Summering av avsnittet
AI summering. Längre ner finns hela avsnittet med komplett transkribering.
I veckans avsnitt av Tyngre Träningssnack dyker Wille och Jacob ner i fenomenet nocebo – placeboeffektens mörkare syskon. Medan placebo handlar om positiva effekter som uppstår till följd av positiva förväntningar, innebär nocebo att negativa förväntningar och rädsla skapar eller förstärker negativa symtom som smärta, obehag och biverkningar. De förklarar varför placebokontroller i vetenskapliga studier inte bara används för att mäta behandlingseffekt, utan även är helt avgörande för att skilja faktiska biverkningar från symtom som uppstår av slumpen eller av deltagarnas egna förväntningar.
Diskussionen går vidare till hur skrämselpropaganda och larmrapporter kring mat kan framkalla noceboeffekter i vardagen. Studier visar bland annat att människors förväntningar på hur mättande en måltid är påverkar den faktiska mättnadskänslan på kort sikt. På samma sätt har dubbelblindade studier på både gluten (hos personer utan celiaki) och sötningsmedlet aspartam visat att personer som är övertygade om att de reagerar negativt på dessa ämnen ofta rapporterar precis lika mycket magont eller huvudvärk när de får ett placebopreprat.
Även inom träningsvärlden skapar slarviga formuleringar och varningar en onödig rörelserädsla. Istället för att varna för att vissa övningar eller tekniska avvikelser direkt leder till skada, menar Wille och Jacob att tränare bör kommunicera positivt kring hur god teknik gör träningen mer effektiv och hållbar över tid. Som ett tydligt exempel diskuteras rädslan för att råka böja ryggen i marklyft, där katastroftankar kring diskbråck lätt förvandlar en vanlig träningsvärk eller lättare muskelsträckning till ett långvarigt smärtproblem.
Vidare lyfts hur bilddiagnostik som MR och röntgen inom vården ofta bidrar till nocebo när fynd presenteras på ett okänsligt sätt. Data visar att en stor andel helt smärtfria människor i 40-årsåldern har buktande diskar, diskbråck eller meniskskador utan att veta om det. Om en patient får höra att ryggen eller knät är ”trasigt” riskerar personen att identifiera sig med sin diagnos och bli passiv, trots att röntgenfyndet inte nödvändigtvis är orsaken till smärtan eller kräver kirurgi.
Avsnittet behandlar också screeningverktyg inom idrott och träning, såsom Functional Movement Screen (FMS). Forskningen visar att generella rörelsescreeningar är väldigt dåliga på att förutspå skador och mest mäter om en person är allmänt vältränad eller van vid övningarna. Även när mer specifika tester används – som att mäta styrkan i baksida lår hos fotbollsspelare – måste man ta hänsyn till begreppet Number Needed to Treat (NNT) och överväga om det inte är bättre att låta hela laget genomföra den skadeförebyggande träningen utan att skrämma upp enskilda individer.
Slutligen avrundas avsnittet med det återkommande inslaget om logiska tankevurpor, där fokus denna gång ligger på premisser. En diskussion spårar snabbt ur om parterna utgår från en outtalad eller obevisad premiss, exempelvis att ”kolhydrater är farligt”, ”naturligt är alltid bäst”, att alla E-ämnen är skadliga eller att det finns en enda perfekt sittställning. Detta illustreras även med styrketräningsdebatten om tunga ettor (specificitet) kontra hög volym för maxstyrka – en fråga som dessutom lätt landar i en falsk dikotomi eftersom det går utmärkt att kombinera båda delarna.
På Tyngre Träningssnacks instagram hittar du bilder och klipp från avsnittet.
Visa avsnittets hålltider
Det här är en automatisk transkribering av detta avsnitt av podcasten Tyngre Träningssnack. Du kan trycka på varje tidpunkt i texten för att hoppa till precis den delen av avsnittet i youtubespelaren ovan.
Transkriberingen är genererad med hjälp av AI och innehåller därför vanligen några enklare fel.
Introduktion
00:00:21 – Wille: Hallå, hallå! Välkomna till ännu ett avsnitt av Tyngre Träningssnack. Jag heter Wille och med mig som vanligt har jag Jacob Gudiol.
00:00:29 – Jacob: Goddag Wille! Goddag, goddag! Allt väl med dig? Ja, det får man väl säga. Jag är lite trött. Jenny har varit bortrest här några dagar så jag har haft Emilia dygnet runt. Då blir det jobba på natten istället så då blir man lite seg.
00:00:44 – Wille: Fy fan, du kör heldygnspass då alltså?
00:00:47 – Jacob: Jag kör väl till 01-02 på kvällen. Eller natten, får man säga. Sen så vaknar jag väl vid halv åtta. Det är inte så farligt. Det är nog många som lever det livet alltid. Jag var inte van vid det.
00:00:57 – Wille: Nej, fy fan. Jag hade gått in i en psykos efter en vecka om jag hade sysslat med det där.
00:01:03 – Jacob: Ja, vi sitter här själva idag.
00:01:05 – Wille: Vi tänkte att vi skulle köra ett avsnitt där vi snackar
Vad är noceboeffekten och varför behövs placebokontroller i studier
00:01:08 – Wille: om lite nördiga grejer som vi är intresserade av. Vi tänkte att vi skulle prata lite om noceboeffekten framförallt. Det är liksom baksidan eller andra sidan av myntet när det gäller placeboeffekten är ju nocebo. Och det är väl den delen som man snackar minst om egentligen. Man pratar väldigt mycket om placebo som en behandlingseffekt som man använder väldigt mycket av och som man absolut inte ska underskatta och som finns i många situationer. Men noceboeffekten är liksom baksidan av det. Så när placebo är att behaga någon eller att, ofta pratar man om att minska smärta eller något liknande, så är nosebo det motsatta. Att göra någon mer känslig eller mer förberedd att få ont eller något liknande.
00:01:58 – Jacob: Mm, precis. Och de finns ju alltid tillsammans kan man säga också. Det är något som folk inte riktigt tänker på. Men om du liksom, om du gör någonting som potentiellt skulle kunna ge en placebo, så kan det också ge en nocebo.
00:02:14 – Wille: För en annan person eller för samma person i en annan kontext eller något liknande. Precis, så fort du tror att någonting är liksom potent och påverkar dig så kan det bli både upp och ner, eller bra och dåligt.
00:02:28 – Jacob: Men folk fokuserar väldigt mycket på det bra, kan man säga. Och man glömmer bort att det kan vara dåligt också att tro på saker som inte har någon effekt egentligen.
00:02:40 – Wille: När man gör studier på ett läkemedel så har man väldigt ofta en placebokontroll. Om det du ska mäta är hur väl lindrar det här läkemedlet smärta, då måste du ha en placebokontrollgrupp som får någon typ av sockerpiller som inte är verksamt överhuvudtaget. För då säger man till alla, ni kommer få ett läkemedel som lindrar smärta och då förväntar man sig att det kommer finnas en placeboeffekt och den vill man dra av från den verkliga effekten eller effekten som är orsakad av den här substansen i läkemedlet. Men skulle du istället säga att Ja, du kan få något smärtstillande läkemedel, men du kan också få någonting som gör att du får värre smärta eller som orsakar smärta. Då skulle du se att en del i den gruppen kommer reagera med noceboeffekt.
Alltså, de kommer liksom uppleva att de har mer smärta, helt enkelt, utan att det var någon skillnad i läkemedlet överhuvudtaget.
00:03:32 – Jacob: Precis. Man kan säga att placebopiller, så här i studier, även när man har en annan typ av placebo, Bara där för att undersöka om det man testar egentligen, alltså interventionsgrejen, om det har en effekt bättre än placebo. Utan man har ju faktiskt med också placebogruppen för att undersöka eventuella bieffekter. Om det verkligen beror på medicinen eller det man gör eller om det också är påhittat. För när du ger folk ett placebopiller så kommer du få biverkningar i den gruppen också. De kommer komma till doktorn och säga att jag har mer ont i huvudet nu, jag tycker jag är torr i halsen, jag har haft huvudvärk. Har du inte en placebogrupp så ger du folk bara en medicin och så kommer de och säger att jag tycker jag har fått huvudvärk.
Då helt plötsligt så antar man att en biverkning på den här medicinen är huvudvärk. Vilket JVSIS kan vara, men vill vi veta om det verkligen är så här? För man kan ju liksom inte lita på det här. Att folk hittar orsakssamband där det inte finns, det är väldokumenterat. Vi kan inte lita på det. Utan då har vi placebogruppen och så kollar vi hur många fick huvudvärk i placebogruppen och hur många fick huvudvärk i gruppen som fick medicinen. Och så jämför man. Det var dubbelt så många som fick medicinen. Ja, men då är det en biverkning med huvudvärk. Eller så gjorde det lika och då kan man säga att de som fick huvudvärk i läkemedelsgruppen de hade fått huvudvärk ändå. Eller liksom intala sig det. Så det är en väldigt viktig sak att känna till.
Jag tror det är väldigt få som har hört nocebo kontra hur många som har hört placebo.
00:05:05 – Wille: Ja, eller framförallt så man faktiskt tänker att det finns. Det är precis som med allt annat. Man tänker ju själv att man inte kan drabbas av de här effekterna. Man tänker ju själv att det inte finns någon som kan lura mig. Men det stämmer ju inte. Alla människor är på något sätt mottagliga för det här i olika kontexter.
00:05:23 – Jacob: Det är bara att sätta fingrarna framför den, precis som de ska kittla dig så börjar du kittla nästan bara av det.
00:05:31 – Wille: Är det Nosebor eller Placebor? Ja, precis. Det beror på om man uppskattar det av vem som gör det.
00:05:40 – Jacob: Vi lurar oss själva hela tiden konstant och det är liksom inget man är immun mot. Sen är det givetvis så att det finns folk som är mycket känsliga mot det här. Det har man också visat. Det finns människor som är mycket mer mottagliga för den här typen av hintar. De påverkas lättare av det. Säger man att det här kommer funka jättebra så funkar det ofta bra på dem. Medan andra som kanske inte är så mottagliga mot det, där måste du verkligen göra någonting som fungerar. Annars får de ingen upplevelse av att det har hänt någonting heller.
00:06:16 – Wille: Men det är ett ganska coolt fenomen det här med nocebo överhuvudtaget, för det finns ju väldigt många sätt att studera det på, men ett ganska vanligt sätt är ju typ att man säger åt folk, eller man sätter på någon elektrod på dem, och så säger man så här, men du kommer få väldigt stark ström nu, som gör att det gör väldigt ont, typ. Och så ber man dem skatta smärtan, och så kanske man lägger på väldigt lätt ström, som egentligen inte skulle framkalla någon smärta, och så ser man att de ändå tycker att det var väldigt, väldigt smärtsamt, liksom. Och gör det på en grupp där det bara sägs så här, ja men ni ska få lite blajig ström nu i den här elektroden, då skattar de inte alls den typen av smärta. Så det är väldigt potent och det är faktiskt ganska lätt att lura folk på något sätt, att det kommer göra ont eller på något sätt framkalla den här noceboeffekten.
Så den är väldigt viktig att känna till.
00:07:00 – Jacob: Jag tycker framförallt nu för tiden, alltså…
Skrämsel kring mat och hur förväntningar styr mättnad
00:07:03 – Jacob: Jag har ju tjatat om det ganska mycket här i tidigare år, så tycker jag, men… Det är väldigt, väldigt mycket som marknadsförs till människor med rädsla, brukar jag säga. Att man i princip försöker skrämma upp folk. Akta dig för det här. Se upp med det här. Det här är farligt. Det här kan ge dig det här. Det här kan… Och så är det oftast, i princip alltid, bara påhittat eller överdrivet. Men när du väl har hört det här… Så är du inte stensäker på det och förkastar det så är det så väldigt lätt att man blir påverkad ändå. Du hör att folk, det har man gjort studier på om vi tar med mat. Där man har sagt till folk att det här är en väldigt kaloririk måltid som kommer mätta dig mycket. Och då blir de mättade. Kontra om du ger dem precis samma mat som inte är liksom…
Eller där du ger dem något helt annat budskap att det här kommer mätta ganska dåligt. Det här är inte… Och där har vi ju liksom… Hur mycket läser man inte på nätet nu? Du blir aldrig mätt av pasta och du blir aldrig mätt av det här och du blir aldrig mätt av det här. När du har den synen att du inte kommer bli mätt av det så kommer det ju påverka hur mätt du blir. Så det blir självbekräftande. Särskilt den här kortsiktiga mättnaden som är mer… Det handlar mer om minnes och upplevelse. Om vi tar långsiktig mättnad, det är mer en hormonstyrd sak. Man har ju sett folk som har minnesförlust, alltså fått hjärnskador. Du kan ju lura dem att äta varje kvart. Du bara tar fram maten och säger nu är det middag. Ja, ja, så äter de. Så säger de att de är mätta.
Så det är inte bara hormonerna som spelar roll eller magsäckens tändning.
00:08:43 – Wille: Nej, precis.
00:08:44 – Jacob: Det är med i processen. Magsäcken töms och skickar den signalen till hjärnan och sen tolkar hjärnan det tillsammans med mycket annat. Om jag har blivit mätt eller inte. Det är därför man kan äta… Alltså äter du något som är kaloririkt, ganska litet, så kan du ändå bli lika mätt på det som om du äter en stor sallad. Som man inte riktigt såg. Hade det bara varit volymen i magen eller sånt så hade ju salladen alltid mättat mer. Den tenderar att mätta mer för det är ju en del i effekten. Det är mycket annat som spelar in. Det är ganska häftigt. Man får inte göra de här studierna längre. Tror jag i alla fall. De är från 60-70-talet där man har gjort det här på personer. De har liksom ätit
00:09:22 – Wille: Fyra middagar på en timme. Du tänker på de här som minusförlust eller? Ja. Nej, det får man nog inte göra längre. Det känns inte korrekt.
00:09:29 – Jacob: Det är säkert någon som har någon bekant och provat det någon gång kanske.
Upplevda besvär av gluten, aspartam och onödiga kostförbud
00:09:34 – Wille: Ja. Det är ju inte bara när det gäller mättnad och kost sådär. Jag tänker på hela den här grejen när det kommer att gluten ger dig vad det nu är för någonting. Gaser i magen eller ger dig huvudvärk eller liknande. så är det självklart att en del av befolkningen kommer snappa upp det här och verkligen känna det och rapportera det. Det är mycket möjligt att de gör det och det är mycket möjligt att det beror på att de åt någonting som innehöll gluten och så fick de en noceboeffekt. Men det kan också vara, som vi var inne på tidigare, att det är en ren slumpeffekt. Man äter någonting och man får ont i huvudet. Det behöver inte bero på att man åt någonting. Men det kommer att tillskriva till det här som du har blivit varnad för. Det finns en väldigt stor möjlighet att känna igen eller få den här noceboeffekten hos folk.
00:10:17 – Jacob: Ja, och det finns ju studier som är gjorda både på gluten. Gluten är ju väldigt klurigt. Det finns ju personer som verkligen inte tål gluten, de här med celiaki och det. Klart kan man säga forskningsmässigt, men där är ändå en del större indicier på att det kan finnas folk som har besvär med det trots att de inte har celiaki. Det är väldigt välbevisat att många av de som tror sig ha de här besvären har inbillat sig det. Just man har gjort de här dubbelblindade studierna där folk får äta en muffins, antingen med gluten eller utan gluten, utan att veta om det. Och sen så får de liksom berätta om de upplevde symtom. Det är lika många som får symtom på placebo-bullen då, som de som får på den riktiga bullen. Så det är uppenbart att många av de här personerna ger sig själv en nocebo-effekt.
Och det är ju sådana här saker som är väldigt lätta att ge sig själv. Man kan ju ge sig ont i magen bara av att gå runt och oroa sig för saker. Man kan ge liksom… Man kan känna att man är lite huvudvärk, man kan känna sig trött, man kan känna sig lite yrslig. Det är sådana saker som man kan intala sig själv, trots att det kanske inte är så… Vad ska vi säga? Det är ingenting som skapar det egentligen.
00:11:35 – Wille: Det finns ju två delar av det där. Dels är det såhär att det här är ju några saker som vi människor känner lite hela tiden. Det är typ såhär, innan vi började spela in här, då satt jag och gäspade lite och sådär, så jag var lite småtrött, trots att det är mitt på dagen. Hade jag käkat något precis innan som jag tänker kommer inducera trötthet, då skulle jag kunna koppla det till det. Så det finns sådana grejer också. Men sedan finns det också det här som är den rena noceboeffekten, att man faktiskt förstärker sådana här signaler också. Som du säger, man kan göra att man får ont i magen bara för att man går och tror att man kommer att få ont i magen av någonting. Så det finns ju alltid det här, dels hur man tolkar någonting, men också hur den tolkningen påverkar de faktiska grejerna som vi känner hela tiden.
00:12:16 – Jacob: Det är väldigt komplext det där. Vi hade ju David här när vi pratade om tarmflodan. Han sa att KBT-behandling kunde förändra tarmflodan. Våra tankar som ändå inverkar på fysiologi verkar det som. Eller så har det inverkat på deras sätt att leva som i sin tur har påverkat deras fysiologi. Det är komplexa saker men ju mer vi skrämmer upp oss för det här desto mer problem ger vi oss kan vi säga. Det finns ju studier på aspartam där detta är väldigt tydligt. Där man har tagit folk som uttryckligen sagt sig få huvudvärk av aspartam. Så det är inte gemene man utan det är folk som säger att jag är säker på att jag får huvudvärk av det. Och så ger man dem placebokontroll och där händer det ingenting. Det är inte ens, man ska säga att gluten fortfarande är lite tveksamt.
Det är solklart här på de här studierna med aspartam att det är bara… Alltså det är inget mönster överhuvudtaget. Det är inte ens en tendens till att de som säger sig få huvudvärk av aspartam verkligen får det med den andra eller något sånt här. Det är rent slumpmässigt om de skulle få huvudvärk så är det lika troligt att de får det på kontroll som de får det när det är det riktiga aspartamet de får i sig.
00:13:25 – Wille: Så, det är farligt det här, eller farligt kanske man inte ska säga det, men det är jävligt onödigt om inte annat.
00:13:33 – Jacob: Det är jävligt onödigt och många människor verkar vilja skrämma upp sig själv på det här sättet. De följer folk som i princip bara varnar dem för saker. Ät inte det här, ät inte det här, ät inte det här, ät inte det här. Liksom ha långa listor på saker som du inte får lov att äta utan att verkligen kunna visa det. Det finns i princip ingenting som är visat att det här kan du verkligen inte äta någonting av. Har du celiaki då, alltså glutenintolerans, då ska du verkligen inte äta gluten. Där finns vissa sådana sjukdomar, så riktiga sjukdomar, som vi känner till där det verkligen är så. Men annars, läsk, jag tycker verkligen inte man ska dricka läsk. Jag sa väl sockersöta läsk då. Men en burk, det kommer inte hända något. Det är ingen bra idé för det, men det kommer inte hända någonting.
Men de har alltså listorna att det här ger dig cancer och det är verkligen cancer direkt på något sätt.
00:14:28 – Wille: Ja, men exakt. Och det är ju det som är problemet. Det är ju inte det här med att man vill att folk ska dricka mindre läsk. Där kan vi också skriva under. Det är ju inte det som är problemet. Problemet är motiveringen till varför. Man har den här rädsla-kulturen som dels är helt onödig, men sen också skapar en massa begränsningar för folk. Plus att man lurar folk att tro att kroppen funkar på ett sätt som den faktiskt inte gör. Och det tycker jag i förlängningen kan alltid vara problematiskt. Det gör att man helt enkelt får sämre kunskap om hur man ska förhålla sig till livsmedel. Det är hela den här grejen med att skrämma upp sig över socker överhuvudtaget. Det blir så kontextlöst när man bara säger att socker i sig är farligt.
Det stämmer ju inte. Det är ju inte så att du får cancer om du äter en kanelbulle eller någonting. Man måste sätta det i någon typ av kontext. Hur mycket äter du? När gör du? Varför gör du det? Det finns många saker som spelar in där. Så att bara säga att du kommer få ont i huvudet om du käkar det här, det är bara onödigt. Det finns ingen anledning att skrämma upp folk på det sättet.
00:15:29 – Jacob: Nej, överlag inte. Jag hade
Rörelserädsla inom träning och hur man kommunicerar kring teknik
00:15:32 – Jacob: ju den här föreläsningen för UR-samtiden som jag lade upp på Träningsläraren nyligen. Hela temat där var i princip det här att man inte ska lyssna för mycket på alla larm som kommer.
00:15:45 – Wille: Och det gäller ju faktiskt inte bara kost.
00:15:48 – Jacob: Utan det gäller lika mycket träning skulle jag säga. Verkligen. Du diskuteras inte alls lika mycket där. Kostintresset är ju faktiskt större än träningsintresset generellt sett. Men även inom träning så är det väldigt mycket akta dig för det här. Se upp med det här. Det är svårt hur man ska liksom… förmedla saker, för även jag anser att det finns bättre och sämre teknik och smartare och mindre smarta utförande av saker och ting och programupplägg och allt så här. Det är väldigt viktigt att man på något sätt formulerar det, inte i stil med att gör det så här kommer du skada dig. Eller gör det så kommer du få ont. Utan att man istället säger, men gör så här så blir det mer effektivt så tål du mer träning eller något sånt här. Eller gör det så här så blir risken mindre att du kommer få en skada.
Inte säga att en sak ger skada, för då har du det där direkt. Då har du skapat någon form av rörelserädsla hos folk. Vi har ju idag redan en väldigt inaktiv befolkning. Allting på gymmet ska ju vara väldigt komplicerat. Du ska ju ha en instruktionsvideo till allt. Vi hade det här i TV4. Vissa blev sura på mig när jag skrev. Med plankan. Rubriken var så här. Akta dig för att göra plankan fel. Kom igen, plankan. Visst, man kan ju få ont i ländryggen medan man utför planka, men att kroniska besvär och att det skulle bero på det, det är osannolikt, ska man väl säga.
00:17:29 – Wille: Då har man inte förstått smärta, om man hävdar det. Nej, och framförallt liksom säga att
00:17:35 – Jacob: Akta dig för plankan om du gör fel. Det hade ju varit mycket bättre att bara göra samma grej, alltså hela samma reportage. Så här gör du den bättre eller effektivare eller säkrare. Att man hela tiden får folk mot att, inte att de är rädda för där de är men att de ändå vill göra det bättre.
00:17:53 – Wille: Jag tycker
Böjd rygg i marklyft och katastroftankar vid smärta
00:17:55 – Wille: det finns ett väldigt bra exempel på det här där man pratar om tekniken i marklyft eller övningar som belastar ländryggen överlag men ganska ofta marklyft. Så är man väldigt rädd för att kröka ryggen när man gör marklyft. Det är någonting som i stort sett alla som lär ut marklyft i någon form är överens om. Man ska aldrig kröka ryggen när man kör marklyft för att det ökar risken för skador. Det här bygger man väldigt mycket på studier där man har krossat grisryggar. Man har utsatt grisryggar för tryck i olika lägen och då ser man att i ett böjt läge så ökar risken för att den ska gå sönder på något sätt.
00:18:32 – Jacob: Man kan säga att grisryggarna är små grisryggar. Halsryggen tar man oftast.
00:18:36 – Wille: Ja, precis. Den är rent strukturellt ganska lik människans ländrygg.
00:18:41 – Jacob: Så det är inte helt off, man säger. Det är inte bara så att vi tar ett djur, det ska ändå slaktas, vi ska göra julskinka sen. Det är lite genomtänkt. Det är det bästa vi kan få. Man kan inte ta en ryggrad från en människa och plocka ut den.
00:18:55 – Wille: Man kan ju ta kadaver, alltså folk som har dött, men de är ju generellt lite sämre.
00:18:59 – Jacob: Ja, och oftast är de inte så unga och alerta och sådär heller.
00:19:03 – Wille: Men i princip så baserar man ju det på det, och det man ser i de studierna är ju att man har ju min sämre hållfasthet i de lägena där man tänker sig att en böjd rygg är i, om man skulle belasta den, typ som i ett marklyft. Och då går man på väldigt hårt och säger att du kommer att skada din rygg om du gör på det här sättet. Jag skulle egentligen säga att det finns ingen som vet om det är på det sättet. Man kan inte säga att om du tränar marklyft så här så kommer du få problem. Det finns ingen som har gjort den studien. Egentligen hoppas man ju att ingen kommer att göra den studien. Men det finns viss anledning att tro det, eller vad man ska säga. Sen ska man ju säga att det här gäller ju framför allt att ryggen ska gå sönder. Det gäller ju inte om man får ont.
Man har ju inte frågat de här döda grisarna om de har fått ont efter att de har gjort det här. Det är ju inte riktigt samma sak. Men det man gör, tänker jag, när man pratar om det här, att du får inte böja ryggen när du ska lyfta mark, för då kommer du göra illa dig, det är att man skapar en negativ förväntan, en noceboeffekt. Man säger att du kommer få ont om du gör på det här sättet. Och tacka fan för att folk får ont för att man säger det, liksom. Jag tycker det här är ganska vanligt att när det börjar bli tungt till marklyft då kröker folk ryggen ofta lite och då får man kanske en excentrisk kontraktion i de musklerna som annars skulle hålla emot där. Är man lite ovan vid det, vilket man är om man har tränat med rak rygg hela tiden, då får man kanske lite träningsvärk där eller en akut bristning eller någonting som gör så att det gör lite ont.
Tolkar man det då som att det är någonting väldigt farligt som har hänt, typ att man är som en gris som har blivit krossad i en av de här studierna, då kommer katastroftankarna som ett brev på posten. Man tänker att man har en kexig rygg som har gått sönder, därför att man har ju fått höra det här hela, hela tiden, att gör du på det här sättet, då kommer du göra illa dig. Man har de här katastroftankarna om diskbråck och liknande i huvudet, och då förstärks den här effekten. Så det som kanske var en liten bristning i musklerna eller en stelhet som kommer av en träningsvärk och en svullnad dagen efter, det kanske förstärks så att det blir ett besvär som faktiskt blir någonting som man behöver bry sig om, någonting som man kanske måste rehabba eller helt enkelt ta på allvar.
Och det är väldigt onödigt tycker jag. För jag tycker inte att det finns de här beläggen som säger att vi får absolut inte lyfta på det här sättet. Och om man kan tänka sig att, alltså om man lutar åt det hållet att man inte ska lyfta på det sättet. Då kan man precis som du sa Jacob, man kan tänka på hur man uttrycker det. Alltså man kan tänka sig att, ja men lyfter du med rakrygg då får du bättre vinklar för att lyfta tungt. Eller du kan träna oftare eller någonting lite mer positivt kan man säga. för att undvika just den här rädslan och effekten. För jag tror att om inte annat så är det en stor del till att folk får problem just av marklyft, att man skrämmer upp dem i onödan.
00:21:39 – Jacob: Då vill man verkligen, alltså man kan ju ändå, alltså det är just hur man använder orden, inte säga du kommer bli skadad, utan då kan man säga att det är antagligen högre skaderisk med den tekniken du gör nu, så du kommer inte kunna träna lika mycket och du kanske åker på två skador mer på en femårsperiod eller tvåårsperiod eller vad man liksom, Man kan hitta på en liten siffra där, men att man inte målar upp det som att rak rygg, du kommer inte bli skadad. Böjd rygg, du kommer bli skadad. För då blir det fel. Dels så ljuger man. Alltså det finns folk som gör perfekta marklyft hela tiden som ändå får ont i ryggen. Självklart. Det är inte det som är den enda orsaken. Nej, precis. Så fundera kring hur man liksom hela tiden… benämner saker och ting.
Hur man målar upp det. Alltså vet vi om det verkligen är så här? Alltså är det verkligen någonting som man vet är dumt? Jag skulle inte säga att släpp den här 25 kilos vikten på tårna. Nej, gör inte det. Det vet vi. Det är dumt. Men är man osäker så ska man liksom inte hålla på och skrämma upp folk i onödan. För då kanske man bara skapar problemet istället för att man undviker ett problem på något sätt.
00:22:46 – Wille: Det blir väldigt tydligt när man ser … På tyngre lägger de upp bilder på folk som tränar och lyfter tungt. Där kommer kommentarerna alltid. Du ser någons knän vackla lite när de kör ett tungt ryck. Då kommer experterna och säger att dina knän kommer vara paj när du är 25. Så där får du inte göra. De åsikterna kan man vänligen få hålla käften med. Det är ingen som vet att det är på det sättet. Det finns ingen som helst anledning att sitta och kommentera på Instagram när någon gör ett maxlyft. Det ska vara tungt, det är det som är hela poängen med det. Och säga att gör du den där lilla avvikelsen i frontalplanet, då kommer du få belastningen på insidan och hej och hå. För där har vi inte belägg för att det är på det sättet. Men sen är det som du säger, finns det rent uppenbara saker som att gör du en övning där du har risk att någonting ska falla på huvudet, ja men då kan du göra den på något säkrare sätt liksom.
Det är uppenbart att det är en onödig risk. Men det finns sjukt många exempel när folk gör någon axelövning där man säger att ja men gör du sådär då kommer du skada den delen av axeln och bla bla bla. Vi har inte den kunskapen på det sättet. Om inte annat kan man i alla fall tänka på hur man uttrycker sin åsikt.
00:23:59 – Jacob: Jag vet Joel som var med när vi startade Träningsledare för 8-9 år sedan nu. Han skrev en sån här artikelserie. Vad var det han kallade den? Typ Dumma övningar på gymmet eller något sånt här. Han skrev nog fem eller sex stycken artiklar med riktigt dumma övningar på något sätt. Sittande rotation.
00:24:24 – Wille: Också ett bra exempel i den där sittande rotationen, tycker jag. Det är en övning som är helt onödig. Det finns ingen som behöver göra den. Och bara där kan du säga, ja men skit i det. Gör något vettigt istället. Vi behöver inte sitta och prata om att, ja men rotation i ett flekterat läge. Det är liksom inte det som är poängen där. Utan poängen är att du behöver inte göra den. Nej, precis.
00:24:42 – Jacob: Men där var det i alla fall, där har det kommit genom åren många frågor. Kan ni inte skriva fler sådana här serier och artiklar? Men liksom varför? Då blir det liksom, det finns inte så mycket som är så korkat som den övningen ska man väl säga. Till sist så blir det bara att man liksom… Ja, men du skrämmer upp folk. Det finns ju andra personer som har skrivit 20 artiklar i en liknande serie som bara… Alltså det blir ju löjligt till sist liksom. Akta dig för kettlebellsvingar och akta dig för… Ja men bra, vi sitter i soffan och gör ingenting.
00:25:14 – Wille: Det är ett större problem ju. Just själva rörelser är ju väldigt sällan ett problem. Problemet är kanske om du inte är förberedd för den rörelsen. Det är väl kanske därför man pratar om att det är farligare att kippa i en pull-up än att göra en vanlig pull-up. Folk tränar ju på vanliga pull-ups. Då har man ju vant sig vid den belastningen, man är stark i de lägena, man klarar av det. Sen ska man helt plötsligt kippa, som dels är svårt för att man inte kan det. Man är ovan vid de belastningarna, plus att man är rädd för dem, för att man har hört att det ska vara så jävla farligt. Det är ju ett större problem än att göra en kipping-pull-up. Det är ju inte rörelsen i sig som är problemet där, skulle jag säga.
00:25:50 – Jacob: Antagligen inte. Sen är det lite mer hastighet i det, och då blir det lite mer skador. Det är ju bara att kolla på sport överlag, så är det ju liksom… De explosiva där det är mer hastighet där sker det fler skador. Visst, kör du bara kipping ett år eller kör bara vanliga chins ett år så kanske du får någon skada extra. Men det är inte så att det är per automatik en skada. Vi kommer tillbaka till det hela tiden, hur man benämner det, hur man målar upp det. Skapar jag bara rörelserädsla nu och kanske bygger dit problemet eller ger jag en realistisk bild så att han eller hon inte kör på lika hårt eller lika mycket som de gjorde på den andra övningen när de hade ett annat utförande som kanske är troligen säkrare?
00:26:35 – Wille: Exakt.
00:26:37 – Jacob: Det är mycket kring det här med att skrämma upp folks rörelser.
Röntgenfynd som diskbråck och meniskskador hos smärtfria personer
00:26:43 – Jacob: Sjukgymnast och sjukvården är också skyldiga här. Man tar kamerabilder på folk. Man tar en röntgenbild eller magnetkamera eller ultraljud eller sånt där. Sen säger man till folk att de är söndriga.
00:26:58 – Wille: Ja, fy fan vad jag kommer ihåg det när man jobbade i vården och så kom folk med sina röntgenutlåtanden. Även om man är i min ålder, om man är 30 eller strax över, då kommer man ha lite problem. Man kommer ha lite artros någonstans, man kommer ha någon liten degenerativ hit och dit, man kommer ha någonting som är lite avvikande och sådär. Och beroende på hur man får den informationen så kan det faktiskt göra en väldigt mycket skada att få höra att man är felaktig på något sätt.
00:27:30 – Jacob: Ja, precis. Och jag har ju också publicerat en artikel på Tyngre för, vad kan det ha varit, ett halvår sedan kanske ungefär. Där jag tog fram lite data som visar att hos folk som inte har ryggsmärta Tar du en magnetkamera på deras rygg och tar folk som är 40 år, så är där liksom en buktande disk hos över hälften av dem. Där det är ett diskbråck hos en tredjedel. Så det är väldigt, väldigt många människor som går runt med det här.
00:28:10 – Wille: Utan att ha några problem av det.
00:28:11 – Jacob: Utan att ha några problem. Och frågan är då, vad ger vi patienten extra om vi säger till dem att du har ett diskbråck?
00:28:23 – Wille: Det är väldigt sällan, man ska säga, enda anledningen till att göra något sådant, det skulle ju vara om man faktiskt tog beslutet att operera det. Alltså om man hade någon indikation på det, om man hade någon smärta nere i benen som inte gått över på sex månader, då kan det vara läge att göra det.
00:28:35 – Jacob: Om man ser det här, det är ju liksom… Man är inte som privatperson kompetent att bedöma om det behöver opereras eller inte på något sätt. Utan det är… Det är något form av beslut via konversation med fysioterapeut, läkare eller något sånt här. Om man ska försöka operera det här. Problemet är att så fort du säger till folk att du har ett diskbråck. Så är det väldigt många som bara låser sig i skallen att… Men det kommer inte försvinna, jag måste operera, annars blir jag inte bra. Och det vet man då, det finns ju studier där man har tagit folk, kört dem via sjukgymnastik eller någon annan form av liksom, eller bara låtit tiden gå. Och man har sett när de haft ont så har det varit ett diskbråck, och sen har tiden gått och så har smärtan försvunnit, så tittar man på röntgen igen och så är det fortfarande ett diskbråck.
00:29:26 – Wille: Det kan ju till och med vara diskbråck på något annat ställe liksom. Ja, precis, de har fått det till. Exakt.
00:29:30 – Jacob: Men då liksom någonstans så måste man förstå att det inte är ett direkt förhållande här emellan. Men så fort du säger till folk att det är ett diskbråck så går de runt och berättar det här för alla sig själv och alla andra hela tiden. Ja men jag har ett diskbråck, jag kan inte göra det. Mitt diskbråck säger de alltid. Ja det är mitt diskbråck liksom.
00:29:46 – Wille: Helt plötsligt så har man blivit sin diagnos på något sätt. Man kan säga att du är 30 liksom, du har hela ditt liv framför dig. Man kan inte låta sig definieras av ett diskbråck.
00:29:56 – Jacob: Och det här är ju svårt, framförallt ska man ju inte tjata sig till en magnetkamera eller röntgen och sånt här om inte doktorn tycker det är nödvändigt. Alltså är du 40 år och du går och tjatar dig till magnetkameran och har ont i ryggen. Alltså det är väldigt stor risk att de kommer hitta någonting. Alltså 50 procent av friska människor har en buktande disk liksom när de är 40 år. Så om du går dit och så får du tillbaka den här så står det buktande disk. Så går du till doktorn och tittar och du vill inte ge mig röntgen.
00:30:26 – Wille: Då går man dessutom till någon jävla ortoped som säger det också. Ja, men det är ju förslitningar här, vet du. Det är ju bara att röja ut hela skiden. Den informationen tas emot väl alla gånger.
00:30:39 – Jacob: Om du är sjukgymnast, läkaren och sånt så… Fundera på hur du använder orden här. Annars som privatperson tycker jag det är väldigt viktigt att veta det här. Att om du får det här beskedet så är det liksom inte någon dödsdom och du ska inte hänga upp dig på det för mycket. Sen kan du ju få problem av det här. Så det kan ju vara det som orsakar problem hos dig. Men det behöver nödvändigtvis inte vara så. Så man ska liksom inte låsa sig vid det för mycket att man har den här liksom… Ja, som du sa, diagnosen.
00:31:10 – Wille: Diskbråck är inte smärta och smärta är inte diskbråck. Så enkelt är det.
00:31:15 – Jacob: Exakt. Tittar man på knän, det är samma sak där. En femtedel har någon form av skada på menisken. utan att veta om det. Benmajsödem eller att lite av benet brutits loss i knät, det ligger någonstans runt 50-60 procent. Och det är ingen större skillnad heller. Här är en annan där man tittat på knän hos de som har ont i knät och de som inte har ont i knät. Synovitis, det är inflammerad ledvätska ungefär. Hos de som har ont så ligger det på ungefär 39% frekvensen. Hos de som inte har ont ligger det på ungefär 37%.
00:32:01 – Wille: Det är samma.
00:32:02 – Jacob: Meniskskador låg i den här studien på 25-26% hos de som inte har smärta, 20% hos de som har smärta. Ligamentskador, ungefär 10% hos de som har smärta. 7-8% hos de som inte har smärta. Så du förstår själv att du får en röntgen som säger att du har en meniskskada. Vad ger det dig? Det är lika många som är friska som har meniskskada som de som har smärta som har meniskskada. Så man kan inte… Bara titta på en kamerabild och säga den här personen har ont, den här personen är frisk. Utan vi måste titta på har du ont? Och när man vet att man har ont då måste man fundera på varför kan det vara det här vi ser på kamerabilden? Eller är det någonting helt annat som bara kanske försvinner med lite träning eller vila helt enkelt. Det läker mycket också.
00:32:52 – Wille: Man ska säga att det aldrig bara är en trasig menisk som gör att man får ont. Det är alltid hela. Man får säga att det är hela ens liv som gör att man får ont på något sätt. Det kan vara din stressnivå kontra din meniskskada. Det kan vara tidigare knäskada kontra din meniskskada. Det kan vara allt möjligt. Man kommer ju fram till också att meniskskador som ger symptom, alltså som ger sådana här klassiska upphakningar och låsningar och klickande ljud och smärta och sådär, det är inte säkert att de blir bättre av en operation jämfört med om det går in och gör en sån här kärmoperation, alltså man bara öppnar upp och inte gör någonting. Precis, det gjorde man ju i Danmark va?
00:33:30 – Jacob: Ja, exakt.
00:33:31 – Wille: De är ganska bra på att göra sådana där studier. Där ser man att du kan lura folk och tro att de har fått en operation och de blir ungefär lika bra eller lika dåliga som de som faktiskt får den här operationen. Så det är inte så enkelt att säga att har du smärta och låsningar och upphakningar då är det menisken som gör det. Det är mycket som spelar in där. Det är inte så att man säger att man aldrig ska operera sig. Vi vet inte exakt vilka som ska operera sig. Det är samma när det gäller korsbandsoperationer, till exempel. Vissa mår bra av att inte operera korsbandet. Vissa mår bra av att vänta ganska länge innan de gör det. Vissa mår bra av att göra det ganska snabbt. Problemet är att vi inte vet exakt vilka som det här gäller för. Det är samma när det gäller ryngoperationer.
Vi kommer bli bättre och bättre på att identifiera de som ska få de här operationerna och de som inte ska få det. Och problemet är ju det här med att man skrämmer upp sig och man tänker att operation är den enda lösningen. Då kommer vi tillbaka till det här med nocebo. Folk tänker att har jag en skada, då är jag trasig, då är jag skör och så förstärks problemet. Mm, exakt.
Fungerar screeningverktyg som FMS för att förutspå skador
00:34:44 – Jacob: Andra saker som troligen kan sätta lite griller i huvudet på. Det är alla sådana här screeningsverktyg och sånt här. Det största är utan tvekan fortfarande functional movement screen. Låter väl kanske vettigt eller lät kanske vettigt när det kom då i mitten på 90-talet. Men alltså… Det kommer fortfarande stödjer på det, jag fattar inte varför. Det känns som att folk bara slösar sina resurser på något sätt. Men det är väl masteruppsatser, folk bara, jag gör någonting så jag blir godkänd. Precis som jag gjorde. Men det funkar inte helt enkelt. Det är välvisat, det funkar inte för någonting i princip. Mer än att du kan kolla om de är bra på de här övningarna som vi har hittat på. Det förutsäger inte vem som kommer skada sig mer eller mindre.
Det förutsäger inte vem som presterar bättre. Att du blir bättre på testerna innebär inte att du blir bättre på några prestationstester. Det innebär inte att du får lägre skaderisk för att du börjar göra de här övningarna. Det där är ingen korrelation med någonting i princip nästan. Det finns svaga korrelationer då och då. Det säger lite sig självt. Har du riktigt låg poäng på det här. Då är du dålig liksom. Ja, då är du ganska kass på att röra dig. Och att du då skulle skada dig lite oftare på gymmet är något som har jättehöga poäng. Alltså det kanske är ganska rimligt, men samtidigt, det fanns nog en gammal studie där de tittade på det här, den var ganska häftig. Dels fick de här försökspersonerna göra functional movement screen och dels fick de springa tre kilometer på tid.
Och springa tre kilometer på tid var lika förutsägande för vem som kommer skada sig. Där de som sprang långsamt skadade sig oftare för att de var sämre tränade. Alltså på något sätt så blir det bara att du testar. Ja, vem är atletisk?
00:36:34 – Wille: Ja, han är mer atletisk än honom eller?
00:36:37 – Jacob: Och då så låter vi dem träna samma sak. Ja, då kommer den som är mer atletisk skada sig mindre. No shit. Alltså du hade kunnat bara titta första träningspasset antagligen och få lika bra information.
00:36:47 – Wille: Typ eller bara fråga dem, men kan du det här eller har du gjort det här förut? Ja visst, det är inga problem, men jag har kört knäböj fyra gånger i veckan i fem års tid. Då är det så här, ja, du kan gå in och göra det. Medan personer som säger att nej, jag har aldrig gjort det här förut, kanske man ska hålla lite uppsikt över. Du kan göra det, eller så kan du göra ett fms på dem och se att den som har gjort knäböj fyra år har lite högre poäng. Det är en himla omväg, om man ska säga så.
00:37:11 – Jacob: Ofta är det ju det. Så ska vi säga att det är liksom inte så att man inte kan ha strukturella saker som ökar risk för skada. Det är utan tvekan så. Har du skulderblad som inte ligger kloss på ryggen så ökar det antagligen skadade i sin ganska mycket när du ska liksom pressa ovanför huvudet. Kloss på ryggen menar jag att man har bra skulderaktivering. Annars så får man, det kallas för vingar ut sig lite, de sticker ut bakåt när man ska… kommer upp med händerna. Det är ganska vanligt att folk har lite ojämnt där. Ofta har de ju det på den sida som gör ont, att den är ostabilare där. Det är en lång väg därifrån att säga att den här personen kommer få garanterat ont. Det är också många som går runt med det här och tränar på utan besvär.
00:37:58 – Wille: Jag skulle säga att det är värre att påpeka det för någon än att inte göra det i de flesta fallen.
00:38:03 – Jacob: Ja, alltså vänta tills de får ont. Ja, lite så. Alltså inte leta problem i förväg, för då blir det problem. Har personen ont, och då är det ju ofta så, särskilt de som tränar lite hårdare lite oftare, det kan vara väldigt svårt att klura ut vad det är som är problemet. Alltså det gör bara ont och man blir inte riktigt klok på det och då börjar man ju leta problem på något sätt. Så då börjar man kolla liksom, ja men det här rör sig inte likadant som det. Vi ser vad som händer men vi gör något åt det. Och då tycker jag det är så man ska lägga fram det också. Att man liksom säger att det är lite annorlunda här i dina rörelser. Vi jobbar på att försöka se och så ser vi om problemet blir bättre. Inte säga att det rör sig fel här så det är inte konstigt att du skadar dig.
Dels så kanske man fixar det men det gör fortfarande ont och då såg man ju det här med strut på huvudet. Eller så hittar man ingen lösning på det här och då går den här personen runt med den här bilden i huvudet hela tiden. Nej, men jag kan inte träna så som jag vill för att jag har den här defekten eller vad det är.
00:39:01 – Wille: Man har gett dem ett till fel, ett till problem.
00:39:03 – Jacob: Precis, så visst man behöver leta fel ibland när det väl gör ont och försöka klura ut varför det gör ont. Men att leta fel i förväg, det finns än så länge ingenting som fungerar där. Och har man verkligen inte visat att det fungerar så ska man inte göra det tycker jag. I alla fall inte med de här dogmatiska uttalandena till. Alltså man får gärna göra en screen. Men man ska inte säga till folk att du var dålig, du var bra. Utan då kan man liksom hålla den informationen lite för sig själv. Och sen så kanske man själv kan hitta ett mönster. Som man då kanske kan jobba med lite i framtiden. Utan att berätta det för de här personerna.
00:39:36 – Wille: Då faller ju hela tanken med en screen också, ska man ju säga. För då är det mer systematiskt arbete som du gör. Typ som coach, då är det inte så att du screenar i början av säsongen. Och sen säger du att ni ska köra det här. Ja, men man kan ju göra så.
00:39:50 – Jacob: Så länge man inte berättar
Screening av baksida lår och begreppet Number Needed to Treat
00:39:52 – Jacob: för dem varför, tycker jag. Han säger som fotbollstränare här, svaga baksidor. Det finns ju ändå en del som talar för att svaga baksidor ökar risk för sträckning eller bristning i baksidan vid sprints. Det är inte solklart tycker jag än så länge även om jag nog börjar gå mot att det kanske är så. Där ska man absolut kunna screena och sen så bara utan att säga det till dem så ger man program till några att de får köra lite extra Good Mornings, Marklyft, vad som helst för att stärka eller finna en då Nordic Hamstring för att starka baksidorna. Men man berättar liksom inte för dem att oh du har svaga baksidor, du kommer skada dem om du sprintar i 90 minuter liksom. Kanske börjar de mygla för att de är rädda för att skada sig eller så liksom börjar de känna efter extra.
Träningsverken i baksidan precis som Wille nämnde här innan. Att Då blir den här lilla träningsverken i baksidan helt plötsligt någonting som de är rädda är en sträckning eller en bristning. Och så går de runt och känner efter och så kanske de inte vågar ta i och prestera fullt ut på träningarna framöver eller vad som helst. Så jag tycker absolut man kan hålla på med screening och sådana här saker. Fast man ska vara medveten om att det inte finns några screens än så länge som verkligen visat sig fungera på ett tillförlitligt sätt. Och när de inte gör det så ska man liksom inte måla upp det här skräckbilden till dem.
00:41:10 – Wille: Nej, just i fallet baksidor så finns det liksom, jag vet inte om vi varit inne på den här Nordboard som finns nu där man kan mäta.
00:41:19 – Jacob: Prata lite om det med Korea. Ja, just det.
00:41:23 – Wille: Man kan mäta styrkan i en Nordic hamstrings med den maskinen. Och där har man börjat göra studier för att se om man har låg styrka. Eller är du dålig på den här övningen, har du då högre skaderisk? Man börjar hitta lite resultat. Sen kan man säga, vad det beror på är väl lite oklart. Fredrik är väl lite inne på att det kan ha att göra med längden på muskelfibrerna. Medan vissa tror att det är just den excentriska styrkan. Det vet vi inte riktigt. Men där kommer man säkert kunna utveckla en bra screen just för den skadan. Du kan göra det ganska enkelt på ett fotbollslag. Du screenar dem i början av säsongen och sen, precis som Jacob säger, kan du utveckla ett program för dem där de får jobba med det här utan att man skrämmer upp dem i onödan.
Men det är för en specifik skada. Det gäller inte för skada på framsidan, det gäller inte för axelskador, det gäller inte för huvudskador, det är bara för den skadan. Man måste ändå inse att det är så pass komplext för alla skador. Exemplet huvudskador är allt som gör att du har ökad risk för skaderisk. Allting du gör på planen gör att du kan få en ökad risk för huvudskador. Alltså ditt rörelsemönster, hur trött du är, hur väl förberedd du är, hur sent in på matchen det är, det är liksom allt. Det är jättedumt att säga att det är bara den här faktorn som vi plockar upp med någon typ av screening. Och så är det för de flesta av skadorna.
00:42:42 – Jacob: Ja, vi var ju inne på det här också med Andreas, när vi hade idrottspsykologerna som hade visat att ökade stressnivåer ökar skaderisken. Och det är liksom också samma sak där. Du kan inte säga att någon blir skadad bara för att den är stressad. Precis som du inte kan säga att de drog baksidan bara för att de var svaga i baksidan. Ofta är det ju mer en belastnings, överbelastningsproblematik, inte att de var svaga från början.
00:43:06 – Wille: Det är också en annan viktig aspekt.
00:43:08 – Jacob: Man kan ju visa rent statistiskt i studier ibland att det här ökar skaderisken. Man kan säga att de som har svaga baksidor kanske skadar sig 30 procent mer än de som har starka.
00:43:20 – Wille: Det man måste fråga sig då är ju, är det här användbart?
00:43:23 – Jacob: Vad gör det? Om jag har en trupp på 25 fotbollsspelare. Där 10 har svaga baksidor och 15 har starkare baksidor då. Och så kanske vi säger att jag får, rent statistiskt kommer jag få två baksidor bland de här 25 och så två baksidor bland de 10.
00:43:45 – Wille: Ska jag då bara träna de här tio för att undvika skadorna eller ska jag ändå ta alla?
00:43:50 – Jacob: För det är en väldigt vanlig skada, baksida lår, och vi vet att vi kan förebygga den med en grupp. Så risken är ju att om vi liksom bara tränar de här tio, visst då kanske vi får ner en där, men så har jag fortfarande de andra två. Om jag hade kört det på alla så kanske jag hade fått ner det till två skador för hela truppen.
00:44:06 – Wille: Då kunde du ha skitit i att göra screeningen från början, då kunde du bara ha tränat.
00:44:10 – Jacob: Det räcker inte bara med att ha ett screening test som rent statistiskt kan visa sig spela någon roll, utan vi måste ha… Number needed to treat. Ja, precis. Number needed to treat, det betyder hur många personer behöver jag testa och sen behandla eller motverka det här problemet för att jag ska bli av med en skada till.
00:44:34 – Wille: Ju mindre siffror, desto bättre, kan man väl säga. Precis.
00:44:39 – Jacob: Ja, man ska ju helst vilja ha, jag tror det var den här hamstringsskadan, så var det nog elvan och sånt här, det vi pratade om med det här Nordic hamstringsfinnen, båda de två övningarna. Jag tror det ligger där omkring, att det är åtta eller elva spelare man behöver för att minska en skada. Så där har du det. Där har du en trupp på 25 pers då. Så vet du med det här att jag kan minska antalet hamstringsskador den här säsongen med två, tre stycken. Bara genom att göra den här övningen. Och det är ju också en god övning för du blir ju samtidigt stark. Precis. Alltså det kommer ju rimligen också göra att du presterar bättre. Vilket inte alltid är liksom det självklara med vissa av de här skadeförebyggande grejerna som vissa tränare kanske drar sig för att göra på grund av det.
Att de liksom tänker att det kanske minskar skadorna men det tar liksom en kvart, tjugo minuter av träningen och det gör inte så mycket på något annat. Så där är det också någonting man måste ha med sig. Även om det statistiskt visar sig funka som screening test och visa att de som är dåliga på det här har dubbelt så hög skaderisk. Då måste man fråga sig är det användbart? Kommer jag kunna nyttja det här? Hjälper det mig som privat? Att någon kan säga att du har dubbelt så hög stor risk för en viss cancerform om du äter ett livsmedel. Så måste du fråga dig också. Hur stor är risken att jag kommer få den här cancern från början? För om risken är en på miljonen och någon säger att du får dubbelt så stor risk om du nu äter den här baconbiten och sånt och så blir det två på miljonen.
Ja, men alltså det är fortfarande väldigt, väldigt liten risk. Är det då värt att plocka bort baconen? Det får man ju avgöra. Precis som vi har det här med skadorna. Vi kanske hittar ett screeningverktyg som säger att det här innebär en ökad skaderisk. Ska jag då göra någonting åt det? Då måste jag fråga mig hur stor är risken från början? Är det värt att lägga ner den tiden på det här? Så det är också någonting som man måste ha med sig hela tiden när man funderar kring liksom vill jag screena? Och då också om du väl hittar någonting i en screeningtest. I alla fall inom sjukvården så är det inte alltid rent etiskt rätt att inte berätta det. Och då kanske du just har gjort det här, då har du skrämt upp folk i onödan.
00:46:59 – Wille: Det är just det, man måste göra valet innan man kör den här screeningen eller man gör det här testet. Vad kommer jag göra med resultatet om det visar sig att det är vad det nu är för någonting?
00:47:09 – Jacob: Precis, och det är också viktigt att fundera kring. Vad kommer det här ge mig om jag testar det här? Kan jag agera på något sätt på det här? Och där är ju functional movement screen, alltså där finns ju ingenting att agera på. Om du inte vill bli bra på testet såklart. Men annars är det liksom bara, är det någonting jag kan, nej. Det är ingenting som hjälper dig där. Visst, du kan se att du är stel i bröstryggen sådär, men det hade du sett när du gjort någonting där du behövde rörlighet i bröstryggen liksom. Har du svårt att pressa ovanför huvudet? Ja, då ser vi det. Behöver du liksom inte göra något sittande rotationstest eller vad det är nu man gör. Jag kommer inte ihåg det.
00:47:49 – Wille: Ja, nej, men det blir ju problem. Dels är det kass information man får och sen så behandlar man oftast den informationen på ett dåligt sätt. Man informerar om det på ett sätt som skrämmer upp folk. Och det gäller ju sådana saker som larmrapporter om rött kött och larmrapporter om X och Y. Sätt informationen i någon typ av kontext och skräm inte upp folk. Det behöver vi inte göra. Nej, oftast inte.
00:48:14 – Jacob: Det finns ju… Drick inte läsk. Så är det alltid.
Veckans tankevurpa: Felaktiga premisser och falsk dikotomi
00:48:26 – Wille: Och så tänkte vi avsluta med vårt semireguljära inslag om olika logiska tankevurpor och liknande. Och idag så tänkte vi egentligen gå… Det vi har pratat om tidigare ganska mycket är just logiska fel. Alltså när man argumenterar och använder kass logik eller något liknande. Men det vi tänkte göra nu är att vi tänkte snacka om en annan grej som man kan göra fel i en argumentation eller som kan göra att en diskussion spårar ur helt enkelt. Det är när man antingen använder, vi tänkte prata om ordet premisser. Premisser är egentligen ett argument i sig, men man kan använda det som en del i ett argument. Man kan säga att flera olika premisser plus logik bildar ett argument. Var det vettigt eller?
00:49:11 – Jacob: Alltså det var vettigt, det var bara väldigt stelt.
00:49:13 – Wille: Ja, och om vi har någon filosof som lyssnar på det här så sitter de och face-palmar järnet nu, jag vet. Men saken är den att det kan gå fel på lite olika sätt när man pratar om premisser. Antingen kan det vara så här att man ljuger helt enkelt, att man använder en felaktig premiss, att man säger att
00:49:29 – Jacob: Alltså premisser kan man väl säga, hur ska vi kunna förklara det lite enklare? Man kan säga att det är någonting man lägger fram som sant eller etablerat innan man börjar diskutera själva frågan. Ska vi säga så? Ja. Att man liksom antar att alla är överens om premisserna och sen börjar man diskutera utifrån det.
00:49:51 – Wille: Ja, i alla fall kan man säga att i sitt eget argument, så ifall jag säger så här att alla, men nu tittar jag på fåglar här utanför fönstret, alla fåglar är svarta, därför, nej, jag kommer inte på något bra här. Därför bör vi äta fåglar. Om vi säger så. Det var ju en premiss i det argumentet att alla fåglar är svarta. Och då, för att vi sen ska kunna diskutera det här så måste vi kanske vara överens om att alla fåglar är svarta.
00:50:24 – Jacob: Sen gjorde du en sån non-sequiter efter det alltså. Det ena följer inte det andra. Vi behöver inte äta dem bara för de är svarta. Argumentationsfel också. Men alltså premissen är ju på något sätt att En vanlig diskussion som brukar uppstå med LCHF är att deras premiss är att kolhydrater är dåligt. De antar att alla är överens om det här. Att kolhydraterna är dåligt. Så de kan ju börja diskussionen utifrån det. De börjar liksom inte med att diskutera om det verkligen är farligt med den kolhydraten. De börjar liksom diskussionen istället i stil med hur mycket kolhydrater vågar man äta. Eller hur ska vi minska kolhydraterna eller någonting. Ja, precis. Istället för att diskutera först och främst, behöver vi en spröj och så mycket kolhydrater vi äter?
Så hamnar de direkt på, hur mycket vågar vi? Som om det var där frågan var. En annan extremt vanlig premiss som blir väldigt löjlig är att naturligt är bäst. Det är väldigt många som har föreställda bilden av att naturligt är bäst. Det är premissen och den kan du inte argumentera med. I slutändan blir det bara att du argumenterar mot vad de tycker är naturligt. Du måste på något sätt bevisa för dem att någonting är mer naturligt än något annat. Men det går ju inte liksom för att det är ingen som kan säga vad som är exakt naturligt. Utan i slutändan blir det att de har sin premiss, naturligt är bäst, som du inte får lov att argumentera med för de har liksom lagt fram det som om det var liksom förutbestämt. Och så ska du stå där och försöka förklara vad som är naturligt i princip.
Och där vinner du aldrig den diskussionen. Så det blir fel redan från början när folk kommer in med det här att naturligt måste vara bäst. Det är ett annat exempel som jag tycker att man…
00:52:08 – Wille: Man behöver inte vara LCHF för att hålla med om det, just det här med e-ämnen. Folk verkar i allmänhet tycka att e-ämnen är någonting farligt, någonting som man bör undvika. Då kommer alltid premissen att eftersom det är många e-ämnen i den här produkten så är det en dålig produkt. Men det var som vi diskuterade innan vi började spela in här, så kan det faktiskt vara så att själva livsmedlet är ett kasst livsmedel för att det är många e-ämnen. Men frågan bör istället bli då Är e-ämnena farliga? I så fall, varför är de farliga? Eller är det någon kombination som är farliga? Men inte att man antar att de är farliga bara för att det är ett e-ämne, helt enkelt. Så egentligen, för att man ska kunna diskutera det här på ett vettigt sätt, så måste a.
premissen vara sann, och b. man måste hålla med om den, allihopa som diskuterar, för annars diskuterar man ju fel sak. Då ska man egentligen diskutera själva premissen istället för slutsatsen, om man ska säga.
00:52:57 – Jacob: Precis, och det tycker jag är mycket inom träning också, så här att man liksom… Man har premisser om att det är en… Alltså vad som är korrekt biomekaniskt hela tiden. Man har liksom förutfattade meningar om att det är så här det ska se ut. Utan att någon någonsin har visat att det verkligen är så det ska se ut. Alltså liksom, det här är en bra hållning. Så här ska man sitta. De stämmer inte de här sakerna. Särskilt när det gäller både sittning och hållning överlag så finns det inga belägg alls för att det ena är särskilt mycket bättre eller sämre än något annat. Men det är ändå liksom, det är så väldigt mycket man tar utrustning som säljs, stolar och så här. Alla de bygger på premissen att det finns ett bästa sätt att sitta på.
Och så ska stolen hjälpa dig hamna i den ställningen. Men så finns det liksom inte. Vi har inte etablerat det. Först får du visa att det finns en optimal ställning att sitta i. Och sen kan du börja övertyga om att din stol är bra för det. Men de antar att alla antar att det är säkert så. Man ska ju nog sitta så. Alla har sin lilla bild och det kommer i tidningarna två-tre gånger om året. Sådana här bilder på folk som sitter vid datorn med gamnacke och sådär. Sitter du vid datorn med gamnacke då kommer du ju antagligen få ont i nacken efter ett tag. Men det är ju för att du sitter en väldigt lång tid med en passiv ställning i nacken. Skulle du sitta lite så med gamnacke och sen sitta lite åt sidan och lite åt andra sidan så hade du antagligen inte fått så värst mycket ont.
Det är en annan premiss som spelar roll där helt enkelt. Ja, precis. Det man brukar säga när det gäller sittställningar är att det bästa är att inte sitta likadant länge. Jävla trött-sjukgymnast-klyscha det där alltså.
00:54:41 – Wille: Men ett annat exempel på det här med att man inte är överens om en premiss och därför gör att diskussionen spårar ur, det är någonting som vi kanske kommer ta upp i framtiden, men det förs en diskussion på internet nu om hur man ska bli så stark som möjligt i de tre stora lyften. Där den ena sidan menar att specificiteten är det viktiga, om man ska träna på att göra tunga ettor helt enkelt, för då blir man bäst på det testet och då blir man starkast i de tre stora lyften. Medan den andra sidan menar att man måste ha volym i träningen, man måste träna för att musklerna ska bli stora och starka, för annars kommer man aldrig bli stark. Där är det så att vi har två olika premisser som folk argumenterar utifrån. Den ena sidan menar att det är specificiteten som är viktig, den andra sidan menar att det är volymen som är viktig.
Då sitter man helt plötsligt och diskuterar hur många reps man ska göra istället för att gå till botten med vad som är viktigt här egentligen. Gör en studie på det, kolla vad som faktiskt funkar istället för att sitta och diskutera hur många reps vi ska göra.
00:55:38 – Jacob: Vad tror du då?
00:55:44 – Wille: Jag är en fan av specificitet. Vi ser i väldigt många studier att tränar du på ett test så blir du bättre på det testet. Det är inga konstigheter. Sen vad som är bäst strategi på sikt i hur man ska träna för att bli en bra styrkelyftare, det vågar inte jag uttala mig om, utan där vill man ju ha någon form av… Så tror inte jag att frågan var det.
00:56:03 – Jacob: Vi kommer tillbaka till mitt exempel. Om man inte vet, men man ändå ska chansa. Hur mycket pengar hade du varit beredd att satsa på något av alternativen? Om vi hade en person. Om du haft en mille och så hade du fått satsa så mycket du vill på det du tror är rätt. Vad hade du valt och hur mycket pengar hade du vågat satsa?
00:56:21 – Wille: Då är det två grupper som ska bli så starka som möjligt och så får de träna under ett år.
00:56:27 – Jacob: Ja, enligt de här två olika principerna. Vilken tror du vinner? Vi kan säga fem år, så blir det mer.
00:56:34 – Wille: Alltså, jag hade inte varit helt förvånad ifall sidan med väldigt få raps vinner. Alltså, man bara går in och kör tunga ettor två gånger i veckan. Så hade jag en mille, vad skulle jag sätta på det? Får jag behålla resten av pengarna?
00:56:49 – Jacob: Nej, det är ju dina pengar, men du får inte dem av någon. Men vi säger att det hade varit dina pengar, så hade någon sagt liksom, vill du dubbla dem? Tror du på det här? Hade någon frågat mig, vi tar Barca mot HIF, vi tog det senast också. Hade någon frågat mig, du har en mille, du får två gånger pengarna på Barca. Ja, då hade jag satt det på Barca liksom. De kan förlora, men det känns verkligen osannolikt. Det är en jävla god vinst för mig att dubbla mina pengar. Men hade det varit HIF mot Häcken, då hade jag varit osäker. Så då hade jag inte satsat hela min mille på det, utan då kanske jag hade satt 500 kronor på något av lagen för stunden.
00:57:26 – Wille: Ungefär det resonemanget vill jag höra från dig nu.
00:57:28 – Jacob: Jag vill att du ska chansa på något av det.
00:57:29 – Wille: Det här är väl lite mer HIF mot Häcken, skulle jag säga. Jag vet ju hur vassa Häcken är, tyvärr. Men jag skulle säga att det finns ju fördelar med att träna volym i att det kanske är lite roligare. Folk tycker väl kanske att det är lite mer givande, så på sikt blir man väl inte lika uttråkad av om man ska gå och köra fyra tunga ettor på ett pass med sex minuters vila emellan. Det känns ju jävla trist. Så dropout-raten skulle ju vara ganska hög. Så jag skulle väl ändå säga att det väger över i fördel för lite mer volymträning. Så kanske jag skulle sätta 200 000 på att köra bara tunga ettor.
00:58:06 – Jacob: Ja, det hade jag nog också gjort. Men själva principen? Nej, jag hade nog gjort tvärtom. Jag hade kört på volym.
00:58:13 – Wille: Ja men det är det jag menar. Jag hade nog bara satt 2-20%. Det var det jag tänkte att du skulle säga också.
00:58:20 – Jacob: Jo men volym hade jag kört på för det är liksom… Muskelmassa är det ju beroende av. Det är ju bara att kolla. Byggare är ju väldigt starkare trots att de inte kör specificitet på tunga vikter.
00:58:30 – Wille: Så bör de börja göra det.
00:58:31 – Jacob: Vi hade ju faktiskt det här med Korea-avsnittet med honom där han berättade om den här stoet Philips nya studie. ännu inte har kommit ut, vad jag har sett i alla fall. Men där de körde… En grupp körde liksom väldigt låga vikter till failure två gånger i veckan och så en grupp körde tunga vikter. Eller samma grupp körde tunga vikter bara en gång i veckan medan den andra gruppen körde tunga vikter tre gånger i veckan. Och där såg man att de fick samma utveckling just för att den här… Alltså bara du kör till failure så får du muskelmassanverkan mer eller mindre och sen så fick de specificiteten då Trots allt för att de körde en gång i veckan med de tunga vikterna. Och jag tror, hade vi verkligen kört tunga, tunga ettor, det är svårt att få upp en tillräcklig volym för att fortsätta växa då, tror jag.
Och just tråkigt skador också.
00:59:18 – Wille: Men där är linjetvisten, skulle jag säga. Det är där frågan ligger. Frågan är inte hur många reps vi ska göra. Frågan är vilket som är bäst. Det finns ingen som vet det i dagsläget. Det skulle vara kul ifall någon tog reda på det, skulle jag säga. Ja, det är en klurig fråga.
00:59:33 – Jacob: Men samtidigt så gjorde vi ett annat argumentationsfel här när vi ställde dem mot varandra. Vad var det Wille? Falsk dikotomi. Man kan göra lite både och. Du får lov att träna både volym och tunga vikter. Det är väl det du ska göra. Det blir en ganska löjlig fråga på det sättet också om man ställer upp den sådär att man måste välja det ena eller det andra. Frågan ska ju vara vad ska jag göra mest.
00:59:56 – Wille: Eller kan jag göra på det ena sättet ifall jag vill göra det.
01:00:00 – Jacob: Ja, precis. Då är det en rimlig fråga. Och säga bara, vilket är bäst, det eller det? Ja, men inget av det.
01:00:06 – Wille: Träningsvärlden är ju jävligt bra på att vara dogmatisk, så det blir ju lätt så alltså.
01:00:10 – Jacob: Precis.
01:00:12 – Wille: Ja, men det blev väl halvförståeligt ändå skulle jag säga, det här sista. Ja, jag tror vi fick fram det till sist. Ja, det är bra. Ja, vi får väl tacka för oss idag och så hörs vi när vi hörs och ha det gött.
01:00:24 – Jacob: Det gör vi. Ha det fint nu. Tja. Ha det bra. Hej.
