom, vad är det som händer? Rykten och grejer och sådär. Och sen har också ett antal personer åkt dit. Beroende på var, när och hur olika lag så är det troligtvis fortfarande mer eller mindre fortgående. Troligtvis inte lika systematiskt som det har varit tidigare.

Jag får nog säga att cykel, när man har haft mycket problem, man har i alla fall varit bra med att Man försöker verkligen ta tag i det mycket mer än många andra sporter har gjort hittills. Skidor? Ja, man har ju inte varit… Man har säkert försökt att täcka över grejer också, men det har ju åkt dit ganska mycket folk. Det beror nog inte bara på UCI, utan det kan ju vara nationella förbund och polis och så vidare också. Med det sagt, jag hade aldrig satt mig i ett lag Där jag hade känt att det är problematiskt och där jag skulle behöva bli ifrågasatt på grund av dopingrykten och sådär. I vårt lag är jag rätt så säker på att Jag har aldrig fått den här frågan eller något påstående att vilket jävla dopinglag. Jag är så säker som jag kan vara.

Fast att jag inte bor och lever med mina cyklister. Jag är så säker som det går att vara på att vi är rena. Men jag är helt övertygad om att om att det fortfarande finns doping och det syns ju också. Det åker ju dit folk lite då och då fortfarande. Jag vet inte heller liksom, jag har ingen bra lösning på det mer än… Däremot så kan man väl säga att De sista åren så har det kommit en bra kraft inifrån klungan. Det har varit ett väldigt bra sundhetstecken. När till och med cyklisterna själva reagerar. Om du backar 10-15 år, då blir man ju uthängd om man var en att man var tjallare och sådär. Men nu har det blivit tvärtom. Folk vill ju inte ha tillbaka de här och man är arg och irriterad. Och man ser väl också att hela branschen kan ju hamna i kris igen med för mycket dopingfall och sådär.

Jag skulle vara jätteförvånad om dopingen inte var mycket mer begränsad nu än den var tidigare. Det är jag helt övertygad om.

01:35:47 – Mattias: Och med doping så snackar vi EPO då, vanligtvis?

01:35:50 – Wille: Testosteron och allt annat också.

01:35:53 – Jacob: Fantasin är ju liksom obegränsad känns det som. När det gäller att använda doping. Alltifrån… Det var någon som åkte dit med Viagra. Eller om det var hans fru som hade med sig det i bilen. Till testosteron, kortison, EPO. Det är otroligt. Nya sorters EPO och sådär.

01:36:14 – Wille: Det finns ju faktiskt ganska bra data. Det är ju någon sak jag irriterar mig på mycket. Jag brukar dela ganska mycket kring dopning. Jag är mycket anti det på något sätt. Men jag tycker ändå att det är bra att folk känner till grejer. Men då kommer ju alltid den här kommentaren. Alla dopar sig hur mycket som helst och det blir bara värre och värre. De är alltid ett steg före. Just från cykling till exempel har man ju jättebra data där man kan kolla just på effektutveckling från Tour de France och jämföra 90-talets siffror med 2010-2014. Det har ju sjunkit ganska markant. Ja det har det gjort. Samtidigt har man ju om något så har ju faktiskt utvecklingen gått framåt rent träningsmässigt och sådär. Det säger ju ändå någonting ganska tydligt om att visst det pågår säkert fortfarande doping men dels Kontrollerna är bättre så fler åker dit och det är uppenbart att de inte kan dopa sig lika mycket.

Det är möjligt att man kan köra runt på mikrodoser på EPO utan att komma runt det lite men det blir ändå inte samma effekt. Tar man friidrotten nu, där har man ju en diskussion kring om man ska nollställa alla världsrekord. Tittar du där, där är det fortfarande, alltså inom damernas på friidrotten. Jag kan inte procenten exakt, men det är väldigt hög procent som är världsrekord från 80-talet. När alla körde sina testosteron och sånt. Och där är också ett bra bevis på att visst, de kanske dopar sig fortfarande. Men det är inte alls samma mängder, det är inte samma effekt för att vi har mycket bättre kontroll på det. Så det minskar och minskar. Allting blir bättre och bättre om man tar elitidrotten där inom dopingen. Sen är det som du sa, andra sporter som inte verkat vilja ta tag i det.

De blir så gott som tvingade till det efterhand med. Skidorna har haft lite sådär tumult nu och friidrotten har väl haft ännu mer långdistanslöpningar och så. Så jag tror det liksom, det kommer komma mer och mer bara inom alla idrotter att man får bättre koll på dem, inte sämre som folk tror. Alla tror att det sitter någon superforskare som kan hitta på någonting som ingen annan kan upptäcka. Det finns ju exempel på det, men det de hittar på som ingen kan upptäcka, det är inte alls lika bra som det vi kan upptäcka. Så fördelarna blir mindre och mindre. Riskerna blir större och större och då vill inte folk göra det. Och det är samma sak så fort vi… Alltså nu som i cykling när man har fått ner dopingen. Då är det helt plötsligt möjligt för de som inte dopar sig att vara med och tävla.

Och då blir det mindre attraktivt att dopa sig. För de också liksom. Det är klart, höll man på med cykling på 90-talet då var man väl kanske tvungen till det. Mer eller mindre om man skulle vara där uppe liksom.

01:38:48 – Mattias: Det går en massa rykten om hur hela nutritionstillförseln optimeras, att de ligger i dropp på nätterna. Finns det någon sanning i det?

01:39:03 – Jacob: Jag har aldrig varit på den nivån själv så jag kan inte säga att jag har sett det. Men jag har ju hört tillräckligt mycket rykten om att man använder dropp och sånt. Så det är säkert sant att man gjorde det innan. Men nu så är det ju en sån nålpolicy. Du får inte hålla på med det. Jag har aldrig sett det heller. Men det har säkert förekommit innan. Det var därför man var tvungen att ha en sån policy.

01:39:28 – Wille: Amerikanska sporterna förekommer det ju. Amerikansk fotboll och sådana här saker. Att de fortfarande kör drop. Men de har ju usla antidopingregler i princip i alla amerikanska sporterna. Obefintliga till och med. Ja, precis. Men där använder man ju drop, så det är också en sådan sak. Hade man fått det så hade säkert folk gjort det. Men det är ju en sådan sak som är lätt att upptäcka om det är drop också, så det är nog färre där med.

01:39:54 – Jacob: Man har ju hört en del sådär, lite kan jag tycka, komiska grejer. Om vi kortar ner etapperna så där, då blir det minskad doping och sådana konstiga grejer. Varför skulle det vara det liksom? Effekten för dopingen. Det spelar ingen roll om du ska tävla i 10 mil eller köra 20 mil. Du har ju effekt för dopingen om du springer 10 sekunder eller om du ska kuta ett maraton och spurta då. Jag tror att det enda sättet att komma tillrätta med det, det är det man har gjort nu. Det får vara bra lagstiftningar så att rätt myndighet kan jobba med det. Och att man har metoder, som du säger, det gäller. Man måste bara vara efter dem som surar en så att det blir svårare och svårare. och att det ger mindre och mindre effekt. Och sen det här då att cyklingen själv har haft ett stålbad där sponsorer har vänt dem ryggen.

Inte i alla länder, men i stora marknader som i Tyskland, där försvann ju TV under flera år från Tour de France. Förra året var första gången som man visade Tour de France på många år. Just på grund av dopingproblematik. Det är någonting som drabbar hela cykelsporten. När ett sådant stort land som Tyskland, med dess ekonomi, då vänder sig bort ifrån cyklingen. Men då har det kommit tillbaka. Att det är det som är inifrån, så ser man att det gagnar alla med en ren sport. Det tror jag har varit ett framgångsrecept för sporten.

01:41:19 – Mattias: Finns det enligt dig någon skillnad regionalt hur man ser på den här delen? Jag tänker på i Frankrike eller i Italien jämfört med Tyskland.

01:41:29 – Jacob: Frankrike är nu det landet som är ett av de länder som har varit absolut hårdast på att verkligen ta tag i det här och jaga. Tillsammans med Tyskland tror jag. Det har ju varit diskuterat i parlamentet och sådär. Hur ska vi göra med vad som är kriminellt och vad är inte. Just Frankrike har varit väldigt bra. Sen finns det ju andra länder, om vi tar till exempel Nu ska man passa sig för vad man säger och sådär. Det har nog blivit bättre nu i alla länder. Men jag vet i alla fall att det tog ju längre tid. I medelhavet? Det tog längre tid för medelhavsländerna. Om vi tar Italien, Spanien, Portugal så tog det lite längre tid. Men överlag nu så tror jag att det är bättre överallt.

Koststrategier med låga kolhydratdepåer samt tillskott som koffein och bikarbonat

01:42:26 – Wille: Nu när vi ändå är inne på kaffet tar vi ett litet snedspårs till här. Koffein. Koffein precis och annat, de lagliga kosttillskotten. För det finns ju vissa saker som man inte… Man kan ju inte ge dem sex kaffekoppar på en dos. Hur nyttjar ni koffeinet? För ni nyttjar det väl?

01:42:49 – Jacob: Ja, det är ingenting som vi har någon speciell större struktur på. Men jag kan säga så här. Vi har ju två typer av träning där näringen, nutritionen, kostintaget används för att påverka träningen extra. Den ena är när man kör med låga kolhydratdepåer. Man försöker helt enkelt köra halvtom. Passet går ut på att cykla halvtom så mycket som möjligt och sen har vi då träning där man omvänt försöker trycka i sig så mycket socker det egentligen går samtidigt som man tränar ganska hårt. Man kör ganska lugnt när man kör med de här låga glykogendepåerna. Det blir ju självklart. Och sen så… Och sen så kör man ganska hårt när man försöker träna upp kroppen att suga åt sig och använda socker så mycket som möjligt. Och i den här lågkolhydratvarianten så brukar man se till att man tar två rejäla koppar kaffe innan man drar iväg.

Det finns även det att man har någon koffeintablett eller sådär. Men det är ingenting som vi… Vi står liksom inte med någon bil på träningen och delar ut koffeintabletter. Utan det är lite mera var och en om det är… om det är någon som vill använda det. Överlag är det ju så att den här forskningen som väl, det kan ju du bättre än mig, men vi säger att den är till 95 procent bevisad att träna halvtum ger bättre stimulans på uthållighet.

01:44:22 – Wille: Alltså det ger ju mer på fettoxidation och mitokondrietäthet och så här. Men det är ju inte bevis för att det Egentligen ger det bättre prestation. Det är det som fortfarande är den stora grejen. Är det värt att göra det eller blir det bara att man blir bra på annat som hjälper prestationen men samtidigt så tappar du annat som stjälper. Man vet ju inte om det blir plus eller minus i slutändan kanske.

01:44:48 – Jacob: Det finns nu även, jag tror de första 1-2 studierna, där man säger sig ha kunnat påvisa även den här sista biten med prestigin man har gjort på tempolopp och sådär. Men det låter jag vara osagt för nu. Men i alla fall på den nivån där jag jobbar, så sitter ju alla lagen med samma problematik. Man har köpt den här grejen att troligtvis så kan du öka uthålligheten om du tränar halvtom. Men sen vill du ju vara pigg och full med energi när du ska köra dina hårda intervaller. Och alla sitter liksom och försöker liksom testa sig fram och så hör man ju olika rykten och praxis från olika lag. I Team Sky där man har haft etapploppsspecialister i många år, de har ju liksom Tour de France-vinnare och sånt. Där testar de detta ganska rejält. Alltså man kan hålla på att tömma sig flera dagar i rad för att mer eller mindre Simulera hur det är att cykla tredje veckan i Tour de France.

Då tömmer de sig en två, tre dagar och äter knappt ett skit socker. Sen efter det så börjar man träna hårt för att mer eller mindre tömma sig. Man hör i andra lag med. Man skippar inte bara frukost, utan man skippar kvällen innan. Sen är det koffeintabletter och så äter du en recovery bar. Ut med träningen och sådär. Men vi är mycket mera restriktiva. Vi gör det här ganska sällan och vi ser definitivt till att också träna med high sugar training. Troligtvis är det så att tränar du för mycket låg så blir du sämre på att använda socker och att köra fort. Ingen vinner cykeltävling på fett. Att vara bra på att utnyttja fett som bränsle det är ju bara ett sätt att Spara det i andra. Precis. Att kunna dels kunna leva som proffs med allt vad det innebär och tävla och så himla mycket som man gör.

Och att spara sig tills du behöver köra ifrån de andra. Det finns då andra cyklister som har sagt det att jag testade detta och jag kunde mala hela jävla dagen men jag saknade det där lilla sista och sådär. Alla försöker att se vad som blir den bästa balansen och vi är nog de som tillhör de mer restriktiva. Vi kör inte detta så ofta. Kanske en gång i veckan som mest.

