Uppvärmning, del I -Introduktion

Den här artikeln är del 1 av 3 i artikelserien Uppvärmning

Uppvärmning är något som de flesta vet att de bör utföra, men väldigt få vet varför eller hur de ska utföra en uppvärmning för deras sport. Man kan stöta på många olika orsaker och förklaringar till varför folk värmer upp men de två vanligaste och mest övergripande motiveringarna är

  1. För att minska antalet skador
  2. För att förbereda kroppen så man kan prestera så bra som möjligt

I denna artikelserie kommer jag att redovisa för om dessa två påståenden stämmer. Jag kommer även gå igenom olika mål som man kan ha med en uppvärmning, vad som händer i kroppen när man värmer upp, vad effekten blir av olika typer av övningar, hur lång uppvärmningen kan/bör vara och ge ett exempel på hur man kan göra en kollektiv uppvärmning för ett lag.

Innan jag påbörjar denna artikelserie så vill jag bara påpeka att det finns ganska få, bra utförda, studier på uppvärmning och dess effekter. Det mesta jag tar upp i denna serie har jag hämtat från reviewartiklarna:

1: Bishop D.
Warm up I: potential mechanisms and the effects of passive warm up on exercise performance.
Sports Med. 2003;33(6):439-54. Review.
PMID: 12744717

2: Bishop D.
Warm up II: performance changes following active warm up and how to structure the warm up.
Sports Med. 2003;33(7):483-98. Review.
PMID: 12762825

3: Fradkin AJ, Gabbe BJ, Cameron PA.
Does warming up prevent injury in sport? The evidence from randomised controlled trials?
J Sci Med Sport. 2006 Jun;9(3):214-20. Epub 2006 May 6. Review.
PMID: 16679062

4: Woods K, Bishop P, Jones E.
Warm-up and stretching in the prevention of muscular injury.
Sports Med. 2007;37(12):1089-99. Review.
PMID: 18027995

Träningslära och Fysiologi

Fysiologi, del III -Muskler

Morfologi

Man brukar tala om tre olika typer av muskelfiber när man talar om träning, typ I, typ IIa och typ IId (ibland kallad typ IIb eller typ IIx). Dessa tre typer har lite olika egenskaper och funktion (se tabell 1)

Fibertyp Typ I Typ IIa Typ IId
Färg Röd Rödvit Vit
Diameter Liten Medel Stor
Kapillärer/mm2 Många Medel
Mitokondrievolym Hög Medel Liten
Myoglobininnehåll Högt medel låg
Oxidativ förmåga Hög Medium/hög Låg
Glycolytisk förmåga Låg Hög Hög
Kontraktionshastighet Långsam Snabb Snabb
Avslappningshastighet Långsam Snabb Snabb
Uthållighet Hög Medel/hög Låg
Kraftkapacitet Hög Medel Hög

Tabell 1: Olika typer av muskelfiber.

Av tabellen ovan kan man läsa ut att typ I fiber är långsammare och mer uthålliga än typ II typerna. Detta beror på deras uppbyggnad. Typ I fiber har en större andel mitokondrier, fler kapillärer och en hög mängd myoglobin. Detta innebär att typ I fiber är av stor betydelse i uthållighetsidrotter.

Alla människor är födda med olika förhållande mellan typ I och typ II fiber, denna skillnad finns inte bara när man jämför olika personer utan även när man jämför olika muskler hos samma person. Muskler som jobbar mycket statiskt och som är aktiva stora delar av dygnet innehåller en större mängd typ I fiber medan explosiva stora muskler innehåller en större andel typ II.

Fördelningen mellan typ I, typ IIa och typ IId skiljer sig hos olika idrottare. Långdistanslöpare har ofta en hög andel typ I fiber medan sprinters och tyngdlyftare och andra explosiva idrottare har en högre andel typ II fiber.

Effekter av träning

Träning kan leda till en omfördelning av fibertyperna. Den vanligaste konversionen är från typ IId till typ IIa och vice versa. Det verkar även som att det är möjligt att få en konversion från typ II till typ I fiber om man utför långvarig ansträngande uthållighetsträning över en längre tid. Konversion från typ I till typ II fiber verkar bara kunna ske vid total avlastning av typ I fibrerna. Det är möjligt att träning påbörjad i låg ålder och som pågår över flera år även det kan leda till en övergång från typ I till typ II fiber.

Konditionsträning

Typ I fiber har ett lägre tröskelvärde än både typ IIa och typ IIx vilket innebär att ens typ I fiber i kommer att aktiveras innan man får en aktivering av ens typ II fiber. Detta medför att man vid låg intensitet som gång och långsam jogging i stort sett endast kommer att aktivera sin typ I fiber. Allt eftersom man ökar intensiteten kommer man successivt att få en ökad aktivering av, först ens typ IIa fiber och till sist ens typ IIx fiber. Detta aktiveringsmönster sker även på lägre intensitet när man börjar bli trött. Typ I fibrerna orkar inte längre utföra arbetet och typ IIa börjar aktiveras för att hjälpa till. När detta sker får man en träningseffekt som innebär att ens typ IIa fiber morfologiskt (uppbyggnads och funktionsmässigt) blir mer lika typ I fiber. En vältränad uthållighetsidrottare kan därför ha typ II fiber som är långt mer uthålliga än typ I fibrerna hos en person som aldrig tränar. Detta trots att det inte har skett någon konversion av muskelfibrerna från typ I till typ II.

Styrketräning

Hur stor kraft en muskel kan producera beror på två faktorer. Hur stora muskler man har (dess tvärsnittsarea) och på hur bra man är på att använda sig av musklerna. När man börjar tränar beror de första ökningarna i styrka nästan uteslutande på att man blir bättre på att aktivera de muskler man redan har och på att man får en bättre koordination vilket leder till att mindre energi går till spillo.

Hypertrofi, vilket betyder att muskelfiber växer i storlek, kan delas upp i två olika typer, sarkoplasmatisk och myofibrill hypertrofi. Sarkoplasmatisk hypertrofi innebär en ökning av den sarkoplasmatiska volymen. Enkelt sagt en ökning av det mest i musklerna förutom just muskelfiber. Myofibrill är nästan raka motsatsen, en ökning av volymen genom att själva muskelfibrerna ökat i volym. Vid träning med få repetitioner nära 1RM sker större delar av hypertrofin i form av myofibrill hypertrofi medan det vid högre repetitionsantal, 10-15, är mer av en sarkoplasmatisk hypertrofi.

Hypertrofi innebär en ökning av muskelfibrernas volym. Då varje muskelcell bara kan ta hand om en viss volym så måste antalet muskelceller öka. Detta sker genom att så kallade satellitceller som finns utanför musklerna går ihop med dessa. Satellitceller är även viktiga vid muskelskador då de går in och hjälper/ersätter den skadade vävnaden.

Man pratar ibland om hyperplasi när man diskuterar styrketräning. Med hyperplasi menas att man istället för en ökad volym i de nuvarande fibrerna istället bildar nya muskelfiber. Detta har visat sig ske hos djur och det finns en del som talar för att det sker även hos människor men om det sker så är det till väldigt liten del, en vanlig siffra man stöter på är <5 %.

Träningslära och Fysiologi

Fysiologi, del II -Hjärta, Lungor och Blodomlopp

Hjärtat

Hjärtats funktion är att pumpa runt blodet i kroppen. Hur mycket blod som ett hjärta kan pumpa ut beror på dess slagvolym och dess slagfrekvens, där frekvensen brukar anger i per minut. Adderar man dessa två värden får man vad man kallar hjärtminutvolymen (HMV) som är det mått man använder för att anger hur mycket blod som pumpas runt i kroppen. Hos en frisk person i vila så är HMV ungefär 5 liter/min. Detta räcker för att kroppens alla processer ska få tillgång till tillräcklig med syre och kunna transportera bort slaggprodukter med blodet. Vid fysisk aktivitet kan HMV öka upp emot 30 liter/min hos vältränade individer. Personer som inte är fysiskt aktiva klarar oftast höja HMV till en nivå på runt 20 liter/min.

Maxpuls

För att höja HMV så måste man således antingen öka slagvolymen eller höja hjärtfrekvensen. Hur snabbt ett hjärta kan slå beror i stort sett endast på genetiska förutsättningar och ålder. Det finns två myter på som man ofta stöter på kring maxpulsen. Den första är att ens maxpuls kan höjas med träning och den andra är att med träning så minskar man den sänkning av maxpulsen som sker med ålderns. Inga av dessa påståenden är sanna. Faktum är att det finns forskning som visar på att långvarig uthållighetsträning faktiskt kan leda till att maxpulsen sänks något.

Ens maxpuls är bra att veta om man ska konditionsträna och det absolut bästa sättet att ta reda på den är att helt enkelt gå ut och pressa sig så mycket så att man uppnår den. Om man inte kan göra detta eller om man helt enkelt inte orkar göra detta så finns det en klassisk formel som säger att ens maxpuls är 220-ålder. En bättre formel för att räkna ut sin maximala hjärtfrekvens är 207-0,7ålder. Ingen av dessa formler är dock tillräckligt bra om man vill jobba på en viss intensitet vid sin konditionsträning.

Slagvolymen

Eftersom den maximala hjärtfrekvensen inte ökar med träning säger det sig själv att den ökningen som sker i HMV vid träning beror på en ökad slagvolym. Slagvolymen hos en annars inaktiv person ligger vid ansträngning runt 90 ml medan den hos en vältränad individ kan stiga ända upp emot 200 ml. Samma fenomen förklarar också delvis varför man får sänkt vilopuls av konditionsträning. I vila så har ett tränat hjärta en högra slagvolym än ett otränat. Eftersom kraven på blodtillförsel inte skiljer sig åt så behöver det vältränade hjärtat inte slå med lika hög frekvens som det otränade för att nå den nödvändiga volymen.

Lungorna

Lungorna ser till att blodet blir tillfört syre samtidigt som de ser till att kroppen kan göra sig av med koldioxid. Lungorna har också en funktion som pH-reglerare.

Så här ser en typisk ”lungkurva” ut.

  • Det man ser först representerar normal andning (kallad tidalvolym, Vt), man använder sig endast av en liten del av lungans kapacitet och andas lugnt.
  • Sen gör personen en maximal inandning och använder sig av vad som kallas den respiratoriska reservvolymen (IRV)
  • Personen gör sedan en maximal utandning och andas ut IRV+Vt och det man kallar för exspiratorisk reservvolym (ERV).
  • Vt+IRV+ERV=vitalkapacitet (VC), detta är den volym som man maximalt kan använda sig av, för vanliga människor skulle man kunna säga lungkapacitet, men det stämmer inte då där finns luft kvar i lungorna som man inte kan andas ut kallad residualvolym (RV).

Ventilationen av luft är i vila runt 5 liter/min och kan vid hård fysisk aktivitet stiga upp emot 200 liter/min hos extremt vältränade individer. Hos en inaktiv person är motsvarande värde ungefär 100 liter/min. Lungorna kan inte tränas för att bli större utan vad som sker vid konditionsträning är att den som tränar lär sig att använda den tillgängliga volymen på ett bättre sätt.

Man får även en bättre ventilation av lungans alveoler. Detta leder till att vältränad individ har en lugnare andning än en otränad vid samma ventilationsvolym/min.

Enda sättet att öka sin totala lungkapacitet är genom att förstöra sina lungblåsor. Detta leder till att man får en ökad RV, dvs luft man inte kan andas ut i lungorna. Detta fenomen ser man hos KOL patienter som många gånger har en total lungkapacitet på 8-10liter men de kan bara använda sig av väldigt lite av det.

Lungorna är aldrig en begränsande faktor vid fysisk ansträngning hos en frisk person.

Blodomloppet

Med blodomloppet menar jag både själva blodet och de vägar som blodet transporteras i (vener, artärer, kapillärer etc.).

I samband med konditionsträning kommer även blodomloppet att anpassa sig. Detta gör det främst genom att man får en ökad mängd kapillärer kring de musklerna som tränats vilket leder till att musklerna i fråga kommer att få en bättre syretillförsel. Även mängden blod i cirkulation kan öka i samband med konditionsträning, från 5 liter till upp emot 7 liter. Det sker en ökning både av plasma och röda blodkroppar, men plasma står för en större del än blodkropparna.

Träningslära och Fysiologi

Fysiologi, del I -Introduktion till serien

Jag har efter att ha skrivit ett par inlägg på denna blogg insett att det är väldigt svårt att hålla sig till ämnet när det hela tiden dyker upp saker som jag tycker behöver utvecklas mera för att så många som möjligt ska kunna förstå ämnet jag diskuterar så bra som möjligt.

Därför kommer jag nu att påbörja denna serie där jag går igenom mer allmän fysiologi. Jag ska försöka skriva varje del så att man kan läsa den självständigt för att på så sätt skona de läsare som är mer intresserad av praktisk träningslära från att behöva läsa en massa inlägg om ren fysiologi. Tanken är med andra ord inte att man ska läsa denna serie från första delen till den sista utan syftet med den är att jag ska kunna använda mig av sidorna som referens till när jag tar upp mer grundläggande koncept i mer djupgående inlägg. På så sätt behöver jag inte gå igenom allt grundligt utan de som känner att de brister i kunskap kan gå till denna serie och läsa till sig den kunskap de fattas.

I varje del kommer jag, förutom att redogöra för hur var sak fungerar, även berätta vad som sker vid träning. Delarna är inte på något sätt fulltäckande och det är inte heller menat så utan jag tar upp de saker som jag anser att folk brukar ha svårt att ta till sig eller saker som folk många gånger har felaktig uppfattning om.

För närvarande finns följande delar i denna serie

Konditionsträning

Syreupptagningsförmåga vs uthållighet

Syreupptagningsförmåga (VO2-max) och uthållighet används av många som synonymer. Detta är emellertid helt felaktigt och leder många gånger till stor förvirring när man börjar diskutera konditionsträning mer grundligt. Jag stötte nyligen på detta i ett träningsforum som jag brukar besöka och tänkte därför att jag det kunde vara passande med ett inlägg här i bloggen om detta ämne med.

VO2-max

VO2-max står för hur mycket syre som ens kropp kan ta upp maximallt och mäts oftast i liter/min eller i mL/min/kg, där den senare formeln är till för att kunna göra en lite mer rättvis bedömning mellan personer av olika vikt. Om man endast har som mål att höja sin VO2-max och inte bryr sig om hur man presterar i någon specifik gren eller tävling så kan man använda sig av i princip vilken träningsform som helst. För nybörjare och måttligt tränade är det i detta fall hur stort arbeta man har utfört som spelar störst roll över hur stor förbättring man får. Ett krav är dock att man ligger på >70 % av maxpulsen för att man ska få någon effekt (för väldigt otränade fungerar 65 %). Allt eftersom man blir mer vältränad är det en klar fördel att även höja intensiteten stegvis. Denna höjning bör ske ända tills man är väldigt bra tränad då man bör ligga över >90 % av maxpulsen för att få bäst effekt av träningen. För att klara av att ligga en längre tid på en puls >90 % av maxpulsen är det nödvändigt att använda sig av någon typ av intervallträning.

Uthållighet

Uthållighet, även kallat aerob kapacitet, är ett mått på hur stor del av VO2-max som en person kan träna på under en längre tid utan att bygga upp för stora mängder metaboliskt avfall i den arbetande muskeln. En mycket vältränad löpare kan i vissa fall klara av att ligga på runt 90 % av sin VO2-max utan att bygga upp någon mjölksyra. Om man gör ett träningsuppehåll tappar man uthålligheten mycket fortare än VO2-max.

Uthållighet beror mest på anpassning i de arbetande musklerna och är därför mer grenspecifik och även fart specifik. Därför gäller det att man tränar mer specifikt mot det mål man vill uppnå. Cyklister bör cykla, orienterare bör springa i skog, bollspelare bör träna med boll osv. Uthålligheten består av många delar som bidrar med olika mycket beroende på vilken typ av aktivitet man utför. Uthållighet i intervaller är därför inte det samma som uthållighet över långa sträckor. Därmed inte sagt att man inte kan ha nytta av de olika träningsformerna i även om man inte vill bli bra på dem specifikt.

En annan faktor som också påverkar uthålligheten är ens ekonomi i den aktivitet man utför. Med ekonomi menar jag hur mycket syre man behöver använda sig av för att utföra ett visst arbete. Denna förmåga tar lång tid att träna upp och är en av huvudorsakerna till att många cyklister och löpare når sin peak några år efter 30 trots att deras VO2-max var som högst när de var runt 25 år gamla. Som exempel kan nämnas att man har funnit att Zersenay Tadese har en syreförbrukning när han springer 1 km som endast motsvarar 75 % av den mängd som spanska elitlöpare använder sig av på samma sträcka. Detta innebär att Zersenay Tadese inte behöver springa på samma % av max som spanjorerna även om de håller samma tempo och har samma VO2-max. Man kan även se på det som så att Zersenay Tadese kan springa snabbare än spanjorerna vid samma syreförbrukning.

Ni kan läsa mer om Tadese och löpningsekonomi på den utmärka bloggen http://www.sportsscientists.com (på engelska)

Omedelbar behandling av akut skada -RICE

Skador är vanligt inom idrotten och många gånger blir man förvånad över hur lite folk vet om hur man akut tar hand om en skada. Jag kommer i detta inlägg att gå igenom den behandling som gäller vid i princip alla skador förutom huvudskador och skador med större ytliga sår.

Vid majoriteten av alla skador, oavsett vilken struktur de drabbar, kommer det att bildas en blödning över och runt om kring själva skadan. Blödningen påbörjas redan efter 30 sekunder och under de första minuterna ökar dess storlek som mest. Blödningen kommer sen, om den förblir obehandlad, fortsätta att växa under 24-48 timmar.

Effekterna av en blödning är bland annat en tryckökning vilket kommer leda till både ökad smärta och att det uppstår en situation där vävnaden runt om skadan kan få brist på syre (hypoxi) vilket leder till ytterligare vävnadsskada. En större blödning kommer också att leda till minskad rörlighet, särskilt om skadan skett i närheten av en led, vilket kommer försvåra mobiliseringen efter skadan.

En stor blödning kommer alltså att orsaka ökad smärta och förlänga rehabiliteringsperioden. Huvudmålet vid en akut skada är därför att försöka minska blödningens storlek. Ett annat mål vid akut skada är att tillföra akut smärtlindring.

För att uppnå de två uppsatta målen ovan brukar man tala om RICE. RICE står för Rest (vila), Ice (kyla), Compression (kompression) och Elevation (högläge). Ibland stöter man på akronymen PRICE istället RICE där P’t står för Protection (skydda). I vissa äldre böcker kan man även stöta på akronymen ICE där det mer eller mindre är underförstått att man slutar med den nuvarande aktiviteten vid skada.

Jag kommer i detta inlägg att gå igenom de olika delarna var för sig för att belysa deras del i behandlingen och för att jag anser att många prioriterar fel när det gäller de olika bitarna. Behandlingen som jag skriver om i detta inlägg ska pågå under 24-48 timmar beroende på hur stor skadan är. Efter detta är det viktigt att man börjar mobilisera och belasta det skadade området för att påskynda läkningen.

Skydda (P) och Vila (R)

När en skada uppstår ska man så fort som möjligt avsluta aktiviteten man sysslar med. Vid fysisk aktivitet är blodflödet till de arbetande musklerna många gånger större (upp till 9-10 gånger så mycket) än under vila. Detta ökade blodflöde är till fördel under aktiviteten men till ens nackdel så fort det uppstått vävnadsskada. Målet är därför att så fort som möjligt avsluta aktiviteten för att på så sätt minska blodflödet till skadeområdet.

En annan, mer självklar, orsak till att man ska avsluta aktiviteten är för att man inte vill riskera att skadan ska förvärras. Om man får en partiell muskelruptur och spelar vidare är risken väldigt hög att man någon minut senare drar loss hela muskeln.

Med skydda och vila innebär också att man under de första 24-48 timmarna ska undvika att belasta den skadade kroppsdelen. Är det en skada på benen man råkat ut för kan man med fördel använda sig av kryckor.

Värt att nämna under denna rubrik är att det i alla situationer inte är praktiskt att skydda eller vila en skada. Som exempel kan nämnas Ljubomir Vranjes som om han använt sig av dessa principer varje gång han åkt på en lårkaka förmodligen skulle fullföljt ytters få handbollsmatcher. Trots att han var medveten om att det faktum att han spelar vidare kommer leda till att blödningen i hans lår blev större så valde han att prioritera matchen och att ta hand om skadan senare.

Kyla (I)

Kyla uppnås oftast genom att man använder sig av en så kallad ispåse som man lägger över skadeområdet. Kylans funktion är först och främst att smärtlindra. Det påstås i många kretsar att kylan även minskar blödningen genom att kroppens kapillärer drar ihop sig och på så sätt minskas blodflödet till skadeområdet. Denna effekt finns och den kan göra nytta men det man bör vara medveten om att effekten endast är ytlig, man brukar säga att vävnad på 1,5-2,5 cm under huden kyls ner. Effekten är dessutom fördröjd och för att få någon egentlig effekt från kylan på blödningen bör man kyla området minst 20-30 minuter.

Då en blödning ökar som mest under de första minuterna så inser man att kyla inte är så effektivt för att minska storleken på en blödning. Undantag kan vara större ytliga skador likt kraftiga fotledsstukningar och liknande där blödningen pågår under längre tid och ligger ytligt.

Kompression (C)

Detta är den absolut viktigaste komponenten när man försöker minska en blödning. Ett hårt åtdraget förband kan minska blodtillförseln med upp emot 95 % på bara några sekunder. Så fort som möjligt ska man lägga på förbandet så hårt man kan.

Många personer har svårt för just kompressionsbiten då den orsakar en hel del smärta i ett redan smärtande område och det är därför viktigt att man som ledare verkligen betonar vikten av att man verkligen spänner åt förbandet och att man även kontrollerar så att idrottaren inte lättar på trycket efter någon minut. Det är nämligen så att trycket i stort sett är linjärt beroende av hur hårt man drar åt förbandet. Ett förband som bara är utdraget till 50 % kommer därför att släppa igenom ungefär 50 % av allt blod.

Då blödningen pågår som mest under de första minuterna efter skadan är det väldigt viktigt att man sätter på ett maximalt tolererbart tryck direkt. Efter ett tag kommer smärtan att öka och efter några minuter och om idrottaren inte klarar av smärtan får man lätta på trycket något. Ett sätt att öka trycket lite extra över det skadade området utan att öka trycket så mycket runt omkring är att använda sig av en pelott eller liknande rakt över skadeområdet.

Många kan till en början tolerera ett tryck som efter en 10-15 minuter orsakar smärta. Ett vanligt tillvägagångssätt för att öka medeltrycket över en tid är därför att sätta på ett tryck som orsakar smärta efter en 10-15 minuter och när smärtan sen kommer så lättar man på trycket något under ungefär 5 minuter varefter man återigen ökar trycket.

Trycket ska ligga på så mycket som möjligt under de nästföljande 24-48 timmarna. Det råder delade meningar om hurvida man ska sova med trycket på eller om man ska ta av det över natten. Argumenten emot att man ska ha det på är att vissa tror att man kan få nervskador om trycket är för hårt över så lång tid. Om man inte vågar sova med trycket så kan det vara en bra idé att försöka hålla sig vaken så länge som möjligt för att på så sätt öka tiden med tryck innan man tar av det för att sova.

En liten notis kan även vara att man inte måste begränsa sig till kompressionsförband. Om medicinväskan av någon anledning är glömd i omklädningsrummet så kan man under tiden som någon hämtar denna lägga på ett tryck med hjälp av en tröja, ett par händer eller liknande.

Högläge (E)

Syftet med högläge är att minska blodflödet till det skadade området. Effekten av högläge varierar beroende på hur högt man håller skadan över hjärtat. 50 cm över hjärtat minskar blodflödet till 80 % och 70 cm över hjärtat minskar blodflödet ner till 60 %. Högläge är med andra ord inte lika effektivt som tryck men har, i alla fall vid det akuta läget, en större effekt än kyla på blödningens storlek.

Högläge kan vara ett alternativ till tryck under natten om man inte vågar/vill sova med ett kompressionsförband på.

Summering

Vid akuta skador brukar man tala om RICE som på svenska innebär vila, kyla, kompression och högläge. Av dessa är det i särklass kompression och vila som är de viktigaste. Kyla gör störst nytta vid större ytligare skador men kan även ha en stor del som smärtlindring. Högläge rekommenderas under det första dygnet men man ska vara medveten om att dess effekt inte är i närheten av lika stor som ett ordentligt åtsatt kompressionsförband.