Ett påståendet som förekommer när det gäller olika dieters effektivitet är att personer som är insulinresistenta går ner mer i vikt på en diet med lite kolhydrater medan personer med normal insulinkänslighet går ner mer i vikt på en kost med mer kolhydrater.
Det här är en hypotes som har funnits ett bra tag nu men det är inte så ofta som ”den” får utrymme att göra sig hörd eftersom de flesta som brukar få göra sig hörda om olika dieter för viktnedgång i media förespråkare en diet för alla. Undantaget är väl Ulrika Davidsson som förespråkare en diet för alla men den dieten skiftar ungefär var 6 mån 😉


Hur som helst så är påståendet att personer med insulinresistens får bättre resultat med en kost med mindre kolhydrater och personer med normal insulinkänslighet får bättre resultat med mer kolhydrater inte påhittad från ingenting. Redan 2005 publicerades faktiskt en studie där man fann just det resultatet även om man i den studien inte använde sig av en verklig lågkolhydratkost utan det var istället 40 E% kolhydrater vs 60 E% kolhydrater (1).
Antalet deltagare var få i den här första studien men den öppnade upp dörrarna för en ny hypotes och ett par efterföljande studier har också bekräftat resultatet (2, 3, 4). De här studierna har dock alla lite olika problem. En av dem har tittat på datan i efterhand, det var alltså inte en del av analysen från början och två av dem har jämfört dieter med ganska liten skillnad i mängden kolhydrater likt den första studien jag nämnde ovan.
Kort och gott så har det saknats en studie som verkligen har undersökt den här hypotesen lite mer ingående. Fram tills nu då det vill säga vilket är orsaken till att jag skriver den här texten (5).

Lågkolhydratkost eller lågfett över 6 månader

Istället för den vanliga indelningen med två olika grupper som får två olika dieter delade man i den här studien in deltagarna i fyra olika grupper.

  1. En grupp med insulinresistenta som fick äta lågkolhydratkost
  2. En grupp med insulinresistenta som fick äta lågfettkost
  3. En grupp med insulinkänsliga som fick äta lågkolhydratkost
  4. En grupp med insulinkänsliga som fick äta lågfettkost

Egentligen är det lite fel att kalla dem för insulinresistenta och insulinkänsliga då de inte uppnådde någon form av gränsvärde utan man testade helt enkelt alla 61 deltagare vid studiens början och de 31 med sämst insulinkänslighet hamnade i någon av grupperna med hög insulinresistens och de andra hamnade i någon av grupperna som då ansågs innehålla insulinkänsliga.
Själva dieterna i den här studien var verkligen lågfett och lågkolhydrat. Deltagarna i lågfettgruppen blev tillsagda att inte försöka äta mer än 20 gram fett varje dag och deltagarna som fick lågkolhydratkost skulle inte inte äta mer än 20 gram kolhydrater per dag. Den här dieten skulle deltagarna sen försöka följa i åtta veckor.
Efter de åtta veckorna fick deltagarna lägga till ytterligare fem gram av då antingen fett eller kolhydrater till sin diet. Målet var att deltagarna skulle försöka hitta den nivå med fett eller kolhydrater som de själva skulle kunna tänka sig att bibehålla resten av livet.
Utöver de här råden om mängden kolhydrater eller fett så fick deltagarna också höra många gånger om att kvalitén på maten de valde att äta var viktig. Men kvalité menar jag då att de skulle äta mat som innehåll mycket näring, var minimalt processad och fullkornsbaserad. Utöver det så fick deltagarna också höra ord så som säsongsvara, ekologiskt, gräsbetande, pastöriserad och ”riktig mat”.
Deltagarna blev också tillsagda att dricka vatten, undvika tillsatt socker, vitt mjöl och källor till transfett samtidigt som de skulle försöka äta mer grönsaker. Vid totalt 14 tillfällen under studietiden träffades deltagarna i grupp och fick höra de här sakerna samtidigt som man också berättade om vikten av sömn, medvetenhet kring sina val och vad man åt, betydelsen av att acceptera sin kropp med mera. Deltagarna blev också uppmuntrade att ökar sin fysiska aktivitet.
En viktig del att observera i den här studien är att ingen av grupperna fick något kalorimål. De fick alltså äta precis så mycket som de ville med sin respektive diet. Det enda de hade som direktiv var att äta antingen en viss mängd fett eller en viss mängd kolhydrater samtidigt som de skulle försöka förbättra kvalitén på sin mat.
Den här studien pågick över totalt 6 månader där alltså de sista fyra månaderna var en period där deltagarna skulle hitta sin egen nivå av antingen kolhydrater eller fett i kosten som de tyckte passade dem och deras livsstil.

Problemet med indelningen av grupper

Innan jag hoppar vidare till resultatet i den här studien vill jag belysa ett problem med det sättet som forskarna nyttjade för att dela in deltagarna i olika grupper. Som jag berättade så delade man in alla deltagarna i två grupper där de med sämst insulinkänslighet hamnade i en grupp och övriga i den andra.
Problemet med den här indelningen är att insulinkänslighet allt som oftast är väldigt beroende av mängden övervikt eller BMI. När man tittar på de fyra grupperna i den här studien blir det också uppenbart att det har påverkat indelningen i den här studien då de två grupperna med insulinresistenta deltagare hade högre BMI från början. Här under kan du se lite av skillnaderna mellan deltagarna från början.

Indelningen av grupperna i studien
Indelningen av grupperna i studien. Som du kan se vägde deltagarna med högre insulinresistens mer än de andra deltagarna.

Den här typen av indelningen riggar ju resultatet lite mot att grupperna med hög insulinresistens kommer att gå ner mer i vikt. De har helt enkelt mer kilon att ta av. Dock är det ju huvudsak jämförelserna inom varje grupp vi är intresserad av, alltså om effekten av en diet skiljer sig beroende på om personen har hög eller låg insulinresistens. Så den här indelningen förstör inte studien på något sätt. Men det blir aningen klurigare att tolka resultatet bara.

Resultatet – inga signifikanta skillnader men små trender

Av de 61 deltagarna som var med vid studiens start var det 49 som fullföljde hela studietiden. Alla deltagarna tillsammans gick ner i snitt 9 kilo över de här sex månaderna vilket vittnar om att det här var en ganska effektiv intervention överlag. Egentligen inte så förvånande då deltagarna som sagt fick goda råd överlag och dessutom fick de gå på totalt 14 träffar under studietiden vilket höjer följsamheten ganska ordentligt i den här typen av studier.
Tittar man på hur deltagarna uppgav att de åt under studietiden så verkar också följsamheten ha varit bra. Om inget annat så har det i alla fall fortsatt vara en stor skillnad mellan grupperna under hela studietiden.

Deltagarnas rapporterade kostintag
Deltagarnas rapporterade kostintag under studietiden

När det gäller resultaten för de olika grupperna så fann man ingen signifikant skillnad mellan någon grupp. Du kan se resultatet här nedanför. Jag har valt att använda mig av boxplotar i grafen här under då det var det som användes i studien och de belyser på ett tydligt sett spridningen som fanns inom varje grupp.
En boxplot visar medianen, 25 procent spridning åt varje håll och sen de resterande 25 procenten åt varje håll. Så om vi till exempel tittar på den första röda boxen till vänster som visar de med hög insulinresistens på en lågfettkost så var medianen i viktnedgång där ungefär 7 kg. Av resterande var det 50 procent som gick ner mellan ungefär 5-8 kg och av övriga var det sen 25 procent som gick ner mellan 0-5 kg och 25 procent som gick ner 8-9 kg.
Viktnedgången för de olika dietgrupperna
Viktnedgången för de olika dietgrupperna i den här studien. Det fanns inga signifikanta skillnader mellan grupperna

Trots att det är inte fanns några signifikanta skillnader mellan grupperna i studien så är det inte särskilt svårt att se att av de som verkligen lyckades gå ner mycket i vikt så var det oftare deltagare som antingen var insulinresistenta och blev tilldelade lågkolhydratkostdelen eller så var de insulinkänsliga och fick äta lågfettkost.
Som du kan se i graven ovan var det 25 procent av deltagarna med högre insulinkänslighet som fick äta lågfettkost som gick ner mellan 15-27 kg. Motsvarande siffra för de 25 procent med bäst resultat bland de som var insulinresistenta och fick äta lågkolhydratkost var 15-22 kg.
Även i gruppen med de mer insulinkänsliga som fick lågkolhydratkost som faktiskt lyckades ganska bra. Egentligen var det endast gruppen med insulinresistenta personer som fick lågfettkost där det inte var någon som lyckades markant bättre än genomsnittet.
Nu var det få deltagare i den här studien så de här trenderna kan mycket väl bero helt på slumpen. Det finns ju onekligen gott om anekdoter och även tidigare studier där folk med hög insulinresistens även de tappat mycket vikt med lågfettkost. Men kanske är det aningen svårare för de här personerna att göra det? Frågan är ju då om det hela beror på ett samband med matpreferenser som också gett dem deras problem från början eller om det är en fysiologisk effekt som finns först när man är insulinresistent?

Ingen skillnad i övriga hälsovärden

Huvudmålet med den här studien var att titta på viktnedgång men forskarna undersökte givetvis också en rad andra hälsomarkörer. Kort och gott kan dessa summeras med att det inte uppstod några större skillnader mellan grupperna här.
Vissa grupper förbättrade dock inte vissa enskilda hälsovärden i förhållande till deras ursprungliga värden. Till exempel så förbättrade alla grupperna sitt fasteglukos i förhållande till starten förutom gruppen med hög insulinkänslighet som blev tilldelade lågkolhydratkosten. Deras värde tenderade istället att höjas lite i förhållande till starten.
HDL förbättrades för alla grupper utom gruppen med hög insulinkänslighet som blev tilldelad lågfettkosten.
När det gäller antalet personer som klassificerades med att ha sjukdomen metabola syndromet så var där dock en klar fördel för lågkolhydratkostgruppen med insulinresistens tycker jag. Det var inte statistiskt signifikant heller men från början var det drygt hälften av de med hög insulinresistens som ansågs ha metabola syndromet och efter ett halvår var det 20 procent i gruppen som åt lågfettkost och 12,5 procent i gruppen som åt lågkolhydratkost. Och då var det ändå aningen fler med metabola syndromet i lågkolhydratkostgruppen från början.

Tankar kring resultatet

Det här är en sådan studie som mest lämnar en med fler frågor än svar. Forskarna själva drar slutsatsen att de varken kunde hitta några statistiskt signifikanta eller praktiskt relevanta skillnader mellan grupperna i den här studien. Samtidigt påpekar de dock att de tycker att vissa trender verkar intressant och de nämner också att de har en stor studie på gång med omkring 600 deltagare som är tänkt att delvis undersöka samma sak. Så när de studien kommer bör väl i alla fall några frågor rätas ut.
Forskarna tar också själva upp att de överlag fick bra resultat för alla grupperna i den här studien och de tror att mycket av det kan tillskrivas det faktum att de verkligen betonade kvalitén på maten i den här studien.
Kom ihåg att ingen av grupperna i den här studien fick några direktiv alls kring hur många kalorier de skulle äta. De har alltså gått ner all den här vikten ”spontant” bara av att förändra vad de ätit. Inom LCHF har man ju många gånger kallat lågfettkost för ”svältdiet” och liknande men den här studien visar ju att det påståendet är trams, vilket i och för sig en stor mängd studier redan visat tidigare.
Personligen tycker jag att det enda som möjligen kan vara intressant i det här resultatet är att ingen av deltagarna med hög insulinresistens som blev tilldelad en lågfettkost gick ner väldigt mycket i vikt. Det var som sagt få deltagare i den här studien och skulle jag satsa pengar på vad som skett så hade jag sagt att det var slumpen. Men nu är det ju en studie på ungefär 600 deltagare på gång så förhoppningsvis får jag ett verkligt svar då och slipper sitter att undra 🙂

Summering

Den här studien visar likt många andra studier att det som är viktigast när folk ska gå ner i vikt är deras följsamhet till sin diet, oavsett vilken dieten är. Den här studien visar också att folk överlag går ner i vikt bara de förbättrar kvalitén på maten som de äter.
När det gäller huvudfrågan om en persons insulinresistens påverkar vilken diet som fungerar bäst så blev tyvärr frågan inte helt besvarad. Från den här studiens resultat kan vi dock anta att om effekten finns så är det sannolikt inte särskilt stor. Kanske blir det något som man kan använda inom vården i framtiden där man gör ett test för insulinresistens och sen testar man först den diet som med högre sannolikhet kommer att fungera?
Slutligen så verkar även den här studien peka på att om du arbetar med personer som verkligen är metabolt sjuka så tenderar lågkolhydratkost att fungera bättre för de flesta.

3 svar på “Går insulinresistenta personer ner mer i vikt med LCHF?”
  1. När det gäller att lyckas med en diet så gäller det nog att ta hänsyn till hunger också. Kanske kan dom som är ordentligt insulinresistenta och kraftigt överviktiga lättare hålla sig mätta på färre kalorier när dom äter LCHF.

  2. Mycket intressant artikel. Upplägget låter väldigt likt det som Mats ”fet hälsa” Lindgren länge efterfrågat. (https://fethalsa.wordpress.com)
    Blev deltagarna uppmanade att försöka gå ned i vikt? Eller var det uppenbart något som deltagarna eftersträvade? Vad fick deltagarna veta om studiens syfte?

  3. Deltagarna blev inte uppmanade att gå ner i vikt. Sen var det ju överviktiga personer så de kan ju ha haft det målet för sig själv och samtidigt varit lite återhållsamma med maten när de väl förändrat sin kost.
    Av vad man kan utläsa från studien så blev deltagarna tillsagda att de skulle försöka hitta en så låg nivå som möjligt av fett eller kolhydrater i kosten samtidigt som de bibehöll en näringstät kost med bra livsmedel.

    In summary, the diet strategy for both LF and LC was a “Limbo-Titrate-Quality” approach designed to motivate participants to achieve the lowest possible level of fat or carbohydrate intake i.e., equally ambitious with maximal overall nutritional quality and a dietary pattern that could be continued for a lifetime

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *