Kenyaner landar oftast på hälen när de löper

  • Mejla till en vän

Ja, det är sant. Kenyaner som lever barfota på landet i Kenya landar oftast på hälen när de löper. I alla fall vissa folkgrupper. Men låt oss börja från början.

För nästan två och ett halvt år sen skrev jag en lång inläggsserie om Skor, barfotalöpning och fotisättning. Den serien är en av de mest lästa här på Traningslara.se och den fick också en hel del uppmärksamhet i vanliga media och jag medverkade även i flera intervjuer.

Trenden när det gäller barfotalöpning började ungefär sommaren 2010 och den red på en våg orsakad dels av boken Born to Run som publicerades 2009. Trots att boken i princip inte var baserad på några fakta kring barfotalöpning övertygade den väldigt många om att barfotalöpning var den bästa typen av löpning och att löparskor bara gjorde att man åkte på fler skador.

En illustration från Liebermans studie som sägs illustrera skillnaden i kraftkurvornas utseende mellan löpning barfota och löpning med skor

En illustration från Liebermans studie som sägs illustrera skillnaden i kraftkurvornas utseende mellan löpning barfota och löpning med skor för samma person.

Bara några månader efter att den boken släpptes kom det ut en studie från Harvard som verkligen satte igång ”revolutionen” och intresset kring barfotalöpning. Forskaren i fråga hette Lieberman och samtidigt som studien släpptes publicerades också en hemsida vars officiella syfte påstods vara att informera folk kring studien men i själva verket var det mest en lång reklam för Liebermans teorier om att människans utvecklats till att bli en uthållighetslöpare.

Jag skrev om själva studien i del 6 av min serie och där tog jag upp en hel del saker i studien som var minst sagt tveksamma och andra saker som folk totalt misstolkat i studien, Liebermans studie om barfotalöpning, vad visar resultaten?. Väldigt kort så kan man summera studien med att Lieberman åkte till Kenya och studerade fotisättningen hos unga aktiva löpare som var vana vid att springa utan skor och han kom fram till att de allra flesta av dem landade på framfoten och att dessa hade en kraftkurva utan en första så kallad impact peak. Hur det ser ut kan du se i bilden här ovanför till höger.

En av grunderna i vetenskap – upprepade resultat

Den här studien av Lieberman fick alltså en otroligt stor uppmärksamhet. Nature la upp ett filmklipp på Youtube i samband med publiceringen av artikeln och den har över 750 000 spelningar redan. Om du frågar mig så var det lite väl mycket uppmärksamhet med tanke på kvalitén på studien och Libermans bakgrund där han dels har ett intresse i att hans teori om människans utveckling ska visa sig stämma och dessutom har han ett avtal med Vibram FiveFingers som just säljer barfotaskor.

En av grunderna inom vetenskap är att andra forskargrupper ska kunna upprepa ens resultat. Tyvärr sker detta alldeles för sällan inom forskningen. I det här fallet var det dock faktiskt fyra forskare som bestämde sig för att åka till Afrika och se om de kunde upprepa Liebermans resultat (1).

Studiens upplägg – fotisättning hos vuxna kenyaner

Syftet med studien förutom att försöka upprepa Liebermans var att testa hur olika hastigheter påverkar fotisättningen. De tog också upp att deltagarna i Liebermans studie alla var ganska vana löpare och de sprang minst 20 km i veckan. Forskarna till den här studien ville därför testa dels hur personer vana vid att gå barfota men som inte sprang så ofta landade vid löpning och dels hur hastigheten påverkar fotisättningen.

Det forskarna gjorde var att de i två perioder under åren 2010 och 2011 testade totalt 38 vuxna kenyaner som fick springa barfota på savannen. Löpningen filmades med en höghastighetskamera och de gjorde mätningar med en kraftplatta som låg längs med löpsträckan.

Testpersonerna blev tillsagda att springa med en hastighet som de själva ansåg att de skulle kunna springa med under en längre tid. Underlaget var tillplattad sand av den typ som de flesta vägar och stigar är av i det området.

Fotisättningen för varje deltagare togs fram med hjälp av kraftplattan och om deltagarna missade den fick de springa en gång till. Totalt skulle varje deltagare ha tre lyckade försök. Hur det såg ut på testplatsen kan du se i bilden här under.

Fotsättning vid barfotalöpning på savannen

Så här såg testerna ut när de genomfördes. Det du kan se är det generella underlaget, kraftplattan och en av testopersonerna som landar med hälen först till vänster och en som landar med mellanfoten först till höger

När man gjort testerna här ovanför bad man dessutom deltagarna att genomföra samma test men den här gången fick inte deltagarna själva bestämma hastigheten. De skulle istället springa med en förutbestämd hastighet.

Studiens resultat – de flesta landade med hälen först

Studiens resultat när det gäller fotisättning kan du se i tabellen här under. Det var alltså väldigt få av testobjekten som landade på framfoten, endast 4 procent. Andelen som istället landade med hälen först var 72 procent. Detta är värden som nästan exakt stämmer med de man tidigare mätt upp hos eliten i halvmaratonlopp (2).

Fotisättning vid barfotalöpning

72 procent av de testade kenyanerna landade med hälen först när de fick springa i sin föredragna hastighet. 24 procent landade på mellanfoten och endast 4 procent landade på framfoten.

Det här var alltså när kenyanerna fick springa med den hastighet som de själva upplevde att de skulle kunna hålla under en längre tid. Denna hastighet blev 3.3 m/s vilket motsvarar att du springer 1 km på nästan precis 5 minuter. Alltså en hastighet som nog ganska nära motsvara den hastighet som normalsvensson jobbar med.

När man istället bad deltagarna att springa med en bestämd hastighet fick man följande resultat:

Fotisättning vid olika hastigheter

Deltagarnas fotisättning vid olika hastigheter. Ju snabbare deltagarna sprang desto längre fram på foten tenderade de att landa

Det du kan se här är en typisk förändring i fotisättning när hastigheten ökar och det är något jag tog upp redan i mina tidigare inlägg. Ju snabbare du springer desto längre fram på foten landar du.

Något jag också påpekade i mitt tidigare inlägg om Liebermans studie var att hans försökspersoner använde en ganska hög hastighet, omkring 5-6 m/s. Detta är en hastighet bra mycket snabbare än försökspersonerna valde i den här studien och det är också en hastighet som är bra mycket snabbare än de flesta som tar sig ut i löpspåret använder. 5-6 m/s motsvarar ungefär att springa en kilometer på mellan 2.50 och 3.20 min.

Tolkning av studiens resultat

Den här studien tycker jag visar att det inte finns ett sätt att löpa som är ”naturligt” eller ”bäst”. Att alla som är uppvuxna barfota skulle landa på framfoten som många ”barfotalöpare” vill påstå stämmer helt enkelt inte. De, precis som vi, anpassar sin fotisättning efter underlagets hårdhet och löphastigheten.

Vad som är intressant är att man i diskussionsdelen till den här studien berättar att man haft en konversation med Lieberman om resultaten och Lieberman ska då ha sagt att kenyanerna som han studerade, som är från ett annat område, ska föredra att landa på framfoten även vid lägre hastigheter än de som försökspersonerna valde som föredragen i den här studien. Den här studien sägs också vara på väg att publiceras. Så det verkar alltså som att det antingen finns skillnader mellan olika folkgrupper i Kenya eller så kommer de här två forskargrupperna av någon underlig orsak fram till olika resultat. Kanske är det skillnad i underlag?

De personerna som Lieberman testade var många löpare som tränade för lopp. Kanske har de helt enkelt skolats till ett annat löpsteg av sina tränare eller sin omgivning och det är inte ett ”naturligt” löpsteg som han har testat? Det skulle kunna förklara varför dessa löpare behåller sin framfotsisättning även på lägre hastigheter.

Summering

Resultatet i den här studien är väldigt intressant. Det är också bra då det kanske förstör ett av de bästa argumenten från ”barfotaprofeter” som dragit alldeles för stora slutsatser från den forskning som har funnits sen tidigare. För det som den här studien utan tvekan visar är att landning på framfoten inte på något sätt är det som är ”naturligt” för människan. Det är inget som människor som växt upp barfota spontant gör när de börjar springa.

Forskarna i den här studien är väldigt korrekta i sin framställning av sitt resultat och de spekulerar en hel del kring varför deras resultat inte stämmer överens med Liebermans. Själv är jag dock lite konspiratoriskt lagd och jag uttalar mig inte heller i en vetenskaplig tidskrift så jag tänker skriva det rakt ut. Jag är väldigt tveksam till om man ska lita på Liebermans resultat fullt ut.

Lieberman har ju också släppt en annan studie som jag skrev om här på Traningslara.se där han retrospektivt redogjort för skadestatistiken hos löpare som landar på framfoten vs löpare som landar på hälen, Hälften så många skador hos framfotalöpare – En ny studie från Lieberman och Harvard. I den studien lyckades han hitta 34 procent framfotalöpare på Harvard. Trots att alltså de studier som tittat på löpare tidigare fått fram siffror som visat att väldigt få löpare verkligen landar på framfoten.

Så mitt önskemål härnäst är att någon oberoende forskargrupp åker ner till samma område som Lieberman utfört sin studie och verkligen försöker upprepa resultaten där. Tills vidare tycker jag att min summering från inläggen 2010 fungerar väldigt bra fortfarande:

När det gäller löpning tror jag det finns viktigare saker att fokusera på än hur man sätter i foten mot underlaget. En bra hållning och att man inte tar för långa steg är nog de två viktigaste punkterna. Jag tror de flesta landar på det sätt som passar dem bäst i den fart som de springer och hårdheten mellan dem och underlaget (d.v.s. dämpning i skor + underlaget)…………..Det finns alltså inga som helst vetenskapliga belägg till varför man skulle vilja förändra vilken del av ens fot som rör underlaget först. En motivering skulle dock kunna vara att man har upprepade skador på samma ställe och därför vill förändra belastningen något. I detta fall kan man sakta försöka lära sig att använda en ny fotisättning. Förändring kan med andra ord vara en bra idé när man har skadeproblem.

Jacob Gudiol
Om Författaren:
Jacob Gudiol är leg. fysioterapeut och civilingenjör utbildad i Lund (- en omtenta). Han håller regelbundet föreläsningar om träningsfysiologi för olika grupper, föreningar och utbildningar, bland annat på sjukgymnastutbildningen i Lund. Han sitter med i styrelsen för idrottsmedicin syd och han är även träningsskribent på SvD och jag skriver artiklar för lite olika träningsmagasin, främst BODY Magazine. Jacob har även Twitter och en personlig blogg på tranastyrka.se Mer om Jacob..
Copyright © traningslara.se (Jacob Gudiol och Nicklas Neuman)
Materialet får skrivas ut och användas för personligt bruk och i skolundervisning i grundskola och gymnasiet. Användning i andra syfte är ej tillåten utan tillstånd från författaren

33 kommentarer till “Kenyaner landar oftast på hälen när de löper

  1. 2
    Micke skrev:   Citera och svara

    Hej

    Först och främst tack för en väldigt intressant blogg.

    Blir det inte ett trovärdighets problem när man gör forskning på en så liten popultation (vet inte hur många Liberman använde men problemet fanns säkerligen även där ). Det bodde 2009 38 miljoner männsikor i Kenya att använda sig av 38 personer och dra en slutsats om kenyansk löpteknik?

  2. 3
    Jacob Gudiol skrev: Inläggsförfattare  Citera och svara

    Micke: Blir det inte ett trovärdighets problem när man gör forskning på en så liten popultation (vet inte hur många Liberman använde men problemet fanns säkerligen även där ). Det bodde 2009 38 miljoner männsikor i Kenya att använda sig av 38 personer och dra en slutsats om kenyansk löpteknik?

    Du har tolkat för mycket från rubriken. Den är kort (och därför inte helt korrekt) för att den ska vara läsbar och få plats på en rad.

    Varken den här studien eller den tidigare har gjorts för att försöka få en bild av hur kenyaner löper. Syftet med studierna är att undersöka hur ett liv barfota påverkar ens löpsteg. Att man gör undersökningarna i Kenya är nog mest för att många lever barfota där och de är dessutom duktiga löpare.

  3. 4
    Christopher Forsberg skrev:   Citera och svara

    Den här studien säger oss inte mer än att ovana barfotalöpare landar först med hälen och att vana barfotalöpare landar först med framfoten. Det är som att jämföra ovana simmares hundsimm teknik med vana simmares teknik (dock måste bägge grupperna sakna all form av coaching för att kunna jämföras). Mer forskning behövs men denna studien säger oss faktiskt nästan inget om hur vi som människor ska eller inte ska springa. Jämför istället vana barfotalöpare (>20km/vecka) över hela världensursprungsfolk.

    Intressant artikel och alltid nyttigt att höra information från olika vinklar!

  4. 5
    Jacob Gudiol skrev: Inläggsförfattare  Citera och svara

    Christopher Forsberg: Den här studien säger oss inte mer än att ovana barfotalöpare landar först med hälen och att vana barfotalöpare landar först med framfoten.

    Hej Christopher!
    Antingen har du missförstått studien eller så har du helt missuppfattat resultatet. För det första så är det inte 100 % av någonting i någon studie, så oavsett träningsvana, var man växt upp, underlag osv så är det alltid några om landar på hälen och några som landar på framfoten.

    Sen är deltagarna i den här studien människor som lever och har levt hela sitt liv barfota. Det var inte så att de inte sprang utan de sprang bara mindre än kenyanerna i den tidigare studien. De har ju också växt upp barfota och precis som alla andra barn har de säkerligen sprungit mycket under den tiden. Så det är verkligen inte ovana barfotalöpare vi pratar om här. Om du nu inte skulle vilja kalla alla som växt upp med skor och inte springer 20 km/vecka för ovana skolöpare?

    Christopher Forsberg: Mer forskning behövs men denna studien säger oss faktiskt nästan inget om hur vi som människor ska eller inte ska springa.

    Hur vi ”ska” springa säger resultatet givetvis ingenting om. Men det säger en hel del om hur människor som lever utan skor springer spontant. Trots en hel uppväxt och ett antal år som vuxen utan skor på fötterna sprang de flesta av dessa personer med en hälisättning. I media och på internet påstås det istället att man per automatik börjar landa på framfoten om man springer barfota eftersom det är människans ”naturliga” sätt att löpa.

  5. 6
    Gunnar skrev:   Citera och svara

    Christopher Forsberg: Den här studien säger oss inte mer än att ovana barfotalöpare landar först med hälen och att vana barfotalöpare landar först med framfoten. Det är som att jämföra ovana simmares hundsimm teknik med vana simmares teknik (dock måste bägge grupperna sakna all form av coaching för att kunna jämföras). Mer forskning behövs men denna studien säger oss faktiskt nästan inget om hur vi som människor ska eller inte ska springa. Jämför istället vana barfotalöpare (>20km/vecka) över hela världensursprungsfolk.

    Intressant artikel och alltid nyttigt att höra information från olika vinklar!

    Hur vi ska springa? Skor eller inte, det är ju bara att springa.
    Behövs det studier i hur man ska gå?????

  6. 7
    Torben skrev:   Citera och svara

    Det intressantaste i artikeln är det böjda knäet vid impact. Jämför det med svensonlöparen som löper i högklackade skor! De tar normalt ett väldigt långt steg med nästan helt sträckt knäled. Jag har sett en annan ”studie” där man också drog slutsatsen att västerländska barfotalöpare sprang helt för högt, dvs långt fram på foten.

  7. 8
    Jacob Gudiol skrev: Inläggsförfattare  Citera och svara

    Gunnar: Behövs det studier i hur man ska gå?????

    Det finns långt många flera studier på gång jämfört med löpning. Och ja, de behövs och det gör stor nytta för personer som har svårt att gå och även när man ska tillverka ortoser till amputerade och personer med andra skador.

  8. 9
    Robin skrev:   Citera och svara

    ”Den här studien tycker jag visar att det inte finns ett sätt att löpa som är ”naturligt” eller ”bäst”. Att alla som är uppvuxna barfota skulle landa på framfoten som många ”barfotalöpare” vill påstå stämmer helt enkelt inte. De, precis som vi, anpassar sin fotisättning efter underlagets hårdhet och löphastigheten.”

    Tycker inte alls denna studien kan förkasta nollhypoteser och visa det du skriver. Snarare visar den att vi inte kan säga att vad som är naturligt eller bäst.

    Tycker bilden ovan ser ut som en generisk framfotalandning, jämför t ex:
    http://www.youtube.com/watch?v=hsUfo_jHQ60

    Vore ju snöpligt om alla övertolkar denna studien och det visar sig att de bara hade olika definitioner. Kan också tänka mig att det är underlaget som gör skillnad, jag hällandar iaf mycket hellre på sand som i rapporten än vad jag hade gjort bland acasiaträd-landskapet i Masai Mara.

  9. 10
    Jacob Gudiol skrev: Inläggsförfattare  Citera och svara

    Hej Robin!
    De använde sig av kraftplattor i den här studien. Inte en kamera med 25fps framifrån som i ditt youtubeklipp. Med en kraftplatta får man veta var en kraft tillförs och när den tillförs. Så det är ingen tvekan om att personerna landade med hälen först.

    The posture of the foot at strike was identified using data collected from the plantar pressure pad. We examined the first frame of data recorded, which represented the distribution of pressure the instant at which the foot struck the pad. A RFS was identified as a trial in which the first data frame included pressure on the heel only. A FFS was identified as a trial in which plantar pressure was exerted only on the forefoot (metatarsal heads) at touchdown. The heel almost always contacted the ground in these cases, but not until later in the stance phase. A MFS was considered to include trials where initial contact occurred at the lateral midfoot (cuboid/base of the 5th metatarsal), and also those trials where initial contact included both the heel and forefoot

    När det gäller bilden så var det jag som var otydlig i bildtexten under. Till vänster är det en person som landar med hälen först. Till höger är det en annan person som landade med mellanfoten först.

    Robin: Kan också tänka mig att det är underlaget som gör skillnad

    Underlaget har garanterat spelat in. Det är ingen tvekan om att underlag påverkar ens fotisättning och löpteknik. Men det förklarar inte resultatet.

    För det första så testades personerna i den här studien på ”firmly packed sand that is typical of the savannah environment of the Ileret area” och Lieberman testade sina deltagare på ”a dry dirt road” vilket i alla fall för mig låter som i princip samma sak. Det är ganska hårt packad jord/sand.

    Sen har Lieberman i sitt extramaterial till sin studie testat sina försökspersoner både på den hårda jordvägen som de gjorde alla testerna på samt på samma väg där de adderat en 1cm tjocka matta som gjorde underlaget mjukare. De som landade på framfoten fortsatte att landa på framfoten i den studien även när underlaget blev lite mjukare.

    Så om försökspersonerna i studien jag tagit upp här verkligen landat på framfoten egentligen så hade de också gjort det i den här studien om de skulle haft samma löpteknik som Liebermans försökspersoner.

    Underlaget som de testades på var dessutom den typen av underlag som är typiska för där de lever. Så att det man fann i den här studien verkligen är det som är ”naturligt” för dessa Kenyaner som de lever tycker jag inte går att ifrågasätta.

  10. 11
    dufva skrev:   Citera och svara

    Jag tycker mig se en del felkällor i testet

    Springer man på sand så blir det väldigt jobbigt att springa på framfoten
    Siktar man på en bräda är det risk att man förlänger steget och hamnar mera mot hälen

    Har själv sprungit en del både barfota och med ”fingers”
    Jag tycker man hamnar nånstans kring mittfotsisättning efter ett tag

    Till en början (när man är ömfotad) springer man extremt på framfoten :-)

  11. 12
    Jacob Gudiol skrev: Inläggsförfattare  Citera och svara

    dufva: Springer man på sand så blir det väldigt jobbigt att springa på framfoten

    Vi pratar inte en sandstrand här direkt utan hårt packad sand som är typisk för regionen. Men precis som det stod i kommentarerna ovanför så har givetvis underlaget inverkat, det inverkar alltid på löptekniken. Samtidigt var inte syftet med studien att undersöka vad som är bäst utan att undersöka om det finns någon dominerande löpstil i de regioner som människan tros härstamma ifrån. Om människan evolutionärt utvecklats till att springa långa sträckor barfota som Lieberman påstår är detta intressant eftersom det är i just dessa regioner som detta skett. Och där springer uppenbarligen många med hälisättning på det underlag som finns där.

    dufva: Siktar man på en bräda är det risk att man förlänger steget och hamnar mera mot hälen

    Det här har forskarna givetvis tagit i beaktande.

    Trials were discarded and repeated if subjects targeted the pressure pad or otherwise altered their gait in any way. All subjects missed the pressure pad in one or more trials, suggesting that they were not targeting the pressure pad.

    dufva: Till en början (när man är ömfotad) springer man extremt på framfoten :-)

    Lieberman skriver själv i sin studie att vid manuell inspektion av hälarna hos kenyanerna så var dessa mycket tjockare än hos amerikanerna som de också testade. Så anatomi spelar troligen också in. Vad som är rätt för kenyaner uppväxta utan skor är troligen inte lika rätt för personer som växt upp med skor. I alla fall inte om båda grupperna ska springa barfota.

  12. 13
    Johan Lahti skrev:   Citera och svara

    Hej Jacob!
    Är själv i branschen och har lärt ut midfoot/forefoot strike stil en tid nu till mina kunder. Intressant att se kritik till fenomenet!
    Jag lag märke till att du skrev ”För det som den här studien utan tvekan visar är att landning på framfoten inte på något sätt är det som är ”naturligt” för människan. Det är inget som människor som växt upp barfota spontant gör när de börjar springa”.
    Nu måste man komma ihåg att fast någonting är potentiallt ”naturligt”, så betyder inte att man automatiskt placerar sig i hållbar biomekanisk positioner genast när man börjar använda stilen. Det är litet som simning, det är naturligt för en människa att simma en viss stil naturligt för att nå en viss effekt, men inte lär du det med att kasta dig själv i basängen, utan vissa saker lärs på ett behavioristiskt sätt. Du prata om ”born to run” boken, som tydligt sa att Tarahumara folket LÄR sina unga att springa i en viss stil för att klara sig i det oförlåtande omgivningen. Så när jag pratar till mina kunder att någonting är naturligt, är det inte baserade på att vi kan det automatiskt, utan hur vår kropp är byggd att ta emot mark kontakts krafter.
    Det kan bevisar tydligt från många plyometriska undersökningar där hopp teknik och landnings krafter uträknas på basis av hur människor landar. Landnings krafter tydligt sprids ut hållbarare då man landar mjukt med tårna (Prapavessis et al. 1999, Irmischer et al. 2004 – kan skicka källorna separat om du är intresserade). En simpel orsak till det är att du ”rullar” landnings kraften via foten till hälen och via akilles senan till musklerna. Det är exakt varför stilen plötsligt ändrar när man springer hårdare, för att landnings krafterna blir så stora att man vill inte (omedvetet, men även medvetet) ta dem emot med hälen mera.
    Det är exakt varför jag implementerar midfoot/forefoot strike, för att det sparar helt enkelt på kroppen i långa loppet då man gör det rätt och i korrekta mängder.
    20 k elit löpare som ett exempel? Kanske bättre exempel olympisk nivå maraton löpare , se på Kenyanen Geoffrey Mutai, som håller den nuvarande världs rekord tid i maraton (landar med midfoot och inte hälen http://www.bettermovement.org/2011/geoffrey-mutai-slow-motion/). Hållbarhet är ordet, och det går best att hänvisa till då man analyserar spring stilen av elit maratonare och ulta springaren, inte 20 k :)

  13. 14
    Jacob Gudiol skrev: Inläggsförfattare  Citera och svara

    Johan Lahti: Är själv i branschen och har lärt ut midfoot/forefoot strike stil en tid nu till mina kunder.

    Det är klart du gör. Det är bara det som går att sälja nuförtiden.

    Johan Lahti: Så när jag pratar till mina kunder att någonting är naturligt, är det inte baserade på att vi kan det automatiskt, utan hur vår kropp är byggd att ta emot mark kontakts krafter.

    Jo, det flesta som brukar prata om naturligt har sin egna lilla definition om vad de menar med det. Men de som lyssnar har aldrig samma definition men det spelar ingen roll. Alla gillar att höra ordet naturligt :)

    Johan Lahti: Landnings krafter tydligt sprids ut

    Det beror på vad man menar med ”sprids ut”. Och det är ju inget som säger att det skulle vara bra. Om du har en struktur som kan ta en väldig massa stryk och en som är känslig vill du inte ”sprida ut” arbetet mellan dessa.

    Johan Lahti: Det är exakt varför stilen plötsligt ändrar när man springer hårdare, för att landnings krafterna blir så stora att man vill inte (omedvetet, men även medvetet) ta dem emot med hälen mera.

    Det här har jag skrivit flera gånger om att den förändringen sker. Frågan är ju varför du antar att den funktionen inte fungerar hos människor utan de måste lära sig att springa med en stil som de normalt endast har på väldigt hårt underlag även när de springer på mjukare underlag eller i lägre hastighet?

    Johan Lahti: Det är exakt varför jag implementerar midfoot/forefoot strike, för att det sparar helt enkelt på kroppen i långa loppet då man gör det rätt och i korrekta mängder.

    Mycket möjligt. Men det betyder inte att det är ”naturligt”, ”så vi är skapta för att springa”, ”bäst för prestation” eller något annat. I den här inlägget har jag endast tittat på de två första av dessa påståenden. Vad som är bäst för att minska skador och liknande har jag inte tittat på.

    Johan Lahti: Kanske bättre exempel olympisk nivå maraton löpare , se på Kenyanen Geoffrey Mutai, som håller den nuvarande världs rekord tid i maraton (landar med midfoot och inte hälen http://www.bettermovement.org/2011/geoffrey-mutai-slow-motion/).

    Först och främst, N=1 säger precis ingenting. För övrigt så ligger träningsmängden i form av volym och timmar i princip på samma nivå hos eliten oavsett om vi pratar 10000 m eller ultramaraton. Skillnaden är nog mest att det blir mer träning på högre intensitet för de som springer kortare sträckor. Tittar man på studier så springer eliten inom maraton ungefär 17 % längre i veckan jämfört med eliten på 10km.
    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/11740304
    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/12569219
    Här har du en lite mer populärvetenskaplig artikel som säger samma sak. Eliten inom medeldistans tränar näst inpå lika mycket som eliten inom maraton,

    Like my friend trying to qualify for the Olympic Trials, many of today’s middle-distance runners run nearly as many miles as marathoners

    http://www.runcoachjason.com/Mileage.PDF

    Sen blir jag också lite nyfiken på hur många elitlöpare överlag som du lär ut löpteknik till och då särskilt maraton och ultramaraton? För är det motionärer så kan man ju fråga sig varför de behöver en löpstil som är du tror är hållbarare/mer skonsam än den som 20km löparna tydligen oftast har? Tror du dina klienter har en högre volym i träningen än dessa 20km köpare?

    Här har du en studie som tittat på sub-elit i maraton. De tränar garanterat också mer än 90 % av dina klienter. 88,9 procent landade på hälen redan vid 10km märket, http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/02640414.2011.610347

    Här har du en undersökning som gjordes under ett kval till OS i London på 10000 meters löpare. De springer alltså snabbare och borde rimligen ha fler sprinters som landar på framfoten. Trots det landade i alla fall över hälften på hälen, http://biomechanics.byu.edu/footstrikesmens10k.jpg

  14. 15
    Johan Lahti skrev:   Citera och svara

    ”För övrigt så ligger träningsmängden i form av volym och timmar i princip på samma nivå hos eliten oavsett om vi pratar 10000 m eller ultramaraton. Skillnaden är nog mest att det blir mer träning på högre intensitet för de som springer kortare sträckor. Tittar man på studier så springer eliten inom maraton ungefär 17 % längre i veckan jämfört med eliten på 10km.”

    Du har helt rätt! Jag tänkte inte mera på tränings-mängden, utan tävlings längden. Men det är förstås vad jag borde tänka på på jag pratar om hållbarare stil, för att tävlingen är endast en liten del av själva spring volymen. Nu vill jag genast meddela att jag tränar inte elit maratonare! Borde ha bekräfta det tidigare. Alla mina idrottare är i explosiva sporter, och mina PT-kunder vill springa maraton och halv maraton. Så när det kommer till programmering av t.ex. 42 km träning, är jag inte en specialist! Jag är snarare en kommande specialist på neuromuskulär träning i gymmet, skulle jag våga påstå nån dag! :) Intressant är att det här spring fenomentet är inblandad med möjligtvis negativa trender som börja på 60-70 talet (som Born to Run beskriver) och det kan endast spekuleras varför hälfen springer med en stil, och andra hälften springer med den andra. Så jag tillägger ingenting där, för att det är en lång diskussion!

    Som du har märkt, min åsikt baserar sig på funktionell biomekanik, eller jag gör mitt bästa iaf!
    Så du som är en ingenjör vet om hur energin sprids ut i strukturer, och möjligtvis tål i långa loppet mera stryk p.g.a. effektiv uppbyggnad.
    Så när du skrev ”Det beror på vad man menar med ”sprids ut”. Och det är ju inget som säger att det skulle vara bra. Om du har en struktur som kan ta en väldig massa stryk och en som är känslig vill du inte ”sprida ut” arbetet mellan dessa”, överraska mig litet.
    Fast hälen tål möjligtvis stryk mera än de små benen i foten, så betyder det inte att sammarbete av en svagare struktur är hållbart. De plyometrics undersökningar jag pratar om mäter ofta trycket t.ex. ACL hamnar ta emot, som är otroligt mycket högre då man landar offektivt. Förstås beror det på andra element som knä adduktion/abduktion, men allt handlar om sammarbete. Man böjer på knäet så att energin flyttar sig enklare till baklåren och framlåren. Liknande mekanism sker i fotleden (fast mycket svagare än knäet), där in liten del av en stora stöten delas mera effektivt till gastrocnemius och soleus. Allt detta har inte blivigt totalt bevisat ännu, men pussel bitarna finns där ute, och jag har då subjektivt valt att sätta dem på detta sätt. :)

    ” Vad som är bäst för att minska skador och liknande har jag inte tittat på”. Men borde vi inte göra det med allting? :)

    ”Det här har jag skrivit flera gånger om att den förändringen sker. Frågan är ju varför du antar att den funktionen inte fungerar hos människor utan de måste lära sig att springa med en stil som de normalt endast har på väldigt hårt underlag även när de springer på mjukare underlag eller i lägre hastighet”.

    För att vi är byggda på ett komplext sätt, så fungerar möjligtvis många stilar för att nå samma resultat. Jag är snarare ”in the business of finding the most sustainable one”. Så de att vi kan springa med en stil ett långa lopp jäkla snabbt, och att många gör det, säger inte så mycket till mig. En intressantare undersökning skulle ha varit vilka skador, och hur allvarliga skador dessa löpare lider av i medeltal. Kanske nån är uppbyggd bättre för att ta emot häl stötar, vem vet! Men jag tror att spring stil är allt för nedvärderat i många elit kretser, och träningsprogram baserar sig inte på hög nivå biomekanik, utan endast hög nivå programmering. Samma problem ser man i elit styrketräning för idrottare tyvärr, där tekniker är mycket ofta bristfälliga.

    Men det blir intressant och se vad framtiden visar med undersökningar gällande stilarna :)

  15. 17
    Jacob Gudiol skrev: Inläggsförfattare  Citera och svara

    Johan Lahti: Men borde vi inte göra det med allting? :)

    Om jag velat skriva en bok om varje ämne så möjligen. Det här inlägget är redan på +1600 ord. Det är långt nog. Därför jag håller mig till ett ämne givetvis.

    Resten av din kommentar här ovanför berör inte det jag har skrivit om i inlägget. Inlägget tittar endast på frågan om folk som växt upp barfota spontant springer på framfoten. Det är en enligt mig väldigt intressant fråga och det är också något som diskuteras ofta.

    Du verkar vilja diskutera skadefrekvens. Det finns flera andra inlägg här som är mer relevanta för den diskussion, tex http://traningslara.se/halften-sa-manga-skador-hos-framfotalopare-en-ny-studie-fran-lieberman-och-harvard/

    Men ska det bli en meningsfull diskussion där så behövs det mycket mer specifik information från dig än lite smålulligt snack om belastning och vinklar. Det får bli vekliga vinkeltal, info om hur det påverkar, varför fotisättningen är viktig för att uppnå dessa vinklar osv.

  16. 18
    Gunnar skrev:   Citera och svara

    Jacob Gudiol: Det finns långt många flera studier på gång jämfört med löpning. Och ja, de behövs och det gör stor nytta för personer som har svårt att gå och även när man ska tillverka ortoser till amputerade och personer med andra skador.

    Syftar naturligtvis på friska och hela människor. Studier som gäller exempelvis amputerade individers gångteknik brukar inte ha så stor genomslagskraft hos icke amputerade :)

  17. 19
    Henrik Svedlund skrev:   Citera och svara

    Gunnar: Syftar naturligtvis på friska och hela människor. Studier som gäller exempelvis amputerade individers gångteknik brukar inte ha så stor genomslagskraft hos icke amputerade

    Men för amputerade kan det vara intressant att veta hur friska och hela personer går.

  18. 20
    Christoffer skrev:   Citera och svara

    Hej
    Jag förstår att du är skeptisk till Liebermans studie om fotisättning, men vad anser du om Liebermans teorier om att människans utvecklats till att bli en uthållighetslöpare. Stämmer det att vi är gjorda för uthållighet. Är det naturligt för oss människor att springa marathon och liknande. Många förespråkar korta och intensiva pass och kan till och med avråda från längre uthållighetspass som varar 1h eller mer. Vad tycker du om det?

  19. 21
    Jacob Gudiol skrev: Inläggsförfattare  Citera och svara

    Hej Christoffer!
    Jag tror inte riktigt på den. Vi är utan tvekan väl anpassade för uthållighet och arbeta länge på en medelhög intensitet men de allra flesta sakerna som pekas ut som anpassning för uthållighetslöpning kan likaväl vara anpassning för längre vandringar. Sen är så kallad persistent hunting en väldigt energislösande aktivitet. Det finns mycket annat att äta i Afrikanska savannen som jag tror kräver mindre ansträngning.

    Men det är ju en möjlig hypotes. Den verkar diskuteras en hel del då det publiceras lite artiklar och studier kring ämnet ganska regelbundet.

  20. 22
    Christoffer skrev:   Citera och svara

    Jacob Gudiol:
    Vi är utan tvekan väl anpassade för uthållighet och arbeta länge på en medelhög intensitet men de allra flesta sakerna som pekas ut som anpassning för uthållighetslöpning kan likaväl vara anpassning för längre vandringar.

    Förstår inte riktigt hur du menar här. Enligt studien har man hittat 26 drag hos människan som är använbara vid löpning, varav bara några få är användbara vid gång. Menar du att dessa ”löpdrag” är användbara även vid längre vandringar eller tror du helt enkelt inte på att dessa drag är användbara vid löpning? Menar du kanske att vi är gjorda för längre vandringar men inte nödvändigtvis längre löpning?

  21. 23
    Jacob Gudiol skrev: Inläggsförfattare  Citera och svara

    Christoffer: Enligt studien har man hittat 26 drag hos människan som är använbara vid löpning, varav bara några få är användbara vid gång

    Jo, men bara för att Lieberman påstår en sak i sin artikel så innebär inte det att det stämmer. Det är många av punkterna som är ifrågasatta. Nu har jag inte satt mig in i alla punkter då jag inte bryr mig så värst mycket om många av sakerna men här har du artiklar som berör punkten att människan skulle vara mer energieffektiv än andra djur vid löpning och ha samma löpekonomi vid olika hastigher. Båda är saker som Lieberman påstår men båda saknar stöd och de studier som finns pekar på att vi inte skiljer oss från andra djur.

    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19297009
    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17921153

    Men det är som sagt fullt möjligt att det som Lieberman föreslår stämmer. Men det är inte visat på ett särskilt övertygande sätt ännu även om jag tror att det är en av de hypoteserna som framhålls mest nuförtiden.

  22. 24
    Christoffer skrev:   Citera och svara

    Ok, jag är nöjd. Tack för att du tog dig tid att svara och tack även för länkarna.

    Hittade ganska nyligen denna sida och tycker den verkar väldigt bra. Finns väldigt mycket intressant att läsa.

  23. 28
    Christoffer skrev:   Citera och svara

    Köpte för ett litet tag sedan Forma Kroppen och har nu kommit till avsnittet om Epoc. Där fann jag detta påstående:
    ”Hastigheten är i stort sett irrelevant då människan, till skillnad från många andra djur, har en löpekonomi som i stort sett är
    oberoende av hastigheten. Det är först när man antingen springer väldigt fort eller nästan promenerar som löpekonomin påverkas.”

    Mindes då vår korta diskussion om Liebermans teorier här, men nåt kändes inte riktigt rätt. När jag kollar kommentar 23 finner jag argument mot påståendet i boken:

    Jacob Gudiol: …men här har du artiklar som berör punkten att människan skulle vara mer energieffektiv än andra djur vid löpning och ha samma löpekonomi vid olika hastigher. Båda är saker som Lieberman påstår men båda saknar stöd och de studier som finns pekar på att vi inte skiljer oss från andra djur.

    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19297009
    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17921153

    som referens till påståndet i boken finns Bramble och Lieberman.

    Vilket gäller egentligen?

  24. 29
    Jacob Gudiol skrev: Inläggsförfattare  Citera och svara

    Christoffer: Vilket gäller egentligen?

    Hallå Christoffer!
    Bra observerat :) Det där är korrigerat i boken för att bli tydligare i en eventuell framtida andra upplaga. När det gäller själva frågan så är det lite olika ståndpunkter som gör det relevant ur en synpunkt och inte särskilt relevant ur en annan.

    I boken handlar det om att grovt uppskatta ens energiförbrukning när man varit ute och löpt. Då spelar den extra energin som krävs vid en lägre än optimalt eller högre än optimalt inte någon större roll då vi redan snackar en uppskattning. Och som du kan se i ref 2 så stämmer uppskattningen bra även när den testas praktiskt.

    I det andra fallet är de här skillnaderna dock viktigare eftersom dess förekomst talar emot Liebermans argument kring hur vi evolutionärt är anpassade.

    Om du undrar varför referenserna ovan inte fanns med i boken så är det för att att jag/vi helt enkelt inte kände till dem. Jag fann dem först i en artikel publicerad kring årsskiftet. Så jag får väl skylla på att jag förlitade mig för mycket på Liebermans påstående i frågan innan. Vilket jag givetvis inte borde ha gjort med tanke Liebermans andra påståenden :)

  25. 30
    MN skrev:   Citera och svara

    Hallå! Ett ganska sent svar men såg just denna sida. Jag ser flera stora problem som du själv inte verkar ha upptäckt.
    ”De tog också upp att deltagarna i Liebermans studie alla var ganska vana löpare och de sprang minst 20 km i veckan. Forskarna till den här studien ville därför testa dels hur personer vana vid att gå barfota men som inte sprang så ofta landade vid löpning”
    Um….20km i veckan är inte något ”vana” löpare springer om vi pratar om en s.k. elitmotionärer som springer lite mot eliten. En vanlig hyfsad löpare springer inte ovanligt 100+km / vecka och riktiga elitlöpare som lever på löpningen kan ligga en bra bit över 200-250km/vecka…
    jag är en vanlig heltidsarbetande person och jag springer mellan 8-12mil/vecka, visst jag tränar mycket mer än en medelsvensson men jag är fortfarande evigheter från eliten och har efter 25års ålder börjat löpträna mer än ett par gånger i veckan.
    Sen att ta en vuxen person som inte har vana att springa….Även om det är ”kenyaner” som går barfota så låter det som att de har slutat springa för länge sen, om vi slutar springa tappar vi förmågan att springa helt enkelt, som med allt annat blir man bra på det man gör och dålig på det man inte gör. Finns hur mycket hål som helst i båda studierna. Det mest sanna är att se på de som sprungit sen de lärde sig gå som barn och aldrig slutat att springa fast de blivit vuxna.
    Sen spelar ju underlaget enormt mycket roll såklart för skaderisken, men sen jag gick över från häl- till mid/framfotslandning har alla mina skador försvunnit. Haft mycket knäsmärtor och kroniska compartment i mina vader i FLERA år innan jag förändrade löpsteget, jag är själv färdig och praktiserande sjukgymnast med stort intresse för framförallt teknik i löpning och hur tekniken/landningen påverkar kraften och skaderisken på kroppen.

  26. 31
    Jacob Gudiol skrev: Inläggsförfattare  Citera och svara

    MN: Um….20km i veckan är inte något ”vana” löpare springer om vi pratar om en s.k. elitmotionärer som springer lite mot eliten.

    Minimumgränsen var >20 km. Det var alltså inte medelvärdet. Det faktiska medelvärdet för kenyanerna var ungefär 20 km per dag. Alltså omkring 140 km/vecka. De var inte världselit men de deltog i tävlingar.

    Vad jag kan se var detta det enda stora (icke-)problem som du tyckte dig ha upptäckt som inte jag sett. Eller har jag missat något?

  27. Sidor som länkar hit: Är neutrala skor bättre än FiveFingers eller Nike Free

  28. Sidor som länkar hit: Nästan hälften som springer med FiveFingers använder hälisättning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *