Nytt avsnitt av mig i BODY Radio

Där är vissa saker som tas upp som kan vara värd en kommentar.

• När det gäller risken för axelbesvär vid kettlebellswings så har jag kommenterat det på i en tråd på Kolozzeum som du hittar här.
• Att effekten av jojo-bantning kan bli mer övervikt har jag tagit upp teorin kring på min egna blogg i inlägget Hur du blir tjock av att banta (Ja, BODY tog rubriken rakt av ) och de möjliga effekterna av det tog jag upp här sent som igår i mitt inlägg, 50 % av alla tjejer och kvinnor är överviktiga trots normalt BMI.
• Om ni ha BODY Radio applikationen till Android eller iPhone så har ni fått fri tillgång till några sidor från viktminskningskapitlet i min och Nicklas bok Forma Kroppen och Maximera din Prestation. Då vi inser att alla våra läsare här troligen inte alltid lyssnar på BODY Radio så finns dessa sidor även att ladda ner här för den som är intresserad, Utdrag ur kapitlet kring viktminskning i boken Forma Kroppen och Maximera din Prestation
• Bilden som används till podcastspelaren här under är från vattenfallet där Gollum jagar fisk i Sagan om Ringen. Det är därför jag poserar lite udda

Om det är några frågor som dyker upp under tiden som du lyssnar eller efter som berör det som tas upp i programmet är det bara att fråga på här bland kommentarerna.

Relaterade inlägg:

1. Jacob i BODY Radio
2. Nicklas i BODY Radio
3. Kort intervju med Jacob under Fitnessfestivalen

Ett exempel på forskning i framkant är ett projekt som heter LifeGene, ett projekt som samlar in enorma kvantiteter av data från svenska medborgare som för medicinsk forskning kan anses vara relevanta. Det här är medicinsk forskning på absolut grundnivå och man vet alltså inte till vad all den här datan kan användas. Det sistnämnda har lett till debatt om individers integritet och LifeGene var mycket nära att stoppas. Jag ska beskriva projektet mer i detalj och ge en överblick av debatten samt diskutera den utifrån vissa moralfilosofiska principer.

Det som fått mig att vilja skriva den här artikeln är alltså 1) mitt intresse i projektet som sådant samt dess debatt och det faktum att 2) jag äntligen hittade ett “kryphål” med ett för bloggen relevant ämne att få skriva om mitt kanske just nu största intresse, filosofi.

Vad är LifeGene?

LifeGene är ett stort projekt i samarbete med sex av våra universitet där man samlar in massor av data från människor för att i framtiden kunna använda som underlag i medicinsk forskning. Det är helt frivilligt deltagande och man fyller i en stor enkät med frågor om olika livsstilsvanor och demografiska data; ålder, kön, etnicitet, var man bor, sysselsättning etc.

2010 skrevs en artikel om LifeGene i DN där forskare berättade om projektet men där också viss skepsis presenterades från annat håll. Artikeln kan du läsa här och där skrevs bland annat:

Men Jan Wahlström, som är professor och sakkunnig i Statens medicinsk-etiska råd, ifrågasätter den garantin. Han menar att det är osäkert om det kommer att gå att hålla individen hemlig för all framtid.

– Genetiska analyser av prover i en biobank innehåller så mycket information att det kan bli svårt att garantera enskilda individers anonymitet. I framtiden kanske det kan vara intressant för försäkringsbolag att komma över sådan information, säger han.

 Jan Wahlström anser att biobanken får stor betydelse för forskningen. Men han saknar en debatt om den genetiska integriteten hos deltagarna.

– När förslaget om FRA-lagen lades fram var många oroliga för att den skulle hota den personliga integriteten. Men våra gener är mycket mer integritetskänsliga. Ändå diskuterar ingen hur informationen om en halv miljon svenskars gener ska användas. Vill vi till exempel att våra gener ska användas i en studie på markörer som visar när vi ska dö? Och kan vi vara säkra på att informationen om generna inte hamnar i fel händer i framtiden?

Denna skeptiska inställning till forskningsdeltagarnas integritet och konfidentialitet var heller inget som enbart handlade om enskilda personer. Tvärtom så stötte projektet på patrull rejält vid granskning av Datainspektionen. Datainspektionen gick så långt att de efter en granskning av projektet beslutade om att stoppa LifeGene som man hävdade bröt mot personuppgiftslagen (PuL). Datainspektionens rapport kan du läsa här.

Det avslutande utlåtandet löd:

Sammanfattningsvis utgör, enligt Datainspektionen, PuLs krav samt avsaknaden av särreglering hinder för att inom projektet LifeGene skapa en databas av detta slag. Behandlingen av personuppgifter måste därför upphöra.

Emellertid fanns möjlighet att överklaga domen vilken man på Karolinska Institutet också gjorde omedelbart och menade att det sätter käppar i hjulet för viktig forskning som kan ge svar på massor av frågor som gäller sjukdomsprevention, riskfaktorer i vardagen och genetik. På superkort tid gjorde sedan regeringen en lagändring för att tillåta den här typen av registerforskning och räddade därmed LifeGene. Debatten berördes i bland annat Svenska Dagbladet, Sveriges Television, Sveriges Radio och Ny Teknik med mera. Och så här löd Regeringens utlåtande på deras egen hemsida (hela texten här):

- Cancer, diabetes och hjärtsjukdomar orsakar mycket lidande. Forskningen med register kan hjälpa oss att komma närmare att lösa dessa sjukdomars gåtor. Självklart ska vi underlätta för den forskningen, inte göra den omöjlig, säger utbildningsminister Jan Björklund.

För bland annat den medicinska forskningen innebär register som LifeGene, biobanker och folkbokföringen enorma möjligheter att lära sig mer om sjukdomars orsaker, men också om samband mellan hälsa, levnadsförhållanden och miljöer.

- Sverige ska vara världsledande inom registerbaserad forskning, men då måste vi bli bättre på att utnyttja den guldgruva vi har, säger utbildningsminister Jan Björklund.

Rätt eller fel?

Moralfilosofin (etiken) är knappast en fråga om enkla svar.

Ja den största invändningen mot LifeGene är alltså risken för integritetskränkning och risken för att all data hamnar i fel händer. Emellertid är det sistnämnda något som är en risk även annars. Jag ser inte varför LifeGene skulle innebära en större risk än andra uppgifter som finns om oss i register här och där. Det kan finnas korrupta människor som läcker ut material men det tycker jag inte är unikt för LifeGene. Så låt oss istället diskutera den mer forskningsetiska frågan. Till att börja med, vad är risken och nyttan och hur kan det leda till ett beslut att tillåta LifeGene?

Utilitarismen

Som så många andra folkhälsoprojekt så anses LifeGene vara okej på utilitaristiska grunder. Utilitarismen är en moralfilosofisk ansats som bygger på den maximala nyttan (utility) för det största möjliga antalet människor. Det är en så kallad konsekventialistisk moralfilosofi, alltså en fråga om att vad som är rätt eller fel, gott eller ont, avgörs utifrån handlingens konsekvens, inte genom att följa en regel eller moralisk plikt.

Ser jag en hund i en bil under en het sommardag och märker att hunden plågas – kanske kommer dö – av värmen i bilen så kan jag göra två saker; jag kan 1) krossa rutan med en sten, öppna upp dörren och rädda hunden och jag kan 2) följa lagboken och avvakta i förhoppning om att hundägaren ska komma snart men samtidigt riskera att hunden dör mitt framför näsan på mig. Den konsekvensetiska principen skulle här inte vara solklar. Att rädda hunden innebär ju konsekvensen att hunden överlever, men tänk om ägaren kommer efter 10 sekunder? Då blir ju konsekvensen den att jag kraschat rutan i onödan. Jag har då begått ett lagbrott som jag inte hade behövt göra. Handlar jag enligt 2 kanske hunden dör, det är en hemsk konsekvens för mig som stått bredvid utan att våga ingripa och det är en hemsk konsekvens för ägaren.

Det här exemplet skulle kräva en avvägning om vilket som ger mest nytta för alla inblandade. Men det vi kan säga är att lagen i sammanhanget är oväsentlig, mitt lagbrott är inte vad som gör handlingen fel hur man än vrider och vänder på det. Konsekvensen av lagbrottet kan ju naturligtvis bli dålig – jag blir bestraffad – men lagbrottet är inte det moraliska rättesnöret. Lagar och regler är ju snarare konstruktioner av vad man genom demokratisk process kommit fram till är moraliskt önskvärda beteenden. Beteenden som vi inte tror att folk efterlever utan risken för bestraffning om man går emot det. Historiska sett har utilitarismens fäder varit filosofer som Jeremy Bentham och John Stuart Mill. Den idag mest kända utilitaristen torde vara Peter Singer och en känd man i Sverige är Torbjörn Tännsjö.

Vad som är nyttan – vad som är “det goda” – är alltså ingen lätt sak att svara på. För vem är det någon nytta med LifeGene? Kanske de personer som tycker att det är kul att på papper få se sina hälsovärden och sedan är det ju typ bara människorna inom projektet själva som får ut något av det, det vill säga en lön och förmånen att arbeta med det med vad man kan anta är deras största intresse. Men är den lilla gruppen verkligen tillräcklig? Svaret på den frågan är naturligtvis nej, och det är ju heller inte så att argumentationen för LifeGene lyder “Nyfikna människor får testa sina värden och forskare får sin lönesedel” utan en förhoppning om framtida kunskap som kan ge enormt mycket av värde för hela den medicinska forskarvärlden, därigenom även den kliniska vardagen och slutligen även till all världens människor.

Intressant med LifeGene är ju dock just det faktum att ingen vet. Vi antar – och hoppas – att dess resultat i framtiden kommer kunna användas till något bra. Stora summor pengar investeras i ett projekt utan specifikt syfte eller användningsområde. Hur många myggnät skulle man kunna köpa för de pengarna och kanske minska malarian i Afrika, hur många av världens analfabeter skulle man kunna lära att läsa, hur mycket mat, leksaker och kläder skulle vi kunna köpa till barnhem i Rumänien? Frågorna är kanske lite provokativa – det är också mitt syfte – och de är ju heller inte relevanta i praktiken då bistånd och forskningsanslag knappast ligger under samma budget. Men faktum kvarstår att allt ändå är en fråga om fördelning av pengar som rent teoretiskt skulle kunna hamna någon annanstans och var man väljer att lägga dem i slutändan är alltid en värdering av vad som känns mer eller mindre viktigt för stunden.

Den värdering man då gör i ett sånt här läge är alltså att det med tiden kommer ge maximal nytta till så stor mängd människor som möjligt genom en större förståelse för hälsa och sjukdom. Konsekvensen bedöms alltså som något positivt om utfallet blir det man hoppas på.

Dessutom kan utilitarismen delas in i regelutilitarism (rule utilitarianism) och handlingsutilitarism (act utilitarianism). Skillnaden mellan de här två är perspektivet på den maximala nyttan för så många som möjligt. Med handlingsperspektivet är man intresserad av nu – vilka kommer få en akut nytta av handlingen? Med regelperspektivet är man intresserad av ett längre perspektiv – vad händer om detta blir allmän regel och vilka konsekvenser får handlingen i ett långtidsperspektiv?

Risken med LifGene i ett långtidsperspektiv är – med en utilitaristisk moralfilosofi – att det skapar en ogynnsam forskarmiljö i samhället då människors tilltro till forskningen sjunker. Alltså att man slutar lita på forskning och forskare och i framtiden slutar ställa upp som försökspersoner. Alltså en fördel för just LifeGene men en långtidseffekt där forskningen blir drabbad.

Jämför med ett exempel där vi låter en person dö på sjukhuset eftersom den här personens organ kan rädda livet på fem andra. Man låter personen dö, strippar vederbörande på sina organ, transplanterar in dem på fem andra individer och räddar dessa fem. Då kan man med ett utilitaristiskt utgångsläge rättfärdiga detta eftersom det räddar fem och bara en dör. Men vad händer med förtroendet för sjukvården i framtiden? Kommer folk sluta söka vård av rädsla för att ens organ ska rädda andra? Regelutilitarism och handlingsutilitarism kommer här i konflikt.

Generellt sett är utilitarismen mycket svår att ha som allmän etisk vägledning då den tar noll hänsyn till individen. En persons död är rättfärdigad om den räddar fem och om dessa fem räddade ger flest människor en nytta. Ett annat exempel skulle kunna vara en människa utan vänner och släkt. Varför inte bara slå ihjäl den personen och rädda massa sjuka människor, ingen kommer ju sakna personen? Ja ni inser ju själva hur fel det skulle kunna bli med ett samhälle som helt bygger på utilitarism.

Dock finns det en användning av den moralfilosofin i folkhälsofrågor och just LifeGene är ett projekt där man kan motivera den utilitaristiska idén. Dock med brasklappen att det är mer svårtolkat för regelutilitaristen om det skulle visa sig att Datainspektionens invändningar är befogade och folks uppgifter handlar i fel händer. Vad kommer det få för konsekvens på framtida forskning?

Pliktetik

Immanuel Kant (1724-1804)

Den andra stora utgångspunkten rent moralfilosofiskt bygger inte på konsekvens utan handlingar utifrån plikt, deontologisk etik. Den filosof som är den mest kända här – och utifrån vilken man i princip allting utgår – är Immanuel Kant, av många ansedd som den störste filosofen sedan antikens Grekland (med Sokrates, Platon och Aristoteles framför allt).

Kant menade alltså att det är plikten som är det viktigaste och att vi människor har moraliska plikter. Vissa saker är rätt och vissa är fel helt enkelt. Oberoende av konsekvens. För Kant var människans autonomi en av grundpelarna, alltså människans förmåga att själv ta ett beslut som man också förstår och vill ta. Vad som sedan är rätt eller fel – hur ska man som individ veta det? Som svar på den frågan ställde Kant upp två kategoriska imperativ med maximer för den moraliskt korrekta handlingen.

1. Man bör agera enbart utifrån vad man anser kan upphöjas till allmän lag. Alltså bör du som individ i alla situationer där du är osäker på det moraliskt riktiga fråga dig “Skulle jag vilja att alla agerar på samma sätt i samma situation?” och om du kommer på att du gör något som du helst ser att andra inte gör så är din handling omoralisk.
2. Man skall behandla alla människor som mål i sig och inte enbart som medel. Utnyttja ingen människa helt enkelt. När vi gör saker tillsammans med varandra utvecklas vi och tar oss framåt men en moraliskt korrekt handling tillsammans med andra måste också ta hänsyn till den andres bästa. Låt oss ta den här bloggens författare som exempel: När Jacob ber mig korrekturläsa hans text gör han ju det för att den ska bli bättre. Det är för hans skull alltså. Men samtidigt är ju kvalitén på hans texter något som även spelar roll för mig och därför är hans önskan om korrekturläsning moraliskt korrekt då jag inte bara blir ett medel för hans mål (en bra text) utan mitt bästa blir också ett mål i sig (en bättre kvalité överlag på den bloggen jag skriver på).

För LifeGene måste alltså forskarnas och deltagarnas handlingar argumenteras för utifrån principen om autonomin samt de kategoriska imperativen. Autonomiprincipen kräver att den som deltar vet vad den ger sig in på, vad som förväntas av den, vilka rättigheter den har och vad deltagandet tros ha för användning.

Och det är det sistnämnda som kan ifrågasättas. Är beslutet att delta utan vetskap om vad alla data skall användas till rätt? Information om vad som samlas in, att man deltar helt frivilligt och får avbryta när man vill och så vidare är adekvat (anser i alla fall jag) men man saknar fullständig kunskap om vad man ger sig in på då man inte vet vad forskningen är. För ännu är det bara en databas, inte någon specifik forskningsstudie.

För imperativen kan vi fråga oss om det är önskvärt att alla projekt med stora register ska genomföras på det här sättet. Kan vi se det som en allmänt upphöjd lag att alltid samla in stora mängder data till syften vi ännu inte känner till och med potentiellt läckande material? Jag vill för egen del hävda att svaret på frågan är JA förutsatt att projektet genomförs enligt god forskningsetik – vilket jag också tror. Kalla mig naiv om ni vill men jag tror på ärligheten hos de här forskarna. Men jag är också otvivelaktigt biased i frågan, jag är själv med i LifeGene som deltagare – i alla fall enkäten, några undersökningar har jag inte gjort – men framför allt älskar jag forskning och värderar den vetenskapliga processen som det högsta mänskligheten någonsin arbetat fram.

Den som ser forskning som mindre viktigt – och individens integritet som helt orubblig oavsett hur goda intentionerna är – kommer nog inte anse att detta uppfyller Kants kategoriska imperativ. En annan fråga är om det vore rätt med en allmän lag om att alltid fråga. Det är inte heller helt lätt för dels är det ju viktigt att det autonoma valet alltid görs men samtidigt kan man fråga sig om människor vill bli kontaktade jämt.

Vad är det autonoma, att delta i LifeGene eller att delta i varenda studie som använder LifeGenes data? Här kan jag inte svara ja eller nej, jag kan bara säga att jag själv har lämnat mina uppgifter till all forskning i projektet och jag har ingen lust att jagas av den ena forskaren efter den andra som ska ha mitt samtycke för minsta lilla studie. Det sistnämnda ser jag som ett större problem för mig än att jag inte vet allt. Men som sagt, kanske är jag naiv.

I det andra imperativet tycker jag att frågan är mer lätt att besvara. Forskningen man hoppas bedriva – och de resultat man hoppas generera – ÄR (liksom all forskning om och med människor och samhället) i syfte att förbättra det samhälle vi lever i och gynna de människor som lever i det. Oavsett om det handlar om att förstå genetiska komponenter i drogmissbruk, att förstå de strukturella maktförhållandena som samhället bygger på, att komma fram med nya läkemedel mot kroniska sjukdomar eller att lösa den teoretiska fysikens stora gåtor. Kort sagt så ser jag deltagarna i LifeGene som mål i sig och inte bara medel för någon annans mål.

Slutord

Det finns alltså enligt mig goda grunder för att tillåta ett projekt som LifeGene och man kan faktiskt argumentera för projektet utifrån både utilitaristiska och deontologiska grunder. Emellertid är kritiken viktig och den som deltar MÅSTE vara medveten om allt vederbörande ger sig in på. Att det här kommer kunna användas i massa olika studier och att man inte kommer ha möjlighet att välja fritt.

Men är det ens önskvärt? Som deltagare i projektet har jag delgivit forskarna mina uppgifter för forskningens skull och jag vill verkligen inte att varenda forskare som sedan ska använda datan ska ringa upp mig och be om informerat – påskrivet – samtycke. För den risken finns, och den är ett bekymmer i medicinsk forskning. Om man exempelvis vill undersöka ett blodprov som legat i en biobank tio år kanske en etisk nämnd kommer kräva att forskaren kommer i kontakt med personen som lämnat blodet. Då måste man alltså först ta reda på läkare som tagit provet, sedan få tag i personen. Och om personen dött måste man istället hitta anhöriga. Otroligt mycket merarbete för forskningsetikens skull alltså.

Det här löser man bäst – anser jag – genom något som kallar “opt out”. “Opt out” står i motsats till “opt in” och det betyder att man säger till om man vill gå ur ett projekt. Den aktiva handlingen går alltså från att vara deltagandet i studie efter studie till att bli en fråga om avhopp. Om “opt in” gäller så måste man ge sitt samtycke varenda gång, om och om igen om ens uppgifter/prover ska användas i forskning.

Med “opt out” ger man istället ett allmänt samtycke och om man känner att man inte längre vill vara med så slipper man genast delta och behöver inte motivera varför. Alla får gå ur och ska få gå ur precis när de vill, det är otroligt viktigt. Men det kommer innebära mindre merarbete för forskare och mer forskningsresultat som kan vara till samhällets fördel. Så att de ansvariga för projektet behandlar uppgifterna ytterst noggrant och konfidentiellt och informerar klart och tydligt att det inte är “en studie” de deltar, i utan ett dataregister från vilket deras uppgifter kan användas i all möjlig medicinsk forskning, är extremt viktigt. Samt att man naturligtvis informeras noggrant om sin fulla rättighet att man när som helst, utan att motivera varför, kan hoppa av. Då ser i alla fall jag att den potentiella nyttan med LifeGene överstiger riskerna och ett sånt här jätteprojekt tycker jag att vi i Sverige ska vara stolta över att driva.

/Nicklas

PS: Vill du läsa mer i detalj om LifeGene – och kanske själv gå med i projektet – så gå in på deras hemsida här.

Relaterade inlägg:

1. Kosttillskottsreklam förtäckt som forskning
2. Mer om anekdoter och lite kring köpt forskning

Som många säkert kan gissa kommer inspirationen till att jag skriver detta inlägg nu från idrottsgalan där flera tävlingsgrenar som jag och många andra inte anser är någon form av större fysisk träning var med bland de nominerade. Det här är inte på något sätt en ny tanke hos mig då jag har gått runt med den enda sen Annika Sörenstam vann Jerringpriset 2003 och jag har även haft ett utkast på ett inlägg kring denna fråga liggandes i över tre år. Det som hindrat mig från att publicera inlägget tidigare har varit för att jag vet att den här typen av inlägg kan göra många väldigt irriterade.

Nu känner jag dock att jag vill få ur mig det här då jag faktiskt anser att detta är något som måste diskuteras. I dagens samhälle talas det ju så mycket om att folk borde träna mer och att vi ska försöka få våra ungdomar att börja idrotta och sen fortsätta med det när de blir äldre och då är det viktigt att vi också försöker oss på en definition av idrott.

Min egna personliga definition på vad som är en idrott

Som rubriken här ovanför säger vill jag vara tydlig med att säga att den definition jag tar upp här är min egen. Jag är väl medveten om att det går att dra helt andra gränser om man vill det då det inte finns någon som “äger” definitionen på ett ord. Men för mig är i alla fall definitionen på idrott:

En tävlingsgren där man utmanar andra personer som även ställer tydliga krav på din fysik och det går inte att prestera bra om man är dåligt tränad. Tävlingsgrenen i sig ska också kunna ge klara hälso- och prestationsförbättringar när man utför själva tävlingsgrenen.

Som ni kan se ställer jag två tydliga kriterier i min definition.

1. Den första är att idrotten på elitnivå ska kräva att man är bra tränad vilket direkt utesluter tävlingsgrenar där flera som tävlar närmar sig 40 år eller är ännu äldre. Det går, om man håller sig skadefri, att prestera på en väldigt hög fysisk nivå även när man är runt 40 år men det är få förunnat att hålla ihop till denna ålder. Det kan man också tydlig se i de flesta idrotter där några år efter 30 vanligen är “pensionsålder”.
2. Det andra kriteriet är att själva idrotten i sig ska kunna ge tydliga förbättringar i någon prestationsvariabel så som styrka, kondition, snabbhet och rörlighet som också påverkar hälsan.

Det här är alltså vad som är idrott för mig. Orsaken till att jag tyckte detta för 8 år sen när Annika vann Jerringpriset var för att för mig skulle idrott vara fysiskt krävande. Golf är inte fysiskt krävande. Och jag tycker fortfarande att en match/runda/omgång av en idrott under en tävling ska vara fysiskt krävande och ställa stora krav på någon fysisk förmåga.

En annan orsak till att jag numera också gillar min definition är för att jag de senaste åren arbetat mycket med att försöka få människor att vilja förbättra sin hälsa. Dels genom direkta möten med vårdtagare eller kunder i mitt yrke och dels hos väldigt många “samtidigt” genom den här sidan och föreläsningar. Jag vill att så många som möjligt ska röra på sig och försöka förbättra sin livskvalité och hälsa. En stor del i detta tycker jag är att tipsa om olika former av träning som kan tänkas passa en viss person och sen ge realistiska förväntningar över vad den träningen kan ge. Pratar jag med en individ så spelar en definition på idrott ingen större roll men om jag skriver eller talar till många så vill jag till exempel kunna säga “träning och idrott är bra för hälsan” eller “ju fler barn som tränar någon idrottar desto bättre” och veta att det ändå finns en sanning bakom dessa väldigt generella icke specifika uttalanden.

Med en väldigt lös definition på vad som är idrott – som den som Idrottsgalan använder sig av just nu – så blir mina två exempeluttalanden här ovanför istället felaktiga. Om jag frågar en person om han eller hon tränar och jag som svar får höra “jag spelar bangolf” så hade jag ärligt talat trott att personen skämtar med mig. Bangolf är väldigt kul, det kräver en väldigt stor skicklighet och säkerligen många års träning för att man ska bli bland de bästa i världen, men för mig är det ingen idrott. Det ställer ju i princip inga fysiska krav på en. Förutom väldigt gamla och mer eller mindre rullstolsbundna personer så finns det ingen som kommer att förbättra sin fysiska prestationsförmåga av att spela bangolf.

Om jag därför säger något i stil med “idrott är bra för hälsan” så vill jag inte att bangolf är inkluderat. För då blir det jag säger inkorrekt.

Man kan argumentera för att bangolfen är bra för hälsan på andra sätt. Till exempel att det förbättrar psykisk hälsa och att det innebär att man ändå är uppe och står istället för att sitta hemma i soffan. Detta är ett vettigt argument men jag anser ändå att man ska bör göra en klar differentiering mellan något som mer kan liknas vid daglig aktivitet och idrott.

Man kan även argumentera för att många som utför idrotten är väldigt vältränade. Detta är ett argument som jag till exempel stött på både när det gäller curling och golf där många av idrottarna tränar väldigt hård kompletterande träning för att förbättra sin prestationsförmåga. Annika Sörenstam är ju ett väldigt bra exempel här då hon tydligen ska ha tränat väldigt hårt sidan om golfen för att kunna prestera på max.

Men är det då verkligen tävlingsgrenen i sig som är en idrott? Enligt mig så tränar personerna i detta fall en idrott för att bli bättre på deras arbete/hobby. Träning kan hjälpa en prestera bättre på en rad olika områden i vardagen som till exempel skola, stresshantering osv men det är ingen som någonsin skulle få för sig att kalla ett kognitivt test eller liknande för en idrott. Trots att det då faktiskt är så att fysisk träning kan hjälpa en prestera bättre på den typen av test (1, 2, 3, 4, 5).

Nu drog jag till med ett verkligt extremexempel men det visar varför jag tycker att argumentet, “att vara vältränad hjälper” inte håller. Jag menar att det ska vara en “tvåvägskommunikation” här. Idrotten ska öka ens fysiska prestationsförmåga och en ökning av ens fysiska prestationsförmåga ska förbättra ens kapacitet i idrotten. Det räcker inte med den ena vägen. Träning eller idrottande kan säkert hjälpa dig prestera inom till exempel bowling men bowling kommer inte hjälpa dig att prestera fysiskt.

Hur är det med tävlingsgrenarna som varit med på Idrottsgalan?

Enligt mig finns det en hel del tävlingsgrenar som varit med genom åren där den fysiska biten av idrotten kan ifrågasättas. Vissa ser jag som självklara att de inte kommer ge någon fysisk färdighet och jag kommer därför inte ens att gå igenom dem närmare. Dessa grenar är skytte, bowling, bangolf och curling. Det är möjligt att det finns fler exempel på denna typ av tävlingsgrenar som varit med tidigare men det är dessa jag kommer på just nu. Det finns två grenar som kan kräver lite mer information då de ligger lite mer i en gråzon. Detta är golf och hästridning.

De fysiska kraven av att spela golf

Inom golf rör man på sig en del och en 18 hål innebär en promenad på ungefär 7-9 km beroende på banan och hur bra man slår. Redan med den informationen kan vi säga att golf är bättre än soffan då fysisk inaktivitet för sig själv är en hälsorisk. Men hur är det med den faktiska förändringen i fysisk prestationsförmåga?

Jag har faktiskt bara lyckats hitta en enda studie som verkligen tittat på detta. I studien undersöktes 110 män mellan 48-64 år som antingen fick spela golv minst två gånger i veckan under 20 veckor eller fungera som kontrollgrupp (6). Totalt blev det i snitt 2,5 rundor golf i veckan med en total “träningstid” på 10 timmar för de 55 som hamnade i golfgruppen. Resultatet när det gäller syreupptagningsförmåga och uthållighet ser ni här under.

Tabellen visar skillnaden mellan kontrollgruppen och golfgruppen efter det att golfgruppen spelat golf 10 timmar i veckan under 20 veckor. Den enda skillnaden som var signifikant var i forskarnas gångtest där golfgruppen gick i totalt 36 sekunder längre.

Man fann ingen skillnad i syreupptagningsförmåga mellan grupperna efter träningstiden. Det fanns däremot en skillnad i den tid som de orkade arbeta på ett gångtest på ett löpband. Detta test varade i över 21 minuter och skillnaden i förändring mellan grupperna efter interventionen var 36 sekunder. Av den förändringen stod faktiskt kontrollgruppen för det mesta då de försämrade sina resultat under studieperioden. Tittar vi istället på procent så förbättrade golfgruppen sin tid med endast 0,9 procent jämfört med testerna innan träningsperioden. Så 10 timmars träning under 20 veckor gav alltså en förbättring på 0,9 procent i ett gångtest hos tidigare inaktiva personer.

Förutom testerna ovan så gjorde man även en hel del andra fysiska prestationstester på deltagarna. Det man undersökte var:

• statisk balans där deltagarna fick stå på ett ben
• dynamisk balans där deltagarna fick gå längst med en linje
• rörlighet i överkroppen genom att deltagarna fick böja sig åt sidan
• rörlighet i axlar och nacke
• styrka i överkroppen som testade genom en variant på armhävningar
• statisk styrka i nedre ryggen som testade genom statisk ryggextension

Efter studiens gång hade golfgruppen endast förbättrat sig i statisk ryggextension. Alla de andra testresultaten förblev oförändrade. Den faktiska förändringen i tid för ryggextensionen var på 8 sekunder, från 93 sekunder till 101 sekunder.

Det här är som sagt den enda studien jag lyckats hitta där man faktiskt undersöker effekterna av golf på den fysiska prestationsförmågan. Personerna i studien här ovanför gick ner lite i vikt och förbättrade sin hälsa något vilket antyder att golf är en bra aktivitet för äldre människor och kan hjälpa dessa att hålla sig friska. Troligen beror en bra del av förbättringen i dessa värden på att det försvann 10 timmar plus eventuell transporttid av deltagarnas fritid då de vanligen var inaktiva och kanske åt något framför TV’n. Men oavsett så verkar golf vara en bra hobby. Däremot är golf alltså inte man ska förvänta sig några meningsfulla förbättringar i prestationsförmåga av. Det visar denna studien ganska tydligt.

Hästridning som fysisk träning

Precis som med golfen har jag endast lyckats hitta en interventionsstudie där man tittat på förändringar i fysisk förmåga av att rida häst (7). Deltagarna i den här studien var 15 kvinnor med en medelålder på 25 år. De hade sen tidigare i snitt 8 års erfarenhet av att rida men ingen av dem hade ridit under de senaste 4 månaderna innan studiens början. De deltog inte heller i någon form av strukturerad fysisk aktivitet innan interventionen.

Studien pågick i 14 veckor och deltagarna fick under den här tiden rida fem gånger i veckan. Den totala ridtiden varje gång om man räknar bort förberedelsetid och “nedvarvning” var på 40 minuter. Varje träningspass bestod utav skritt, trav, “förlängd trav” (extended trot) och galopp i tretakt (canter). Fördelningen mellan de fyra sett till tid var 21 % skritt, 34 % trav, 18 % “förlängd trav” och 35 % galopp i tretakt.

Resultatet i den här studien kan ni se här under. De vi kan se är att ridgruppen endast fick signifikanta förbättringar i mean power, total work output och fatigue index. Alla dessa värden testades med hjälp av ett wingatetest. Wingatetest utförs genom att man låter försökspersonen trampa på en cykel så snabbt och hårt det som han eller hon bara kan under 30 sekunder. Det man såg en förbättring av i den här studien var alltså medeleffekten, det totala arbetet och förmågan att hålla uppe kraften allt eftersom tiden går.

Förändring i en mängd prestation och hälsomarkörer efter 14 veckors ridning alla vardagar i veckan. Det finns väldigt få signifikanta förbättringar i ridgruppen.

Tittar vi dock lite närmare ser vi i tabellen att ridgruppen även har en ej signifikant försämring i maximal effekt. För mig antyder det att deltagarna helt enkelt hade “lärt sig testet” till det andra tillfället och höll inne lite med kraften för att orka längre. Detta förklarar alla resultaten. Deltagarna höll inne lite med den maximala kraften i början vilket gav dem möjlighet att arbeta längre tid på en högre medeleffekt, utföra ett större arbete och de höll en jämnare hastighet hela testet.

Jämför med om du själv skulle springa 400 meter. Går du ut för fullt från början skulle du inte orka alls efter kanske 100-200 meter på grund av trötthet och resterande sträcka hade gått mycket långsammare. Du får då en hög högsta effekt men en ganska låg medeleffekt och ett dåligt resultat i fatigue index, du har ju tröttnat mycket. Om du istället går ut lite lugnare orkar du hålla en jämnare hastighet hela loppet, din tid blir bättre och du får en lägre fatigue index.

Tittar vi på styrka och syreupptagningsförmåga hos ridgruppen så var det ingen signifikant förbättring efter 14 veckors träning 5 dagar i veckan. Med välvilja kan man dock antyda en trend då alla värden faktiskt förbättrats något. Då antalet deltagare endast var 15 kan de icke signifikanta resultaten därför mycket väl vara typ 2 fel, alltså att effekten faktiskt finns där men antalet deltagare i studien är för lågt för att kunna påvisa den.

I en äldre studie från 1983 utförd här i Sverige testade man 13 väl erfarna ryttare och 3 elitryttare medan de red och sen jämförde man det med värdena från ett cykeltest där man också mätte deras syreupptagningsförmåga (8). Resultatet i den studien visade att ryttarna som inte var elit använde i snitt 68 procent av sin maximala syreupptagningsförmåga under tretaktsgalopp där individen med lägst värde låg på 60 procent av max och individen med högst värde låg på 90 procent av max. Detta är tillräckligt intensivt för att fungera som fysisk träning även värden ner emot 60 procent är lite i underkant. Vid trav var syreupptagningen i snitt 63 procent hos samma grupp. Hos de tre elitryttarna gick syreupptagningsförmågan endast upp till 38, 39 respektive 59 procent av den maximala syreupptagningsförmågan vid galopp. Så låg ansträngning kommer inte att ge någon meningsfull förbättring i syreupptagningsförmåga.

I studien tittade man också på hur syreupptagningen förändrades vid hoppning hos två deltagare och resultaten där visade att den höjdes upp till 73 respektive 78 procent av deras maxvärden. Detta är helt okej värden men då ska man tänka på att vi snackar om ungefär en till två minuters arbete på den intensiteten. Det är ungefär som att en normaltränad person skulle gå ut för att springa 5 km men stanna efter 2 minuter. Tröttheten hade inte direkt varit så stor.

Jag har även hittat en annan studie där man tog fem ryttare som tränat under längre tid men ingen av dem tränade intensivt och alla hade arbete sidan om sin hästridning (9). De fick sen prova på att rida med fyra olika hästar och även hoppa med två olika hästar. Resultatet i den här studien är i linje med den tidigare studien om än något lägre. Syreupptagningen höll sig på i snitt 62 procent av max vid galopp och 48 procent vid trav. En av de fem deltagarna utmärker sig dock tydligt i statistiken med värden på 83,4 respektive 69,5 procent av maximal syreupptagningsförmåga vilket höjer medelvärdena. Den här personen hade ju säkerligen fått bättre kondition av mer regelbunden ridning.

Ett sätt som troligen är mycket bättre att för att titta på träningseffekten av att rida är att titta på den absoluta syreupptagningen under ridningen. Det är nämligen så att ridstilen påverkar ansträngningen för ryttaren mycket mer än själva hastigheten som hästen håller. Om det blir någon träningseffekt eller inte beror därför i stort på hur vältränad personen som rider är från början. I de studierna jag nämnt här ovanför visade man att den totala syreförbrukningen vid trav ligger på ungefär 1,5-1,6 liter per minut. För galopp är motsvarande siffra 1,7-2,0 där bättre ryttare verkar få de lägre värdena och de manliga ryttarna har lite högre än de kvinnliga.

För att man ska få en meningsfull förbättring av konditionen behöver man träna på en intensitet kring 70 procent av ens maximala syreupptagningsförmåga i en halvtimme i alla fall två-tre gånger i veckan. För att man ska få en träningseffekt av ridning på konditionen behöver man alltså ha en syreupptagningsförmåga som är så låg att värdena i tidigare stycke kommer upp till motsvarande 70 procent. Om vi tar en exempelperson på 70 kg så måste denna person då ha en syreupptagningsförmåga som är mindre än 40 ml/kg/min för att få en träningseffekt på syreupptagningsförmågan av att rida galopp. Själva galoppträningen måste också ske under ungefär 30 minuter ett par gånger i veckan.

Det godtyckliga med att sätta en gräns

Som jag tog upp redan från början är detta ett väldigt svårt ämne. Det går liksom inte att dra någon tydlig gräns. Jag har en bakgrund inom bollsporter, lagidrott och då främst fotboll och numera arbetar jag inom träning och prestation för idrottare samt även ibland med att förbättra hälsan hos äldre sjuka eller skadade personer. Detta påverkar givetvis mitt sätt att se på vad som är idrott.

Jag inser även att min egen definition inte direkt lämnar någon plats för grenar som till exempel höjdhopp och spjut där träning av endast tävlingsgrenen bara skulle ge en snedbelastning och kanske lite snabbhet och styrka i ett ben eller en rotationsrörelse. Mycket av träningen för de som sysslar med höjdhopp och spjut består ju av annan träning som syftar att förbättra prestationen i grenen. Precis som styrketräning kan hjälpa en golfare att prestera bättre.

Jag har letat på Riksidrottsförbundets hemsida för att se om de har några kriterier för vilka tävlingsformer som får vara med och vilka som inte får vara med. Jag hittade ingen jättebra information men i deras stadgar fann jag följande:

Idrott är: fysisk aktivitet som vi utför för att kunna ha roligt, må bra och prestera mera.
Idrott består av: träning och lek, tävling och uppvisning.
Idrotten ger: fysisk, psykisk, social och kulturell utveckling

Det här ger oss inte mer information än att idrott ska vara fysiskt utvecklande. Vad som helst kan ju vara fysisk utveckling. Tävlar du i dart blir du ju garanterat bättre på att göra finjusteringar i ditt sikte med armen. Spelar du plockepinn blir du stadigare på handen vilket också det är en fysisk utveckling men vem skulle kalla plockepinn för en idrott? Å andra sidan skriver Riksidrottsförbundet följande i ett dokument kallat “Idrott hela livet – Strategisk plan för idrottsrörelsens folkhälsoarbete“:

Idrottsrörelsen erbjuder en motkraft till den fysiska inaktivitet som är en av de stora riskfaktorerna i dagens samhälle. Att skapa ett livslångt intresse för daglig fysisk aktivitet, motion, och friluftsliv är det absolut främsta bidraget från idrottsrörelsen för att minska sjukdomar såsom hjärt-kärlsjukdomar, cancer, diabetes och fetma i befolkningen.

Texten här ovanför verkar ju utesluta plockepinn och dart, men när jag läser det så kan jag samtidigt inte hjälpa att jag tänker något i stil med:

hur bidrar då skytte, som är den sjätte största grenen inom riksidrottsförbundet “för att minska sjukdomar såsom hjärt-kärlsjukdomar, cancer, diabetes och fetma i befolkningen”?

Att dra en gräns är med andra ord verkligen inte lätt. Men någonstans måste den väl ändå dras? Om inte så kanske vi har en vinnare av Jerringpriset som vann världsmästerskapen i dataspelet WoW om 20 år. För det krävs ju garanterat en väldig massa träning, kvickt tänkande, erfarenhet och snabba fingrar för att bli väldigt bra på det med. Inklusive en bra avatar då, precis som man inom många andra tävlingsgrenar är beroende av material eller djur.

Så för att summera kan vi säga att jag inte har kommit fram till någon bra definition Förhoppningsvis har jag dock lyckats få fram lite tankar. Jag tycker verkligen att det behövs en tydligare och bättre definition på vad som ska räknas som idrott. Det behövs om vi ska rekommendera folk att börja idrotta för att förbättra sin hälsa. Statens folkhälsoinstitut skriver följande på sin sida när de ger rekommendationer för barn och ungas fysiska vanor och vilka aktiviteter de bör utföra:

Aktiviteterna bör vara så allsidiga som möjligt för att ge kondition, muskelstyrka, rörlighet, snabbhet, kortare reaktionstid samt koordination.

Uppfyller verkligen alla idrotterna i riksidrottsförbundet detta krav? Och uppfyller alla idrotterna som varit representerade på idrottsgalan det? Mitt svar på dessa två frågan är ett bestämt nej. Men det gör ju inte heller endast konditionsträning eller endast styrketräning heller

Relaterade inlägg:

1. Regelbunden träning men en övrigt stillasittande fritid – är stillasittandet i sig en riskfaktor för hälsan?
2. Fysisk aktivitet och hälsa…
3. Ett nytt paradigm inom fysiologin – inaktivitetsfysiologi

Godkänt som evidensbaserat av EFSA

Nu har den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, European Food Safety Authority (EFSA), avslutat en granskning av 2758 påståenden och kommit fram till att bland annat kreatin har en bevisad effekt för prestation vid högintensiv och kortvarig ansträngning. Dess effekter för prestation på uthållighet har emellertid mer knapert stöd. Även där finns ju vissa tendenser men att det som sagt inte riktigt påvisats ordentligt, vilket Jacob skrivit om i “Kreatin och uthållighet“.

Livsmedelsverket skriver följande om EFSA’s utlåtande om kreatin (läs hela artikeln här):

Kreatin
Det finns vetenskapliga bevis för att tillskott av 3 gram kreatin per dag ökar den fysiska prestationen vid högintensiv och kortvarig ansträngning, till exempel sprintidrott. Målgruppen är vuxna som tränar eller idrottar. 3 gram är en betydligt lägre dos än vad som vanligen rekommenderas av dem som säljer tillskotten. Däremot finns inte tillräckligt vetenskapligt underlag för att påstå att kreatin har effekt vid långvarig ansträngning som kräver uthållighet, som maraton.

Hela publikationen om kreatin från EFSA kan du läsa här. I sammanfattningen skriver de följande om kreatin och högintensiv träning:

Increase in physical performance during short-term, high intensity, repeated exercise bouts

The claimed effects are “energy metabolism”, “muscular effort”, “bodily constitution”, “increasing strength”, “increasing mass”, “increasing power”, “increasing performance”, “muscular effort/recovery”, “increasing time to exhaustion” and “increasing lifting volume and performance”. The target population is assumed to be adults performing high-intensity exercise. In the context of the proposed wordings and the references provided, the Panel assumes that the claimed effects refer to an increase in physical performance during short-term, high intensity, repeated exercise bouts. The Panel considers that an increase in physical performance during short term, high intensity, repeated exercise bouts is a beneficial physiological effect.

In weighing the evidence, the Panel took into account that there is good consensus on the role of creatine in increasing physical performance during short-term, high intensity, repeated exercise bouts, and that the meta-analyses and individual intervention studies provided in the consolidated list are consistent with this consensus.

On the basis of the data presented, the Panel concludes that a cause and effect relationship has been established between the consumption of creatine and an increase in physical performance during short-term, high intensity, repeated exercise bouts.

The Panel considers that in order to obtain the claimed effect, 3 g of creatine should be consumed daily. The target population is adults performing high-intensity exercise.

Slutord

Ja det är inte ofta som typiska träningstillskott tar sig igenom den här typen av granskningar. Med all rätt dessutom, majoriteten är ju skräp. Kreatin är dock, som vi redan visat, evidensbaserat som effektivt och nu har även officiella organ fastslagit detta.

/Nicklas

Relaterade inlägg:

1. Kreatin och uthållighet
2. Bikarbonat – Ett tillskott det nästan aldrig pratas om
3. Koffein – ett tillskott som fungerar

Att 3 av 4 butiker ger samma råd tyder ju på att tekniken som används för att utvärdera fötterna och löpsteg ändå verkar fungera ganska bra. Problemet är dock att det inte finns något som säger att den utprovade skon kommer minska skador även om 3 av 4 butiker ger dig den skon. Jag har skrivit två längre inlägg kring utprovning av joggingskor här tidigare på sidan och jag tänker inte gå igenom den forskning som finns en gång till. Den som är intresserad kan läsa inläggen:

1. Pronerade eller supinerade fötter – ska man välja skor efter det?
2. Skor, barfotalöpning, fotisättning (del 3 av 7) – Skaderisk vid löpning och valet av skor

Relaterade inlägg:

1. Ordentligt dämpade skor med tjock sula påverkar ens balans negativt
2. Den vetenskapliga debatten om mättat fett samt en liten teaser inför min nya BODY-artikel
3. Pronerade eller supinerade fötter – ska man välja skor efter det?

För lite mer än ett halvår sen publicerades dock en studie som gjorde en hel del läsare på träningsforum yra i bollen. Titeln på denna studie var, “Low-load high volume resistance exercise stimulates muscle protein synthesis more than high-load low volume resistance exercise in young men” och resultatet i denna studie var att proteinsyntesen stimulerades något mer efter 30 reps till failure jämfört med träning med 90 % av 1RM till failure. När studien publicerades så läste jag igenom den ganska fort. När jag var klar så slängde jag den i papperskorgen och tänkte väl mest att jag önskade att jag lagt de där 10 minuterna på något annat. På träningsforumet Kolozzeum där väldigt många kan väldigt mycket om träning drog dock ändå diskussionen iväg och nu är den uppe i snart 900 kommentarer. Detta trots att flera av de mer kunniga på forumet hela tiden försöket tona ned resultatet.

Les Mills nyhetsbrev angående studien och Bodypump

Efterhand avtog diskussionen på Kolozzeum och jag tänkte inte mer på studien överhuvudtaget förrän jag fick ett mejl för några veckor sen med Les Mills nyhetsbrev. I detta nyhetsbrev så försöker Les Mills tillskriva resultatet i den här studien till träningsformen Bodypump.

- Undersökningen bekräftar vad många upplevt när de tränar BODYPUMP, att de blir starkare och att de får muskeltillväxt.

Verklighetskollen

Jag kommer att gå in djupare på flera andra saker i själva studien och kring dess resultat som visar att den inte bör förändra någons träning men innan jag gör det tänker jag också ta till med rent sunt förnuft här. Titeln på denna del är verklighetskollen och det är i princip det enda som behövs för att förkasta informationen från nyhetsbrevet här till höger som skitsnack. Studien visar alltså en större proteinsyntes för gruppen som enligt dem tränade enligt Bodypumps principer jämfört med den mer klassiska gymträningen. Detta har av många tolkats som att högrepsträning är bättre än mer klassisk gymträning för hypertrofi. Min fråga är då följande, hur många som går regelbundet på bodypump växer snabbare än någon som tränar regelbundet på gymmet? Svaret är i princip ingen.

Så antingen är det så att 30 % av 1RM inte är bättre än 90 % av 1RM för muskeltillväxt eller så innebär inte bodypump som träningsform samma typ av träning som man tittat på i studien. Låt oss därför titta vidare på studien för att möjligen försöka hitta svaret på detta.

Mer information om studien

Upplägget på den här studien är väldigt otydligt. Totalt var det 15 deltagare med i studien och man gjorde tre olika tester där varje deltagare endast fick utföra två av testerna, alltså var det 10 tester per upplägg. De tre olika testen var:

1. 4 set till failure med 90 % av 1RM
2. 4 set till failure med 30 % av 1RM
3. 4 set med en vikt motsvarande 30 % av 1RM som lyftes för att matcha arbetet i det första testet

För att kunna utföra test 3 måste man med andra ord ha utfört test 1. Det här går inte alls ihop med att deltagarna endast fick utföra två tester och att det var 10 försökspersoner för varje upplägg. Metoddelen till denna studie är med andra ord väldigt motsägande och även om det inte säger något som själva resultatet så undrar man lite om kvalitén på forskningen när man hittar den här typen av “problem” i studier.

Övningen man använde sig av i studien var benspark där deltagarna fick genomföra övningen utan någon paus mellan repetitionerna. Just den här punkten är viktig och jag kommer att komma tillbaka till den senare.

Efter testerna gjorde man mätningar av proteinsyntesen i den tränade muskeln och jämförde denna mellan testtillfällena. Detta är alltså ingen träningsstudie utan man har endast tittat på den akuta effekten på proteinsyntesen.

Tolkning av resultatet

Studiens resultat visade att träningen där deltagarna fick träna till failure med en vikt motsvarande 30 % av 1RM gav en större ökning av proteinsyntesen än träningen med 90 % av 1RM. Det finns dock en väldig massa variabler som man måste fundera kring innan man drar slutsatsen att träning till failure med en vikt motsvarande 30 % av 1RM är bäst för hypertrofi.

Den första och mest uppenbara problemet med den här studien är att man inte har mätt proteinnedbrytningen. Muskeltillväxt, det vill säga hypertrofi, är summan av proteinsyntesen och proteinnedbrytningen. Att endast mäta proteinsyntesen och sen dra slutsatser kring den slutliga balansen är lika klokt som att inte kontrollera utgifterna på ens bankkonto och dra slutsatser om dess balans endast baserat på lönechecken. Inte heller har man tittat på effekterna på lite längre sikt. Hur anpassar sig kroppen till de olika träningsuppläggen?

Skillnad i proteinsyntes i relation till viktval hos yngre och äldre män. I den här studien matchade man den totala volymen.

Ett annat stort problem med den här studien är att man inte kontrollerade för volymen träning. När deltagarna tränade med 30 % till failure så lyfte dem totalt 1080 kg medan de vid 90 % tillfället endast lyfte 710 kg. Att inte kontrollera för volymen i en sån här studie gör det väldigt svårt att jämföra grupperna. Gruppen som tränade på 90 % av 1 RM utförde totalt endast 20 repetitioner vilket är i underkant sett till vilken träningsmängd som troligen behövs för att stimulera proteinsyntesen till max.

Det finns faktiskt en tidigare studie där man tittat just på effekten av olika tunga vikter på proteinsyntesen där man matchat arbetet och resultatet från den studien ser ni här till höger (1). Där ser man tydligt att proteinsyntesen ökade med tyngre vikter upp till i alla fall 60 %. Resultatet var inte signifikant för 75 % hos de unga männen men troligen finns det en skillnad ända upp till 75 % för yngre män och man hade sett detta om studien haft fler deltagare.

75 % av 1RM motsvarar ungefär 8-15 repetitioner vilket stämmer mycket bättre överens med all den forskning som redan finns kring styrketräningens effekter på längre sikt som jag redogjort för i mina inlägg kring styrketräning. Just studierna med praktiska resultat är inget man får glömma bort här. Den typen av studier där man endast mäter cellsignaler och akut påverkan på proteinsyntesen är inte i närheten av lika säkra som de studier som mäter verkliga resultat på hypertrofi.

Vi ser även ett annat problem med jämförelsen mellan 30 % av 1RM och 90 % av 1RM här. 90 % av 1RM är inte optimalt för att bygga muskelvolym. Både studien jag tagit upp i styckena här ovanför och en väldig massa faktiska träningsstudier har visat på det. Varför jämförde man då inte med 75 % av 1RM till failure istället för just 90 %?

Det finns dock en troligen viktig sak som skiljer studien här ovanför på den studie som detta inlägg handlar om. Det är det faktum att man tränade till failure i 30 % av 1 RM gruppen. Både när författarna till studien lägger fram sin hypotes i början på artikeln och i diskussionsdelen efter så betonar de vikten av att träna till failure för att effekten troligen ska kunna uppnås med lägre vikter. Man lyfter upp många av studierna med ocklusionsträning som visat att om man stryper blodtillförseln till en muskel så kan man få stor muskelhypertrofi trots träning med lätta vikter. Det är här just övningen benspark kommer in i bilden. I denna övning är det möjligt att hela tiden hålla en aktiv kontraktion i muskeln och på så sätt lite simulera verklig ocklusionsträning. Detta kan vara en möjlig förklaring till att resultatet blev som det blev i studien.

Tittar vi på bodypump och träningen där så handlar det mer eller mindre aldrig om övningar där kontraktionen hålls hela tiden. Det hade varit möjligt vid till exempel bicepscurl men övningarna utförs inte på detta vis under bodypump. Inte heller tränar man till komplett failure, det vill säga när man inte klarar av att lyfta vikten en enda gång till*. Bodypump som träningsform ska därför inte jämföras med den träning man genomförde i den här studien.

Summering

För att summera och svara på de två alternativa förklaringarna som jag tog upp tidigare så är det faktiskt så att träning till 30 % av 1RM till failure inte är bättre än mer klassisk hypertrofiinriktad träning och bodypump är som träningsform inte alls lik den träning man använt sig av i studien. Deltagarna i studien klarade i snitt 24 repetitioner per set när det tränade med 30 % av 1RM till failure i 4 set. Detta är en väldig skillnad mot bodypump där man kan utföra nästan 100 repetitioner med någon längre paus och flera kortare vilor mellan repetitionerna.

Värt att notera här är också att en ökning av proteinsyntesen i sig alltså inte nödvändigvis innebär en ökning i muskelmassa. Det sker en ökning av proteinsyntesen även av ren konditionsträning på cykel i en eller två timmar (2, 3), något som få skulle påstå bygger muskelmassa i någon betydande mängd.

*Folk kan givetvis tränar bodypump lite hur de vill. Jag baserar min åsikt på att jag faktiskt tittade igenom en hel instruktionsvideo för bodypump nr 68 innan jag skrev klart detta inlägg och det är hur instruktörerna där själva tränade och vad de sa till gruppen som jag baserar mitt påstående på.

Relaterade inlägg:

1. Falsk marknadsföring kring BodyPump
2. BodyPump – En uppdatering med fler studier, del I
3. BodyPump – En uppdatering med fler studier, del II

Jag valde dock en annan titel då jag tänkt använda mig av power balance som exempel och förhoppningsvis kan detta inlägg också få personer som googlar på power balance att inte köpa produkten.

Power Balance / EFX-armbanden – en kort introduktion

Power Balance kommer i många olika former. Hur det är konstruerat spelar ingen roll, inte heller om det rör huden

Power Balance-armband är en produkt som på allvar började dyka upp på marknaden för ungefär 1,5 år sen. I princip är det ett gummiarmband med två stycken hologram i varje ände som påstår besitta någon slags magisk kraft som förbättrar styrka, rörlighet och balans. Redan här hör man att det är frågan om totalt skitsnack, men det brukar ju inte hindra produkter från att ibland bli väldiga försäljningssuccéer. Många elitidrottare har använt sig av armbandet och under fotbolls-VM kunde man bland annat läsa om hur flera spelare i det Holländska landslaget använde sig av dessa armband. Andra kända elitidrottare som basketbollspelaren Shaquille O’Neal och ishockeyspelaren Teemu Selänne har till och med gått ut och marknadsfört produkten.

EFX armbanden är samma sak fast från någon annan tillverkare. Dock har de komiskt nog en varning på sin hemsida där de varnar för att det finns piratkopior på marknaden vars effekt är tvivelaktig Deras egen förklaring till varför deras armband fungerar har de dock plockat bort från sin hemsida och ersatt med texten:

EFX produkters effekter har ännu inte bevisats vetenskapligt. Teknologin studeras för närvarande i olika forskningsanläggningar och resultat väntas inom de närmaste månaderna.

Jag tänker inte gå in på de försök till att förklara armbandens påstådda effekt som finns, de är alla fullständigt felaktiga och har inget med vetenskap att göra. Armbanden brukar säljas genom att försäljaren utför en rad tester där man först får prova utan armbandet och sen med armbandet. En bra genomgång hur man blir lurad av dessa test kan ni se i videon här under. I den första videon visar man hur testerna går till för att lura folk och i den andra videon ser ni hur en försäljare gör bort sig så fort han inte vet vem som verkligen har armbandet på sig.

Den andra filmen är ett bra exempel på varför även den som undersöker behöver vara blindad i en studie. Det går inte att lita på att en person är objektiv mot sig själv. Även om man tror dig mäta precist finns det flera undermedvetna faktorer som kan inverka på resultatet. Den klassiska förnekelsen som försäljaren visar prov på är också klassisk, även inom träning och hälsa. En förespråkare blir så säker på att det han eller hon påstår stämmer så de vägrar tro på motbevis.

Orsaken till att jag skriver detta inlägg

Det här inlägget är nästan ett klassiskt “skeptiker”-inlägg och jag har ju även blivit kallad det ett par gånger av de som inte alltid gillar det jag skriver. Personligen tycker jag att den här typen av inlägg är totalt meningslösa och det som skeptiker oftast ger sig på är tämligen självklara saker där man i mina ögon behöver vara duktigt godtrogen för att gå på det som påståtts från början. Som i det här exemplet är det ju hur självklart som helst att produkten är en blåsning. Läser man förklaringen till varför det skulle fungera är det ännu mer uppenbart att de är skojare som försöker sälja saker.

Orsaken till att jag skriver detta inlägg är dock för att det nu har släppts en studie på dessa armband. Nej, jag skojar inte. Det finns alltså någon forskare i världen som ansåg att det var värt att slösa sin tid, först på att genomföra studien och sen på att faktiskt få den publicerad (1).  Jag tänker gå igenom upplägget på studien ganska ingående då det visar hur lätt man kan motbevisa den typen av påståenden som görs kring Power Balance om man verkligen vill.

Inte nog med att forskarna verkligen gav sig på att undersöka en sån här produkt, de var dessutom väldigt flitiga. De samlade ihop 42 deltagare till studien och hela 35 fullföljde den. Först tog man fram ett placeboarmband. Detta var precis samma armband men man tog bort hologrammen som påstås innehålla all kraft och ersätta dem med vanlig rostfritt stål. Armbandet konstruerades också så det skulle väga lika mycket som det riktiga Power Balance-armbandet.

Nu hade man alltså ett placeboarmband och ett verkligt armband som skulle jämföras. Hur gör man då detta på ett rättvist sätt? När det gäller balanstester kommer försökspersonerna att prestera bättre när de tidigare fått ett försök. Om man därför valt att alltid testa i samma ordning så hade det armbandet som testats sist fått en fördel. Därför införde man två testprotokoll som genomfördes på två olika dagar. Den ena dagen fick de börja med ett av armbanden och avsluta med det andra. Vilket av armbanden de fick börja med randomiserades, det vill säga slumpades.

Det finns ju ännu en variabel att ta hänsyn till här. Det skulle kunna vara så att armbandet i sig har en effekt, det vill säga att deltagarna tror på att de kommer få bättre balans när det håller i ett armband, oavsett om det är placebo eller inte. Därför införde man ännu en testomgång. Denna gång fick deltagarna stå utan något armband alls. Det slutliga upplägget på försöken blev då:

Protokoll 1: placebo-inget-PowerBalance
Protokoll 2: PowerBalance-inget-placebo

För att en studie verkligen ska bli bra behöver man dock kontrollera mycket mer än dessa faktorer. Det första man behöver göra något åt är “balanstesten” som används av försäljare av Power Balance. Hur dessa går till kan ni se i youtube-klippen här ovanför. Detta är knappast objektiva tester, hur bra det går handlar helt om hur försäljaren/undersökaren trycker. Istället använde man sig därför av tryckplattor för att undersöka balansen. Med hjälp av dessa kan man inte bara se hur länge en person kan hålla balansen på ett ben, man får dessutom data på hur bra de är på att hålla sin tyngdpunkt centralt över foten. För att lägga till lite extra krydda så lät man dessutom deltagarna utföra balanstesterna på plant underlag och lutande underlag. Deltagarna fick även testa balansen både med öppna och med slutna ögon.

Det fattas dock några saker till för att studien ska bli bra. För det första behöver testningstillfället standardiseras. För att uppnå detta införde man följande regler för försökspersonerna:

• De fick alla samma instruktioner av samma instruktör inför alla tester
• De fick inte ha på sig några skor, nycklar, smycken eller ha något löst i fickorna
• Deras mobiler var avstängda
• De skulle hålla armbanden i höger hand

Den slutliga pricken över i’et i studieupplägget införde man när man såg till att det alltid var samma person som tog tid och läste av resultaten vid balanstesterna. Denna person var också blindad från om deltagarna hade ett Power Balance i handen eller en placebo.

Resultatet i studien

Surprise surprise, man såg ingen effekt alls på balansen från Power Balance. Det var till och med en trend för sämre balans för Power Balance som säkerligen beror på slumpen men jag tycker ändå att det är lite komiskt

En intressant aspekt i studien är att det inte fanns någon skillnad i balans även när man jämförde testerna utan något med testerna med armband. Så de som argumenterar för en placeboeffekt när de säljer armbanden gör bättre i att låta något barn på dagis konstruera ett armband istället för att betala 300-400 kr för det.

Summering

Mitt mål med detta inlägg är först och främst att få fram hur man på enkla vis kan testa helt fantastiska påståenden från olika försäljare. Det är egentligen den delen som jag tror kan ge bra kunskap då upplägget på studien i fråga var väldigt bra men ändå enkelt.

En annan sak värd att ta med sig från detta inlägg är de faktiska testerna. Det finns många typer av rörelsetester och liknande på marknaden nu. Flera av dessa använder sig av snarlika tekniker för att försöka påvisa en effekt av olika rörelser eller instrument. En väldigt vanlig variant är att man ber någon böja sig framåt. De kommer då en viss längd. Sen ber man dem ställa sig igen och utföra någon form av rörelse eller så får den en snabb behandling. Sekunderna senare kommer personen kunna böja sig lite längre. Det här händer även om du inte utför någonting! Vanligtvis kan man räkna med ungefär 2 cm men är det en trevlig och snäll testutförare kan det ofta bli någon centimeter till. Upprepar man rörelsen kommer man ju även längre och längre efter hand.

Wesley Sneijder är en fantastisk fotbollsspelare som verkar ha blivit lurad genom att enkelt böj-dig-framåt-test.

Så nästa gång du går igenom någon form av test på det här viset så gå hem och testa precis samma sak fast utan “deras intervention”. Så om du har fått rulla på en pinne gör du samma sak utan pinne. Om du fått klämma benen mot en boll testar du utan boll. I vissa fall får man utföra saker som kan räknas som stretching eller uppvärmning och då får du hitta någon annan rörelse eller uppvärmning som kan tänkas fungera likvärdigt. Nu säger jag inte att alla metoder inte fungerar, det finns till skillnad från armbanden i detta inlägg faktisk rimliga förklaring till hur flera av dessa metoder kan tänkas fungera. Men lite ifrågasättande kan vara sunt innan man köper en stretchingpinne för några hundralappar.

Tillbaka till armbanden. Många undrar nog hur Power Balance och EFX armband kan sälja överhuvudtaget men Stadium har sålt Power Balance armband för 400 kr stycket i slutet på förra året. Produkten finns fortfarande på deras hemsida men går inte att beställa. Beskrivningen där är:

Armband som reagerar positivt med kroppens energifält och kan förbättra balans, styrka och flexibilitet.

Ett smart sätt att lura en liten unge på sin månadspeng antar jag. Jag gjorde en liten snabb sökning och hittade även föreningar som säljer Power Balance till sina medlemmar, givetvis till förmånligt pris.

Man undrar lite hur produkter kan marknadsföras med så mycket påståenden utan att behöva backa upp dem. I Australien blev där lite uppståndelse kring produkten för något år sen och då fick Power Balance gå ut med en pressrelease där de sa att de inte hade några fakta att backa upp sina påståenden med. För er som tycker det är kul att läsa när försäljare försöker slingra sig rekommenderar jag Power Bands FAQ. I princip är deras frågor de påståenden som de själva gör och sen i svaren skriver dem, “testa själv!” För er som vill blåsa era vänner med dessa enkla test rekommenderar jag att ni köper så kallade placebobands för typ 10 kr stycket.

Relaterade inlägg:

1. Kostforskning 4 – Evidensgradering av forskningsresultat och exempel på epidemiologiska studier
2. Vanliga argumentationsfel och hur folk utnyttjar dem, del II
3. Vanliga argumentationsfel och hur folk utnyttjar dem

Transfettsyror och hälsa

Huruvida dessa naturliga kontra industriellt framställda transfettsyror skiljer sig åt hälsomässigt är inte helt klarlagt, dock är evidensen mycket stark för att de industriellt framställda ÄR skadliga för oss. Jag skrev om en studie som såg ett samband mellan transfettsyror och depression häromveckan (“Depression och transfettsyror – ny studie“) men den primära riskfaktorn som man observerat är ökningen av risken för hjärt- kärlsjukdom (1, 2, 3). Något som alltså inte alls är lika tydligt för de naturliga transfettsyrorna från idisslande djur (1, 4, 5, 6).

Mot bakgrund av detta har förekomsten av transfettsyror skapat en het debatt om huruvida det ska förekomma i våra livsmedel. Är det individens egna ansvar att helt utesluta vad han/hon inte vill äta och får man annars skylla sig själv? Eller har industrin ett ansvar att inte utsätta konsumenter för hälsorisker om man nu kan erbjuda alternativ? Transfettsyrorna gör ju livsmedlen stabila och ger längre hållbarhet samtidigt som vegetabilisk olja är billigare än exempelvis smör. Klart att det då ger en ekonomisk vinst i att tillverka kakor, godis, kex och glass med den billigare och mer hållbara råvaran än den dyrare och mindre hållbara.

Beslutet som nu tagits kan du läsa om på Aftonbladet här och på DN här och DN’s vetenskapsjournalist Karin Bojs har skrivit mer om det här.

Transfettet i svenskars kost

Hur mycket transfettsyror från industriell härdat fett som svenskar egentligen konsumerat sedan debatten tog fart är inte helt lätt att svara på. 2008 genomfördes en undersökning med data från 2005 där det framkom att det kunde tänkas ligga runt 0,6 energiprocent (7). En siffra som sannolikt minskat ännu mer sedan dess då fler och fler livsmedelsproducenter frångått sina delvis härdade fettkällor som svar på konsumenters och sakkunniga experters krav.

Nu kan alltså kraven komma att bli ännu hårdare och dessa fettsyror kommer förekomma i allt mindre utsträckning, kanske helt förbjudas.

Min kommentar

Min uppfattning är att evidensen idag är stark nog för att faktiskt klassa industriellt härdade fettsyror som negativt ur hälsosynpunkt. En uppfattning jag inte delar när det gäller mättat fett, vilket de som läser den här bloggen frekvent förmodligen inte har kunnat undgå att märka.

Att det dessutom faktiskt är något som kan undvikas eftersom det inte förekommer i livsmedlen från början gör det ju enkelt att kunna ta ett sånt här beslut. Man kan inte förbjuda potatis och nötter för att det kan innehålla olika gifter (solanin respektive de extremt potenta aflatoxinerna) utan där kan man bara informera konsumenter och affärer samt ha bra gränskontroller.  Men transfettsyrorna kan man byta ut mot andra råvaror och således få bättre kvalité på maten även om den inte kommer kunna ligga på hyllan år efter år utan att bli sämre.

Jag är positiv till själva beslutet men jag är samtidigt lite orolig för att risken kan föreligga att detta blir en gränsförskjutning där man börjar reglera mer och mer om vad som anses “onyttigt”. Godisskatt har ju diskuterats också och det är samma sak där. Börjar man reglera och förbjuda hit och dit baserat på vad vissa anser onyttigt kanske snart mättat fett går samma öde till mötes. Danmark var långt före Sverige med transfettförbudet och nyligen har de gått steget längre och nu verkar det bli högre priser för produkter med hög andel mättat fett också. Läs lagförslaget här.

Slutord

Men är det så att de svenska beslutsfattarna nöjer sig med detta så är jag som sagt positiv. Jag hoppas inte att vi i framtiden mer och mer börjar förbjuda och höja priser utan snarare ökar kunskaperna om matlagning och bra råvaror. Det vore trevligt med mindre pekpinnar och rekommendationer och istället mer medvetenhet och kanske lite hårdare tag mot marknadsföringen av skräpmat och lite reglering mot att ha godiset precis vid kassan i affärer etc. Det ska bli intressant att se om det här får några effekter på sikt dock.

/Nicklas

1. Mozaffarian D et al. Health effects of trans-fatty acids: experimental and observational evidence. Eur J Clin Nutr. 2009 May;63 Suppl 2:S5-21.
2. Micha R and Mozafarian D. Trans fatty acids: effects on cardiometabolic health and implications for policy. Prostaglandins Leukot Essent Fatty Acids . 2008 Sep-Nov;79(3-5):147-52.
3. Mente A et al. A systematic review of the evidence supporting a causal link between dietary factors and coronary heart disease. Arch Intern Med. 2009 Apr 13;169(7):659-69.
4. Jakobsen MU et al. Intake of ruminant trans fatty acids and risk of coronary heart disease. Int J Epidemiol. 2008 Feb;37(1):173-82.
5. Jakobsen MU et al. Intake of ruminant trans fatty acids and risk of coronary heart disease-an overview. Atheroscler Suppl. 2006 May;7(2):9-11. Epub 2006 May 18.
6. Stender S et al. Ruminant and industrially produced trans fatty acids: health aspects. Food Nutr Res. 2008; 52: 10.3402/fnr.v52i0.1651.
7. Becker W et al. Fett och fettsyror i den svenska kosten – Analyser av Matkorgar inköpta 2005. Livsmedelsverket, Rapport 17/2008.

Relaterade inlägg:

1. Naturliga transfettsyror – en interventionsstudie
2. Depression och transfettsyror – ny studie
3. GI och GL – en kort beskrivning

BMI – vad är det och vilket är användningsområdet?

BMI är en förkortning för Body Mass Index, kroppsmasseindex på svenska. Det räknas ut genom att man tar sin vikt och divideras med sin längd i meter i kvadrat. Väger man 85 kg på 190 cm blir alltså beräkningen 85/(1,9×1,9) och det ger ett BMI på cirka 23,5. Världshälsorganisationen  (WHO) definierar, sedan 1998, BMI <18,5 som undervikt,  >18,5-24,9 som normalvikt >25-29,9 som övervikt och allt från och med 30 som fetma. Dock skiljer sig detta mellan olika folkgrupper och åldrar men för vuxna västlänningar gäller de här gränserna (1).

Ökningen av övervikt enlig BMI i USA under 15 år.

BMI är dock ett trubbigt mått för en individs hälsa och skall aldrig användas som enskild variabler för att diagnostisera en person. Dels kan du ha en hög andel kroppsfett trots lågt BMI eller en låg andel kroppsfett trots högt BMI. BMI är dock framtaget som ett epidemiologiskt verktyg, alltså ett av många mått för att mäta hälsan på gruppnivå. Andra typer av mått för folkhälsa kan vara spädbarnsdödlighet, förväntad livslängd, befolkningstillväxt, antal människor som lever över eller under 1 Dollar/dag etc. Alltså används det för att se trender och jämföra populationer med någon form av objektivt mått. En individ med högt BMI behöver varken vara sjuk eller ha massor av fett på kroppen som sagt, men i en population med 10 miljoner människor där 60% av BMI över 25 kan man dra ganska klara slutsatser att den fysiska hälsan där är sämre än i en population med lika många människor fast med enbart 35% med BMI över 25. Och det är alltså i det senare fallet som BMI är ett bra enskilt mått, på individnivå krävs komplettering av flera variabler.

Aftonbladets artikel

Man tar upp dessa problem med BMI på ett ovanligt bra sätt för att vara Aftonbladet, men det är ju i och för sig inget som säger särskilt mycket. I underrubriken och ingressen läser vi följande:

Nu varnar forskare för den populära metoden: Säger ingenting om hälsa

Det är en av de största bluffarna någonsin.

Ändå räknar vi BMI, bodymass index, som aldrig förr.

Men det finns inget hälsosamt med skalan.

Tvärtom:

– Det kan vara farligt att tro på den, säger Fredrik Nyström, professor i hjärtmedicin.

En helt okej genomgång totalt sett om du läser den men fortfarande kvarstår en del frågetecken som jag ser det.

Är det här ett problem eller vill man göra det till ett problem? Vem mäter egentligen BMI på det här sättet undrar jag? I vården gör man det inte i alla fall, aldrig som enskild variabel för hälsa/ohälsa. Och OM en läkare mot förmodan skulle säga till ett muskelberg att “du är fet och behöver banta” så är det en fråga om en enskild inkompetent läkare, ett ytterst ovanligt undantag från regeln. Dessutom lär ju knappast muskelberget oroa sig, vem vet inte att man har lågt kroppsfett och grym muskelmassa?

För att motivera en patient kan dock säkert läkare använda BMI som ett verktyg för att få en patient att inse att vikten är ett problem. Om man inte tränar något som ställer krav på styrkan regelbundet är trots allt ett högt BMI ett ganska säkert tecken på att man har en kroppsfettnivå som är högre än normalt. Läkaren är dock givetvis medveten om att det egentligen inte är själva BMI siffran som är ett problem utan det är mängden kroppsfett på patienten. Att säga, “du har lite högt BMI” kan nog upplevas lättare än att behöva säga “du är lite överviktig/fet”.

Falskt positiva mått – större risk?

Just muskulösa människor med högt BMI lyfts i regel fram som exempel. Men jag tvivlar starkt på att det går runt massa “överviktsdiagnostiserade muskelberg” i samhället, det tror jag mest är en Klintbergare.

Men om det i så fall vore så att BMI-skalan de facto kan få en negativ effekt är det nog snarare i det motsatta fallet, när man är normalviktig fast kanske ändå har en mycket ohälsosam fettansamling. Att ha en stor andel inlagrat visceralt fett är starkt kopplat till metabolt syndrom och typ 2 diabetes bland annat. Den här ohälsosamma fettinlagringen kan vara betydande även om man är smal. Om man då söker för någon form av sjuklighet utan att vara minsta överviktig finns nog snarare risken att man inte uppmärksammar detta. Man kanske får medicin och livsstilsråd för vad man mår dåligt över men den skadliga fettinlagringen runt bukens organ missas. Detta är bara spekulationer naturligtvis men jag tror nog att den missen dels är mer sannolik att faktiskt inträffa samt att den dessutom har värre konsekvenser än att det bara blir en skämtsam anekdot om en inkompetent läkare (som fallet med “den överviktige kroppsbyggaren”).

Individer som mäter sitt eget BMI?

Den här gruppen är vad som i artikeln främst diskuteras. Professor Fredrik Nyström, känd från flera intressanta studier om hälsa och konsumtionsvanor (av skräpmat, godis och rödvin bland annat) intervjuas och säger bland annat:

– Det kan rent av vara farligt att tro att bmi mäter någon hälsa, säger Fredrik Nyström.

– Det kan få människor med ”godkänt” BMI att felaktigt tro att de är friska och det skuldbelägger dem som klassas som överviktiga, utan någon som helst orsak.

– BMI säger ingenting om hälsa för en enskild individ och det är i många fall bättre att vara lite överviktig, till exempel vid olika former av hjärtsjukdom

Och här kan jag hålla med. Det finns kanske de som mäter sitt BMI och drar lite för stora slutsatser av det men det gör ju samtidigt folk av massa saker. Jag ser det inte som ett direkt folkhälsoproblem att folk beräknar sitt BMI hemma. Är man överviktig är man inte sjuk per automatik och att ha normalt BMI gör en inte frisk per automatik. Men undviker folk sjukvård om de känner sig sjuka bara för att BMI är normalt? Och går människor till vårdcentralen om de känner sig friska som nötkärnor fast har BMI > 25? Jag vet inte men jag tvivlar starkt.

Slutord

Inte var det här någon sedvanligt bedrövlig sensationsartikel så för det ska väl Aftonbladet ha cred. Men jag tycker man gör en höna av en fjäder litegrann och försöker framställa det som ett problem där bantningsindustrin tjänar storkovan på människor som mäter sitt BMI i hemmet.

I mina ögon är det allmän kännedom att BMI långt ifrån säger allting, inte i närheten. Men jag tycker samtidigt att måttet faktiskt ibland får oförtjänt mycket skit till och med, det glöms bort att det är ett mått avsett för trender populationsnivå. Och studerar man inte en population tror jag som sagt att hårda bedömningar baserat på enbart BMI är en fråga om inkompetens från en absolut minoritet av hälsofrämjande professioner och/eller vårdpersonal, inte något systematisk samhällsproblem.

/Nicklas

1. WHO. Obesity: preventing and managing the global epidemic. Report of a WHO Consultation. WHO Technical Report Series 894. Geneva: World Health Organization, 2000.

Relaterade inlägg:

1. Inspirerande klipp, vilka ursäkter använder du?
2. Red Bull och prestationsförmåga – hur är det egentligen?
3. Sömnbrist och energiförbrukning

Inledningsvis skriver Andreas om vår evolution, vilken kost vi troligen ätit under flera tusen år och hur våra kroppar kan tänkas ha anpassat sig för detta. Jag är lika allergisk mot den den typen av retorik som jag är för termen “funktionell träning”. Stenålders/paleo/jägarfolk-snack används nästan uteslutande av förespråkare för någonting när de inte längre har några sakliga argument för sin sak. Helt enkelt för att rationalisera helt subjektiva val av matvaror. Så fort de inte har ett vettigt argument eller någon studie att backa upp sina påstående med går de per default över till argumentet utifrån deras egna lilla påhittade stenåldersmänniska.

Det här stycket ledde som sagt till en del diskussioner där många ställde sig negativa till min kommentar.

Först en del citat

Användandet av säd, mejeriprodukter och vita varor (socker och koksalt) fanns inte i den ursprungliga kosten = den vi människor är skapade och anpassade till.

Vi var ursprungligen jägare/samlare som bodde vid stränderna och i skogsbrynen. Därav den, för denna biotop, anpassade kosten:

Det mättade fettet konsumerar vi idag till förskräckelse, trots dess dokumenterat skadliga effekter på våra kroppar och vår hälsa. I den ursprungliga kosten var konsumtionen av mättat fett försumbart liten.

Information från en av de första träffarna på Google när jag sökte på stenålderskost (stenålderskost – paleolitisk kost)

Kort version: Vi är byggda för magert kött, fisk, grönsaker och frukt

Staffan Lindeberg, en kända svensk förespråkare av stenålderskost skriver på vår ursprungliga föda på sin egna hemsida. Staffan säger även att vi inte är anpassade för mejeriprodukter, spannmål och salt. Hans bok “Food and Western Disease: Health and Nutrition from an Evolutionary Perspecitve” kan man dessutom läsa stora delar av här på Google Books.

Innan vår korta tid med jordbruk var vi jägare och samlare. Det betyder att vi åt den mat som fanns färdig åt oss i naturen. Vi jagade djur och åt upp dem. Vi fångade fisk och upp den. Vi åt all ätlig mat man kan samla i naturen: ägg, nötter, rötter, frukt och andra ätliga växter

Andreas Eenfeldt i boken matrevolutionen. Senare i boken när han ger tips om vad man bör äta har han även bland annat med följande.

Ät gärna mejeriprodukter: Välj alltid det fetaste alternativet. Riktigt smör och Bregott, grädde (40 %), créme fraiche, feta ostar. Fet grekisk/turkisk yoghurt. Var försiktig med vanlig mjölk och fil, de innehåller mycket mjölksocker. Undvik smaksatta, sockrade och lättvarianter.

Återigen Andreas Eenfeldt i boken matrevolutionen

Vi har nästan inte förändrats alls de senaste 70000 åren och vår kropp är helt anpassad till fet köttdiet, mår bäst på fet köttdiet och presterar därför också bäst på fet köttdiet.

Frank Nilsson i Istället för doping

I sin bok Den nakna hälsan börjar Jonas Colting boken med den sedvanliga beskrivningen av urmänniskan. När det gäller kost och att äta det vi är skapade för kallar han det för “äta naket”. I slutet på boken intervjuar han sen sin egna bror som, Fredrik Colting som Jonas anser är sinnesbilden av vältränad naken hälsa. I ett kapitel med titeln “Äta naket -hela vägen” får vi reda på hur Fredrik äter. Fredrik Colting äter endast rått kött, ingen tillagning då det enligt Fredrik skapar gifter. Så här svarar han själv på frågan “Vad äter du?”:

Kött, fisk, fågel, ägg, opastöriserad mjölk, oförädlade fetter med mycket kolesterol som opastöriserat smör och kokosfettolja, grönsaksjuice och några enstaka frukt om dagen. Grönsaker juicar jag endast för att dra nytta av mineraler och enzymer. Cellulosa i bladgrönsaker och säd hör hemma i en långsam komage, inte i en snabbsmältande mänsklig mage

Ett sista citat

Jag måste protestera mot ditt motstånd mot “paleo”-begreppet. Jag tycker att det är en jättebra sanity check om något verkar människosäkert eller inte. (Eller om det finns traditionella friska kulturer som ätit maten i hundratals år och mår bra.) Sedan finns det ju LCHF-are som anser att alla stenåldersmänniskor åt LCHF, vilket är lite lustigt, såklart. Potatis, jams o frukt verkar ju också människosäkra, åtminstone om man inte skadat sin metabolism genom för mycket socker, vetemjöl och näringsfri färdigmat.

Från en kommentar här på bloggen av någon som tydligen vet att hans bild är rätt och de andras är fel…

Alla äter “det vi är skapta för” och ingen äter likadant..

Här ovanför har jag bara tagit ett par svenska citat. Om jag tagit mig tiden att leta lite i utländska böcker eller sökt i lite mindre aktuella källor än de jag har valt här så hade jag säkerligen kunnat hitta ännu fler exempel på motsägelser. Alla påstår sig basera sina råd på vår evolution och vad vi är skapta för att äta och trots detta ger de alla olika råd. Förklaringen är enkel, det finns ingen enhetlig stenålderskost. Det går inte att ge universella svar på vilka livsmedel man ska äta eller vilken fördelning som är bäst när det gäller kolhydrater, protein och fett. Det bästa man kan uppnå med detta tänk är att man kan dra slutsatsen att läsk inte är något vi är anpassade för, att stora mängder spannmål och raffinerade kolhydrater i kosten inte var vanligt förr och att mängder av de tillsatser som finns idag troligen kan lura våra kroppar på flera olika vis.

Vad man verkligen vet om vår ursprungliga kost

Människan är en allätare eller omnivore som det heter på latin/engelska. Det här är knappast något revolutionerande även om det finns en och annan galning som påstår att vi är köttätare. Ju längre bak i tiden man går desto osäkrare blir det vi tror oss veta. Hur som helst har jag tänkt redogöra för hur de som verkligen forskar på ämnet tror att det kan ha sett ut. Jag kommer att skriva människan i hela denna artikel även om det vi idag kallar för människa, eller homo sapiens sapiens, först “kom till” för ungefär 200 000 år sen i Afrika.

I en artikel från 2003 med titeln “What Actually was the Stone Age Diet?” tar man upp att det som troligen först skiljde människans diet från den som apor har var användandet av rötter och rotfrukter för mer än 3 miljoner år sen. Detta baserar man på tänderna hos människans föregångare redan då hade tänder för mer svårtuggad föda. Även nutida analyser av apor och människor som lever traditionellt i samma regioner i Afrika visar på dessa skillnader. Användandet av rötter och rotfrukter i födan tror man gav människan tillgång till mat året runt även i mer säsongsberoende miljöer (1). För ungefär 2 miljoner år sen fick köttet en allt större roll i människans diet allt eftersom människan spreds sig ut från Afrika.

För 200 000 år sen, när homo sapiens sapiens först “dyker upp” i de arkeologiska arkiven, tror man att människans diet till stor del var baserad på vegetarisk föda. I artikeln jag tog upp här ovanför uppskattar man att upp emot 70 % var plantföda (1). Återigen baserar man det dock på hur födan ser och såg ut för kända jägar och samlarfolk i den regionen. Den moderna människan anses ha börjat sprida sig ut från Afrika för ungefär 70000 år sen för att efterhand ta över och utkonkurrera alla andra släkten. Samma tillgång på plantföda anses ha funnits i Mellanöstern och Asien medan de folkgrupperna som spridit sig mot Europa för ungefär 40 000 år sen anses ha börjat äta mera animalisk föda.

Denna kost där kött stod för stora delar av energin tror man att människan sen åt i ungefär 30 000 år. Under denna tid var klimatet i Europa inte lika varmt som det är nu och möjligheten att leva på stora delar plantföda var begränsad. Ju mer norrut människan spred sig, desto mer animalier fanns det i maten. Denna trend har man kunnat se ända till modern tid där jägar- och samlarfolk äter mer och mer plantbaserat ju närmre ekvatorn man kommer.

En studie publicerad i november 2010 visar dock på att behandling av vegetabilier och möjligen även tillverkande av mjölk troligtvis var vanligt förekommande i stora delar av Europa redan för 30 000 år sen (10). Författarna till studien uttrycker det själv på följande vis:

A large number of plant families are likely to have been involved in the diet. Generally, the reasons for choosing a plant for food are dictated by its dominance in the local vegetation, as well as by its size and appearance (20). The wide size range and the different morphologies of the starch grains recovered on the grindstone and the pestle grinders at both Bilancino II and Pavlov VI suggest that they were used for grinding more than one plant species and possibly for other purposes. The starch grains recovered on these objects appear to be mostly of cattail and fern. Both of these have underground storage organs (USOs) (4), they are rich in starch and, as such, they represent a significant source of carbohydrates and energy.

För några veckor sen kunde vi också läsa en kort artikel i Aftonbladet med titeln “stenålderskost en myt” där man tar upp en studie som ännu bara finns tillgänglig via nätet. I denna studie har man funnit bevis för att neandertalare åt flera olika vegetabilier för ungefär 90 000 år sen och att de även hade kokat flera av dessa (11). Även om vi inte är neandertalare eller ens härstammar från dem är detta intressant av en viktig orsak. Ett vanligt argument från människor som förespråkar LCHF, paleo, stenålderskost (dessa är inte samma sak rent matmässigt, men de baseras på samma evolutionsargument) är det är mycket mer energieffektivt att jaga och äta djur än att samla in plantföda och sen äta det. Den här studien visar att det helt klart inte var så för vissa neandertalargrupper. De har tagit sig tiden att inte bara samla in födan utan att också både förbereda och koka den.

När det gäller själva kokandet av mat finns det spår ända tillbaka tills för 250 000 år sen (3) och människan tros ha kunnat kontrollera elden mycket längre än så. Kokande av mat anses vara viktigt då det gör energin i maten mycket mer tillgänglig för oss. Energibrist är knappast ett problem som finns för närvarande men för flera tusen år sen var problemet det omvända (3).

Jordbruket

I Asien har man gamla fynd människors boplatser där vilda former av korn och troligen även vete krossades och sen gjordes till deg (4). För ungefär 10 000 år sen började människan med mer organiserat jordbruk. Detta fenomen började i Mellanöstern och Asien men spred sig fort även om vissa delar av världen började med jordbruk först för 2 000 år sen.

I samband med jordbruket började människan också få tillgång till mjölk från boskap året runt. För ungefär 5 000 år sen uppstod en genetisk mutation som gjorde att människor med mutationen kunde fortsätta att dricka mjölk även i vuxen ålder. Denna mutation har sen spritt sig till den grad att runt 35 % av jordens befolkning idag har denna gen och i befolkningar som haft jordbruk länge är den så gott som universellt förekommande (5)

Spridning av personer som tål laktos som vuxna

Här ser man den första motsägelsen hos många som påstår sig basera sina råd på evolutionen. Mejeriprodukter är okej, till och med rekommenderade, medan andra råvaror som funnits i människans kost mycket längre inte är tillåtet.

I stort sett alla som säger sig basera sin kost på evolutionen rekommenderar att man inte ska äta spannmål eller några andra kolhydratskällor från jordbruket. Flera rotfrukter har varit en stapelföda för många populationer väldigt väldigt länge och att använda argumentet att vi inte är anpassade för dem känns för mig väldigt udda. Men hur är det då med de saker som vi först började odla seriöst för mindre än 10 000 år sen? Faktum är att precis som man kan se en ökad frekvens av personer som tål laktos i populationer där mjölk och mejeriprodukter varit vanligt förekommande så kan man se en ökad mängd amylas i munnen hos folkgrupper som historiskt haft stora mängder stärkelse i sin kost (6). Amylasmängden i människors munnar är redan ungefär 3 gånger så stor som hos schimpanser vilket antyder att denna anpassning för att äta stärkelse påbörjats innan jordbruket (6, 7).

På samma sätt har man kunnat påvisa speciella genetiska förändringar hos grupper som levt på mycket olika sädesslag (8). Ett speciellt enzym med namnet, pancreatic lipase-related protein-2 (PLRP2), finns det tex mycket mer av hos människor som levt i jordbrukssamhällen där man odlat mycket sädesslag (8). Som namnet antyder är PLPR2 viktigt för nedbrytningen av vissa fetter, i detta fall främst fetter från plantväxter med namnet galactolipider. PLRP2 finns inte alls hos köttätare och inte heller hos de flesta gräsätare (9). Däremot finns enzymet hos växtätare och hos de flesta allätare. Hos växtätare kan upp till 60 % av det fett de får i sig komma från galactolipider. Hos våra kära husdjur har man inte kunnat hitta någon förekomst alls av PLRP2 vilket visar att den klassiska jämförelsen mellan vår diet och den våra husdjur äter som båda sägs göra oss tjocka och sjuka kanske inte är den bästa (9). Grisar har å andra sidan en väldigt hög PLRP2 aktivitet (9).

Mängden PRLP2 beroende på livsstil i olika folkgrupper. Människor som levt mycket på olika sädesslag har en ökad förekomst av gener som styr produktionen av PRLP2 vilket visar på en ökad anpassning för att äta plantföda.

Jägar- och samlarfolk

Tyvärr är informationen när det gäller människans kost flera tusen år tillbaka i tiden väldigt begränsad. Men kanske behöver vi inte gå så långt tillbaka i tiden. För bara några decennier sedan fanns det flera folkgrupper som levt traditionsenligt på ett sätt som de fått ärva från sina förfäder. De flesta av dessa folk verkar också, sett till den bristfälliga information som finns om dem, levt mer eller mindre fria från dagens västerländska sjukdomar. Dessa folkgrupper används därför ofta som någon slags backspegel för att se tillbaka i tiden och få en uppfattning om hur människan åt förr.

Weston A. Price är väldigt känd när det kommer till denna fråga och hans bok finns numera att läsa gratis på nätet för den som är intresserad. I den boken redogör han för en väldig massa folkgrupper och hur de äter och påvisar hur den västerländska kosten bidrog till dålig tandhälsa samt hur folk med ursprunglig kost helt saknade dessa dentalproblem trots att ingen ens sett varken tandborste eller tandkräm. Loren Cordain, en av de mest kända forskarna i världen när det gäller vår kost förr i tiden, gjorde år 2000 en stor genomgång av kosten hos olika jägar- och samlarfolk (7). Efter att ha inkluderat information om 229 olika folk kom Cordain fram till följande troliga siffror:

• Proteinintaget stod för mellan 19-35 E %
• Kolhydrater stod för mellan 22-40 E %
• Fett stod för mellan 28-58 E%

Eller för att säga det på ett annat sett. Jägar- och samlarfolk verkar ha ätit ungefär hur som helst. Precis som när det gäller den troliga kosten för människan för flera tusen år sen såg Cordain också en tydlig trend där mer nordliga folk var mer beroende av animalisk föda än folk som bodde närmre ekvatorn .

Andelen plantföda i förhållande till breddgrad. Efterhand som man rör sig mer norrut minskar andelen plantföda i kosten hos de flesta jägar och samlarfolk

Staffan Lindeberg, en svensk forskare som även skrivit böcker om stenålderskost, studerade en folkgrupp från kitava på Papua Guinea som han rapporterade levde ett liv i stort sett fritt från hjärt och kärlsjukdomar, diabetes, övervikt och andra västerländska problem. Deras kost bestod uppskattningsvis av (12, 21):

• 70-90 E % kolhydrater
• 3-20 E % fett
• 5-10 E % protein

Trots det höga kolhydratintaget var deras insulinnivåer i vila 50 % lägre än hos jämnåriga svenskar och nivåerna blev lägre allt eftersom människorna blev äldre (13). Även Pima indianerna, numera ett av världens fetaste folkslag, åt ursprungligen ungefär 70-80 E% kolhydrater, 8-12 E % fett och 12-18 E% protein (30).

Åt den andra extremen återfinns eskimåer. Till skillnad från vad de flesta säkert har fått höra de senaste åren om de hängt i LCHF-kretsar så åt eskimåer inte enligt någon 80-20 fördelning i energi från fett och protein. Det finns tyvärr inte så precisa siffror som de Lindeberg har för kitavaborna då eskimåerna började importera mat från andra folk tidigare men en uppskattning gjord 1953 av kosten som inuiterna  åt 1855 till (14):

• 7 E % kolhydrater
• 46 E % fett
• 47 E % protein

Knappast en LCHF-fördelning alltså. Det finns nyare uppskattningar av eskimåernas kost men dessa är som sagt från en tid då eskimåerna redan börjat importera mat och kolhydratintaget är därmed högre. Inget studie av kosten hos eskimåer eller inuiter har redogjort för ett fettintag över 50 E % (15, 7 stycken studier är inkluderade i denna artikel).

Det finns olika Afrikanska pastoralistsamhällen där de unga männen, oftast mellan omkring 15-35 år nästan uteslutande lever på mjölk, kött och blod där fettintaget verkar ha kunnat uppgå till ibland 65-70 E % fett under de bördiga månaderna (22, 24). Masaierna är den mest kända folkgruppen här. Den högsta siffran jag har hittat är 73 E % fett för en folkgrupp kallad Fulani (23). Deras kolhydrat och proteinintag var 14 respektive 13 E %. Alla dessa folkgrupper som uteslutande lever på sina egna boskap är dock relativa nya företeelser i vår historia. De äldsta uppskattningarna ligger vid att de har funnits i ungefär 10 000 år så frågan är om man ska köra evolutionsargumentet när man talar om pastoralister. Dessutom är det ingen diet som följs av alla utan endast av vissa män (25, 26).

Ett gäng masaikrigare. Bilden är tagen någon gång kring 1930 och är publicerad i artikeln, Further Notes on the Masai of Kenya Colony

Vad vi inte är anpassade för

Av genomgången här ovanför så förstår förhoppningsvis de flesta att vi inte vet tillräckligt för att kunna säga vad stenålderskost faktiskt var. Vi vet dock tillräckligt för att säga att det inte var någon bestämd fördelning av kolhydrater, fett och protein. Det hela beror ju också på vilken tidsperiod man själv väljer som “optimal”, det vill säga hur lång tid tror man att människan behöver för att anpassa sig till en viss kost? Är det 5000 år? Kanske 10000? Eller ska det rent av vara 50 000 år, det vill säga innan homo sapiens sapiens började sprida sig in i Europa?

Som läsaren förhoppningsvis förstår blir det väldigt löjligt när man ska börja diskutera “optimal” fördelning mellan kolhydrater, fett och protein ur ett evolutionärt synsätt. Det finns dock mer övergripande saker som man med större säkerhet kan säg om vår kost idag som inte överensstämmer med vår kost förr.

I undersökningen Riksmaten – Barn från 2003 kom livsmedelsverket fram till att barn och ungdomar får 23-25 % av sin energi från godis, läsk, snacks och bakverk (16). Det här är i mina ögon helt löjliga siffror och utan säkra siffror kan jag garantera att ingen folkgrupp tidigare fått så mycket energi från så näringsfattig mat. Glöm inte heller bort att dessa siffror till mycket stor del baseras på vad barnens föräldrar redovisat och vi vet att det finns en stor felrapportering här. Socialt accepterade svar är inte ovanligt trots enkäters anonymitet och dessutom tenderar människor att glömma bort “småsaker” som den där extra bullen eller att man stoppar i sig en karamell från skålen när man passerar förbi. Inte otänkbart att siffrorna alltså är missvisande låga till och med.

Vete, Majs och Soyabönor står för en väldigt stor del av USA's kaloriintag och troligen vårt med

I USA uppskatta man att ungefär 20 % av deras totala energiintag kommer från tillsatt sojaolja (17) och 25 % är från socker eller fruktossirap (high-fructose corn syrup) (18). En stor andel av de andra kolhydraterna som de får i sig kommer från raffinerade veteprodukter (18). Trenden är inte lika tydlig i Sverige men jag kan lova er att den finns där. Livsmedelsverket håller just nu på att sammanställa Riksmaten 2010 vilket ska bli väldigt intressant att titta på när de publiceras.

Hur som helst. Är det någon som är överraskad över att denna ensidiga och näringsfattiga mat inte är bra för oss? Behöver man verkligen dra upp evolutionen, stenåldersmänniskor och börja snacka om vad vi är skapade att äta? Vad hände med sunt förnuft?

Det finns ytterligare en faktor som skiljer människans kost då från människans kost nu. Det är förhållandet mellan omega-3 och omega-6. Det uppskattade förhållandet mellan omega-6 och omega-3 för människan förr var ungefär 3:1 till 1:2 (19). Detta oberoende av de stora variationer som jag tagit upp som ändå fanns i kosten hos olika folkgrupper. Förhållandet i numera hos de som äter en klassisk västerländsk kost varierar mellan olika källor men någonstans kring 10:1 och 20:1 är de vanligaste uppskattningarna. Detta går hand i hand med den stora ökningen av majs och sojabönor som foder till djur vilket har lett till ett förändrat förhållandet mellan omega-6 och omega-3 även i vår djurföda (20).

Summering

I de citat jag gett ovan ser ni att mer eller mindre alla som diskuterar evolution och vad vi är anpassade för att äta väljer ganska fritt vad de väljer att tro på. Vissa av deras förbud är för livsmedel som funnits mer eller mindre hela tiden i vår kost medan de välkomnar andra livsmedel som bara funnits i några tusen och som en majoritet av befolkningen bevisligen faktiskt inte tål. Någon är så extrem så maten ska vara rå trots att människan troligen har kokat sin mat i över 250 000 år. Trots denna regel så är mejeriprodukter dock okej för samma person. LCHF är den enda diet jag kan komma på som har en rekommenderad makronutrientfördelning som det inte finns något motsvarande exempel av hos jägar- och samlarfolk. Trots detta är det nog dem som för närvarande mest brukar slänga runt med evolutionsargument. Jag har inte läst många LCHF-böcker men de jag har läst brukar alla inleda med ett kapitel om “vår evolution”.

Efter detta väldigt långa inlägg hoppas jag de flesta förstår varför jag skrev som jag skrev i mitt inlägg om matrevolutionen. Vill du äta som en stenåldersmänniska. Se till att äta varierat, undvik raffinerade produkter och försök att minska på ditt omega-6 intag samtidigt som du försöker få i dig mer omega-3, både från plantföda och animalisk föda. Det vill säga i stort sett rent sunt förnuft och inget som jag någonsin sett någon motsätta sig. Möjligen då balansen mellan omega-6 och omega-3 där slutsatserna inte är klara utan det verkar snarare som att det är brist på omega-3 som är problemet, inte för mycket omega-6 (27, 28, 29).

Relaterade inlägg:

1. Alla dieter lika bra eller lika dåliga?
2. Bokrecension – “Istället för doping” av Frank Nilsson
3. Finns det en metabol fördel? -del III

Men i dagens Aftonbladet, Dagens Nyheter och i dagens Uppsala Nya Tidning finns en artikel så korkad att jag måste nämna den. Den bygger på ett uttalande från en kommunpolitiker för Centerpartiet i Uppsala som föreslår högre skatt för feta människor.

Artiklarna

I artikeln skriver kommunpolitikern Stefan Hanna (C) att han tycker feta människor skall betala en högre skatt på grund av den extra kostnad han menar att de utgör för samhället. Aftonbladets artikel har titeln “Inför ny skatt för feta”, DN har titeln “Kommunalråd (C) vill ha tjockisskatt” och i UNT har den titeln “Kommunalråd vill beskatta tjocka”. Han har även en blogg men dit väljer jag att inte länka eftersom han inte förtjänar trafiken från oss. Hursomhelst bygger resonemanget som sagt på att överviktiga skulle vara en så enorm kostnad för samhället och att övervikten är ett val man gör själv. I princip en tro på att folk en dag bestämmer sig för att “Nu ska jag bli fet och bli en samhällsbelastning”.

Bloggtexten

Artiklarna i tidningarna är som sagt publicerade idag men hans blogginlägg kommer från juldagen. Jag citerar rakt av från hans blogg där å, ä och ö inte finns med eftersom han bloggat från utlandet:

Det ar en sak att man som overviktig sjalv valjer ett liv dar man orkar mindre och dar min halsa standigt ar mer utsatt an for en som inte ar overviktig. Problemet for alla andra ar att vi lever i ett samhalle dar vi alltid, till stora kostnader, har valt att stotta alla oavsett de individuella okloka valen. Ur ett politiskt perspektiv kan man da valja olika vagar. En vag kan vara att lata det vara och alla kollektivt far betala for enskilda tillkortakommanden. En anna vag kan vara att de som valjer att inte varda sig sjalva for betala hogre skatt an de som gor det. Ar inte det senare rimligt med tanke pa att de senare utsatter det gemensamma systemet for mycket storre pafrestningar an en som ater och dricker normalt och som tranar regelbundet (fragetecken). Om det kostar mer att leva osunt sager inte det kollektiva samhallet NEJ! Det kollektiva samhallet sager Gor som du vill men om du valjer en oklok linje sa far du betala extra sa att vi kan finansiera alla extra kostnader som du kommer att kosta samhallet, om du blir aldre.

Hans åsikter kan man tycka vad man vill om men jag tycker det är ett både löjlig uttalande men även en vidrig människosyn. Dessutom en dålig kunskap på överviktsproblematik rent vetenskapligt. Alla som sätter sig in i den vetenskapliga litteraturen för överviktsproblematik kommer snabbt ifrån synen på viktbekymmer som något självvalt och enkelt fixat. Att bara “äta mindre och förbruka mer” vet vem som helst men det är lättare sagt än gjort. Dessutom riktar han fokus på enbart EN sorts problem som kan vålla individuella bekymmer och samhällskostnader. Men varför skulle överviktiga vara en större belastning på samhället än idrottare som bryter benet, studenter som pluggar år efter år utan given plats på arbetsmarknaden? Att jag tar upp just de två exemplen är därför att de gäller mig. Jag bröt benet som fotbollsspelare och jag besökte sjukvården för fler saker under den tiden. Men inte var jag fet och inte är jag det nu heller. Men jag vill inte beskatta överviktiga för det för jag inbillar mig inte att det är enkelt och jag vill inte rangordna levnadsvanor och livsstilar som mer eller mindre accepterande.

Stefan Hanna är inte fet, således är det enkelt för honom att klaga på feta. Då slipper han ju se över sin egen situation och kan klaga på andra. Dessutom är han givetvis inte det minsta insatt i vetenskapen på området, och ju mindre kunskap desto lättare att ha en fast åsikt.

Lite hjälp på traven

Jag ska hjälpa honom på traven att få lite reda i hans okunskap. 2010 kom en systematisk litteraturöversikt om psykosociala faktorer i barndomen som predikterar som övervikt i vuxen ålder (1). Behöver jag nämna att artikeln inte identifierade “valet att bli fet” som faktor? Ytterligare en översiktsartikel studerade effekten av sociala normer, ätmönster, kroppsideal, socialt kapitel och stress som faktorer för att kontrollera sin vikt (2). Den är väldigt läsvärd och har en diger referenslista för den som intresserar sig. Vidare är den vetenskapliga litteraturen fylld med diskussioner om genetisk predisposition, huruvida tarmbiotan kan tänkas göra viktreglering enklare/svårare för olika individer, hur virusinfektioner kan tänkas påverka etc. De sistnämnda faktorerna kommer du kunna läsa mer om framöver om du håller dig uppdaterad. Det finns även skillnader i hur olika personer svara på överätning i form av ökad NEAT som vi skrivit om tidigare (“Begreppet “NEAT” och varierande energibehov“) och i ett tidigare inlägg som Jacob skrev tog upp en artikel från 2006 med titeln “Putative contributors to the secular increase in obesity: exploring the roads less traveled.” som publicerades i International Journal of Obesity (3). Mer detaljerat om den artikeln hittar du i texten “Bidragande faktorer till den ökade övervikten“. Samma typ av översiktsartikel publicerades ånyo i tidskriften Current Opinion in Endocrinology, Diabetes and Obesity med titeln “Putative Environmental-Endocrine Disruptors and Obesity: A Review.” oktober 2008 (4). Kickar du på fotnoten kommer du till artikeln och där finns även relaterade artiklar att fördjupa sig i relaterat till artikelns diskuterade teman.

Slutord

Var jag själv står politiskt är inget jag diskuterar här på vår blogg men i sammanhanget är det inget som spelar roll. Det här utspelet är något jag kritiserar oavsett partitillhörighet, ja oavsett vem man är överhuvudtaget. Jag har länge planerat en liten genomgång av den förenklade bild många har på överviktsproblematiken och de här artiklarna i Aftonbladet, DN och UNT fick mig att vilja skriva det.

Som källorna tydligt visar är den en extremt multifaktoriell problembild som sträcker sig från genetisk predisposition, onda cirklar av metabola rubbningar och nedsatt fysisk aktivitet som följd av övervikten, sociopsykologiska faktorer och miljöfaktorer. Alla har ett val förstås men alla har det inte alls lika enkelt, långt därifrån.

Att då beskatta just den målgruppen extra är både trångsynt och okunnigt. Det finns fler saker som kostar pengar än att vara fet och att en fet person kan pekas ut som samhällsbelastning bara utifrån kroppskomposition är idiotiskt resonerat. Och för vem skall skatten gälla? De som blivit överviktiga redan som små barn eller sedan någon given tid? De som varit obesa många år men nyligen blivit smala? Om man jojobantar och under olika perioder av året pendlar mellan normalvikt och övervikt, ska man då betala extra för de överviktiga månaderna?Det finns varken några rimliga argument för hur det ska funka i praktiken och det finns ju framför allt inget som helt fog för att stämpla en viss typ av kropp som en individs samhällsbelastning.

/Nicklas

1. Vámosi, M., Heitmann, B. L. and Kyvik, K. O. (2010), The relation between an adverse psychological and social environment in childhood and the development of adult obesity: a systematic literature review. Obesity Reviews, 11: 177–184.
2. Hammond RA. Social influence and obesity. Curr Opin Endocrinol Diabetes Obes. 2010 Oct;17(5):467-71.
3. Keith SW et al. Putative contributors to the secular increase in obesity: exploring the roads less traveled. Int J Obes (Lond). 2006 Nov;30(11):1585-94. Epub 2006 Jun 27.
4. Elobaid M and Allison D. Putative Environmental-Endocrine Disruptors and Obesity: A Review. Curr Opin Endocrinol Diabetes Obes. 2008 October; 15(5): 403–408.

No related posts.

Men är det någonting som de i 100% av alla möjliga tillfällen misslyckas med rejält så är det redovisningar av nya studieresultat. Total avsaknad av diskussioner om metodbrister eller felkällor till exempel. Dessutom ett alldeles för stort och okritiskt fokus på huvudresultatet och givetvis i kombination med den rutinmässiga sensationsrubriken. Det är inte heller ovanligt att någon expert rings upp, en person som inte har det minsta med studien att göra, och får en snabb fråga där vederbörande omöjligt kan ge något svar av värde.

Idag slog de dock nytt rekord, nytt bottenrekord. En nypublicerad studie i New England Journal of Medicine har undersökt viktstabilitet vid fyra olika kostupplägg efter en tids lågkaloribantning (1). Jag skall i korthet gå igenom studien och sedan jämföra med vad Aftonbladet (helt horribelt) skrivit om den.

Studien

Titeln på studien är “Diets with High or Low Protein Content and Glycemic Index for Weight-Loss Maintenance” och du kan läsa den här. Det var en randomiserad kontrollerad studie, en RCT. Alltså den typen av studie som har högst evidensvärde inom kostforskningen och bäst kan påvisa orsakssamband mellan x och y (mer om det i texterna “Kostforskning del 2 – Experimentell interventionsstudie” och “Kostforskning 4 – Evidensgradering av forskningsresultat och exempel på epidemiologiska studier“).

I den här studien rekryterades först 1209 personer där slutligen 938 deltog i ett viktnedgångsprogram med en VLCD-kur (VLCD = Very Low Calorie Diet), i form av Modifastprodukter kombinerat med grönsaker, där totala energiintaget uppgick till 800-1000 kcal per dag. Denna pågick i åtta veckor. Från den interventionen gick sedan 773 deltagare, med en viktförlust från bantningsperioden på >8%, vidare till den 26 veckor långa viktbalansstudien och randomiserad där till fem olika dietgrupper:

• Lågt proteinintag och lågt GI (LPLG)
• Lågt proteinintag och högt GI (LPHG)
• Högt proteinintag och lågt GI (HPLG)
• Högt proteinintag och högt GI (HPHG)
• En kontrollgrupp (CON)

Lågt och högt proteinintag skilde med cirka 12E%, från 13% i LP och 25% i HP. GI skilde cirka 15 enheter, mellan cirka 76 och 98. I samtliga grupperna låg fettintaget på cirka 25-30E% och kontrollgruppen åt i princip enligt tallriksmodellen utan tydligare instruktioner. Samtliga instruerades av försöka hålla sin vikt men ytterligare viktnedgång tilläts. Deltagarna var dessutom familjer, både barnen och de vuxna men bara de vuxna deltog i själva interventionen.

Resultat

Det var först och främst en väldigt stort avhoppsfrekvens i studien, 225 personer hoppade av. I båda lågproteingrupperna var avhoppen störst och framför allt med högt GI. Gruppen med högt proteinintag och lågt GI var alltså den gruppen där lägst andel personer hoppade av.

Vad gäller följsamheten av kosten så var den, som vanligt, inte exakt så som forskarna önskat. Proteinintaget var inte så mycket högre i högproteingruppen som den borde och skillnaden i GI var heller inte så stor som en skulle ha varit. Men hursomhelst innehöll fortfarande högproteindieterna mest protein och de två lågglykemiska dieterna hade lägst GI. Större avhopp observerades även i hela familjer, svårare för en att följa om inte den/de andra gjorde det.

Intention-to-treat betyder alla deltagare som varit med från början, alltså de man haft intentionen att behandla. Där ökade LP och HG mer än de andra grupperna. För HP och LG var resultaten motsatta och chansen för att till och med gå ner ytterligare i vikt, 5% kroppsförlust, var större där.

När intention-to-treat analyseras kvarstår ju dock de 548 personerna som deltog enda fram till slutet, de viktigaste siffrorna kan tyckas (även om avhopp i sig alltid är intressant att analysera och diskutera). LPHG visade sig gå upp i vikt med en statistiskt signifikant viktökning på 1.67 kg i genomsnitt där både HP och LG var kostmönster som gav lägre viktökning efter bantningen.

Diskussion

En intressant studie genomförd med en metod med hög evidensgrad. Att man väljer att angripa viktfrågan ur det här perspektivet är bra tycker jag, det vill säga hur lyckas man bäst HÅLLA vikten. Inte bara hur man bäst GÅR NER. Kostintaget kontrollerades med kväveanalyser i urinen vilket bättre tyder på följsamhet än enbart rapportering från deltagarna, det är ett plus.

De här resultaten på 26 veckors försök till viktreglering bekräftar vad vi redan vet väldigt väl, det vill säga att raffinerade kolhydrater och lågt proteinintag ger sämre resultat på vikten. Det har visat sig i studie efter studie att högre proteinintag ger bättre viktnedgång och likaså viktreglering. Samma sak med skillnader i GI även om det inte visar lika klara resultat i olika studier.

Aftonbladet

Nu har du fått en kort genomgång av studien och du kan även läsa om den i Svenska dagbladet här. De har titeln “Mer protein håller kilona i schack” vilket känns som en rimlig titel utifrån de här resultaten. Annat är det för Aftonbladet och innehållet i artikeln är skrattretande.

Du kan läsa artikeln här och direkt lär du märka att författaren varken läst studien, varken är påläst om olika dieter och inte ens tagit sig tid att korrekturläsa för att upptäcka felskrivningar. Nu när jag läser den på kvällen har de korrigerat sin titel som tidigare var “GI-banting överlägset” men den felskrivningen är ändrad. Dock står det fortfarande i skrivandets stund “…Arne Astrup att en liten ökning av protein tillsammans med en liten nedgång av kost som snabbt höjer blodsockret är det…” och jag antar att ordet “kost” skall vara “kolhydrater” där. Men oavsett om felskrivningen i titeln är fixad så är det ju fel i alla fall, det här var ju ingen viktnedgångsstudie. Bantningen genomfördes ju med identiskt upplägg för alla, de olika kosterna var ju sedan i syfte att bäst bibehålla vikten.

De skriver alltså om LCHF, flygvärdinnebantning och banandieten i inledningen av texten. Tre kostupplägg som inte har det minsta med studien att göra, det finns inte en enda koppling i princip. Att dessutom slå ihop LCHF med två löjliga idiotdieter är ju ytterligare ett tecken på total avsaknad av allt som kan kallas research. LCHF är trots allt menat som ett aktivt val att leva efter för att må bättre livet ut. Inte en två veckor lång extrem desperationsdiet (även om det såklart finns folk som använder kosten som ett försök till en quick-fix). Avslutningsvis kommer ett kort citat från Irene Mattisson på Livsmedelsverket där hon säger att det är intressant men att man inte kan dra för långa slutsatser.

Jaha? Vad var frågan som ställdes och sa hon något mer? Och vad har hon ens med studien att göra? Ingenting men det var väl första bästa person som artikelförfattaren kom på i hetsen att publicera antar jag. Och LCHF har ingenting med studien att göra, det här gällde enbart skillnader i proteinmängd och GI på kolhydraterna.

Slutord

Studien i NEJM är intressant och bra som sagt. RCT’s behövs då väldigt mycket rekommendationer bygger på observationsstudier av lägre evidensgrad.

Synd bara att resultat från bra studier redovisas på det här sättet i skittidningar som Aftonbladet. De missar ju hela poängen i att göra det här till ytterligare en fråga om korta bantningsdieter. Nog för att Aftonbladet inte har krav på sig att vara folkbildare så är ju det här lågstadienivå på artikel. Faktiskt till och med ett lågvattenmärke för den tidningen och det vill inte säga lite.

Bra studie, dålig Aftonbladetartikel!

/Nicklas

1. Larsen TM et al.Diets with High or Low Protein Content and Glycemic Index for Weight-Loss Maintenance. N Engl J Med 2010; 363:2102-2113

Relaterade inlägg:

1. Aftonbladet kan inte tolka studier
2. Aftonbladet svamlar….igen
3. Stor komik i aftonbladet

Förekomsten av kollaps varierar beroende på studie och distans och siffran ligger någonstans mellan 0,2-3,7 % av deltagarna i ett lopp (5).

Olika tävlingar olika risker

När folk normalt talar om att någon kollapsat eller trillat ihop under eller direkt efter en tävling upplever i alla fall jag att det många gånger är underförstått att det beror på samma sak. Det finns dock stora skillnader mellan olika typer av kollapser och det är viktigt att man skiljer dem åt.

Hög kroppstemperatur och värmeslag

Risken för kollaps på grund av för hög kroppstemperatur, så kallat värmeslag, är mycket högre vid kortare lopp där man arbetar på en hög intensitet (1). Värmeslag innebär att kroppstemperaturen stiger över 40 grader och man får även andra symptom som kramp, illamående, yrsel, inkonsekvent tal m.m. Konsekvenserna från värmeslag är ofta allvarliga och det krävs snabb behandling. Det finns idrottare som kan nå upp i temperaturer kring 40 grader utan några symptom och utan någon typ av skada och att endast använda temperatur som kriterie för att diagnostisera värmeslag är därför ingen bra idé utan temperaturen ska alltid kombineras med kliniska tecken (2, 4). Behandlingen vid värmeslag är vanligtvis endast nedkylning. Detta har blivit ifrågasatt av vissa som påstår att det troligen finns någon underliggande  orsak hos de personer som drabbas och att även denna måste behandlas (2).

Värmeslag sker väldigt sällan inom idrotten men när det händer är det oftast under själva loppet. Vid längre lopp där intensiteten är lägre stiger temperaturen i kroppen oftast inte lika mycket och risken blir betydligt lägre för värmeslag. Värmeslag sker oftare i varma klimat med hög luftfuktighet och lite vind, men det kan även ske i lägre temperaturer. Det är även vanligare när personen i fråga inte är van vid temperaturen i omgivningen.

En vanlig förklaring till värmeslag brukar vara vätskebrist eller för lite vätska. Vätskeintag bidrar dock väldigt lite till nedkylning som ni kan läsa om i mitt inlägg, Kroppstemperatur och vätskeintag. Det är först när man tappat en större mängd vätska och är dehydrerad som kroppens förmåga att svetta kan bli sämre. I dessa fall kommer dock personen fråga inte att kunna prestera och han/hon kommer då att sänka hastigheten vartpå värmebildningen också minskar. Det faktum att värmeslag är mycket vanligare i kortare lopp som varar under en timme talar också emot att vätskebrist skulle vara någon betydande faktor när det gäller värmeslag. I dessa lopp är tiden för kort för att det ska kunna uppstå någon vätskebrist.

Exakt vad som då är orsaken vet man inte men en trolig anledning kan vara tidigare sjukdom dagarna inför tävlingen eller en sjukdom på väg att debutera (3). Grafen här till höger visar en undersökning där man lät en soldat genomföra 4 dagars värme-acklimatisering. Under de två första dagarna reagerade hans kropp normalt vilket ni kan se här till höger. Den tredje dagen kom han till försöket med en kroppstemperatur på 37,1 vilket var något högre än de två dagarna innan då han haft 36,6. Men det är fortfarande inom ett normalspann.

Som ni kan se i grafen steg hans kroppstemperatur dock mer uttalat dag 3 och senare på kvällen fick han diagnosen Celluit skapad av ett skavsår varpå han fick vila några dagar med antibiotika. Han kom sen tillbaka och utförde testet en gång till när han blivit frisk och hans kropp svarade återigen normalt på ansträngningen.

Medfödda eller förvärvade hjärtproblem

En annan orsak till kollaps som oftast är den man får läsa om i tidningar är olika typer av hjärtproblem som leder till att hjärtat slutar pumpar, det vill säga hjärtstopp. Detta är den vanligaste orsaken till dödsfall i samband med idrott. Båda dödsfallen i midnattsloppet i år berodde på hjärtstopp. Risken för den här typen av dödsfall är liten och ligger någonstans kring 1 av 50’000 eller 1 av 200’000 deltagare (12, 13).

Plötsliga hjärtstopp kan bero på flera olika saker och jag tänker inte att gå igenom alla här. Det kan dock vara en idé att dela upp dem i två varianter. Den ena kategorin är någon typ av cirkulatorisk problematik. Den här typen av fel är oftast förvärvade och drabbar främst personer över 35-40 år ungefär. Den andra typen beror på medfödda sjukdomar och drabbar främst personer under 35 år.

Det som är viktigt att veta när det gäller medfödda hjärtfel är att vissa av dem leder till symptom innan själva dödsfallet och ett av dessa symptom är att man kan svimma i samband med träning eller tävling (19).

Hyponatremi – för mycket vätska

En annan typ av kollaps som sker under lopp, sker på grund av hyponatremi. Hyponatremi innebär att man har en för låg koncentration av salt i blodet (plasman) och detta ställer till med oreda i en mängd av kroppens funktioner och i allvarliga fall kan det leda till döden. Mer vanliga symptom är illamående, yrsel, kräkningar, huvudvärk och svaghet. Hyponatremi beror på att man dricker för mycket under ett lopp och drabbar oftast deltagare i långa tävlingar som pågår under flera timmar så som maraton, ultramaraton, cykellopp och triathlon. I Sverige dök det till exempel upp några fallrapporter i samband med ett maratonspinningpass på ett gym för några år sen som det skrevs om i Läkartidningen under titeln vatten är ett farligt gift.

Det är vanligare att mer otränade och mindre personer drabbas av hyponatremi. Dessa personer svettas mindre, både på grund av deras mindre kroppar och deras låga intensitet vilket gör att de inte blir lika varma och deras kroppar behöver då inte producera svett för att kyla ner sig under tävlingen. Eftersom deras lopp tar längre tid har de mer tid på sig att dricka medan de lättare rubbar saltbalansen på grund av en lägre absolut vätskemängd i kroppen redan från början och att de svettas mindre.

Jag har skrivit mer kring orsaken till hyponatremi i inlägget, För mycket vätska är farligt!.

Symptomen för hyponatremi är väldigt lika de som upplevs vid värmeslag och det är därför viktigt att man försöker skilja de två åt. En mätning av rektal kroppstemperatur och salter i kroppen kan urskilja de två. Har man inte tillgång till någon utrustning eller om man måste agera snabbt är det svårare. En person som är övervätskad ser ofta lite svullen ut. Vilken typ av lopp och information om hur mycket personen har druckit är också nyttig information. Värmeslag sker som sagt ofta vid kortare lopp där intensiteten är hög. Hyponatremi är istället mer vanligt vid längre lopp där kroppsvärmen och svettmängderna aldrig blir jättehöga samtidigt som det finns god tillgång till vätska (4). Oavsett vad man misstänker av de två är det sjukhus och ordentlig undersökning som gäller så fort som möjligt.

Blodtrycksfall efter aktivitet

Både värmeslag och allvarlig hyponatremi är sällsynta fenomen och står för en bråkdel av alla kollapser. Den överlägset vanligaste varianten av kollaps sker efter ett lopp och beror på blodtrycksfall (2, 5). Den här typen av kollaps är tämligen ofarlig och beror på att kroppen inte klarar av att hålla blodtrycket uppe när man står upp efter ett lopp.

Hur många av kollapserna som sker efter ett lopp varierar lite mellan olika studier, men siffror omkring 75-90 % är ganska vanligt förekommande (2). Benämningen är lite olika i olika artiklar men vanligtvis kallas det för postural hypotension eller postexercise hypotension. Det klassiska tecknet för blodtrycksfall är att person i fråga klar när han eller hon väl har lagt sig på marken. Personerna klarar av att svara på enklare frågor så som namn, ålder, dag och liknande. Så fort de försöker ställa blir de dock yra och vimmelkantiga och måste lägga sig igen.

Även flera av de kollapser som sker under ett lopp kan bero på blodtrycksfall. Många mindre vältränade personer tar ofta kortare pauser där de stannar upp under loppet varpå deras blodtryck kan falla (5).

Det som man tror sker är att blod ansamlas i muskler och i mindre kapillärer nära huden samtidigt som tillbakapumpningen av blod med hjälp av benens muskler uteblir. Musklerna i våra ben har en viktigt funktion i kroppen där de fungerar som ett slags andra hjärta som hjälper kroppen att pumpa upp blod till hjärtat och lungorna. Antalet kollapser på grund av blodtrycksfall ökar även den i varma klimat. Troliga orsaker är att kroppen blir sämre på att kompensera för förändringar i blodtrycket vid värme och att extra värme leder till att mer blod samlas nära huden. Förändring på grund av värme är dock endast testad genom lägesförändringar där personer fått ställa sig och lägga sig i varm eller kall miljö men det är troligen överförbart till de förändringar i blodtryck som sker när man stannar upp efter löpning (6).

Behandlingen vid blodtrycksfall är helt enkelt att man ligger kvar på marken med fötterna högt tills det att man mår bättre. Vätska har inte visat sig ha någon större betydelse och det spelar ingen roll om man ger personerna dropp eller låter dem dricka efter törst, de blir friska lika snabbt (10). När man jämför personer som svimmar under ett lopp med personer som fullföljer loppet utan att svimma har man inte sett någon skillnad i vätskenivåer, puls eller kroppstemperatur (11).

Det man har kunnat observera är att personer som kollapsar oftare har en rubbad saltbalans. Det vill säga de har antingen för mycket eller för lite salt i förhållande till mängden vätska i kroppen (14, 15). Det är långt ifrån alla som kollapsar som har någon typ av obalans i sina salter (osmolatitet), det är fortfarande 50-80 % som har helt normala värden. Förekomsten är dock vanligare än hos de som går i mål utan att kollapsa och de som har onormala värden behöver längre tid på sig att återhämta sig efter kollapsen (16). Dock har man inte sett någon effekt av att återställa saltbalanserna så fort som möjligt med hjälp av dropp (16) vilket får en att undra om salterna har något med kollapsen att göra eller om det beror på andra saker. Personer som kollapsar har ofta mått dåligt och kräkt innan mätningarna vilket skulle kunna förklara den ökade förekomsten av saltobalans (15).

Det bästa sättet som finns för att se till att man håller sina saltnivåer inom normalspannet är att lyssna på kroppen. Om saltkoncentrationen börjar bli för hög kommer man att bli törstig och så länge man inte dricker när man inte är törstig behöver man inte oroa sig för att saltkoncentrationen ska bli för låg.

Astmakollaps och hypoglykemi hos personer med diabetes typ I

En annan mindre vanlig orsak till kollaps är kraftiga astmaattacker som leder till att personen inte får tillräckligt med syre. Astma är oftast en ganska mild sjukdom, men det sker dödsfall då och då när behandling inte sätts in i tid.

Hypoglykemi, det vill säga lågt blodsocker, kan ske. Vanligen sker det hos personer med diabetes typ I efter själva loppet då insulinkänsligheten och glukosupptaget i musklerna är mycket högre än vanligt och det blir svårt att balansera medicinen med matintag. Hur man löser detta är något som personer med typ I diabetes får lösa då det skiljer sig från person till person hur kroppen reagerar.

Lite om vätska och kollaps

En av huvudpunkterna jag vill få fram i detta inlägg är att man inte kunnat påvisa att vätskebrist i sig har något att göra med någon form av de kollapser jag tagit upp. Detta är i stor kontrast till vad som vanligen skrivs i tidningarna efter olika lopp där vätskebrist i stort sett alltid nämns som en av huvudorsakerna till kollapserna (exempel i GT, Sydsvenskan, DN, Expressen). Symptomen vid vätskebrist som är så allvarlig så den kan ge medicinska komplikationer är torr mun, oförmåga att spotta, kramp i flera muskler i kroppen eller kramp som inte släpper av vila och stretching, kräkningar, insjunkna ögon och huden kan bli “trög” (18).

Kanske är vi unika i Sverige och har en annan typ av problematik men jag har svårt att se någon orsak till detta. Jag har inte varit med i de medicinska tälten under de svenska tävlingarna och möjligen är det många som kommer in med symptom för vätskebrist.

Vätska är viktigt men inte magiskt

Av de kollapser som sker ute på banan kan vätskebrist vara en bidragande orsak i vissa fall. Människans maximala svettkapacitet ligger kring 3 liter i timmen och den gränsen gäller personer som arbetar väldigt intensivt under kort tid (17). I det här fallet pratar vi om långdistanslöpning där svettmängden är mindre. I en studie på löpare fann man att en av löparna svettades 2,5 liter i timmen i 35 graders värme (18). Om vi tar midnattsloppet som endast är en mil så inser man att svettförlusten under ett sånt lopp i stort sett aldrig går över 3 liter. Troligen ligger den ner emot 2 liter. En vätskeförlust på 3 liter är tillräckligt för att man ska kunna få någon typ av symptom från vätskebrist. Det förutsätter dock att man löpt på väldigt intensivt, är dåligt anpassad för temperatursförhållandena så man svettas mycket och att man inte dricker någonting alls. Detta är faktorer som är svåra att kombinera.

Notera nu att jag pratar om vätskeförlust och vätskeintag under själva loppet. Börjar man en tävling med låga vätskenivåer kommer man att ställa högre krav på kroppens cirkulation och i dessa fall är det mycket möjligt att risken för kollaps kan öka något.

Summering – Det här är INTE läkarråd

Det är lätt att man får uppfattningen att det är farligt att springa längre lopp om man endast läser om alla kollapser och dödsfall i tidningarna. Det är då viktigt att man kommer ihåg att risken är väldigt liten att något ska hända. Den är ännu mindre att det ska hända något allvarligt. Dödsfall beror nästan uteslutande på medfödda hjärtfel och i vissa enstaka fall på värmeslag eller att man druckit för mycket vätska. Löpning är en säker aktivitet och regelbunden träning både förlänger livet och ökar välmåendet.

Syftet med det här artikeln är inte att ge några råd hur man ställer diagnos på sig själv. Flera av de personer som dör av plötslig hjärtdöd under idrott har en historia med kollaps i sin bakgrund. Så bara för att en överväldigande majoritet av alla kollapser handlar om blodtrycksfall som inte är mycket värre än de som kan ske när man reser sig för snabbt från sängen så är det något man ska ta på allvar tills man vet att det verkligen var det och att det inte finns någon underliggande orsak.

Det jag vill framföra med den här artikeln är dock att det är få deltagare i ett “konditionslopp” som faktiskt kollapsar och av dessa är det ännu färre som gör det av någon allvarlig orsak. I de allra flesta fall handlar det utmattning eller att kroppen inte riktigt hänger med att förändra blodtrycket när man slutar springa. Risken för olika typer av kollapser beror på typen av lopp. I kortare lopp är risken större för värmeslag och blodtrycksfall vid målgång. Vid längre lopp är risken större för hyponatremi hos deltagare som är lite mer otränade och springer på låg intensitet.

Värme ökar risken för alla typer av kollaps då det bland annat ställs högre krav på cirkulationen samtidigt som kroppens förmåga att korrigera blodtrycket verkar försämras. För lite vätska har i väldigt lite med saken att göra och kan sällan pekas ut som orsaken till en kollaps. Vätskebrist kan dock uppstå om man inte lyssnar på sina törstsignaler och det är varmare än vad man normalt är van vid.

Relaterade inlägg:

1. Att kombinera konditionsidrott och styrketräning på bästa sätt
2. Konditionsidrott och hjärt- kärlsjukdom
3. Fysiologi, del I -Introduktion till serien

Artikeln

I artiklen varnar hon för “fettfällor” som sill och majonnäs och berättar om hur “onyttigt” det är med grädde (läs gärna “Om mättat fett, kolesterol samt tips för att öka på fettet i kosten” och “Om kolhydrater, mättat fett och ‘skräpmat’“). Såser och grädde “förstör” det nyttiga i potatis och jordgubbar enligt dietisten bakom artikeln. En totalt ovetenskaplig artikel som helt bygger på en tro att fett i sig gör dig fet och att mättat fett från smör och grädde är ohälsosamt.

Hennes råd inför midsommar är i stort sett “plocka bort det mesta och ha trist i midsommar” som jag upplever det.

Midsommarbordet är gott – men fett. För att hålla vikten över midsommar gäller det att välja rätt på bordet.

En av de värsta fettfällorna är sillen. Men det är inte själva fisken som är onyttig – ofta är det såsen runt om.

– Matjesilltårta är mastigt som tusan, gjord på söt kavring och fet crème fraiche. Ta bara en liten bit. Se också upp med sill som simmar i vit sås – välj sill som ligger i någon sorts lag istället, säger dietisten Mia Troberg Elonq på Tasteline.

Att bara skriva “….gott – men fett” gör artikeln oseriös redan från början. Var finns det vetenskapliga stödet för att just fettet skulle behöva ett nedvärderande “men”? Varför inte peka på socker eller alkohol? Och varför överhuvudtaget varna för godsaker vid ETT kalastillfälle?

Nyttiga råvaror i onyttiga kläder

Grädde är gott – men som bekant onyttigt och vi svenskar har för vana att dränka även de nyttiga delarna av våra midsommarbufféer i grädde eller gräddbaserad sås. Nyttigheter som potatis och jordgubbar blir onyttiga när de serveras med sås och grädde.

– Potatissallad är en given fettfälla. Välj hellre en fransk potatissallad än en gräddig svensk. Jordgubbar serveras oftast på en gräddig tårta eller med glass eller vispad grädde. Ät mer jordgubbar och mindre grädde, ett enkelt och gott råd.

En fräsch och god midsommarlunch från Birgitta Höglund som skriver på bloggen Birgitta Höglunds mat. Räkor. ägg, avokado, fransk senap, keso och tomater. Till efterrätt vet jag (efter att ha läst hennes blogg) att det serverades jordgubbar med grädde. Tur att inte dietisten från Aftonbladet var inbjuden.

Grädde är “som bekant” onyttigt tydligen. Där håller jag inte med henne för fem öre och skulle vilja veta mer ingående vad hon anser om senare tids vetenskapliga debatt om mättat fett som skadligt eller ej (referenser i länkarna ovan). Dessutom är diskussioner om just mjölkfett ett kapitel för sig. Hon behöver inte rabbla studier i en liten kvällspressnotis givetvis men hon gör bort sig genom ett så kategoriskt uttalande tycker jag. I synnerhet inför en högtid som midsommar. Hon borde, med sin utbldning, även vara medveten om värdet i traditioner och rutiner och hur mat betyder så mycket mer än bara näring. Att då föreslå att man undviker majonnäs, grädde och de goda sillrörorna på midsommarbordet tycker jag är fel.

Slutord

Det här var en mycket kort text, ovanligt kort för denna bloggen. Men jag tycker det är synd att låta en sådan här löjlig kvällspressartikel gå omärkt förbi.

Oavsett hur nyttigt/onyttigt man tror att mättat fett, socker, mjöl, omättat fett m.m. är så tycker jag det är trist att det skall varnas för klassisk god midsommarmat. Och att man per automatik skulle bli fetare av den feta maten är lika logiskt som att man skulle bli blå av blåbären i tårtan.

/Nicklas

Tack som vanligt till Birgitta Höglund som tillåter at vi använder hennes matbilder. Hennes midsommarlunch hittar du här och bloggen i sin helhet här.

Relaterade inlägg:

1. Aftonbladet svamlar….igen
2. I Aftonbladet får man publicera precis vad som helst…
3. Träning och antioxidanttilskott – bra, obetydligt eller till och med dåligt?

Själva skon

Reebok EasyTone är en ganska snygg sko i förhållande till andra skor som säger sig ha någon "speciell" funktion

Till skillnad från MBT skorna som Joel har skrivit omtidigare här på sidan så är Reebok EasyTone inte alls så värst fula. De är rent av snygga om man ser till andra typer av skor som påstår sig ha någon speciell träningsfunktion likt Vibram FiveFingers, Skechers shape-ups, FitFlop, Avimotion, chung shi, Ryn America, Spring Boost, Exer fit osv.

Det som skiljer skon från “vanliga skor” är att den har en annorlunda typ av sula som Reebok säger är inspirerade av de så kallade BOSU-bollarna. En BOSU-boll är som en halv balansboll som man kan använda sig av vid träning för att öka instabiliteten i träningen.

Det finns en hel del att säga om instabila underlag och träning men det är inget som jag kommer att gå in på i detta inlägg. Här begränsar jag mig vid att framhålla att man i många studier har sett en ökad aktivering i flera muskler när man använder instabila underlag. Hur stor skillnaden blir i aktivering beror på hur ostabil övningen ifråga är för utövaren. T.ex. så har man visat att vältränade personer inte får någon ökad aktivering i flera olika muskler av att göra knäböj på en BOSU-boll jämfört med stabilt underlag (1). Man testade dock inte rumpan (gluteus) eller baksida lår.

Påståendena kring skorna

BOSU-bollen sägs vara inspirationen till Reebok EasyTone

Det huvudsakliga budskapet från Reebok i deras marknadsföring är att man kan få upp till 28 % högre aktivering i rumpmusklerna, baksida lår och vadmusklerna. Detta påstår man bland annat i reklamfilmen här under. I andra reklamfilmer så nämner man att den ökade aktiveringen i vader och baksida lår endast är upp till 11 % men jag antar att det inte är så viktigt så det behöver nämnas i alla reklamfilmerna. Var kommer då siffrorna 28 % resp. 11 % ifrån?

Enligt en artikel i New York Times så handlar det om en studie som inkluderade endast 5 stycken försökspersoner. Studien var givetvis också sponsrad av Reebok själva och den är aldrig publicerad. Huruvida siffrorna innebär “upp till” eller är medelvärde tycker jag är lite oklart. På vissa ställen står det endast 28 % mer och på andra upp till 28 % mer. Detta tolkar jag som att det i själva verket handlar den högsta siffran man hittade under studien och på Aftonbladet kan man även läsa en annons där man skriver upp till 28 %.

En annan sak värd att tänka på är att man påstår en ökning med 28 % i aktivering jämfört med vanlig gång. Hur stor är aktiveringen vid vanlig gång då? Räcker det med en ökning med 28 % för att man ska få en träningseffekt? För att veta detta så måste vi veta hur stor aktiveringen är i rumpa, baksida lår och vader vid normal gång i förhållande till den kraft som musklerna normalt kan producera (ofta kallat maximal voluntary contration, eller MVC). Det tog bara någon minut för mig att hitta en studie där man tittat på just detta och resultaten för de muskler vi är intresserade av kan ni se här under i graferna (2)

Graferna visar aktiveringen i nedre delen av den stora rumpmuskeln (lower gluteus maximus) och en av musklerna på insidan av baksidan i låren (Semimembranosus). De två graferna till vänster visar värden för vanlig gång och grafen till höger visar värden för snabb gång. Vänsteraxeln i graferna anger aktivering i procent i förhållande till maximal kontraktionskraft (MVC) hos deltagarna.

Graferna visar klart och tydligt att vid normal gång så aktiveras varken rumpan eller baksidan mer än 30 % av maximal kontraktionsstyrka. Om vi tar Reeboks värden på “upp till” 28 % för rumpan och antar att det maximala värdet är 30 % MVC så blir värdet för aktiveringen i ett par EasyTone maximalt 38 %. Motsvarande siffra för baksida lår är 33 %. Detta är knappast några imponerande siffror men det är ändå en ökning (förutsatt att vi väljer att tro på Reeboks egna siffror) som kanske kan ge en effekt men räkna inte med några fantastiska resultat. Det är dock troligen bättre att utföra en 10 utfall varje dag om man är ute efter starka rumpmuskler.

Man undrar ju dessutom om effekten i ökad aktivering består allt eftersom man vänjer sig vid skorna? Får man bättre balans så upplever man skorna som mindre instabila och aktiveringen kommer troligen att minska. Detta är i alla fall det man ser när idrottare ska göra knäböj på BOSU-bollar eller andra instabila underlag.

———————————————– UPPDATERING 2011-04-05 ———————————————–

Ingen skillnad i energiförbrukning för EasyTone

Nu har det faktiskt gjorts en studie på Reebok EasyTone där man tittat på syreförbrukning och energiförbrukning vid lätt jogging. Studien utfördes av en tjej vid namn Stephanie J. Tepper som en del av hennes examen i “Master of Science in Clinical Exercise Physiology”. Titeln på studien är “The Physiological And Subjective Difference Between Walking in Flat Soled Shoes versus fitness shoes“. Denna studie visade på ingen skillnad i varken energiförbrukning, upplevd ansträngning, puls eller syreupptagning mellan Reebok easytone, MBT-skor, Skecher Shape-Ups och vanliga New Balance walking skor.

Övrigt om skon

Gången kommer med alla säkerhet att bli förändrad när man sätter på sig ett par EasyTone och precis som med andra skor som skiljer sig mycket från “standardskon” så kan detta leda till förbättringar hos vissa som lider av olika typer av överbelastningsskador. Problemet är att ingen vet hur förändringarna blir och när de kan vara en bra idé att införa dem. Som det är nu så kan skorna lika gärna skapa fler problem än de löser.

Om du är intresserad av att prova någon typ av “funktionell” sko skulle jag säga att ett mycket bättre val är Nike Free.

Summering

Reebok EasyTone är ännu en i mängden av skor som påstår sig tona och träna upp kroppen medan man går. För mig känns det som att det finns mycket kvar att bevisa för alla dessa skor. Det jag tycker är positivt är att de utan tvekan förändrar gången och även hållning hos vissa och detta tror jag kan vara bra för många.  Detta tror jag som sagt kan hjälpa vid många typer av överbelastningsbesvär, men just nu känns det som att det är väldigt dyra saker att köpa när man inte har någon aning om hur de kommer att fungera för en själv. Skorna ersätter också dagens joggingskor som folk använder när de går på jobb och i vardagen vilket jag inte tror är någon bra idé. Nu är jag tveksam till om flera av de nya typen av skor är något bättre men det sker i alla fall en förändring.

Salomons skor som påstås förbättra återhämtningen

Konsumenterna verkar inte bry sig något nämnvärt om att det saknas vetenskap bakom påståendena och enligt tidningen WSAToday så ökade försäljningen av så kallade Tooning Fotwear från 17 miljoner dollar till 145 miljoner dollar mellan 2008 och 2009. Detta var dessutom under en tid då övrig försäljning av skor gick nedåt.

Branschen har givetvis snappat upp den snabba ökningen i försäljning av skorna och numera kan man även hitta skor som påstås förbättra återhämtningen från tillverkare så som Salomon och Crocs. Antagligen är det bara en tidsfråga tills vi ser flera andra märken komma med liknande påståenden för sina annorlunda formade skor med. Lite överraskande så har MBT redan uttalat sig i deras Q&A om hur bra deras skor är för återhämtning. MBT är en sko som ger fötterna träning och återhämtning på samma gång med andra ord

Relaterade inlägg:

1. Falsk marknadsföring kring BodyPump
2. Crossfit och falsk marknadsföring
3. Artikel i DN: “Råd om joggingskor är värdelösa”