Hur bloddoping fungerar

Så här lagom inför OS hade jag tänkt skriva ett par inlägg kring dopning och även ta upp andra ämnen som är intressanta och som så att säga ”delar fältet” i den största idrottshändelsen av alla. Det jag hade tänkt börja skriva om är bloddopning och dess inverkan på resultaten i de flesta konditionsidrotter. Det finns numera gott om bevis för att olika typer av bloddopning har varit väldigt utspritt inom cykling och längdskidor men troligen har det även varit väldigt vanligt även inom andra konditionsidrotter. Frågan är dock hur vanligt det är nu?

Bloddopning och konditionsidrott

Bloddopning är nog den vanligaste formen av dopning inom alla idrotter. Orsakerna till detta är många men huvudorsakerna är att det är lätt att genomföra, det ger en stor prestationsförbättring och det är väldigt svårt att upptäcka (1). Innan jag går in på vilka metoder det finns att bloddopa sig, hur prestationen förändras och vilka möjligheter det finns att märka om någon har bloddopat sig så behöver vi en liten kort introduktion i mänsklig fysiologi.

VO2max och transport av syre

Den maximala syreupptagningsförmågan är en av de allra viktigaste faktorerna vid konditionsidrott. Normalt förkortar man maximal syreupptagningsförmåga med VO2max. V står för volym, O är syres kemiska beteckning och i luften är rör sig syremolekyler i par och därför skriver man O2 där tvåan ska vara nedsänkt. Max står givetvis för maximal 🙂

VO2max är viktigt inom konditionsidrott då det ger ett mått på hur mycket syre som din kropp kan ta upp och använda som energi varje minut. En hög VO2max innebär alltså att du kan producera mycket energi och därför också springa, simma, cykla, åka skidor m.m. snabbare. När folk i allmänhet tänker på VO2max så får jag ofta uppfattningen att de tänker på stora lungor som kan ta in mycket syre och ett starkt hjärta som kan pumpa runt mycket blod som transporterar syret. Lungorna är faktiskt av mindre betydelse så länge som de är friska och även om hjärtat är väldigt viktigt så finns det många andra faktorer som också är väldigt viktiga.

När syreberikat blod väl har nått de arbetande musklerna så är olika tränade muskler olika bra på att ta till sig syret från blodet. Hos en vältränad person är det blod som kommer tillbaka till lungorna för nytt syre därför mycket mer syrefattigt än blodet som kommer tillbaka från en otränad person. Orsakerna till detta är inget jag kommer gå igenom men en sak är viktigt att ta upp och det är att kroppen arbetar i så kallad jämviktsreaktion. Det innebär att när blod kommer in med nytt syre så kommer musklerna att ta till sig syre tills det att det nåtts en jämvikt mellan musklernas kapacitet att ta till sig syre och blodets koncentration av syre.

Bara för att ta ett exempel så säger vi att när syrekoncentrationen har nått 50 procent i blodet så har musklerna inte längre kapacitet att ta till sig mer syre. Det spelar sen ingen roll hur mycket syre musklerna faktiskt tagit till sig i absoluta mått. Det skulle kunna vara en centiliter eller en liter, det enda som är viktigt är att syrekoncentrationen är 50 procent i blodet och då är det stopp. Hade du ökat mängden syre i blodet hade alltså musklerna kunnat ta till sig mer syre. Det här är en väldigt grov förenkling men den uppfyller sitt syfte. Det finns även nyare artiklar som spekulerar kring fler möjliga faktorer som kan spela in (4).

Bloddopning innebär att man ökar mängden röda blodkroppar

Det är här som bloddopning kommer in. Det bloddopning innebär är att man på onaturlig väg ökar mängden röda blodkroppar i blodet hos idrottaren. Genom att öka mängden röda blodkroppar i blodet (erytrocyter) så ökar man mängden syre som kommer transporteras till musklerna. Fler röda blodkroppar innebär att mängden syre som tas upp i lungorna ökar (det är en jämviktsreaktion här med) och det i sin tur kommer att öka mängden syre som tas upp av de arbetande musklerna. Prestationsförmågan hos idrottaren är nu förbättrad.

Höghöjdsträning fungerar via ungefär samma mekanismer. Det man gör då är att man lever eller tränar på hög höjd. På hög höjd är trycket i luften lägre än vid havsnivå och det innebär att vår förmåga att ta upp syre från luften försämras. När blodet sen kommer till musklerna får inte musklerna lika mycket syre som normalt. Kroppen reagerar på denna effekt med att börja producera mer röda blodkroppar för att öka förmågan att ta upp syre i lungorna. När idrottaren sen går ner på lägre höjd igen har han eller hon en ökad mängd röda blodkroppar och en form av ”naturlig dopning” har uppstått. Den prestationsförbättring man får av höghöjdsträning är dock löjligt liten i förhållande till den man får av bloddopning.

Hur mycket förbättras prestationen av bloddopning?

Prestationsförbättringen av bloddopning är av allt att döma väldigt stor. Den första övertygande demonstrationen av detta kom redan 1947 (1). Genom att öka mängden röda blodkroppar i förhållande till övriga beståndsdelar i blodet från 47 till 59 procent så minskade medelpulsen vid ett konstant arbete från 127 till 113 slag i minuten.

En förändring av en persons Hb förändrar också personens maximala syreupptagningsförmåga
En förändring av en persons Hb förändrar också personens maximala syreupptagningsförmåga

En översiktsartikel från 2006 kom fram till att en ökning av av blodets Hb med 10 procent genom bloddopning förbättrar VO2max med 5-10 procent (13). Grafen här till höger visar hur en förändring av blodets Hb i sin tur förändrar den VO2max.
Förbättringen av den VO2max är dock inte lika stor som förändringen när det gäller prestationen vid så kallade time-trials. Den här typen av tester går ut på att man ska försöka komma så långt som möjligt under en viss tid. Här har man visat att hos friska försökspersoner förbättras prestationen vid den här typen av test med hela 50 procent av bloddopning i form av EPO under några veckor (24). Höjningen av VO2max hos deltagarna i den här studien var 8-9 procent.

En studie på vältränade löpare med en medeltiden på 10 km på 33 minuter ungefär visade att när de bloddopades genom att man tillförde 400 ml av deras egna röda blodkroppar förbättrade sin tid på 10 km med ungefär en minut (25). 400 ml röda blodkroppar är i sig en ganska liten mängd sett till de mängder som oftast nämns i samband med doping vilket många gånger är det dubbla eller ännu mer.

Hur går bloddopning till?

Målet med bloddopning är att öka antalet röda blodkroppar. För att uppnå detta finns det tre olika sätt där två troligen är mycket mer vanliga. Jag skriver troligen då ingen säkert vet hur vanligt någon av metoderna är men ser man till risken att bli avslöjad så har den ena metoden sämre resultat än de andra två. De metoder som finns är:

  1. Användning av ens egna blod
  2. Användning av någon annans blod
  3. EPO

Förutom dessa metoder finns det också kombinationer av metoderna där jag kommer gå igenom en specifikt då den troligen är väldigt vanlig.

Användning av ens egna blod

Det här är den äldsta metoden för bloddopning och första demonstrationen för dess effekt kom redan 1947 (1). Förbud mot bloddopning kom först 1984 så tiden innan detta kan ha varit lite av vilda västern och även när man väl förbjöd bloddopning så fanns det inga test för att avslöja det (25). Prat om bloddopning i idrott började dock inte förrän i början på 80-talet. Det första dokumenterade fallet i pressen var en finsk löpare som öppet erkände att han fått två påsar blod dagarna innan han tog två medaljer i Moskva OS 1980 (8). Fyra år senare kom det fram att det amerikanska cykellaget använt sig av bloddopning under OS i Los Angeles. I detta OS vann de 9 medaljer trots att det amerikanska laget tidigare inte tagit någon medalj på 72 år (6).

At the 1984 Games in Los Angeles, seven cyclists from the US team blood doped. One cyclist doped by autologous transfusion and performed his personal best at the Olympic trials a month before the Games. By the time this news was circulated to team-mates, it was too late to use the autologous reinfusion paradigm, so with the aid of a physician, whole blood from relatives and unrelated donors was transfused in a motel room. Four of the seven won medals, but so did others who did not blood dope. During the investigation, the athletes justified the act by pointing out that the IOC list of prohibited substances did not explicitly ban blood doping. Shortly thereafter, the IOC added to the list doping with blood products.

Ungefär samtidigt kom det även fram att det finska skidlandslaget använt sig av metoden systematiskt under 70- och 80-talet (2).

Det man gör när man använder den här dopningsmetoden är att man ganska långt innan en tävling tappar idrottaren på blod. De röda blodkropparna separeras från resten av blodet och sen fryses dessa in. Beroende på hur kallt man kan ha de i frysen så kan sen dessa blodkroppar lagras i allt från några veckor till flera årtionden. Efter det att man fryst ner en mängd röda blodkroppar börjar idrottaren träna på som vanligt. Då det råder brist på blod kommer kroppen snabbt att börja arbeta extra för att producera nytt och efter 1-3 månader har kroppen återhämta sig helt och prestationen är återigen på topp. Inför en stor tävling kan då sen idrottaren ta de lagrade röda blodkropparna och föra in dessa i blodet igen. Resultatet blir en ökad mängd röda blodkroppar och en stor förbättring i prestationsförmåga.

Fördelen med den här metoden är att det för närvarande inte finns något sätt för WADA eller någon annan antidopningsorganisation att märka att metoden är använd. Den är alltså för närvarande omöjlig att spåra (2). Under senare år har man börjat införa så kallade blodpass vilket är tänkt att förhindra alla typer av bloddopning men denna metod har klara brister. Något som jag kommer in på senare i separat del. För lite mer än ett år sen publicerade också ett forskarlag från Umeå universitet en artikel i Svensk idrottsforskning där man påstod att man tagit fram en metod för att urskilja gammalt tillfört blod från ”färskt” blod (3). När man läser internationella artiklar publicerade i år kring bloddopning nämns däremot aldrig denna metod vilket får mig att tro att den fortfarande är i teststadiet eller att metoden inte är så säker som det framstår i Svensk Idrottsforskning (2, 5, 6, 7).

Användning av någon annans blod

I den här metoden använder man sig av någon annan persons röda blodkroppar istället för sina egna. I övrigt är tillvägagångssättet det samma som förra metoden men det tillkommer en fördel och en nackdel. Fördelen är att det inte krävs någon återhämtningstid där träningen blir suboptimal på grund av låga nivåer av röda blodkroppar.

Nackdelen är att det finns metoder som gör det möjligt att upptäcka vissa fall av den här typen av dopning. Risken att man ska åka fast när man använder den här metoden uppges vara någonstans kring 50 procent (3). Testet använder sig av så kallade antigener för att detektera om det finns blod från någon annan person i blodet och för närvarande. Om man hittar en person med väldigt lika antigener som en själv kan man använda denna metoden ganska säkert. Men då detta kräver stora resurser eller stor tur så anses den här metoden inte längre användas inom idrotten sen tester för att detektera den blev godkända år 2004 (6).

Dopning med EPO

EPO är nog det som de flesta tänker på när de hör ordet bloddopning då det stått mycket om det i pressen under många år. EPO är en förkortning av erytropoetin. Erytropoetin i sig är ett ämne som fungerar genom att det stimulerar kroppens egna produktion av röda blodkroppar. Istället för att föra in blodkroppar utifrån så injicerar man alltså istället EPO och det i sin tur stimulerar kroppen till att producera fler röda blodkroppar själv.

EPO introducerades på marknaden 1987, alltså året efter det att bloddopning blev otillåtet. EPO i sig var däremot inte klassat som dopning av den internationella olympiska kommittén, IOC, och därför var det återigen fritt fram för idrottare att börja förbättra sin prestation på ett mindre etiskt, men ändå fortfarande lagligt, vis. Inte heller fanns det någon metod för att testa användandet av EPO. Detta test kom först 1995 och först året därpå blev EPO klassat som dopning av IOC (8). Testet var dock klart begränsat och fungerade endast om det togs inom 2-3 dagar av själva dopningtillfället och testet i sig var inte heller vidare praktiskt (9).

Även om det var välkänt att EPO var väldigt väldigt utspritt inom konditionsidrotterna så var det först 1998 som det fick stor uppmärksamhet i samband med att man i Tour de France fann en bil full med EPO och andra droger i bagageluckan. Cyklingen fick med detta ett väldigt dåligt rykte som fortfarande (med rätta) finns kvar. Det som får ses som positivt med hela den här historien är att IOC bildade WADA, alltså den internationella antidopningsorganistationen efter detta och skandalen i Tour de France anses vara en av huvudorsakerna bakom.

I början på 2000-talet kom det nyare och bättre tester för EPO. Även om dessa tester är klart bättre finns det även begränsningar i tiden som de kan detektera fusk. Använder man dessutom små doser regelbundet istället för några stora är risken att man ska åka fast fortfarande väldigt liten. En studie som fick en hel del uppmärksamhet publicerad 2008 visade klart på de stora bristerna i dagens tester (10). Upplägget var att man först hade en två veckors ”boosting”-period är deltagarna fick stora doser av EPO. Detta följdes upp med två veckors underhållning med mindre doser av EPO. Slutligen hade man tre veckor under vilken tid deltagarna inte fick någon EPO men deras prestationsförmåga var fortfarande klart förhöjd. Under denna tid tog man regelbundet prover som man skickade till två WADA ackrediterade labb för test.

Resultatet blev att det ena labbet visade alla åtta test som positiva under uppladdningen men det andra labbet visade inget som positivt utan ett som negativt och sju som misstänkt positiva. Vid underhållsfasen sjönk sen testernas förmåga markant. Efter två veckors underhåll visade det ena labbet på två positiva och sex negativa test medan det andra labbet friade alla. Efterföljande prover när deltagarna inte längre fick EPO men fortfarande presterade bättre visade på samma resultat den första veckan men vecka två och tre med förbättrad prestation så var det inget av labben som testade något prov positivt trots att alla deltagare fortfarande hade en klart förbättrad prestation. Den här studien visar inte bara på svagheten i testerna utan också på bristerna i utförandet av testerna. Det ena labbet testade inte ett enda prov som positivt utan flaggade endast sju av åtta test som misstänkta under en uppladdningsfas.

Resultaten från testerna i studien
Resultaten från testerna i studien där man dopade personer med EPO och sen skickade prover till WADA ackrediterade labb för test. Tryck på bilden för en större version.

Trots det tydliga bristerna i testerna som finns för att detektera EPO så verkar dess popularitet ha minskat igentill förmån för den klassiska bloddopningen där man använder sitt egna blod.

Slut på del 1

Ganska abrupt så avslutar jag del 1 här. I denna del har jag gått igenom lite historia kring bloddopning, hur bloddopning påverkar prestationen och vi har gått igenom de vanligaste metoderna för bloddopning och vilka tester det finns för att avslöja den här typen av fusk. I nästa del kommer jag att gå igenom vilken metod för dopning som troligen var vanligast i alla fall fram tills för något år sen och efter det kommer jag att ta upp om blodpass som det har skrivits en hel del kring de senaste åren i pressen kan vara en lösning på det hela. Som en liten teaser inför det inlägget så finns här ett par länkar till artiklar från vanliga media som berör just blodpasset och vad det är tänkt att göra:

Del 2 kommer att dyka upp här på sidan om en 2-3 dagar ungefär. Uppdatering: Här är inlägget, Bloddopning del 2 – Hur vanligt är bloddopning?

23 svar på “Bloddopning del 1 – Hur det fungerar”
  1. ”Hade du ökat mängden syre i blodet hade alltså musklerna kunnat ta till sig mer syre.”
    Det saknas ett inte, eller är jag vilsen nu igen… 🙂

  2. Mycket intressant!
    Trodde inte att bloddoping med det egna blodet var helt omöjligt att spåra. Kan man inte åka dit för ”för hög nivå röda blodkroppar”. Måste väll finnas någon gräns för vad kroppen producerar själv och när det är uppe i att orimligt värde. Detta går ju med AAS tex?
    Om det nu inte går att spåra, hur många % av vinnarna i OS, Tour de France och liknande stora tävlingar tippar du på kör med bloddoping?

  3. Joakim:
    Mycket intressant!
    Trodde inte att bloddoping med det egna blodet var helt omöjligt att spåra. Kan man inte åka dit för ”för hög nivå röda blodkroppar”. Måste väll finnas någon gräns för vad kroppen producerar själv och när det är uppe i att orimligt värde. Detta går ju med AAS tex?
    Om det nu inte går att spåra, hur många % av vinnarna i OS, Tour de France och liknande stora tävlingar tippar du på kör med bloddoping?

    Det kommer lite kring det här i del 2. Att uppskatta användandet av något som inte går att testa för är i princip omöjligt. Särskilt om man som jag inte är involverad inom elitidrotten i konditionsidrotter. Men ser man till uttalanden från verkliga experter så var det nog i princip alla som vann fram tills år 2000 när EPO testerna kom i alla fall. Efter det verkar det ha blivit lite ändring men troligen körde de flesta vidare med andra ”lösningar” som jag kommer in på i del 2. De senaste 4-5 åren har det dock hänt en del och det verkar i alla fall som att missbruket har minskat.

  4. Är det även olagligt att bloddopa sig med sitt eget blod för ”eget bruk”? Dvs inte i samband med tävling. Tänker om det har gynnsamma effekter på träningen i stil med kreatin (dvs gör att man kan träna hårdare när man är ”på” och därmed kan öka mer än man gjort annars även efter att effekten i sig avtagit).
    Jag menar, kan man i så fall verkligen sätta en lag på det sätta för vad man får göra med sin egen kropp?

  5. Joakim: Är det även olagligt att bloddopa sig med sitt eget blod för ”eget bruk”?

    Det är inte olagligt som i att du kommer åka i fängelse. Det är ”olagligt” för en idrottare då det är dopingklassat. Detta gäller alltid under tävlingssäsong.

    Joakim: Jag menar, kan man i så fall verkligen sätta en lag på det sätta för vad man får göra med sin egen kropp?

    Det är som sagt ingen lag på det sättet. Det är en regel som man måste följa om man vill tävla inom de idrotter som finns under WADA och troligen även flera andra idrotter.

  6. Bra översiktlig genomgång. Saknade dock en redovisning av hur man använder sig av plasmaexpanders, typ det sedan skid-VM 2001 i Lahti kända ”Hemohes”.
    Jag vet inte riktigt hur du menade, men jag tror dock inte att bloddoping skulle vara den vanligaste formen av doping inom alla idrotter. Bloddoping finns i stort sett bara på yttersta elitnivå inom extremare konditionsidrotter och inför större internationella mästerskap/tävlingar. På den nivån har det dock varit mycket vanligt förekommande. Dock har det inte varit så svårt att se ungefär vilka som dopat sig och vilka som använt vilken metod.
    Det finns för övrigt väldigt mycket att läsa på nätet om nätet om bloddopingen, bl a om ”Operacion Puerto”, dopingdoktorerna Fuentes, Conconi, Ferrari, Ceccini, Santuccinone samt Walter Maier och ”Human Plasma” mm.

  7. YAT: Bra översiktlig genomgång. Saknade dock en redovisning av hur man använder sig av plasmaexpanders, typ det sedan skid-VM 2001 i Lahti kända “Hemohes”.

    Jag har egentligen inte alls gått in på hur man maskerar dopningen mer via andra typer av dopingklassade ämnen. Det här är en översikt.

    YAT: Jag vet inte riktigt hur du menade, men jag tror dock inte att bloddoping skulle vara den vanligaste formen av doping inom alla idrotter.

    Vad som är vanligast beror givetvis på idrotten. Men ser man till just elitidrott och vilken typ av doping som är/har varit mest missbrukad så ligger säkert bloddoping i topp.

  8. Guddi: Jag har egentligen inte alls gått in på hur man maskerar dopningen mer via andra typer av dopingklassade ämnen. Det här är en översikt.

    Jo, jag vet att det bara är en översikt. Men eftersom plasmaexpanders inte bara kan användas för att dölja bruk av bloddoping utan även har en viss dopingeffekt i sig tänkte jag att det kunde vara intressant att ta upp.
    Här är en intressant länk: http://xray.bmc.uu.se/Courses/Bke1/2001/Projects/Dooping/

  9. Tack för en intressant artikelserie! Hoppas inte ämnet blir aktuellt nu under det pågående Tour de France. 🙂
    ”På hög höjd är trycket i luften lägre än vid havsnivå och det innebär att vår förmåga att ta upp syre från luften försämras.”
    En fråga om det här stycket. Är det det lägre trycket som påverkar antalet partiklar (kväve, syre) i gassammansättningen, vilket i sin tur innebär att syreupptaget minskar? Lät lite på stycket som det skulle föreligga en kroppslig påverkan. Fördelningen procentuellt gaserna emellan är den samma även på hög höjd, om jag förstått det rätt.

  10. Hallå Mikael!
    Upptaget av syre i lungorna är beroende av att trycket inne i aveolerna är högre än trycket inne i kapillärerna. Utbytet av syre och koldioxid sker genom enkel diffusion. När trycket blir lägre så blir därför upptaget sämre.

  11. Hej!
    Deltog själv i bloddopningsstudien som ”forskarlaget” i Umeå under ledning av Christer Malm håller på med. När vi var på föreläsning om vad de kommit fram till hittills så var inte problemet att se ”om” en person var bloddopad, utan att testen var för dyra just nu. Om jag inte missminner mig runt 60000kr per test. Vad jag förstod det så jobbar de nu med att försöka ta fram en billigare metod att testa blodet.
    För övrigt var det intressant att se resultaten. Tror det var så att i snitt ökade tiden till ”faliure” under ett VO2Max test med runt 10%, och VO2Max värdet i sig med runt 15%.

  12. Glömde nämna att av runt 80 prov tagna på de som var bloddopade hade endast två mätpunkter fastnat i WADAs kontroller om man ser till nuvarande testmetoder med blodpass osv. Dvs det var två personer som under två tillfällen hade för höga värden. De klarade sig de andra 6-7 gånger som de var dopade och testades.

  13. Tack för kommentarerna Micke. Intressanta och relevanta 🙂 När det gäller tester har jag dock inte lyckats finna något publicerat där det påstås att man kan finna bloddopning förutom under en väldigt kort tid precis efter dopningen.
    Annars skulle det ju vara ganska lätt att testa idrottare i efterhand och då konstatera dopning. Att testa folk regelbundet skulle ju vara alldeles för dyrt men att till exempel testa ett gammalt blodprov från Lance Armstrong skulle ju då ge ett klart svar och USDA/WADA/UCI hade parat rättsliga pengar.
    Men jag kan ha fel, hoppas det 🙂 Orsaken till att jag inte hittar någon information om ett eventuellt test kan ju också bero på att testet ännu inte är ”godkänt” att användas för fällande dom.

  14. Hej
    Ville bara tillägga att vi jobbar intensivt med detta projekt, men det är tekniskt mycket komplicerat. Som att leta en nål i en höstack, som snurrar runt med hög vart! Men, resultat kommer, var så säkra.
    Anledningen till att inga publikaitoner finns är det det helt enkelt inte är gjort så många vetenskapliga studier där man gjort blodtransfusioner och sedan testat prestation. Vad vi vet aldrig tidigare på fryst blod, vilket är det smartaste att använda om man nu vill dopa sig. Man kan ju då ta ut blod flera år innan en viktig tävling, och inte riskera försämrad prestation veckorna innan tävlingen, vilket blir fallet om man använder kyllagrat blod. Eftersom det inte går att spåra finns självklart inga rapporten om fällda idrottare…
    Christer Malm

  15. Intressant! När man använder EPO, vad är de kemiska som händer i kroppen då?

  16. Väldigt intressant!
    Jag har alltid gillat att springa långt och länge sedan jag var liten och alltid ”haft lätt för det”. Då jag var ca 14 år blev jag dock väldigt sjuk . hade konstant ont i huvudet, hade dålig blodcirkulation… Låg stor del av högstadiet hemma i sängen. Det visade sig hursom att jag hade skyhöga värden på röda blodkroppar – allt annat var helt normalt. Läkarna kunde varken förklara eller göra något och det gick väl sisådär två år innan jag kände mig friskt, men hade trots det fortfarande över maxvärde. Är nu 19 och vet inte riktigt vad mitt värde på röda blodkroppar är, jag mår prima nu iaf och förbereder mig inför 9 mils fjälllöpning i september!! 🙂 Men har alltid haft lätt för att ligga högt i puls utan att få mjölksyra och kunnat pressa mig själv även om jag inte toktränat som vissa av mina vänner. Jag har snarare varit lite av en periodare vad gäller löpningen. Självklart har det väl att göra med att jag har ett bestämt psyke och äger en bra grundkondis osv, men om jag jämför med mina vänner så känns det ändå som om jag har haft en fördel. Jag har ingen aning, kanske det är nonsens men när jag läste detta kändes det som att det förklarade lite varför jag började med just långdistanslöpning… 🙂 Hade jag testats för något år sedan hade jag ju åkt dit för doping!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *