Materialet får skrivas ut och användas för personligt bruk och i skolundervisning i grundskola och gymnasiet. Användning i andra syfte är ej tillåten utan tillstånd från författaren
Kroppsfett – hur mäter man det?
Då BMI (Body Mass Index) inte är någon bra mätmetod för att veta hur mycket som är muskler och hur mycket som är fett på kroppen är det numera vanligt att man mäter kroppsfett istället. Kroppsfett är ett mycket bättre värde än vågen och kan vara värt att prova någon gång.
The American College of Sports medicin delar in det såhär:
| Män | Kvinnor | |
| Normalt | 12-20% | 20-30% |
| På gränsen till övervikt | 21-25% | 31-33% |
| Överviktig | >25% | >33% |
Gränserna ovan gäller alltså kroppsfett och är inte BMI. Det finns en mängd olika sätt att mätta sitt kroppsfett på, vissa är bättre, andra är sämre. Jag tänkte i detta inlägg gå igenom några av de olika mätmetoderna som finns och deras fördelar och nackdelar.
Kaliper
Först ut är kalipern, som är ett populärt verktyg. En kaliper ser ut som en tång med millimeterskala. Med kalipern nyper man tag runt huden och får på så sätt ett hudveck med underhudsfett mellan fingrarna. Normalt så mäter man på tre eller sju ställen på kroppen och kollar sedan i en tabell som uppskattar ens fettprocent.
Fördelarna med kaliper är att det är en billig metod (förhållandevis, en bra kaliper kostar mellan 400-600 dollar) och om man är duktig på det så är felkällan inte större än 0.5-1% mot en DEXA-scan (industristandard). Men häri ligger också problemet. För att vara riktigt duktig med en kaliper ska man ha mätt några tusen personer. Man måste helt enkelt mäta en väldans massa och vara väldigt noga med att ha samma vinklar varje gång. Charles Poliquin påstår att om man äter mycket transfett så ändras konsistensen på kroppsfettet och det blir helt enkelt svårare att få grepp och att det därför är ännu viktigare att personen som utför kalipermätningen är skicklig. Jag har inte hittat någon studie som undersökt detta så om påståendet är sant eller inte återstår att se.
Bioimpendans
Bioimpendans är den vanligaste mätmetoden. Tekniken går ut på att man skickar en svag växelström genom kroppen och mäter sedan den resulterande spänningen. Principen är den att blod, muskler, fett, skelett osv har olika ledningsförmågor. Till exempel leder fett ström betydligt sämre än både vatten och muskler, medans blod leder väldigt bra. Detta mäter man vanligtvis genom att stå på en våg och hålla ett par tillhörande hantag som leder strömmen. Strömstyrkan är svag och märks inte av på den som testar. Generellt sett kan man säga att en våg man bara står på har låg noggrannhet medans en våg som även har handtag ökar träffsäkerheten markant. Som i det mesta så är dyrt bättre än billigt.
Fördelarna med bioimpendansmätning är att det är väldigt lätt att använda sig av och kräver inga större förkunskapskrav från testledaren. Tyvärr finns en del nackdelar. Man har observerat stora skillnader mellan mätomgångar och tekniken är mycket känslig för hur mycket vatten man har i kroppen. Om du mäter efter ett hårt träningspass, när vätskenivån är låg, kan fettprocenten vara hög på mätaren. Om du istället mäter dig efter två glas vatten så sjunker din fettprocent. Om man ska använda sig av en bioimpedans våg gör man bäst i att mäta sig vid samma tidpunkt varje dag. Man bör även föra statistik över mätningarna i exempelvis excel och sen se förändringen över en längre tid. Bilderna nedan visar ett exempel på en person som mätt sig med bioimpedansvåg dagligen och sen plottat ut detta.
Undervattensmätning
Undervattensvägning går till på så sätt att man blir nedsänkt i något som liknar ett akvarium. Hela kroppen ska vara under vatten så man andas genom ett plaströr. Fett och muskler väger olika mycket i förhållande till sin volym och man kollar alltså detta med hjälp av hur mycket vatten man tränger undan. Undersökningen bygger på Archimedes princip, och är en metod som ger ett bra värde på hur mycket fett man har på kroppen. Nackdelarna är att det är dyrt, tidskrävande, man blir blöt, och det är få ställen som använder sig av metoden i Sverige.
Bodpod
Bodpod ser ut som ett ägg som man går in och sätter sig i. Mätmetoden liknar undervattensmätningen men istället för vatten mäter man genom att se hur mycket luft personen tränger undan.
Fördelarna är att det går snabbt, en mätning tar drygt 40 sekunder, normalt gör man tre mätningar och sedan får man ett värde. Det är också förhållandevis billigt. Nackdelarna är att det är få ställen som har en BodPod, och det finns ett antal felkällor då Korrigerinsvariabeln och volymmätningen påverkas av saker som ens hudarea, hudtemperatur, hårväxt och temperaturen i omgivningen och minsta påverkan på någon av dem variablerna kommer att påverkar mätningen.
MagentResonans (MR)
Ytterligare ett sätt (och det bästa sättet) att mäta kroppsfett är genom MR. Ni som någon gång hamnat nere på röntgen på ett av de större sjukhusen kan ha kommit i kontakt med en MR (som ibland benämns “magnetröntgen” vilket är helt fel eftersom tekniken inte har med röntgenstrålning att göra). MR-kameran är en stor magnet med ett runt hål i mitten som en tunnel.
Man får ligga på ett undersökningsbord som flyttas in i tunneln när bilderna tas. Utan att gå in allt för grundligt på det kan man säga att tekniken går ut på att väteatomer (som är den vanligaste atomen inne i kroppen) ändrar läge genom magneten och radiovågor som man skickar mot kroppen och på så sätt kan man få mycket detaljrika bilder på kroppen.
Fördelarna med MR är det är en exakt mätmetod då det bara är att räkna ihop kroppsfettet utifrån bilderna. Man ser även vart fettet sitter och om man har mycket fett mellan organen (något som är omöjligt att se med de andra mätmetoderna). Nackdelarna är att en MR- apparat är extremt dyr. Maskinen är bullrig och det är inget för klaustrofobiker då man ligger i en trång tunnel i 20-30 minuter under varje undersökning. Då det finns viktigare saker att använda MR till så använder man i stort sett endast MR för att mäta kroppsfet i studier är man vill mäta förändringar i kroppskonstitution på ett så bra sätt som möjligt.
Slutsats
Det absolut enklaste och billigaste sättet att kolla på ett ungefär vilken kroppsprocent man ligger på är att använda sig av en spegel. En kaliper är ett billigt sätt att på egen hand göra mätningar men man måste se till att samma person gör mätningarna varje gång och även då får man räkna med att resultatet kan variera pga mätfel. Bioimpedansvåg går att använda om man inte ska jämföra mellan olika personer och om man accepterar en stor variation från dag till dag.
För det mesta ligger man högre i kroppsfett än vad man tror. Här kan ni se exempel på hur man kan se ut vilka olika fettprocent: klicka
Materialet får skrivas ut och användas för personligt bruk och i skolundervisning i grundskola och gymnasiet. Användning i andra syfte är ej tillåten utan tillstånd från författaren
Dela via E-post



Hur man mäter sin vätskeförlust efter träning
Motion, vikt och aptit hur påverkar dom varandra? -del I

Lågbudgetkaliper är ETT ord. =)
Så sant så, har ändrat det nu
Personlig erfarenhet av de billigare varianterna:
Mättillfälle 1: Kaliper 15,6% Bioimpedans 19%
Mättillfälle 2: Kaliper 18,2% Bioimpedans 14,4%
Felmarginalerna är stora
Och dessutom helt ologiska
Exempellänken för kroppsfett är död. Prova denna istället:
http://www.naturalphysiques.com/cms/index.php?itemid=144
Den nyaste metoden är ju inte med; DXA.
Enligt flera källor (på internet) den nya standardmetoden istället för MR.
DXA även kallat för DEXA användes främst för att uppskatta benmassa. När tekniken utvecklades och blev bättre så kunde man även mäta muskelmängd mm. Hur som helst så borde det finnas med som en av de bättre metoderna. Det är inte lika bra som MR men mycket billigare och därför ett vanligt alternativ i studier som måste följa en budget. Nu finns DXA inte tillgängligt för den vanliga befolkningen utan används endast i vissa studier där det är viktigt att kroppssammansättningsmätningarna blir rätt så det har aldrig blivit av att vi uppdaterat inlägget..
Fel på sida: http://traningslara.se/kroppsfett-hur-mater-man-det/
Länk till exempelbildern på personer med olika fettprocenter, innehåller inte några bilder.
[...] Sist jag mätte mig var i början av maj i år, då hade jag 13,9 procent (två personer mätte med kaliper och fick exakt samma resultat), vilket kanske för en icke insatt låter högt men i själva verket [...]
Jag tycker det är viktigt att även påpeka att det är viktigt att tänka på VART på kroppen kalipper- respektive Bioimpedansmätningarna görs. För man har ofta inte samma fördelning av fett överallt. Män t.ex. har ofta den klassiska ölmagen och kärlekshandtag men inte mycket fett på rumpa och lår. Medans kvinnor ofta har öveskottet fördelat på nedre delen av kroppen.
Själv har jag väldigt lite fett på överkroppen och “mycket” på underkroppen. Har “nästan” magrutor men mäter över 100 cm runt rumpan. När en “expert” gjorde en kalippermätning på mig konstaterade han att jag var underviktig – han gjorde endast mätningar på punkter på min överkropp. När en annan “expert” gjorde Bioimpedansmätning med enbart våg (inga handtag) hade jag sjuklig fetma. Båda dessa sk “experter” trodde mer på resultatet av sina mätinstrument än på vad blotta ögat visade.
Blir lite förvånad över att Bodpod får relativt dåligt betyg här, då jag trodde att den mätningen var näst intill lika exakt som undervattensmätning.
Kul att allt går att räkna ut ;p