Något som Taubes upprepar om och om igen i särskilt ”Good Calories, Bad Calories” är att överviktiga inte äter mer än normalviktiga. Jag läser oftast böcker på min läsplatta (Kindle) och en av de väldigt bra funktionerna på den är att man kan göra noteringar samtidigt som man läser en bok och sen gå tillbaka till just det stycke där man skrev sin notering. Jag noterade alla gånger som Taubes gjorde detta påstående i ”Good Calories, Bad Calories” och totalt skriver han detta sju gånger, med reservation för att jag kan ha missat att notera det någon gång. Som referens till detta påstående använder Taubes en rapport med titeln ”Diet and Health”. Taubes formulerar sig på följande sätt när han refererar till artikeln:
The more closely we look at the evidence and at obesity itself, the more problematic the science becomes. Lean people will often insist that the secret to their success is eating in moderation, but many fat people insist that they eat no more than the lean—surprising as it seems, the evidence backs this up —and yet are fat nonetheless. As the National Academy of Sciences report Diet and Health phrased it, “Most studies comparing normal and overweight people suggest that those who are overweight eat fewer calories than those of normal weight.” Researchers and public-health officials nonetheless insist that obesity is caused by overeating, without attempting to explain how these two notions can be reconciled
Rapporten som Taubes hänvisar till här är publicerad 1988 vilket är en ny studie för att vara Taubes men han missar ju ändå nästan 20 år av forskning fram tills dess att han publicerade boken ”Good Calories, Bad Calories”. Just den här biten bemöttes av en av författarna till rapporten i fråga, George Bray i en recension av boken från may 2008 och Bray skrev då (1):
We now know that the data used in the Diet and Health Report were wrong and that obese people eat more food energy than do lean ones. The answer to this apparent paradox came from a new technique for measuring total daily energy expenditure (17). This technique allows us to measure total energy expenditure over an interval of 7–10 days and cannot be influenced by the subjects’ food intake. As information obtained from this technique began to appear, it was compared with the information from food records. The data showed that normal-weight people underreport what they eat by 10–30%. This means that dietary food-intake records underestimate energy expenditure by nearly a quarter. For overweight people, the degree of underreporting is higher, varying from 30% to 50%. Thus, food records as a measure of ‘real’ calorie need are unreliable, as for any individual you do not know how much he or she actually underreports.
Den här recensionen svarade sen Taubes på i samma tidskrift och hans svar på att han skrivit detta flera gånger om är att det inte spelar någon roll, att det inte är den frågan som är viktigt (2).
Much of Bray’s critique hinges on his assertion that I believe that obese individuals do not eat more than lean individuals. He quotes a line from GCBC, but by doing so out of context directs attention away from the critical observation that must be explained. ‘Even if it could be established’, I wrote and Bray quotes, ‘that all obese individuals eat more than do the lean – which they don’t – that only tells us that eating more is associated with being obese’.
The keyword in the sentence, however, is ‘all’. It must be the case, as discussed in GCBC, that the obese tend to eat more than the lean, because they tend to expend more energy than the lean.
Så i princip är Taubes motivering till att han ljuger att frågan ändå inte är viktig. Kom nu ihåg att han inte bara skriver detta en gång i boken, han skriver det totalt minst sju gånger! Det handlar alltså inte bara om den mening som Taubes tar upp här ovanför.
Den här diskussionen mellan Taubes och Bray pågick 2008 till januari 2009 och i boken ”Why We Get Fat: And What to Do about It” har Taubes faktiskt utelämnat påståendet att överviktiga inte äter mer än normalviktiga. Eller han skriver det inte direkt men istället har han utökat diskussionen kring hur fattiga folkgrupper har en större prevalens av övervikt och där försöker han sen insinuera samma sak, att överviktiga inte äter mer kalorier än andra.
Överviktiga föräldrar och undernärda barn
Ett av Taubes huvudargument i båda böckerna och även i de förläsningar man kan se på nätet är att övervikt och undernärda barn är vanligt förekommande i många utvecklingsländer (3). Taubes formulerar det på följande vis angående situationen i Brasilien där han tidigare citerat en forskare som skrivit att han i sitt arbete i Brasilien stött på barn som varit undernärda samtidigt som deras mammor varit överviktiga:
If we believe that the mothers were overweight because they ate to much, and we know the children are thin and stunted because they’re not getting enough food, then we’re assuming that the mothers consuming superfluous calories that they could have given to their children to allow them to thrive. In other words, the mothers are willing to starve their children so that they themselves can overeat. This goes agains everything we know about maternal behavior.
När man läser stycket ovanför låter det som ett väldigt övertygande argument. Det Taubes vill få läsaren att tro är att mammorna blivit överviktiga utan att egentligen överäta och att barnen är undernärda för att de inte fått tillräckligt med mat. Alltså i princip det samma som han skrev flera gånger i ”Good Calories, Bad Calories”, att överviktiga inte äter mer än normalviktiga. Istället för att skriva det rätt ut så lämnar han denna gång slutsatsen för läsaren själv att dra. Givetvis efter att väldigt tydligt ha pekat ut vägen. Taubes försöker skylla detta fenomen på kolhydrater och att mammorna är överviktiga, inte för att de äter för mycket kalorier, utan för att de äter för mycket kolhydrater. Men hur kan man då förklara förekomsten av undervikt i samma familj? De underviktiga personerna äter ju samma mat som de överviktiga.
Först och främst ska man tänka på att undervikt hos barn i de flesta studier definieras efter normalvikten för olika åldrar. En väldigt vanlig konsekvens hos barn som föds med låg vikt, inte får i sig tillräckligt med vitaminer och mineraler under uppväxten, råkar ut för parasiter, får diarré de första veckorna av livet med mera, är att de stannar i längden, så kallad stunting (13). Detta i sin tur påverkar givetvis deras vikt då vikten är beroende av längden. Detta innebär att många barn, som har normala mängder muskler och fett rent procentuellt, klassas som underviktiga då de är kortare än normalt (7).
Inom forskning på barn använder man en annan term för när någon är väldigt smal och väger lite för sin längd och den termen är wasting (8). Det är wasting som sker när mängden kalorier verkligen inte räcker till och wasting är mer ovanligt och något som väldigt sällan (aldrig?) kopplats samman med överviktiga föräldrar. Detta faktum ignorerar Taubes givetvis i sin diskussion i böckerna. 🙄
Fenomenet med överviktiga och underviktiga i samma familj finns överallt i världen, inte bara i Brasilien och andra utvecklingsländer där brist på mat är en viktig fråga. Det är även vanligt förekommande i USA där 5,4 % av alla hushåll har en underviktigt och en överviktigt samtidigt. Grafen här under visar sannolikheten att ett hushåll på fyra personer har både en överviktig och en underviktig i några olika länder (4). I studien har man använt en speciell BMI-skala för att uppskatta undervikt hos barn vilket är bättre än den vanliga som inte tar hänsyn till barnets längd. Notera att grafen visar på alla blandningar av övervikt och undervikt. Det behöver alltså inte vara så som i det fall Taubes argumenterar, att det är barnet som är underviktigt och mamman som är överviktig. Det kan vara vem som helst i familjen som är något av de två, exempelvis en underviktig pappa och en överviktig mamma. Övervikt blir dock vanligare och vanligare ju äldre människor blir även i dessa länder så den vanligaste fördelningen är att de yngre är underviktiga och de äldre överviktiga.
Om man sen analyserar vilka hushåll det är som har både överviktiga och underviktiga så är det inte de fattigaste familjerna där man oftast ser detta fenomen utan det kan vara i vilken familj som helst (4). Att förekomsten är lika vanlig hos de lite rikare familjerna talar helt klart emot att det är en faktisk mat/kaloribrist som ger problemen.
Förekomst av övervikt i fattiga befolkningar
Taubes diskuterar också mycket kring förekomsten av övervikt hos fattigare befolkningar och han använder det som ett argument mot teorin att det är välfärd, det vill säga fri tillgång till energität mat och inaktivitet som främst driver ökningen av övervikt. Han tar upp flera exempel där fattigare delar av en befolkning har större problem med övervikt än andra men utelämnar väldigt mycket data.Istället för att titta på hela trender så blir det enskilda rapporter om folkgrupper som sticker ut.
Antalet rapporter och folkgrupper som följer mönstret är dock långt fler än de få undantag som Taubes tar upp. Det man måste ha i åtanke är att efter en viss gräns så är inte längre inkomst något större hinder när det gäller att få tag i tillräckligt med kalorier. Låt oss till exempel titta på Vietnam som är ett av de länder där förekomsten av övervikt än så länge är ganska lågt, och så även förekomsten av hushåll där det både finns överviktiga och underviktiga personer. I detta land ser man en klar association mellan pengar spenderade på mat och övervikt, de som har pengar är alltså oftare överviktiga (5).
The South East region had the lowest poverty rate, which reduced from 12% in 1998 to 5% in 2004, and the same region was shown to have the highest and fastest increase in the prevalence of overweight and obesity. The Northern mountains (North East and North West), the North Central Coast and the Central Highland all have high poverty rates (50% and above in 1998 and still over 30% in 2004) and accordingly have lower prevalence rates of overweight and obesity.
Hos verkligen fattiga befolkningar är övervikt mycket mindre förekommande än i befolkningar med mer pengar och förekomsten av övervikt ökar med en ökad inkomst i ett land (6). Trenden när det gäller mer pengar och ökad övervikt är alltså tydlig trots att Taubes försöker påstå motsatsen i sina böcker:
En väldigt intressant sak värd att ta upp här är att förekomsten av övervikt hos välutbildade är större i de fattigaste länderna men lägre i de rika länderna (6). Orsaken till detta är inte helt klarlagd men det känns ju inte långsökt att gissa på att de med lite högre inkomst i de fattigaste länderna har möjlighet att köpa mer mat och därför är fler överviktiga. I de rika länderna skulle det då snarare kunna handla om kvaliten på den mat som äts där de med sämre inkomst oftare väljer att äta skitmat istället för att köpa de bättre och lite dyrare råvarorna.
Tittar vi på alla de exempel som Taubes ger där han försöker argumentera emot att ett större välstånd inte ger mer övervikt så tar mest upp folkgrupper som lever tillsammans med en annan folkgrupp som även den har problem med stor övervikt. Tillgången på kalorier är inte heller något egentligt problem utan det är näringen på kosten som är dålig. Samtidigt är det folkgrupper där utbildningsnivån är lägre än i landet/regionen i övrigt. Allt detta gör att den ökade förekomsten i dessa folkgrupper passar bra in med utveckligen i resten av världen. Sen finns det utan tvekan genetiska skillnader mellan olika folkgrupper som gör att vissa blir fetare än andra under samma förutsättningar.
Summering kring övervikt och undervikt
För att summera så är det väldigt osannolikt att det råder en faktisk brist på kalorier i hushållen som gör att barnen blir underviktiga samtidigt som deras mammor bli överviktiga. Det finns teorier om att orsaken skulle kunna vara att bristen på näring i maten stoppar barnen i deras tillväxt medan kalorierna i maten fortfarande är tillräckliga för att göra föräldrarna överviktiga. Stöd för detta finner man bland annat i att supplementering av mikronutrienter, det vill säga vitaminer och mineraler, har visat sig kunna öka tillväxten hos barn (10, 11, 12). Barn som stannat något i växten har en lika hög relativ energiförbrukning som barn från samma region som inte har stannat i växten (9). Om orsaken varit kaloribrist så borde ju rimligen barnen minskat sin energiförbrukning, något som Taubes själv påstår är en oundviklig konsekvens av ”semi-starvation”.
Samtidigt ser vi också att det som Taubes påstår i sina böcker och föreläsningar, att övervikt är vanligt/vanligare hos de fattiga inte stämmer om man ser till skillnaden mellan länder. Om vi däremot tittar på befolkningen inom ett visst land ser vi att skillnaden mellan de rika och fattiga varierar beroende på det landets rikedomar rent generellt. Om det är ett rikt land är de rikaste oftast smalare medan om det är ett fattigt land så är de rika tjockare. När vi vet detta inser vi också att flera av de exempel som Taubes ger inte är några undantag. Pima indianerna bor till exempel i ett rikt land där de tillhör den fattiga delen av befolkningen. Deras övervikt är därför ”väntad”, de är inget undantag utan snarare en bekräftelse av rådande konsensus.
Sen är det som alltid variation i det här. Övervikten kan skilja sig mellan två olika länder med samma rikedom och variationen mellan olika folkgrupper med samma rikedom varierar den med. Det är ingen som påstår att det är någon slags given regel, det är endast ett mönster man kan se som ökar eller minskar risken.
Att dagens kost inte skulle inverka på övervikten är det heller ”ingen” som påstår. Alla officiella rekommendationer är till exempel emot både socker och tillsatta kalorier från fett och kolhydrater som inte ger näring. Det man säger är bara att en ökad tillgång på mat och en inaktiv livstil är starka bidragande faktorer, vilket det finns gott om stöd för. Precis som dålig sömn, stress, nattarbete osv som också de är riskfaktorer. Alla som är överviktiga uppfyller dock inte alla kriterier. Det går utan tvekan att bli överviktig utan att uppfylla alla riskfaktorer.
Det Taubes gör i sin argumentation är ungefär som att jag skulle säga ”Aha, Sven Svensson blev överviktig trots att han alltid sover bra och i minst 8 timmar per dag, teorin om att dålig eller för lite sömn kan leda till övervikt är därför fel”. En fullständigt ologisk slutsats inte sant?
I övrigt kan det också nämnas att Taubes inte ens försöker förklara hur det kan förekomma övervikt och undervikt i samma familj. Övervikten skyller han ju på kolhydraterna men varför är då inte alla i familjen överviktiga? Taubes använder istället endast argument som de här ovanför för att försöka slå ner den halmgubbe som han skapar angående kalori in – kalori ut som jag kommer gå in på nu.
Vad menas egentligen med kalori in – kalori ut?
Det här tycker jag egentligen är den viktigaste delen i detta inlägg då den tar upp en sak som Taubes totalt ”misshandlar” i sina böcker, nämligen vad som menas med kalori in – kalori ut. Ibland beskriver han det hel korrekt men när han sen ska klanka ner på kolhydrater och alla sätt att gå ner i vikt förutom lågkolhydratkost så använder han sig av en totalt felaktig modell vilket skapar stor förvirring när man läser hans böcker.
Kort om kalori in – kalori ut
Kalori in – Kalori ut är egentligen bara en omskrivning av termodynamikens första lag och den i sin tur är en så kallad tillståndsekvation. Det formeln säger är att för att energin i ett system ska öka så måste mer energi tillföras än vad som används. Eller för att skriva det med hjälp av kalori in – kalori ut
Förändring i lagrad energi i kroppen = kalori in – kalori ut
Formeln beskriver alltså endast en förändring i tillstånd. Om en person har lagt på sig mer energi, vilket hos de flesta människor innebär mer fettmassa, så har denna personen fått i sig mer kalorier än personen gjort av med. Formeln säger dock inget om hur denna förändring har kommit till. Om det berott på ett ökad kaloriintag eller en minskad kaloriförbrukning. Den säger inte heller någonting alls om hurvida de olika variablerna påverkar varandra. Trots detta argumenterar Taubes flera gånger i sin bok emot formeln som om den påstås beskriva förändringen, som om den vore statisk och att någon påstått att en förändring av en variabel inte kan förändra en annan.
Jag och Nicklas går mycket djupare in på ekvationen i vår bok där vi även tar upp vilka faktorer som kan påverka de olika delarna av ekvationen och även hur de olika delarna påverkar varandra. I den här diskussionen räcker det dock för dig att veta att detta sker, och alla som arbetar med forskning kring övervikt vet om det.
Några exempel på när Taubes rör till det
I en diskussion kring WHI-studien, i boken ”Why we get fat”, där över 48 000 deltagare fick rådet att minska på sitt intag av mättat fett tar Taubes upp att det redovisade kaloriintaget för kvinnorna var 360 kcal lägre efter studien än före och trots detta gick deltagarna endast ner 1 kilo på 8 år. Taubes skriver följande kring denna observation.
How is such a thing possible? If our weight is really determined by the difference between the calories we consume and the calories we expend, these women should have slimmed down significantly. A pound of fat contains roughly thiry-five houndred calories’ worth of energy. If these women were really undereating by 360 calories every day, they should have lost more than two pounds of fat (seven thousand calories’ worth) in the first three weeks, and more than thirty-six pounds in the first year.
Som du kan se argumenterar han här för en helt statiskt formel där kalori in och kalori ut inte påverkar varandra trots att han tidigare i boken har nämnt flera gånger att de faktiskt gör det. Sen väljer han också att ignorera flera andra viktiga faktorer.
Taubes verkar helt ha missat att redovisade kaloriintag är långt ifrån tillförlitliga. Som jag redan tagit upp i citatet från Bray ovan brukar felrapporteringen ligga någonstans kring 10-30 % vilket mer än väl kan förklara de 360 kilokalorierna som Taubes givetvis antar är helt korrekta. Den här ”missen” gör Taubes mer eller mindre hela tiden. Både i sina böcker och föreläsningar tar han upp exempel på studier där man uppskattat kaloriintaget via intervju eller frågeformulär och sen använder Taubes dessa värden som säker data.
Inte heller vet vi någonting överhuvudtaget om den andra delen av ekvationen. Hur många kalorier gjorde kvinnorna i studien av med? Taubes har helt enkelt antagit att de gör av med precis lika mycket kalorier åtta år senare. I en liten notis i slutet på kapitlet (för de som orkar leta upp den) erkänner sen Taubes att uträkningen är överförenklad för att ta fram en poäng och att en person vid viktnedgång även får en något lägre energiförbrukning. De faktiska siffrorna borde därför, enligt honom vara, 1,6 pounds på tre veckor och 20 pounds på ett år. Fortfarande nämner inte Taubes någonting om att vi inte vet om kostredovisningen är korrekt och att vi inte har någon koll alls på kalori ut delen av ekvationen.
Det värsta exemplet på hur man kan snedvrida data och ignorera saker som inte passar finner vi dock på Taubes blogg när han diskuterar Shai et al (14) och även i denna föreläsning på youtube, det börjar 7 min in i videon och fortsätter här. Om du inte känner till Shai et al. sen tidigare så är det en två år lång studie som jämförde viktnedgång och olika hälsovärden för drygt 300 personer som antingen fick äta en lågfettdiet, en medelhavsdiet eller atkins. Jag har skrivit mycket mer om studien i inlägget Aftonbladet kan inte tolka studier.
Med hjälp av den här studien försöker sen Taubes argumentera för att alla viktnedgånger beror på en minskning av antalet kolhydrater. Taubes påvisar först att lågfettgruppen minskat på kolhydraterna och att de gått ner lite i vikt. Sen visar han hur Atkinsgruppen minskat ännu mer på sina kolhydrater och att dessa gått ner mer i vikt. Taubes slutsats är därför att viktnedgången i båda grupperna beror på en minskning av antalet kolhydrater.
Det finns en väldigt massa problem med denna slutsats, kort och gott kan man säga att den är totalt korkad!
För det första använder han sig här av rapporterat matintag återigen. Han skriver till och med på sin blogg att denna redovisning ska tas med en nypa salt men ändå använder han den ett stycke senare rakt av för att dra slutsatser. Den allra värsta delen av slutsatsen är dock att han helt ignorerar kolhydratintaget för medelhavsdietgruppen. Det var nämligen denna grupp som minskade minst på kolhydraterna och deras viktnedgång var trots det större än lågfettgruppen och det fanns ingen signifikant skillnad mellan dem och lågkolhydratsgruppen. Medelhavsdietgruppen åt dessutom, enligt dem själva, mer kalorier än atkinsgruppen.
Så kort och gott. Den grupp som åt flest kalorier och mest kolhydrater gick ner lika mycket i vikt som gruppen som åt mindre kalorier och mindre kolhydrater. Detta stämmer givetvis inte, precis som att det Taubes säger inte stämmer…
Taubes drar samma diskussion som ovan i boken ”Why we get fat” med och han refererar även till Shai et al. som stöd i det kapitel där han gör det. Dock tar han inte upp någon specifik studie eller några siffror i själva kapitlet. Kontentan är dock den samma. Folk förlorar vikt för att de minskar på kolhydraterna eller förbättrar kvalitén på de kolhydrater de äter. Det är alltså inte kalori in – kalori ut som avgör om du går ner i vikt, fett och protein påstår han, kan inte göra dig fet. Att detta resonemang inte håller överhuvudtaget ser man i de studier jag tagit upp i mina inlägg kring en metabol fördel. Men bara för att ge ett exempel har ni här till höger en viktkurva samt en hel del ytterligare information för en person som antingen åt allt ifrån 6 E % kolhydrater till 60 E % kolhydrater men alltid samma kalorimängd (15). Noter att viktnedgången är rak och fin oavsett mängden kolhydrater och fett.
I andra delar av boken ”Why we get fat” är Taubes väldigt tydlig med att termodynamikens lagar gäller. Att övervikt är en konsekvens att ett energiöverskott och i dessa delar så tar han också mycket riktigt upp att en mycket mer intressant fråga är varför detta energiöverskott uppstår. Men i andra delar så börjar alltså Taubes diskutera enligt exemplena här ovanför där han helt väljer att ignorera raka motbevis, även från samma studie som han pratar om.
Summering
Detta är nog det minst intressanta av de inlägg som jag har skrivit ihop men det är ändå något som är viktigt att ta upp då jag har märkt att många som läst någon av Taubes böcker eller sett någon av hans föreläsningar på nätet har fått uppfattning att överviktiga inte äter fler kalorier än normalviktiga och att kalori in – kalori ut på något sätt inte stämmer för människor.
Det enda kalori in – kalori ut gör är att beskriva varför en förändring har skett. Det innebär alltså att en person som har gått ner i vikt har legat på ett kaloriunderskott. Den intressanta frågan är alltså inte om viktnedgång beror på ett underskott, svaret på den frågan är given. Den intressanta frågan är istället hur detta underskott har kommit till. Följdfrågan blir då hur kosten kan tänkas påverka de olika delarna av ekvationen. Detta är något vi har varit inne på flera gånger här på sidan och framför allt då i mina inlägg kring en metabol fördel. I dessa inlägg tar jag upp de studier som faktiskt har tittat på hur ekvationen kan förändras med när man varierar mängden kolhydrater och fett och där man verkligen haft tillräcklig koll för att kunna dra några slutsatser.
Då var denna del slut. I nästa del blir det som sagt en mycket mer ingående titt på om det är så enkelt att kolhydrater -> insulin -> fettinlagring. Eller som Taubes gillar att uttrycka det, ”carbohydrate is driving insulin and insulin is driving fat”.
Lämna ett svar till Fredrik Avbryt svar