Att screena idrottare för att hitta skaderisker eller för att försöka hitta några idrottare i ett lag eller i en förening som är i större risk för skada än andra är någonting som är väldigt populärt men det är samtidigt någonting som i princip helt baseras på tro.
Förutom att dela ut ett frågeformulär där man frågar idrottare om de tidigare varit skadad så finns det inte mycket information man kan samla in som faktiskt är av någon större nytta.
Det har kommit många tester genom åren som har påståtts kunna identifiera idrottare i högre risk men ingen av dem har visat sig fungera när de väl har blivit studerade.
Den här kunskapen verkar dock inte hindra människor från att hitta på fler test för att kunna fortsätta lägga tid på att screena idrottare istället för att träna dem.
Tidigare i år publicerades en större studie på drygt 500 unga idrottare där man tittade på deras knäkontroll i en enbens knäböj lik i bilden här. Målet var att undersöka om idrottarnas tekniska utförande korrelerade med risken för en knäskada. Det gjorde det inte https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/sms.13197
Däremot så vet vi att träning av knäkontroll har en stor inverkan på skaderisken hos unga idrottare. Du kan i princip halvera deras risk för allvarliga knäskador med den här typen av träning. Fast då ska du låta alla utföra träningen, oavsett hur det ser ut när de utför träningen från början.
Även om man i framtiden skulle komma på ett test där det faktiskt finns en tydlig och konsekvent korrelation med skaderisk så innebär inte det att testet faktiskt är användbart i praktiken.
Screening i sig själv är nämligen problematiskt då man behöver ha tester som verkligen väljer ut de i ökad risk och inte missar några av dem.
Många gånger är det också ett problem i fall ett screeningverktyg felaktigt identifierar personer som egentligen inte är i risk som att de är i riskzonen. Det har jag skrivit mer om här i fall du är intresserad. ”Varför det är väldigt svårt med Screening – FMS som exempel”