01:47:11 – Wille: Men vid tävling, hur är det med koffein och energidrycker?

01:47:17 – Jacob: Idag finns det mer eller mindre koffein i alla möjliga typer av bars. Vi använder gel eller liquid med koffein i. Som vi använder oftast. Ofta dricker de, cyklister är väldigt glada på kaffe, så det dricks ganska mycket kaffe till frukost. Sen så då kanske mot slutet av loppen så har de även de här olika barsen och liquid med koffein i.

01:47:41 – Wille: Men jag tänker om du har koffein i då måste ni väl ändå ha lite ordning på, eller lite koll på vilken dos de får i sig. Så att det inte blir något, alltså att någon kanske äter lite barstain dagen och får i sig en mindre mängd. Eller kanske ännu mer att de är extra törstiga eller att de trycker i sig två extra gels och så blir det en hög dos kanske. Det blir inga besvär där.

01:48:05 – Jacob: Nej, alltså man kanske skulle strukturera upp det ännu mer. Men i så fall, det är nog snarare så att man skulle kunna använda det ännu mer. Två stora svenska koppar kaffe skulle vara rätt så bra inför de flesta uthållighetsträningarna för att det ger bättre effekt. Så starkt kaffe har man ju knappt utomlands. Och sen så om de drar i sig två hjälm med lite koffein i, så troligtvis är det så att man skulle kunna utnyttja koffein ännu mer än vad vi gör. Det är faktiskt någonting som man skulle kunna ta en extra vända.

01:48:43 – Wille: Jag tänker främst tävlingsmässigt, nyttjar man det förr annars så får man en tillvänjningseffekt. Men just om man kör en tävling då kanske varannan vecka eller ett par dagar, att man då kunde Men annars är det inget så, det är väl inte så mycket konditionsmässigt. Det är inget bikarbonat och sådär. Det är för mycket uthållighet hos er för att köra sådana grejer.

01:49:05 – Jacob: Vi använder det på korta tempolopp. Ja, ni gör det. Det ska ju till ganska mycket tabletter. Ja, och det är jobbigt för magen. Det är en vanlig grej.

01:49:14 – Wille: Det är en balansgång bikarbonat.

01:49:18 – Jacob: Nu har vi det även i pulverform som man sitter där med. Det är ofta massörerna då som har det jobbet. Soignörerna. Att sitta där beroende på kroppsvikt och hälla upp i rätt vikt och sådär. Men som tur är så är det inte så ofta man kör kortare tempolopp. Men då används det. Det gör det. Så får man testa sig fram. Vissa gillar det och bryr sig. Och andra som inte är specialister på tempolopp. De skiter i det. Det blir som en vilodag för dem istället. Om det är tempolopp. Någonting som har blivit vanligare, det är ju en rödbetsjuice. Ja, just det. Det är väl också en sån grej som det fortfarande håller på att testas i. Vilken omfattning och hur ska det göras?

01:50:04 – Wille: Vi har redan diskuterat det lite här i avsnitt tre med Mikael Mattsson och sen har vi funderat på, det finns en annan kille som heter Philip Larsson som har gjort mycket studier på det där. Där är det ju precis som du säger. Det är en liten gråzon kanske. Det kanske inte hjälper riktigt. Det kanske hjälper vid vissa lopp och inte vid andra.

01:50:25 – Jacob: Jag vet i alla fall att Degenkolb under VM, efter målgång, så undrade de om han hade fått blod på sig. Alltså nej, det var någon jävel som hade öppnat någon beatbook-grej och så hade han fått hälften över sig. Det finns även i vår klunga, men vad som är rätt praxis är lite sådär. Det är överlag, i mitt jobb är det så här att det är viktigt att man har dels fingertoppskänsla. Personkännedom. Jag håller inte på med några, vad ska man säga, jag har inga magiska intervaller eller sådär. Utan jag har liksom träning som är ganska så ordinär. Utan det är ju liksom det där lilla extra. Och en grej som, det finns ju väldigt många cyklister, inte minst i den här lilla cirkusen. Alla… söker ju liksom efter, inte alla, men många söker ju efter liksom det senaste.

Och så har man hört att i det här laget har de testat rödbetsjuice. Där har de testat att stimulera sig med elektroder samtidigt som de spurtar. Att sitta och ta in detta och diskutera med varje cyklist och liksom hitta någon nivå. Det här testar vi, det här skiter vi i. Och liksom få dem att känna sig trygga liksom. Annars kan man ju sitta och hoppa på allt va. Då blir det ingen ordning och reda. Nu är inte detta så vanligt på den här nivån för att de är ändå… Många är väldigt trygga och mogna. Men det finns ju en och annan som… Då får man bara säga så. Det där gör vi. Det där kanske vi gör nästa år. Och att få dem också att slappna av i det och känna sig trygga. Nu kör vi såhär.

01:52:03 – Wille: Det var ungefär som, jag vet inte om du hörde intervjun med Sundby? Nej.

01:52:10 – Jacob: Det var för några veckor sedan. Han sa att var det någonting som han tyckte han själv var bra på så var det att om man hittar någon som man har förtroende för Så är han också beredd att släppa lite ansvar till honom och så låter han prova denna tekniken istället. Då får de det och så får de köra det fullt ut på mig. Det tror jag är väldigt viktigt. De cyklister i vårt lag som jag upplever, det här är väldigt ovetenskapligt men ändå. De cyklisterna som jag upplever blir framgångsrika. De har koll på det mesta runt sitt idrottande och sitt liv. Men de är också bra på att släppa saker. När de litar på någon, då kan de också släppa grejer så att de inte har massa energiläckage åt alla håll och kanter och söker hela tiden. Bra, nu vet jag att Mattias, jag kan lita på honom.

Vi vet hur vi funkar med träning. Bra, då släpper jag det. Det tror jag är en viktig sak. Man ska våga testa nya grejer och sen så ska man då hitta folk som man kan lita på som hjälper en. Och så lär man sig liksom det och sådär. Om man har rätt typ av agent som man kan slappna av med honom. Man har det där och det där och sådär. Sådant tror jag är jätteviktigt. Det blev min roll då att skapa förtroende och sådär. Lite nervöst med om de har mycket förtroende för en.

01:53:35 – Wille: Mindre skulder, de gör vad de vill utan det.

Praktiska träningsråd för motionärer inför Vätternrundan och andra långlopp

01:53:46 – Wille: Om vi tar sista här nu då. Jag vet som sagt vi har ju stött på varandra lite överallt och det har ju mer varit, jag tror det har varit en hel del gånger med Friskis och lite sådär. motionär. Nästan ingen har de här timmarna vi pratade om innan och träna. Men om vi säger att man har fyra timmar i veckan, man vill investera väl. Var ska man lägga krutet? Är det på det lite mer intensiva eller ska man köra kanske ändå två längre pass? Eller hur tycker du?

01:54:19 – Jacob: Ja, det här är ju… Innan jag hamnade på den här proffsnivån så var ju det mitt levebröd kan man säga. Just att sitta med vanligt folk, ofta medelålders, fullt med vuxenliv att hämta och lämna på dagis och allting. Så det är en berättigad och lyckad fråga. Till att börja med kan man ju säga så här att det är ju svårt att träna fel. personer, i alla fall inom konditionsidrott, så är det svårt att träna fel. Och målet är att vara hälsosam. För att, i och för sig om du kör 30-sekundare eller 4-minutare, så länge du inte skadar dig, så har ju liksom alla spinningpass varit lyckade. Backar man 20 år, så var jag ju en av de första med att kritisera spinningen för att de körde så jävla hårt. Ja, men vad fan ska det vara bra för? Men nu har jag fått äta upp lite sen ju, för det har ju visat sig att du kan ju få rätt så bra effekt på hälsa och blodfetter och hjärta och allting med rätt så kort.

Ja, kör man bara två, tre gånger i veckan så pallar man ju med det liksom.

01:55:20 – Wille: Ja, så att det vill jag säga först.

01:55:23 – Jacob: Jag har ju testat ganska många personer som kör mycket spinning och de kan ju ha ganska stort hjärta, förhållande vid stort hjärta liksom. Och då finns det egentligen inga större bekymmer om allting är bra och så. Men om personen däremot säger så här att jag skulle jättegärna vilja köra Cykelvasan eller Tjejvättern eller vad det nu än kan vara så där. Då blir det genast någonting annat för att om man bara kör det här korta, hårda, då får man ju mest fokus på hjärtat, den centrala kapaciteten. Jag har varit med om ganska många som kommer och så är de ute på ett tvåtimmarspass och så går de in i väggen. Fast att de nu har kört spinn i tre dagar i veckan hårt som Sören i 45 minuter. Även om all träning i alla zoner har effekt på allting till viss del.

Men om man ska göra lite mera punktinsatser så är det så att för att få grenspecifik uthållighet så krävs det ändå att man kör en del långvarigt arbete. Det som bara är kort och hårt är en jättebra grund för de flesta. Sen får man bara se till att man får skapa den tiden att man kan köra lite längre. Men det är ju svårt när man har ett fullt vuxenliv. Alla har ju tid att träna kort och hårt. Det är ju aldrig något problem. Den som är motiverad kan alltid träna kort och hårt. De går ut i garaget på sin trainer. De går till spinning på lunchen och kör Tabata-intervaller. Och sen så kommer frågan, när har jag möjlighet att köra lite längre pass? Det finns ju inte så mycket forskning på sådan här nivå, men jag har ändå läst viss forskning på det.

Och då säger de så här att 8-10 veckor räcker ganska bra för en motionär som vill anpassa sig till långvarigt arbete. Det gäller troligtvis inte löpning, för jag tror du behöver betydligt längre tid att anpassa dig till ett maraton. Det kanske blir ett helårsprojekt. Men i cykel, ska du köra Vätternrundan? Så tror jag absolut att man klarar sig på att ta ut sin cykel i april. Och så har du tio veckor på dig att cykla lite längre och längre och längre.

01:57:32 – Wille: Tror du det är en gång i veckan eller två gånger i veckan? Hur mycket tror du man behöver lägga in i… Man kan köra ett distanspass varannan vecka, men då blir det fem pass på tio veckor. Hur många pass kanske man ska säga inom en tremånadersperiod? Ungefär hur många pass och ungefär hur långt för att tåla det?

01:57:53 – Jacob: Jag brukar säga att man ska köra det minst en gång i veckan. Varje gång det är en röd dag extra, då ska du cykla. Cykla till landet eller stugan och cykla hem. Det är en klassisk grej. Är det en fest någonstans, cykla dit och så cyklar du hem dagen efter. Cykla till och… Det är inte på kvällen. Det är inte på racer på kvällen. Så att man försöker liksom cykla och det går faktiskt ganska snabbt att öka på. Så låt oss säga att det första träningspasset kanske bara är 2-2,5 timme. Så kan man, alltså efter bara ett par veckor så kan du köra fyra timmar. Och mer än fem… Mer än fem timmar behöver du liksom inte cykla. Inte ens om vettern tar 15. Mer än fem behöver du inte köra. Grunden i träningsprincip är att man ibland ska köra lugnare och längre än din tävlingsdistans.

Men det gäller inte långdistanscykling, för det är omöjligt.

01:58:47 – Wille: Tjena vettern nästa vecka, jag ska ut och tjäna 20 timmar nu.

01:58:51 – Jacob: Och till skillnad från löpning så behöver man liksom inte trappa ner sina långpass flera veckor i förväg. Det sliter ju inte så att du kan ju mycket väl Två veckor innan Vättern kan du mycket väl cykla fem timmar och ha ditt längsta pass. Då är du ännu mer tränad. Då kan du till och med köra långt och hårt veckan innan Vättern. Proffscyklister kör etapplopp. Slutar på söndagen. Helgen efter är de i kalasform på en endagstävling. Men även en motionär, han behöver liksom inte trappa ner. Så är det ju i löpning. Fyra, fem veckor innan så börjar de trappa ner. Men det behöver du inte göra i cykel. Det kan vara rätt bra att veta. Så börjar du i april så har du fram till början på juni på dig att stega från de här 2,5 till 5 timmar.

01:59:41 – Wille: Kanske man tar långhelger, två helger innan där så kör man två långhopp på fredag eller på måndag kanske.

01:59:47 – Jacob: Precis. Så två semesterdagar så är man i form till Vättern. Ja, precis. Det är också en sån grej, då blir det riktigt proffsigt för att distansträning har visat sig fungera bättre när man lägger ihop det i block. Så att om du någon gång har möjlighet att köra både lördag och söndag distans så är det otroligt bra. Där skiljer det sig också från löpning. I löpning är det i alla fall vanligast att man lägger ut sina intervallpass så att de inte ligger på rad efter varandra. Men i cykel så gör man snarare tvärtom. Ska du köra intervaller då kan du köra intervaller tisdag, onsdag, torsdag och sen kör du distans fredag, lördag, söndag. Det är en klassisk skara cykelgymnasium. Då är det intervaller tisdag, onsdag, torsdag. Och sen är det distans på lördag, söndag.

