För lite mer än 20 år skedde det flera ganska oförklarliga dödsfall inom svensk orientering. Jag var bara 10 år när det hände och minns inte särskilt mycket mer än att jag vet att det pratades mycket om att man absolut inte fick träna när man sjuk då detta tydligen skulle vara orsaken till dödsfallen.
Det här var före internetålderns tid och jag har inte lyckats hitta någon tidningsartikel från då men jag hittade en artikel i folkbladet som väldigt kort summerar det hela, Tio år sedan plötslig död skakade Orienteringssverige. NY Times har också en artikel på sin sida från 1992 där man tar upp en del kring dödsfallen, 7 Top Orienteering Athletes Have Died in 3 Years : Sweden Chases Disease Killing Runners. Norska NRK har också ett kort TV-inslag på sin hemsida, Plutselige dødsfall blant svenske o-løpere.
Orsaken till att jag drar upp så här gamla och tragiska saker här på bloggen är en kort artikel publicerade denna vecka i tidskriften Current Sports Medicine Reports med titeln Dying to Win: Memories of Doping and Duping. För i den här artikeln kan du nämligen bland annat läsa följande:
A spate of deaths in orienteers paralleled the cycling deaths. Suddenly, among young, elite orienteers (but in no other Swedish sports), the death rate spiked to 1% a year for 3 years in a row. From 1989 to 1992, seven elite-level orienteers, all from the same small area of central Sweden, died during or after competitions or training. They knew one another and occasionally trained together. All performed very well shortly before they died; some placed near the top in national competitions. The last, Melker Karlsson, 24, was a rising star who died after a training run and sauna. His death was the final straw that led to a meeting of Swedish health experts to probe potential causes and solutions. As in the cyclists, the deaths were considered “cardiac,” and a popular hypothesis was a transmissible myocarditis, ascribed first to Chlamydia and then to Bartonella (9). Their supporting evidence, however, is not compelling and does not dissuade skeptics, including me, from speculating that a culprit in this spate of sudden deaths in top Swedish orienteers was abuse of rEPO.
Spontant känns det ju lite underligt att det var en sådan koncentration av dödsfall i just den regionen under den relativt korta tiden. Samtidigt är vi människor totalt usla på att uppskatta förekomst och relatera till statistik. Första trodde man det var TWAR som var orsaken till alla dödsfall och för ungefär 10 år sen kom det rapporter om att det mer troligen var Bartonella som var orsaken, Så dog 16 orienterare.
Det här är helt ny information för mig och jag vet inte hur mycket evidens som egentligen finns för de andra förklaringsmodellerna. Men oavsett så målar en artikel som den här upp en bild av svensk idrott som vi i Sverige sällan får ta del av. Sen har jag personligen svårt att se varför det här endast skulle drabba orientering med tanke på att det är en sport helt utan pengar. Om doping var förekommande inom den sporten borde den ha varit det även inom andra svenska sporter. Så jag köper inte dopningsargumentet helt heller. Det är i alla fall inte ett solklart fall som cyklingen.
Fast avsaknad av pengar är ju inte något som hindrar doping t.ex. inom byggning.
Nej, men det handlar ju om hur mycket preparaten kostar i förhållande till inkomst. EPO var vad jag förstått något sånär dyrt på den tiden. Fast visst…
I kroppsbyggning så finns det andra saker än pengar som gör att folk dopar sig eller inte; självkänsla kan till exempel också översättas till någon form av kapital. Rikedom är ju som känt mer än bara likvida medel. Detsamma gäller självklart andra sporter också, speciellt om ens träningspartner/konkurrenter helt plötsligt springer ifrån resultatväg, men kroppsbyggning står nog lite i särklass där.
Nja, det där tycker jag låter mer som en väldigt långsökt spekulation från artikelförfattarnas sida, mest utgående ifrån att det skulle ha sammanfallit rent tidsmässigt. Det känns som författarna missat att ta hänsyn till en rad faktorer.
Med reservation för att det är taget direkt ur minnet så kom väl inte EPO ut som läkemedel överhuvudtaget förrän under 1987. Dessutom så var det väl om jag inte minns fel endast ett läkemedelsföretag som hade patent på att tillverka substansen. I vilket fall som helst så var det inte bara dyrt, utan snuskigt dyrt. Jag kan ha ordentligt fel här, men de siffror jag tycks minnas handlade det om en kostnad på ca 5000kr/v och försöksperson i rena läkemedelskostnader för den första studien som Björn Ekblom utförde på EPO hösten 1989 på GIH-studerande, vilken SVT:s expertkommentator Kalle Grenemark tillkännagav att han varit en av deltagarna i. Det är knappast heller det pris man skulle få betala på en eventuell svart marknad utan förmodligen flerdubbelt.
Tyvärr har jag inte hittat någon rapport från den studien, men det kanske du kan hjälpa till att söka efter, Jacob? I vilket fall är det knappast en kostnad som ens elitorienterare hade råd med. Men nu handlade det ju inte heller dödsfallen enbart om elit heller.
Kunskapen om preparaten här i Sverige var då i princip obefintlig, men den kunskapen kom alltmer efterhand. Sedan fanns det i princip ingen tillgång till dessa läkemedel i Sverige heller. Om man inte hade en läkare som kunde skriva ut ett recept, vilket jag kan tänka mig att det var svårt att få tag i, då det var nya, väldigt dyra och ovanliga preparat. Dessutom fanns ingen svart, olaglig marknad för dessa preparat. Alltså ingen efterfrågan och inga pengar att tjäna för ”langare”, till skillnad mot andra sedan länge etablerade preparat för annan typ av doping.
Naturligtvis spelar ekonomin in och i orienteringen fanns, som Jacob sa, inga egentliga pengar överhuvudtaget.
Inte så billigt idag heller. T ex:
http://www.apoteket.se/privatpersoner/common/search.aspx?q=binocrit
http://www.apoteket.se/privatpersoner/common/search.aspx?q=aranesp
Som det står i artikeln jag refererade till (fri för alla) så var det många dödsfall mellan 1987-1991 som tros ha berott på EPO. Där vet man ju också så här i efterhand att EPO var ganska spritt hos cyklisterna på den tiden. Rörde man sig i dessa kretsarna visste man nog att EPO fanns.
Det var den allra första kända studien på EPO faktiskt.
http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1600-0838.1991.tb00276.x/abstract
Kul. Och tack för länken. Men jag är tyvärr ingen forskare och inte knuten till något universitet längre, så tyvärr verkar det tungt med access till den. Du råkar inte ha någon annan länk där det inte behövs? Jag hittar fortfarande ingen ”gratislänk”.
Jo, jag håller med. I alla fall delvis. Fast det gällde nog mest proffscyklingen internationellt sett, enligt min uppfattning. De var ju liksom före i den utvecklingen, både gentemot cyklingen på amatörnivå och mot oss i andra konditionsidrotter. Inte minst orienteringen, som var lite mer ”helylle-sport”. Och det hände väldigt mycket varje år mellan 1987 -1991, både medvetenhets-, kunskaps- och förekomstmässigt.
Men det var mycket just i o m genomförandet av Ekbloms studie som ögonen öppnades för många inom idrottssverige, speciellt eftersom den genomfördes på studenter från just de svenska specialförbunden i konditionsidrotter. Innan var EPO bara något man hört rykten om. Sedan tog utvecklingen, om man nu vill kalla det så, fart och det gick väldigt snabbt.
Nu är det här så länge sen så jag t o m glömt namnen på många av dem som så tragiskt dog, men jag tycker som YAT att det mest verkar vara artikelförfattarens spekulationer. Jag kände personligen några av personerna och några av dem kände förvisso varandra, men långt ifrån alla. Några hade trappat ner sin elitsatsning innan 1987, åtminstone en var f d juniorstjärna som bara motionsorienterade sedan 4-5 år. En var 18-19 år om jag minns rätt. Så att sambandet skulle vara dyrt och svåråtkomligt EPO känns långsökt. Det pratades mycket om att orienterare inte lyssnade på kroppens signaler och det tror jag är en rimligare förklaring (duktiga orienterare kan komma rätt högt i resultatlistan även de fysiskt inte är på topp, och man tävlade i princip 2 ggr i veckan under säsongen med tävlingstider mellan 60-100 minuter).
här kan du ladda ner den
Tackar, tackar! Mycket uppskattat.
När det gäller Melker har jag tillgång till obduktions protokollet. Det finns ingen antydan till doping preparat. Hjärtat var skadat med ärbildningar som troligen orsakats av infektioner, detta ledde till rytm- rubning.
Tack för informationen Rolf. Just ärrvävnad på hjärtat tros vara en orsak till att konditionsidrottare på elitnivå har mer problem med arytmier än normalbefolkningen. Tyvärr krävs det ganska omfattande undersökning för att finna detta innan det uppstår problem. Syns inte på vanlig MR om jag har fått det rätt för mig.
Det er egentlig forståelig at dødsfallene skjedde i en “fattig” idrett som orientering. Det var mye EPO på 90 tallet, og med jernteppets fall ble det mulig å få tak i “billig” russisk doping i Sverige. At orientering ble rammet av disse tragiske dødsfallene kan være pga at utøverne bedrev doping uten medisinsk oppfølging, og dermed hadde større risiko for at det skulle gå galt