Det har kommit ett par kommentarer efter mitt inlägg ”17 procent av barnen och ungdomarna i USA är obesa!” där man ifrågasatt användandet av BMI som mått. Nicklas har tidigare också skrivit om det här på Traningslara.se i inlägget Vem använder egentligen BMI som ensam hälsomarkör?.

BMI förändras beroende på muskelmassan
BMI är inget bra mått att använda enskilt för att avgöra hälsan hos en person.

Det man däremot måste göra är att skilja på BMI som mått för en individs hälsa och BMI som ett mått på en hel populations hälsa. Att använda BMI som ett mått på en persons hälsa är ingen bra idé, särskilt inte om man använder det som enskild markör. Muskler är den faktor som främst ställer till det och har man tränat styrketräning regelbundet är det inte ovanligt att man har en BMI som säger övervikt trots att man är i utmärkt hälsa och har låga kroppsfettnivåer. Har du en BMI på 40 är du givetvis inte i bra hälsa men om du skulle ha en BMI på 26 så innebär alltså inte det att du nödvändigtvis har en hälsa som sämre än någon med BMI som visar på normalvikt.
När det gäller på populationsnivå är frågan däremot en helt annan. För att förstå detta väldigt klart så tycker jag att vi tittar på hur måttet BMI från början är framtaget.

BMI är framtaget för att främst användas på populationsnivå

BMI är som säkert de flesta redan vet ett värde som man räknar fram genom att ta en persons vikt och sen dividera den med personens längd i meter upphöjt till två. Alltså ser formeln ut så här:

BMI = vikt / (längd * längd)

BMI är framtaget eftersom det kan vara omständigt och kostsamt att använda mer precisa hälsomått så som kroppsfettnivå, blodprov osv när man ska göra stora undersökningar av människors hälsa. Det man från början gjorde var alltså att man helt enkelt mätte BMI på en väldig massa människor och sen tittade man på hur detta värde korrelerade med andra mer precisa hälsomått.
Därefter tog man fram de gränsvärden som finns idag för BMI. Alltså att BMI över 25 räknas som övervikt och ett BMI över 30 är fetma.
BMI är alltså framtaget baserat på värden från hela populationer. BMI fungerar därför utmärkt att använda på hela populationer. Det är inte perfekt så det alltid finns en variation från de mer precisa värdena men det fungerar tillräckligt  bra.
Tänker man på det så är det inte så konstigt. Tänk er till exempel att man i en stor studie först kommer fram till att hos alla som är över 190 cm långa så är det 40 procent som har ont i ryggen varje år. Sen gör man en efterföljande studie där man istället för att mäta ryggont bara tar reda på folks längd och sen antar vi att av de som är över 190 cm är det 40 procent som har ont i ryggen. Har vi använt ett tillräckligt stort underlag i den första studien och har en liknande grupp i den andra studien som i den första studien så fungerar detta.
På barn som jag nämnde i mitt inlägg är korrelationen mellan till exempel kroppsfett och BMI inte lika bra som för hela populationer. Särskilt inte när det gäller barn med lägre BMI. Men om man gör en studie på en stor population med barn och kommer fram till att 17 % av dessa är obesa enligt BMI så kan man vara väldigt säker på det värdet. Den siffran skulle inte förändras något betydelsefullt om man istället använt ett mycket mer precist mått på övervikt som DEXA-scan eller liknande. Slutsatsen kommer ju ändå bli den samma, fetma hos barn är utspritt i USA.

Ett svar på ”BMI som hälsomått på den generella populationen”
  1. Jo, muskler kan självklart ”ställa till det” vid värdering av BMI. Dock får man komma ihåg att hos ”den stora massan” är inte precis muskler/ ”överskott av muskler” något större problem… Det förekommer tyvärr ganska ofta att just ”muskellösa” överviktiga gärna vill ”skylla på” att BMI ”kan slå fel”… Bra att du påpekar att BMI är ett av FLERA verktyg för att påvisa hur läget ligger. För ”den stora massan” funkar det dock bra även på individnivå som indikator.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *