Blandade inlägg

Fotledsskador, del II -Ett träningsprogram

Den här artikeln är del 3 av 2 i artikelserien Stukad fotled

Innan jag börjar denna del vill jag vara tydlig med att påpeka att den litteratur som finns om rehabilitering vid fotledsskador är väldigt tydlig med att det behövs mer forskning och bevis för att finna det bästa sättet att rehabilitera en fotledsskada. Många undersökningar har visat att styrka och balansträning är effektivt, men det fattas fortfarande studier som väl dokumenterat antalet behandlingar, kombinationer av träning (balans, styrka osv) och volymen träning som är nödvändig för att kunna återfå de funktioner som man tappar i samband med skadan.

Standardtiden för en rehabilitering av en fotledsskada är 12 veckor. Jag inser att för många är det inte tänkbart att man ska köra en rehabilitering i 12 veckor för att man ska få återgå till sin sport, särskilt inte efter en sån vanlig sak som en stukning. Det är här som tejpning och olika stöd kommer in i bilden. Så fort som man kan belasta foten för fullt och man klarar av smärtan kan man börja träna och tävla igen om man har stött upp foten bra. Ofta innebär detta att man kan återgå till sin idrott efter en 2-4 veckor. Samtidigt kör man sen sitt rehabiliteringsprogram separat efter varje träningspass. Det rekommenderas ofta att Tejpning och stöd används under minst 3-6 månader efter en skada.

Det jag kommer redovisa i detta inlägg är ett exempel på ett program som jag ger till killar i mitt lag som har stukat sina fötter. Om ni går till en sjukgymnast kommer ni troligen inte att få samma övningar och det betyder inte att någon av oss har fel. Det som är viktigast är principerna, att man bygger upp allt det som man har tappat i samband med skadan genom en bra stegrad träning. Tidsangivelserna är ungefärliga och behöver inte följas exakt.

Tidig mobiliseringsfas (2-12 dagar)

Efter den akuta fasen som kan vara upp emot 2 dagar är det dags att börja belasta foten så gott man kan. Blödningen i fotleden har nått sin peak och skadade ligament har påbörjat sin läkningsprocess. Prioritet nummer ett de första dagarna är att försöka få tillbaka full rörlighet i fotleden. Svullnad i leden kommer att begränsa rörligheten och det är viktigt att man verkligen arbetar för att återfå all rörlighet. Det finns studier som visat att en av de största riskfaktorerna för att stuka foten är dålig rörlighet i fotleden.

Exempel på övningar i fas 1 skulle kunna vara:

  1. Aktiv dorsal och plantarflektion, detta innebär att man helt enkelt försöker sträcka och böja på foten så mycket man kan med hjälp av muskelkraft utan något yttre motstånd eller hjälpmedel
  2. Stretching av vadmuskulaturen, både med sträckt och med böjt knä för att komma åt både gastrochnemius och soleus
  3. Mobilitet/rörlighetsövning för dorsalflektionen, jag visar hur denna övning går till i youtubeklippet nedan. Efterhand som man får bättre och bättre rörlighet flyttar man foten längre och längre bakåt.

Hur mycket man ska göra av varje övning går inte att säga exakt, men runt 20×3 repetitioner av varje övning och 30×3 sekunder när det gäller stretchingen är en bra start. Alla övningarna bör utföras dagligen.

För att underhålla sin kondition och samtidigt stimulera foten och få igång blodgenomströmningen i denna är cykling en väldigt bra träningsform. Ju längre ut man sätter pedalen mot tårna desto mer rörlighet behövs i fotleden.

Efterhand som smärtan tillåter är det dags att börja styrke- och balansövningarna från nästa fas. Är stukningen ordentlig kan det dröja någon vecka eller två innan övningarna känns okej. Under tiden bör man försöka belasta foten så mycket som möjligt för att aktivera muskulaturen något och minska på svullnaden.

Sen mobiliseringsfas (12-42 dagar)

Förhoppningsvis är det mesta av svullnaden nu borta och det går bra att belasta foten vid vanlig gång. Rörligheten bör vara den samma i den friska fotleden, om inte så ska man fortsätta med övningarna från den förra fasen samtidigt som man går vidare in i denna fas.

I denna fas är det nu dags att träna upp fotledens styrka och balans igen för att försöka återställa foten till samma funktion som innan skadan. Vi de flesta skador sker en reflexmässig ”avstängning” av vissa muskler. Vilka muskler det är beror på typen av skada och i närheten av vilken led skadan skett. Klassiska muskler att drabbas är transversus abdominis vid ryggskador, vastus medialis vid knäskador och gluteus medius vid höft och ljumskskador. När det gäller fotledsskador så är det peroneus musklerna som tappar i ”reaktionsförmåga” och styrka och det är därför viktigt att man så fort som möjligt börjar aktivera dom musklerna. Även de mer posturala musklerna påverkas vid en fotledsskada och de behöver också tränas upp igen.

Styrkeövningarna för foten bör köras i full ROM (så stort rörelseomfång som möjligt) för att hjälpa musklernas läkande och se till att fiberriktningen vid läkningen blir längsgående med fotens rörelseaxlar.

Exempel på övningar i denna fas är:

  1. Tåhävningar, för att kunna ta ut full rörlighet måste man ställa sig på en pall eller ett trappsteg. Övningen visas i första youtubeklippet nedan.
  2. Träning av pronationsmuskulaturen med hjälp av gummiband, dragmaskin eller manuellt motstånd från en vän. Det man ska tänka på är att inte bara dra foten rakt uppåt (i dorsalflektion) utan att man också roterar foten så att lilltån ”visar vägen” i rörelsen (man pronerar). Övningen visas som andra övning i första youtubeklippet nedan.
  3. Tyngdpunktsöverföringar. Stå på den onda foten och försök att nå så långt som möjligt i olika riktningar med den andra foten utan att det gör ont. När man blir duktig på detta blir det som att göra enbensknäböj där man låter det fria benet gå åt olika håll. Höft och knä på den stödjande sidan ska alltid hålla en rak linje vinkelrätt mot underlaget, när man böjer ska knät gå ut över ”pekfingertån” (detta är inte så tydligt i klippet pga sned vinkel vid filmningen). Varje utsträckning räknas som en repetition. Övningen visas i den andra youtubeklippet nedan.
  4. Balansplatta. En klassiska utomordentlig övning för personer som har stukat sin fot. Variera med att stå med den onda foten eller med båda fötterna på plattan. Övningen stegras efterhand genom att man samtidigt försöker göra saker med händerna som att studsa en boll mot en vägg. När detta blir lätt så kan man kombinera övningen med tyngdpunktsöverföringarna. Denna kombination visas som andra övning i den andra youtubeklippet nedan.



För att träna upp den stabiliserande muskulaturen kring bålen kan man använda sig av övningar så som plankan, sidoplankan och bäckenlyftvarianter. Repetitionsantalet på alla övningar är det samma som i förra fasen, 20×3. Alla övningar bör utföras varannan dag förutom balansplattan som bör utföras dagligen. Balansplattan bör man stå på minst 8 minuter/dag.

Dags att börja köra på ordentligt (43-90 dagar)

Denna fas är många gånger inte nödvändig för personer som inte idrottar så värst intensivt. För personer som ska tillbaka till att spela fotboll, bandy, löpa i terräng eller liknande är denna däremot viktig.

När man nått denna fas har man ofta en styrka och balans som är likvärdig, om inte bättre än, den man hade före skadan. Det som fattas är ens reaktionsförmåga och koordination. Detta tränas upp, dels genom att man gör mer belastande och snabba övningar så som hopp, dels genom att man börjar göra styrkeövningar med tyngre belastning som ändå innehåller ett balansmoment och genom att man sakta men säkert börjar göra övningar som liknar rörelsemönstret i ens idrott.

Exempel på övningar från denna fas är:

Tyngdöverföringarna och balansplattan ska ingå även i denna fas.

Olika typer av hopp. Man kan hoppa zic-zac mellan utsatta koner, man kan hoppa runt och rita olika stora åttor. Man kan stå på en punkt hoppa framåt ett steg, tillbaka, ett steg åt höger, tillbaka osv tills tiden gått ut. Man kan hoppa i en stege där man hoppar två steg fram, ett steg bak, två steg fram, ett steg bak osv. Fantasin är allt som sätter stopp. Börja med kortare lätta hopp och stegra efterhand till lite längre hopp. 2-3 olika övningar per träningspass är lagom. En hoppövning bör pågå under ungefär 30-60 sekunder eller innehålla ca 20 hopp/fot och varje övning bör utföras i 3-4 rundor.

Exempel på styrkeövningar med belastning och balansmoment är drag till hakan där man gör upp på tå varje gång man lyfter upp vikten. Militärpress där man går upp på tå när man nått slutläget. Utfall där man håller vikten ovanför huvudet på raka armar med smalt grepp.

När det gäller att sakta göra sig redo för sin idrott kan man börja med att utföra alla övningar som man normalt utför på en träning eller tävling i en lägre intensitet där man inte har något stöd för foten. För en fotbollspelare skulle det kunna vara dribbla och löpa mellan olika koner. En löpare kan stegra både genom att sänka hastigheten och med att börja på ett hårdare underlag med mindre gropar och backar.

Mindre återfall

Det är vanligt att man åker på mindre återfall efter en stor stukning. Med mindre menar jag tillfällen där man känner att man vek foten lite illa men smärtan är helt frånvarande eller väldigt kortvarig. Dessa tillfällen ska inte ignoreras utan de kan vara ett tecken på att man inte är fullt bra i foten ännu. Kom ihåg det jag skrev i del I om att ett ligament aldrig blir som innan skadan. Det är möjligt att man tappat något av det man tränat upp under sin rehab om man varit sjuk 2-3 veckor, om man har haft uppehåll, åkt på en annan skada eller liknand.

Om man känner att det va nära att man åkte på en skada bör man fundera på varför det hände. Det är möjligt att underlaget var väldigt ojämnt och det kunde hänt vem som helst. I detta fall kan man nöja sig med att konstatera att man hade tur som inte skada sig värre och om man ska ut på samma underlag igen kanske man ska stödja upp foten lite extra eller så får man träna upp foten mera. Om man istället vet med sig att man tränat dåligt den sista tiden bör man återigen träna upp foten så man inte råkar ut för en ordentlig stukning och sen inte kan träna på en längre tid.

Slutsats

Återfall vid fotledsskador är väldigt vanligt och ofta blir skadan värre och värre för var gång. Ett ordentligt träningsprogram är nödvändigt både för att man ska minska återfallsrisken och för att man ska kunna prestera maximalt igen. Rehabiliteringen vid fotledsskador är relativt lång (3 månader), men man kan delta i sin sport under större delen av denna tid med hjälp av någon typ av stöd. Jacob Gudiol har ett par otroligt snygga shorts i hans första youtubeklipp, Força Barça!

Blandade inlägg

Fotledsskador, del I

Den här artikeln är del 2 av 2 i artikelserien Stukad fotled

Stukad fotled är en av de allra vanligaste skadorna i samband med träning och idrott. Konsekvenserna är oftast inte så stora den första gången utan man kan många gånger återgå till sin idrott efter bara någon vecka. Tyvärr återkommer dock skadan väldigt ofta och om det sker tillräckligt många gånger kan man råka ut för vad man kallar för kroniskt instabil fotled.

Den klassiska stukningen

Jag kommer i detta och efterföljande inlägg endast att tala om stukningar där man vrider foten inåt och skadar ligamenten på utsidan av fotleden (så kallat supinationsvåld). Denna typ av skada leder till att man får smärta på utsidan av foten, nedanför knölen. Vid denna typ av våld så skadar man oftast ett ligament som man kallar för FTA (anterior tibiofibular ligamentet). Ligamentet kan ses i bilden här under där det kallas för atf istället för FTA.

[caption id="attachment_1109" align="alignnone" width="144" caption="De olika ligamenten på fotens utsida"]De olika ligamenten på fotens utsida[/caption]

Oftast blir ligamentet endast uttöjt när man stukar foten och det är väldigt sällan det helt går av. Det som sker är att man töjer ut det lite, vilar tills svullnaden gått ner och allt känns bra, börjar träna igen och stukar den någon vecka senare. Ligamentet blir då ytterligare lite uttöjt och så håller det ofta på tills man verkligen gör något åt skadan i form av en ordentlig rehabilitering.

En ligamentskada läker inte till 100 %

Detta är väldigt viktigt att tänka på och gäller alla ligament och ledband i hela kroppen. Om dessa väl har blivigt uttöjda så förblir dem aningen uttöjda. De fungerar inte lika bra som innan skadan och för att leden ska fungera lika bra som innan skadan så måste någon ta över en del av deras arbete. I stort sett alltid så läggs detta arbete på muskler och andra ligament. Konsekvenserna av detta är att man hela tiden måste underhålla de andra strukturerna kring leden. Muskler börjar fungera sämre om man inte använder dem och om man tex har fått en fotledskada, kört en bra rehabilitering och tränat upp musklerna så kan man inte ta ett uppehåll på några månader och sen börja köra igen för fullt utan att först förbereda musklerna. De måste återigen tränas upp för att kunna kompensera för det lite taskiga ligamentet.

Många ligamentskador är så små att det inte sker någon faktisk förlängning av ligamentet och i dessa fall kan man många gånger bli fullt bra i leden igen. Problem med slappa ligament uppstår oftast inte förrän man har stukat foten flera gånger.

75-80 % av alla stukningar är återfall. Detta är en väldigt viktig siffra att tänka på när man har stukat foten. Om man inte kör en ordentlig rehabilitering är risken stor att man kommer åka på en stukning igen inom en snar framtid och ens ligament kommer att bli ännu mer uttöjda vilket i sin tur leder till större problem och risken ökar att man inte kan bli av med problemen helt även efter en ordentlig rehabilitering.

När skadan sker

Om man har oturen och råkar ut för en stukning är det omedelbar behandling i form av RICE som gäller. Målet är att få ned svullnaden så mycket som möjligt. Tryckbehandlingen kommer att göra ont och vara obekväm men den gör nytta. I samband med en stukning finns risken att det uppstår en fraktur och detta är något man bör utesluta så snart som möjligt. Om man kan stödja på foten och ta flera steg kan man vara i stort sett säker på att det inte är någon fraktur. Det finns även en mall som man kallar för Ottawareglerna som pekar ut fyra olika punkter på ankel och fotled. Punkterna kan ses på bilden här nedan.

[caption id="attachment_1111" align="alignnone" width="150" caption="En bild som illustrerar de fyra punkterna i Ottawareglerna"]En bild som illusterar de fyra punkterna i Ottawareglerna[/caption]

Ottawareglerna säger att om man har smärta över en av dessa punkter eller inte kan belasta foten mer än fyra steg direkt efter skadan och när man blir undersökt så bör man röntga för att utesluta en fraktur.

Observera att Jag tar upp dessa regler för att informera. Är man det minsta osäker bör man uppsöka vård för att få en ordentlig undersökning. Kan man belasta foten och ömheten sitter under knölen (malleolen) på utsidan av foten kan man emellertid vara lugn.

Inför nästa del

I nästa del kommer jag att ta upp hur man på egen hand kan köra en rehabilitering för sin fotled. Jag kommer även ta upp lite om hur man ska göra om man vill fortsätta att träna under tiden som man kör sin rehabilitering.

Blandade inlägg

Vatten vs sportdryck

I min artikelserie om vätskeintag kom det en förfrågan om att jag skulle jämföra vatten och sportdrycker och jag tänkte därför skriva ett inlägg om detta. Innan man börjar läsa detta inlägg rekommenderar jag starkt att man läser min artikelserie om vätskeintag vid träning då den tar upp en hel del information som är viktig att veta när man läser informationen här under.

Då sätter vi igång! Först och främst måste vi bestämma oss för vad en sportdryck är, det finns flera olika varianter och man kan inte stoppa dem alla i samma fack. Jag har därför bestämt mig för att dela upp dem i tre kategorier.

  1. Drycker som innehåller kolhydrater och eventuellt salt (aka sportdryck)
    Denna typ av sportdryck är först och främst till för att förbättra prestationen vid konditionsidrotter och även om de kan användas både före och som återhämtningsdryck så finns det enligt mig bättre alternativ i dessa fall. Exempel på den här typen är Gatorade, Poweraid, Lucozade, H3O pro och Pripps Energy.
  2. Drycker som innehåller protein / aminosyror, kolhydrater och eventuellt lite salt (aka proteindryck)
    Denna typ marknadsförs ofta som en återhämtningsdryck och riktar ofta sin marknadsföring mot folk som styrketränar även om de påstår att drycken även fungerar bra för alla andra idrottare och motionärer. Exempel på denna typ av dryck är Gainomax och AXA protein +
  3. Drycker som innehåller koffein, kolhydrater och taurin (aka energidryck)
    Denna typ av dryck marknadsförs ofta som en energidryck för alla som känner att de börjar bli trötta och är inte främst till för idrottare. Energidrycker används ändå flitigt av idrottare och motionärer och då främst innan aktiviteten. Exempel på denna typ av dryck är Red Bull, Battery och San São.

Jag kommer i detta inlägg endast att gå igenom kategori 1. Om någon vill veta mer om de två andra typerna så skriv en kommentar så skriver jag ihop något när jag har tid.

Kvalificerat skitsnack

Ni som har läst artikelserien vätskeintag vid träning, vet redan att det finns en hel del falsk marknadsföring när det kommer till vätska och träning. Detta gäller inte bara hur mycket vätska man behöver eller om det måste vara salt i dryckan utan det gäller flera andra punkter med. Exempel på detta är.

  • Snabba kolhydrater när man tränar leder till en insulinspik vilket gör att man kan bli trött kort senare.
    I själva verket är det så att adrenalin och det sympatiska nervsystemet effektivt blockar insulinproduktionen under aktivitet. Har man väl börjat arbeta och fått upp värmen behöver man inte oroa sig för några insulinspikar eller blodsockerfall om man får i sig kolhydrater.
  • Magnesiumbrist kan leda till kramp
    Det finns ingen forskning som tyder på detta. I själva verket visar den forskning som finns på det motsatta, personer som får kramp har en större magnesiumkoncentration än personer som inte får kramp.
  • Kalciumbrist kan leda till kramp alt. extra kalcium motverkar kramp
    Precis som när det gäller magnesium finns det ingen forskning som tyder på detta

Det finns säkert flera andra påståenden från diverse tillverkare som det inte finns någon forskning bakom och om ni undrar över något specifikt så skriv en kommentar så ska jag se vad jag kan hitta för information och studier på ämnet

Kolhydrater är det viktiga

Olika märken försöker positionera sig olika på marknaden när det gäller sportdrycker och de marknadsför olika saker som skiljer dem åt från konkurrenterna som om de vore den viktigaste faktorn. Faktum är att den i särklass viktigaste faktorn (möjligen den enda viktiga faktorn) är kolhydratsmängden per enhet vätska.

När det gäller kolhydratsmängden så beror den på två faktorer, vilken typ av kolhydrat som är används och koncentrationen av den/de aktuella kolhydraterna. Det finns idag flera olika typer av kolhydrater som används i sportdrycker, de vanligaste är dextros (druvsocker/glukos), maltodextrin, sackaros, fruktsocker (fruktos), isomaltulos och vitargo. De har alla lite olika egenskaper som påverkar upptaget annorlunda.

Den första uppdelningen man måste göra är mellan fruktos och glukos. Av kolhydraterna jag skrev ovan är det dextros, maltodextrin och vitargo som inte innehåller någon fruktos. Sackaros och isomaltulos innehåller ungefär hälften glukos och hälften fruktos, medan fruktsocker är endast fruktos.

Skillnaden mellan fruktos och glukos är att fruktos endast kan tas upp av levern. Detta innebär att inga kolhydrater man får i sig i form av fruktos kan användas direkt av musklerna under aktivitet. Detta kan låta som något negativt och det är det om en stor andel av kolhydraterna kommer från fruktos. Är mängden fruktos mindre kan det dock ha positiva effekter då det har visat sig att kroppen kan använda sig av en större total mängd tillförda kolhydrater om sportdrycken innehåller både fruktos och glukos.

En annan faktor som kan spela roll är vad man brukar kalla för molekylvikten på den aktuella kolhydraten. En större molekylvikt leder till att man kan ha en större mängd kolhydrater i ens dryck utan att göra upptaget långsammare. Rangordnat från högsta molekylvikt till lägsta ser listan ut enligt följande (molekylvärden är inte exakta utan jag tog med dem för att visa på förhållandet mellan de olika typerna):

  1. Vitargo (600000)
  2. Maltodextrin (5000)
  3. Sackaros (350)
  4. Isomaltulos (340)
  5. Fruktsocker (180)
  6. Dextros (180)

Kolhydraterna ovan skiljer också i hur snabbt de tas upp av magsäcken (glykemiskt index). rangordnat från snabbast till långsammast ser listan ut enligt följande:

  1. Vitargo (137)
  2. Maltodextrin (137)
  3. Dextros (136)
  4. Sackaros (64)
  5. Isomaltulos (32)
  6. Fruktsocker (20)

Kolhydraters påverkan på prestationsförmågan

Att kolhydrater i samband med träning och tävling påverkar ens prestationsförmåga är säkerställt utom alla tvivel. Extra tillförsel av kolhydrater har många positiva effekter så som att:

  • Man sparar på det muskelglykogen som finns lagrat i musklerna och man orkar arbeta längre. aktiviteten.
  • Man förbättrar ens koncentrationsförmåga
  • Man upprätthåller en mer fördelaktig glukosnivå i blodet.
  • Man minskar risken för att man ska få sämre teknik som en följd av trötthet
  • Man orkar arbeta längre vid en viss intensitet

Normalt brukar man säga att vid aktiviteter över en timme har man fördel av att få i sig kolhydrater. Man har även påvisat förbättringar på prestationen vid kortvarigare arbeten än så, i dessa fall har det varit frågan om intermittenta högintensiva sporter så som hockey och handboll där speltiden är i närheten av eller precis under en timme (för den individuella spelaren då dvs).

Grafen nedan visar skillnaden i prestation där försökspersonerna fått cykla till utmattning på 70 % av VO2max (motsvarande ungefär 82 % av ens maxpuls).

[caption id="attachment_940" align="alignnone" width="150" caption="Prestationsförmåga vid kolhydratsintag"]Prestationsförmåga vid kolhydratsintag[/caption]

Hur mycket kolhydrater behövs

Man brukar säga att 30-60 gram kolhydrater per timme är en lagom siffra. Hur stor mängd som passar beror på hur stor man är och på hur mycket ens mage klarar av. För mycket kolhydrater kan hos vissa leda till magbesvär och man bör därför testa med olika kolhydratsmängder under träning innan man börjar använda det vid tävling.

För att man ska kunna få i sig tillräckligt med kolhydrater utan att få i sig för mycket vätska så spelar molekylvikten stor roll. En större molekylvikt innebär att man kan blanda i mer kolhydrater i en viss mängd vätska utan att göra vätskan hyperton vilket ökar risken för magbesvär och gör att magsäckstömningen blir långsammare. Om man ser till listan ovan så ser man genast att vitargo är överlägsen när det kommer till detta.

För att blanda upp en isoton dryck med druvsocker behöver man spä ut med vätska tills lösningen blir 6-7 %. Använder man istället maltodextrin behöver man bara spä ut den till 15-20 %, vilket gör att man får i sig mer kolhydrater med samma mängd vatten. Vitargo har så pass stor molekylvikt att man knappt behöver bry sig om hur mycket vätska man använder, när lösningen flyter, är den inte längre hyperton.

Mängden kolhydrater i olika färdiga produkter

Koncentrationen av kolhydrater i diverse sportdrycker är i princip den samma hos alla tillverkare.

  • Gatorade innehåller 60 g/liter
  • Powerade innehåller 60 g/liter
  • Lucozade sport innehåller 65 g/liter
  • Isostar innehåller 65 g/liter
  • Pripps Energy innehåller 75 g/liter

Man kan, om man söker lite mera, hitta sportdrycker med andra sammansättningar om man skulle önska det, men variationen är ganska snål om man vill köpa sin sportdryck i närmsta butik. Hur som helst är koncentrationen oftast väldigt snål och om man inte behöver så mycket vätska kan det bli svårt att få i sig tillräckligt med kolhydrater. Då i stort sett alla tillverkarna är väldigt noga med att påpeka att deras produkt är isoton (trots att hypoton hade varit bättre) kan man inte heller tillföra fler kolhydrater till deras drycker.

Lösningen är enligt mig att man blandar sin drycka själv. Maltodextrin kan man köpa för en 20-25 kr/kg och sen kan man blanda det i en egen dryck för önskad koncentration. För att vara säker på att den inte blir hyperton får man hålla sig till under 150 g maltodextrin på 1 liter vätska. Då det kan vara fördelaktigt med en liten mängd fruktsocker i lösningen, kan man tex blanda i en tredjedel fruktos i blandningen. En isoton lösningen skulle då kunna bestå utav 75 g maltodextrin och 40 g fruktos. Fruktos är väldigt sött så man får se upp så du inte gör sportdrycken för söt.

Genom att man blandar sin egen dryck så kan man anpassa kolhydratintaget efter den vätskemängd som man uppskattar att man kommer behöver under träningen eller tävlingen. Detta kan bero på saker så som träningsintensitet och temperaturen där man ska träna. Man sparar dessutom en hel del pengar på att själv blanda sin sportdryck.

Blandade inlägg

Vätskeintag vid träning, del II – Kroppstemperatur och vätskeintag

Den här artikeln är del 1 av 1 i artikelserien Vätskeintag vid träning

Det är väldigt vanligt att man stöter på påståendet att man kan råka ut för värmeslag om man inte dricker tillräckligt mycket när man tränar. I detta inlägg ska jag titta på forskningen som ledde till detta påstående, men först en liten introduktion till hur kroppen reglerar sin temperatur under aktivitet.

Som jag nämnde i del IV i min artikelserie om uppvärmning så är kroppstemperaturen vid aktivitet i direkt proportion till arbetet. Ju intensivare man arbetar desto högre kroppstemperatur kommer man att få. Andra faktorer som är viktiga i detta sammanhang är yttre temperatur och luftfuktighet. Att temperaturen ute spelar roll är mer eller mindre självklart. Ju kallare det är desto mer nerkyld blir man. Det man kan behöver fundera kring i detta fall är vad som händer om den yttre temperaturen överstiger 37 grader. Hur blir man nerkyld i detta fall? Svaret är genom svett. När svett dunstar ifrån kroppen så tar den energi (eg värme) med sig vilket gör att kroppens temperatur sjunker. En liter svett kan, rent teoretiskt, ta med sin ungefär 500 kcal i form av värme.

Hur mycket svett som dunstar ifrån kroppen beror på luftfuktigheten. Ju högre luftfuktighet desto mindre svett är det som dunstar från kroppen och desto svårare är det för kroppen att kyla ner sig själv. När luftfuktigheten närmar sig 100 % och det är varmt ute gör man med andra ord bäst i att inte anstränga kroppen för mycket då den är väldigt begränsad i sin förmåga att göra av med extra värme i detta fall.

Påståendet ”dåligt vätskeintag leder till risk för värmeslag”

Vätskeintag i samband med aktivitet har blivit marknadsfört som ett bra sätt att hjälpa kroppen kyla ner sig. På Gatorade Sports Science Institute’s hemsida kan man tex läsa att The truth is that hydrating is critical but not sufficient to prevent heat stroke. Studien/studierna som startade denna uppfattning kom i början på tidigt 90-talet och jag tänker här gå igenom en av dessa, Influence of graded dehydration on hyperthermia and cardiovascular drift during exercise.

Studiens upplägg var följande. Försökspersonerna fick cykla i ett laboratorium i två timmar. Rumstemperaturen var 32,7 grader och luftfuktigheten 50 %. Under tiden fick de inta antingen mycket, mellan, lite eller ingen vätska. Resultatet visade att ju mer personerna drack desto lägre kroppstemperatur hade dem efter försöket (se bild nedan).

Temperaturen vid olika mängder vätska

Studien är bra utförd och jag kommer inte på något sätt att ifrågasätta resultatet från studien. Trots detta så påstod jag i introduktionen att påståendena ”Vid varje given arbetsintensitet höjs kroppstemperaturen snabbare i det uttorkade tillståndet” och ”Försämrad värmereglering är en viktig orsak till den försämrade prestationsförmåga som kopplats samman med vätskebrist” var felaktiga.

Svaret till varför jag skrev som jag gjorde får man när man tittar lite närmre på förutsättningarna för studien. Då försökspersonerna cyklade på stillastående cyklar så eliminerades den kylningseffekt som vind har på kroppen. I studien står det att vindhastigheten i försöksrummet var 9 km/h och då ska man veta att cyklisterna i studien cyklade på en effekt som ungefär motsvarar 30 km/h.

Dessutom ska man lägga märke till att skillnaden mellan gruppen som inte drack något alls och gruppen som drack mycket endast är runt 0,8-0,9 grader. Ingen av försökspersonerna i studien rapporterade något obehag eller visade tecken på några symptom för värmeslag trots att de cyklade i 2 timmar i 32 graders värme utan någon dricka. Studien var finansierad med hjälp av Gatorade Sports Science Institute, något som kommer vara väldigt återkommande i denna serie.

Motbevis

Det dröjde enda tills 2005 tills det kom en studie som tittade på den faktiska effekten av olika vindhastigheter på kroppens nedkylning. Resultatet från den studien kan ni se i den första bilden är under. I samma studie tittade de även på om man kunde se någon skillnad i kroppstemperatur mellan en grupp som fick dricka för att ersätta 60 % av sina vätskeförluster och en grupp som fick dricka 80 % av sina vätskeförluster. Resultaten från den undersökningen kan ni se i den andra grafen. Man kunde inte påvisa någon skillnad i effekt på nedkylningen mellan att dricka 60 % eller 80 % av ens vätskeförlust.

Videns påverkan på nedkylningen av kroppen

Skillnad vid olika vätskeintag

Tyvärr så jämförde man inte mellan ingen dricka och mycket dricka i studien då det hade varit intressant. 60 % motsvara ungefär dricka efter törst vilket är det jag förespråkar, men 80 % är en lite mindre mängd än den som förespråkas av ”dricka för att ersätta alla vätskeförlust” sidan.

I studien ovan var temperaturen 33 grader och luftfuktigheten 59 % vilket är varmare förhållanden än i den första studien och trots detta var det ingen skillnad mellan att dricka 60 vs 80 % av ens förlorade vätskemängd. Värt att notera från den första bilden är att den nedkylningseffekt som uppnåddes vid 100 W respektive 150 W inte är att förvänta sig vid löpning då man inte kommer upp i dessa hastigheter.

Ett annat problem med studierna som visat att man får en ökad kroppstemperatur om man inte dricker mycket (alla har använt sig av mindre vind än man stöter på i verkliga förhållanden) är att försökspersonerna varit tvingade att hålla en viss konstant intensitet under hela försöket. Detta är också ett väldigt onaturligt förfarande. Förhöjd kroppstemperatur leder till att man snabbare blir trött och det man normalt gör i dessa fall är givetvis att man sänker hastigheten för att på så sätt minska kroppens värmeproduktion.

För att denna artikelserie ska bli mer komplett vill jag påpeka att det finns flera studier från verkliga lopp där man tittar på kroppstemperaturen i förhållande till mängden förlorad vätska under loppet och man har inte kunnat hitta något samband mellan dessa två variabler. Jag kommer att ta upp några av dessa studier i senare delar. Det är däremot visat, att vid längre aktiviteter (>8 timmar) där personerna inte har druckit något alls har man kunnat påvisa ett samband mellan värmeslag och vätskeförluster.

Vätsketillförselns påverkan på svettning

Man kan på många ställen stöta på påståendet att man inte kan svettas lika mycket om man inte dricker för att hela tiden ersätta den vätskan man förlorar. Man kan tänka sig att detta skulle kunna leda till att man får en minskad svettmängd, som i sin tur leder till att man blir sämre på att göra sig av med extra värme och ens kroppstemperatur kommer stiga. Som tur är så svettas man för fullt enda tills man når en dehydrering på minst 2 liter. Detta motsvarar en viktminskning på 3,6 % hos en person som väger 70 kg. Minskningen av svettmängden verkar också bero lika mycket på en förändring i osmolaritet som det gör på en förändring i själva vätskevolymen, varpå en sänkning av osmolariteten i sig kan vara nog för att få igång svettningen igen. Detta alltså trots att man totalt har tappat mer än 2 liter vätska. Mer om detta senare…

Innan jag avslutar denna del vill jag återigen betona det faktum att kroppen anpassar sig efter sina förutsättningar. Om det skulle bli så att om man svettas lite mindre efter det att man förlorat 2 liter vätska så kommer inte effekten bli att man får värmeslag utan effekten kommer bli att man omedvetet sänker sin intensitet och på så sätt kommer intensiteten återigen att match kroppens förmåga att göra av med värme.

Summering del II

Slutsatsen av denna del är att påstående 1 (Vid varje given arbetsintensitet höjs kroppstemperaturen snabbare i det uttorkade tillståndet) från del I möjligen är korrekt, men är i så fall grovt överdrivet och att påstående 8 (Den största orsaken till värmeslag är vätskebrist) är helt felaktigt.

Blandade inlägg

Signifikant skillnad, vad betyder det rent praktiskt?

När man läser en studie där man jämför olika typer av träningsformer eller behandlingsmetoder så stöter man ofta på p<0,05 eller p<0,01. Signifikantnivå är helt enkelt ett värde för hur stor sannolikheten är att man gjort fel. Om man använder 0,05 så är 95 % sannolikhet att det man påvisat stämmer och det finns således en risk på 5 % att det man kunnat påvisa i studien inte stämmer på en större grupp med liknande försöksobjekt (när detta sker kallar man det för ett typ I fel).

Valet av nivå är egentligen helt godtyckligt, men majoriteten av de studier man ser använder sig av p<0,05 som standard och p<0,01 används i undantagsfall. Den nivå man använder sig av kallar man för alpha nivå alternativt signifikansnivå.

Försöksgruppernas inverkan

Det finns tre faktorer när man ser till försöksgrupperna som påverkar hur lätt det är att urskilja en skillnad mellan två grupper i en studie. Dessa tre faktorer måste man ta i beaktande när man ska försöka få ut något praktiskt av ett resultat från en studie. Jag kommer i detta inlägg att gå igenom de olika faktorer och berätta varför man måste tänka på dem när man tolkar en studies resultat.

Storleken på försöksgrupperna

Desto större försöksgrupper desto bättre är det. Särskilt vid randomisering så är det bra med stora försöksgrupper då risken är väldigt liten att att grupperna ska skiljas sig åt beroende på slumpen.

Det finns dock fall då en stor försöksgrupp kan vilseleda tolkningen av resultatet om man inte tänker till. Bara för att det finns en signifikant skillnad mellan två olika grupper så betyder inte detta att resultatet är något praktiskt användbart. Detta måste man tänka på extra mycket när försöksgrupperna är stora för när man har många försökspersoner är sannolikheten hög att man kommer kunna påvisa väldigt små skillnader i effekt.

Som exempel kan vi ta intervaller kontra kontinuerlig konditionsträning för att gå ner i vikt. Det är väldigt vanligt att man stöter på folk som säger att intervaller är bättre för att gå ner i vikt då man kunnat påvisa en signifikant skillnad mellan de två träningsformerna i flera studier. Det som dem inte vet eller väljer att utelämna är att det i alla dessa studier är väldigt lite viktnedgång vi talar om.

Som exempel på en praktiskt oväsentlig skillnad kan man ta Tremblays studie från 1994 (dock var det små försöksgrupper i denna studie) som man ofta se refererad i samband med ett påstående om att intervaller är 3 gånger (ibland till och med 9 gånger) bättre än kontinuerlig träning. Intervallgruppen gick i denna studie ner 0,5 kg på 20 veckor. Det fanns en signifikant skillnad mellan grupperna, men rent praktiskt så bör man nog fokusera på något annat om man vill gå ner i vikt.

Skillnaden mellan försöksgrupperna

Ibland stöter man på studier där försöksgruppen och kontrollgruppen skiljer sig åt redan från utgångsläget. Detta leder till att det blir svårt att dra några slutsatser från resultatet. Folk reagerar annorlunda på olika interventioner beroende på ålder, träningsstatus, sjukdomar, kön, livsstil etc..

Det är tex lättare att gå ner 10 kg om man har 30 kg övervikt än om man har 10 kg övervikt. När grupperna är mindre händer det ibland att slumpindelningen leder till att dessa skillnader uppstår och det gäller därför att ta dem i beaktande när man tolkar resultatet.

Variationen i försöksgrupperna

En stor variation i deltagarnas förutsättningar kan göra att man får vilseledande resultat. Om man tex tar en stor grupp människor med varierande ålder, säg 18-65, där medelåldern är 40 år och låter dem promenera 45 minuter 5 gånger i veckan. I resultatet ser man en hel del positiva värden när man tittar på hela gruppen och slutsatsen blir att om alla människor hade promenerat regelbundet så hade hälsan varit större hos den arbetande befolkningen. Detta är ett helt korrekt påstående, men samtidigt så betyder det inte att några kvällspromenader i veckan kommer leda till några tydliga hälsoförbättringar för dig om du är 20 år och redan tränar regelbundet. Subgruppen med 20 åringar som redan tränade kanske inte fick någon förbättring av interventionen men detta doldes av det faktum att andra subgrupper förbättrades mycket.

Låt oss återgå till diskussionen med stora försöksgrupper för en stund. Stycket ovan är ett bra exempel på att det finns risker med ha stora försöksgrupper om en större grupp leder till en större variation mellan deltagarna. Det hade i den hypotetiska studien ovan kanske varit bättre att bara ta med folk mellan 50-65 och nöjt sig med en mindre försöksgrupp. Eller varför inte ta med alla i studien men analysera grupperna var för sig. Oftast är det så man gör men ibland stöter man på studier där alla subgrupper slås ihop till en stor grupp för att man ska kunna påvisa ett resultat.

Mängden test i studien

Det är vanligt att man stöter på studier där det görs väldigt många test för signifikans. Det kan tyckas att det inte spelar någon roll hur många test som blivit utförda men faktum är att ju fler test man utför desto större är risken att man kommer hitta en skillnad som faktiskt inte finns. Faktum är att risken ökar exponentiellt. Om man utför 10 test är risken över 40 % att man kommer få ett typ I fel. I längden spelar detta kanske mindre roll om man utför flera likvärdiga studier men tyvärr är det väldigt sällan som detta görs inom träningslära och träningsfysiologi.

Det är inte så ovanligt att man stöter på studier, sponsrade av diverse kosttillskottsföretag, där en av försöksgrupperna fått ta en av kosttillskottsföretagets produkter och därefter har man utvärderat resultatet med en 15-20 signifikanstest och när man sen ska marknadsföra produkten så väljer man naturligtvis att redogöra för de testerna som visat på positiva resultat. Det dem väljer att inte berätta är att då de har gjort 15-20 signifikanstest så är sannolikheten att de hittat en signifikant skillnad, mellan grupperna som egentligen inte finns, över 55-65 %, dvs större än att singla slant.

Blandade inlägg

Uppvärmning, del I -Introduktion

Den här artikeln är del 2 av 3 i artikelserien Uppvärmning

Uppvärmning är något som de flesta vet att de bör utföra, men väldigt få vet varför eller hur de ska utföra en uppvärmning för deras sport. Man kan stöta på många olika orsaker och förklaringar till varför folk värmer upp men de två vanligaste och mest övergripande motiveringarna är

  1. För att minska antalet skador
  2. För att förbereda kroppen så man kan prestera så bra som möjligt

I denna artikelserie kommer jag att redovisa för om dessa två påståenden stämmer. Jag kommer även gå igenom olika mål som man kan ha med en uppvärmning, vad som händer i kroppen när man värmer upp, vad effekten blir av olika typer av övningar, hur lång uppvärmningen kan/bör vara och ge ett exempel på hur man kan göra en kollektiv uppvärmning för ett lag.

Innan jag påbörjar denna artikelserie så vill jag bara påpeka att det finns ganska få, bra utförda, studier på uppvärmning och dess effekter. Det mesta jag tar upp i denna serie har jag hämtat från reviewartiklarna:

1: Bishop D.
Warm up I: potential mechanisms and the effects of passive warm up on exercise performance.
Sports Med. 2003;33(6):439-54. Review.
PMID: 12744717

2: Bishop D.
Warm up II: performance changes following active warm up and how to structure the warm up.
Sports Med. 2003;33(7):483-98. Review.
PMID: 12762825

3: Fradkin AJ, Gabbe BJ, Cameron PA.
Does warming up prevent injury in sport? The evidence from randomised controlled trials?
J Sci Med Sport. 2006 Jun;9(3):214-20. Epub 2006 May 6. Review.
PMID: 16679062

4: Woods K, Bishop P, Jones E.
Warm-up and stretching in the prevention of muscular injury.
Sports Med. 2007;37(12):1089-99. Review.
PMID: 18027995