Summering av avsnittet
AI summering. Längre ner finns hela avsnittet med komplett transkribering.
I det här avsnittet gästar Mattias Lundberg, psykolog, docent i psykologi och studierektor för psykologprogrammet vid Umeå universitet samt författare. Han berättar om sin bakgrund från kockutbildning till psykologstudier, sin avhandling om personlighet och uppfostran samt hur han i slutet av 1990-talet var med och startade ett av Sveriges tidiga privata rehabiliteringsföretag för stress och utmattning. Samtalet berör också hans drivkraft att kommunicera psykologisk och vetenskaplig kunskap utan krångligt fikonspråk, något som tog fart via turnén Alla är olika utom jag med Lasse Eriksson och ledde vidare till nio böcker.
En stor del av avsnittet handlar om boken Det är sant, det stod i tidningen från 2016, som Mattias skrivit tillsammans med medförfattaren Stefan om påverkan och informationshygien. Mattias förklarar hur lätt vi litar på titlar och auktoriteter, men betonar samtidigt att även riktiga experter bör ifrågasättas med sakliga frågor till skillnad från att tomt avfärda forskningsrön. De diskuterar även falsk balans i medier och morgonprogram, där redaktioner enligt Mattias och Jacob borde ställa tuffare följdfrågor och begära underlag i stället för att låta ogrundade påståenden stå oemotsagda.
Vidare diskuterar de att källkritik bör läras ut tidigt i skolan integrerat med faktiska ämneskunskaper, samt att dold reklam i form av advertorials och sponsrade inlägg i sociala medier gör det svårare för mottagare att genomskåda avsikten bakom budskap. På frågan om hur man skiljer seriösa aktörer från charlataner lyfter Mattias fram öppna källhänvisningar och förmågan att själv redovisa sina begränsningar. Han menar att många som sprider pseudovetenskap inte nödvändigtvis luras medvetet, utan drivs av Dunning-Krugereffekten och en personlig investering i tid och prestige som gör det svårt att ändra sig.
Mattias delar med sig av konkreta verktyg för att pröva tveksamma påståenden, framför allt genom att lägga tillbaka bevisbördan med de enkla frågorna ”Hur vet du det?” och ”Hur kan jag kontrollera det?”. Han varnar också för säljknep kring sällsynthet, påhittade ”ologi”-begrepp och confirmation bias, där en bra varningssignal är när man direkt reagerar med att något stämmer utan att ha läst hela underlaget. De pratar även om hur man kan förhålla sig till meningsmotståndare i sociala medier samt Donald Trumps Twitter-användning, där Mattias föredrar att granska konkreta beteenden framför att sätta psykiatriska etiketter på avstånd.
I avsnittets senare del fokuserar samtalet på den tidigare boken Den lyckliga pessimisten (2014), skriven tillsammans med komikern Janne Bylund. Mattias kritiserar självhjälpsindustrins krav på överdriven optimism och påståenden om att man kan bli vad som helst bara man tror tillräckligt mycket på det, vilket ofta bygger på utvalda anekdoter. Jacob och Wille kopplar detta till tränings- och kostbranschen, där anekdoter, kognitiv dissonans och egna investeringar – som att ha köpt stora mängder proteinpulver – lätt får människor att försvara metoder med liten eller osäker effekt.
Avslutningsvis beskriver Mattias hur man kan vara en lycklig pessimist genom att skilja på förväntningar och förhoppningar, göra rimlighetsbedömningar och förbereda sig på att problem kan inträffa i stället för att utgå från att allt löser sig av sig självt.
På Tyngre Träningssnacks instagram hittar du bilder och klipp från avsnittet.
Visa avsnittets hålltider
Det här är en automatisk transkribering av detta avsnitt av podcasten Tyngre Träningssnack. Du kan trycka på varje tidpunkt i texten för att hoppa till precis den delen av avsnittet i youtubespelaren ovan.
Transkriberingen är genererad med hjälp av AI och innehåller därför vanligen några enklare fel.
Introduktion och Mattias Lundbergs bakgrund
00:00:22 – Wille: Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av tyngre träningssnack. Jag heter Wille och med mig som vanligt har jag Jacob Gudiol. Godmorgon Wille. Ja, nästan. Hur är läget med dig?
00:00:33 – Jacob: Relativt. Det är bra, det är bra. Jag ska inte klaga. Lite stressig förmiddag här bara.
00:00:39 – Wille: Jag tänkte det antyder det här godmorgon att du inte riktigt har koll på världen. Klockan är alltså tjugo över tolv nu ska vi säga. Ja, men jag sitter här och äter frukost. Ja, det är bra. Själv har jag semester idag, så med mig är det jättebra. Tackar som frågar. Vi har med oss en gäst idag. Det är Mattias Lundberg. Välkommen. Tack så jättemycket. Hur är läget med dig?
00:01:05 – Mattias: Ganska bra, ser fram emot helgen som kommer. Ganska relativt nystartat efter årsskiftet så det är alltid bra med en helg såhär. Vill upp sig igen.
00:01:13 – Wille: Ja, absolut. Jag finner det själv, jag har haft ganska mycket strösemester nu under jul och nyår, att det blir väldigt svårt att komma igång igen. Ja, det är väl allt. Egentligen skulle jag nästan vilja ha en käftsmäll, att nu får du ingen semester på ett halvår, nu ska du bara jobba. Ja, men jag misstänker att du är ganska bra på att presentera dig själv. Du figurerar i olika publika rum och sådär. Men för de som inte har sett dig på internet och liknande så ska du få presentera dig själv, din bakgrund och var du kommer ifrån och sådär. Så kör på.
00:01:48 – Mattias: Absolut. Nackdelen med att vara mycket i publika rum är att andra ofta faktiskt presenterar en för en. Sen får man ofta gå in och rätta, för det blir alltid fel när de presenterar. Så jag är mest van att rätta, om man säger så. Jag ska göra ett gott försök i alla fall. Mattias Lundberg heter jag, som sagt bördig från Norrbotten. Så jag är norrbottning i själ och hjärta även om jag nu är utflyttad och lever i exil i Västerbotten sedan 22 år. Jag har passerat den här brytpunkten mellan att ha bott längre i Umeå än i Älvsbyn där jag är uppvuxen. Så nu måste jag snart börja kalla mig västerbottning på riktigt. Så det är den bakgrunden. Att jag hamnade i Umeå beror på att jag valde att plugga här efter att ha gjort en väldigt snabb session i Linköping ett år.
Det är en historia som kräver nästan ett bonusavsnitt av den här podden för att dra igenom varför jag hamnade där. Så den släpper vi. Men när jag väl flyttade upp så blev det studier till psykolog som förde mig hit. Jag började 92 och tog examen 97. Så det var det som förde mig till Umeå och förde mig in på riktigt, eller på allvar, in i den psykologiska verkligheten. Och där har jag blivit kvar, fast i lite olika konstellationer.
00:03:07 – Wille: Var det kliniskt arbete du var intresserad av när du läste till psykolog?
00:03:11 – Mattias: Egentligen vet jag inte exakt. På något sätt är det som med psykologprogrammet i alla fall att precis den kurs man läser är den saken man är helt övertygad om att man ska jobba med resten av livet för det är det mest intressanta. Men jag började mer med människointresse för jag hade utbildat mig till kock ursprungligen och det var i sig jätteroligt och det är fortfarande jätteroligt att laga mat. Men på den tiden, det var i slutet av 80-talet, början av 90-talet, så var alla kök stängda. Det fanns inga tv-kockar, det fanns inget sånt. Så alla kök var stängda. De enda människor man träffade var serveringspersonalen, som man mest skällde på för att de inte kom och hämtade maten i tid. Och de skällde på oss för att maten inte alltid dög.
Så då kände jag att jag vill jobba mer med folk. Därför var det ett människointresse generellt som styrde mig mot psykologyrket. Så det var egentligen ingen speciell gren inom psykologin just då i alla fall.
00:04:07 – Wille: Sen blev det forskning om jag förstår det rätt, direkt efter examen.
00:04:12 – Mattias: Faktum är att det blev parallellt med examen. Jag läste forskarutbildningen parallellt i ungefär ett och ett halvt år under slutet av psykologprogrammet. Det var egentligen också väldigt mycket av en slump. Jag började extraknäcka lite i ett forskningsprojekt för att inte behöva ta så mycket lån. Sen blev jag tillfrågad om jag ville fortsätta och på den vägen var det. Skrev så småningom en avhandling som handlade om personlighet och uppfostran. Ett stort familjeprojekt. Det kallas för Hundraåringsprojektet. Där vi följde 100 familjer. I början var de 100 familjer över tre till fem generationer. Så försökte vi identifiera uppfostringsstilar och personlighetsdrag och mönster och försökte korrelera det här lite grann.
Så jag gick upp i den avhandlingen 1999. Men därefter så bröt jag med akademin en stund, för då startade jag tillsammans med ett par kollegor ett rehabiliteringsföretag som jobbade med stress och utmattning. Det här var alltså 1999, så det var precis i början av den här jättestora utmattnings och utbrändhetsboomen som kom då. Så vi var faktiskt bland de första i landet som, åtminstone privat, specialiserade sig på de här sakerna. Vi jobbar väldigt mycket med metodframtagning och fokus på hjärnans funktion. Något som senare blivit högaktuellt, helt korrekt naturligtvis. Under ett tag och sen gick jag vidare och startade upp en större företagshälsovård här i Umeå. 2008 återkom jag tillbaka till akademin då jag fick ett lektorat.
Det hängde mycket ihop med att vi fick barn och såna saker som gjorde att man ville hålla det lite mer fyrkantigt och lite mer struktur kring arbetstider och såna grejer. Så gick jag tillbaka till akademin och i kontoret på universitetet. Fick min docentur 2009 och just nu har jag ett studierektorskap, så jag är ansvarig för psykologprogrammet som jag har på Umeå universitet. Okej.
00:06:19 – Wille: Jag tänker på det här med att ni kom in så tidigt på rehabiliteringen. Jag gissar att forskningen och det som man visste om hur man skulle jobba med det, inte var lika utvecklat som det är idag. Men hur var det att börja arbeta med det?
00:06:34 – Mattias: Det var två sidor kan man säga. Det ena var det faktum att som egenföretagare så förväntar man sig att försörja sig på det man gör. Det här var inte så enkelt. Det här var egentligen under en period då det fanns väldigt lite intresse för att köpa tjänster av privata utförare 1999. Det har hänt väldigt mycket på de månaderna fram till dess idag. Sådana här saker som avtal med försäkringskassan om rehabtjänster och liknande. Det var ett fruktansvärt jobb i början att övertyga om att vi som privata aktörer faktiskt kunde bidra. Att det inte hade att göra med huvudmannaskap, om man var duktig eller inte, utan vad man hade med sig för utbildning, erfarenhet och tankar om hur man skulle bedriva både utredning och rehabilitering.
Så det var i sig väldigt knepigt. Å andra sidan var det väldigt kul när vi väl började jobba och vi började nå resultat. Vi fick väldigt mycket uppmärksamhet på att vi uppnådde resultat och vi hade patienter som varit i rullor av andra anledningar under ganska många år. Som efter ett tag kunde visa avsevärd förbättring. Jag säger inte att alla blev friska men så pass mycket förbättring att man åtminstone på deltid kunde återgå i arbete och fick en förbättrad livssituation. Men det var också väldigt roligt för man fick verkligen börja på början och utveckla någonting. Dels företaget i sig men sen hela den här strukturen kring utredning och rehabilitering som vi gjorde om lite grann mot traditionellt sett. Sen har vi sett att det kommer jättemånga spår efter det.
En del med mindre bra kvalitet och en del med ännu bättre kvalitet än vad vi kunde göra då.
00:08:03 – Wille: Det är spännande. Sen kom du in
Vägen till scenen och bokskrivandet
00:08:05 – Wille: på det som vi kanske ska prata mest om idag. Det du gör i de publika forumen. Skriva böcker och föreläsa och så vidare. Hur kom du in på det?
00:08:15 – Mattias: Man kan säga att redan från första dagen på psykologprogrammet så både irriterade och fascinerade jag mig över hur svårt det var för våra lärare att uttrycka sig på ett sätt som var för begripligt. för oss som var förstaterminare. Vi kommer antingen från arbetet eller gymnasieskolan och hade ingen aning om psykologiska termer. Bara en vag aning och framförallt inte om hur de låter på engelska. Det var jättesvårt för många lärare att omsätta det man ville säga till ett begripligt språk. Det är ju progressioner. I slutet av utbildningen kunde man använda alla fikonuttrycken för då hade vi lärt oss dem. Då blev jag så fascinerad över att det var så svårt för lärare och forskare på universitetet att uttrycka sig begripligt.
Så redan då föddes ett intresse. Ska det vara så märkvärdigt egentligen? När jag sen började lära mig mer om psykologi och började förstå att det här är intressant för så många mer än vi som läser på psykologutbildning, det vill säga gemene man. Så blev det också kul att börja testa av mina kunskaper och testa om jag kunde prata på ett sätt som gjorde att det jag hade lärt mig i fikontermer gick att förstå av människor som faktiskt inte kunde det. Så egentligen var det ett intresse från början och den stora ingången till den publika arenan, till scener och sådana saker, det var ett samarbete som jag gjorde med komikern Lasse Eriksson som tyvärr lämnade oss för ett par år sedan nu. Vi startade, jag minns inte riktigt när det var, men det var i början av 2000-talet i alla fall.
Det kan vara 2000 eller 2001. Så började vi turnera runt i en föreläsningsföreställning som hette Alla är olika utom jag. En bra titel! Det är en parafras på, om ni kommer ihåg Life of Brian. Så står Brian i ett fönster och pratar och så säger han ”We are all different!” och så är det någon längst bak som skriver ”I'm not!”. En liten parafras på det. Men den är så kul just för att den talar väldigt mycket om det vi pratar om. Vi vill alla vara individer men vi vill inte vara för mycket. Vi vill ändå följa med i någon sorts mönster och så tror vi att vi är så olika ibland fast vi egentligen är väldigt lika. Så vi åkte runt i 52 städer under 2,5-3 år. Och då fick jag smak för det här att stå inför en publik i sig och stå på scenen. För scenen är underbar idag.
Jag kanske inte trodde tidigare att jag skulle tycka det, men jag älskar att stå på scenen. Och framförallt så lärde jag mig enormt mycket av Lasse. Lasse han var ju komiker i sig, det är så den stora breda massan känner Lasse Eriksson. Han var ju också religionshistoriker, extremt kunnig i många avseenden, författare, skrivit inte bara humoristiska böcker utan skrivit andra saker. Men han var också fantastiskt duktig på att bemästra scenen. Han var ju trots allt en äldre man, en man i sina bästa år, gärna något kilo för mycket. Men hans sätt att hantera scenen med den kropp han hade var helt fantastiskt. Han kunde fullständigt äga scenen genom att bara vara där. Jag lärde mig fruktansvärt mycket under de här 2,5 åren kring hur du uttrycker dig på scenen, hur du jobbar med språket, rösten, pauseringar, intonationer, pauseringar, allt möjligt.
Det var extremt värdefullt. Det var egentligen så det började. När man då får mycket uppskattning, för det fick vi. Vi hade jättemycket publik, väldigt mycket reaktioner. Från publik på många olika sätt. Det var innan sociala medier slog igenom på allvar. Så får man också mersmak naturligtvis. Så här vill man göra mer. Sen har jag fortsatt att vara på scenen i olika former. Allt ifrån att stå för en ledningsgrupp i ett större börsnoterat bolag och prata om organisationsstrukturer till att jobba med de här stora, öppna, publika föreläsningarna. Och faktiskt föreställningar som vi har gått till att göra också på den senare tiden.
00:12:18 – Wille: Sen har du skrivit en del böcker också. Om du vill berätta hur du kom in på det spåret?
00:12:23 – Mattias: Jag tror att om man känner att man har ett budskap att berätta och man får gehör för ett budskap när man står och uttrycker det verbalt på en scen. Då känner man också att finns det fler vägar, finns det fler kanaler? På samma sätt som vi gör en podd idag. Då fanns inte podden i det avseendet. Det har det också gjort i och för sig. Men då var det snarare så att tänk om det skulle gå att skriva en bok. Böcker har alltid haft ett högt värde, det vill säga det är ganska märkvärdigt att skriva en bok. Idag är det inte lika märkvärdigt att skriva en bok som det var för femton år sedan. Idag kan vi självpublicera och vi kan få ut dem på internetbokhandlarna. Den första boken jag skrev som kom ut 2008 var det va? Så kom den första boken jag skrev ut, 17 typer av män och vad de säger till psykologen.
Det byggde på en tanke om att det är skrivet väldigt mycket om män. Men det är oftast bara skrivet om män som lyckas, som är duktiga, starka och framgångsrika. Väldigt lite skrivit om män när män av olika anledningar inte mår bra. På något sätt känner sig missnöjda med tillvaron. Trots att det faktiskt går massvis med män hos psykologer och pratar. Fast vi talar väldigt tyst om det. Det har hänt jättemycket även där bara på tio år. Mycket större acceptans och öppenhet. Då hade jag en idé om att skriva en bok om just män som går till psykologen. Alltså vad säger män? Vad kommer man med för problem till psykologen som man? Efter mycket ångest, skrivkramp och diverse så var jag tvungen att droppa idén till min författarkollega av den här serien som det så småningom blev, Anders Wahlberg, och sa att ska vi skriva den här ihop?
Jajamen, sa hon. Det gör vi. Ett halvår senare var den klar. Så ibland går det så. Då började vi skriva den och sen när vi hade skrivit den och den fick ett jättebra gehör, förmodligen för att den handlade just om något som inte var omskrivet så mycket. Så fick vi också, och blev ganska direkt uppmanade, men ni måste skriva samma typ av bok om andra grupper. Så det blev kvinnor, sen blev det chefer, sen blev det arbetsgrupper eftersom jag jobbat mycket i näringslivet både jag och Anders. Och så småningom blev det om par, om vad par säger till psykologen. Så det blev en bok om fem som vi kallar för typerserien som vi skrev. Och så började det. Och har du väl börjat skriva böcker, då vill du skriva mer böcker. Så är det bara. För det är så roligt.
Dels själva skrivprocessen, när den kommer och den uppmärksamhet man får och man får prata om det man har jobbat med under lång tid. Och alla andra saker som är runt omkring är en produkt som en bok. Det vill säga du får mer uppdrag, kom och prata om det du har skrivit. Då vill man gärna skriva mer. Sen har det där flutit på. Den senaste boken kom i slutet av sommaren 2016. Det är sant, det stod i tidningen. Det är väl den nionde boken jag tror jag har skrivit.
00:15:20 – Wille: Ska vi ge oss in på den då?
Påverkan och boken Det är sant, det stod i tidningen
00:15:23 – Wille: Det var ju därför Jacob fattade tycke för dig. Det är ju någonting som, man ska ju säga det rätt om man inte vet det, det är ju det Jacob gör också. Håller på att peka på folk som enligt honom säger fel saker. Säger dumheter. Ja, precis. Bland annat så såg jag att du var med i TV4 Nyhetsmorgon och diskuterade den här boken. Då var det lite kul när de tog upp den här kvantfysik-glasögonboken och så gav du dem det svaret som man borde ha gett de här människorna när de var med från början, att det där är bara trams. Om vi börjar där, vad är det den här boken handlar om och vad kan man använda den till?
00:16:06 – Mattias: Boken handlar egentligen om påverkan, kan man säga. Det är huvudspåret i den. Tanken var att vi ville säga de här sakerna om att vi måste tänka på vad folk säger så att de inte lurar oss. Det förekommer en massa bluffmakare, det sker massvis av saker. Men då fastnar man så lätt i att bara prata om källkritik, vilket är modeord nummer ett. Men egentligen handlar det här väldigt lite om bara källkritik. Det handlar om någonting större, och det är påverkan. Det vill säga att folk vill påverka oss generellt i olika saker, olika omfattning, olika tillfällen och så vidare. Så vi ville skriva en bok om påverkan och dels de mekanismer som ligger bakom påverkan. Men också de här sakerna vi ska tänka på när vi misstänker att vi håller på att bli påverkade av någonting som vi egentligen inte tror på eller som vi egentligen inte vill eller om någon helt enkelt försöker lura oss.
Så det var på något sätt utgångspunkten. Både jag och Stefan, som är min medförfattare, vi har varit väldigt aktiva också i samhällsdebatten kring både pseudovetenskap men även kring saker och ting som har att göra med hur folk formulerar sig. Folk som tar sig till titlar för att verka vara mer pålästa och kunniga än vad de egentligen är. Vi har varit ganska offensiva under debatten, vilket vi har gjort. Vi har skaffat oss en hel del fienden som trakasserar oss på nätet och som försöker misskreditera oss så mycket som möjligt. Vilket man får acceptera om man ger sig in i debatten. Det är bara så, det får vi faktiskt ta. Vi behöver inte tycka om det, vi måste acceptera att det förekommer. Därför handlar boken om påverkan.
Då måste man först och främst vinnlägga sig om att förstå att påverkan inte i sig är något fult eller dåligt. Det tror jag är jätteviktigt. För att påverkan är något som sker hela tiden. När jag säger åt mina barn att du måste ha cykelhjälm på dig när du ska ut och cykla, det är också en påverkan. Det påverkar i ett väldigt välvilligt syfte. När mina barn å andra sidan säger att mamma har sagt att vi får ta en glass. Det är också typ av påverkan. Oftast är det dessutom lite skum påverkan, för det har hon inte alls. Men då förväntar de sig att jag ska säga att då kan ni ta en. Då kan de säga att pappa sa att vi fick. Det är också påverkan. Så det sker påverkan hela tiden. Det viktiga är att vi försöker få folk lite mer medvetna om olika påverkansfaktorer.
För vår uppfattning är att ju högre medvetenheten är kring påverkan desto större blir påverkanshygienen eller informationshygienen i landet totalt sett. Det vill säga att höjer vi bara ett snäpp i den här medvetenheten så kommer vi att bli bättre på att sålla bland alla de här budskapen som kommer. Oavsett om de är bra budskap, dåliga, om de är avsedda att lura oss eller bara påverka oss generellt. Så kan man säga, det är bokens grundstruktur.
00:19:01 – Wille: Vi pratar ju ganska ofta om det här i kontexten med hur man påverkas, till exempel i en matvarubutik, genom att det ligger onyttiga saker nära kassan eller marknadsföring som får en att köpa saker som inte är bra för en. Men tror du att det finns möjligheter för en att genom att man blir medveten om att man faktiskt blir påverkad, för det är ju faktiskt så att folk tror i ganska stor utsträckning att de inte blir påverkade av reklam och liknande. Men tror du att man kan värja sig mot det?
00:19:28 – Mattias: Absolut, det kan du absolut göra, men det kräver kunskap. Jag minns inte vem som skrev en väldigt bra krönika just kring det här med källkritiken som sa att kom inte och begär att vi ska ha in källkritik som ämne i skolan, som har blivit väldigt populärt. Och det är helt korrekt, för källkritik förutsätter kunskap. Det förutsätter att vi kan någonting om det vi ska ifrågasätta. Det är samma sak här. Ska vi bli medvetna om någonting, då måste vi lära oss på vilket sätt vi ska vara medvetna om saker och ting. Så genom att lära oss om hur påverkan fungerar. Vi ska inte behöva doktorera i det, absolut inte. Men vi ska få en liten kunskap om saker och ting. Så lär det oss, så hjälper det oss automatiskt att bli mer medveten. Till exempel, det är väldigt väl belagt att vi har ett stort förtroende för titlar.
Titlar och meriter, inte minst i det här landet. Så om folk kallar sig saker och ting. Om en professor säger någonting så har vi högre tilltro till någonting än om någon som inte alls har en utbildning. Om en professor ska uttala sig om kvantfysik, då har vi högre tilltro till det än om en grävmaskinist gör det. Inget ont om grävmaskinister, men sannolikt, de flesta tror att en professor per automatik kan mer om kvantfysik. Att professorn råkar vara professor i molekylärbiologi, eller psykologi, eller informatik, det spelar ingen roll så länge det är en professor som gör det. Vet vi om att vi har någon som kommer påstå någonting, det låter lite anmärkningsvärt, som en professor i det. Då måste vi tänka, tror jag på det här för att en professor säger det?
Eller skulle jag ha trott på det här om min hustru, man, partner, mitt barn eller någon annan hade sagt det? Bara vetskapen om att vi har väldigt stor tilltro till titlar och meriter vilket gör att vi kanske tar bort lite av den naturliga misstänksamheten som vi kanske har inför någonting. Bara den kunskapen bidrar till att vi blir lite bättre på att ifrågasätta.
00:21:28 – Jacob: Men sen samtidigt så är det väl ett
Ifrågasättande av experter och forskningskommunikation
00:21:30 – Jacob: problem ju att folk liksom ifrågasätter riktiga experter. Som verkligen kan ämnet. Det finns ju gott om exempel på det. Tycker du liksom… Tycker du man ska då bli medveten om att liksom titlarna, men att man verkligen undersöker liksom är det en legitim titel och är det andra med samma titel som tycker samma sak? För det måste ju, du måste ju ha med det också. Annars så blir det ju lätt att… Det är ju tyvärr så att det är oftast de med lite galna idéer som får plats i media.
00:21:57 – Mattias: Ja, men så är det. Men jag har ingen som helst förståelse för tanken om att det skulle vara ett problem att man ifrågasätter personer som verkligen har kunskap. Utan det är snarare tvärtom, även de ska ifrågasättas. Och det är det som hela den vetenskapliga disciplinen, den vetenskapliga metodiken bygger på. Att vem som än har tagit fram någonting så ska det ifrågasättas. Och vi ska kunna visa på vilket sätt det vi presenterar har brister eller styrkor och vi ska ge utrymme till att faktiskt låta andra testa om det vi påstår är sant. Så det är jättebra att man ifrågasätter oavsett vem det är som kommer med med ett påstående eller någonting sånt där. Så det ser jag faktiskt inte som något problem.
00:22:39 – Jacob: Det är lite det här som du sa. Det krävs ju förkunskapen i så fall inom ämnet. Om vi tar global uppvärmning, ett jättestort ämne. De flesta har ju inte en susning. Ska man då bara avfärda en som verkligen kan någonting baserat på att jag hade inte trott om min fru hade sagt det.
00:22:58 – Mattias: Det är skillnad på att avfärda och skillnad på att kritisera och ifrågasätta. Det är någonting annat. Det vill säga att vi ska ställa de här frågorna. Hur menar du då? Kan du beskriva hur du tänker? Hur har du kommit fram till det här? Det väsentliga skillnaden är att säga nej, jag tror inte på vad du säger. Så att kritisera och ifrågasätta måste vi göra. Att tomt avfärda, det är oftast ett problem. Det håller jag med om. Men det är sällan vi bara tomt avfärdar någonting utan att ha en motstående uppfattning. Det vill säga att någon har skapat en motstående uppfattning. Sverigedemokraterna senast nu, SMHI, de agerar för mycket politiskt opinionsbildande till exempel. Klimathotet finns inte i den utvecklingen. Jätteintressant i sig själv, det kan man också göra ett helt bonusavsnitt om.
Men det innebär att nu ställs vi mellan de här två polerna. SMHIs forskningsdel och vad de gör kontra Sverigedemokraterna. Vem kan ha rimligtvis mest kunskap om det här? Vem är bäst utbildad att bedöma om sådana här saker är rätt? Det är precis den här värderingen man måste göra. Sverigedemokraterna utan någon som helst koppling och förankring i varken klimatkunskaper, meteorologi eller någonting. Eller det institut som faktiskt har jättemånga av Sveriges experter där. Ja, då måste vi göra den värderingen. Det är sällan vi bara avfärdar någonting om det inte finns en motstående uppfattning. Och då måste vi ifrågasätta den motstående uppfattningen. lika mycket som du försöker avfärda.
00:24:22 – Wille: Det Jacob är lite inne på, det är ju det här att man kanske misstror experter därför att man har kanske en allmän skepsis till vad vetenskapsmän håller på med. Till exempel om man tar den här Macchiarini-skandalen så är det ju inte svårt att tänka att det är ett gäng idioter som sitter och håller på med det där. Det här som du pratade om i början, att du har de här professorerna som föreläser som säger helt obegripliga saker och knappt förstår det själva. Du skrev en debattartikel nyligen om att det kanske behövs en professur i populärvetenskap, just för att få folk att förstå vad är vetenskap och vad sysslar vetenskapspersoner med? Så att man kanske kan minska det avståndet på något sätt.
00:25:03 – Mattias: Och däri ligger problematiken. Att vi börjar avfärda vetenskapsmän och forskare ganska automatiskt, det finns ju en anledning till det. Det gör vi inte bara för skojs skull, för att vi inte har något annat att göra. Det innebär att vi uppenbarligen har, akademin eller forskarsamhället, problem med att kommunicera ut det budskap som man faktiskt har. Jag hävdar fortfarande att det är den absolut bästa kunskapen vi har just nu. Det är det som ryms inom ramen för den forskning som bedrivs just nu. Men vi måste också kunna kommunicera ut det här på ett vettigt sätt. Vi kan göra vilken fantastisk forskning som helst. Om vi inte gör oss begripliga är det på samma sätt som att stoppa in det i byrålådan och låta det ligga där. Det är det här som är problemet.
För att vi inte ska hamna i en situation där forskare och vetenskapsmäns resultat, rön och tankar hamnar i byrålådan direkt. till förmån för ett mer populistiskt, tydligt och politiskt inriktat budskap så måste akademin bli mycket bättre på att kommunicera även till de som inte kan fikonspråket. Då är vi tillbaka till det jag började med att prata om i min presentation. Då jag kände att jag inte fattar var jag tvungen att ifrågasätta, men går det inte att göra på ett sätt som folk fattar? Jo, det gör det. Med den här föreläsningen som jag och Lasse åkte runt med, den föreställning som jag och Janne Bylund åker runt med nu. Vi lyckas prata vetenskap, fast på ett annat sätt. Det tror jag är, jag ska inte säga enda räddningen för forskningsvetenskapen, för det låter så fruktansvärt traumatiskt, men jag tror det är jätteviktigt att vi inte tappar bort förankringen hos folket, om det låter så, eller allmänheten låter väl bättre, genom att prata fikonspråk och inte tala om vad vi faktiskt gör.
00:26:56 – Wille: Om man vänder på den steken och det här med att man har en tilltro
Falsk balans i media och bevisbörda
00:26:59 – Wille: till auktoriteter, så jag nämnde ju det där om de här kvantglasögonen där, de fick ju faktiskt vara med i ett nationellt tv-program och prata om… Och de har sålt många böcker. Exakt, och de fick prata om sitt trams också. Jag tänker, kan du se ett problem i det här man brukar kalla för falsk balans, att sådana här trams kan få, de fick ju lika mycket uppmärksamhet som du fick, eftersom de var med i en hel sektion av det programmet på samma sätt som du var. Kan det finnas ett problem med det eller är det kanske bra då att man kan få båda sidorna på något sätt, att å ena sidan får de säga sig trams, sen kommer någon påläst och säger att det där var trams.
00:27:38 – Mattias: Det här är en ganska svår fråga. Man kan säga att sånt här borde inte få visas i tv. Men det är samtidigt en ganska kraftig inskränkning i yttrandefrihetsperspektiv. Det vill säga att vissa åsikter och saker ska vi direkt kapa bort innan folk själva fått bilda sig en uppfattning. Det stödjer jag inte. Jag tycker man ska kunna säga sådana här saker. Sen kan jag tycka att väldigt många media, inte minst morgonprogrammen, i för stor utsträckning tar in sådant här utan att ha gjort en bra research innan. Det vill säga att redan från början vara beredd att ifrågasätta sådana här saker. Att när de här kommer att presentera någonting så ställer man inte de här kritiska frågorna. Men det handlar ofta om att speciellt morgonprogrammen vill vara ganska lättsamma och folkliga.
Det får inte bli jobbigt alltid. Det får inte bli konstigt och tryggt. Det ska gå snabbt. Däremot har jag inga problem med att man framför ett sånt här budskap om antingen programledare eller reportrar faktiskt är beredda att ta den här fighten. Eller om man direkt har med sig folk som faktiskt kan prata, nästan som i ett debattprogram, och kan förklara varför de här sakerna är fel. Att strypa vissa åsikter tror jag vore tråkigt, men däremot måste man våga ta fighten. För redaktionerna i sig är väldigt duktiga, de vet. Så pass många research-samtal har jag varit med och bjudit på, när de säger att ”vi vet ju att det här är trams, hur ska vi ifrågasätta det här på ett bra sätt?”. Man lämnar tre punkter och då blir det den lättsammaste eller roligaste punkten som tas upp om något ifrågasätts.
Man är så vass och kunnig att man egentligen vet det och man måste våga lyfta in det här i formaten tycker jag.
00:29:15 – Jacob: Det är ju också, vad ska jag säga, hur ska jag formulera detta nu? Du nämnde ju det här innan att man behöver någon typ av, man behöver ju ändå kunskap inom ämnet då, man skulle kunna vara kritiskt. Hur ska någon som ser på tv, även om det står en person och säger en sak, så liksom… Och så sitter de andra, det är fortfarande en jämlik. Jag vet, jag kommer ihåg när det var debatt på tv där, LCHF, när det var stort för fyra, fem år sedan. Då satt ju de på båda sidorna och skrev att det finns studier. Men i tv är det ingen som visar upp de här studierna. Man behöver inte backa upp det man säger. Man kan bara säga, jo men såhär är det. Och så säger någon annan, såhär är det. Och då vinner ju den som kanske bara låter mest övertygande. Vad tror du, har du någon lösning där?
För som jag ser det, där kommer redaktionerna, tycker jag, borde göra bättre research där. Att de har kollat upp innan och så på något sätt låter datorn tala lite mer.
00:30:12 – Mattias: Att låta två personer stå och prata om sina åsikter utan att svara på varandras frågor, då hamnar vi i det läget att vi måste lämna åt den enskilde lyssnaren, tittaren eller läsaren att faktiskt bedöma vad som är sant och inte sant och vad som är bra och inte sant. Men däremot så handlar det om att de som vill ifrågasätta de här Pseudovetenskaparna eller charlatanerna, de som har de här tramsbudskapen som jag hävdar att det finns väldigt många av. Så måste vi offentliggöra, eller vi måste tydliggöra deras ansvar att svara på frågor. Vi måste ställa de här frågorna till dem. Jag hör att du säger att ni har jättebra resultat, kan vi få se underlaget till det? Att hela tiden visa på dem att de vill undanhålla saker och ting, att de inte har några källor att prata om, att de hela tiden mörkar alltihopa.
Att de inte har håldata som vi från vetenskapens håll vet behövs för att kunna styrka ett påstående. Det handlar egentligen inte om att någon sorts tanke eller tro att de faktiskt kommer göra det, utan det handlar ju då om att få lyssnarna eller tittarna att visa på att det finns väldigt mycket som man kan ifrågasätta i deras budskap. Alltså visa på svagheterna i deras sätt att presentera sin produkt eller tjänst. Men samtidigt så, jag tror inte vi ska ha ambitionen av att någon i direktsändning ska säga, nej det stämmer, ni har nog rätt, det jag säljer är skit. Vi ska inte tro att någon kommer göra så, och det ska heller inte vara målsättningen. Men vi måste hjälpa läsaren, lyssnaren, tittaren att själv bli kritisk och ställa de här frågorna i sitt eget huvud.
Vad spelar det egentligen för roll att två personer har sagt att det här är jättebra?
00:31:53 – Jacob: Tycker du inte detta är någonting som skulle finnas i skolan? För mig är detta källkritik. Vi tar upp att folk har lärt sig att tänka i de banorna. Titta, den här personen backar inte upp det. Han bara påstår något. Men det kan ju vem som helst göra. Vi vet ju att folk ljuger. Det är det jag tycker är källkritik. Din bok, skulle man kunna ha den? Jag tycker liksom att folk borde lära sig det här. Ja, tack gärna. Det hade du tjänat bra med pengar av. Alla skolungdomar ska ha den vajern. Nej, men liksom poängen där är att detta är ju något, det är ju det som jag tycker folk saknar. Att de liksom, de, de blir liksom, det är alltid, jag känner ju, jag agerar ju mycket, jag är ju främst på internet. Och det blir så väldigt ofta att liksom, ja, men bevisa att de har fel.
När jag egentligen bara kan säga att, ja, men de bara hittar på det. Jag kan inte bevisa att det är fel, för det är ingen som någonsin har liksom tänkt tanken innan. Så de har bara ljugit ihop detta igår. Jag kan inte bevisa detta nu för det tar 10 år att göra en studie på detta och det är inte jag som kommer göra studien. Två saker, jag ska svara på det där om källkritik.
00:32:52 – Mattias: Men först det du säger nu. Det är inte ditt uppdrag och ditt ansvar att göra en studie som motbevisare. Det är det som är det viktiga.
00:32:59 – Jacob: Men det är det folk inte inser.
00:33:00 – Mattias: Däremot ska du ställa kraven på att de ska bevisa hur de styrker sitt påstående. När de då säger att nej, det vill jag inte göra eller jag har gjort såhär, så måste du visa på vad som är problemet med det. Då har vi stått det här första föret. Sen kan du parallellt göra en studie som tar tio år att göra och motbevisa något om du vill, men det är inte det ansvaret du ska ta.
00:33:18 – Jacob: Jag vill absolut ta in källkritik i skolan,
Källkritik i skolan och dold reklam
00:33:20 – Jacob: men vi får inte isolera källkritik till att bli källkritik, punkt.
00:33:23 – Mattias: Utan källkritiken måste hela tiden kopplas ihop med det vi läser. När vi pratar om religion så måste vi prata om vad är källkritiken i religionen? Vad är källkritiken i bibeln? I allt vad vi pratar om i religionen. När vi pratar om källkritik i samhällsvetenskap, samhällskunskap, då måste vi prata om källkritik där. Det vill säga, det ska finnas som en naturlig del, inte lyftas in som ett specifikt ämne. För då blir det en sån här punktgrej. Utan det här ska vara så självklart att vi hela tiden ifrågasätter. Det man hör, det man säger på ett logiskt och nästan vetenskapligt korrekt sätt. Då har vi in källkritiken som den ska i skolan. Källkritik kopplat till kunskap. Det är min poäng.
00:34:07 – Jacob: Jag är med på det. Jag trodde det hade varit bra. Jag vet inte hur gammal man ska vara. Säga högstadiet. Man börjar i klass sju. Så får man det här i två månader. Vad innebär det här? Sen använder man det i resten av studierna. Sex år som är kvar tills man är klar med gymnasiet. Tänker jag, för annars blir det ju lätt att man inte förstår. Man hamnar i den situationen som du hamnade i när du började dina psykologistudier. Så säger lärare till en, vad skulle man kunna tänka kritiskt här? Så vet de inte vad det är. Att de lär sig terminologin på något sätt. Att de lär sig vad det innebär det här med liksom vad är en titel och vad innebär det och vad är verklig data, vad är en anekdot. Att de har de här bitarna med sig så att de kan orden. För när man väl kan terminologin och man kan de här nya orden då blir det mycket lättare att jobba på det viset också ju.
00:35:03 – Mattias: Javisst, visst är det så. Jag tror att börja i årskurs sju eller högstadiet är för sent. Vi ska in i skolan systematiskt mycket tidigare. Problemet är bara att vi vuxna tycker det är lite jobbigt det här, för det påverkar ju oss också. Tänk er själva, din fyraåriga son eller dotter. Varför då? Varför då? Det är också källkritik.
00:35:27 – Jacob: Min dotter ville att jag skulle förklara gravitation igår. Sluta fråga, säger vi då.
00:35:33 – Mattias: Snacka om att motarbeta oss själva. Det är precis det vi ska förklara. Vi ska förklara till en viss punkt. Det är jättebra att du frågar, vad kul att du vill veta. Jag kan inte förklara just nu. Vi får inte strypa det här, för det är precis det som ligger till grund för att man sedan ska få med sig det här sättet att både bli nyfiken i sig, på att vilja veta mer, men också på att bli sunt ifrågasättande. Kan det verkligen vara så? Något tidigare, tycker jag.
00:36:00 – Wille: Om vi går tillbaka till det här med påverkan, för jag tycker det är en väldigt intressant vändning på det. För det är lite som vi är inne på här, att det kan vara svårt att ha så pass bra koll på alla ämnen att man direkt kan höra att det där är bullshit. Utan det kanske är lättare att tänka då, men hur försöker den här personen påverka mig? För det försöker man ju alltid göra om man ställer upp i en debatt eller liknande. Jag hörde om en studie där man hade kollat på amerikanska skolungdomar i olika åldrar, där man hade fått dem att bedöma vad som är reklam eller inte. Sponsrade tweets och sånt som man exponeras väldigt mycket för. Det visade sig att de var jättedåliga på det. De kunde inte veta när nån försöker sälja in nånting till mig.
Finns det nån data på svenskar, hur bra vi är på att veta påverkan?
00:36:48 – Mattias: Nej, jag känner faktiskt inte till någon sådan specifik data. Jag har faktiskt inte insatt det. Men däremot kan man säga att i väldigt många av de här hänseendena så är vi väldigt lika generellt i Västeuropa och i västvärlden. Framförallt USA, Storbritannien, Sverige, Norge kan man säga. Där är vi väldigt lika, så det är väl högst rimligt att tro att vi är rätt dåliga här också på att göra det. Det är klart att det här är någonting som också stöds av media i väldigt stor utsträckning. Ni vet ju själva, tidningar har problem idag, de är mer beroende av annonser och nya former av annonser. Det som kallas för advitorials. Annonser som är utformade som redaktionell text presenteras ibland till och med på förstasidan på vissa tidningar.
De har ett högre värde för vi läser dem i större utsträckning. Det bidrar också till en svårighet för oss att skilja på vad som är redaktionellt arbete och vad som är en annons. För den här extremt lilla texten som det står att den här sidan är en annons längst upp, den ser vi aldrig överhuvudtaget. Utan vi läser annonsen halvvägs, sen börjar vi misstänka något och blir sura för att vi upptäcker att fasen gick vi på det här. I den bästa av världar upptäcker vi det. Därför blir det svårare och svårare. Vi ser också hur inte minst sociala medier i stor utsträckning bäddar in reklamen på ett allt mer raffinerat sätt. Syftet är ju faktiskt att vi inte ska skilja på vad som är en annons och vad som är en av våra vänners inlägg naturligtvis.
00:38:22 – Jacob: Precis.
00:38:23 – Mattias: Och det har ju att göra med en annan av de här principerna som är en av påverkansprinciperna på samma sätt som det här med titlar. Det är ju det att säger någon som vi tycker om någonting så har vi större benägenhet att tro på det än någon som vi inte tycker om eller någon som vi inte känner. Så om vi uppfattar ett budskap som att det är en Facebookvän som säger nånting så är vi naturligtvis i större benägenhet att tro på det budskapet än om det är väldigt tydligt att det är en annons.
00:38:52 – Wille: Det är en sån
Dunning-Kruger och svårigheten att backa från felaktiga läror
00:38:53 – Wille: sak som jag tänker på. Om man går tillbaka till Nyhetsmorgon och jämför de här kvantmänniskorna å ena sidan och du å andra sidan som var med där. Ni båda var ju där för att ni hade skrivit en bok. Jag tänker direkt när jag ser de här kvantmänniskorna att de vill sälja sin bok. Det är väl uppenbart att de kommer sitta där och tycka att det är kanon. Men å andra sidan, det vill ju du också göra. Vad är det som skiljer där? Kan jag använda nånting mer där för att hjälpa mig att förstå vem som kan ha rätt där?
00:39:21 – Mattias: Så är det naturligtvis. Skriver jag en bok så skriver jag den för att jag vill ha ett budskap och för att jag ska få ut det budskapet så måste ju folk köpa den. Och så råkar jag tjäna pengar på det. Så det är klart, jag vill också sälja min bok. Men det vi måste göra är att ta en sån sak som källor. När jag påstår någonting så måste jag visa vart jag har hämtat det ifrån. I den här boken har vi, jag vet faktiskt inte riktigt hur många källhänvisningar vi har, men det är ett par sidor i alla fall. Sen så har vi också, för att förekomma den här typen, vi har också valt att skriva hur vi tycker att folk ska ifrågasätta det vi skriver. I avslutningen på boken har vi ett kapitel som handlar om just att vad tycker vi är våra begränsningar i det här?
Vi är båda från psykologiområdet och det är klart att mycket handlar om den grundläggande kunskapssynen in i när man skriver en sån här bok. Psykologins teorier styr vårt teorival väldigt mycket i och med att det är därifrån vi kommer. Det här handlar väldigt mycket om att blottlägga och det är också något som skiljer den vetenskapliga metodiken, forskningsmetodiken, från annat. Det är helt enkelt att du har faktiskt en skolning och du har en kompetens i att bedöma även dig själv. Du har en kompetens i att se på vilket sätt jag brister, som oftast de andra inte har. Man har helt enkelt inte den förmågan. Utan snarare så har man, det är tvärtom det som kallas för Dunning-Krugelsyndromet, det vill säga övertron på sin egen kompetens att bedöma saker och ting.
Dunning-Krugel skulle man kunna översätta till omedveten inkompetens. Jag är inte medveten om att jag inte är tillräckligt kompetent nog. Det innebär också, man kan kalla det förmildrande av omständigheter, det vet jag inte, men det är lätt att tro att alla de som skriver böcker som den här boken om kvantfysik, den som vill sälja kommunikologi eller reflexologi eller vad allt möjligt kallas för någonting, tror att det här är charlataner som bara är ute för att luras. Jag tror det är väldigt få sådana. Jag tror det är väldigt få som medvetet säger att nu ska jag gå ut och lura folkpengar. Utan de tror stenhårt på sitt budskap. De är frälsta av sig själva i sitt budskap och litar 100% på det. Men de lider av Dunning-Kreugers och de har inte förmågan att ifrågasätta det de själva håller på med.
Och därför blir blind för eventuella brister i det.
00:41:48 – Jacob: Vad tror du om de som aldrig verkar komma förbi den nivån? Jag håller med dig där. Det är liksom det jag uppfattar oftast när folk ska kommentera saker och sådär som man har skrivit och sådana saker. De menar inte det. De får det att låta som att jag är dum i huvudet. Men det är ju ganska uppenbart att de inte ens läst en studie utan de har sett en artikel på Facebook om det tidigare som visar tvärtom eller sa tvärtom. Men där är ju också många som har, ja, kokboksförfattare eller vad som helst. Många, många, många gånger om har fått sina fel påpekade för sig i större sammanhang som man vet att de har sett själva. De har liksom fått, eller halvt bemött eller i alla fall visat att de har noterat det. Men som då liksom inte börjar fundera och sen bara fortsätter på samma spår tio år till.
Vi säger någon som släppte den här kvantfysikboken och de skulle släppa en kvantfysik två om tio år. Och det är samma sak fortfarande. Tror du fortfarande då att det bara är på något sätt att de är kvar där i början. omedvetet inkompetent eller tror du att de liksom att det har blivit lukrativt och de har liksom något sätt de har blivit de har insett att de är lite alltså medvetet inkompetent då man brukar säga men de har inte de har inte velat släppa det för att det finns pengar att vinna eller så här.
00:43:10 – Mattias: Ja, det kan ju vara både och naturligtvis. Men en viktig aspekt till i det här är att ofta när du har byggt upp någonting. Om vi tar till exempel kommunikologi som har en norsk bakgrund som jag har varit med och ifrågasatt väldigt mycket och som har granskats av Sveriges Radio bland annat. Där vi har två norska upphovsmän som under väldigt lång tid har etablerat det man kallar för en lära. Man har kanaliserat ut det här och skaffat sig väldigt många underhuggare som försöker lära ut det här. Då handlar det inte bara… Man har fått mycket fel påpekat för sig. Man vidmakthåller ändå och försöker bevara grundtanken. Naturligtvis tjänar de pengar på det. Det kan vara en anledning. Naturligtvis kan de fortfarande vara frälsta i sitt eget budskap i sig.
Sen måste man också komma ihåg att det finns en annan komponent i det här också. Det är att när man under så lång tid har investerat i någonting. Då pratar vi inte pengar, utan vi pratar om tid, renommé och egen ansträngning. Så ju längre du har investerat i någonting desto längre tid eller svårare är det att backa hem och behöva ifrågasätta sig själv. Även om du får den här nya kunskapen. Det är väldigt, väldigt svårt att göra det. Det finns några som faktiskt har valt att göra det. 5.2-killen här, han körde sitt race och sålde 20 miljoner böcker på några veckor. Efter ett tag skrek han att det var fel, det skulle ha varit 6.1 istället.
00:44:38 – Wille: Helomvändning där.
00:44:40 – Mattias: Jo, och så sålde han 20 miljoner böcker till. Skämt åsido, det finns en personlig investering också som är väldigt svår att backa hemifrån. Det vill säga, kan det verkligen vara så att allt jag har trott på under 20 års tid inte stämmer? Det behöver inte vara en medveten grej, utan det är bara väldigt svårt. Istället så väljer man att säga, jo men det finns kritik, men kolla det funkar ju på det här. Och så styr vi om det lite grann, så att det verkar ju funka här i alla fall. Och så går vi på det spåret, för det är mycket enklare, mycket lättare att bevara än att börja ifrågasätta.
00:45:10 – Wille: Du var inne på något intressant, det här med omedvetet okunnighet. Jag brukar tycka att en grej som får mig att få mer förtroende för det någon säger, det är om de själva är medvetna om vilka begränsningar de har. Man kan fråga dem, på vilket sätt kan du ha fel här? Hur skulle man kunna motbevisa det här? De kanske har funderat på det. Men tror du att det kan vara ett bra sätt att skilja ut någon som verkligen bara är inkompetent och ett stolpskott och någon som kanske vet vad de pratar om på riktigt?
00:45:45 – Mattias: Jag har jobbat en del med rekrytering och sådana grejer genom åren. En av de klassiska frågorna som man alltid brukar få på en anställningsintervju, säg några dåliga saker om dig själv. Väldigt många har svårt för det. Ofta blir det omskrivningar så att det ändå blir bra saker. Ja, jag kan vara lite för ambitiös ibland. Det är väldigt svårt. Men den som faktiskt kan säga, jag är skitdålig på att ta ansvar för städningen där hemma. För det har du fått påpekade från din man, din hustru, din partner. Du vet det själv, du har haft dåligt samvete över det. Den som kan säga att jag vågar säga det, jag bryr mig inte om det. Ja, tyvärr, jag har inte haft kompetens nog att ändra mig. Men jag är medveten om att jag är skitdålig. Den som snabbt, utan att behöva fundera, kan säga så.
Den visar att man faktiskt har en förmåga att reflektera kring sig själv. På samma sätt som när jag möter en säljare. En produkt och som kommer säga att de här kunderna säger såhär, jättebra. Okej, brukar jag säga åt dem. Vad säger kunderna som inte är nöjda? Varför är de inte nöjda med produkten? Den som då börjar flacka med blicken och försöker hitta någonting. Eller den som säger att vi har inga missnöjda kunder. Det kastar jag ut. För att alla har missnöjda kunder. Man kan säga att vi har haft några kunder som faktiskt hade problem med batterilängden på det här headsetet som vi sålde.
00:47:07 – Jacob: Så vi kollade upp det och det visade sig inte vara något, men det har man klagat på.
00:47:11 – Mattias: De som kan säga så och kanske visa att man har förståelse för att allting har brister, allting går att ifrågasätta, har ett högre förtroende hos mig än andra. Det är precis samma sak som du är inne på. De som själva kan se, har förmågan att se bristerna i det man gör, har jag mycket större tilltro till att de faktiskt både är ärliga i sitt uppsåt, men också att man faktiskt har någonting som man kan backa upp. Det är det jag menar, det är inte en sak som kommer automatiskt, utan det krävs träning. Mycket av den här träningen kommer just från den vetenskapliga världen, där vi hela tiden tränas i att ifrågasätta. Ibland ifrågasätter vi faktiskt lite för mycket. Vi frångår den här välvillighetsprincipen att faktiskt lyssna och ta till oss, utan vi nästan direkt hugger.
Det får vi göra ibland här på psykologprogrammet, vi får stoppa våra studenter. Men lugn, lyssna på vad de säger. Ni behöver inte såga folk vid fotknölarna bara för att ni hittar ett kommenteringsfel. Men det är just det här att man måste lära sig och träna på hur man ifrågasätter och veta vad man ska ifrågasätta för att ifrågasätta rätt saker.
00:48:12 – Wille: Har du något tips? Om
Kännetecken på vilseledande budskap och confirmation bias
00:48:14 – Wille: man finner sig själv att det är någon som berättar om en ny fantastisk metod eller man kanske finner sig själv i en debatt eller någonting, hur ska man då göra för att analysera om personen verkligen vet vad de pratar om eller om de bara hittar på?
00:48:26 – Mattias: Jag tycker det finns några jätteintressanta saker som ofta man hamnar i debatt, så pass många debatter och så mycket fel har man själv gjort i debatter att man har börjat lära sig lite grann nu. Det vill säga när någon påstår någonting så finns det en fråga. Men hur vet du det? Och så väljer jag att säga, men hur kan jag kontrollera det? Inled inte med en fyra, fem meningar lång inledning, utan ställ bara frågan. Ni får snacka om att ni ser Edvard Munchs Skriet stå och hålla sig för kinderna med stor öppen mun, för de har ingen aning om hur de snabbt ska kunna få ett svar. Ju längre de dröjer med svaret, är det en offentlig debatt så blir publiken mer och mer övertygad om att vänta nu, här är det något skumt. Lägg tillbaka ansvaret.
Hur vet du det? Hur kan jag kontrollera det? Enklaste frågan i världen. Ja, det bygger ju på att folk har sagt det till oss. Men hur vet jag det? Finns det inga som har sagt vad de är missnöjda eller sagt någonting annat? Nej. Jo, det gör det. Jag lovar. Varför säger de inte det? Så den här frågan, hur vet ni det? Den är klockren. Man kan tolka så mycket utav svaren eller icke-svaren man får.
00:49:41 – Wille: Har du några andra sådana där saker man ska se upp med? Vi har pratat om det här med experter och omedveten okunnighet. Men är det andra saker man kan se upp för när folk försöker påverka en?
00:49:55 – Mattias: Experter är en sak, sen är det också de här budskapen som har att göra med sällsynthet. Vi gillar guld för att det är så sällsynt, det är därför det är dyrt. Nu kommer ett erbjudande vid bara idag, spara nu såhär billigt. Då vet vi att det är någonting man vill göra. Man vill ju sälja det nu av någon anledning. Det är per automatik någonting som kommer att sätta dig… Du tjänar aldrig på det, men du behöver inte nödvändigtvis förlora på det. Så alla de här, sällsynt, tidsbegränsat, det har ett syfte. Det är inte bara för att vara snäll med dig de gör det. Ibland kan syftet vara helt okej. Men du måste vara beredd att ifrågasätta vad det är man vill med den här kampanjen. Men egentligen kan jag tycka såhär. Sen finns det också det här jag brukar kalla för ologiträsket.
Vi sätter ologi bakom nånting som blir extremt trovärdigt. Egentligen samma sak som titlar. Man vill koppla det till vetenskap. Odontologi, det är läran om tänder och såna saker. Psykologi, läran om människans beteende. Kallar vi det för kommunikologi eller reflexologi eller nånting sånt så utgår man från att vi ska tro att det är vetenskap fast det inte är det. Det är ett jättebra sätt att luras. Men det man också ska vara väldigt noga med är de saker där inte avsändaren försöker bluffa en nödvändigtvis, utan där vi själva, där vi som individer har begränsningar som inte nödvändigtvis är hos oss själva att skylla. Till exempel det man kallar för kognitiva bias. Hjärnan funkar på ett sätt som ibland lurar oss. Det mest viktiga, framförallt idag när vi pratar om sociala medier, är det man brukar kalla för confirmation bias.
Helt enkelt att vi tror i större utsträckning på budskap som länkar ihop med något som vi själva står för än något som vi inte står för. Det kan tyckas självklart och det ska vi vara medvetna om. Men det innebär också att när vi läser någonting, det här brukar sägas som en av de bästa varningssignalerna, när vi läser någonting på sociala medier och det första vi tänker är ”ja, precis, precis så är det”. Det är första varningssignalen. Då du direkt reagerar med ”ja, sådär är det”, då har du fallit i fällan för confirmation bias. För du har förmodligen inte läst hela inlägget och inte läst hela artikeln utan bara på någonting har du tänkt, ja, sådär är det. Det kan vara en bild lika gärna. Kommentera titeln.
00:52:19 – Jacob: Det är skitfarligt.
00:52:20 – Mattias: Ja, men precis. Och då har du fallit i fällan och det är precis där kunskapen om confirmation bias är så viktigt. För det är då du ska tänka, men vänta nu. Och så ska du läsa den här och se, ja jäklar, det var ju något helt annat. Och det gjorde Emanuel Karlsten i en jättesnygg krönika som han lurade bland annat Sveriges Radio i Västerbotten. Genom att lägga upp en krönika om att folk som inte läser böcker blir smartare. I slutet av krönikan tog han tillbaka allt han hade skrivit. Men han fick stora media att rapportera om det här. De hade inte ens läst artikeln. Jättepinsamt, men så otroligt viktigt att han skrev just den där.
00:53:01 – Wille: Ja, det där är nånting som jag alltid tänker på, att det är så otroligt mycket mer energikrävande att faktiskt komma till rätt slutsats. Jag finner mig själv hela tiden med det där, så fort jag läser nånting som jag håller med om så är det bra. Då behöver jag inte läsa nåt mer. Där har jag bekräftat allting. Men jag vet att om man går in och klickar på den Twittertråden så finns det folk som kommer säga emot där. Då blir det helt plötsligt jobbigt, för då måste jag läsa igenom de inläggen också. Gå in och kolla på de YouTube-filmerna och liknande. Det blir på nåt sätt en väldigt energikrävande process det där.
00:53:31 – Mattias: Så är det, och är det något jobbigt så backar vi hellre för det än om vi kan tycka oss få samma information på ett enkelt sätt.
00:53:41 – Jacob: Jag brukar alltid ha som rekommendation här,
Flöden i sociala medier och Donald Trumps beteende
00:53:44 – Jacob: särskilt i sociala medier, att man försöker hitta de här personerna som vi pratar om. Öppna med deras källor som bemöter kritik på ett vettigt sätt. Frågar man hur vet du det så försöker de svara och sådär. Kontra att det är jättemånga som inte ens försöker sig på det här men de fortsätter att få följare och exponering. Det är någonting jag irriterar mig på. Jag tycker att det finns så mycket människor på internet. Du kan följa hela världen i princip. Alla som har något att säga finns ju nästan på internet på det viset. Att man ska liksom sortera där. Att man hittar, men den här personen har jag nu följt i ett år och det har varit liksom sex situationer där han eller hon inte liksom uppenbarligen inte velat besvara kritiken eller bemöta något som sagts.
Tycker du det är en bra idé då att liksom avfölja och sluta och liksom hitta andra källor för det personliga?
00:54:45 – Mattias: Där tror jag man måste känna själv vad som är bekvämt. Jag har någon Facebookvän, tidigare bekant från förr i tiden som har ett sätt att styra debatten hela tiden. Tämligen invandrarfientligt, tämligen islamfientligt. Fast han gör det på ett ganska raffinerat sätt så han uttalar sig aldrig sådär jättetydligt. Jag har egentligen inget behov av att ha kvar honom i mitt flöde men jag har en viss förtjusning av att studera hans strategi och bli irriterad över det. Men det där måste man avgöra själv, vad är belastande, vad tjänar jag på för någonting. Men jag tycker som princip, som vi var inne på när vi pratade om morgonsofforna här, att vi ska inte Som princip ska vi inte styra bort åsikter bara för att de är obekväma eller kan vara fel.
Det är absolut en princip. Jag lyssnar och följer konton som är gravt invandrarkritiska, trots att jag har en helt annan inställning själv. Jag lär mig väldigt mycket av deras sätt att resonera på. Men det har också mycket att göra med att jag är intresserad av vissa ämnen och områden och jag är intresserad av att lära mig mer. Det innebär att jag är intresserad av att lära mig hur den här falangen faktiskt resonerar för att i olika forum kunna bemöta den. Inte på Twitter, för just de här kontona är meningslösa att interagera med. Det är det som är skillnaden, det vill säga att följa och skaffa information. Att ge sig in och interagera med vissa av de här trollkontona, det är fullständigt meningslöst. Du riskerar bara att få en massa trams skickat till dig via andra kanaler.
Men jag tror att den kunskap man kan få är viktig. Men där måste man själv avgöra vad man tycker är kunskapsgivande och informativt och vad som bara är belastande.
00:56:32 – Wille: Jag började följa dig på Twitter nu i morse och då såg jag att du följer Trump med spänning här. Vad tycker du om hans… Jag tycker det är jätteintressant att följa.
00:56:46 – Mattias: Det finns hur mycket som helst vi skulle kunna säga om Trump och hans konto. Jag tycker mycket är intressant. Det ena är hans sätt att automatiskt reagera med sina tweets. Många pratar om att han har tunt skinn. Att han inte har förmågan att inhibera impulserna av att svara när han blir angripen på något sätt. Det är i sig en jätteintressant företeelse. Samtidigt så tänker man såhär. Man kan tycka vad man vill om Donald Trump som person, man kan vara hur orolig som helst över en framtida politik etc. Men det bygger också i väldigt stor utsträckning på att vi utgår från att en politiker ska agera och bete sig på ett visst sätt. Det vill säga att det är det rätta sättet att vara på. Det vill säga Obamas sätt att ta tillvara på, det är det bra sättet att ta tillvara på.
Så ska man vara som politiker, man får absolut inte vara som Donald Trump. Vi glömmer bort att vi har haft väldigt många politiker som är, de flesta politiker är ju i mellanområdet här. Mellan en enormt sympatisk, humanistisk Obama och en, kalla det vad ni vill, Trump. Vi har en väldigt stor kader av politiker, alltså internationella toppolitiker som har varit på väldigt många olika sätt. Vem bestämmer hur en politiker egentligen ska vara? Jag tycker naturligtvis inte att man ska vara som Donald Trump. Han är otroligt sympatisk och inger inget som helst förtroende. Men vi kanske inte ska utgå från att saker och ting per automatik är fel bara för att Donald Trump är på ett visst sätt. Det är intressant hur många, inte minst inom psykiater och psykologkretsar och liknande, som gärna vill stämpla Donald Trump med olika etiketter.
Som att man är paranoid, narcissist, sociopat etc. Vilket jag egentligen tycker är helt ointressant, den här etiketteringsviljan. Jag tycker som i många andra avseenden att vi ska fokusera på vad folk gör. Gör, säger, beteendet snarare. Vi tjänar ingenting på att säga som i en podd. Lyssna på Trumpcast som Slate.com driver. En podcast som heter just Trumpcast. Man plockar in en psykiater och säger att han förmodligen lider av en narcissistisk personlighetsstörning. Men det är fullständigt ointressant. Det intressanta är ju hur hans beteende ser ut, det han gör. Det där tycker jag att vi skulle fokusera på i mycket större utsträckning än att lägga energi på att tala om vad han eventuellt är.
00:59:18 – Wille: Tror du att det är en medveten strategi från hans sida? För jag misstänker det ibland, att han trollar på riktigt bara för att man ska glömma alla hemskheter som han förmodligen kommer göra.
00:59:28 – Mattias: Jag skulle vilja säga såhär, det är naturligtvis bara enormt fria spekulationer. Nu märker jag att jag talar om mina egna brister, vilket gör att det här blir mer trovärdigt. Det här är bara spekulationer. Jag tror att när Trump skriver sina tweets själv så är det inte medvetet trolleri. Jag tror inte att han har förmågan att inhibera. Men jag tror däremot inte att han skriver alla sina tweets själv. Jag tror att även andra skriver hans tweets. Och när andra skriver hans tweets, folk som faktiskt har lite mer koll på opinion och sådana saker, så är det trolleri. Det är min spekulativa uppfattning.
01:00:10 – Wille: Det vore väldigt intressant att följa de här twittrarna på en dag. Alltså de som sitter och hittar på det där. För det känns som att det är någon som är anställd just för att göra det.
01:00:20 – Mattias: Javisst. Om du ringer till Putin så har han säkert någon filminspelning från det där.
01:00:24 – Wille: Jag såg att han har förnekat det här med stora bokstäver, så det stämmer inte.
01:00:28 – Mattias: Ja, men då är det så. Då är det lugnt.
Den lyckliga pessimisten och kritiken mot självhjälpsindustrin
01:00:40 – Jacob: Vi hade ju ett annat spår som vi tänkte ta upp här. Det var ju faktiskt boken du gav ut innan den här om… Det är sant, det står ju i tidningen. Så gav du ut en bok det här med att tänka sig frisk eller tänka sig glad. Den lyckliga pessimisten tänker du på.
01:01:01 – Mattias: Med undertiteln varför negativt tänkande är positivt. Ja, den kom ut 2014 så det är ju ett tag sedan nu. Det är ju två och ett halvt år sedan. Så vad vill ni veta?
01:01:12 – Jacob: Ja, du kan väl berätta lite kort om vad den går ut på och vad som gör det intressant. Nu har jag inte läst den, så jag vet inte riktigt vad det är. Men jag antar att det är lite mot den här lycklig aura bokhyllan där man liksom bara ska tänka sig till alla framgångar.
01:01:32 – Mattias: Ja, men precis. Visst handlar det om det. Boken tog sin utgångspunkt Jag och komikern Janne Bylund har skrivit boken tillsammans och vi åker nu med en föreställning som heter Den lyckliga pessimisten runt landet. Men innan vi gjorde det så jobbade vi med en annan grej ihop. Vi hade just varit på en inspirationsdag på Ronneby brunn i Blekinge. Det var några av talarna och många av optimistkonsulterna som går ut på scenen och vill att vi ska klappa i takt och så ska vi gå därifrån med en härlig känsla av att nu blir livet bra. Vi sitter i bilen och vi känner att vi vill bara… Åh, gud så jobbigt. För de flesta som har varit på den här går därifrån och känner sig lite obekväma.
01:02:16 – Jacob: Man känner oftast inte igen sig i de här hyperoptimistiska budskapen.
01:02:20 – Mattias: All you can dream, you can be everything you dream of. Nej, det går inte. Det är förbjudet. Många av de sakerna. Då började vi prata om det här. Då hade vi inte känt varandra så länge. Vi sitter där i bilen och inser båda att vi är pessimister. Men lik förbaskat är vi ju lyckliga. Vi pratade just om att optimister oftast har fått någon ensamrätt till lyckan. Det vill säga att för att bli lycklig måste du vara optimistisk och tänka positivt. Medan pessimister per automatik handlar om olycka. Vi började känna efteråt att det här är inte sant. Vi är pessimister, vi är lyckliga. Vi känner många som är pessimister men som också är lyckliga. Hela tanken med boken är att visa på att vi har alla vår egen väg till lyckan. Ingen har ensamrätt på det, utan det är snarare så att vi pessimister också är lyckliga.
För vi skapar vår lycka på vårt sätt. Och i många avseenden är vi faktiskt till och med lyckligare än optimisterna. Eftersom vi inte förväntar oss någonting till exempel, så blir vi dubbelt så lyckliga om det verkligen blir så. Medan optimisten utgår från någonting och istället blir besviken när det inte inträffar något. Så när vi då sa att varför har ingen skrivit en bok om det här? Det sa vi någon gång 2013 på våren eller vad det var. Och konstaterade då att eftersom ingen har gjort det så får vi väl göra det själva. Och så var det lite kul då, för då försökte vi… Då är det något förlag som ska ge ut en sån här bok och då tänker man att det man tjänar mest pengar på på förlagen är självhjälpsböcker. Hur ska vi få ett förlag att vilja ge ut en bok om Pessimister?
Det var helt omöjligt. Så vi hade inga förväntningar. Så vi blev jätteöverraskade sen när Bokslaget Forum ringer och säger att ja, det här vill vi ge ut. Det är jätteintressant. Så utgångspunkten är just det här att alla har sitt sätt att bli lyckliga. Även vi pessimister. Det är ingen som har ensamrätt till det. Det vi gör i boken är att vi framför budskapet på ett ganska raljerande sätt. Det vi visar just på det absurda hos dem. Men det passar ju pessimisterna. Ja, absolut. Både raljerande och cyniskt sätt visar hur de här budskapen faktiskt inte håller. Du kan bli vad du vill. Nej, Det kan vi inte. Janne är 1,62. Han kan inte bli basketspelare, basketproffs. Jag har snart inget hår kvar. Jag kommer inte bli frisörmodell.
Det finns begränsningar. Satsa 110 procent. Men vad säger det? Sikta mot stjärnorna, är inte det väldigt dumt? Vi har ingen aning om hur långt bort de är. Kan vi inte sikta mot något som vi faktiskt har koll på och vet om vi har nått eller inte? Just att de här extrembudskapen blir så enormt konstiga och knepiga att de snarare ställer till det för oss. Så vi raljerade ganska friskt. Vi namedroppade elaka med nästan alla utom med Ernst Kirchsteiger för honom kom vi inte åt. Vi hittade inget bra sätt. Han är bara ett par sandaler från att vara Jesus som vi skriver i boken. Men honom ger vi oss på på scenen däremot, Ernst Kirchsteiger.
01:05:28 – Jacob: Ungefär så kan man säga. Det som är lite roligt nu är att vi var först i landet med att lyfta fram det här.
01:05:36 – Mattias: Det är sällan den som är först som får mest credit för saker och ting. Men det som är så roligt nu är att under hösten så har verkligen pessimismen eller det negativa sättet att tänka uppmärksammats i väldigt stor utsträckning. Året efter kom den danska professorn Sven Brinkmann ut med sin bok Stå fast, som handlar mycket om självhjälpsindustrin. Under hösten har en psykologkollega och en filosof, hon också Ida Hallgren, börjat ge studiecirklar i negativt tänkande som har fått en väldig uppmärksamhet. Det är kul att se det här att vi går i en riktning där vi går från det här överoptimistiska.
01:06:12 – Jacob: För vi hoppas att inte pendeln svänger för mycket åt andra hållet. Det är det det brukar göra med trenderna.
01:06:18 – Mattias: Jo men så är det och det är det som är viktigt att poängtera. Vi är lyckliga pessimister. Det innebär att vi vill inte att folk går omkring och gräver ner sig och går i sjön. sakens skull. Utan det handlar om att få en balans i det här.
01:06:31 – Wille: Det vill säga att vi måste inse att det är inte de här ytterligheterna utan det är som i vilken normalfördelning som helst.
01:06:37 – Mattias: Där i mitten de flesta är hela tiden och sen går det lite fram och tillbaka. Men det är just det kravet att vi ska vara superoptimistiska. Om man bara tror på något tillräckligt mycket så blir man det. Men hur många Idoluttagningen har vi inte sett. Ungdomar hoppar av gymnasiet för att de ska delta i en deltävling. De har inte ens kommit till finalen i Stockholm för de är övertygade om att de ska vinna Idol. Och så går man upp med de här jätteförväntningarna inför juryn. Speciellt under lill-Stalins tid. Alltså Alexander Bard. Kortbyxor och mustasch, ni vet han ser ut som Stalin. När de går ut och har blivit påhejade att du är bäst på att sjunga. Du är så snygg, mamma har sagt det och pojkvännen har sagt det. Så går de dit och så sjunger de och så säger Alexander Bard att du kan inte sjunga och så är du ful, hejdå.
Då finns det ingenting där att ta emot. Det är som uppbyggt. Jag hoppade av skolan. Vad ska jag göra nu? Hade man gått dit och varit medveten om att det är 600 andra som vill exakt samma sak som jag. Jag måste vara förberedd på att jag ska göra mitt bästa. Det är ganska liten chans att jag gör det. Då tror jag faktiskt att man har lika stor chans att lyckas. Men om man misslyckas så är man mer förberedd på det och går ut därifrån. Inte stärkt men inte lika nedbankad i alla fall.
01:07:59 – Wille: Här är det väldigt lätt att hitta exempel på folk som har lyckats och som hävdar att det är på grund av att de just har haft så mycket positiv attityd och alltid trott på sig själva.
01:08:08 – Jacob: Men det är ju ingen som vill erkänna att man blev bäst för att man hade tur med generna. Man vill ju gärna tillskriva sig själv en fantastisk insats från barnsben, att man verkligen velat och satsat. Man kan inte acceptera att många andra jobbat mycket hårdare kanske och inte kommit lika långt.
01:08:24 – Wille: För det är det jag ser också, att de här människorna har ju förmodligen en inneboende kapacitet som är någonting utöver det vanliga, för annars hade de inte kommit dit. Och de har ju förmodligen jobbat väldigt hårt och väldigt smart, eftersom de hittar bra lösningar och så vidare. Men det är precis som du säger, det handlar inte bara om att tro på det, utan man måste ju ha en förmåga också.
01:08:43 – Mattias: Så är det absolut. Tyvärr är det så att när de här överoptimistiska budskapen presenteras så presenteras de faktiskt i anekdotform. Det vill säga att när jag gjorde det här så var det på det här sättet. Och det är klart att då har vi en population där en är lika med en. Då vet vi hur stora frihetsgrader vi har att röra oss med när det gäller avvikelser och sånt. Det är inte speciellt mycket att hantera. Utan den här personen är det fullständigt giltigt för. Tror den i alla fall. Det är lätt för oss att ha det budskapet. Funkar det för den så borde det funka för mig. Vi har ett ganska känt kosttillskott som kör den parollen. Funkar det för mig så borde det funka för dig. Man kan lika gärna säga att funkar det för mig så borde det inte funka för dig.
Det är precis lika giltigt, men det säljer inte lika bra. Det blir de här anekdoterna och då är vi egentligen tillbaka till det här ämnet vi pratade om. Vad kan vi tro på? Så fort något presenteras med en anekdot så ska vi per automatik vara lite mer skeptiska till det. För den här anekdoten kommer inte till av en slump utan den är urvald för att passa in i det syftet som vi presenterar här. Det vill säga sälja någonting och påverka ett visst budskap. Så det är inte konstigt.
01:09:53 – Jacob: Jag tycker allt det
Anekdoter, kognitiv dissonans och kosttillskott
01:09:54 – Jacob: här flyter in i varandra. Det vi har pratat om tidigare och det vi pratar om nu. De här personerna, oftast alltså. Jag tror nästan alla som ändå går runt och tänker att de ska tänka så här positivt och som köper de här självhjälpsburkerna. De inser att alla kan inte bli bäst i världen. Det är en som blir bäst i världen. Men de accepterar inte den ändå. De tar bort den här ribban för kritiskt tänkande där. Och så fort man tagit bort den här ribban på ett ställe, då upplever jag alltid att man inte har ribban på andra ställen heller, för man vill inte vara inkonsekvent. Nej, nej, absolut. Jag tycker liksom det är jättemycket med träning, kost och så här också. När du väl har liksom, om du börjar promota en sak eller köper en av de här sakerna som liksom är då, som inte backas upp med någonting mer än att någon har berättat en historia, så är det så väldigt lätt att man faller dit för alla andra också.
Det har väl lite med kognitiv dissonans att göra, att man inte vill vara inkonsekvent i hur man tänker. Har jag accepterat detta, då måste jag acceptera det här, för det är samma resonemang.
01:10:56 – Mattias: Absolut, och då är det nästan tillbaka till det vi pratade om, att när man har investerat någonting i det så är det svårare att backa. Antingen att vi investerar i det, hur mitt träningsupplägg ska vara, eller en idé om hur kosten ska vara. Eller bara gjort den konkreta investeringen att jag har köpt fem kilo proteinpulver. Då kommer jag äta upp skiten, oavsett om det hjälper eller inte. Förmodligen måste jag äta upp hela innan det här kommer ge effekt. Sannolikt är det så för den som är extremt elittränad, som har behov av att snabbt återhämta sig och bygga muskelmassa. Men för de som ligger i mitten av normalfördelningen så är det här proteinpulvret i de allra flesta fall fullständigt ointressant för muskelutveckling.
För vi får i oss det mesta ändå. Det är ytterst få som faktiskt har den effekten. Men eftersom vi har lyssnat på den här träningsföreläsaren som hävdat att tack vare det här pulvret så kunde jag bidra till snabbare muskler. Ja, men då borde det funka för mig också. Det är precis samma system, precis samma funktioner som träder i kraft oavsett område.
01:12:01 – Jacob: Jo, det är det säkert. Så kan vi nämna proteinpulver. Det finns ett antal två meta-analyser på det nu. Man får något kilo muskler extra på två, tre månader. Men det är inget man kan utvärdera. Ett kilo extra, du vet ju inte om det är träningen eller vad det är.
01:12:15 – Mattias: Nej, men precis. Vi vet inte vad det är.
01:12:17 – Jacob: Nej, precis. De personerna som tycker att jag fick ingenting och sen började jag ta proteinpulver och så fick jag effekt. Det är svårt att köpa. Tiden har också gått.
01:12:28 – Mattias: Finns det studier som har kontrollerat, det här vet ju inte jag någonting om. Jag kan ju inte det området. Finns det några studier som har kontrollerat huruvida benägenheten att träna ökar när vi börjar käka proteinpulver? Nej, det är inte vad jag känner till heller.
01:12:41 – Jacob: Det tror jag inte.
01:12:42 – Mattias: Det är också en ryggmärgsreflex jag får. Köper jag proteinpulver tänker jag att då kommer jag börja träna mer. För jag kan inte äta proteinpulver utan att träna, då har det ingen effekt. Man vet ju att det finns, man säger omvänt, att folk som börjar träna börjar äta bättre.
01:12:55 – Jacob: Ja, så är det ju. Där är befolkningen delad. Där det är några procent av befolkningen som faktiskt börjar äta sämre för de belönar sig själva. Nu var jag duktig och tränade, då ska jag äta mer semlor och kakor och sådär. Den större delen av befolkningen, när de börjar träna så börjar de också äta nyttigt för då känner de att nu har jag tränat, nu vill jag liksom, nu ska jag vara duktig resten av dagen också. Där skiftar ju folk hur de svarar. Men om proteinpulver i sig vet jag inte. De här studierna är väldigt enkla gjorda egentligen. Det är övervakad träning och sen så ger man en grupp en placeboidryck och en annan grupp får en proteinpulver efter träningen. Sen så ser man vad som händer på två, tre månader.
01:13:32 – Wille: Om vi lämnar proteinet
Förväntningar kontra förhoppningar och vikten av förberedelser
01:13:34 – Wille: ett tag och om man vänder på det här med optimismen, eller pessimismen, om man tänker sig att man inte ska försöka vara det här lufthuvudet som bara tänker att om jag tror tillräckligt mycket på det så ska jag lyckas a la The Secret eller nånting. Hur ska man undvika att bli deppig då? Ska man gå runt och tänka att ingenting funkar och när det väl funkar blir man lite glad?
01:13:58 – Mattias: Ja, så kan man ju dra det naturligtvis. Det handlar om att skilja på vad som är förväntningar och vad som är förhoppningar. När vi förväntar oss någonting, då utgår vi från att det ska bli på ett visst sätt. Utgår vi från att det ska bli på ett visst sätt och det sedan inte blir det, då blir vi besvikna. Om vi däremot hoppas att någonting ska bli det, Så gör vi samtidigt någon form av rimlighetsbedömning. Hur stor chans är det att det kommer att bli såhär? När det inte inträffar är vi mer inställda på att det var väl rimligt. Jag hade inte kunnat förvänta mig att det skulle bli på det här sättet. Jag brukar göra jämförelser med de som spelar på Lotto till exempel. Det är väldigt få, tack och lov, personer som förväntar sig att man ska vinna drömvinsten på Lotto varje onsdag eller lördag.
Däremot hoppas man att man ska göra det. Därför blir ju inte folk fullständigt nedslagna i skoskaften varje gång man inte gör det. Då ska man ju inte få ägna sig åt något annat än att försöka kravla sig upp i skoskaften. Men vi hoppas ju däremot att vi ska göra det. Och genom att vi inte förväntar oss utan bara hoppas så blir vi inte besvikna. Utan vi tycker, nej, inte den här gången heller. Men vi blir däremot jätteglada om vi har fyra rätt och ett tilläggsnummer och vinner 34 kronor. Det hade vi inte blivit om vi hade förväntat oss att vinna drömvinsten. Och där tycker jag skillnaderna ligger i väldigt stor utsträckning. Så det är den ena delen. Det vill säga, skilj på förväntan och förhoppning. Hellre förhoppningar än höga förväntningar.
Det andra är att vi måste förbereda oss. Det vill säga vara förberedd på att skit kan inträffa. Jag menar, nu kan vi raljera lite grann över de här snögrejerna som har varit i södra Sverige. Vi norrlänningar gillar ju att håna er för att ni kör fast.
01:15:38 – Jacob: Södra, menar du Stockholm då? För vi har ju inget sånt här nere i Skåne. Jag kan svara på den här kritiken om den kommer.
01:15:44 – Mattias: Jo, men nej, Skåne. Men Göteborg åtminstone, för oss är ju söder om Sundsvall. Allt norr om Hallandsåsen och resten av Sverige för mig. Det har varit väldigt mycket sådana här saker. Om vi inte är förberedda på saker och ting utifrån de givna förutsättningar som vi har. Så då kommer vi att inte ha samma resurser att ta hand om saker och ting när något inträffar. Sen kan man vara förberedd för mycket naturligtvis också. Det är klart att vi behöver inte åka med bilen fylld med skoteroveraller, ved för att göra upp eld, snöskyfflar, konserver för två månader. Om vi fastnar någonstans så länge blir vi inte stående där sannolikt. Men vi måste vara förberedda på saker och ting. Det innebär att vi måste göra en konsekvensanalys innan vi ger oss in på någonting.
Vad kan inträffa? Göra en bedömning. På vilket sätt behöver jag förbereda mig? Det är vi pessimister mycket bättre på än optimister. För optimisterna åker ut och säger att nu får vi se hur det går. Det går säkert bra. När man väl hamnar någonstans där och står i tofsloafers och shorts på Tranebergsbron i kö, då blir det fort kallt. Så förberedelserna, det är en viktig sak i det, kan jag tycka. En viktig sak också att utgå från att saker och ting inte löser sig. Det finns inget som heter ”det löser sig” för en pessimist. Magi tror inte vi pessimister på, utan någon måste lösa det. Det är jag som ska lösa det, det är du som ska lösa det, det är vi tillsammans som ska lösa det. Så måste man fundera på det innan. Det är också en sak som gör att man per automatik blir mer förberedd.
Det är tre viktiga saker.
01:17:28 – Wille: Jag är pessimist, men jag kan ändå se lockelsen i att vara en obotlig optimist. Om man tänker till exempel på de här idol-rejectsen. Jag kan tänka mig att det är ganska lätt att lägga det utanför sig själv, att man kanske skyller på omständigheterna. Alexander Bard var ju bara sur den dagen. De inser inte min storhet därför att de är dumma i huvudet. Förlorar man en fotbollsmatch så är det domarens fel eller något liknande. Om man är optimistisk fortfarande kan man återhämta sig och ta sig an nästa projekt eller fortsätta med det man håller på med, men det ligger ingenting i det.
01:18:01 – Mattias: Så kan det säkert vara för en del optimister, men jag tror att i det långa loppet så blir det problematiskt. Du kanske återhämtar dig fort från idolgrejen, du hittar någonting annat. Men problemet är att du oftast går på i samma hjulspår. Du går in med samma attityd och så misslyckas du oftare helt enkelt. Du får hela tiden börja jobba om och hämta igen det här på något sätt. Jag brukar säga att jag gör hellre lite mer jobb innan för att slippa städa sen. Det finns många projekt, apropå Hallandsåsen nämnde du. Det är också ett optimistprojekt.
01:18:34 – Jacob: Tycker jag.
01:18:36 – Mattias: Får se, vi ska borra en tunnel här. Ja, vad är det? En rullstensås. Bara där. Bara där borde vi haft en pessimist som sagt så här. Det här med rullsten, är inte de väldigt porösa? Nu hårdrar man. Säkert var det någon. Men just det här, det kan inte bli problem. Och sen Rhoca-Gil. Undrar om någon hade googlat det överhuvudtaget? Det fanns väl inte då kanske på samma uträkning. Men du förstår. Rhoca-Gil. Det vart ganska många miljarder av alla 14, 15, 20 år senare. Men det är optimistprojekt. Titanic är jättebra. Det tycker jag inte. Vi behöver inga livbåtar. Varför då? Vi ska inte sjunka. Nähä, vi sjunker inte, så det behövs inte. Det var ju faktiskt vad man sa. Det här är ett osänkbart skepp, så vi behöver inga livbåtar, eller får livbåtar.
01:19:28 – Jacob: Nja, det gick sådär.
01:19:32 – Mattias: Vi har ju en hel del andra kvartslokaler, mer nutida grejer naturligtvis, men vi hinner inte gå in på alla kanske. Nej, precis. Vi måste spara lite till de som ska se föreställningen också.
01:19:40 – Wille: Ja, absolut. Då tror jag att vi sparar resten till din föreställning och till dina böcker. Var kan man köpa dem någonstans?
01:19:49 – Mattias: De ligger väl på internetbokhandlarna allihopa, tror jag. Det gör de. Ja, där ligger de. Den lyckliga pessimisten har en egen Facebook-sida också, som jag gärna kan rekommendera för folk att följa. Den lägger vi upp. Naturligtvis sådant som Rullevij gör, men också försöker vi lägga upp lite roliga pessimistbudskap som vi upptäcker i flödena. Det här ska jag följa.
01:20:11 – Wille: Kanon. Då får vi verkligen tacka dig för att du tog dig tid, Mattias.
01:20:15 – Mattias: Tack ska ni ha själva.
01:20:17 – Wille: Tack så mycket. Ha det gött! Hej!
