Jag var och handlade idag och skulle köpa lite blodkorv/blodpudding. Detta är två produkter som i princip ska vara de samma där den största skillnaden är att blodkorv innehåller russin. I övrigt är det egentligen samma ingredienser. Jag tog upp två olika märken och tittade på innehållsförteckningen. Så här såg de ut.
Det du kan se är att produkten till höger i princip är något man skulle kunna fixa till själv under förutsättningen att man är på en bondgård med grisar. Produkten till vänster är lite mer tveksam om det nu inte skulle vara så att du först fick för dig att framställa blodpulver, rensa fram bindväven hos grisen och sen göra något annat med resten samt hade lite natriumnitrit hemma.
Det du också kan se är att det finns både mer rågmjöl och mer vetemjölk än det finns gris/nötfett i Geas blodpudding. Förhållandet mellan mjöl-djurfett är ju kanske inte viktigt i sig egentligen men när det är blodkorv eller blodpudding ska det vara mer blod och fett. Jag skulle gissa på att du inte ens kan hitta något recept på blodkorv eller blodpudding där du ska ha i mer mjöl än fett. Ännu mindre ett recept där det finns mer än dubbelt så mycket mjöl än fett vilket faktiskt är fallet när det gäller Geas blodpudding.
Så titta på innehållsförteckningen när du handlar. Du kommer hitta flera exempel som dessa. Det kan tyckas lite mesigt att jämföra olika märken av samma produkt när det valet av produkter som garanterat är allra viktigast men samtidigt tror jag att det här kan spela in i längden. Dessutom visar man ju för tillverkarna att man inte vill köpa deras produkter om de hela tiden försöker maximera vinsten genom att tillföra billiga raffinerade varor.
Är du hurtig blir det säkerligen bäst om du lagar det från grunden själv. Så kul tycker inte jag det är i köket så jag brukar välja det jag anser är det bästa valet av de tillgängliga.
Liten notis om innehållsförteckningar
En litet extra tillägg så här minuterna efter att jag publicerat inlägget då jag kom på att det säkert inte är alla som vet detta. Men ingredienserna som står i en innehållsförteckning är uppskrivna efter principen, det som det finns mest av står först och sen går det nedåt efter det. Så det som det finns mest av i Geas blodpudding är vatten och därefter är det två mjölsorter. I blodkorven till höger finns det mest grisblod och sen är det fett från gris.
Om du vet hur en innehållsförteckning är uppbyggd kan det ge dig ganska bra information om hur stort innehållet av till exempel socker och andra vanliga tillsatta tomma kalorier är. Ett exempel: Vissa är ju rädda för alla produkter som har tillsatt socker men ibland kan du till och med se varor där socker kommer efter salt i innehållsförteckningen. Då kan du vara säker på att den faktiska mängden socker är låg eftersom det i princip aldrig är flera gram salt i någon produkt.
Pedagogisk jämförelse! Det känns ju trevligare med rena produkter än ”destillat” (som blodpulver istället ör blod).
Ytterligare en kommentar om socker är ju att olika sockerkällor får särredovisad, så den totala sockermängden blir högre om man lägger ihop de olika sockerarterna. Lite märkligt egentligen.
Hänger bra ihop med förra inlägget om kvalité.
Mängden protein, kolhydrater och fett är ju ganska lika i båda produkterna.
Men ”källorna” är ju ganska skillda.
Jag vet iaf vilken jag skulle äta. 🙂
Bra tillägg!
Där finns väldigt mycket att säga om socker. Det är ju egentligen bara sackaros som kallas för socker. Så många tillverkar har ett stort tryck på framsidan där det står, ”Utan tillsatt socker” och sen när man tittar på innehållet så finns det glukos, maltodextrin, fruktos mm i produkten.
Det var faktiskt det som fick mig att tänka att detta faktiskt kunde bli ett inlägg 🙂 Oftast svär jag mest lite för mig själv, skakar på huvudet och sen går jag därifrån.
Hade en diskussion på min förra arbetsplats om just vad produkter innehåller. Blev rätt förvånad när jag insåg hur många som aldrig har läst en innehållsförteckning. Iofs förklarar det varför folk köper Special K och Branflakes och tror de är nyttiga 😀
Sen innehåller den sämre varianten ”arom”, som normalt sett är en kemisk cocktail designad för att dölja det faktum att produkten egentligen inte smakar ens i närheten av vad den borde/du som konsument förväntar dig =)
Kryddor däremot i korven är som jag uppfattat det just en kryddblandning med riktiga kryddor.
Visst är det bra att läsa innehållsförteckningen och veta vad man köper. Däremot är det en mycket mer komplicerad diskussion om man utifrån detta skall dra slutsatser om vilket livsmedel som är ”godast”, ”bäst” eller ”nyttigast”.
Det är också min uppfattning att det är väldigt få som tittar på innehåll och näringsvärde i det som de köper. Det är desto fler som läser den stora texten på framsidan av paketet som säger typ ”rik på x…” och liknande. Ett problem….
Finns det någon tydlig definition mellan vad som är en krydda och vad som är en arom?
I fall man på något sätt skulle försöka sig på en definition hade man garanterat hamnat i problem ja.
Men i det här fallet tycker jag det är solklart vad som är den bättre variant av de två när det gäller nyttig. Och det är ju de solklara sakerna som gör störst skillnad. Har man svårt att skilja de livsmedel man väljer bland när man tittar på innehållsförteckningen och näringsinnehållet så äter man troligen en kost där det mesta är väldigt homogent. Detta tror jag är ovanligt. Jag tror många äter rena skitsakerna och sen blandas det med bra mat. Om man då börjar titta där bak på förpackningen lär man sig nog efterhand vad man bör köpa mindre av och vad man bör köpa mer av.
Att man till exempel väljer bort start på morgonen och istället tar några flingor med mindre socker eller äter mindre start överlag. Eller att man struntar i den sötade fruktyoghurten och lägger i egna bär.
För mig är det inte alls ”solklart” vilken som skulle vara den ”nyttigaste”.
Sätt själv upp de näringsmässiga argumenten för och emot samt tyngden och relevansen i dessa i kontexten av en ”normalkost”.
Självklart?, Knappast.
Nja…
Det finns en definition av vad som är en arom:
http://www.slv.se/sv/grupp2/livsmedelsforetag/Aromer-tillsatser-enzymer-och-berikning/Aromer/
Där länkas även lagar där aromer verkar specifieras till syntetiserade eller förädlade ämnen med lukt eller smak… typ…
Kryddor däremot är helt vanliga ingredienser, som dock får listas som en samansatt ingrediens utan vidare beskrivning av innehållet om de ej utgör mer än 2% av varan:
Livsmedelsverkets föreskrift LIVSFS 2004:27
38 § En sammansatt ingrediens får i ingrediensförteckningen anges med sin beteckning under förutsättning att beteckningen förbehållits i särskilda föreskrifter eller är allmänt vedertagen. Den sammansatta ingrediensen skall i sådana fall omedelbart följas av en uppräkning av de ingredienser som ingår i den.
En sådan uppräkning behövs dock inte
…
b) om den sammansatta ingrediensen består av blandningar av kryddor
och/eller örtkryddor som utgör mindre än 2 % av den färdiga varan;
denna bestämmelse skall dock inte gälla i fråga om tillsatser, om inte annat följer av definitionen i 4 § fjärde punkten tredje stycket,
…
Så aromer är kemikalier som kan vara utvunna ur en krydda, medan en krydda är lite vadsomhelst som ger smak men som inte är en ren tillsats… solklart =)
Såhär kan det bli då, med både aromer, ”kryddor” och enskilda utskrivna kryddor i samma produkt http://www.druvan.se/page.asp?id=371
Gör man bara den här typen av val en gång när man är och handlar så blir förändringen inte särskilt stor och då kanske man också missar något näringsmässigt och får i sig mer av något man inte hade behövt extra av. Men om du gör den här typen av jämförelse med alla produkter du köper kommer du garanterat att komma ifrån affären med mer näring i kassen.
Snyggt, tack för förtydligandet 🙂 Det där med 2 % kände jag faktiskt inte till när det gällde kryddor…
Jag håller med, men för att det skall bli så bör valen göras på rätt grunder. Som det ser ut nu så tycker jag det finns en allt för tydlig dragning mot att de känslomässiga argumenten väger över. De i sin tur är ofta baserade på någon slags ”naturlig”, ”äkta”, ”paleo” eller rent av historieromantisk grund.
Det blir definitivt lätt onödigt restriktivt när man tänker i de banorna ja. Men som jag ser det får man dela in det efter sitt sammanhang
1. En individ som handlar för sig själv. Tänker man så kommer man troligen att välja bort en hel del livsmedel som bara skulle göra gott. Men samtidigt så är det en väldig enkel princip och slutsumman blir med väldigt stor sannolikhet en nyttigare matkasse än vad gemene man som inte tänker något på det alls köper.
2. Personer som sitter och berättar för andra hur de ska äta och vilka livsmedel som är bra baserat på sina felaktiga premisser.
I det första fallet önskar man ju mer kunskap men samtidigt ser jag det som ett bra förstasteg. Om personen har intresse och lär sig mer efterhand kan han/hon fortsätta att förbättra sina val och efterhand inte heller bli så restriktiv utan välja bra råvaror helt enkelt.
I det andra fallet vill jag ofta slå personen i fråga på käften 😉 Här i princip lurar man folk att tro på något som inte stämmer. Inte okej med andra ord…
Som intollerant, vegetarian och känslig för en hel massa mat så spenderar jag nog minst hälften av tiden i affären med att läsa innehållsförteckningen och jag har också märkt samma sak
ungefär som att kolla skillnaden mellan jordnötssmör och fuljordnötssmör
Riktigt jordnötssmör innehåller ”Rostadejordnötter, havssalt” medan fuljordnötssmör innehåller ”malda rostade jordnötter, vegetabilisk olja, druvsocker, härdat vegetabiliskt fett, salt” och ändå så har fuljordnötssmöret bara 100 kcal mer per 100 gram (blir ju inte så mkt om man bara har på macka).
Tyvärr har butiken jag handlar i slutat sälja riktigt jordnötssmör 🙁
när det gäller annan mat tycker jag det ibalnd är riktigt tur att jag gillar att laga mat :/
Om man som du förespråkar ska gå på ordningen i ingredienslistan för att utläsa saker så måste man tänka lite… I det här exemplet så har den ena produkten riktigt blod (som ju till stor del består av vatten) som huvudingrediens och den andra har vatten som huvudingrediens. Längre ner i den andra produktens lista kommer ju blodpulver. Blandar man blodpulver och vatten så blir det blod. Vatten väger mycket och kommer därför högt upp i listan, medan pulver är lätt och hamnar längre ner. Det är mitt sätt att tolka ingredienslistan i det här fallet. (sen verkar det som onödiga industrifasoner att hålla på att separera blod på det viset så jag väljer nog den andra puddingen ändå:) tack för en bra blogg!
Frånvaron av natriumnitrit i korven gör valet ganska självklart i alla fall för mig. Vidare vågar mig faktiskt på den vilda gissningen att den, hör och häpna, smakar bättre, vilket enligt min högst subjektiva åsikt brukar vara fallet med produkter utan en massa utfyllnadsingredienser.
Förresten: whoa! En charkuteriprodukt utan E250, i en vanlig livsmedelsbutik? 😀 Detta var nåt nytt. Nu blev jag sugen på blodkorv. Var påträffade du denna klenod?
En liten reflektion kring sockerdiskussionen är ju att blodkorven innehåller äppelmos och russin. Alltså två livsmedel som redovisas i sin helhet och som båda är nästan 100 E% socker. Jag menar inget negativt med det men det är ju ett bra exempel på att ingrediensen ”socker” inte är den enda sockerkällan i blodkorven.
I övrigt har jag samma åsikt här som i de flesta fallen när ingredienser i hel- och halvfabrikat diskuteras: jag ororar mig sällan över hälsoaspekten men jag anser att det är viktigt ur en rent etisk synvinkel att alltid syna marknadens produkter och ligga på så att deras ”corner cutting” inte går överstyr. En fråga om redlighet helt enkelt.