Så skulle man aldrig göra i löpning.

02:00:36 – Wille: Nej, det hade man inte pallat. Det tror jag inte. Några hade säkert gjort det, men det hade nog haft några som haft ont på torsdagen.

02:00:43 – Jacob: Där skiljer de sig åt lite grann. Det är jättebra som du säger att om man kan få någon helg eller två där man buntar ihop det lite grann. Sen ska man alltid bibehålla något kort och hårt pass. Så man ska liksom inte bara lägga ner dem för att man cyklar långt utan behålla något spinningpass eller något liknande där. Kanske en-två gånger i veckan och så har man de här långpassen som blir längre och längre. Har man mycket ambitioner, då blir det lite annorlunda. Då ska man ju helst, när april kommer, då ska man helst kunna börja cykla både långt och hårt. Vilket betyder att man måste redan vara van att cykla 3-5 timmar lugnt i april. Då får man börja efter nyår. Fixa dubbdäck, stjärnor och vinterhoj. Och sen när april kommer, då vill man gärna ha några rejäla genomkörare där man både kör långt och hårt.

För att när sen Vättern kommer, då ska du kunna ligga i den här snabbgruppen och liksom dansa runt i lagtempo i 35-40 kilometer i timmen. Och det gör man ju inte bara genom att cykla hårt en timme, för spinning, och sen fem timmar lugnt. Då ska man inte tro att man kan köra åtta timmar hårt plötsligt av sig själv. Då får man kombinera de lite sådär.

02:02:04 – Mattias: Ska vi avsluta på en lite mer positiv note här? När får vi se en ny svensk världsstjärna inom proffscyklingen?

02:02:13 – Jacob: Ja, faktiskt. Det är faktiskt så här att vi har sedan uppemot 15 år, under hela 2000-talet, varit bortskämda med världsstjärnor på damsidan. Susanne Ljungskog blev dubbel världsmästare i början på 2000-talet och sen strax efter så blev Emma Johansson storstjärna. Sen har vi på mountainbikesidan med Alexandra Engen som har varit högsta världseliten och så har vi ett nytt stjärnskott i form av Jenny Rissveds. Så här är landsväg och mountainbike då.

02:02:45 – Wille: Ja, och på herrsidan, det var kanske det Alex syftade på från början. Hur ser det ut där?

02:02:52 – Jacob: Världsstjärna på proffscykling? Ja, det ska jag ju säga. Om jag tar det jag vill så ser vi inom två år någon svensk. Av bröderna? Ja precis. Gärna någon av bröderna, men jag är även så. Vi måste ta hand om varandra så det spelar absolut ingen roll vilken svensk som kommer fram. Realistiskt sett, så världsstjärna. Nu när man jobbar i det här så vet man ju hur himla hur hög konkurrens det är för att vara konditionsidrottare, hur svårt det är. Så att realistiskt sett så kan det betala lite mer än två år. Men hoppet lämnar aldrig en.

02:03:31 – Mattias: Vad härligt. Har du någonting mer som du vill veta Jacob?

02:03:35 – Wille: Nej, jag känner mig fullt nöjd. Det är väl dags att avsluta också. Vi har hållit på väldigt länge nu.

02:03:41 – Jacob: Det var väldigt trevligt att prata med dig Alex.

02:03:45 – Mattias: Detsamma måste jag säga. Jag var otroligt peppad redan innan. Det märks att du hade gjort din research.

02:03:51 – Wille: Jag kände att det här ämnet inspirerade mig faktiskt.

02:03:55 – Mattias: Det var jätteroligt. Det var kul att få vara gäst i ett tyngre träningssnack också. Väldigt kul att ha dig med. Skulle det nu vara så att vår käre Wille får förhinder igen så hoppas jag att jag finns på kortlistan. Jag tror Andreas Gianser är lite sugen på att hoppa in han med. Han gör ett jättebra jobb där också, det är jag helt säker på.

02:04:15 – Wille: De vill ha någon allmän idrottare. Andreas är ju mycket handboll, basket och sådana här grejer. Då kan han få vara gäst. Det har han säkert.

02:04:22 – Mattias: Jättebra. Stort tack. Ta hand om er så hörs vi sen. Detsamma. Ha det gott alla. Tack så mycket.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *