En sak som jag upplever att jag reagerar på ganska ofta i dagens samhälle är hur vår uppfattning om vad som är normalt förändras allt eftersom tiden går. Detta är i sig själv en helt normal process givetvis och när samhället förändras så förändras också vår syn på vad som är vanligt eller standard. Inget konstigt med det.
Det här är dock ett problem när det kommer vill våra kroppar och vår hälsa. För även om våra syn på det förändras över en period på exempelvis 10-20 år så kan jag lova dig att det inte har hänt något revolutionerande med människans fysiologi under den tiden. Det som var en hälsosam och frisk kropp för 20 år sen är en frisk kropp även idag.
Detta är ett ämne som jag varit inne på tidigare både när det gäller kroppsvikt och träning. Till exempel har jag skrivit om hur många föräldrar idag inte ser att deras barn är överviktiga, Normer förändras, fysiologin förblir den samma. De jämför sitt barn med omgivningen och då tycker de att barnet ser helt normalt ut även om hen kanske är lite större. Men hen är ju inte större än många andra barn och då rationaliserar man bort det som kanske läkare eller någon välmenande anhörig säger..
Det samma gäller givetvis den syn vi vuxna har på vad som är övervikt. Personligen har jag ett BMI omkring 23-24 men jag får ofta höra hur väldigt smal jag är. Jag har en nära vän som beslutade sig för att försöka gå ner i vikt för någon månad sen och när jag fick honom att ställa sig på en våg före var hans BMI 32. Men personligen tyckte han inte att han var särskilt tjock, inte större än de flesta andra typ. Min vän är ingen byggare, om det nu är någon som tänker i dessa banor. Han har helt enkelt omkring 15-20 kg fett för mycket på kroppen. Men han sticker ju inte ut för det.
Det jag tänkt ta upp idag är en nyligen publicerad studie på barn och ungdomar som visar på ett väldigt oroande resultat (1). I alla fall om man bryr sig om folkhälsan eller bara känner till friheten och känslan av att ha en kropp som är fysiskt välmående och önskar att så många andra som möjligt också får uppleva den känslan.

Samma BMI men ökad mängd fettmassa

Det man har gjort i studien jag tänkte berätta om är att man har följt ungefär 700 ungdomar under lite drygt fyra års tid, från det att de var 11 till 12 år upp till och med 15 till 16 års ålder. Första gången man mötte barnen gjorde man enkla mätningar av deras längd, vikt och midjemått.
De här barnen följdes sen upp ungefär vart annat år för nya mätningar där den andra mätningen alltså var den sista. Vissa av barnen deltog endast mellan de två första mättillfällena. Andra deltog endast vi de två sista och några endast vid första och sista tillfället. Men de allra flesta följdes alltså över lite drygt fyra år.
Barnen som deltog i den här studien var brittiska vita ungdomar. Detta är ju mest relevant eftersom britterna är ett av de fetaste länderna i världen och deras barn ligger också väldigt högt upp på den listan. Så värdena ska också tolkas med den kunskapen. Jag anser dock att vi kan vara väldigt säkra på att trenden är den samma även här i Sverige, om än i mindre skala än så länge.

Resultatet – BMI och midjemått gav väldigt skilda resultat

Resultatet från den här studien blev att man såg en stor skillnad i vilka resultat man fick om man använde sig av midjemått istället för BMI. När barn växer så kommer deras BMI och midjemått givetvis att öka. Detta är fullt normalt och kommer ju som en effekt av att barnen blir längre och större överlag. Det finns dock värden för BMI och midjemått som är anpassade för barn som används för att kunna jämföra dem med andra barn av samma ålder och det som är normalt där. Så i datan jag kommer ta upp här under har man korrigerat för detta. Det är alltså åldersspecifika resultat.
Här under kan du se hur många av pojkarna som klassificerades som feta vid de olika åldrarna med de olika mätmetoderna.

Andelen feta pojkar i studien
Andelen feta pojkar enligt de två olika mätmetoderna. Om man tittar på BMI så blev det färre pojkar efterhand. Tittar man däremot på midjemått så ökar mängden feta pojkar markant.

Det du kan se är att resultaten skiljer sig markant beroende på vilken metod man väljer. När man räknade med pojkarnas BMI så minskade faktiskt mängden feta pojkar från 18 procent till 10 procent. Detta hade ju lätt kunnat tolkas som väldigt positiva resultat. Tittar vi däremot på midjemåttet så är det inte lika rolig information. Där ökar förekomsten av fetma från 12 procent till 23 procent.
Detta är väldigt anmärkningsvärt då det antyder att pojkarna har lagrat in fett kring buken. Det kan givetvis bero på en omfördelning av fettet från regioner där det inte behöver vara ohälsosamt till buken där det gör mer skada. Men med tanke på att BMI faktiskt har minskat så antyder det att pojkarna faktiskt tappat relativ vikt i form av muskler samtidigt som de lagt på sig procentuellt mer fett. Och detta fett har de då dessutom lagrat in på helt fel ställe.
Läsningen blir ännu värre när vi går över till att titta på flickorna i studien. Deras resultat kan du se här under.
Andelen feta flickor med de två olika mätmetoderna
Andelen feta flickor med de två olika mätmetoderna. Andelen tjejer som är feta enligt BMI ökade inte utan minskar till och med lite de sista två åren. Andelen flickor med högt midjemått ökar dock väldigt mycket.

Som du kan se var det enligt BMI ingen större skillnad mellan hur många flickor som klassificerades som feta enligt BMI under de fyra åren. Det var faktiskt till och med en liten minskning i antalet feta de sista två åren. Från 15 procent vid de två första mätningarna till 11 procent vid den sista mätningen.
Tyvärr ser ju kurvan för fetma enligt midjemått helt horribel ut. Vid första mättillfället var antalet flickor som var feta enligt deras midjemått 20 procent. Detta kan man ju tycka är illa nog men fyra år senare så var faktiskt andelen hela 60 procent!

Lite tankar kring resultatet

Det här är ju verkligen negativa resultat. På senare år har man ju sett en liten utplaning av mängden överviktiga personer enligt BMI på flera ställen i världen där Sverige har en ganska tydlig utplaning. Detta är ju positiva resultat men de är baserade på BMI. Med resultat som de här så undrar man hur det skulle sett ut om mätningarna gjorts med midjemått istället?
Som jag har skrivit tidigare här på sidan finns det en del data som antyder att omkring 50 procent av alla normalviktiga kvinnor är överviktiga om du skulle titta på deras faktiska fettprocent, 50 % av alla tjejer och kvinnor är överviktiga trots normalt BMI.
Så kanske har vi sett en avplaning i BMI de senaste åren på grund av att folk tappar muskler istället för att de faktiskt slutat lägga på sig fett?

Summering

Jag valde att skriva om den här studien dels för att jag vill belysa hur mycket man kan lura sig själv om man endast tittar på sin egna vikt. Om du inte tävlar i någon form av viktidrott där du måste väga under någon viss gräns så skulle jag säga att det rent av är korkat att ha viktmål. Visst, väger du 130 kg är det fullt rimligt att ha målet 100 kg och då kan man faktiskt diskutera om det ens finns något dåligt sätt att nå det målet. Det finns givetvis väldigt bra sätt och mindre bra sätt men något som verkligen är dåligt är tveksamt.
Om målet däremot är att gå ner till 70 kg eller 60 kg eller från BMI 24 till BMI 22, då är frågan en helt annan. Då finns det verkligen bra och dåliga sätt och jag skulle säga att många använder sig av dåliga metoder. Metoder som mer eller mindre bjuder upp för att de några år senare ska stå med en kropp där de väger lika mycket som innan fast numera har de mer fett på fel ställe och mindre muskler överlag.
Så jag tycker att mycket av det som normaliserats rent statistiskt idag behöver förändras. Eller i alla fall så ska man försöka motarbeta det. Vad som är en hälsosam fettmängd förändras inte. Men vad vi som människor anser vara normalt eller ”smal” förändras och om vi bryr oss om folkhälsan behöver vi vara tydliga med skillnaden. Det betyder inte att feta människor skall ses som ”problem” och det är bedrövligt hur feta människor stigmatiseras i samhället. Men att motarbeta stigmatiseringen av, och fördomar om, feta människor står inte i motsättning mot att även lyfta fram att vad som numera anses smalt och normalt faktiskt kan vara skevt och ohälsosamt.
Det är inte bara på kroppssynen som du ser det här problemet med att vad vi anser är normalt förändras. Det finns flera andra situationer med där en liknande process pågår och den påverkar människors hälsa negativt. Vad som anses vara en normal portion idag är vitt skilt från det som var en normal portion för 30-40 år sen. Jag har träffat personer som ansett att de äter nyttigt när de ”bara” fikar en gång om dagen eller ”bara” äter lite godis/choklad på kvällen. Men det där bara hos en person som endast äter en 2000 kcal per dag kan innebär upp emot 25 procent av alla kalorierna.
Detta är också vitt förekommande inom träning. Det är mycket ”träning” idag som i själva verket mer är någon form av motion eller dagliga fysisk aktivtet. För den är i alla fall inte tillräckligt krävande eller intensiv för att den ska ge någon form av fysisk anpassning från din kropp. Motion är ju bra i sig för hälsan. Men det ska inte förväxlas med träning där du verkligen stimulerar din kropp till att förbättra den fysiska förmågan.

15 svar på “En generation av smalfeta människor”
  1. Lustigt, jag räknade ut mitt BMI för första gången i hela mitt liv igår. Jag tränar triathlon och just nu löptränar jag extra mycket. Jag skadade mig i somras och gick ned från 81 till 74 kg. Gick runt och kände mig tanig och fick höra på jobbet ”men gud vad smal du är” (som om jag var sjuk). Är 185 och räknade ut mitt BMI till 22 (nu). Jag låg mitt i normen. Så jag kan hålla med dig, alla ”trivselkilon” har satt sina spår, jag upplever att generellt sett så är medelvikten högre och folk inte uppfattar sig som överviktiga. Tyvärr tror jag att detta kommer att polariseras, där allt fler jäser och allt färre tränar hårdare. Ser det även på mina barn. På skolan är det mycket pösiga kläder, både pga mode men också för att dölja cola-magarna. Det är tragiskt och tar man upp det (och är normalstor) så blir man i regel uppfattad som en vikt-nazi, inte som det borde vara: som någon som bryr sig.

  2. Kan bara hålla med, har själv ett BMI på 21-22 när jag inte tränar alls och äter efter hunger. Har hört hela livet att jag är smal och spinkig. Tröttnade och började träna/äta mer och har legat på BMI runt 26 sedan dess och känner mig sen dess ”normal”

  3. Bra artikel. Och ju fler som blir smalfeta ju normalare blir det. Vi har i och för sig en rätt stark träningstrend i Sverige sen ett gäng år tillbaka så det kanske vänder framöver. Man kan ju alltid hoppas. En kvinnlig bekant till mig som är kraftigt överviktigt sa något om att hon var ganska nöjd med sin vikt. Detta utan att jag hade fört sådant på tal överhuvudtaget. ”Ok, ja det är ju bra då” sa jag. Vad ska man säga, de vill ju inte se eller höra ändå.

  4. Jag tycker det är bedrövligt att folk inte sköter sina kroppar. Är det inte en form av missbruk? Att äta så mycket att det är ohälsosamt?
    Jag har ett BMI på runt 23, och har tränat hela mitt liv är (nu 59). Brukar också ibland få kommentarer om att jag är så smal. Problemet är att de flesta andra i min bekantskapskrets är överviktiga. Speciellt bland mina jämnåriga.
    Inte ett problem verkar de flesta tycka. Man lever så länge man lever…

  5. Att BMI är ett dåligt mått på övervikt har väl varit känt rätt länge bland folk som är träningsintresserade. Mer förvånande är kanske att det är så gott om folk som borde veta bättre fortfarande använder det, som t ex läkare och sjuksyrror.
    I övrigt kan jag tycka att det inte är ett problem med övervikt så länge den det gäller inte upplever det som ett problem. Mer märkligt är ju att folk runt omkring kan uppleva det som ett problem, det är något det borde skita i fullständigt.
    När det kommer till kraftig övervikt kan man förvisso hävda att det finns ett samhällsekonomiskt perspektiv på det. Men där kan jag tycka att när man tagit itu med alkohol- och rökrelaterade problem så kan man börja ägna sig åt överviktsproblemen på ett samhällsplan. Då förväntar jag mig något mer än ett jakt på tjockisar eftersom det finns undersökningar som visar på samband mellan socialekonomisk tillhörighet och övervikt. Finns det nått självändamål med att hålla normalvikt?
    Problemet med alla ”välmenande” människor är de nästan aldrig fattar vad problemen egentligen är när det kommer till överviktiga människor. Råden rör på dig mer och ät mindre har nog de flesta tjockisar hört så de kräks på det. Fler kalorier ut än in och så vidare… Det blir liksom som när folk talar om för alkoholister att det bara är att låta bli att dricka, det funkar inte så helt enkelt.
    Dock kan jag hålla med om att det är problematiskt när övervikt blir norm. I synnerhet som den normen tycks förflyttas med tiden. USA tycks ju vara ett skräckexempel där en del ekonomer anser övervikten riskerar att bli en fara för samhället. Skrev ett inlägg om det själv för länge sen efter att ha läst en artikel i pressen. http://cykelvasan.blogspot.se/2012/07/normviktig.html

  6. ”De här barnen följdes sen upp ungefär vart annat år för nya mätningar där den andra mätningen alltså var den sista. Vissa av barnen deltog endast mellan de två första mättillfällena. Andra deltog endast vi de två sista och några endast vid första och sista tillfället. Men de allra flesta följdes alltså över lite drygt fyra år.”
    Jag förstod inte riktigt denna delen, skulle någon kunna förklara den ytterligare för mig? Tack på förhand.

  7. Hej Tim!
    Den säger bara att man vart annat år testade alla ungdomar man kunde få tag på från ett ”område”. Vid första mätningen fick man tag i en grupp och sen när man följde upp två år senare fick man tag i de flesta av ungdomarna igen men vissa försvann och andra kom in. Sen gjorde man precis samma sak igenom ytterligare två år senare och då hände samma sak.
    När man sen räknade på datan så inkluderade man endast ungdomar som blev testade minst två gånger.

  8. Precis i linje med min uppfattning. Tycker detta diskuteras märkligt i media idag. Det är på något sätt en motpols diskussion idag där att vara nöjd med den egna kroppen och ha psyiskt välmående är ena sida och hälsosamt smal på andra. Ibland låter det som att vara smal dvs ha lite fett skulle vara samhällsmässigt betingat i ex media snarare än hälsomässigt.
    På ex nyhetsmorgon är det ofta tal om unga som har ätstörningar som de fått pga press från omvärlden, detta belyses som om det är det vanligaste viktproblemet, när det på populationsnivå är väldigt ovanligt. ”I Sverige finns ca 4000 anorektiker och något fler bulimiker.” Det är givetvis viktigt att belysa den fråga och ge dessa stöd och hjälp men på det sättet det läggs fram så blir det nästan tabu att prata om övervikt hos andra för att man inte vill riskera att pressa något mot ett skadligt beteende.
    ”Jag är nöjd med hur jag ser ut.” är det som förmedlas genom tidningsrubriker. Bra med ett psykiskt välmående men din kropp far illa av övervikten. I mina ögon finns inget som heter ”trivelvikt” det är bara något förklätt uttryck för att man ska kunna belöna sig med mat. Det är helt ok idag att köpa en påse lösgodis och en ”Måbra” tidning och gå hem och sätta sig i solen. Säkert bra för det psyiska men direkt skadligt i längden.

  9. Andreas:
    Precis i linje med min uppfattning. Tycker detta diskuteras märkligt i media idag. Det är på något sätt en motpols diskussion idag där att vara nöjd med den egna kroppen och ha psyiskt välmående är ena sida ochhälsosamt smal på andra. Ibland låter det som att vara smal dvs ha lite fett skulle vara samhällsmässigt betingat i ex media snarare än hälsomässigt.
    På ex nyhetsmorgon är det ofta tal om unga som har ätstörningar som de fått pga press från omvärlden, detta belyses som om det är det vanligaste viktproblemet, när det på populationsnivå är väldigt ovanligt.”I Sverige finns ca 4000 anorektiker och något fler bulimiker.” Det är givetvis viktigt att belysa den fråga och ge dessa stöd och hjälp men på det sättet det läggs fram så blir det nästan tabu att prata om övervikt hos andra för att man inte vill riskera att pressa något mot ett skadligt beteende.
    ”Jag är nöjd med hur jag ser ut.” är det som förmedlas genom tidningsrubriker. Bra med ett psykiskt välmående men din kropp far illa av övervikten. I mina ögon finns inget som heter ”trivelvikt” det är bara något förklätt uttryck för att man ska kunna belöna sig med mat.Det är helt ok idag att köpa en påse lösgodis och en ”Måbra” tidning och gå hem och sätta sig i solen. Säkert bra för det psyiska men direkt skadligt i längden.

    Tycker du på fullaste allvar att diskussionerna om ätstörningar och ”Var nöjd med din kropp” överstiger mängden artiklar om bantning och risker? Då bör du nog ta dig en funderare kring dina egna premisser och faktiskt göra en systematisk sökning i några populära tidningar. Feta människor VET att de är feta och de får veta vilka hemska människor de är så fort de öppnar upp en tidning. Vad Jacob påpekar – och som är väldigt viktigt – är dock att en ganska ohälsosam livsstil kan anses vara hälsosam om normalbeteendet flyttas. Alltså en gränsförflyttning där en livsstil med mycket fysisk aktivitet och en kostmedvetenhet lätt blir betraktad som exceptionell även fast den i själva verket är ganska basic.
    Att ätstörningar är ett allvarligt problem vet alla – har du några belägg för att det någonsin ”belyses som om det är det vanligaste viktproblemet”. Jag har aldrig sett ens en antydan till det i alla medicinska artiklar och myndighetsdokument som jag stött på genom åren (och de är många).
    /Nicklas

  10. Nicklas, jag tycker det är synd att du övertolkar mitt inlägg och sågar det utan att förstått vad jag menar. Det känns som du är ivrig på att såga det och framhäva din egen kompetens (som är erkänt hög ändå).
    Det framgick inte tydligt nog men jag menade att i vissa debatter blir polariseringen sådan, inte i mediabruset totalt. Inte för att trivialisera ätstörningar på något vis. Där är solklart fetma mer belyst.
    Men vad det gäller populärmedia, dvs sådant som inte är ”medicinska artiklar och myndighetsdokument” som gemene man läser tycker jag att trivselkilon, fredagsmys, unna sig mm ökat och jag tror att det bidrar till att avtrubba de med måttliga mängder fetmas bild över sin situation. Dvs de personer där det knappt syns med kläder på osv. De du beskriver som feta är ju dem som har mer fetma än så, där vet man ju med större säkerhet att man har fetma.
    Skulle du fråga en normal man på runt 80kg hur mycket övervikt han tror han har så skulle han kanske svara 5kg medan sanningen kanske skulle vara 10kg. Det är den gruppen av individer som kanske inte mår bättre över tid av uttryck som trivelkilon etc.

  11. Andreas:
    Nicklas, jag tycker det är synd att du övertolkar mitt inlägg och sågar det utan att förstått vad jag menar.Det känns som du är ivrig på att såga det och framhäva din egen kompetens (som är erkänt hög ändå).
    Det framgick inte tydligt nog men jag menade att i vissa debatter blir polariseringen sådan, inte i mediabruset totalt. Inte för att trivialisera ätstörningar på något vis. Där är solklart fetma mer belyst.
    Men vad det gäller populärmedia, dvs sådant som inte är ”medicinska artiklar och myndighetsdokument” som gemene man läser tycker jag att trivselkilon, fredagsmys, unna sig mm ökat och jag tror att det bidrar till att avtrubba de med måttliga mängder fetmas bild över sin situation.Dvs de personer där det knappt syns med kläder på osv.De du beskriver som feta är ju dem som har mer fetma än så, där vet man ju med större säkerhet att man har fetma.
    Skulle du fråga en normal man på runt 80kg hur mycket övervikt han tror han har så skulle han kanske svara 5kg medan sanningen kanske skulle vara 10kg. Det är den gruppen av individer som kanske inte mår bättre över tid av uttryck som trivelkilon etc.

    Det var inte en sågning. JAg ber om ursäkt om det tolkades så. Det var helt enkelt bara ett svar på ett inlägg där jag inte höll med om huvudpoängen. Nu när du omformulerat förstår jag lite mer vad du är ute efter. Men jag vidhåller fortfarande att media är totalt översvämmat av hur dåligt det är med övervikt och hur ohälsosamma alla överviktiga är. Det är inte okänt för någon och jag tror att väldigt många vantrivs väldigt med sina kroppar. Hur artiklar i stil med ”Var nöjd med din kropp” tas emot vet jag inget om. Men jag kan ärligt talat inte säga att jag har något emot dem, med tanke på hur osannolikt det är att en rejält överviktig människa kommer gå ner i vikt så tror jag ju att det är bättre att försöka inte hen att inte må dåligt över sitt yttre och försöka leva ett hälsosamt liv och vara glad än att i skam över sin omoraliska kroppshydda jojobanta.
    Men återigen, jag ber om ursäkt ifall mitt svar framgick som hårdare än det var. Jag övertolkade nog dig litegrann på samma sätt. Det blir lätt så när man kommunicerar i text.
    /Nicklas

  12. Kan bara hålla med Nicklas härovan. Väldigt många vantrivs med sina något (ej riktigt synligt) för tjocka kroppar, eller bara med att känna att man inte orkar med allt det man vill samt det som krävs.
    Här har ni en!
    Ofta blir det en stigmatisering av överviktiga, om inte direkt uttalat så väl mellan raderna. Överviktiga får också råd med extremt lite instruktionsvärde som ”ät mindre” eller ”kanske du skall röra på dig mer”. Många försöker men gör i brist på ingående träningskunskaper fel, tar i för mycket för fort, skadar sig kanske och ger då sannolikt upp helt.
    Tyvärr bidrar dagens samhälle till en stillasittande livstil där alla arbeten innehåller väldigt lite kroppsarbete, och utbudet av mat går mot mer fördigmat och processad mat med alldeles för högt innehåll av socker o snabba kolhydrater. Inte minst bidrar den allt mer stressade livsstilen och kraven på prestation att övervikten ökar. Forskning visar tydligt att bara negativ stress i sig kan medföra övervikt, oavsett hur mycket man tränar.
    Så vill man nu hjälpa människor med övervikt krävs stora insatser och förändringar på många olika plan, inte bara vädjande till individuellt ansvar och dåligt samvete.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *